(Blogg)året 2011

Jag minns första året som var mer kalenderår än skolår. För när man går i skolan är det konstigt att summera kalenderår, man börjar ju med nya saker i september. Men hösten 2005 hoppade jag av KTH. Vid årsskiftet blev jag sambo och började jobba för att komma in på psykologlinjen. I slutet av året kom jag in. Det året blev tydligt avgränsat. 2007 vad Phonephucker-boken-året. 2008 var Föhseriet-året. 2009 skaffade jag mig en ny fast relation. Och så hände det inte så mycket i mitt liv sen.

2011 var väl året då saker avslutades. Jag läste termin nio på psyket, samtidigt som jag jobbade på mitt exjobb och tog examen i september. Jag och han som blev min sambo fem år tidigare gjorde slut i början av året, och i höstas flyttade vi isär. Hela året har färgats av min sjukdom - jag var sjuk när året började och jag är sjuk nu. Tufft, men jag har i alla fall fått diagnos och behandling som verkar röra min kropp åt rätt, smärtfritt, håll. Under hösten var jag arbetslös och försökte hitta PTP i Stockholm. Jag försökte få skribent-frilans utan resultat. Jag skickade ut säkert ett trettiotal CV:er - de alla ledde till en endaste intervju.

Jag påbörjar min PTP i överimorgon (shitshitshitshitshit). Den enda intervjun som jag fick gå på ledde till en till - och sedan till ett välbetalt spännande jobb, så centralt i Stockholm det kan bli. Jobbet har ingenting med sexologi att göra, men så fort jag fick jobbet fick jag plötsligt svar från frilansprojekten, och det ser lovande ut nu. Nu har jag jobb, spännande sidojobb på gång, en stor lägenhet jag får hyra, diagnos och behandling, bästa grannen som också är bästa exsambon, bästa killen, bästa PQ och lysande utsikter. 2011 gick mest åt att avsluta och hitta nya början, men nu verkar jag vara klar för nystart. Undrar vad det blir för människa av mig under 2012.

Bloggmässigt känne rjag att det har på många sätt blivit mer sexologi än feminism. Jag har under året mer och mer känt mig trött på den ofta låga nivån i svensk feministisk debatt. En v anledningarna, tror jag, är att vem som helst anses kunna uttala sig i jämställdhetsfrågor. Så jag känner att jag inte vill bidra till det, och samtidigt har jag känt mig mer och mer trygg i min psykologroll. Kombinationen leder nog till större fokus på sexologi, och det är jag nöjd med. Och totalt har året faktiskt varit mitt mest produktiva - med 153 inlägg hittills. Många riktigt långa, dessutom.

I januari började jag blogga om DSM-5, en oavslutat bloggserie som jag nog ska fortsätta lite extra med nu när DSM blir allt mer färdig och aktuell. Jag bråkade också med NoBoyToy och tipsade om Reefer Madness.

I februari skrev jag ett av bloggens mest omdiskuterade inlägg - Hej, vit man! - som sedan dess har missförståtts en miljard gånger. Jag skrev också om att planera sex, i mina ögon en av de viktigaste saker jag lärt mig som psykolog med sexologiinriktning.

I mars började jag leta intervjupersoner till mitt exjobb. Samtidigt försökte jag begripa mig på hur ekonomisk och sexuell makt hänger samman, och förklarade att de flesta har sex, men vissa har det mer som hobby än andra.

I april var jag expert på DSM i ETC, bloggade om studentliv och rasism, försökte förklara att vaginala samlag är fett skadliga, och tipsade om Gunbuster.

Maj var inte så händelserik. Då ansåg jag mest att man inte är fullt påklädd om man visar tuttarna. Och så fick jag åka taxi från handledning i skolan för att snacka kvinnliga pedofiler i radio (och löste kondommysterier genom en kompis som gjorde allt jobb!).

I juni stack jag till Lettland för att få vård. Köpte enkelriktad biljett, satte mig på en båt och ba vroom till släkten. Där skrev jag exjobbet. Och så försökte jag kommunicera med Pär Ström. Jag skrev okså om att det, tvärtemot vad folk ofta tror, inte alls är smärtfritt att ta vävnadsprov i slidan.

I juli var jag i Riga på semester och tipsade sen om saker att göra. Och skrev om herrunderkläder i spets (är alltid tacksam för tips på smakfulla sådana!). Annars var det nog årets mest hållbara månad med många inlägg med långa hållbarhetsdatum. Dels så skrev jag om underlivssmärtor och hur man ska hantera dem i en relation. Och så tipsade jag om animé hela tre gånger! Vad sägs om Greven av Monte Cristo - i rymden?! Eller äventyrs-kammar-romantisk-komedi - i rymden?! Eller 110 avsnitt episk skildring av krig, kärlek och manlig vänskap... i rymden?!

I augusti förklarade jag varför det heter dutter - och Cosmopolitan var on fire! Den månaden startade jag även bloggutmaningen Vecka 6, och inledde bloggserien och KBT och poly.

September var ovanligt full på feministinlägg (även om såväl Vecka 6 som KBT och poly-inläggen tog mycket plats). Jag skrev exempelvis om att det inte hjälper att veta att det är manligt att inte städa om man bor ihop med en stökpelle. Och så var jag inte lite irriterad på den omogna tonen i en serie i Bang.  Det är också i september som mina läsare för första gången fick stifta närmare bekantskap med den mystiska sjukdomen som fick mig att fly landet i juni. En fräsch avvikare från sex och könskamp är ett inlägg om hur man fixar billig mat.

I oktober drev jag och Fredrik med tidskriften Arkitektur, och så rekommenderade jag att se en film om tvättbjörnar och miljonprogrammet i Japan. Arkitektur var ju ett tema på bloggen förut, men har mer och mer försvunnit. Så blir det ibland, Men ibland blir det också så att man återkommer till gamla ämnen - som debutantpriset eller kroppsbilder. Och så publicerade jag en text om hemmafruar som jag egentligen skickade in som debattartikel till ett ställe, men de svarade aldrig. Story of my fucking hösten 2011.

November, det var förra månaden det. Då skrev jag ett inlägg jag själv tycker är sjukt intressant. Hur det här med att öppna upp en enkönad miljö funkar - med studentbaletter som exempel. Sjukt intressant, tycker jag. Så skrev jag också ett superytligt KBT-inlägg om tidsoptimism, och fick på fingrarna i kommentarerna - jätttespännande läsning!

I december skrev jag om skrev och orkade äntligen lägga upp mitt exjobb om vestibulit. Och så gästbloggade jag hos Pelle Billing, och lärde ut debatteknik efteråt. Året avslutades med att jag letade bad boys och tyckte att folk ska sluta använda biologi som förklaring bara för att det låter vetenskapligt.

Nu sitter jag hemma i myskläder. Jag har gymmat, duschat, tvättat, och dricker nu te. Fast strax ska jag upp och börja fixa mig i ordning för att åka på fest där matpretentiösa vänner ska fixa middag. Sen ska jag sova. Sen ska jag vakna, städa, fixa matlåda och lägga fram en businessoutfit. För sen ska jag sova igen och sen är det första dagen på mitt nya jobb.

Gott nytt år!

KBT & poly VII

Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!

Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.

En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.

Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)

Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.

Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?

När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.

Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?

Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.

Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.

Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.

Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.

Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.

Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):

• Jag skulle känna mig inlåst
• Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
• Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom

Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?

Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.

Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...

Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.

I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.

Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.

Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.

En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.

En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.


Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.

Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.

En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.

.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!

Om vårt behov av irrationella förklaringar, som vi gärna använder vetenskap till

Pelle Billing kom in på biologi och vi hade en liten diskussion i kommentarerna (kommentarer nr 30, 62, 63). Jag vill utveckla min grej lite mer.

Som jag förstått Pelles poäng så menar han att det kan vara skönt att acceptera förutsättningar man har. Att man är born this way, helt enkelt. Att vissa saker är helt enkelt inte ens grej och man ska inte skylla sig själv för att man inte gillar dem och inte är bra på dem. Och visst kan jag hålla med.

Men jag har jättesvårt att se hur konceptet biologi kan hjälpa där.

På en gruppnivå ser man kanske biologiska egenskaper som kan kopplas till vissa tendenser i personlighet och livsval. På individnivå vet man däremot typ inte ett smack. Kanske någon litet smack. Men för de flesta egenskaper man har, så har man ingen möjlighet att koppla tillbaka till faktisk biologi i sin kropp. Att förklara sina beteenden med biologi blir en efterhandskonstruktion. Och det tror jag är väldigt dumt.

Alltså, ja, man kan upptäcka att man har fallenhet för nåt eller intresse för nåt. Och man kan tänka "det är biologiskt". Men hur vet man att det är biologiskt? Man vet ju inte alls hur kroppens celler fungerar, man vet väldigt lite om vilka hormoner man har i sig och hur mycket av den varan man har relativt folk i allmänhet. Man vet väldigt lite om sina signalsubstanser eller nerver eller alla bakterier som bor i ens tarmar. Så att säga "det är biologiskt", det blir bara en förklaring som man hittat på. Men som kanske är svårt att säga emot för ingen har ju koll. Det låter vetenskapligt men på individnivå blir det lika vetenskapligt som att säga att det är gud som bestämt så, eller att man fick jobbet för man hade en iller i väskan på intervjun. Det blir en meningslös lekmannaförklaring.

Kan folk inte nöja sig med att känna efter och acceptera sina förutsättningar utan att förklara det med nånting de i princip definitionsmässigt inte kan veta? Konstigt, tycker jag. Eller, jag förstår att man vill ha en förklaring, det vill människan, men man kan väl i alla fall erkänna att förklaringen är hittepå och tro?

En annan aspekt är det här med att man sällan talar direkt om biologi. Man talar istället om manlig och kvinnlig biologi. Och då blir det liksom ännu snävare och ännu mer förvirrat. Då hamnar man i nonsens om att kvinnor har kvinnliga hjärnor, förutom att många kvinnor har manliga hjärnor. Man hamnar i att de genuskonforma egenskaper man har beror på biologin, men de egenskaperna som avviker beror också på biologin - fast båda egenskaperna sägs bero på samma hormoner och samma biologi. Det kanske är rimligt på populationsnivå, men på individnivå blir det ett korthus.

Och det är ju fett tråkigt, för det är intressant med biologi och hormoner. Men det intressanta tappas lätt bort om man ska använda biologi som en ursäkt att komma med irrationella förklaringar.

***

Orelaterat, men tydligen har p-piller kopplats till bröstcancer. 

Sex som träningsform

Idag hade jag anledning att kolla på tre avsnitt av Fråga Olle-dokumentären. Har tidigare skytt programmet som pesten. Dels tål jag inte riktigt Olle Wallers sätt att snacka sex på, det blir liksom för häärligt för mig. Och så tyckte jag programmet var tramsigt. När jag väl tittade idag blev jag positiv överraskad. Kanske behövdes det lite längre exponering för att jag skulle falla för reportern Malin. Tycker att hon tidigare varit lite väl "hjälp kom och hjälp mig!", haft svårt att hantera allt knullande. Men nu känns det som att hon är mest nyfiken på det mesta och ibland spelar "dum" som ett sätt att komma närmare personerna hon träffar. "Jaha, är det så den här prylen funkar". Och så ska hon ju vara en projektionsyta för tittaren som antas vara lite fnissig i ämnet. Men hon verkar faktiskt nu vara bekväm i kläderna och ha bra koll på integritet och exakt hur mycket hon vill blanda in sig i allt.

Ett av avsnitten jag såg var "sex som träningsform". Både hur bra sex funkar som träning och ifall man kan träna sig till bättre sexliv. Tyckte ett par saker var intressanta.

Om jag hade ett populärsexologiskt program eller en sån blogg och fick resurser, skulle jag göra en grej med en PT. Vi skulle snacka vilken träning boostar sexandet. Jag har alltså i förväg tänkt på kombinationen sex och träning och haft lite åsikter. Jag blev därför väldigt förvånad att det huvudsakligen pratades om att träning kan ge en starkare bäckenbottenmuskulatur som kan ge bättre orgasmer. Visst, men jag tycker det är konstigt att ingen nämnde kondition. Jag tycker i alla fall att det är uppenbar koppling. Man behöver inte ens köra maratonligg i 200 bpm för att ha nytta av bra kondis, och kan man verkligen inte köra maratonligg i 200 bpm om man inte är i form på det sättet.

Tycker överlag att kopplingen mellan träning och sex är rätt tydlig. Man blir mindre trött av vissa rörelser, man har fler ställningar att välja på, man har större kontroll över kroppen. Det gäller tydligast penis i slida-aktigt sex, men även andra typer av sex kan kräva att man gör en obekväm rörelse i obekväm ställning i obekvämt tempo länge. Ju mer vältränad man är desto mindre obekvämt blir det. Generellt. Tänker jag. Sen skulle jag dessutom kunna ge ca tusen exempel ur egen erfarenhet, men nä. Ni får fråga om ni undrar nåt konkret. För jag undrar vad ni tycker. Har ni funderat i de här banorna? (Gör kanske ett V6-tema av det här.... hm...)

En annan sak jag tänkte på var när de mätte hur många kalorier ett par förbrände under olika sexaktiviteter. Kvinnan var av den lättkomna typen och förbrände mer än mannen. Läkaren som mätte spekulerade att hennes orgasmer kanske bidrog till att hon gjorde sig av med kalorier. Men kommenterade också att hon ju rörde sig i missionären, där alla förväntade sig att mannen skulle bränna mer.

Jag fattar inte varför det bara finns en ställning där kvinnan officiellt anses kunna "göra jobbet". I alla grundställningar (jag tänker missionären, skeden, doggy, rida) kan såväl mannen som kvinnan vara den som står för in-ut-rörelsen. Jag vet inte hur alla andra gör, men där jag ligger är det circa lika ergonomiskt för mig att svettas on top som on bottom som on sidan som on framför som on i en kama sutra-knut. Men tydligen ska kvinnor bara kunna styra som cowgirls, och så kanske motjucka i andra ställningar. Inget jävla topping from the bottom. Och ridställningen är teh ställningen där kvinnan får bestämma och mannen får vara lat. Konstigt, tycker jag. Har för övrigt skrivit om liknande förut. Och asså, återigen, är intresserad av vad ni tycker. Det är jag i och för sig alltid. Ni har varit sjukt duktiga på att tycka mycket och bra på sistone, jag gillar!

För övrigt har NoBoyToy gillat det jag skrev hos Pelle Billing. Chocken höll dock inte i sig länge, för hon är fortfarande NBT och tycker man ska lyssna mer på kvinnors efarenheter, men bara om de stämmer överens med hennes världsbild.

För övrigt - jag har Ett Spännande Bloggprojekt på gång, men det ska jag inte berätta om än! Men det blir nog riktigt bra!

Bad boys, bad boys, whatchagondo?

Vecka6 har i veckan temat "manligt och kvinnligt" vilket har resulterat i ett par inlägg om bad boys (jag ska hålla mig till engelska nomenklaturen, på svenska brukar de ofta få heta "svin", men det varierar). Dessutom har bloggen No, Seriously, What About the Menz? Haft två artiklar om Nice Giys(TM) de senaste dagarna. Rekommenderar särskilt att läsa med kommentarerna, blir mer givande så.

Jag har i samband med det tänkt på ämnet bad boys. Sådana som kvinnor tydligen attraheras av. Vilka är de, egentligen?

När de beskrivs av män som hävdar att kvinnor gräver sina egna gravar eftersom de väljer otrevliga typer brukar en egenskap finnas med, och det är att bad boys ligger med många kvinnor. Och där känns det som att man allt för sällan beaktar möjligheten att man felvänt kausaliteten. Kvinnor kanske inte dras till dem för att de är players, värstingar och svin - de kanske kan vara players för att de kan? För de är attraktiva, och de lever glatt på det.

Man brukar ofta polarisera och säga att en kvinna som har många partners får negativt rykte, men en man som haft sex med många får ett positivt rykte. Men det stämmer ju inte heller. Visst anses det vara alla mäns dröm att kunna byta tjejer oftare än kalsonger. Men män med det sexuella beteendet anses ju använda kvinnor som förbrukningsvaror, man liksom antar att de lurar kvinnorna till sex. En man som har sex med många kvinnor ses kanske som lyckligt lottad, men ofta ses han också som otrevlig och en dålig människa. Så i vissa fall blir det kanske så att man anser att tjejer vill ligga med svin för att tjejer vill ligga med allmänt attraktiva män.

Andra typiska beskrivningar är att de är biffiga, kriminella och har tatueringar. Och det är nu jag börjar verkligen undra. Jag har ju alltid haft svårt att känna igen mig i att kvinnor gillar bad boys. Jag tänker genom mina vänner, och kan varken komma på ett enda svin som scorear, eller en enda tjejkompis som dras till sådana. Jag scannar närmaste umgängeskretsen för svin, och hittar inga. Eftersom den där kretsen nästan uteslutande består av högskolestudenter ger nyckelorden "kriminell", "tatuerad" och "biffig" liksom inte direkt några resultat.

Men ändå lyckas ju folk ha sex och vara ihop och så. Hur sjutton? Eller har jag bara dålig bad boy-scanner? De som känner mig privat kan väl upplysa mig om bad boys jag känner, för jag kan inte komma på ett enda patologiskt otroget aggressivt svin som kvinnorna flockas runt. Är det en klassfråga? Jag försöker på riktigt pröva den här hypotesen att tjejer gillar svin, men jag kan liksom inte applicera modellen på min verklighet.

Så svin, gå med i PQ, där har ni er chans!

In other news, här är biologistisk Newsmillartikel som levererar lulz (SALLADSÄTANDE!!!!), den här videon är asnajs plus att hon ser ut som amerikanska Salander fast blond och videon är relevant, den här låten blir bättre om den handlar om oralsex, och om man tänker att den här handlar om oralsex så blir det jättekonkret helt plötsligt.

Gästblogg - efteråt och debattskola

För er som missat förra inlägget - jag har gästbloggat hos Pelle Billing. Med rekordslagning i antal kommentarer som resultat.

Tidigare texter

Att det blev så mycket diskussioner beror på flera faktorer. Dels detta att jag svarade på frågor, vilket i mångas ögon säkert innebär att jag matade troll. Dels så är ju ämnet sådant som folk lätt tycker saker om. Och så var det den biten att en del av kommentatorerna kände till mig sedan innan och hade åsikter om mig sedan innan. Vad det kan innebära illustreras exempelvis av att fjärde kommentaren på mitt gästinlägg börjar med följande "Ditt inlägg är säker bra, men jag har inte läst det pga du i min bok är en person med tvivelaktiga åsikter."

Av hela mitt verk är det två inlägg som kommentatorer i den delen av bloggosfären har valt att fokusera på. Det ena är "Hej, vit man!" och det andra är "Tanjas raggningsskola". Jag läser inte om mina egna blogginlägg så ofta och minns inte alltid vad jag skrev. Får man mycket respons på någonting gammalt så blir det lätt att man börjar tro att bilden av inlägget man möter i reaktionerna är objektiv. Därför tänkte jag kolla vad det egentligen var jag skrev i inläggen.

"Hej, vit man!" brukar beskyllas för att jag grupperar vita hetero (medelklass, normalfungerande, ja, ni fattar) cismän och säger att de fått en massa konkreta fördelar för det. Låt oss då se hur inlägget börjar.

Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.

I ljuset av inledningen blir det, i mitt tycke, mest rimligt att tolka inlägget som en kommentar på inställningen "vita [...] män är den enda gruppen som är diskriminerad i dagens samhälle". Att det handlar om just vita män beror på att det är den kombinationen jag oftast hör av dess representanter påstås vara den enda gruppen man får diskriminera mot. Eller skämta om. Det var just den klyschan jag ville komma åt. För tycker man att vita [...] män är den enda gruppen som diskrimineras och skrattas ut så är man garanterat verklighetsfrånvänd och sannolikt korkad. Ungefär på samma sätt som att man är verklighetsfrånvänd och korkad om man tror att den gruppen har all makt och alla privilegier alltid.

Så jag håller helt enkelt inte med om att inlägget grupperar alla normmän och säger att de inte ska gnälla nånsin. Däremot att de ska inse att bara för att de själva inte märker av alla gånger de har fördelar så betyder det inte att fördelarna inte finns. Och bara för att man tillhör en grupp som det diskrimineras mot och skämtas om, så är det inte den enda gruppen som får den behandlingen.

Jag kan däremot hålla med om att jag fokuserar mycket på man och kanske ställer det mycket normal-man mot avvikande-kvinna. Där hade jag kunnat vara tydligare. Men jag utgick ju från just uttalanden som handlar om vita [...] män.

Det andra inlägget, min raggningsskola, dras också gärna upp i otid. Kritiken är att den är ytlig, oseriös, att den skuldbelägger offer, att den enbart riktar sig till ena könet, att den är kommersiell och verklighetsfrånvänd.

Vi kan börja med följande: när jag i inledande stycket utlovar larvig tjejtidningstext ska man kanske förvänta sig just den typen av seriösitet. Vad gäller ytligheten i betydelsen utseendefixering så finns det, mycket riktigt,  en rubrik om utseende. Bland flera rubriker. Det påminner om den gången jag bloggade hos Pär Ström och i två punkter av elva skrev om smink och kläder. Jag skulle vilja ha en förklaring till varför så många väljer att utifrån att det finns en punkt om utseende kalla mig för utseendefixerad. Vad är det med smink och kläder som provocerar så mycket att människor inte kan se övriga inlägget?

Ibland får jag höra att min raggningsskola är verklighetsfårnvänd, att mina tips inte skulle funka. Så får jag ett motexempel, på nån som uppenbart får ligga, fast hen inte följer min skola. Det intressanta är att det alltid går att peka på någon punkt i inlägget som förklarar läget. Allas favoritperson senaste tiden har varit Charlie Sheen. Varför får han ligga? Jo, för att ca alla kändisar får ligga om de vill, för att de är intressanta. Och Sheen utstrålar nog väldigt mycket att han vill ligga med en massa kvinnor. Då blir det lätt så. 

Jag kan absolut hålla med om att raggningsskolan knappast är allmängiltig och den enda bibeln man behöver.  Det var ju inte poängen heller, och jag tog inte texten på särskilt mycket allvar när jag skrev den eller senare. Men en del verkar göra det, och det vore trevligt om de kunde tagit sig tid att läsa hela texten innan de kommer med kritik som råkar vara irrelevant.

Tanjas debattskola

Många frågar mig hur jag orkar. Antagligen är det en retorisk fråga, men jag tänkte skriva några tips.

Jag är intresserad av hur andra tänker. När jag diskuterar är jag ofta mer intresserad av motståndarens åsikt än av min egen - jag vet ju redan vad jag tycker. 

Jag vill pröva mina åsikter. Jag vill vässa mina argument. Att diskutera med människor som ogillar en och inte håller med är brutalt, men kan göra mycket nytta. 

Jag är mån om mitt rykte. Många gånger har jag fruktansvärt snygga elaka comebacks i diskussioner som jag inte använder mig av. För man kan tävla i olika grenar när man diskuterar. När jag tävlar i vem som kan äga motståndaren kan jag gillra avancerade fällor och jaga in motståndaren i ett hörn. Det är för all del kul, men inte särskilt svårt, och inte så jag vill tävla. Jag vill tävla cleant, snyggt och sakligt. Om man tillåter sig excesser i form av snygg verbal misshandel kommer det sedan finnas dirt på en. Man drar ner sig i smutsen bara för att dra med sig motståndaren. Det funkar i stunden, men jag tror det slår tillbaka senare. Det varvar upp tonen. Om jag väljer att svara lugnt när jag blir provocerad och får en öppning, så är det istället motståndaren som förlorar på det. Och jag vinner, lite i nuet och väldigt mycket i längden. Jag tycker det är värt det. Och blir jag provocerad så tar jag några djupa andetag, tänker på vad Oscar Francoise de Jarjayes skulle gjort, och går och avreagerar mig någon annanstans.

Fredrik Stangel har lärt mig en fruktansvärt bra grej. I en debatt ska man inte försöka övertyga motståndaren - man ska vinna publiken. När två personer går in i en diskussion blir det sällan så att någon av dem faktiskt ändrar åsikt. Man tappar ju ansiktet då, man förlorar, det vill man inte. Och ju mer övertygande motståndaren är desto mer aggressivt håller man fast vid sin ursprungliga åsikt. Så man ska inte sikta där. Man ska istället tänka att människor kommer att läsa diskussionen och förhoppningsvis övertygas av det man säger. Det är här man vinner sjukt mycket på att vara lugn och saklig. 

En annan sak som Stangel har lärt mig är att hålla sig till ett ämne. Om du kommenterar ett blogginlägg  - välj en sak och kommentera det. Håll dig till ämnet. Börjar motståndaren diskutera någonting annat och komma in på andra trådar - klipp dem och håll dig till ditt ämne. Jag är ofta kass på det, men det blir jättebra om man gör så.

Slutligen: jag tycker det är roligt och har mycket fritid.

Gästblogg hos Pelle Billing

En annan gästbloggar sex och könsroller hos Pelle Billing idag...

Av rent sammanstäffande har Vecka6 temat "manligt och kvinnligt" den här veckan.

V.49 - saker som stör vissa och andra ba' fuckyeah

Veckans tema är saker som stör sexet. Eller relationer, för all del. Men jag tänker skriva om sex för jag kom på en grej jag läst i skolan. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag berättar vad jag minns, så är det kanske åt helvete fel. Då får någon rätta.

Om man är i en sexuell situation och får ångest reagerar personer med och utan sexuella dysfunktioner olika. Personer med sexuella dysfunktioner får minskad lust/upphetsning, medan det är tvärtom för personer utan sexuell dysfunktion.

Jag tänker att för personer med sexuell dysfunktion är ångest i sängen förknippad med just dysfunktionen. Även om ångesten egentligen gäller nåt annat blir man påmind om att man inte funkar som man ska/vill.

En person som inte har just det problemet uppfattar kanske istället ångesten som extra spänning. Folk gillar ju spänning vid sex, att göra det på offentliga platser och riskera att bli upptäckta, eller göra det med chefens fru för det är så förbjudet. Det skulle ju kunna förklara grejen. Jag vet inte riktigt.

P-piller och associationer

P-piller

Jag hamnar ibland i diskussioner om att det inte alls är synd om kvinnor som fr biverkingar av p-piller, för det är ju bara att läsa FASS. Till exempel här diskuterar jag frågan med En Annan Anonym (och lite Medborgare X). Jag ska skriva ut det en gång, tydligt, sen ska jag länka hit, för jag orkar banne mig inte fortsätta förklara varje gång.

I dagens samhälle finns det jättemycket information. Betydligt mer än man kan ta in. Det svåra är inte att få tag i info, det svåra är att sortera fram den trovärdiga och se hur det påverkar en. Man kan inte förvänta att varje individ ska bli expert på varje område, därför har man experter som kan hjälpa människor att välja.

Ungdomsmottagningar och mödravårdscentraler bör ha en sådan roll i preventivmedelsfrågan. De erbjuder rådgivning, och det är en rimlig bedömning att de ska vara experter. De har utbildning och preventivmedelsrådgivning, -insättning och -utskrivning är deras jobb. Det är helt rimligt att göra bedömningen att de har koll.

Tyvärr stämmer det inte alltid. Det är faktiskt ganska ofta det inte stämmer. Ganska ofta så yförsöker barnmorskor "sälja in" p-piller till personer som inte vill ha det. Ganska ofta nämner man inte biverkningarna alls, och när kvinnan kommer tillbaka och berättar att hon fått biverkningar rekommenderas hon att byta sort. Ganska ofta vill barnmorskor inte sätta in spiral, och tycker att kvinnor som inte vill använda hormonella preparat är foliehattar.

Så även om en kvinna har läst på, så blir hon ofta motarbetad på UM eller MVC. Har du hört att p-piller är farligt? Nämen, det ska du inte oroa dig för. Du kan ju alltid testa? Och kvinnan lyssnar sannolikt, för vården ska vara experter, de ska veta, och det är rimligt att välja att lita på dem före någonting man läst på Internet.

Det finns mycket bra information på nätet. Och mycket dålig. För att sätta in sig ordentligt behöver man ha goda förkunskaper, bra läsförståelse, på förhand veta vilka webbsidor man ska betrakta som trovärdiga. Det är orimligt att förvänta sig att alla unga kvinnor som vill ha preventivmedel känner till FASS. Det är rimligt att kräva att utbildade människor som samhället gett jobb i expertroll ska ge saklig information.

Associationer

En ung bloggare har lagt upp en bild med kristyr i ansiktet som alla på Internet tycks associera till porrklyschan facial. Fanny och Johanna Sjödin har bloggat. Jag har vägt fram och tillbaka, och vill faktiskt säga en sak, fast jag tycker att det borde hållits mer käft i frågan.

Att folk associerar en bild på glad flicka med kristyr i ansiktet till porr handlar ju faktiskt inte om att de har sjuk fantasi eller sett mycket porr. Det handlar också till stor del till om att porranspelningar har läckt in i popkulturen, i bilder vi ser utanför porren. Det är inte konstigt att man associerar kristyr till sperma med tanke på hur hårt Prodigy och Terry Richardson tidigare jobbat för att spermakoda mjölk. Eller hur man så fyndig anspelar på att öppen mun innebär avsugning, för att inte tala om vad en banan kan betyda. Mina exempel är förvisso väldigt tydliga, men den bildkulturen som kallats porn chic har verkligen varit närvarande i reklar, modefoto, kändisfoto, i bildspråket omkring oss.

Inget konstigt att folk associerar. Har man lärt sig att associera snusk in i bilder för det var en edgy tanke från fotografens sida, så gör man det. Jag tror det gäller bilder mer än verkligheten. I verkligheten hade nog de flesta tänkt kristyr, men bild är annorlunda. Att läsa bilder är ju någonting man lär sig, precis som att lära sig läsa. Grattis oss som lärt oss den läsningen.

Och kan någon förklara varför Terry Richardsson fortfarande får jobb? Hans foton är ju fruktansvärt tråkiga. Förstår att de kanske provocerade och nyskapade för 10 år sen, men varför får han fortfarande jobb? Borde inte hans estetik slutat vara edgy för tusen år sedan?

Det var bättre förr, typ det senaste förr, förret innan det var fel

Läser GenusNytt-kommentarer kring att en pojke inte fick vara Lucia på sin skola. Det är inte konsensus där, direkt. En del tycker att det är rimligt att se det som en jämställdhetsfråga. Andra tycker det är tramsigt. En del hänvisar till traditioner - Lucia är ju en kvinna.

Jag tycker det är intressant hur traditioner ses som någonting statiskt, när de i själva verket ständigt förändras. En manlig Lucia har kanske inte särskilt mycket med originalmyten att göra. Men vad har en blond tjej som valts i skolans popularitetstävling med originalmyten att göra? Vad har luciatåg med mytens Lucia att göra? Vad har moderna firandet med hennes martyrskap att göra? Varför bär hon inte på två ögon i en skål?

Jul och påsk är traditioner, men hur de firas har varierat under olika tidsperioder och länder. Det varierar till och med mellan olika familjer. Det är traditioner, ja, men hur plastiska är inte de? Nya seder tillkommer, gamla glöms bort. Det är så traditioner funkar. När man säger "det är faktiskt en tradition" så öppnar man just upp för förändring. Har ett sicilianskt helgon kommit att anses bäst kunna representeras av en blond, konventionellt söt, flicka som sjunger fint, så kan det nog bli en man också. Traditioner förändras. Så har det alltid varit.

Om att svartmåla där det hade räckt att berätta sanningen

Det fanns en gång ett land som hette Sovjet. Det fanns ganska länge, runt åttio år, och det hade en jättestor befolkning. Dessutom tog landet upp en femtedel av jordens landyta. Dessutom var landet en supermakt. Man kan tänka att det måste ha hänt ganska mycket i landet som kan vara intressant. Det kan ha skapats kultur. Det kan ha bott människor där - såna där med egna drömmar och öden. Det kan ha sytts kläder, producerats glödlampor och dansats på dansbana. Folk kan ha bråkat med chefen, fått löneförhöjning och sen gått ut på bio och kafé för att fira med sina väninnor. Barn kan ha lärt sig att åka tvåhjuling.

Kan man tycka.

Det är dock inte den bilden man får av landet om man bor i dagens Sverige och läser media. Det har jag än en gång fått bekräftat av Staffan Skotts putslustiga artikel om en bok som listar de sämsta konsumentvarorna producerade i Sovjet. Staffan Skotts text (och andra texter jag läst av honom) är inte hela bilden, men en tydligt symptom. Ingen kan skriva om Sovjet så putslustigt som han. Han är verkligen duktig på det. Ingen kan som han ta ett riktigt land och omvandla det till ett lättsamt skämt. Behövs det anekdoter ur verkligheten har har tillgång till sin hustru, som av allt att döma är den enda nu levande människan som någonsin bott i Sovjet. Det blir genast mycket mer trovärdigt när han citerar någonting som Masja berättat.

"Något utrymme för gullifierande av den absurda värld som Sovjet var har vi icke" skriver han. Nej, men för att förminska ett land till att endast duga åt att göra coffeetableböker av. Som man sen får skriva putslustigt om på en hel sida i DN Kultur. Är inte det förminskande och fördummande, så säg!

I längden är det förstås skadligt att ständigt skildra Sovjet som ett land gjort av ständigt förtryck och dåliga värmeelement. Det är skadligt att aldrig skildra Sovjet som att biosalongerna endast visade propagandafilm och den enda underhållningen människorna hade var att spela schack. Och då målar jag ändå upp en ovanligt positiv bild. Det är felaktigt, det är historielöst och det är exotifierande.

Hur ska en svensk tjugoåring (eller femtioåring) kunna förstå hur man kan leva i en diktatur, om bilden de får är att man vaknar på morgonen, äter en sked bark, och går till fabriken med 12 timmars arbetsdag och fem obligatoriska propagandaböner med näsan vänd mot Lenins mausoleum? Hur ska man, om man inte upplevt ett sådant land, kunna begripa att människor inte gjorde uppror, inte revolutionerade, och rentav vill ha den tiden tillbaka? Hur ska man begripa att det i dagens Ryssland finns människor som vill ha det som i Sovjet?

Det finns två bilder av Sovjet jag möter som boende i Sverige. Den ena är att allt var dåligt, gärna frossande i elände, eller frossande i elände fast på ett humoristiskt sätt. Antingen Gulag, eller fniss vad lustigt det är att de hade dåliga cigg. Den andra bilden är den som får unga hippa människor att komma i byxan när de ser en sovjetisk propagandaaffisch. Båda är ytliga, exotifierande och förminskande. Men den andra handlar i alla fall enbart om estetik. Jag tror inte det gör särskilt mycket skada att unga människor tycker det är ballt med leninstatyer. Jag tror det gör enormt med skada att enögt skildra Sovjetunionen som ett land som det inte gick att bo i.

För folk bodde där. Man vaknade på morgonen, drack kaffe, gick till jobbet, ville ha en ny kofta, skvallrade med kollegorna. Man hämtade barnen på dagis, gick hem, stod i kö, köpte billigt bröd. Man tränade, man sjöng i kör och läste böcker - såg på ishockey och lyssnade på radio. Man förälskade sig, såg på komedi, engagerade sig i hyresrättsföreningen, tältade och grillade kött. Folk bodde i Sovjet för att Sovjet var ett riktigt land, med riktiga människor i. Vanliga människor som levde vanliga liv. De flesta vaknade inte på morgonen och tänkte "oj, här ligger jag och lever i en diktatur". Det är ju det som är det farliga. Att man gör sitt, lever sitt, bryr sig om sitt, och det ska mycket till för att en revolution ska hända.

Det är väldigt lockande att svartmåla och ignorera allt bra, eller allt neutralt, som fanns i ett land man ju uppenbart inte ska gilla. Det är väldigt lätt att beskylla andra för att gullifiera om de inte vill svartmåla. Men det är enfaldigt och farligt.

Jag skrev om skrev!

Senaste dagarna har det vart mycket diskussioner med jämställdister, och metadiskussioner och det, och snack om samtalston och att ingen lyssnar på nån. Det hände en grej idag som är blev en ganska komisk illustration på att inte vilja ta in andras erfarenheter, utan istället hävda att andra inte har ens egna erfarenheter. Det och att ta upp biologin när det passar.

Pär Ström lyfte fram nån Facebookgrej där man (tydligen feminister) fotar män som skrevar på tunnelbanan. På Facebooksidan togs det som illustrationer av manligt maktutövande. Jag var inte särskilt intresserad av ämnet, men kollade lite på kommentarerna och märkte strax att många påpekade att mön sitter så av biologiska/anatomiska orsaker. Jag velade lite, men valde sedan att skriva följande.

Jag har inte läst alla kommentarer, men de jag läst talar ofta om att män har en biologisk orsak att sära på benen, eftersom de vill hålla lägre temperatur i paketet. Som sexnörd tycker jag att det argumentet är intressant – för kvinnor har precis lika mycket anledning att sära på benen, rent anatomiskt. Det är inte bra för vulvan att vara instängd, ett kvinnligt underliv mår bra av att luftas och inte vara ihoptryckt.

- här

Jag fick två kommentarer

Nu har vi killar ju faktiskt någonting mellan benen som tar upp plats och då är det helt enkelt jävligt obekvämt att sitta med benen i kors.
Kan det inta vara så att dessa smygfotograferande antijämställdister helt enkelt är pilska tjejer som får sexuell utdelning av smygfotograferandet, sitter med benen i kors och smygonanerar, för det är väl hyfsat vanligt med smygonanering bland tjejer eller?

- barfota

”för kvinnor har precis lika mycket anledning att sära på benen, rent anatomiskt. Det är inte bra för vulvan att vara instängd, ett kvinnligt underliv mår bra av att luftas och inte vara ihoptryckt.”

Hear, hear! ;)

…skämt åsido: Jag vet ju av olika skäl (X och Y) inte hur det är för dig, men säg mig – inte har du väl två lika ömtåliga och ömma saker som kan hamna i kläm just där?…Kan inte undgå att fundera på om detta är samma diskussion som ibland dyker upp där kvinnor upprörs när (andra) män (än Michael Jackson) rättar till ”paketet”…
De förstår inte att grejorna ibland kan hamna så illa till att smärtan blir omöjlig att bortse från…… och innan nu nån kvinna kommer med snacket om mäns låga smärttröskel så minns att det där paketet är försett med ett biologiskt betingat extraskydd just för er (och era framtida barns skull) skull…

- Lövet

Mitt svar blev:

Barfota och Lövet:
Nej, jag har ingen pung. Men jag har blygdläppar, inre och yttre. Och en massa vulva i övrigt. Och ja, de kan behöva rättas till, t ex om trosorna åkt in innanför. Och ja, vulvan ska luftas och inte tryckas ihop för att må bäst.

Jag tror inte det är hyfsat vanligt med smygonanering bland tjejer, men jag tror det förekommer.

- här

Jag fick en till kommentar om kvinnlig onani sen, den kan ni läsa här.

Man kan säkert tycka att det är intressant att båda kommentarerna handlade om kvinnlig sexualitet, men det tänker jag strunta i nu, för ämnet var ju ändå skrev.

Det jag tycker är intressant är att jag får höra att män har könsorgan av det slaget som jag saknar. Jag tackar Captain Obvious och undrar vad det har med saken att göra. För jag ifrågasatte ju inte att män har pung och att det kan vara bekvämare med att sitta bredbent. Jag påpekade inte ens att jag har många kompisar försedda med manliga könsorgan som kan sitta med benen i kors eller ihop och trivs. Jag sa inte ens "meh, så stort paket har du inte, grabben!".

Jag sa bara att ska man prata anatomi så har kvinnor också anledning att sitta bredbent. Det har de ju faktiskt. Och kvinnor behöver också rätta till när könet trasslar in sig i underkläder.

Sen tror jag inte att kvinnor gör det lika mycket offentligt som män - både sitter bredbent och fixar till skrevet. Är det för att kvinnor inte behöver det? Eller för att det anses opassande på män och sjukt opassande på kvinnor? Och är det bra eller dåligt, vore det bättre om män var mer diskreta eller kvinnor mindre blyga? Det har jag inte sagt ett pip om. Jag bara fortsatt på den anatomiska linjen. Men det blir tvärstopp där, av någon anledning. Män har anatomi och kvinnor har inte mansanatomi.

I en senare kommentar skriver signaturen Bengt "ALDRIG skulle jag bli någon ”sittkissare”!!!".

Ingen verkar vilja komma och upplysa honom för att manlig anatomi är gjord så att män kissar bättre om de sitter ner.

---

Min åsikt om hur man ska hantera folk som skrevar på tunnelbanan - säg till om de stör. Om jag måste trycka ihop mig för att någon man toksärar på benen ser jag till att ta upp det utrymmet jag vill ta upp, inom rimliga gränser. Och om nån brud lämnar sin väska på sätet bredvid sig för att slippa sällskap och det finns inga andra platser, så blänger jag på henne eller ber henne att flytta på väskan. Jag lovar, min metod är bättre än att fota folk och lägga upp på Facebook. Och nej, individaktivism är inte alltid lösningen, men jag skulle nog hävda att det är lösningen i en hel del fall. Som folk som tar upp plats i trafiken.

Inomkön och utomkön, bestraffning och belöning

För ett tag sen diskuterades det på en del bloggar jag läser om feminism innebär att man tror på strukturellt förstyck av kvinnor. Hannah här svarar bra och sammanfattar vad feminism är om jag får bestämma. För något år sedan sammanfattade jag varför jag är feminist och sysslar med feminism. Det tycker jag håller fortfarande.

För mig handlar det om att det finns ganska snäva ramar för bägge könen. Kvinnornas har breddats rejält, männens har inte breddats lika mycket. De ramarna gör att i viss typ av situationer får mön fördelar, i andra får kvinnor fördelar. Man kan tänka att det är så, men att om man summerar allt så får ena könet ändå flest nackdelar. Men jag tycker det är ganska irrelevant att summera på det sättet. Feminism är för mig inte en tävling i utsatthet. Jag tycker däremot det gör mycket mer nytta att försöka se vilka mönster det finns och vilken typ av situation de påverkar. Om inte annat så för att det nyanserar det här med att den ena har makt och den andra inte. Ofta så är det inte så dikotomt, ofta så har man olika sorts makt, olika möjligheter att påverka situationen. Det finns ingen SI-enhet för makt och att väga det ena mot det andra blir inte så konstruktivt eller intressant.

Eftersom jag ser feminism på det sättet tycker jag att det blir konstigt om man bara driver mansfrågor eller kvinnofrågor. Alltså inte om man driver någon konkret mansfråga, som papparättigheter, det är inget konstigt. Men att välja att bara fokusera på ena sidan... hur gör man? Hur får man fram en helhet? Könsrollerna är ju så invävda i varandra att de blir omöjliga att nysta upp i bara en prydlig tråd om man gräver djupare. Visst, man kan fortfarande driva ena könets frågor, men då bör man i alla fall fatta hur helhetsbilden ser ut.

Pelle Billing har på sistone haft en drive för att ta jämställdhetsdebatten till en mer sansad nivå. Han talar om Jämställdhet 2.0 (en något töntig term som fått oroväckande mycket fäste i hans kommentarer ^^) och som en del i att skapa mer sammanhang av det hela har han skrivit om viktiga kvinnorfårgor. Jag tycker att de som är minsta intresserade av ett samarbete istället för skyttegravar ska gå och läsa.

Jag känner inte att jag har mycket att tillägga där. Men jag har faktiskt läst genom alla kommentarer och det finns ett par grejer jag vill utveckla.

Någonting jag ofta tycker mig höra när man pratar om kvinnoproblem av typen "slampor får en massa skit" är att någon kommenterar att det är oftast kvinnor som kommenterar andra kvinnor. Det kanske fortfarande är viktigt att påpeka det så att ingen tror att allt dåligt som händer kvinnor är orsakat av män. Men det blir inte heller ett icke-problem eller inte ett kvinnligt problem, bara för att kvinnor trycker ner alla kvinnor. Det är så sociala normer funkar - normer upprätthålls av alla. Blattar upprätthåller bilden av blattar lika mycket som svennar. Humanister upprätthåller bilden av humanister lika mycket som teknologer. Kvinnor upprätthåller bilden av kvinnor lika mycket som män. Eller kanske inte lika mycket. Kanske 40-60 i något av fallen, eller 75-25 i ett annat. Det spelar ganska lite roll. Det viktigaste är att förstå att det inte är en grupp som håller tyglarna för en annan. Det är ett samspel.

Och ja, det innebär också att det inte enbart är kvinnorna som gör att pappor anses vara låtsasföräldrar.

Ämnet "kvinnor bestraffar andra kvinnor" handlade mycket om att vara en "pojkflicka". Diskussionen påminde mig om en tråd jag läst på reddit, tror ag det var. Om nån vet vad jag pratar om får ni leta upp den och skicka länk! Tråden knöt ihop två fenomen till en väldigt intressant helhet. Det ena fenomenet var attraktiva kvinnor, och fördelar de kan få av det. Det andra fenomenet är tjejer som hellre umgås med killar och pratar om att killar är raka medan tjejer är bitchiga.

Det som kom fram (efter vittnesmål från killar, tjejer, snygga tjejer, tjejer som vart snygga men inte är det längre, och andra människor som bara tyckte mycket) var att snygga tjejer kan lätt få bilden av att killar är enklare att umgås med än tjejer. Varför? Jo, för att vänskap och umgänge är svårt, det kräver ansträngning. Man ska hålla löften, vara trevlig, ställa upp. Som snygg tjej kan man få saftig rabatt på det när man umgås med killar. Man kan häva ur sig saker, glömma tider, strunta i löften - och komma undan med det. Umgås man med tjejer har man inte samma makt över dem och måste anstränga sig och vara hygglig.

Den snygga tjejen ser förstås bara sin egen verklighet. Så det hon ser att killar inte bryr sig om små saker, att man inte behöver linda in det man ska säga i bomull om man pratar med killar. Och tjejer, de blir typ sura och bitchiga, och tycker man vart dum om man glömt att man lovat nåt. Det blir lätt att tro med tanke på hur samhället i stort framställer kvinnor och män. Så den snygga tjejen kan helt enkelt leva sitt liv med bilder av att män är trevliga vänner och kvinnor är bitchar, när det i verkligheten är så att det är hon som aldrig lärt sig att vara en jämlik vän.

Varken tråden eller jag hävdar att det gäller alla attraktiva kvinnor. Däremot skulle nog både jag och tråden hävda att det här finns faktiskt.

Unga kvinnors upplevelse av att leva med vestibulit.

Nu finns min examensuppsats att ladda ner här. Jag ska först sammanfatta jättekort, sen skriva lite reflektioner av bloggkaraktär.

Sammanfattning

Min tanke med uppsatsen var att jag ofta hade sett studierartiklar om vestibulit som ett sexuellt problem. Och så hade jag i skolan läst om smärttillstånd, och hur kronisk smärta kan förpesta hela livet, med direkta och indirekta effekter av att det gör ont. Jag tyckte det saknades ett helhetsperspektiv, att ta upp underlivssmärtor som både ett sexuellt och relationellt problem, och som smärtsyndrom. Det var därför jag valde att skriva den här uppsatsen, och det var därför jag valde en metod som man använder för att bygga nya teorier och modeller utifrån observationer.

Jag intervjuade åtta kvinnor som har vestibulit eller haft det. Jag krävde inte läkardiagnos av mina informanter. Vestubulit är så pass underdiagnostiserat att jag hade missat en stor grupp vestibulitdrabbade - och av allt att döma hade de avvikit på ett systematiskt sätt. Intervjuerna transkriberade jag sedan och analyserade med en metod som heter grundad teori.

Jag fick ut fem olika områden som återkom som viktiga teman: 1) sex och relationer, 2) att prata om smärtan, 3) vårderfarenheter, 4) tankar, känslor och självbild 5) vardagsaktiviteter. Teman flätas in i varandra, påverkar varandra, och det blir uppenbart att vestibulit påverkar livet på många plan, mer än bara det direkta att det gör ont när man petar på ett visst ställe.

Jag tror jag ska undvika att sammanfatta mer. Uppsatsen är på drygt 20 sidor, så är man intresserad tar det inte direkt lång tid att läsa den. Jag ska istället blogga lite sånt som inte fick plats i /var lämpligt för uppsatsen.

Bloggreflektioner

Konsekvenser

Idén till uppsatsen kom, föga originellt, av egna erfarenheter. Jag fick smärtor början av juli 2010. Den sommaren hade jag lov och inte mycket att göra, men ändå började jag märka att jag ständigt kände mig stressad, jag sov dåligt, jag stressvaknade om morgnarna och var spänd. Jag fattade inte varför i ett par månader, sedan trillade poletten ner. Jag var inte spänd på grund av att jag var stressad, jag var stressad för jag var spänd. Kroppen gjorde ont på ett ställe, man spände sig där (för det är så man gör vi smärta) och spänningarna spred sig. Min hjärna tänkte "hm, kroppen är spänd, då är man ju stressad" och började stressreagera. Det ledde till att jag sov dåligt, och det mådde jag ännu sämre av, förstås.

Jag började göra avslappningsövningar, och det blev faktiskt bättre på den fronten. Och jag tänkte att jag nog aldrig hade insett hur den konsekvenskedjan såg ut om jag inte hade varit nästan färdig psykolog. Det var då jag tyckte det skulle vara bra att kartlägga vilka konsekvenser vestibulit kan ha, så att de drabbade lättare kan se hur vestibuliten har påverkat dem.

Utöver stressreaktionen fick mina smärtor en del andra följder för mig. Det var ett hårt slag för min sexualitet och relationen jag befann mig i - på den fronten har det fortfarande inte hämtat sig, fast det är bättre nu än för ett år sedan. Jag skulle den sommaren börja springa ute regelbundet, men det gjorde för ont, och överlag har träningen blivit lidande på grund av smärtor. Ett problem inte minst för att träning för mig ett bra sätt att slappna av och må psykiskt bättre. Min bild av vården - inte så rosenskimrande till att börja med - är nu väldigt negativ. Det finns massor med kläder jag inte kan använda.

Jag förväntade mig liknande resultat i intervjuerna. Kanske ännu värre, jag har faktiskt inte så hemska smärtor. Men jämfört med personerna jag intervjuat verkar jag ha tagit det hela ovanligt hårt. Det finns personer med mer omfattande konsekvenser bland mina informanter, men de hade också väldigt starka smärtor sedan ung ålder.

Jag spekulerar lite i det här i diskussionsdelen av uppsatsen, utan att dra in egna erfarenheter. De flesta jag intervjuade upptäckte smärtorna i samband med att de blev sexuellt aktiva. Jag hade en stabil sexuell självbild innan jag fick ont. Dessutom handlade självbilden om att jag är väldigt sexuell av mig, att sex är viktigt för mig, jag kan enkelt ha det, jag blir lätt upphetsad, jag vill ha det ofta... Inte att undra att smärtorna blev ett hårt slag för mig. Smärtorna gjorde ju att sexuell aktivitet gjorde ont - men det gjorde även ont att bli upphetsad och få erektion. Dessutom var ju sex mitt favoritsätt att vara avslappnad på - och smärtorna tog bort den möjligheten, samtidigt som de adderade nya stressmoment. Party!

Svårdiagnostiserat

Innan jag började djupdyka i ämnet trodde jag att svårigheter med att få vård berodde på att det är svårt att diagnostisera. Men det är det faktiskt inte. Vestibulit är varken någonting ovanligt eller svårhittat. Förenklat ställs diagnosen genom att man 1) utesluter infektion, 2) petar med tops på rätt ställe. När jag väl kollades för vestibulit tog det en minut att konstatera att det inte är det jag har. Att vården är kass beror alltså inte på att det krävs en doktor House för att ställa diagnos.

Vården

Det blev tydligt att erfarenheter av dåliga vårdkontakter är en del av upplevelsen av att leva med vestibulit. Det gör mig förbannad. Okej att vestibulit sabbar ens möjligheter att cykla, det är liksom sjukdomen i sig som gör det. Att vården är klåpare är bara onödigt. Den undermåliga vårdprocessen gör dessutom att ens sjukdom hinner förvärras, och när kvinnorna väl får vård mår de mycket sämre jämfört med hur de mådde när de började söka vård.

Den typiska vårdupplevelsen. Tjej får ont vid sexdebut. Går till ungdomsmottagning. Får råd om att vänta på den rätte och slappna av. Fortsätter försöka ligga tills det gör så ont att det inte går. Får svampmedicin. Efter något år hittar hon information om vestibulit på Internet, blir förbannad, går till läkare, får ingen hjälp ändå för läkare har inte koll på vestibulit. Hamnar till slut hos barnmorska som har koll, fixar behandling, men kan inte ställa formell diagnos, eftersom det får barnmorskor inte göra. Då har kvinnan haft ont i ett par år och blivit bara sämre och sämre, fysiskt såväl som psykiskt.

Det är inte okej. Det ska ingen behöva gå genom.

Psykosomatiskt

Jag blev klar med uppsatsen i början av september. Jag hade nog blivit klar ännu tidigare, om det inte var så att det var väldigt jobbigt att skriva den. Mina egna smärtor förvärrades när jag läste forskningsartiklar. Jag klarade av att skriva ett par timmar om dagen, kanske, sen blev det för svårt att koncentrera sig på ämnet. Jag var pigg och glad när jag började skriva inlägget, men halvvägs genom var jag både stressad och spänd. Det är jag fortfarande. Underlivet gör mer ont än innan jag började skriva. Jag borde kanske tagit en paus, men skyndade mig genom istället.

Så...

Ja, det var alltså min examensuppsats. Läs gärna, sprid gärna. Kommentera gärna.

En föga smickrande historia om homofobi, och en happy ending

Veckans Vecka6-tema är "fräscht och äckligt". Jag kände att jag inte ville blogga om mina relationer till kroppsvätskor, utan väljer istället att blogga någonting mycket mer motbjudande.

Jag invandrade från Lettland som elvaåring för 16 år sedan. Det var innan Internet blev stort, det var innan man lätt kunde Skypa till vänner och släkt. Jag kunde engelska bra, men inte svenska, och barnen i min skola verkade inte särskilt intressanta att umgås med. Jag blev ett ganska ensamt barn, och trivdes bra med det. Jag är ganska introvert och har inget större behov av umgänge för umgänges skull. Jag hade trevligt med mina böcker och så the Beatles.

Jag började nörda in mig på Beatles redan i Lettland. I Sverige visade det sig att styvpappas bror var en stor fan och han gav mig kasettband med deras musik. Det var dessutom runt då som Anthology - serien och CD-boxen - släpptes, så det var en ganska tacksam period.

Som ung var jag bra på att nörda in mig på saker episkt och stort. Beatlesintresset upptog en stor del av min vakna tid. Första bilden jag sökte upp när min styvpappa skulle lära mig AltaVista var en bild på kaktus med gula blommor. För jag ville ha en sån då. För jag ville ha kaktus, för det är coolt. Och gula blommor skulle det vara, som i Yellow Submarine. Jag hade massor av gula saker för att Yellow Submarine.

Beatles blev självklart ett centralt objekt för mina AltaVista-sökningar. Jag läste allt, gjorde alla quiz, sparade bilder, roade mig åt Paul is dead-skämt. Ja, sånt som man kunde göra på den tiden. Vid något tillfälle surfade jag in på en biografi-sida för Brian Epstein, Beatles manager. Det stod någonting i stil med att han var homosexuell, och det ryktas om att han hade sådana förbindelser med John Lennon.

Jag minns inte längre exakt hur det kändes i kroppen, men jag minns att jag blev fruktansvärt äcklad. Upprörd, illa till mods. Försökte slå bort tanken, men den fastnade förstås i hjärnan och bara snurrade. En Beatle kanske haft homosex. Hjälp. Intellektuellt visste jag att alla ju har rätt att vara homo och så, men jag kände bara avsmak. Verkligt fysiskt äckel.

Det är underligt att minnas det nu. Jag måste ha varit 12-13 då. Några år senare fick jag min första kyss - med en tjej. Vid 16-17 var jag en slashfangirl och tyckte sex mellan män var det hetaste som fanns, även om Brian/John inte var min typ av par. Nuförtiden tycker jag fortfarande att två (eller omg fler) män som jag finner attraktiva är attraktivare tillsammans än var för sig, men i övrigt reagerar jag inte om någon visar sig ha partner av samma kön.

Men då, vid 12-13 hade jag tillbringat nästan hela mitt liv i en homofob kultur. En kultur där bögar var någonting man äcklades av och skämtade om, möjligen var de på scen i extravaganta kläder. Min mormor tycker att homosexualitet är onaturligt och min mamma bråkar med henne om det på Skype. Nuförtiden stoppas HBTQ-parader och det är på förslag att stifta lagar som i princip förbjuder människor att prata om homosexualitet annat än negativt. Det var den världen som den äcklade trettonåringen kom ifrån.

Även om detta minne inte är någonting att vara stolt över känns det bra att ha det. Minnet hjälper mig att förstå människor som inte tycker som jag gör nu. Minnet får mig att tänka att förändring är möjligt.

***

Min pappa bor i Ryssland. Jag känner inte honom så väl, men när man börjar prata politik och sådant känns han ofta ganska rysk-konservativ. Så jag brukar undvika seriösa samtal om sådana ämnen. Jag träffar honom för sällan för att bråka.

Han var i Stockholm sommaren 2007 och vi skulle promenera på stan. När vi åkte in insåg jag att det skulle bli Prideparad och kände en kall klump i magen. Jag ville inte se min älskade pappa bli en fördomsfull homofobisk ryss. Jag ville inte höra honom kommentera paraden så. Jag försökte hitta någon väg genom Stockholm som inte var i närheten av Pridetåget, så han inte skulle veta att de var något ovanligt i staden och fråga, men det var förstås omöjligt. Han frågade vad stod på. Jag förklarade snabbt att det var en sån där Prideparad där homosexuella går, och ja, inget att se, ska vi cirkulera och gå nån annanstans?

Men pappa tyckte paraden var bästa grejen. Inte bara för att den är kul att se på, utan för att han tyckte det var en bra grej att göra, i gott syfte. Han blev glad när han, själv läkare, såg vårdpersonalen. Och jag får fortfarande gåshud av lycka när jag tänker på den dagen. Den dagen då mina fördomar om min ryska pappa inte besannades.

Omskärelse, #prataomdet och hur utestängning funkar.

Genom Pelle Billing hittade jag en krönika om manlig omskärelse, specifikt om omskärelse av gossebarn av religiösa skäl. Krönikören Sanna Lundin bakar finkänsligt nog in motstånd till omskärelse i islamofobi. Hon pratar om att hon vill se studier på hur omskärelse av små barn är psykiskt och fysiskt skadligt.

Jag tycker det är väldigt intressant hur människor kan vara så inne i ett sätt att tänka på att de kräver att de som är emot att skära bort frisk vävnad från barns könsorgan är skyldiga att presentera forskning. För Lundin kommer inte med någon forskning själv förstås. Varför ska man med forskning försvara någonting som är som det ska vara, det är ju de som kommer med nya idéer som har skyldighet att förklara sig.

Ann Heberlein har skrivit om #prataomdet i Sydsvenskan, med anledning av stora journalistpriset som "Årets förnyare". Hon har tre poänger:

• Kampanjen nådde främst ut till en viss typ av mediekonsument - de vita, medelklassiga, twittrande - och lämnade inte mycket avtryck i övrigt.
• Typiskt att kvinnor tar tag i och skriver om mjuka ämnen som sex.
• Kampanjen gick ut på att göra övergrepp av missförstånd och dessutom framställa kvinnor som offer och män som förövare.

Som jag förstått det handlade kampanjen om att ta upp att det finns väldigt mycket mer än bra frivilligt sex och dåligt ofrivilligt sex. Oavsett kön. Man efterlyste berättelser från såväl män som kvinnor, och man efterlyste berättelser såväl från dem som trampat över en gräns som dem som fått en gräns övertrampad.

Men jag tror också att många som bara sett lite av kampanjen uppfattade det som att "oh, en kampanj där tjejer ska träda fram och berätta om hur de blivit utsatta för sexuella övergrepp av män". Kampanjen startades av kvinnor, det var mest kvinnor som skrev, det var mest kvinnor som pratade om kampanjen i media.

Jag tror att många män som egentligen har relevanta historier att berätta helt enkelt inte kände att kampanjen angick dem. Inte så att de hade tackat nej om någon hade frågat dem, "hej du, just du, vill du berätta om någon gång du varit med om sexövertramp?". Men det är ju ett tjejämne, sex och övergrepp och sånt. Är man man är det inte särskilt självklart att någon vill höra ens historia, det är ju alltid övergrepp på kvinnor som pratas om.

Och så är det ju kvinnor som pratade om kampanjen i teve, tidnngar, radio. Kvinnor som startade. Då känner man nog sig också lite ovälkommen. Inte på det sättet att man aktivt motarbetas, men på det sättet att man anar att den här grejen, den är nog inte till för en. Det är nog inte tänkt att en kille ska skriva om sina erfarenheter.

Ingen satsar på att aktivt stänga ut män. Män är välkomna. Men ändå så kan jag tänka mig att män kände att kampanjen inte riktades mot dem, även om de hade saker att prata om. De kände så för att det är ett kvinnoämne, att prata om såna saker. De kände så för att det var kvinnor som startade det hela, de kände så för att de flesta som deltog var kvinnor. Inte minst för att man föreställde sig att de som deltar nog är kvinnor.

Och vips har vi en fantastiskt illustration av hur det funkar, när ett kön hålls borta från någonting. Inte av illvilja, jag tvivlar på att de kvinnorna som engagerade sig i kampanjen ville hålla bort män. Det är ju inte deras fel att de var kvinnor och kom på idén. Och det är inte heller deras fel att det är ett kvinnligt kodat ämne. Personer som var inblandade i kampanjen ville nog tvärtom visa att även män kan ha sex fast det inte känns okej, de ville nog verkligen inte stänga ut män från det samtalet. Rentav var man extra intresserad av att locka män och höra deras berättelser, eftersom det är så sällan man får höra någonting från den halvan av mänskligheten.

Men ändå så blir det så. Ingen håller männen borta med våld, och ändå så kan jag tänka mig att det är mer självklart för en kvinna att hon är välkommen att #prataomdet än för en man. Precis som det finn områden där ingen håller borta kvinnor med våld, men ändå finns det en tröskel som gör det svårare för kvinnor att delta. Och det finns fler områden än #prataomdet där män (eller personer som inte är engagerade i den kulturdebatten där det pratadesomdet mest) inte känner sig välkomnade, fast de egentligen är önskade.