Twerk twerk, Miley Miley, twerk

Jag skrev ju om Cyrus VMA-show häromdagen. Fast jag skrev inte alls nåt om hudfärg, vilket är jätterelevant och vilket jag tänkt på. Dels detta att hon använder mörkhyade människor som acessoirer, rekvisita och dekor (jfr det jag skriver om kvinnor som dekor här). Redan videon hade fått kritik, men showen var ännu värre. Läs bra om detta här, jag har inget att tillägga, riktigt.

Jag tänkte dock poängtera en annan grej. Miley är smal, ung, ljushyad och småbystad. För att en person med en sådan kropp ska uppfattas som vulgär behöver hon verkligen ta i ordentligt. I min verklighet är detta känt som fenomenet "Tanja, du kan ha spetstopp utan BH och det kommer se classy ut". Vissa kroppar i sig uppafattas som mer smakfulla än andra. Vissa kroppar i sig uppfattas som mer vulgära och sexuella än andra. Cyrus behöver jucka, sträcka ut tungan och härja ordentligt innan hon uppfattas som vulgär. För andra personer hade gränsen till "fel" sexualitet inträffat mycket tidigare. För vissa människor räcker det med att existera för att uppfattas som vulgära.

***

Här har ni som bonus en intressant text på det för mig evigt aktuella temat tevespelärkonst. Och tidigare idag recenserade jag Phonephucker medelst video.

Tanja Suhinina recenserar Phonephucker

Här videorecenserar jag Phonephucker. Exklusiv information om bakom kulisserna levereras. Otroligt spännande. Din kuk kan vara större än du tror.

Illustratören Elin hittar ni på Tumblr, Twitter eller hennes hemsida.

Vulvan i fokus

Fanny Åström och Schmenus kör en drajv med att varje vecka ha ett sexrelaterat tema man ska blogga feministiskt om. Först ut är Fittan i fokus, och jag vill påminna er om en gammal favorit - ordet vulva.

Jag har bloggat om det förut, men det blir aldrig gammalt. 

Vad betyder vulva?

Vulva är den korrekta latinska benämningen på kvinnans yttre könsorgan. Vagina eller slida är däremot den där tunnelgrejen som leder från slidöppningen till livmodern, plusminus.  

Ett exempel - om man är kändis och går ut ur en bil i kort kjol och utan trosor så är det inte slidan eller vaginan man visar, det är vulvan.

Varför ska man säga vulva?

• För att det är fel att kalla yttre fittan för vagina eller slida. FEL! 
• För att man får fler ord för fitta, man kan vara mer specifik om vilken del man menar. 
• För att det är behändigt med ett "fint" ord för fitta, som inte är missvisande eller gullifierande.
• För att bättre kunna kommunicera med gyn och barnmorskor när du behöver förklara någonting.
• För att sätta fokus på den yttre delen av fittan som för många är den mer relevanta under sex.
• För att vara tydlig med att det kvinnlöiga könet inte bara är ett hål mellan benen.
• För att ha rätt ord av den delen av könet som man som kvinna sannolikt har mest relation till. Den delen man ser och enkelt kan röra vid.
• För att det heter så. 

Slut på sagan.

Somewhere in America Miley Cyrus is still twerkin

Ibland inträffar saker inom popkulturen som är helt magiska. Det är som om bitarna i det popkulturella pusslet plötsligt föll på plats och man insåg att det inte rör sig om ett vanligt platt pussel, utan om ett tredimensionellt sådant. Alla vägarna korsas. En laddad knytpunkt uppstår.

Miley Cyrus hade ett nummer på senaste MTV VMA. Här är en länk till videon som säkerligen kommer tas bort snart, men då är det bara att söka "MTV VMA 2013 Miley Cyrus" på YouTube. Jag har inte sett någon reaktion i Sverige än, men i USA verkar skämskuddar vara slutsålda.

Vad är det som är så speciellt? Jo, vi kan ju börja med att man bör känna till de två låtarna/artisterna som inleder.



Miley Cyrus är en före detta Disneystjärna, känd som Hannah Montana. Nu skaffar hos sig en ny sexig farlig image, och videon till We Can't Stop har rört upp många känslor. Den har kritiserats för att ägna sig åt cultural appropriation (hur Cyrus försöker "låna" coolhet av mörkhyade), för att vara pinsam, för att Miley är för vulgär alternativt för stel. Jay Z rappar "cause somewhere in America / Miley Cyrus is still twerkin" på sin senaste platta. Det här hade redan en plats i pusslet.



Blurred Lines med Robin Thicke har varit en annan video och låt som upprört. Videon är full av påklädda män och nästintill nakna objektifierade kvinnor. Texten är som det heter på engelska "rapey". Nånting om att tjejer vill egentligen, även fina flickor, och linjen mellan ja och nej är oklar. Högst tveksamt, det hela.

Tillsammans, på VMA, skapar de två en explosion av allt som är viktigt. Det vi ser är ju ett klassiskt fall av "good girl gone bad", en historia vi har sett så många gånger i kändispressen. En söt tjej förväntas vara lagom sexig, och hon är det, tills hon faller samman, går över gränsen för accepterad ladylike sexighet, blir "vulgär" och "patetisk". "Tappar kontrollen". Rihanna sitter i publiken och ser bekymrad ut, men hon har också varit där, gjort vulgära saker, dömts för hur opassande hon betett sig på scen. Och man vet aldrig med den här historien - är detta ett sammanbrott, eller är det ett fett fuck you till alla som i många år hållit henne på den tunna linjen mellan trist och vulgär för att kunna sälja henne så mycket som möjligt? Jag vet inte om jag ska bli obekväm, om jag ska hoppas att Cyrus får vård, att jag ska säga "leave Miley alone" eller om jag ska heja på henne som attan för att hon brutit sig loss.

Att se det här är precis som att se den där scenen, ni vet vilken, i avsnitt 19 av Evangelion.

Cyrus juckar, sträcker ut tungan, twerkar, och sedan sliter hon av sig kläderna för att nu är det dags för Robin Thicke att ta över. Det är bara det att han inte är det mista kapabel att ta över. Cyrus är inte en av de svala modellerna i hans video. När hon kastar tillbaka "okay now, he was close, tried to domesticate you / but you're an animal, baby, it's in your nature" på honom är han still och hjälplös. När en fin Disneytjej faktiskt går över gränserna, gets nasty, blir det djuret han sjunger om, så är han itne längre kapabel att hantera henne. Han kan bara skryta om sin stora kuk om de avklädda kvinnorna runt honom är tama och harmlösa. På hans villkor.

NYT uttryckte det som att Cyrus antastar Thicke. När hans låt Blurred Lines utgör kontexten händer ren intersektionell flerdimensionell popkulturell magi.

***

Lite lösa länkar i allmänhet.

Har du social fobi eller panikattacker? Har du en smartphone? Vill du vara med i en studie där man testar app-behandling? Gå hit och läs mer! (obs jag är inte inblandad)

KD-riksdagsledamot har skrivit förvirrad text om Unga Tjejers Sexualitet. Otroligt relevant till inläggets huvudtema, förstås. Innehåller även följande: "Hur kan det vara möjligt att tjejer, som enligt statistiken har bättre resultat i skolan och därmed bättre möjligheter i arbetslivet, nedlåter sig att vara en i mängden, någon att ha sex med fem minuter och sedan glömmas bort?".

Jag har funderat på att blogga om Orange is the New Black och förklara för alla hur sämst vissa delar av den är om man kan ryska. Det slutade med att jag spelade in en video tre på natten igår. Vart avvaktande med att lägga upp den eller skriva blogginlägg pga följande: har svårt att säga nåt konkret positivt om serien. Känns jättedumt att kunna vara så konkret med det negativa, och sen ba "annars var den bra", typ? Och så hade jag inte sett om serien inför inlägget så jag kan ha missat nån detalj. Men ja, videon finns här om ni har för mycket fritid. Annan artikel på samma tema här.

Prettomangafilmbloggen Colony Drop recenserar Pacific Rim som om den vore animé. typ. Sympatiserar eftersom jag såg den som just mecharulle. "Pentecost is a cold, authoritative commander who, in maybe the second most anime part of the film, reveals that he’s suffering from that old anime standby: radiation sickness. You may remember it from Yamato, and from the time Gunbuster reused it from Yamato. All three of these characters speak Japanese sometimes, because of course."

Mako Mori-testet

Nämenguuuuud!

Nu har någon på Twitter länkat till en artikel som heter The Mako Mori test. Mako Mori är alltså enda tjejen i Pacific Rim som har typ repliker och skit. Jag tänkte först att testet skulle vara identiskt till ett annat test jag föreslog i samband med Pacific Rim. Mitt förslag är

Om man kan säga "tjejen i [Film]", så är [Filmen] inte bra på representation av kvinnor.

Som Bechdeltestet fast ännu fucking kortare. Men nej, här är artikelns förslag.

The Mako Mori test is passed if the movie has: a) at least one female character; b) who gets her own narrative arc; c) that is not about supporting a man’s story. I think this is about as indicative of “feminism” (that is, minimally indicative, a pretty low bar) as the Bechdel test. It is a pretty basic test for the representation of women, as is the Bechdel test. It does not make a movie automatically feminist.

What I don't even. Eller, givetvis skulle testet kunna vara användbart och så, om det inte var för grejen att Mako Mori inte klarar det. Det jag upprörs över i Pacific Rim är att den enda tjejen som överhuvudtaget har en roll är dessutom helt insnärjd i att vara utvecklande för de manliga figurerna. Jag aggrade ut över det på Facebook och en kompis sammanfattade hela hennes handling så:

Jag förstår verkligen viljan att tolka välvilligt. Jag förstår verkligen att man så himla gärna vill se actionfilm som behandlar kvinnor väl att man har överseende med både det ena och det andra. Men sluta med det! Det leder ingenvart. Var ärliga med det som är positivt i filmen - Mako Mori har faktiskt kläder på sig och ser ut som en vuxen människa. Men där tar det också slut, och sluta leta feminism där den inte finns. Och är man så blind att man inte ser hur Mako Moris funktion enbart är att framhäva männen så behöver man en spark i rumpan, en ordentlig ögonöppnare, och vassare analys.

Om att GÖRA snygg, inte VARA snygg

Väggen målad, Rihanna går Ayn Rand-outfiten fixad, kroppen svarvad, posen intagen. Klart tjejen ska ha kredd!

Jag har senaste halvåret funderat en del på detta med skönhet, närmare bestämt min egen och hur jag förhåller mig till den. Jag har under uppväxten inte varit den söta tjejen, jag var den smarta och roliga, den kompetenta. Det är det som belönades. Jag kan inte minnas något tillfälle då mina föräldrar sa till mig att jag var söt. I tonåren såg jag fan ut, och brydde mig marginellt, egentligen. Samtidigt finns det nuförtiden sammanhang där jag liksom är något av Snygg-Tanja. Och så får jag en hel del kommentarer om mitt utseende som jag uppskattar, samtidigt som att vissa utseendekommentarer får mig att känna obehag. Jag kommenterar gärna andras utseende och ger gärna utseendekomplimanger. Så hur sjutton förhåller jag mig till utseende och skönhet?

Robert Jacobsson twittrade igår om utseendekomplimanger och jag började fundera på detta igen. I normkritiska feministiska queerintresserade kretsar där jag ibland hänger är det väl rätt mycket en regel att man inte ska prata utseende och inte ge utseendekomplimanger. Där är det konsensus på att det är bättre att ge komplimanger för att folk är smarta, roliga eller någon annan ickeutseendemässig sak. Eller att man ska säga till folk att de är snälla, och omtänksamma och att man gillar dem. Det tycker jag ju att man ska, men jag tänker ändå inte sluta med utseendekommentarerna.

För mig handlar min egen skönhet väldigt mycket om kompetens, om saker jag gjort snarare än nåt jag är. Hade jag inte lagt ner tid och energi på utseendet hade jag inte fått utseendekomplimanger. När jag är snygg är jag det för att jag är stylad. Då har jag ordnat någonting med håret, sminkat mig, medvetet valt vissa uttryck för att få fram en estetiskt sammanhållen enhet. Jag har valt kläder som passar ihop med varann och passar min kropp. Jag har till stor del aktivt skapat min kropp. När någon säger att jag är snygg uppfattar jag det som en kommentar på min kompetens, min goda smak och mina skills i att styla.

När jag ger kommentarer på utseendet rör det sig nästan alltid om att jag kommenterar det välgenomförda arbetet bakom någonting. Att välja rätt örhängen till en klänning kräver från mitt perspektiv tid, intresse och ett tränat öga. Det känns fullständigt rimligt att kommentera på det och berömma personen som matchat så bra. Inte minst känns det rimligt att just jag kommenterar på det, i och med att jag också förstår mig på detta med styling och kan därför komma med en kvalificerad komplimang. Jag gillar också överhuvudtaget när människor anstränger sig för att se bra ut när det inte "behövs". Som studentorkestermupp har jag knappar som jag ger bort till folk som ansträngt sig för att göra studentorkestervärlden snyggare. Man behöver ju egentligen bara ha sig orkesteruniform (i mitt fall - en viss t-shirt och svart underdel), men vissa stylar mer än så och jag uppskattar det. Det vill jag visa.

(Som en parentes kan jag också påpeka att jag dansar rätt mycket och umgås med dansare. I den miljön är det ju naturligt att göra kopplingar mellan kroppens utseende och kompetens. Det är sannolikt inte lika laddat som i andra miljöer. Som dansare så sysslar man med att se ut väldigt mycket, men dimensionen av kompetens, styrka och skills finns alltid med. Ja. Slut på parentes. )

Jag känner mig bekväm med den sorts kommentarer om mitt utseende. Det är svårare att precisera vilka kommentarer jag är obekväm med. Det är någonting med när jag kommenteras som sexig för hur jag ser ut som inte funkar för mig. Eller såhär. Jag känner mig sexig när jag är kompetent. Jag vet att det är nåt som anses "fint" i många sammanhang, hela "jag tänder inte på snygg, jag tänder på välsorterad bokhylla"-grejen. Jag tycker att det ofta blir ren koketteri över det, hur är det mindre ytligt att tända på prettokonversation än utseende? Jag tycker det är sjukt fånigt hur jag känner mig sexig när jag är kompetent, för jag tänker verkligen typ "nu lägger jag upp den här bilden jag tecknat snyggt och då kommer NN genast bli mer attraherad". Det är puckat. Hur som. När folk tycker att det är hett när jag är snygg för att jag stylad mig kompetent så är jag med på noterna och bekväm. Men när personer (fra de jag knappt känner) tycker mina bilder är sexiga och inte verkar förstå allt jobb som lagts ner, då kan jag bli obekväm.

Så sammanlagt så är skönhet för mig väldigt mycket vad man gör, och inte vad man är. Därför har jag också svårt att hålla med personer som ser ner på skönhet och utseende, som ser egenskaper som "rolig" som högre stående än "snygg". För mig är båda egenskaperna sådant jag har anlag för, men också måste göra, och när jag gör dem bra blir människor omkring mig glada och jag känner mig bra  Jag förstår verkligen det problematiska i att skönhet är kommersialiserad, och att många känner att snygghet är ett krav och inte en sak man kan välja att pyssla med om man tycker det är skoj. Samtidigt är utseende nåt jag tycker är kul och någonting jag uppskattar att se andra ägna sig åt. Jag vet att även om man har bra anlag naturligt så krävs det arbete och kompetens för att få till snyggt, och jag uppskattar det nedlagda arbetet och resultatet.

Negging

Härifrån

När man snackar om the Game-raggningsskolor är negging en teknik man ofta skrattar ut. Jag håller med om att det blir off att lära ut "var otrevlig" som sätt att få ligga på. Men samtidigt kan jag verkligen inte förneka att mina flörtar innehåller massor av dissning, både från mig och från dem som flörtar med mig. Jag skulle inför idag fundera på ragging i och med att jag skulle spelas in som raggningsexpert (!) i teve (mer info kommer när jag vet mer), så jag började tänka på negging och hur det funkar för mig.

Tecken på att man har en relation
För det första är ju neggingen inte det första som händer. För mig händer det när nån sorts kompisskap redan är etablerad. Det påskyndar liksom relationsbygget genom att ge en illusion av att man är så bra kompisar att man kan riskera att gnabbas utan att den andre bara sticker.

Tecken på uppmärksamhet
De där neggingarna, de ska ju enligt PUA-instruktionerna bygga på personliga egenskaper hos målet. "Är hon 17 ska man kalla henne fjortis, är hon 25 ska man kalla henne tant", typ. Det där är ju simpelt, men när negging uppstår i mina flörtar är det dissar baserade på det personerna tidigare berättat, saker som hänt tidigare under kvällen, och så vidare. Det visar att personen uppmärksammat mig, att hen lyssnat på det jag sagt och kommit ihåg det jag gjort.

Det är rolit
När jag neggar är jag jätterolig (lovar!) så att han som blir neggad skrattar åt mina skämt och visar att han kan skratta åt sig själv. Och båda får ju bekräftelse när den andra skrattar åt skämten!

Det är en tävling
Ehm, så jag gillar alltså att tävla. I PUA-instruktioner är brudarna i exemplen alltid mållösa när man kallar dem fjortisar eller tanter. I verkligheten käftar jag fram och tillbaka med flörten. Flörtar som inte kan ta det kan dra åt helvete. För mig är det liksom en utmaning - personen utmanar mig i grenen smart, fyndig och uppmärksam. Han ser om jag kan hänga med. Jag kollar om han är on my level. Arousalnivån stiger för att det är en tävling och jag är en tävlingsmänniska.
En grej jag verkligen ogillar i neggingväg är dock när nån neggar mig, och jag käftar tillbaks och de blir ställda. Alltså, inte att de erkänner att okej, den var bra. Utan blir ställda för att fittvarelsen pratar tillbaka.

Det är förklädda komplimanger
Inte som i "fina pattar, har du köpt dem på soptippen", utan kanske mer när negget är överdriven besvikelse över att jag som har så god musiksmak rusar till dansgolvet när det är Popular för då kan jag låtsas slå sönder busskur.

Lätt att få in samtalet på sex
Okej, är det liksom nåt sexuellt intresse så vill man ju lite sådär spontant börja prata sex så det blir lite rätt stämning. Och det är ibland lättare att göra som skämt än som komplimang. Typ "vad dukig du verkar vara på att slicka den där glassen", den funkar kanske inte så bra alltid. Medan att svara "jaha, vad mer gör du fort då höhöhö?" kn funka om nån skryter med att han äter fort.

Det där är alltså förklaringar som jag spontant tänker mig privat. Kan ju för övrigt tillägga att det hära neggingen jag känner igen privat inte är begränsad till sexuella grejer, det är också nåt som kan hända i rent vänskapliga syften. Skillnaden är väl typ innehållet (mer sexuellt betonat i vissa fall) och kroppsspråket.
Hur som, nu kommer ett par möjliga psykologiska förklaringar som jag kom att tänka på.

Good cop, bad cop
Sist jag läste om Good cop, bad cop så funkar det som så att kognitiv dissonans uppstår eftersom man får helt motsägande budskap. Så till slut så ger man upp och blir medgörlig. Att blanda negging och komplimanger borde rimligen kunna ha liknande effekt.

Man börjar hävda sig
Hjärnan är askass på kausalitet. Om man jobbar gratis har man exempelvis större lojalitet till uppgiften än om man får betalt (till en gräns, då), eftersom man lyckas dra slutsatsen "om jag jobbar gratis så måste ju det här vara nåt jag brinner för". Samma sak kan nog hända när man plötsligt bara måsre förklara för en främling att man inte alls är sämst på att hälla upp mjölk. Man kopplar liksom "nu står jag här och förklarar min braighet för den här individen, hen måste va typ fett viktig för mig!"

Vad tänker ni? Neggas det i era flörtar?

Roliga brudar

Typ det bästa som hänt mig som kvinna på Internet är Foul Bachelorette Frog. Det är en meme som går ut på att man på en bild med en groda skriver saker som man gör när man är tjej och beter sig ungkarlsmässigt. Och ja, jag sa ungkarl, för att det man det man menar här är "ungkarl" som i "ungkarlslya" eller vad min kille tycker om mig när jag berättar hur jag äter ensam hemma. Det är helt enkelt oclassy och småäckliga saker man gör som brud, men som Kvinnor absolut inte gör. Vissa beteenden är unisexa och passar även på den (för mig, det här är ju igenkänningshumor) mindre intressanta Foul Bachelor Frog. Andra beteenden är kopplade till saker som bröst, mens och allmän fitta och det är så fruktansvärt mycket igenkänning att jag saknar ord. Så jag lägger upp bilder istället.

Apropå roligt och kvinnor såg jag the Heat på bio idag. Det var som att känna Pacific Rim bara rinna av mig. Det är alltså en actionkomedi om omaka poliser. Den är rolig. Jag såg till exempel the Internship på bio tidigare i somras (fråga inte...), och den var inte rolig. Den här var jätterolig. Och ja, den stela FBI-agenten och den det-starka polisen är båda kvinnor. Och det görs inte en grej av det, de gör inte det sådär "kolla vad crazy vi är som har två tjejer med wooho crazy". Det är inte heller girlpower wohoo. Det är en actionkomedi om omaka poliser. Fett bra, rekommenderas varmt. [Spoiler] Och om nån vill diskutera detta med "är skjuta kuken av män verkligen roligt skulle du skratta åt att skjuta kvinna i fittan, så tar jag gärna den diskussionen. [/Spoiler]

...där jag inte släpper Wollins polykolumn

Tove Björnlundh, redaktör på Aftonbladet Wendela, tycker nog att jag är lite jobbig nu. Jag mailade henne angående Wollins polykolumn när den var ny, och sedan svarade hon att hon inte alls upplevde krönikan som föraktfull. Och sen svarade jag dig med ett länk till ett blogginlägg jag skrivit och bland annat följande i själva mailet:

Nu tänker jag spontant såhär. Jag vet ingenting om ditt privatliv men gissar på ren statistik att du ören monoperson. Då är det kanske inte så underligt att du inte fann krönikan föraktfull. Däremot var det en del polypersoner som tyckte att den var otrevlig, det märks inte minst på kommentarerna. Och om du är monoamurös, kan det inte vara så att din upplevelse inte är särskilt intressant i sammanhanget, medan polypersoner har ett visst tolkningsföreträde?

Och sen då, sen så blev ungefär samma text publicerad på SVT Debatt. Jag förstår att Björnlundh kanske känt att jag varit lite on her case. Men å andra sidan har han varken besvarat mitt brev eller blogg-/debattinlägget, så hon kanske inte alls bryr sig. Hon har dock svarat min kompis Mattias, som skrivit bland annat följande till henne:

Hej!
Jag vill bara påpeka att det Malin Wollin skriver i sin krönika är oerhört okunnigt och bitvis kränkande.
Som andra nog redan har påpekat, hade du tyckt det var okej om hon skrev att hon fick ångest av att ha en relation med någon av samma kön och ägnat en hel krönika åt att orera om hur konstigt och ångestframkallande hon tycker det är?
Jag förstår att Wollins roll är att skriva "kontroversiella" och okunniga saker men jag tycker du som redaktör bör tänka efter lite extra och läsa hennes krönika igen och försöka sätta dig in i att hon skriver om dig.
Tycker du det känns okej?
Om hon skrev att den du väljer att dela ditt liv med ger henne "obehagsrys"?
Wollins attityd är inget ovanligt utan är väldigt vanlig men att ni väljer att publicera den krönika under Prideveckan samtidigt som ni kör hårt på er kampanj om att gilla mångfalt är ganska dåligt.
Kan du inte se det? Ni kör en kampanj om att gilla mångfald och publicerar en okunnig och illa skriven krönika som går ut på att författaren får "obehagsrys". Är det att omfamna mångfald?
Jag ber dig bara att läsa igenom hennes krönika en gång till och föreställ dig att det är dig och ditt liv hon skriver om.
Tack på förhand
Mattias Skagerholm

och senare (första mailet ledde nämligen till autosvar om att Björnlundh var borta)

Hej igen!
Du är nu tillbaka ifrån din semester och jag hoppas du har tänkt igenom lite kring Wollins krönika.
Under en vecka när ni har kampanj för att omfamna mångfald väljer att publicera en krönika som går ut på att krönikören får obehagsrys och ångest av att mötas av tanken att leva annorlunda.
Varför inte bara respektera att människor är olika?
Tycker du att det känns accepterande och positivt det hon skriver?
Känner du dig respekterad om du föreställer dig att det är ditt levnadssätt hon skriver om?

Tack på förhand återigen
Mattias Skagerholm

Och hon svarade faktiskt Mattias, med följande:

Hej Mattias,
ledsen för sent svar, jag hade skrivit fel i mitt semestermejl och kom precis tillbaka.
Jag har läst hennes krönika flera gånger både innan och efter publicering men finner den inte föraktfull. Det Malin skriver om obehagsrys kan inte tas ur sitt sammanhang och stycke. Hon syftar på att hon inte skulle kunna ha koll på flera personer och känslor eftersom hon tycker det är svårt nog med en person. Inte att andras sätt att leva ger henne obehag. Varför vi publicerade krönikan under just Prideveckan handlar om att vi som huvudartikel publicerade en intervju med en polyamorös kvinna som berättade om sitt liv och fann det passande med en krönika som ifrågasätter alla relationsnormer. Att Malin anser att man väntar på en rätt människa istället för flera är hennes åsikt och inte ett bud om hur andra ska leva.

Vänliga hälsningar
Tove Björnlundh

Jag har några kommentarer på detta, och annat jag hört under debatten.

Tolkningsföreträdet
Det är nu bortom all tvivel fastställt att Björnlundh inte finner krönikan föraktfull. Det är också tydligt (för mig såväl som för Björnlundh om hon läst sina mail och sett kommentarerna på kolumnen) att många polypersoner har reagerat negativt. I ljuset av detta, hur intressant är det vad Björnlundh känner och inte känner inför texten? Personer som kolumnen raljerar över vänder sig till Björnlundh och säger "det här är ett problem", Björnlundh svarar att hon inte ser problemet. Vad ska vi göra med det svaret? Tacka för förtydligandet? Gratulera? Genast avfärda vår egen upplevelse, eftersom Björnlundhs uppenbarligen gäller över vår?

Wollins egen åsikt 
Av någon anledning har personer i diskussioner kring det här känt sig manade att det Wollin skriver är hennes åsikt, och ingen absolut sanning. Tack, jag vet. Det är faktiskt underligt att någon tycker att de ska förklara detta. Mitt problem med Wollins text är just hennes åsikter, och sättet hon framför dem på. Tycker jag att man har rätt att ha åsikter? Självklart. Har man rätt att uttrycka dem? Ja. Har man rätt att uttrycka dem utan att någon konfronterar en? Nej.

Det handlar om hennes liv!
Björnlundh säger att det Wollin skriver inte kan tas ur sitt sammanhang. Ja, obehagsrysningar låter ännu värre i sammanganhet med "Hur är det möjligt att hitta ett helt pärlband av folk som man vill vara ihop med?" och "Vidare så undrar jag om det ­ändå inte är så att man väntar på rätt person om man känner behovet att vara ihop med många.". "Man" innebär nämligen "folk i allmänhet" i svenska språket. Vill man använda "man" som "jag" bör man verkligen precisera att det är det man gör, annars låter det ju onekligen som att Wollin agerar som livsrecensent åt folk i allmänhet.

Får man ha åsikter om allt?
Vidare undrar jag fortfarande om Björklundh skulle ha samma förklaringar om Wollins uttalanden om det hade gällt relationer mellan personer av samma kön. Jag anar nämligen att svaret är ett solklart NEJ. Jag tror inte för ett ögonblick att Aftonbladet hade publicerat motsvarande text om lesbiska under Prideveckan eller någonsin. hade det hänt hade andra media reagerat. Varför är detta okej att skriva såhär om flersamma relationer?

Texten är en kolumn 
Det är lätt att råka tro att en kolumn är en text med egna åsikter rakt upp och ner. Så är det inte. En kolumn är åsikter som bedöms vara av intresse för allmänheten. Någon (minst två personer: Wollin och Björnlundh) har alltså bedömt att Wollins obehagsrys samt idéer om sann kärlek inte bara är intressanta för Wollin, utan även för tusentals läsare. Har man gjort den bedömningen så får man räkna med att texten kommer att läsas med utgångspunkten "här försöker Wollin ha en poäng som är intressant och relevant för många". Lev med konsekvenserna av era beslut, tack.

Medieklimat
Det är intressant hur vissa tycker att man är immun mot att bli oemotsagt om man är provokatör. Om ens jobb är att säga otrevliga saker ingår det i jobbet att ställas till svars för det. Om man är redaktör för någon som lever på att vara otrevlig så kan man inte vifta bort otrevligheten. Då får man väl helt enkelt säga "ja, vi betalar Wollin pengar för att hon ska säga fördomsfulla saker som folk blir upprörda av!". Ja, jag vet att vi lever i en medieklimat där provokation=klick=pengar. Jag vet att jag inte ska söka mig till Fotbollsfrun på Aftonbladet om jag ska ha en djup analys. men nej, jag tycker inte det är okej att säga vad man vill bara för att man är proffsprovokatör på en tidning många ser ner på. Det är inte okej, och det är ingen ursäkt.

"en krönika som ifrågasätter alla relationsnormer."
Det här är ett citat ur Björnlundhs svar till Mattias. Jag ville bara lyfta fram det så att ni som inte orkade läsa hela svaret kan dunka huvudet i bordet. Ursäkta, men vilken efterhandskonstruktion! Hade man velat ha en ifrågasättande krönika om normer hade man väldigt enkelt kunna hitta minst ett dussin betydligt mer lämpliga skribenter.

Summering
- Björnlundhs upplevelse av krönikan som icke-föraktfull är kanske relevant för Björnlundh själv, men inte den bästa måttstocken att bedöma krönikan med. Här är ett enkelt schema:

Om:
1) Det finns en text som raljerar över en grupp, eller framställer gruppen stereotypt
2) Du tillhör inte gruppen och ser inga problem med texten
3) De som tillhör gruppen ser problem med texten
Då:
Bör du verkligen testa att bortse från din egen icke-upplevelse och lyssna på gruppens. Ja, det kan vara så att gruppen är överkänslig. Sannolikt för att det är femtemiljonte gången de tvingas konfronteras med sån skit. 

- Att publicera denna smörja under Prideveckan och parollen "omfamna mångfalden" tyder på brist på omdöme och förmåga till någon som helst reflektion.
- Vi vet alla att det där är Wollins åsikter. Som världen är konstruerad, dock, så kan man faktiskt kritisera åsikter. Det är faktiskt rimligare att göra det än att kritisera fakta.
- Protip: skriver du "man", kommer det läsas som "folk i allmänhet". Det kommer inte läsas som "jag tycker såhär om mitt eget liv och inga andras".

Jag i media på sistone

I söndags hade jag ett gästgig på SvD:s ledarsida. Jag har ju alltid sett mina medieinhopp som kul hobby och inte vart särskilt imponerad av mig själv när jag publicerats i gammelmedia, men det här känns fan rätt ballt ändå.

Dessutom har min text om Wollin som jag bloggade förra veckan kommit upp på SVT Debatt. Avnjuts bäst med kommentarerna. Eller ja, jag är ju ovan att publicera där "verklighetens folks" självutnämnda representanter ser och kommenterar, så jag kan inte sluta läsa alla dumheterna. Men det är också många som är vettiga och "försvarar" mig. Asbra!

Sorkar och människor

Jag läser en bok nu som heter Dirty Minds av Keyt Sukel. Det var Per Köhler (följ, rekommenderas) som tipsade och boken är menad att berätta om vad vi idag vet om hjärnan, kärlek och sex. Boken är väl helt okej halvvägs in. Den har svårt att hitta den rätta popvetenskapliga balansen mellan begripligt och korrekt. Det svänger en del mellan komplicerade beskrivningar av olika områden i hjärnan (eller hur signalsubstanser och hormoner fungerar) och vardagliga anekdoter. Det är i och för sig inte så underligt, neuro är svårt. Det här med hur hjärnan och nerver och allt däremellan fungerar är komplicerat och det är mycket vi inte vet än. Det finns en trend nu att tänka att allt kan göras lättbegripligt och översättas till en TED-talk, men det stämmer faktiskt inte. Vissa saker är komplicerade och det är inte Sukels fel. Jag förstår också hennes behov av att lätta upp stämningen med personliga reflektioner och anekdoter, även om jag finner hennes privatliv rätt ointressant. Men hennes egna åsikter är oftast tydligt just hennes, så det är bra att cirkulera om man inte bryr sig. Men ungefär halvvägs uppenbarar detta sig:

Mycket kan sägas om detta stycke, men jag tänker bara fokusera det ur luften tagna påståendet att människan är monogam. Det här handlar inte om mina egna relationspreferenser och vad jag vill och inte vill tro på. Det här handlar om vetenskap, hur vi läser och rapporterar vetenskap, och om hur detta färgas av tidens moral. Människan som art är nämligen inte monogam. Det är fullständigt fel att påstå detta. Att Sukel har referens för 3% av djuren men inte påståendet om människorna beror förmodligen på att hon inte ens tycker att det behövs. Alla vet ju att människan är monogam. Men hade hon faktiskt försökt ha en vetenskaplig referens på detta har jag svårt att se att hon hade lyckats hitta någon.

Monogami framhävs som ideal i många samhällen - det är korrekt. Många människor väljer att ingå i exklusiva parreationer - det är korrekt. Men det vore inte ens korrekt att påstå att monogami är en norm i dagens västerländska samhällen eftersom normen och det önskvärda är seriell monogami. Det förväntas numera att man har ett antal relationer innan man hittar den rättaste och stannar där. Om man förlovar sig som ung och inte har intentioner att dejta runt blir man för det mesta ifrågasatt och inte tagen på allvar.

Man kan invända att seriell monogami också är monogami. Javisst, men om vi ska jämföra människor med djur måste vi använda samma definition av monogami på båda. Präriesorkar är så omtyckta i samtal om monogami som neurofråga just för att de binder sig vid en partner punkt. När folk pratar om att svanar är monogama så pratar man om att svanar bildar par med en enda annan svan och inte nån annan nånsin. (Sen parar svanar sig med andra svanar, om jag minns rätt, men det verkar de som romantiserar svanar inte bry sig om alla gånger) Jag har svårt att se att vi skulle se seriellt monogama djur som monogama. "Titta", hade forskarna sagt i populärvetenskapliga artiklar, "den illernäbbade råttan är monogam för vi ser här att Cheerio gjorde slut med Muffin först, innan hon flyttade in hos Bouncy!".

Men nej, det är inte det vi pratar om när vi pratar om monogama djur. Vi pratar inte om överenskommelser eller önskemål. Att det fnns monogamiideal och - önskemål bland människor betyder ingenting för människans placering på monoskalan som art, för att det är beteenden vi tittar på. Precis som med djuren, vi kollar ju inte på om bergssorkar lovar varann evig trohet som de sedan inte kan hålla, vi kollar på vem de bildar par och parar sig med.

Jag är förstås extra känslig för sådana vetenskapliga dumheter som icke-monogam, men även utan den känslomässiga engagemanget är sådant här både dumt, onödigt och farligt. Vi talar gärna om hur fånig man var förr när man fördunklade vetenskap med tyckande, men vi är knappast bättre själva. Kayt Sukel är inte någon forskare, men till och med personen bakom en av de mer kända sorkstudierna uttalar sig om att han "inte ens är säker på att människan är livslångt monogam". Det leder, tyvärr, till att jag har svårt att lita på deras uttalanden även i frågor om DNA, neurotransmittorer och hormonnivåer. Trist. Och onödigt. Människan som djur är inte monogam. Lev med det. Ta egna beslut. Var saklig.

Pacific Rim

Fråga : När kommer Ryska Federationens gränser bevakas av gigantiska människoliknande robotar?

Vladimir Putin: Det är inte uteslutet i framtiden, men den mänskliga gränsvakten kommer alltid vara viktigast.

- Yandex-presskonferens. 

Jag såg hela Pacific Rim med spänning. Jag hade nämligen attackmens och undrade om mitt skydd skulle blöda genom.

Nä, allvarligt. Jag var pepp på den. Jag väntade mig heltokej Hollywoodaction med mechor. Jag gillar mechor. Kvällen innan hade jag just sett klart Space Runaway Ideon, en japansk animerad superrobotserie från 1980, så jag var lite extra pepp på att se mechaaction på bio, även om det skulle vara i töntigt 3D.

Men så började filmen och jag kom på att jag ju inte gillar Hollywoodfilm.

Som jag antytt i ett inlägg nyligen ser många av mina jämnåriga Hollywoodfilm som typ bara film. De kan prata om "fransk film" som en genre, eller "Hong Kong-film", eller Bollywood;  men Hollywoodfilm ses inte som en typ av film på samma sätt. Visst kan de här personerna hålla med om att Hollywood-action är en egen genre, men de placerar inte den i samma fack som Hollywood-drama. För mig blev det allmänt mycket lättare att förstå kultur när jag började tänka på Hollywoodfilm som en genre, allt från komedier till action till drama i ett enda fack. Jävlar vad behändigt det är för mig! För jag har också kommit fram till att jag inte gillar Hollywoodfilm så fasligt mycket. Jag är tyvärr inte så pass filmnörd att jag kan förklara exakt vad det är som stör mig, men jag tror att mycket av det jag ogillar ligger i dramaturgin. Sedan finns det Hollywoodfilm jag gillar också, men på det stora hela gillar jag det inte.

Pacific Rim innehöll ungefär allt jag ogillar med Hollywood. Vi börjar med det som först och främst stack mig i ögonen. Ni vet, Bechdeltestet? En kommentator skrev nyligen att man inte bör hänga upp sig för mycket på det, att testet är mer en kul leksak än nåt att bry sig om så mycket. Men jag råkar vara kvinna och jag är less på att jag inte existerar på film. Bechdeltestet är ett enkelt sätt att belysa det på. Men även utan Bechdeltestet kunde jag typ tjugo minuter in i filmen luta mig mot min kille och viska "det har fortfarande inte varit några kvinnor med". Piloterna är män (Utom en, det är big deal om henne, och så är hon sädär känslomässig vilket gör att hon ses som mindre lämplig att köra Jägers. Jusstja, robotarna i Pacific Rim heter Jäger.), forskarna är män, politikerna är män, militärerna är män, arbetarna är män. Män män män. Män.

Som kontrast då, så såg jag som sagt klart Ideon kvällen innan. Det var den som fick mig att göra inlägget om "kom över till vår sida, vi har kvinnor!". Ideon är inte något feministiskt ställningstagande, direkt, den är en 33 år gammal mechaserie med förvisso mer djup än en del annat i genren. Men ändå. Det är en superrobot och den slåss mot andra robotar. Och i Ideon finns det kvinnlig pilot, kvinnlig forskare, kvinnor i besättningen, fiendesidan ser man mest militärerna av och det är en hel del kvinnor där. Det är inte 50-50, men kanske en tredjedel av figurerna... en fjärdedel, kanske. Men det finns kvinnor, det är ingen som är "hon, tjejen i Ideon".

I Pacific Rim finns det en tjejen. Jag har betalat 125 spänn (plus 15 för 3D-glasögonen!) för en film som försöker låtsas bort att jag finns.

Ja, andra Hollywoodheter, då. Omotiverad exotifiering av personer av roliga etniciteter. Tjejen, hon är japanska, så herrarna omkring får prata käss japanska med henne ibland. Det finns ryssar, de är stereotypa och kör nåt som heter Cherno Alpha (REALLY?!) som de skyddar Sibirien med. Och en av forskarna är neurotiskt sifferfreak av germanskt ursprung, hihi så skojigt. Huvudpersonen är en blond vit amerikan som givetvis hamnar i penismätningstävling med en annan vit blond manlig pilot. Känslan som infinner sig är, som så ofta när jag ser på Hollywoodfilm, "så jävla onödigt!". Jaja, och så är handlingen sämst och actionscenerna är så mörka och snabbt klippta att man inte får någon ordentlig koreografi i dem. En typiskt sommarrulle från drömfabriken, alltså.

Det som var värt med filmen var mechabiten av den. Den skötte sig rätt bra som en film för personer som gillar superrobotar. Det fanns den obligatoriska förklaringen till varför man överhuvudtaget fått för sig att bygga sådana stridsmaskiner (och förklaringen hängde tungt på suspension of disbelief, som det alltid är med superrobotar). Man fick se en del av det tekniska bakom, hur pilotdräkterna ser ut, hur kontrollsystemet fungerar, hur roboten förbereds för strid och kommer ut till fienden. Lösningen med att få in piloterna i huvudet och sedan fästa huvudet på kroppen gillade jag mycket. Den var snyggt gjord. Trots det idiotiska med att ha cockpiten i huvudet. Själva striderna var dock tyvärr röriga och man fick se väldigt lite av andra Jägers än huvudpersonens in action, vilket var synd för det är ju sånt man ser på superrobotfilm för. Den är tyvärr bäst som mecharulle i början och allt som är kasst tar över mot slutet, men första halvan tyckte jag om för rimliga inslag av superrobotfetischism.

Jag anar att tjejnördinternetsfären gråter galla i besvikelse över Pacific Rim. Jag antar också att folk som gillar hollywoodaction kommer gilla den. Jag kan också rekommendera det för personer som jag - om du är ointresserad av hollywoodfilm men intresserad av superrobotar är det här sommarbiofilmen för dig! Förutsatt att du alls tänker se på sommaraction från Hollywood, för man måste faktiskt inte. Men kanske om du ska på bio med polare.

För övrigt kan jag återigen passa på att tipsa om Gunbuster. Den är inte lång, handlar om stora robotar, begriplig för folk som inte vanligtvis ser på animé och riktigt bra.

Och för er med särintressen - Ideon var bra, intressant, och jag kommer nog återvända till den i tankarna när jag tänker på animé i framtiden. Dock lite tråkig. Jag var hela tiden nyfiken på hur serien skulle fortsätta, men jag kände inte att jag bara måste se nästa avsnitt hela tiden. Inget page turner, med andra ord, men klart sevärd. Nu ska jag kolla på långfilmen!

Var åtminstone tyst under Prideveckan, föraktfulla människa!

Malin Wollin skrev en hemskt otrevlig krönika om poly igår. Jag författade en debattgrejs, men har inte fått bu eller bä om den, så lägger upp texten här ist. Också kul - jag mailade Aftonbladet Wendelas redaktör och uttryckte ogillande över att WOllin får hålla på sådär mitt under jävla Prideveckan Fick svar nyss. "Jag tycker det är väldigt tråkigt att du ser krönikan som föraktfull och kränkande, jag upplever den inte alls så. Malins roll som krönikör är att subjektivt ifrågasätta allt och skriva ifrån sina egna tankar och åsikter." Texten jag skrev igår blir ju inte mindre spot on för det här svaret, liksom.

Here goes:

Det här borde egentligen vara enkelt. Alla människor är olika, och olika relationer passar olika personer. Man lever som man vill och accepterar att det finns andra sätt att leva. Det borde vara så enkelt att man aldrig hånar andra personer på grund av deras relationsval eller sexualitet.

Desvärre funkar inte världen så, och man behöver förklara detta grupp för grupp. De flesta med tillgång till media har nu begripit att det är opassande att håna homosexuella, och kan man inte låta bli så bör man åtminstone avstå under Prideveckan. Att samma sak gäller personer som inte lever monogamt har inte sjunkit in på samma sätt. När äktenskap blev könsneutralt hurrade media för att alla nu kan gifta sig, och lyckades helt glömma att man fortfarande kunde vara gift med endast en person i taget. När Centern försökte föreslå antalsneutralt äktenskap i sitt partiprogram kallade Aftonbladets Anders Lindberg detta för “rena stolligheter” i sin ledarkrönika. Och nu har Aftonbladet Wendelas krönikör Malin Wollin känt att hon tvunget behöver håna icke-monogama mitt under Prideveckan.

Wollin skriver gång på gång av att hon får ångest och obehagsrys av tanken på att ha flera partners (inte olikt Erik Haag som oemotsagt fick tala om sin ångest i RFSU:s podcast Sexpodden från 5 mars). Hon beskriver sedan kärlek som att man möter HONOM eller HENNE och då dödar den som vill dela, vilket är en oroväckande normering av våldsam svartsjuka av någon som verkar tro sig sitta inne på definitionen av hur man älskar rätt. Hon sägr sig inte vara någon “livsrecensent” men i kommande mening undrar hon ledande om de som vill vara med många ändå inte väntar på den rätte.

Det tolarantaste Wallin överhuvudtaget lyckas få fram att i en storsint gest säga “ varsågod att leva flockvis” till personer som (och detta är alltså ett citat rakt av) “blir glad som en uppströmssimmande lax av att hålla reda på många viljor och känslor och sexlust och märkligheter och gå runt och försöka gissa vad en massa andra män­niskor vill”. Tur för Sveriges alla icke-monogama att de inte behöver denna tillåtelse från Wollin för att leva som de vill. De skulle däremot bättre möjligheter till att registrera sina relationer.

Jag begriper naturligtvis att Wollin är en provokatör och att skriva elakheter om andra är det hon lever för. Jag tycker dock att det är underligt att Wendelas redaktör Tove Björnlundh väljer Wollins behov av lön över polypersoners behov att slippa bli hånade åtminstone under Prideveckan. Istället skulle Wollin kunna få sitta i ett hörn och reflekera över ifall hennes svårigheter med att hitta människor att bilda relationer med kan bero på att hon är hiskligt otrevlig.

Min favoritreklamare och planekonomi

Vem är min favoritreklamare? Don Draper? Nej, och han är dessutom inte verklig. Andrew Loomis? Visste inte ens att han fanns innan typ förra veckan. Nej, favvoreklamaren är naturligtvis Majakovskij, Vladimir Vladimirovitj.

Ja, ni vet, han, Majakovskij. Ett moln i byxor-Majakovskij? Tidiga Sovjets hovpoet? Han som skrev poem om Lenin och en störtgräslig uppfostringsdikt om vad som är bra och vad som är dåligt? Han gjorde i alla fall väldigt mycket reklam.

Några hipstriga fotot från Majakovskijmuséet i Moskva, 2012

Jag har känt till Majakovskijs reklamverksamhet hur länge som helst, men hade inte reflekterat över denna innan jag hamnade på Majakovskijmuseet i Moskva. Museet är rätt ballt överhuvudtaget, medan hans gamla rum är bevarat har man bankat ut resten av huset så att utställningen - ursäkta tidningen Arkitektur-klyschan - suddar ut gränserna mellan våningar, rum och perioder. Det är coolt, internt och nördigt, förmodligen obegripligt om man inte kan sin Majakovskij eller saknar en bra guide (kan dock rekommenderas bara för att coolt). I denna skog av reseskildringar, foton, olika boktryck och affischer, allt detta som produktive Volodja ställt till med, fanns förstås även hans reklamjobb. De var så många och det var så mycket på en gång att jag blev helt överväldigad, och fick någon sorts aha-upplevelse över vad reklam är.

Jag hävdar alltid bestämt att man som person är en produkt av sin tid och miljö. Hur man ser på världen, och vilka världar man ser som möjliga, formas till en stor del av miljön man vistas i. Jag uppfattar automatiskt reklam som ett strikt kapitalistiskt fenomen. Reklam är i våra hjärnor förknippat med konsumism som ideal, cyniskt vinsttänkande, fri konkurrens och kopplingen tillgång-efterfrågan. Det existerar inte i samma begreppsvärld som Majakovskij och tidiga Sovjet. Reklam ska lömskt appellera till känslor för att skapa fetischisering av en produkt...

...sorry, nu blev det krångligt. Med enklare ord - man tänker att reklam grundas i producentens vilja att få oss att köpa saker så att producenten kan tjäna en massa pengar, och de som gör reklam är visserligen kreativa människor, men ändå medvetna om att deras jobb är att kränga prylar. Man tänker att reklamens syfte är att lura en på pengar.

Men ser man på Majakovskijs reklam ser man att reklam kan ha en annan laddning. Majakovskijs reklam visar en stolthet över vad landet kan producera. Majakovskijs reklam visar en stolthet över att varor som tidigare var tillgängliga för få nu är tillgängliga för fler. Majakovskij trodde på att konsten bör existera i samhällets tjänst, att poetens jobb är lika mycket som arbetarens att bidra till att bygga det nya samhället. Majakovskij ägnade stora delar av sin verksamhet till att skapa text och bild för att bidra till och hylla det nya samhället. Reklam var ytterligare ett sätt att göra det på. Reklamen hamnar någonstans i gränslandet mellan varukrängning, samhällsinformation och offentlig konst. Propaganda, om ni vill. Men det är ändå propaganda med syfte att sälja vissa varor eller få personer att handla på ett visst ställe.*

(När jag skrev det här råkade jag googla upp en artikel i Print magazine som tidstypiskt nog heter Sterling Cooper Draper Rodchenko, berättar mer om Majakovskijs och Rodchenkos reklam, på engelska)

Överlag, apropå att man är låst i sin miljös världsuppfattning, har personer ofta svårt att begripa att det fanns reklam i Sovjet. Mina jämnåriga i dagens Sverige har överlag svårt att begripa att det fanns någonting annat i Sovjet än arbetsläger, balett och färgen grå. Planekonomi är givetvis fullt förenligt med att man vill att konsumenter ska köpa vissa varor. Om Röda Gryningen pumpar ut fem bassänger morotsjuice om dagen så vill de nog att befolkningen ska dricka deras morotsjuice - som dessutom är jättenyttig och därför på samhällsnivå bra om befolkningen dricker. Och om Krupskaja-Textilanläggningen nu har släppt en ny trendig vårkollektion så kan det ju vara läge att upplysa konsumenterna om det och se till att efterfrågan matchar tillgången.

Samma sak med sovjetisk kultur, förresten. Ja, jag blänger på er, tidningen Filter, som inte klarade att skriva en artikel om äventyrsfilm utan att få läsaren att hellre vilja se väggfärg torka**. Anledningen till att jag fick tummen ur och skriver det här inlägget ett år efter att jag fick idén är att jag nyligen vandrade in på en rysk blogg som bland annat tar upp att film i Sovjet gjordes med tankar om att dra in pengar. Jag är inte sett den här vinkeln förut, men det låter väldigt rimligt. Återigen verkar den tanken väldigt främmande för många svenska människor. Fullt förståeligt, de har ju knappt sett någonting gjort i Sovjet, för hur ofta ser de sånt på teve trots alla miljarder kanaler de har? De ser på Hollywoodfilm som de kallar "film" och svensk film som de kallar "[jag tittar inte på] svensk film", och då blir det jävligt svårt att få det lilla man minns från högstadiets SO att gå ihop med vinstbringande romcoms.

Låter jag bitter? Men det är ju för det här är av mina favoritämnen att återvända till. Att förena det oförenliga. Diktatur och blockbusters. Lenin och varuhus. Vinst och planekonomi. Sterling Cooper Draper och Rodtjenko. För dessa saker är inte oförenliga, vi är bara inte vana att se dem tillsammans.

* Apropå Majakovskij och reklam. I Ett moln i byxor refererar han till en tidningshistoria om att en man som skulle avrättas skrek enligt överenskommelse "Drick van Houtens choklad!" innan halshuggningen mot att hans familj sedan skulle få pengar att leva på. Van Houten är fortfarande verksamma inom varm dryck av det slaget, vi hade bland annat deras kaffeautomat på universitetet. Jag kan fortfarande inte dricka utan att tänka på referensen.

** Om nån från Filter råkar läsa detta - jag är fortfarande sur över att jag bara omnämnts i två ledare. Jag hann just börja utveckla divafasoner, och ni bara slutade skriva om mig? I didn't sign up for that!