Jag tycker att det här är lite kul.
För första gången i mitt liv går jag medvetet ner i vikt. Det där med att banta är galet intressant, jag har ju aldrig gjort det förr och det är verkligen en helt ny värld. Den där llla texten på baksidan av snaskförpackningar, till exempel, man kan faktiskt läsa vad som står och kalorisiffrorna blir plötsligt betydelsefulla. Jag tycker att det är intressant att upptäcka världar som ligger så nära ens egen, men som man kan leva utan att se. Det är lite av anledningen till varför jag är intresserad av arkitektur, att det går att inte se den världen när man går ner för gatan. Samma sak med mode. Samma sak med, ja, kalorier. Jag har förvisso alltid varit medveten om att man får i sig fler kalorier om man äter en Magnum än om man inte äter en Magnum, men att tänka i termer av hur många man får i sig i relation till vad man har för behov...
Nåja, det är inte det som är kul. Det roliga är att det nya svart om man är cool kvinnlig jämställdhetsmedveten bloggerska är att gå upp i vikt. Jag är lite glad att jag inte är så superpopulär att jag räknas som förebild för unga flickor, för då skulle det vara jättefult av mig att gå ner i vikt, för tänk vilka signaler det sänder ut.
Men å andra sidan, för att man ska vara en sån som går upp tio kilo och vara förebild i kampen mot sjuka skönhetsideal krävs det att man är jävligt smal först. Man ska först gå ner till jättesmal, sedan få läsare som tycker att man är skiiiitsnygg, sedan går man upp tio kilo och äter feministkreddkakan samtidigt som man fortfarande är smal.
Det här har superpotential att låta som personangrepp och hopp på ömma tår. Det är inte menat så. Det är absolut jättebra att folk går upp till en vikt som är bra för dem. Men jag tror inte att någon som gick upp från 55 till 70 skulle ses på samma sätt som till exempel Hanna Fridén när hon går upp från 43 till 60.
Intressant. Andra bloggar om: vikt, gå upp i vikt, gå ner i vikt, vikttrender, förebilder
torsdag, maj 29, 2008
tisdag, maj 27, 2008
Svenska självbiografiska ångestserier - programförklaring och recension
Jag läser serier, en del, då och då. Jag tycker om serier. Jag avskyr svenska fult tecknade (pseudo)självbiografiska serier som genre. Det gör inte Seriefrämjandet och ger Urhunden till såna.
Det är inte så att allt i genren är dåligt, Hey Princess var riktigt bra och jag minns att jag gillade Sjunde våningen. Det är bara det att ibland får man en känsla av att det de lär ut på serieskolor är:
Så, men min inställning i genren i stort kan ni börja läsa vad jag tyckte om två relativt (nåja) nya svenska seriealbum som båda har starka drag av självbiografisk svensk ångest och pinsamhet.
Bild snodd från randigtochprickigt.blogg.se för att det råkar vara precis de två albumen jag tänker skriva om.
Vi börjar med Pojken i skogen. Den handlar om Mats Jonssons pinsamma jobbiga uppväxt med livets små jävligheter i form av småstad som övergår i landsbyggd, neuroser, flickor, katt som dör, småmobbning, barngymnastik... En massa småepisoder från de första minnena till slutet av nian, blandade med lite släkthistoria och några sidors utläggning om mobbning och hur lätt det är att falla i klyschor när man behandlar ämnet.
Seriealbumet är tjockt och genomarbetat, lättläst utan att vara fördummande och flyter bra. Proffsigt. Men ganska intetsägande. Jag tycker att de historiska detaljerna är intressanta, jag har alltid tyckt om hur ett lands historia lämnar avtryck i varje familj, men Jonssons barndomshistorier... Gulligt, kanske, men för långt och för utdraget och om det är mobbning som är seriens tema så är det dessutom ganska misslyckat. Jag har lite svårt att se "baserat på en verklig händelse" som egenvärde om det inte hände någon väldigt intressant människa, och jag är ointresserad av Jonssons person.
Men för all del. Jag läste genom boken utan att vilja slänga den i väggen trots alla självutlämnande pinsamheter och fula snoppar, det är mer än vad kan sägas om Amatörernas afton som fick Urhunden året innan...
Mikrohistoria möter sån där riktig historia: -is -is -ibus
Snabbläst: -is -is -ibus -ibus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is -ibus -ibus -ebus
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is
Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu läste jag inte trots att den är någonting utan för att ungefär allt jag tidigare hade läst av Nina Hemmingsson varit fantastiskt. Så även denna samling som innehåller dels singelrutor och dels korta grejer som ofta är självbiografiska och ångest. Det är där man hittar samlingens svagaste länkar, men lägstanivån är så hög att det inte är någon fara. Serierna handlar ofta om kvinnofrågor och ångest. Trots hög potential sparkas praktiskt taget inga öppna dörrar in.
Sedan finns förstås problemet med att Hemmingsson är rätt egen och när man streckläser genom albumet kan det bli lite mycket. Det löser man enkelt genom att inte streckläsa. Dessutom är hon så bra att det inte är någon fara om det blir lite för mycket.
Ovanliga kvinnogestalter: -is -is -ibus
Roligt: -is -is -ibus -ibus -ebus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is -is -ibus
Och apropå svenska serier var en telesexkollega till mig med i ett P3-program om kvinnor som säljer sex. Det är så kul att höra folk som jobbat på samma jobb, för man vet ju precis hur det är. Om du också vill veta precis hur det är kan jag berätta att min gamla chef ringde häromdan och de har tydligen lite personalkris. Är du intresserad av att jobba med improvisationsradioteater för två - kontakta mig!
Galet intressant, nästan så jag ska teckna en serie om det. Andra bloggar om: mats jonsson, pojken i skogen, nina hemmingsson, jag är din flickvän nu, serier, svenska serier, svenska självbiografiska serier, svenska självbiografiska ångestserier, konst, kultur
Det är inte så att allt i genren är dåligt, Hey Princess var riktigt bra och jag minns att jag gillade Sjunde våningen. Det är bara det att ibland får man en känsla av att det de lär ut på serieskolor är:
- rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
- ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
- fyll i med svart där det ska vara svart
- kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografisktoch handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
- m du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
- fula kukar är alltid ett plus
- kroppsutsöndringar är alltid ett plus
- sex ska helst vara äckligt
- om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv
- ...
- URHUNDEN!
Så, men min inställning i genren i stort kan ni börja läsa vad jag tyckte om två relativt (nåja) nya svenska seriealbum som båda har starka drag av självbiografisk svensk ångest och pinsamhet.
Bild snodd från randigtochprickigt.blogg.se för att det råkar vara precis de två albumen jag tänker skriva om.Vi börjar med Pojken i skogen. Den handlar om Mats Jonssons pinsamma jobbiga uppväxt med livets små jävligheter i form av småstad som övergår i landsbyggd, neuroser, flickor, katt som dör, småmobbning, barngymnastik... En massa småepisoder från de första minnena till slutet av nian, blandade med lite släkthistoria och några sidors utläggning om mobbning och hur lätt det är att falla i klyschor när man behandlar ämnet.
Seriealbumet är tjockt och genomarbetat, lättläst utan att vara fördummande och flyter bra. Proffsigt. Men ganska intetsägande. Jag tycker att de historiska detaljerna är intressanta, jag har alltid tyckt om hur ett lands historia lämnar avtryck i varje familj, men Jonssons barndomshistorier... Gulligt, kanske, men för långt och för utdraget och om det är mobbning som är seriens tema så är det dessutom ganska misslyckat. Jag har lite svårt att se "baserat på en verklig händelse" som egenvärde om det inte hände någon väldigt intressant människa, och jag är ointresserad av Jonssons person.
Men för all del. Jag läste genom boken utan att vilja slänga den i väggen trots alla självutlämnande pinsamheter och fula snoppar, det är mer än vad kan sägas om Amatörernas afton som fick Urhunden året innan...
Mikrohistoria möter sån där riktig historia: -is -is -ibus
Snabbläst: -is -is -ibus -ibus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is -ibus -ibus -ebus
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is
Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu läste jag inte trots att den är någonting utan för att ungefär allt jag tidigare hade läst av Nina Hemmingsson varit fantastiskt. Så även denna samling som innehåller dels singelrutor och dels korta grejer som ofta är självbiografiska och ångest. Det är där man hittar samlingens svagaste länkar, men lägstanivån är så hög att det inte är någon fara. Serierna handlar ofta om kvinnofrågor och ångest. Trots hög potential sparkas praktiskt taget inga öppna dörrar in.
Sedan finns förstås problemet med att Hemmingsson är rätt egen och när man streckläser genom albumet kan det bli lite mycket. Det löser man enkelt genom att inte streckläsa. Dessutom är hon så bra att det inte är någon fara om det blir lite för mycket.
Ovanliga kvinnogestalter: -is -is -ibus
Roligt: -is -is -ibus -ibus -ebus
Fult tecknad svensk självbiografisk ångestserie: -is -is
Skulle jag köpa den på bokrean?: -is -is -ibus
~*~
Och apropå svenska serier var en telesexkollega till mig med i ett P3-program om kvinnor som säljer sex. Det är så kul att höra folk som jobbat på samma jobb, för man vet ju precis hur det är. Om du också vill veta precis hur det är kan jag berätta att min gamla chef ringde häromdan och de har tydligen lite personalkris. Är du intresserad av att jobba med improvisationsradioteater för två - kontakta mig!
Galet intressant, nästan så jag ska teckna en serie om det. Andra bloggar om: mats jonsson, pojken i skogen, nina hemmingsson, jag är din flickvän nu, serier, svenska serier, svenska självbiografiska serier, svenska självbiografiska ångestserier, konst, kultur
söndag, maj 25, 2008
Romancing the våldtäkt
Jag har nu läst ut Våldtäkt och romantik.
Någonting kändes väldigt konstigt. Någonting var väldigt väldigt off.
Någonting i fråga var det Anna Svensson har skrivit om i flera inlägg (här, här, här, här). Våldtäkt och romantik består av två delar, två sorts kapitel som turas om. Dels kapitel som handlar om diskussionen, syn på våldtäkt, olika feministiska inriktningars sätt att hantera våldtäkt på, teorier, ismer, kopplingar. Dels kapitel som bygger upp en historia om en våldtagen kvinna, från kvällen innan, genom våldtäkten, genom tiden efter, genom magiska piller, tills våldtäkten inte finns där längre. Ingenting i bokens upplägg skiljer delarna åt. Historien är berättad i jag-form.
För läsaren är det självklara att anta att händelserna är självupplevda av Katrine Kielos. Det är de inte. Varken den våldtäkten eller någon annan, Kielos har inte blivit våldtagen.
Jag menar absolut inte att få det att låta som någonting dåligt. Att hon inte blivit våldtagen, alltså.
Jag menar att Katrine Kielos måste vara fullt medveten om att läsaren kommer att läsa de av berättarjaget självupplevda delarna som självupplevda av Kielos. Hon måste vara fullt medveten om vad det innebär i att den delen inte ifrågasätts. Hon väljer ändå att aldrig förklara att fiktionen är just fiktion, att den finns där för att illustrera bokens andra kapitel, de med ismer och analys. För inte kan väl någon mena att Neil Gaiman-plankade
Kielos har haft rykte om sig att ha blivit våldtagen. Kielos har, som jag förstått det, ofta tigit när tillfällen att dementera uppstod. Kielos har nu, i samband med boken, sagt att erfarenheterna inte är hennes egna. Men det spelar ingen roll, ingenting om Kielos som person utanför boken spelar roll, för boken ska kunna stå utan att man vet vem sjutton Katrine Kielos är. Och utan bakgrundsresearch är det en bok skriven av en kvinna som har blivit våldtagen och som till hälften handlar om hennes resa. Och i och med det en bok där man som läsare inte får ifrågasätta hälften av innehållet, för man ska inte ifrågasätta subjektiva upplevelser.
För den fiktiva delen är inte fiktion för fiktionens skull, utan illustrativ fiktion som knyter an till teorierna, till poängen författaren vill få fram. Och alltså borde kunna ifrågasättas på helt andra premisser än egna subjektiva upplevelser eller skönlitteratur.
Varför gör hon så? Varför välja en väg som får henne att framstå som om hon försökte få billig legitimitet och immunitet? Vad fanns där att vinna? Alla poänger som boken har i övrigt (jag hittar inget nytt, men å andra sidan har ju Kielos själv sagt att hon inte tillför någonting eget, bara formulerar om) förloras mot bakgrundskänslan av att författaren försöker lura läsaren.
För övrigt tycker jag att omslaget är intressant. Vad var tanken med att välja att ägna hela omslaget åt författarporträtt? Vad var tanken med själva bilden - ögonkontakt, smink, snygg, särade läppar?
"Snygga brudar säljer"? "Hur smart man (kvinna) än är måste man dessutom vara snygg för att få finnas"? Det här är berättarjaget när hon är sexig och utmanande men tom inombords? En signal att man inte får våldta någon, inte ens tjejer som ser på en sådär och särar på läpparna sådär och uppenbart är medvetna om effekten? Att alla kvinnor, inlusive författaren, är våldtäktsbara?
Intressant. Andra bloggar om: katrine kielos, våldtäkt och romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, legitimitet, immunitet, subjektivitet, judging a book by its cover
Någonting kändes väldigt konstigt. Någonting var väldigt väldigt off.
Någonting i fråga var det Anna Svensson har skrivit om i flera inlägg (här, här, här, här). Våldtäkt och romantik består av två delar, två sorts kapitel som turas om. Dels kapitel som handlar om diskussionen, syn på våldtäkt, olika feministiska inriktningars sätt att hantera våldtäkt på, teorier, ismer, kopplingar. Dels kapitel som bygger upp en historia om en våldtagen kvinna, från kvällen innan, genom våldtäkten, genom tiden efter, genom magiska piller, tills våldtäkten inte finns där längre. Ingenting i bokens upplägg skiljer delarna åt. Historien är berättad i jag-form.
För läsaren är det självklara att anta att händelserna är självupplevda av Katrine Kielos. Det är de inte. Varken den våldtäkten eller någon annan, Kielos har inte blivit våldtagen.
Jag menar absolut inte att få det att låta som någonting dåligt. Att hon inte blivit våldtagen, alltså.
Jag menar att Katrine Kielos måste vara fullt medveten om att läsaren kommer att läsa de av berättarjaget självupplevda delarna som självupplevda av Kielos. Hon måste vara fullt medveten om vad det innebär i att den delen inte ifrågasätts. Hon väljer ändå att aldrig förklara att fiktionen är just fiktion, att den finns där för att illustrera bokens andra kapitel, de med ismer och analys. För inte kan väl någon mena att Neil Gaiman-plankade
This is a work of fiction. All the characters in it, human or otherwise, are imaginary., excepting only certain of the fairy folk, whom it might be unwise to offend by casting doubts on their existence. Or lach thereof.fyller den funktionen, att tydliggöra vad de narrativa kapitlen har för ursprung och funktion?
Kielos har haft rykte om sig att ha blivit våldtagen. Kielos har, som jag förstått det, ofta tigit när tillfällen att dementera uppstod. Kielos har nu, i samband med boken, sagt att erfarenheterna inte är hennes egna. Men det spelar ingen roll, ingenting om Kielos som person utanför boken spelar roll, för boken ska kunna stå utan att man vet vem sjutton Katrine Kielos är. Och utan bakgrundsresearch är det en bok skriven av en kvinna som har blivit våldtagen och som till hälften handlar om hennes resa. Och i och med det en bok där man som läsare inte får ifrågasätta hälften av innehållet, för man ska inte ifrågasätta subjektiva upplevelser.
För den fiktiva delen är inte fiktion för fiktionens skull, utan illustrativ fiktion som knyter an till teorierna, till poängen författaren vill få fram. Och alltså borde kunna ifrågasättas på helt andra premisser än egna subjektiva upplevelser eller skönlitteratur.
Varför gör hon så? Varför välja en väg som får henne att framstå som om hon försökte få billig legitimitet och immunitet? Vad fanns där att vinna? Alla poänger som boken har i övrigt (jag hittar inget nytt, men å andra sidan har ju Kielos själv sagt att hon inte tillför någonting eget, bara formulerar om) förloras mot bakgrundskänslan av att författaren försöker lura läsaren.
För övrigt tycker jag att omslaget är intressant. Vad var tanken med att välja att ägna hela omslaget åt författarporträtt? Vad var tanken med själva bilden - ögonkontakt, smink, snygg, särade läppar?"Snygga brudar säljer"? "Hur smart man (kvinna) än är måste man dessutom vara snygg för att få finnas"? Det här är berättarjaget när hon är sexig och utmanande men tom inombords? En signal att man inte får våldta någon, inte ens tjejer som ser på en sådär och särar på läpparna sådär och uppenbart är medvetna om effekten? Att alla kvinnor, inlusive författaren, är våldtäktsbara?
Intressant. Andra bloggar om: katrine kielos, våldtäkt och romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, legitimitet, immunitet, subjektivitet, judging a book by its cover
lördag, maj 24, 2008
Vårsandlådan* börjar NU!
Oj. Shiiiiiii... Det här kommer nog bli ännu äckligare än förra året.
För ni minns väl förra året? Hur kan man glömma det? Några stödpunkter för att hjälpa er minnas:
* Sandlådebegreppet är ytterst bra om man ska beskriva svensk kultur för människor som inte kan Sverige. I Sverige finns nämligen två tydliga sandlådor om året. Två gånger om året pratar man om att "lägga ner ***" för att *** har "tappat sin legitimitet och anseende". Två gånger om året beter vuxna människor sig som små besvikna barn. Två gånger om året hävdar alla att "fel *** vann". Jag pratar om Melodifestivalen och Nobelpriset i litteratur, ifall ni missat det.
PS. Fredrik Stangel bloggar om sådant jag tycker är relevant. Som Carl Bildt (jag missade när han var med för jag gjorde te, faaaan) och blågula länder. Dagens glosa: жовто-блакитні.
För ni minns väl förra året? Hur kan man glömma det? Några stödpunkter för att hjälpa er minnas:
- STÄNG NER SKITEN!
- Östeuropa förstör tävlingen genom att grannrösta.
- Det våra grannländer håller på med är inte grannröstning, det är... ÖSTEUROPA FÖRSTÖR TÄVLINGEN GENOM ATT GRANNRÖSTA!1!!!1
- En ballad vinner, men det talas om att Östeuropa förstör tävlingen genom att inte förstå hur Eurovision fungerar.
- Sverige förstår däremot hur tävlingen fungerar och skickar The Ark.
* Sandlådebegreppet är ytterst bra om man ska beskriva svensk kultur för människor som inte kan Sverige. I Sverige finns nämligen två tydliga sandlådor om året. Två gånger om året pratar man om att "lägga ner ***" för att *** har "tappat sin legitimitet och anseende". Två gånger om året beter vuxna människor sig som små besvikna barn. Två gånger om året hävdar alla att "fel *** vann". Jag pratar om Melodifestivalen och Nobelpriset i litteratur, ifall ni missat det.
PS. Fredrik Stangel bloggar om sådant jag tycker är relevant. Som Carl Bildt (jag missade när han var med för jag gjorde te, faaaan) och blågula länder. Dagens glosa: жовто-блакитні.
tisdag, maj 20, 2008
Budskap?! I mina barnböcker?!??!?!
Hej, bloggosfären!
Jag heter Tanja Suhinina och för en vecka sedan skrev jag om en debatt om barnböcker i DN. Idag kom fortsättningen. Jag har inga kommentarer utöver det jag skrev förra gången.
Vi vill påverka medvetet - Karin Salmson försöker säga att det konstnärliga värdet inte nödvändigtvis minskar om man ersätter "han" med "hon" på något djur.
Släng alla pekpinnar - Lotta Olsson drar in Lennart Hellsing.
Fy, fy, fy! - Gull Åkerblom adapterar, propagerar och är instrumentell.
Intressant propaganda! Andra bloggar om: Karin Salmson, Lotta Olsson, Gull Åkerblom, barnböcker, ungdomsböcker, skönlitteratur, normer, värderingar, propaganda, alla som inte bär rosett är män
Jag heter Tanja Suhinina och för en vecka sedan skrev jag om en debatt om barnböcker i DN. Idag kom fortsättningen. Jag har inga kommentarer utöver det jag skrev förra gången.
Vi vill påverka medvetet - Karin Salmson försöker säga att det konstnärliga värdet inte nödvändigtvis minskar om man ersätter "han" med "hon" på något djur.
Släng alla pekpinnar - Lotta Olsson drar in Lennart Hellsing.
Fy, fy, fy! - Gull Åkerblom adapterar, propagerar och är instrumentell.
Intressant propaganda! Andra bloggar om: Karin Salmson, Lotta Olsson, Gull Åkerblom, barnböcker, ungdomsböcker, skönlitteratur, normer, värderingar, propaganda, alla som inte bär rosett är män
måndag, maj 19, 2008
Om jag använde "fitta" som skällsord skulle inlägget heta "Wii Fitta!"*
I det här inlägget ska jag gnälla på Wii Fit.
För er som inte vet - det finns en sån sak som tevespel. Wii är en relativ modern tevespelskonsol. Den är lite känd för att vara någorlunda nytänkande (nytänkt, snarare) när det kommer till hur den styrs. Till den finns ett spel som heter Wii Fit. Wii Fit är egentligen inte ens ett spel, utan en massa småspel som har det gemensamt att de styrs genom att man på olika sätt trampar på en tryckkänslig platta man har på golvet. Man tränar, alltså. Därav Fit.
Jag köpte min Wii Fit för exakt två veckor sedan. Under introduktionen lät spelet mycket fixerad vid hållning. Balans, kroppshållning, bygga upp rätt muskler... Och sedan fick man sätta upp ett mål.
Helt plötsligt blev jag frågad vad jag ville väga. Helt plötsligt skulle jag inte bli stark eller vig, jag skulle vägas. Jag satte upp ett mål, Wiin varnade mig att nästa tillfälle jag skulle få att ändra mitt mål var om två veckor, och jag körde igång.
Det är förbannat kul att leka med Wii Fit. Ba så ni vet. I två veckor lät jag min Mii (man får göra en figur som representerar en själv) vara utklädd till pingvin, stepaerobicade till Honey & Clover och tränade armhävningar med min PT.
I två förbannade veckor gjorde jag ett body test där viktmätning och demonstration av förändringen på en graf var ett obligatoriskt inslag. Ett annat obligatoriskt inslag var att kolla om man fördelade kroppsvikten jämnt mellan benen, men det animerades inte alls på någon graf.
Under de här två veckorna undrade jag litegrann vad som skulle hända om jag ville gå ner så mycket att mitt BMI gled ner under gränsen för normalvikt. Idag fick jag tillfälle att testa. Jag börade snällt med att säga att jag ville gå ner tre kilo på två veckor, jag skulle hamnat nära men inte under gränsen. Wiin informerade mig om att man ska helst inte gå ner mer än 1,4 kilo på två veckor. Jag blev glad. Tänk, varningsmekanism! Wiin säger ifrån!
Så jag testade igen, ner till undervikt. Wiin informerade mig återigen om att man helst inte bör tappa mer än 1,4 kilo på två veckor.
JAG PÅSTÅR MIG VILJA GÅ NER TILL FUCKING UNDERVIKT OCH DE SÄGER ATT JAG GÖR DET FÖR FUCKING SNABBT?
När jag gick upp i vikt ett kilo på ett dygn undrade spelmaskoten ibland vad jag trodde att orsaken var och kom med förnuftiga tips om att snacks innehåller kalorier. När jag gick ner lika mycket frågade den ingenting. Kunde det bero på att jag inte drack nåt vatten under träningen? Kunde det bero på att jag blev bantningstriggad av viktgrafen och började leva på en Nutrilett om dagen? Nivån på allmän info om träning kan vara otroligt basic (typ "man behöver muskler för att ha bra hållning"), men nämner de någonsin att muskler väger mer än fett? Svar nej.
Wii Fits hemsida
Man behöver ju inte ens kolla på vikten om man inte vill! Man kan bara följa BMIt om man vill. Och de är inte alls helt utbytbara, för man kan, eh, råka ändra längden från dag till dag?
Och det här ska alltså föreställa ett hälsosamt spel för hela familjen.
AAAAAAAAAAAAAARRRRGH!!!!!!!11!!
Det är fruktansvärt kul att spela Wii Fit. Men, Nintendo, UR DOING IT WRONG!!!!!
Nu ska jag väga mig... oj, oops, mäta mitt BMI!!! Andra bloggar om: wii, wii fit, vikt, bmi, vikthets, hållning,
*För övrigt använder jag "fitta" som skällsord, tyvärr. Men det är för att mina två standard-fula ord som jag använde som utrop när jag var arg/irriterad/hade anledning brukade vara "knullah" och "Hitler". Sedan började folk klaga på att de var tvungna att avsluta diskussioner på grund av att jag sa "Hitler". Då skulle jag byta, men kom inte på nåt och sedan råkade jag börja säga "fitta" för ordet låter ungefär likadant som "Hitler".
För er som inte vet - det finns en sån sak som tevespel. Wii är en relativ modern tevespelskonsol. Den är lite känd för att vara någorlunda nytänkande (nytänkt, snarare) när det kommer till hur den styrs. Till den finns ett spel som heter Wii Fit. Wii Fit är egentligen inte ens ett spel, utan en massa småspel som har det gemensamt att de styrs genom att man på olika sätt trampar på en tryckkänslig platta man har på golvet. Man tränar, alltså. Därav Fit.
Jag köpte min Wii Fit för exakt två veckor sedan. Under introduktionen lät spelet mycket fixerad vid hållning. Balans, kroppshållning, bygga upp rätt muskler... Och sedan fick man sätta upp ett mål.
Helt plötsligt blev jag frågad vad jag ville väga. Helt plötsligt skulle jag inte bli stark eller vig, jag skulle vägas. Jag satte upp ett mål, Wiin varnade mig att nästa tillfälle jag skulle få att ändra mitt mål var om två veckor, och jag körde igång.
Det är förbannat kul att leka med Wii Fit. Ba så ni vet. I två veckor lät jag min Mii (man får göra en figur som representerar en själv) vara utklädd till pingvin, stepaerobicade till Honey & Clover och tränade armhävningar med min PT.
I två förbannade veckor gjorde jag ett body test där viktmätning och demonstration av förändringen på en graf var ett obligatoriskt inslag. Ett annat obligatoriskt inslag var att kolla om man fördelade kroppsvikten jämnt mellan benen, men det animerades inte alls på någon graf.
Under de här två veckorna undrade jag litegrann vad som skulle hända om jag ville gå ner så mycket att mitt BMI gled ner under gränsen för normalvikt. Idag fick jag tillfälle att testa. Jag börade snällt med att säga att jag ville gå ner tre kilo på två veckor, jag skulle hamnat nära men inte under gränsen. Wiin informerade mig om att man ska helst inte gå ner mer än 1,4 kilo på två veckor. Jag blev glad. Tänk, varningsmekanism! Wiin säger ifrån!
Så jag testade igen, ner till undervikt. Wiin informerade mig återigen om att man helst inte bör tappa mer än 1,4 kilo på två veckor.
JAG PÅSTÅR MIG VILJA GÅ NER TILL FUCKING UNDERVIKT OCH DE SÄGER ATT JAG GÖR DET FÖR FUCKING SNABBT?
När jag gick upp i vikt ett kilo på ett dygn undrade spelmaskoten ibland vad jag trodde att orsaken var och kom med förnuftiga tips om att snacks innehåller kalorier. När jag gick ner lika mycket frågade den ingenting. Kunde det bero på att jag inte drack nåt vatten under träningen? Kunde det bero på att jag blev bantningstriggad av viktgrafen och började leva på en Nutrilett om dagen? Nivån på allmän info om träning kan vara otroligt basic (typ "man behöver muskler för att ha bra hållning"), men nämner de någonsin att muskler väger mer än fett? Svar nej.
På ytan är det hållning hållning hållning. Egentligen är det vikt vikt vikt. Eller, förlåt, BMI BMI BMI. För se här:
Wii Fits hemsidaMan behöver ju inte ens kolla på vikten om man inte vill! Man kan bara följa BMIt om man vill. Och de är inte alls helt utbytbara, för man kan, eh, råka ändra längden från dag till dag?
Och det här ska alltså föreställa ett hälsosamt spel för hela familjen.
AAAAAAAAAAAAAARRRRGH!!!!!!!11!!
Det är fruktansvärt kul att spela Wii Fit. Men, Nintendo, UR DOING IT WRONG!!!!!
Nu ska jag väga mig... oj, oops, mäta mitt BMI!!! Andra bloggar om: wii, wii fit, vikt, bmi, vikthets, hållning,
*För övrigt använder jag "fitta" som skällsord, tyvärr. Men det är för att mina två standard-fula ord som jag använde som utrop när jag var arg/irriterad/hade anledning brukade vara "knullah" och "Hitler". Sedan började folk klaga på att de var tvungna att avsluta diskussioner på grund av att jag sa "Hitler". Då skulle jag byta, men kom inte på nåt och sedan råkade jag börja säga "fitta" för ordet låter ungefär likadant som "Hitler".
lördag, maj 17, 2008
Kort lugg
Sådär lagom försent tänker jag kommentera senaste omröstningen.
Varför ser Tanja ut som hon gör i håret? (se bild ovan)
Sanningen bakom min superkorta lugg är att det där med sax och rakt är svårt och efter en särskilt olycklig vinkling uppåt blev jag tvungen att anpassa hela luggen efter den kortaste slingan. Den skulle iofs vara kort, men inte så kort.
För övrigt är jag grymt imponerad av att så många är medvetna om kopplingen mellan lugglängd och Paradise Kiss. Kan mina belästa läsare kanske tipsa mig om bra scanlations på Ai Yazawas tidiga(re) verk?
Varför ser Tanja ut som hon gör i håret? (se bild ovan)
Hon kan inte hålla saxen rakt. | 6 (10%) |
Linda Skugge är hennes favoritgeni. | 6 (10%) |
Hon lyckades glömma att man inte ska klippa blöt lugg. | 28 (48%) |
Hon har förläst sig på Paradise Kiss. | 18 (31%) |
Sanningen bakom min superkorta lugg är att det där med sax och rakt är svårt och efter en särskilt olycklig vinkling uppåt blev jag tvungen att anpassa hela luggen efter den kortaste slingan. Den skulle iofs vara kort, men inte så kort.
För övrigt är jag grymt imponerad av att så många är medvetna om kopplingen mellan lugglängd och Paradise Kiss. Kan mina belästa läsare kanske tipsa mig om bra scanlations på Ai Yazawas tidiga(re) verk?
torsdag, maj 15, 2008
Din mamma är så 2007.
Jag tycker om din mamma-skämt. Jag önskar sådana av folk med jämna mellanrum. Till exempel av Anna Svensson häromdagen när hon påstod att hon skämtade om olika feminismer. Anna Svensson levererade (även om de flesta inte var just din mamma-skämt).
Hur som helst, det påminde mig om ett gammalt inlägg i min personliga blogg. Utmaningen där lyder:
...GO!
Hur som helst, det påminde mig om ett gammalt inlägg i min personliga blogg. Utmaningen där lyder:
Jag vill höra nya spännande Din Morsa-skämt med aktuella teman.Det där är alltså februari 2007, och listan har väl ändrats lite sedan dess, men på det stora hela vill jag ha samma sak av er nu. Det spelar mig absolut ingen roll om det är din mamma, din pappa eller din förälder skämten handral om, men det ska kännas helt rätt just nu.
EX 1: Din morsa är så fet att hennes modebloggbilder är större på bredden är på längden, fast hon inte klipper av huvudet!
EX 2: Din morsa är så smal att hon markerar midjan med ett vintagearmband!
Morsan får gärna, ovanpå fet och smal, vara korkad, blattig, dricka latte samt bo i Stockholm och Jobba med Media. Hon får gärna ha åsikter om Virtanen, På Stan och H&Ms designerkollektioner.
Jag utmanar ER!
...GO!
Wingårdh GET!
Gert Wingårdh har självdistans och så kallad social kompetens; det är en del av ingredienserna i hans framgångssaga. Han sticker förtjust fram en kopia på en seriestrip ur tidskriften Kritik. En kvinna beskriver lyriskt ett besök på utställningen, med ord som ”Wingårdhs sinnliga materialpalett är utlagd för våra hungriga fingertoppar att smeka”. ”Och budskapet?”, undrar hennes seriösa kollega, varpå kvinnan blir svarslös.
–Den är jätterolig. Klockren!, säger Gert Wingårdh som inte är intresserad av någon teoretisk inramning till sin arkitektur eller har några ambitioner att förändra världen.
Nu var det inte jag utan Pär Eliaeson, grundaren av KRITIK, som skrev manuset till serien. Men jag tar likförbannat åt mig, för det var jag som tecknade.
Förresten har tidskriftens andra nummer kommit ut. I den finns inte mindre än tre texter om Alain de Bottons Lyckans arkitektur varav en är min. Här kan ni läsa Mikael Askergrens recension. Min text kan ni läsa i tidskriften för jag har ingen hemsida.
onsdag, maj 14, 2008
kön VS penetration
Det jag tycker är intressantast med diskussionen som uppkommit efter att HD bestämt att det är våldtäkt att fingra en kvinna och sexuellt tvång att runka en man är vad alla bloggare som kommenterar väljer att fokusera på. Det är mycket antingen eller - antingen är det penetrationen man hänger upp sig på eller så är det könet. Jag tycker att det är intressant att det kan ses som antingen en fråga om kön eller en fråga om hur laddat det är att penetrera, och att jag hittills aldrig sett någon fråga sig hur det skulle sett ut om killen hade blivit fingrad ocheller tjejen bara klappad på fittan. Det var allt jag skulle säga.
Och så det där med "det var ju ingen våldtäkt för kvinnan blev varken slagen eller tvingad". Hon sov, motherfuckers.
Och så det där med "det var ju ingen våldtäkt för kvinnan blev varken slagen eller tvingad". Hon sov, motherfuckers.
tisdag, maj 13, 2008
Vänta med tandläkarbesöket - gå ner i vikt
I dagens avsnitt av "Hur tänkte de?" ska vi prata om Metros löpsedel från igår och Microsoft.
Metro hade igår en artikel som handlade om att tandläkarbesök kommer att bli billigare första juli. Fint, men till det valdes rubriken Spara på att vänta med tandläkaren och löpsedel som jag inte minns ordagrant, men någonting i stil med VÄNTA MED TANDLÄKARBESÖKET - SPARA PENGAR!. Och det kändes ju ungefär lika aha-upplevelseartat som "gå ner i vikt genom att äta mindre och röra dig mer". Och dessutom jävligt okänsligt med tanke på att alla vet att tandhälsa är en klassfråga.
Scannad från dagens DN, påklottrad på lektionstid.
Microsoft roar oss med någon sorts tjejsatsning som heter DigiGirlz (sic!!!1!). Nästan lika häftigt som Futurekids.
I övrigt kan vi kort konstatera att vi numera vet att det som händer på första bilden i mitt inlägg med förslag till okejsex-kampanjen är sexuellt tvång, plusminus. Och inlägg #139 i en tråd på Feminetik kosnaterar RasmusS att alla människor är våldtäktsbara. En fantastisk insikt. Synd att bara att hen missar hela poängen med "kvinnor är våldtäktsbara"...
Metro hade igår en artikel som handlade om att tandläkarbesök kommer att bli billigare första juli. Fint, men till det valdes rubriken Spara på att vänta med tandläkaren och löpsedel som jag inte minns ordagrant, men någonting i stil med VÄNTA MED TANDLÄKARBESÖKET - SPARA PENGAR!. Och det kändes ju ungefär lika aha-upplevelseartat som "gå ner i vikt genom att äta mindre och röra dig mer". Och dessutom jävligt okänsligt med tanke på att alla vet att tandhälsa är en klassfråga.
Scannad från dagens DN, påklottrad på lektionstid. Microsoft roar oss med någon sorts tjejsatsning som heter DigiGirlz (sic!!!1!). Nästan lika häftigt som Futurekids.
I övrigt kan vi kort konstatera att vi numera vet att det som händer på första bilden i mitt inlägg med förslag till okejsex-kampanjen är sexuellt tvång, plusminus. Och inlägg #139 i en tråd på Feminetik kosnaterar RasmusS att alla människor är våldtäktsbara. En fantastisk insikt. Synd att bara att hen missar hela poängen med "kvinnor är våldtäktsbara"...
Alla är flickor för Pärlan!
Jag minns alla dagisfajter med andra flickor om vem som skulle få vara Pärlan när man lekte Räddningspatrullen. För hon var enda tjejen. Det var alltid fajt om att få vara tjejen när man lekte någonting från TV. Senare i livet har jag upplevt obehaget som uppstår när tjejens ställning i ett i övrigt manligt gäng hotas när en till tjej kommer in.
Pärlan var hur som helst mer värd att slåss för än många andra kvinnliga figurer, för man skulle för en gång skull slippa vara söt och präktig. Jag minns att jag redan som barn ofta kände mig helt desperat när den enda kvinnan som fanns att välja på var så som många vuxna i min omgivning önskade att jag var, och vilket jag ständigt misslyckades med (jag failade dessutom med att vara pojkflicka, snacka om att aldrig få känna igen sig!) - den omvårdande, blåhåriga Malvina i Buratino ger mig fortfarande ångestkväljningar.
Lekar med litterära förlagor såg ut som stereotypa bolagsstyrelser och som flicka fick man vara glad om man över huvud taget släpptes in. Jag minns att mina medsystrar i dagisgruppen försökte övertyga pojkarna om att musen i Tom & Jerry var en hon. Faktafel, fick jag lära mig i efterhand (Jerry är liksom inte ett helt vanligt namn i Ryssland och alla vet ju att utländska tjejnamn ofta slutar med i-ljud), men annars skulle vi ju aldrig få vara med överhuvudtaget. I alla fall i de relevanta delarna, för man lekte liksom inte romantiska sidospår i Tom & Jerry eller De tre musketörerna.
Nu klagade jag på genustrubbel av gammal vana, men naturligtvis fanns andra standardnormer med. Skilsmässa var det inte en jävel som skrev om (utom Krapivin, men jag läste inte Krapivin som liten, tack och lov) och när de väl skrev om var skilsmässa någonting hemskt. Kär blev man i någon av det motsatta könet (enda tjejen i huvudpersonen eller huvudpersonen i enda tjejen, eller kanske huvudpersonen och enda tjejen i varandra). Etc etc etc. Heteronormen oroade jag mig inte över som liten för jag visste ett bra tag inte ens att man kunde vara homo, men det är ingen efterhandskonstruktion när jag säger att jag kände mig exkluderad av de ständiga kärnfamiljsskildringarna.
Det här med exempel skriver jag för att jag har, i diskussioner om barnböcker, ofta hört att barn inte alls är "sådär PK som vuxna" och inte ska utsättas för indoktrinering. Barn kan relatera till vem som helst och bryr sig inte om huvudpersonen är svart eller vit eller grön eller bög. Men tänka sig, jag har massor av otrevliga barndomsminnen som förknippas med stela könsroller och familjenormer i film och böcker. Och jag önskar att allt berodde på att jag växte upp i en mer sexistisk miljö än mina svenska jämnåriga eller att jag läste rätt mycket klassiker, men vi kan nog vara eniga om att kulturen/underhållningen som riktas till barn i dagens Sverige inte är så jävla progressiv hela tiden.
Urrk.I DN idag kan man läsa två debattartiklar om barnböcker och hur utgivarna kan förhålla sig till att värdera böckerna ur andra synvinklar än konstnärlig kvalitet.
Först Karin Salmson från Vilda Förlag - Våra böcker ökar toleransen.
Sedan replik av Lotta Olsson (Salmssons inlägg är kommentar på hennes uttalanden i Kulturnyheterna) - Propaganda kan inte motverkas med annan propaganda.
Jag kan förstå båda och hejar på Karin Salmsson. Hon uttrycker sig bättre. Hon pratar om normer och värderingar, inte propaganda. Jag ser inte alls hur hennes perspektiv hotar konstnärligheten. "Jag tror inte att man motverkar propaganda med annan propaganda, och skönlitteraturen har en långt större uppgift än att vara propaganda" skriver Olsson och hon verkar missa två för mig självklara punkter. Den ena är att en bok kan uppfylla två krav samtidigt - vara konstnärligt intressant och ideologiskt uppbyggande. Den andra är att all skönlitteratur förmedlar någon sorts budskap, vare sig det är meningen eller ej. Det är alltså inte i sig skadligt för det konstnärliga värdet att ha budskap i böcker, det gäller bara att sköta det väl. Även normala normer kan sabba läsupplevelsen om de används idiotiskt.
Att Olsson använder ordet "propaganda" ser i sammanhanget ut som ett tecken på total brist på argument, likaså att hon spelar ut PK-kortet genom att dra in gamla böcker som innehåller ordet "neger", och att hon försöker få in någon sorts poäng med att barnlitteratur inte ska vara slätstruken (om jag förstår rätt) är ytterst förvirrande. Hon skriver ju själv att "[b]ra litteratur ger både fantastiska skönhetsupplevelser och vilda, spretiga och obekväma bilder av verkligheten. Ibland går den på tvärs med allt vi tror på, ibland flätar den in sig i våra värderingar. ". Ja men då så? Då är det väl fantastiskt att någon anstränger sig för att det ska finnas fler bilder av verkligheten i barnlitteraturen?
För det finns massor av högkvalitativ barnlitteratur som förmedlar gårdagens normer och värderingar, jag ser ingen anledning att slänga gamla böcker bara för att författaren kallar svarta för negrer, i enighet med hur man gjorde när boken skrevs. Men det behövs även böcker som förmedlar dagens normer och värderingar. Och även morgondagens. Det är faktiskt framtiden barnen ska leva i.
Intressant. Andra bloggar om: Karin Salmson, Lotta Olsson, barnböcker, ungdomsböcker, skönlitteratur, normer, värderingar, PK-kortet, propaganda
För övrigt skriver Malin om sexistisk atmosfär och svårigheter med att ange exakta koordinater.
måndag, maj 12, 2008
och samma seder som i Doris dalar
Att länka till nästa gång jag diskuterar monogami och sånt.
Doris av Susanne Fredelius, från DN 9 och 10 maj 2008.
Doris av Susanne Fredelius, från DN 9 och 10 maj 2008.
söndag, maj 11, 2008
Den dagen glömmer jag aldrig!
Här får ni lite söndagslektyr. Från tidningen Ung och Kär, nummer 6/1975.
Andra bloggar om: serier, shoujo, starletserie, det var bättre förr, rara lite blyga flickor, moral
fredag, maj 09, 2008
"jag tycker att det är SKITBRA..."
Videosnack
För er som missat det (people like me, alltså) - jag och Bad Boy HJ kommenterar Shawty Get Loose och My Neck, My Back i ZTVs Videosnack. Allt som känns konstigt (utom att jag är kass på att prata tydligt) skyller jag på att de klippte ihop fyra-fem samtal vi hade om varje låt och inte alltid lyfte fram det jag tyckte var intressant. Till exempel att My neck, my back ser ut som en katalog för språkresor. Å andra sidan är MPREG med*. Och årets citat - "LÄR MIG MER OM SEX, ANDERS HÄGER JÖNSON!".
*Åh, ni vet, Gwen Stefani annonserade ut nån av sina graviditeter genom att säga att det var två Stefanier på scen. Tänk er Fifty som står på scen och med glimte i ögat säger att nu är det inte 50 Cent som står här, det är en hel dollar!
Quarnevalen
Om ni vill se jazzdans som jag påstår mig behärska i kommentarerna till Shawty Get Loose kan ni kolla på Quarnevalen som går imorgon. Det är en massa ekipage, jag ska dansa på ett av dem.
Om ni vill undvika Quarnevalen kan ni se det här inlägget som en påminnelse om att ni inte ska befinna er i den berörda delen av stan.
Andra bloggar om: locash, ztv, bad boy hj, videosnack, lär mig mer om sex, det popkulturella pusslet, quarnevalen, jazzdans
För er som missat det (people like me, alltså) - jag och Bad Boy HJ kommenterar Shawty Get Loose och My Neck, My Back i ZTVs Videosnack. Allt som känns konstigt (utom att jag är kass på att prata tydligt) skyller jag på att de klippte ihop fyra-fem samtal vi hade om varje låt och inte alltid lyfte fram det jag tyckte var intressant. Till exempel att My neck, my back ser ut som en katalog för språkresor. Å andra sidan är MPREG med*. Och årets citat - "LÄR MIG MER OM SEX, ANDERS HÄGER JÖNSON!".
*Åh, ni vet, Gwen Stefani annonserade ut nån av sina graviditeter genom att säga att det var två Stefanier på scen. Tänk er Fifty som står på scen och med glimte i ögat säger att nu är det inte 50 Cent som står här, det är en hel dollar!
Quarnevalen
Om ni vill se jazzdans som jag påstår mig behärska i kommentarerna till Shawty Get Loose kan ni kolla på Quarnevalen som går imorgon. Det är en massa ekipage, jag ska dansa på ett av dem.
Om ni vill undvika Quarnevalen kan ni se det här inlägget som en påminnelse om att ni inte ska befinna er i den berörda delen av stan.
Andra bloggar om: locash, ztv, bad boy hj, videosnack, lär mig mer om sex, det popkulturella pusslet, quarnevalen, jazzdans
onsdag, maj 07, 2008
...än
Jag kanske borde ta och läsa Katrine Kielos Våldtäkt & Romantik. I Malin Ullgrens recension i DN såg jag nämligen en formulering som triggat ett gammalt blogguppslag: "Våldtäktsbarheten finns inskriven i min jagförståelse, i andras förståelse av mig, i den allmänna definitionen av kvinna".
Det där med inbyggd våldtäktsbarhet, alltså. Jag har inte blivit våldtagen. Men varje gång jag tänker "jag har inte blivit våldtagen" avslutas meningen med "...än". Det känns som det mest naturliga och mest vettiga sättet att förhålla mig till våldtäkt. Jag har inte kommit på det medvetet efter statistiska beräkningar av risken att drabbas av överfall när jag går ute, själv, mitt i natten, med iPoden på. Tanken finns bara där, som en kroppsdel eller som månen, helt självklar.
Varje gång jag ska ut ensam, mitt i natten, med iPoden, tänker jag att det kanske blir ikväll. Det är ett lugnt konstaterande som inte begränsar mig vad jag märker, som inte stoppar mig från iPoden, som inte får mig att ta välbelysta omvägar. Det är bara en tanke som jag lugnt och odramatiskt har lärt mig att leva med på samma sätt som jag lärt mig att leva med mens och viktångest. Precis som mens och viktångest är min ödesaccepterande tanke en del av mig som kvinna.
Och naturligtvis, när jag tänker efter och inte bara tänker tanken, är det helt jävla tragiskt.
Intressant. Andra bloggar om: Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, rapeability, kvinnlighet, helt helt naturligt, ...än
Det där med inbyggd våldtäktsbarhet, alltså. Jag har inte blivit våldtagen. Men varje gång jag tänker "jag har inte blivit våldtagen" avslutas meningen med "...än". Det känns som det mest naturliga och mest vettiga sättet att förhålla mig till våldtäkt. Jag har inte kommit på det medvetet efter statistiska beräkningar av risken att drabbas av överfall när jag går ute, själv, mitt i natten, med iPoden på. Tanken finns bara där, som en kroppsdel eller som månen, helt självklar.
Varje gång jag ska ut ensam, mitt i natten, med iPoden, tänker jag att det kanske blir ikväll. Det är ett lugnt konstaterande som inte begränsar mig vad jag märker, som inte stoppar mig från iPoden, som inte får mig att ta välbelysta omvägar. Det är bara en tanke som jag lugnt och odramatiskt har lärt mig att leva med på samma sätt som jag lärt mig att leva med mens och viktångest. Precis som mens och viktångest är min ödesaccepterande tanke en del av mig som kvinna.
Och naturligtvis, när jag tänker efter och inte bara tänker tanken, är det helt jävla tragiskt.
Intressant. Andra bloggar om: Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik, våldtäkt, våldtäktsbarhet, rapeability, kvinnlighet, helt helt naturligt, ...än
lördag, maj 03, 2008
Känner du Tanja från något socialt sammanhang?
Ibland roar jag mig med omröstningar. Senast var det en undersökning av hur fördelningen över bekantskapskretser ser ut bland dem som röstar i undersökningar i min blogg. Resultatet var ungefär som väntat.
De första tvådagarna såg röstfördelningen riktigt konstig ut. Knappt någon hade röstat på svenska bloggosfären och relativt alla specifierade "ja" hade jättemånga röstat på "ja, annat". Jag var grymt förvirrad, för jag försökte verkligen, och tror fortfarande att jag lyckats, täcka alla mina umgängeskretsar i den här omröstningen. Sedan kom det fler röster i "bloggosfären" och "annat" blev relativt mindre och allt blev som det ska, förutom att jag fortfarande har svårt att komma på tio pers ag känner som inte passarin i de första sju kategorierna.
Nu är jag förstås grymt nyfiken på ifall det nästsista alternativet fylldes på av ironiska polare, eller om det faktiskt finns två personer därute som känner mig, önskar de inte gjorde det och läser bloggen.
Den nya omröstningen hade passat bättre i min personliga blogg, men det är roligare att ha omröstningar här.
Ja, Fysik. | 2 (2%) |
Ja, Psykologlinjen. | 3 (3%) |
Ja, Mangakai. | 9 (10%) |
Ja, PQ. | 5 (5%) |
Ja, LJ. | 7 (8%) |
Ja, som Phonephucker. | 7 (8%) |
Ja, genom svenska bloggosfärens klubb för inbördes beundran. | 7 (8%) |
Ja, annat. | 10 (11%) |
Nej. | 16 (19%) |
Nej, men jag önskar jag kände henne. | 38 (45%) |
Ja, men jag önskar jag inte kände henne. | 2 (2%) |
We hooked up and it was | 2 (2%) |
De första tvådagarna såg röstfördelningen riktigt konstig ut. Knappt någon hade röstat på svenska bloggosfären och relativt alla specifierade "ja" hade jättemånga röstat på "ja, annat". Jag var grymt förvirrad, för jag försökte verkligen, och tror fortfarande att jag lyckats, täcka alla mina umgängeskretsar i den här omröstningen. Sedan kom det fler röster i "bloggosfären" och "annat" blev relativt mindre och allt blev som det ska, förutom att jag fortfarande har svårt att komma på tio pers ag känner som inte passarin i de första sju kategorierna.
Nu är jag förstås grymt nyfiken på ifall det nästsista alternativet fylldes på av ironiska polare, eller om det faktiskt finns två personer därute som känner mig, önskar de inte gjorde det och läser bloggen.
Den nya omröstningen hade passat bättre i min personliga blogg, men det är roligare att ha omröstningar här.
Fröken Gårman är ju inge rolit!
Såg på Debatt när sex senast var på tapeten (24/4, det pratades om 1968). Håhåjaja. Det är verkligen rörande hur en del människor saknar perspektiv och vägrar inse att det inte var bättre förr. Hur många gärna pratar om det negativa som förknippas med dagens sexualmoral utan att inse att väldigt mycket av det man tar för givet idag fick generationerna före kämpa för. Fast det är förstås lika illa med dem som verkligen tror att sexuell frigörelse är någonting som hittades på i förrigår och människor för hundra år sedan hade aldrig sett nåt naket förrns de var gifta. Det blir särskilt sorgligt när man inser att sådant som var progressivt och Framtiden för hundra år sedan fortfarande är okej att inte ens försöka förstå sig på. Men å andra sidan. Fri abort. Ökad acceptans för homosexualitet. Najs. Det går ändå framåt.
Sedan den där undersökningen från vilken man kanske kan dra slutsatsen att skitmånga unga tycker att det är den våldtagnas fel om hon blir våldtagen. Det skrivs om det lite överallt, bland annat av Hanna Fridén som lägger till att hon har gått in på relevant diskussion på Flashback och blivit mörkrädd. Jag kan inte låta bli att tänka den irriterande ironiska tanken att går man in på Flashbacks jämställdhetsforum får man skylla sig själv om man blir mörkrädd. Men det är ju helt sant, Flashback har alltid varit bland det äckligaste på Internet. Och det finns åtskilligt att tävla med. Jag brukar ibland uttala mig skämtsamt och nedvärderande om "gymnasiet", menandes diskussionsnivå som är värdig gymnasieungdomar som det kanske kommer bli folk av någon gång. Innerst inne tycker jag ändå om "gymnasiet", varmt och innerligt. Flashbacks jämställdhetsforum (deras andra har jag mindre koll på) är högstadiet. Stoltseringen med att vara galet politiskt inkorrekt samtidigt som man inte ens vågar skriva "blatte" utan censurstjärnor. "PK" som anledning att inte bry sig om argument. "det inser ju vem som helst". Det finns vettigt folk på forumet, men de dränks i omogna analfabeter. Och man kan egentligen ifrågasätta hur vettig någon är om hen fortsätter hänga där av alla ställen. Å andra sidan - sysifoskomplex. Jag känner igen det där, att tro att den här gången, nu jävlar, bara en kommentar till, så FATTAR hen. Men nej.
Annars skrivs det om "Fru Gårman". Jag tror det är en av de synpunkterna där jag har ändrat mig under de senaste åren är vikten av de små kamperna. Ja, det är rätt töntigt att hänga upp sig på skyltar. Men problemet är att sexismen består till den absolut största delen av sådana små små detaljer. Det är töntigt att klaga på varenda pyttesak, man är dessutom en sjukt jobbig feministfitta om man håller på så. Ni vet, "...eller hon". Det är jobbigt, det kan verka småaktigt, det kan verka som att det tar fokus från de riktigt stora frågorna. Men det är just det som är den riktigt stora frågan. Alla pixlarna i den stora bilden.
Och folk som påstår att det är töntigt för att ordvitsen "här går man" går förlorad... äh, nä, det var inget. Jag vet inte vad som är lämpligast att göra med dem.
Och till sist. Jag ser på Indiana Jones på femman och i reklampauserna förkunnar berättarrösten att "med Boxman Navigator kan du spela in filmen och titta när det passar dig. Vad bra!".
Som video. Vad bra!
Intressant! Andra bloggar om: debatt, debatt på svt, sexuella revolutionen, 1968, 68, det var bättre förr, ju förr desto bättre, det var inte bättre förr, ett nej är ett nej, flashback, fru gårman, herr gårman, här går man, here we go!, boxer navigator, reklam, tönt
Sedan den där undersökningen från vilken man kanske kan dra slutsatsen att skitmånga unga tycker att det är den våldtagnas fel om hon blir våldtagen. Det skrivs om det lite överallt, bland annat av Hanna Fridén som lägger till att hon har gått in på relevant diskussion på Flashback och blivit mörkrädd. Jag kan inte låta bli att tänka den irriterande ironiska tanken att går man in på Flashbacks jämställdhetsforum får man skylla sig själv om man blir mörkrädd. Men det är ju helt sant, Flashback har alltid varit bland det äckligaste på Internet. Och det finns åtskilligt att tävla med. Jag brukar ibland uttala mig skämtsamt och nedvärderande om "gymnasiet", menandes diskussionsnivå som är värdig gymnasieungdomar som det kanske kommer bli folk av någon gång. Innerst inne tycker jag ändå om "gymnasiet", varmt och innerligt. Flashbacks jämställdhetsforum (deras andra har jag mindre koll på) är högstadiet. Stoltseringen med att vara galet politiskt inkorrekt samtidigt som man inte ens vågar skriva "blatte" utan censurstjärnor. "PK" som anledning att inte bry sig om argument. "det inser ju vem som helst". Det finns vettigt folk på forumet, men de dränks i omogna analfabeter. Och man kan egentligen ifrågasätta hur vettig någon är om hen fortsätter hänga där av alla ställen. Å andra sidan - sysifoskomplex. Jag känner igen det där, att tro att den här gången, nu jävlar, bara en kommentar till, så FATTAR hen. Men nej.
Annars skrivs det om "Fru Gårman". Jag tror det är en av de synpunkterna där jag har ändrat mig under de senaste åren är vikten av de små kamperna. Ja, det är rätt töntigt att hänga upp sig på skyltar. Men problemet är att sexismen består till den absolut största delen av sådana små små detaljer. Det är töntigt att klaga på varenda pyttesak, man är dessutom en sjukt jobbig feministfitta om man håller på så. Ni vet, "...eller hon". Det är jobbigt, det kan verka småaktigt, det kan verka som att det tar fokus från de riktigt stora frågorna. Men det är just det som är den riktigt stora frågan. Alla pixlarna i den stora bilden.
Och folk som påstår att det är töntigt för att ordvitsen "här går man" går förlorad... äh, nä, det var inget. Jag vet inte vad som är lämpligast att göra med dem.
Och till sist. Jag ser på Indiana Jones på femman och i reklampauserna förkunnar berättarrösten att "med Boxman Navigator kan du spela in filmen och titta när det passar dig. Vad bra!".
Som video. Vad bra!
Intressant! Andra bloggar om: debatt, debatt på svt, sexuella revolutionen, 1968, 68, det var bättre förr, ju förr desto bättre, det var inte bättre förr, ett nej är ett nej, flashback, fru gårman, herr gårman, här går man, here we go!, boxer navigator, reklam, tönt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)