När du har ont i underlivet, och din partner inte är en kokospalm

De flesta sjukdomar är jobbigare om man är ensam på en öde ö än om man är hemma i sin partners armar. Underlivssmärtor kan det vara lite omvänt med. Du kanske sitter i soffan med en filt över dig och din älskling, och mest av allt önskar att du istället kramade en kokospalm. Kokospalmen skulle till exempel inte lägga armen om dig på ett sätt som kokospalmen tror du gillar, medan du nuförtiden får panik av. Du behöver inte heller oroa dig över att kokospalmen tar illa upp om du säger att du är trött och går och lägger dig tidigt för att slippa ha sex med den. För det är så jobbigt nu, när du har ont och inte riktigt vet hur du ska hantera det med din partner.

Men ja, nu är du där du är då. Du ska prata med din partner om att du har ont. Du kanske faktiskt sitter i myssoffan och funderar på hur du kan undvika sex ikväll. Eller så ska du precis sjunka ned över hans pulserande mandom och känner ajsomfan. Och det kanske är första gången, eller femtimiljonte, eller så har du själv precis börjat märka att det här med ont i slidan, det har inte gått över, fast du har lovat dig själv att aldrig aldrig mer använda Canesten.

Vad kan man tänka på när man ska kommunicera med sin partner om att det gör ont i underlivet? Man kan börja med varför man inte skulle kommunicera. Här är några saker som ofta gör det svårt.

• · Du är rädd för att din partner inte kommer att lyssna på dig. Om partnern inte vet så är det ju ditt eget fel att ni fortsätter ha sex, fast det gör ont. Om du berättar för partnern och han eller hon fortsätter, så… Det är här det blir jobbigt. För då kommer du bli så fruktansvärt besviken på en person du ändå gillar och vill ha sex med. Det är då du måste hantera att din partner sätter sin njutning över din smärta. Det kan vara väldigt jobbig insikt att handskas med, så du håller tyst. Du har ont och skyller på dig själv. För att slippa tänka att den du ligger med gör dig illa. För att slippa tänka elaka anklagande tankar om någon man tycker om.
• · Du är rädd för att din partner får skuldkänslor. Människan är världens raraste, finaste, och vill dig väl. Människan kommer må jättedåligt om hon får veta att hon gör dig illa vid sex. Så du berättar inte, för att inte såra.
• · Du vill inte att sexet ska sluta. Din partner är så helylle att såfort du säger pip så slutar han. Och ibland vill man ju knulla, fast det känns som en miniförlossning. För att det också är skönt. Eller för att du inte vill låta sjukdomen vinna. Eller för att du vill ge din partner den där njutningen han gillar. Dessutom blir din partner kanske så opepp på sex att han inte ens vill fortsätta med saker som inte göra ont, och då får inget sex alls, istället för sex som gör ont.
• · För att du redan sagt det. Och partnern verkar inte ha lyssnat. Hon kanske verkade höra då, just när ni pratade den gången. Men en vecka senare var alla instruktioner om ta det lugnt som borta. Efter några försök med förklaringar och bortglömda instruktioner vill du inte fortsätta. Partnern verkar ju uppenbarligen vara oförmögen till att fatta.
• · För då måste du prata om sex. Och hade gud velat att man pratade om sex hade gud uppfunnit ett bra svenskt ord för fisting. För om nävknull är det som gud har att komma med, så är det banne mig ett bevis på att gud antingen inte finns eller inte vill att man ska prata sex. Har man underlivssmärtor vill man lätt tro att gud finns och hör ens böner, så då är det troligt att gud inte vill att sex ska pratas om. Och du är ju inte dum i huvudet, du fattar att om du ska snacka om dina underlivssmärtor så räcker det med att ”komma ut” en gång. Nähej, då kommer du behöva prata under sexet i fortsättningen heller. Nä heller.
• · För du inte vet vad det heter. För här är just ett till bevis på att gud inte vill att man ska prata om sånthär – man saknar ord. Det finns en hel del underlivsåkommor som är svåra att sätta fingret på, och vården hjälper inte alltid till. Lycka till med att trovärdigt förmedla ”jag vet inte vad det heter, jag vet inte var det sitter, jag vet inte varför det uppkommit, men jag har svinont i muttan utan nån som helst anledning”.
• · Du vill inte vara till besvär. Du gillar inte att låta dina behov styra andra, du är typ vegetarianen som säger att det är okej att äta salladsblad när du ska äta middag med kompisar som tänkte laga köttfärssås. Eller så vill du inte vara svag och ompysslad, för sånt är för losers och du kansjälv. Oavsett motiveringen slutar det med att du hellre lider i tystnad än ber partnern anpassa sig.
• · Om man säger det så blir det på riktigt. ”Magiskt tänkande” kallas det på psykologspråk. Här har du, bäst du kunnat, slagit bort tanken på att underlivssmärtorna håller i sig. Vem som helst fattar att saker som man säger högt materilaiseras upp ur ”det kanske bara är i mitt huvud”-space.
• · Du säger inte för att du inte har sagt det förut. Jag vet inte vad det heter på psykologspråk, men jag personligen refererar till det som ett fall av dumihuve. Undertecknad är något av en expert på dumihuve av detta slag, och kan garantera att det generellt inte leder till något gott. Jobbigheten i att berätta är konstant. Jobbigheten i att förklara varför man väntat så länge växer med tiden.

Alla dessa reaktioner är efter omständigheterna fullständigt rimliga. Det är den typen av reaktioner som gör att vi överlever utan att problemlösa ihjäl oss för minsta lilla. Men, som Dumbledore uttryckt det, kan det komma tillfällen där man måste välja mellan vad som är rätt och vad som är enkelt. Om du vet att det rätta är att ta upp smärtorna med en partner, men ändå inte gör det, då är det ett sådant tillfälle. Tänk efter varför det är så svårt att prata om det. Vad är du rädd kan hända om du berättar? Finns det något sätt att berätta, utan att det du är rädd för händer? Finns det kanske redan nu situationer där du kan prata om det, och samtidigt situationer där du undviker det?

Man kan tänka att det finns två sätt att berätta för partnern – det generella och det konkreta, så att säga. Det är en sak att berätta att man har underlivssmärtor i största allmänhet. Alltså, att ha Snacket där man sitter ner och säger ”jag vill berätta någonting” och sannolikheten är stor att partnern blir lättad att det bara var underlivssmärtor och inte St Marys-virus. Det är en hel annan sak att säga till att just ett konkret sextillfälle (typ det man håller på med nu) kändes smärtsamt. Ibland kan ett sätt vara enklare, eller mer passande, än det andra. Vissa personer har lättare för att säga till på plats, andra hellre tar sammanfattande långa samtal. Fundera på vad du har lättast för, men också vad du kanske behöver göra fast det är svårt. Och vad som funkar bäst för dig och din partner.

Om partnern är av engångskaraktär blir ett Allvarligt Snack kanske inte way to go. Inte när ni redan står och suger saliv, och det enda snacket som fått dispens att finnas är ”hem till dig eller hem till mig?”. Då är man ofta mer förvisad till att kommunicera under tiden, och det kan förstås bli knepigt eftersom ni inte är kalibrerade mot varandra. Här är lite grejer att tänka på:

• · Ett bra sätt att få som du vill är att ta initiativet och själv styra in sex på vad du vill göra, innan partnern hinner föreslå någonting du måste avböja.
• · Sätt lättbegripliga gränser. Om du vill att partnern ska smeka blygdläpparna men inte gnugga klitta kan det vara svårt för henne att fatta vad du vill om du inte säger det. Sätt i så fall kanske hellre gränsen vid ”rör inte innanför mina yttre blygdläppar”.
• · I vårt samhälle finns det en föreställning om sex som ett spel där tjejen jagas och säger nej på skoj för att killen ska jaga henne. Vissa tycker att den här föreställningen är kass och förlegad. Andra tycker att sex skulle tappa halva sin krydda utan den jakten. Oavsett vad man tycker finns föreställningen och den kan ställa till det för dig när du vill dra en gräns. Man vill förstås inte verka otrevlig mot ny partner man sexar upp, så det är lätt att man mildrar sitt ”nej, inte innanför trosorna” med ett leende och flörtig blick. Tyvärr kan partnern tro att man teasas och vill visst innanför trosorna, fast lite senare. När du sätter en gräns är det därför bättre att vara tydlig och allvarlig, framför allt om du tidigare spelat svårflörtad för att få honom i närheten av dina trosor.
• · Engångsligg kan vara fel läge att berätta om diagnoser som folk i allmänhet (tyvärr) inte känner till. ”Jag har ont” eller ”sköra slemhinnor” är förklaring nog för de flesta, ”vulvodyni” eller ”biverkningar från svampmediciner som jag fick efter att jag hade urinvägsinfektion” är snarare förvirrande. Om det du anger som förklaring låter som obskyr sjukdom, säg gärna att den inte smittar. Om det du anger är en obskyr sjukdom som smittar, informera hemskt gärna din partner och ta dig till en läkare.
• · Det må vara en självklarhet, men det tål att upprepas. Bara för att din partner förväntar en sorts sex betyder inte att du är skyldig henne det sexet. Inte heller är du skyldig att kompensera med annat sex, bara för att du inte kan ligga på det sättet partnern antagit at ni ska.

I längre och fastare relationer där sex är ett återkommande inslag finns helt andra nyanser att ta hänsyn till om man ska prata om smärtorna.

Ett ideal många i teorin skriver under på är att samlagssmärtor inte är någonting man ska behöva breaka när man haft dem ett tag, utan någonting man kan ta upp kontinuerligt. Oj hoppsan, nu gjorde det ont, ska vi byta ställning? Oj, hoppsan, nu gjorde det ont igen. Det är bra om man kan vara öppen med varandra om att sex gör ont. Dels för att man lättare kan märka ett mönster om man kontinuerligt kommunicerar om det. Om du själv märker att första stöten gör ont i någon vecka är risken stor att du glömmer det. Om du efter sex säger ”förresten, du, det gjorde lite ont när du gled in, precis första stöten” så är oddsen bra för att nån av er kommer ihåg att ta extra glidmedel nästa gång.

Men en annan bra anledning är faktiskt också att smärtan avdramatiseras om den får utrymme i vardagssexet. Sex gör faktiskt ont ibland, och det betyder varken att du är förstörd eller att din partner är elak som gör dig illa. Om man från början kan erkänna att smärta (och då menar jag den dåliga sorten) kan förekomma vid sex, så blir det lättare att hantera smärtan när den blir ett större problem.

Att berätta om att man har underlivssmärtor kan vara jobbigt, vare sig relationen är ny eller om ni varit tillsammans länge. Du har kanske samlat mod och ork för att ta det här samtalet och vill gärna ha stöd och förståelse. Istället får du en partner som reagerar som allt annat än ansvarstagande vuxen människa. Tyvärr är det så att i det här läget får du vänta lite med att bli omhändetagen och låta partnern få utrymme för att reagera. Du har ju ändå haft tid på dig att förbereda dig, tänka genom det, gå genom ett par av krishanteringsfaser och surfa runt på bloggar. Partnern har fått höra det först nu. Om det tog en tid för dig att smälta så kommer det även ta tid för partnern.

En väldigt rimlig reaktion en partner kan få är att hon känner sig upprörd över att du inte berättade på en gång. Hon kanske känner sig dum, lurad och bortgjord - där trodde hon att hon gjorde det skönt för dig, men du bet ju bara ihop och fejkade smärtfri njutning. Det är verkligen förståeligt att du gjorde som du gjorde med att vänta med att berätta, men det är lika rimligt att bli ledsen av det som partner. Sätt ribban för samtalet och berätta varför du inte berättat tidigare och hur du tänkte.

Som du kanske märker tycker jag att du ska vara mogen och förstående. Det innebär verkligen inte att det är fel att ha jobbiga känslor kring underlivssmärtorna. Det är självklart jättesynd om dig och jätteorättvist att det gör ont i dig, medan många andra spatserar runt friska. Det är självklart att du ibland blir bitter, eller arg, eller att du vill rulla ihop dig till en boll och gråta. Det är inte konstigt att du kan bli arg på din partner om han eller hon hanterar situationen dåligt. Det är inte heller konstigt att ibland bli arg på partnern fast partnern hanterar allt bra, helt enkelt för att partnern är närmast till hands.

Men det är skillnad på att ha känslor och att bete sig hur som helst. Om det finns gamla oförrätter är det inte snällt att använda ditt ömmande underliv som medel att hämnas genom. Det är inte snällt att passa på att vara elak bara för att din partner inte kan sätta hårt mot hårt när det är så synd om dig. Spela inte martyr så att du biter ihop genom sexet bara för att sen säga att det gjorde ont. Be om ursäkt om du flippade på partnern för att han sa att string är sexigt. Bli inte sur på partnern för att hon inte kan läsa tankar.

Var inte heller elak emot dig själv. Har man underlivssmärtor kan man känna sig otillräcklig, nyckfull, oförutsägbar och jobbig. Ena dagen känner man sig frisk, andra dagen har man hundra ont och noll sexlust. Kom då ihåg att det inte är du som hittat på att det ska göra ont. Det är den dumma sjukdomen. Som du förhoppningsvis försöker behandla eller hantera så gott du kan. Så även om det blir jobbigt för partnern med alla svängningar, så är det inte du mot partnern. Det är ni mot smärtorna. När du säger ”jag tror inte jag kan ikväll, jag har ont och känner att jag spänner mig av bara tanken på att hålla handen” så är det inget du hittat på, utan bara ett tillstånd som redan finns och som du helt enkelt vidareförmedlar till din partner. För din partner inte har direktlinje till din fitta. Och om ni går mot det fittan säger så är det ni två som går mot det, men du som får ta konsekvenserna. Att bli sur på dig när du bara vidareförmedlat vad fittan säger är att döda budbäraren.

Ett kvinnligt underliv är rena voodoon för många, även tjejer men nog främst killar. Det är liksom en underlig kroppsdel som är jättefin, men kan vara lite läskig, spotta blod, lukta fishy, smaka jättegott och uppenbarligen bära på obegripliga sjukdomar. Är du själv drabbad har du sannolikt läst på jättemycket på internet, eller varit hos läkare. Då kan man bli lite hemmablind och glömma att partnerns kontakt med fittan är att peta på den så det blir skönt. Partnern kanske reagerar konstigt för att partnern inte fattat vad du pratar om. Var jättetydligt när du förklarar och förvänta dig inte att allt sjunker in på en gång. Om det finns hemsidor du haft nytta av, visa dem för människan.

Om din partner är en tjej kan det bli lättare eftersom ni har liknande kön, men det kan vara en falsk trygghet (klart det kan, det här inlägget är ju till för att jag ska skriva skräckscenarion). Ni kanske tror att din partner fattar vad du menar med ”det gör ont” för att hon haft svampklåda nångång. Medan det för dig kanske gör så ont att du gråter. Det är din fitta som gör ont, inte hennes. Berätta hur det är för dig.

Om ni är i en befintlig relation och inte pratat om smärtorna förut kan samtalet verkligen dra upp alla era tidigare sätt att förhålla er till gemensamt sex. Sannolikt kommer samtalet om ditt underliv även leda in på en diskussion om hur sexet varit hittills, och även om hur kommunikationen kring sex fungerat. Är det ett minfält till område kan du göra klokt i att tänka genom hur du ska prata om det utan att bli anklagande. ”Jag har ont i fittan och jag har lidit i det tysta för att du säkert inte skulle lyssna för du ger mig aldrig oralsex fast jag bett om det!!!” är typ inte bra. Det är sällan som kommunikationen brister i bara ena änden, så var beredd på att även acceptera att du haft en del i att ert sexande inte varit optimalt. Återigen är det säkert så att du har en bra anledning att göra som du gör men det har nog din partner med.

När din partner är införstådd i läget kan man börja prata om framtiden. Hur smärtorna ska påverka ert sexliv, till exempel. Vilken typ av sex ni kan ha, vilken typ av kommunikation fungerar för er, om det är något i er relation förutom sexet som påverkas. En sak jag tror är bra att ta upp öppet är vems problem det kommer vara. Det är ju du som har smärtan, men det påverkar er båda. Hur ska ni hantera det? En konkret fråga är till exempel om partnern ska vara inblandad i behandlingen. Om du hamnar i samtalsterapi kring smärtorna kan det vara bra att ha några sessioner med partnern, eller bara för partnern. En annan konkret fråga är hur mycket och på vilket sätt din partner kan prata om det med utomstående. Det är ju någonting som han kan behöva få kompisstöd om, men det är din kropp det gäller. Det är fullt möjligt att ni har skilda uppfattningar om det, så prata gärna genom det.

Självklart är det svårt för partnern att helt dela din börda, för det är ju ändå din kropp det gör ont i. Prata om vad som han eller hon kan göra. När jag hade ont över en längre period frågade en person mig ibland hur jag mådde. ”Det gör ont men det är okej” sa jag, och han sa ”nej, det är inte okej att det gör ont i dig”. Den lilla insatsen betydde jättemycket för mig. En annan person hade en kort checklista på vanliga symptom han frågade mig om lite då och då (”Svider det? Ömmar det?” etc) och jag svarade kort på hur det kändes. Det var riktigt bra för det fick mig att känna efter och tänka på mitt underliv även när det inte gjorde ont. Spontant märkte jag ju mest av underlivets existens när det betedde sig jobbigt, så jag missade lätt att allt faktiskt var okej större delen av tiden.

Någonting som många personer mer ihållande underlivssmärtor verkar tycka är riktigt jobbigt är att man tänker på det så mycket. Jag tror att en sak som hjälpte så mycket med saker mina partners sade var att de frågade mig om hur jag mådde spontant, på eget initiativ. På det sättet kände jag verkligen att de också tänkte på det, och inte bara brydde sig när jag klagade för att sen glömma allt. Den typen av visad solidaritet hjälpte mig, men för någon annan skulle den kunna vara stressande.

En sak som man i stort sett kan garantera är att underlivssmärtor make people talk. Ni kommer behöva ta fram sätt att kommunicera på som funkar med att lyckat sex börjar definieras som ”det gjorde i alla fall inte ont”. Ni kommer att behöva lägga om vissa vanor. Ni kommer att behöva hitta nya sätt att vara intima på. Det är normalt att sexet blir mindre spontant när sex gör ont. Man kan inte längre göra det i hissen om du behöver glidmedel, kondom, och en halvtimmes uppvärmning. Att sex inte blir av automatiskt kan leda till att ni har ännu mindre sex än vad ni kan och vill ha i ditt nuvarande tillstånd. Så make it happen, tänk på vilka omständigheter som behövs nu och fixa dem. Det kanske innebär att ni får lägga er en halvtimme tidigare, så att båda är pigga nog att komma i stämning. Det kanske innebär att ni får fixa en rosa fluffig korg med alla sextillbehör ni behöver nuförtiden, så att allt är på samma plats.

Ni kommer säkert misslyckas i kommunikationen ibland, och då får ni reda ut det. Gärna så fort som möjligt. Hellre ”du… när jag för fem minuter sedan sade att det gjorde ont menade jag att vi skulle återgå till hångel, inte att du skulle gå upp och spela onlinepoker” än ”du fattar fan aldrig att jag vill ligga kvar fast jag har ont och typ hångla, du går alltid upp och spelar poker om du inte får sticka in den!!!”. Att man fått mysteriska smärtor kompenseras oftast inte av att ens partner utvecklat telepatiska förmågor. Om du känner att din partner inte har hört eller förstått dig - tänk först om stackaren fått en ärlig chans att höra och förstå. Även om du sagt någonting betyder inte att partnern hörde samma sak som du trodde du sade. För min del har jag lärt mig att ”trösta mig” av många uppfattas som ”få mig att skratta”, och det är typ sämsta sättet att trösta mig på sedan 1984. Så om jag ska ha en chans att bli avledsnad får jag utveckla att ”trösta” betyder ”ge snytpapper, håll om, säga såjasåja”.

Respektera att din partner har önskemål som inte alltid överensstämmer med dina. Du kanske vill (som i exemplet uppe) backa lite till smärtsäkert sex om typ penetration inte funkar. Din partner blir däremot kanske helt avtänd och vill gärna göra något annat ett slag. Det är faktiskt partnerns rätt att avbryta sex när han eller hon vill. Om det finns någon sexform som din partner inte ville syssla med innan du fick ont är chansen stor att hon inte plötsligt vill det bara för att du har ont. Kommunikation gör att man undviker missförstånd, inte att alla får det precis som de vill.

Detsamma gäller givetvis din partner. I hela inlägget förutsätter jag att de du ligger med inte vill dig illa. De kan vara mänskliga och göra misstag, men de vill jobba med relationen och tillsammans med dig hantera smärtorna på bästa möjliga sätt. Jag tar upp möjligheten att man inte vill berätta för att man är rädd att partnern inte kommer lyssna, men jag tror också att i de flesta fall visar det sig att rädslan var obefogad, om man försöker. Tyvärr finns det människor som faktiskt struntar i att de orsakar någon oönskad smärta. Och är du med en sådan hoppas jag att du vet vad du bör göra, och att du kan göra det. Just när man har underlivssmärta är man extra sårbar för att tänka att ingen vill vara tillsammans med en. Att man ska vara tacksam för att någon är beredd att vara med en, även om det innebär att personen har sex med en mot ens vilja. Att han eller hon som inte kan ta ett nej är ändå så snäll som vill ta i dig, med tanke på att du är trasig och inte funkar. Men nej, det är verkligen inte storsint att strunta i sin partners smärta. Det är elakt, sannolikt olagligt, och ett tecken på att man borde undvika partnersex. Om du hamnar i en sådan relation, hoppas jag att du har krafter att ändra situationen.

Ta hand om dig. På egen hand, eller med partner. Med hjälp av vården, om det verkar vara ett ihållande problem. Ta hand om dig, för det är det enda rätta i längden, även om det kan vara jobbigt i stunden. Även om det innebär att du måste vara besvärlig, ha kilometerlånga förspel, och ta ord som "inre blygdläppar" i munnen.

Hoppas jag kunde hjälpa till lite.

Gankutsuou

Snodd härifrån.

Att jag rekommenderar animé ganska sällan beror på "bättre på gymnasiet". "Bättre på gymnasiet" är ett begrepp jag och Fredrik Stangel använder om kultur som var, just det, bättre på gymnasiet. Det började när vi en gång satt och zappade på teven, när American History X började på någon kanal. "Oj vad passande" tänkte vi, "vi har inget att göra och vi har båda sett filmen förut och minns att den var bra". Vi lade ned fjärren och började kolla. Filmen var inte bra. Filmen var så pinsamt klumpig att man inte ens njöt av att glo på halvnaken Ed Norton. "Men den blir bättre sen" sa vi, och tittade vidare. "Det blir bättre sen" sa gi igen. Och sedan kom vi plötsligt ihåg vad som hände sen. "Han kommer hamna i finkan och träffa en Rolig Neger och inse att svarta också är människor!!!". Vi bytte kanal, funderade över den omskakande upplevelsen och insåg att American History X nog var bättre på gymnasiet.

Sedan dess försöker jag att konsumera om kultur jag gillade i den åldern då jag trodde jag hade smak. En del håller än, en del inte. En del är bättre på andra sätt nu. Men för att veta att jag verkligen står bakom mina animérekommendationer rekommenderar jag bara sådant som jag nyligen sett, även om detta innebär att vissa goda kandidater inte blir rekommenderade för att jag inte haft tillfälle att se om dem.

Men nu tänker jag frångå omkollskravet, för jag pallar fan inte se om Gankutsuou. Inte minst för att jag inte behöver se om den för att vara säker på att den har de kvalitéerna jag tänkte lyfta fram:

• Den är Greven av Monte Cristo I RYMDEN
• Den är schnygg

Den första punkten går alltså ut att det här är Greven av Monte Cristo, med fokus på Albert de Morcerf och Franz d'Epinay. Och det hela utspelar sig på månen om tre tusen år. Att det utspelar sig i framrtiden gör egentligen ganska lite nytta, förutom att man kan göra fler utflippade snygga saker i framtiden. Av det jag minns är anpassningen av originalet helt okej, det här är verkligen inte bland topp 20 versioner av Greven av Moste Cristo som Dumas mest snurrar i sin grav över. Förändningen som jag minns störde mig mest var att den söta lesbiska kärlekshistorien från originalet inte användes (eller användes väldigt lite, minns inte). Det kändes som väldigt konstig prioritering, med tanke på hur animémässigt tacksam den relationen är. Att ta bort hela fängelsebiten var till exempel en större förändring, men jag har lättare för att förstå det.

Den andra punkten är att den använder datorer på ett bra sätt, vilket var sällsynt när animén gjordes (och är fortfarande sällsynt). Gankutsuous visuella signatur är mönster som knappast hade kunnat göras för hand. Det ser ut som applikation, fast rörligt. (Kolla in början av första avsnittet) Det är faktiskt väldigt tjusigt, och utan schnyggheten hade serien i mina ögon varit på andra sidan gränsen för sevärd.

Sammanfattningsvis är det här en japansk tecknad teveserie på 24 avsnitt, som erbjuder icke krävande underhållning och sticker ut för att filmstudion för en gångs skull insåg att datorer erbjöd möjligheter till att göra snygga saker man inte kunde göra med traditionell animation. Dessutom - Greven av Monte Cristo. I rymden.

Intressant.

Kropp & knopp

Jag bloggar inte så mycket om kroppen nuförtiden. För jag bryr mig inte länge så mycket om ämnet som ämne för bloggande, diskussioner och medieengagemang. Däremot har jag under senaste två åren börjat roa mig med gym, och på rent personligt plan har kroppen orsakat mycket tankar. Kroppen har förändrats, min relation till kroppen har förändrats, kroppens relation till omvärlden har förändrats. Här är ett par punkter jag tänker lyfta fram. Och här en referensbild så ni vet vad det är för kropp jag talar om. Jag knäppte den i våras när jag fotade kläde för att jag tyckte det var roande med alla nyanser av hudfärgat jag hade på mig.

1. Vad vill ni!?

En av de mest frustrerande känslorna jag vet är "vad vill ni?!". Känslan när man vet att någonting förväntas av en, men man får aldrig veta vad man ska göra, man blir bara informerad om när man gjort fel.

Sedan jag var tolv har jag haft svårt att hitta konfektionssydda kläder. En av anledningarna är att jag har små bröst, och där kan man ju fatta att kläder inte passar. Små bröst är inte ideal-/standardkroppen som man kan tänka sig att kläder som sys är anpassade efter.

Den andra anledningen, som ställt till med betydligt fler bekymmer, är att jag har stor skillnad på midja och höfter. Måtten har varierat, men skillnaden har alltid legat på sisådär 3o centimeter. Och där blir jag betydligt mer irriterad, för smal midja och breda höfter är någonting som ständigt beskrivs som eftersträvansvärt. Så, okej, jag har skaffat mig det som anses vara snyggt. Och vad får jag för det? Jag kan inte köpa kläder.

Och nuförtiden är det ännu värre. För nu har mina gamla kläder slutat passa i axlarna och armarna. Köpa nya kläder har blivit ännu omöjligare. Förut var åtminstone överdelar inget problem, nu är det som är lagom i midjan för litet i axlarna. Och jag är inte stor, som ni ser på bilden. Jag är inte särskilt stark. Och ändå så är jag uppenbarligen kommit över nivån för hur stora armar en tjej förväntas ha.

Dude, träna ska vara bra. Träna ska uppmuntras. Det är väl väldigt sådär Cosmopolitan-korrekt att ha lite muskler som tjej? Kan de som syr kläder kanske sluta avskräcka mig från vidare lyftning av tunga saker genom att få kläder att passa mig ännu sämre än förr?

Och om högre makter nu inte vill att jag ska ha smal midja, breda höfter, och någon sorts träningsnivå... kan högre makter typ sluta säga att kvinnor ska vara kurviga och träna lite klädsamt lagom?

Ha, du har försökt!

En person reagerade på bilden ovan (där jag försöker bli av med ett par byxor) med att fråga om jag lyfter på tröjan för att showa min mage. Det gjorde mig helt fruktansvärt oproportionenligt panikslagen. För jag tänkte inte alls så när jag fotade, jag ville bara visa byxorna ordentligt. Sedan såg jag bilden och tänkt "oj, hoppsan, men jaja, ingen kommer tänka på min mage". Och så sa han det! Jag har också nuförtiden lite svårt att bära åtsittande kläder. För nu syns det typ att jag har magmuskler. Och alltså tränar jag. Och alltså försöker jag.

Det jobbiga med ideal för hur snygga intellektuella kvinnor ser ut är inte att de bara är snygga, utan dessutom snygga utan att försöka. Akademikerhetton bantar inte, de äter bara nyttigt för att det är sund, fräsch och eko. De tränar inte för att se ut, de tränar för att det är skönt, avstressande och stimulerar tankeverksamheten. Om det syns att man har muskler så har man tränat för att det skulle synas, och det är fail.

Och just för att man har försökt, så har man också misslyckats. För jag är inte i den situationen då man kan showa med tvättbrädan, direkt. Ska man komma med nåt, så ska man ha nåt ordentligt att komma med, eller låta bli helt. Nu känns min mage som YouTube-klipp när någon halvokej sjunger en låt och man som åskådare tänker att det är jättebra nivå för sjunga hemma med kompisar, men verkligen inte så bra att det behöver hängas ut för främlingar.

Jag vet att det är exakt bara jag som bryr mig. Men jag tycker det är lite fascinerande tankegångar mitt ängsliga medvetande plötsligt sysslar med. Innan jag började träna hade jag inte kunnat hitta på det.

När underlivet gör ont - ett väldigt långt inlägg

För ett tag sedan hade en kompis till en kompis underlivssmärtproblem och jag fick agera konsult i tredjeled. Efter att mailet blev betydligt längre än planerat tänkte jag att det skulle vara trevligt att ha allt samlat på ett ställe.

Så, vad gör man om man om ens mutta har börjat visa oroväckande tecken på att inte må bra? Det kanske kliar, eller svider, eller gör ont att föra in saker? Du kanske undrar vad det kan vara, och vad du ska göra för att det inte ska bli värre. Här finns uppslag att tänka över och gå vidare på. Läser man allt från början till slut kan man börja oroa sig över att ens kliande blygdläppar kommer leda till att allt sprängs. Men var inte orolig, bara för att det finns risk att A leder till B betyder inte att det kommer hända alla. Har man fått B är det däremot bra att veta att man inte ska göra A igen, och det är sådant mitt inlägg handlar om.

STEG NOLL

Säker att det inte är en könssjukdom? Ja, jag vet, basic. Men faktiskt.

FITTAN GILLAR...

Det finns vissa saker som fittor vill ha och blir sura om de inte får. Och när jag säger sura menar jag såklart inte bokstavligen för de vill vara sura. Och när jag säger "blir sura" så menar jag inte heller att de automatiskt blir det på en gång, utan att det finns en risk för att ens kön ryter ifrån efter ett tag, så man kan försöka vara tillmötesgående i vissa avseenden.

• En glad fitta är en sur fitta. Inte hur sur som helst, dock, utan med pH på plusminus 4 (skalan är 1-14 och vatten har pH 7).
• En glad fitta är en våt fitta. Om den naturliga fukten i underlivet inte vill infinna sig kan det uppstå småsprickor som gör ont och gör ens liv allmänt otrevligt.
• En glad fitta får andas. Stänger man in den i tajta lufttäta trosor kan fittan bli irriterad.

MÅNGA BÄCKAR SMÅ

Det finns många saker i underlivet man kan råka störa. Det bor till exempel bakterier i underlivet. Dödar du av dem blir det payback. Så här är en lista över faktorer som kan påverka ens underlivs mående. Man behöver såklart inte ha alla rätt på alla punkter, men med fitta får man lätt dominoeffekt. Så länge man mår bra kan man raka sig och studsa runt i lackstring. Sen går någonting snett och man måste överge gamla vanor, åtminstone ett tag.

• Antibiotika - att antibiotika ofta pajar tarmbakteriefloran vet nog de flesta om. Givetvis kan antibiotika även döda av fittbakterier. Hur illa det blir är förstås personligt, vissa återhämtar sig själva, andra kan behöva hjälp på traven. Har man lätt för att få svamp kan det vara klokt att be om recept på svampmedicin samtidigt som man får antibiotika utskriven.
• Bakterier - Som en fortsättning, då. Det finns nuförtiden många olika bakterietillskott för underlivet som man kan köpa på apoteket. Om du känner att bakteriemiljön blivit rubbad eller kommer att bli rubbad kan det vara en idé att skjuta upp Lactal i en vecka.
• Svamp - Svampinfektioner förstör för fittan. Svampmedel förstör för fittan. Svamp är helt enkelt ett kapitel i sig.
• Tvål - Tvål har en tendens att tvätta bort saker. Som, säg, underlivets skyddande slem. Dessutom har tvål helt fel pH. Använd aldrig tvål i underlivet, utom möjligen när du fått chili där. Det finns intinmtvål som är avsedd för just underlivet, men om du har problem undvik helst tvål överlag.
• Olja & vatten - För att fortsätta på temat. Vatten är förvisso blött, men torkar fort och rinner av lätt. Underlivets naturliga fukt är inte vatten, utan ett mer trögflytande slem, som vatten sköljer bort. När man duschar är det alltså bra att ta på olja (internet rekommenderar extra jungfrulig ekologisk olivolja, apoteket har intimolja) både före och efter duschen. Behandlingar mot vestibulit innehåller ofta inslag där man smörjer in underlivet med fet creme, typ Locobase. Man smörjer då från början flera gånger om dagen överallt där man kommer åt, och minskar sedan frekvensen.
• Sperma - Man skulle ju lätt kunna tro att eftersom människor vill föröka sig som art, så borde mäns och kvinnors könsvätskor vara vänligt inställda till varandra. Fan heller. Vad kvinnans underliv försöker göra av sperman som kommer in är läsning för er som gillar riktigt giftiga bitchintriger. Sperma är å andra sidan rätt opassande vätska att hälla i slidan. Är man i riskzonen kan den paja balansen, så undvik gärna att få sperma i slidan medan du återställer rubbad underlivsmiljö.
• Blod - För att göra livet ännu mer spännande är blod som kroppen själv häller i slidan en gång i månaden inte heller så party för fittans välmående. Mer om det sen!
• Trosskydd - Klart företag som tjänar pengar på att kvinnor en vecka i månaden helst vill tjäna pengar de resterande veckorna med. Men hur mycket de än säger att trosskydd är fräscht så är det inte sant. Trosskydd stoppar underlivet från att andas och kan leda till mer flytningar. Det blir extra dumt eftersom många använder trosskydd just för att de har mycket flytningar. Om flytningarna luktar illa är det dags att gå till läkare, inte att sätta in plastbit i trosan.
• Bomullstrosor - Trosor kan vara fel på många sätt. De kan vara tajta så att underlivet trycks ihop, gnids mot sig självt och trosorna och inte andas. De kan vara string där strängen åker fram och tillbaka mellan anus och vulva och sprider bakterier liek omg. De kan vara i syntet som inte låter luften cirkulera och dessutom kanske färgade med nåt dumt. Så mormorstrosor i bomull, det är the way to go. Bomullskallingar kan också vara ett vinnande koncept. Kör gärna utan när det går, det är sommar ute och maxiklänningar är trendiga.
• Onödiga kemikalier - Jag är ingen E-nummerfobiker, men vissa saker är onödiga att utsätta sitt underliv för. Underlivet kan exempelvis få för sig att bli irriterat av färgmedel eller parfymer. Se till att skölja ut tvättmedel från underkläderna ordentligt. Använd oparfymerat tvättmedel. Och oparfymerade intimprodukter och mensskydd. Och toapapper utan tryck.
• Intimrakning - Det kan vara en bra idé att odla ut håret lite. Oftast gör det att underlivet inte trycks mot trosorna och kvävs.

URINVÄGSBESVÄR

Någonting som borde finnas som faktaruta i varje tjejtidning från Julia och uppåt är att kissa efter sex. Under sex gnider man vätskor med bakterier i fram och tillbaka, och de hamnar gärna i urinröret, som helst ska hållas enkelriktat. Kissar man efteråt så sköljer man ur allt.

En hel del urinvägsbesvär kan delas av fittan. Tänk gärna efter om det börjat göra ont att kissa samtidigt som fittbesvären började. Då kan det vara någon sjukdom som slår både gynekologiskt och urologiskt, eller kanske en obehandlad urinvägsinfektion som lyckas irritera även vulvan.

Jag har nyligen pratat med en urolog om den här typen av besvär. Enligt honom är det vanligt med sådant bland unga tjejer, och inflammationerna kan bli mer kroniska med tiden om man inte aktar sig. Hur känslig man är för problem som uppstår för att man kladdar runt vid sex påverkas av många faktorer, exempelvis var ens urinrörsmynning sitter i underlivet. Hos vissa gnuggas den in extra mycket vid samlag. Då kan det hjälpa att välja ställningar som irriterar mindre.

MENS

Mens är kasst. Först mens i sig, för blod och slemhinna är inte fittsmsmörjmedel numero uno. Sen mensskydd, för de kan bidra med olika problem i sig.

• Tampong har en tendens att suga i sig all vätska, vare sig den är snäll eller dum. När man drar ut den suger den åt sig allt i sin väg så att nästa tampong får extra svårt att komma in. Den typen av friktion kan irritera slidan så in i helvete och göra ont. Dessutom luddar tamponger av sig i slidan, och kan vara irriterande i sig på grund av exempelvis blekmedel.
• Binda sitter inte inne och drar inte i sig all vätska, men gör att man får suboptimalt kladd i vulvan och stoppar underlivet från att luftas.
• Menskopp (underförstått att ni sköter den så den är ren) suger inte i sig vätska och luddar inte heller, men kräver att man klarar av att stoppa in och ta ut den. Kan vara knepigt om man har smärtor vid penetration.

SVAMP

Svampinfektioner är inte hjärnkirurgi. Men kanske just för att de är så lätta att behandla och vanliga finns det fällor som man kan hamna i.

Receptfria svampmedel är effektiva. Tyvärr har de biverkningar som känns ungefär som svamp. Krämerna är inte så snälla mot slemhinnan, så det börjar klia eftersom fittan är småtrasig och irriterad. Så man kanske tror att svampen inte är borta, och tar med medel, och får mer klåda. Ond cirkel. Följ anvisningarna, och var extra försiktig med underlivet ett tag efter kuren. Kör för all del en omgång av underlivsbakterietillskott som finns på apoteket.

Att Canesten och Pevaryl leder till klåda är för de flesta inget större problem, men har man lätt för att få svamp kan det bli illa. Dessutom är det tyvärr vanligt att man antar att det är svamp om underlivet kliar, och tar till receptfria medel utan att ens ha svamp (och det gäller även vårdpersonal som kan vara lite väl Canestenhappy så fort det är lite rött).

Självbehandla inte återkommande svamp, utan ta kontakt med vården, men var beredd på att behöva stå på dig om UM-personalen behandlar dig som om du bara diktat upp infektionen för att få uppmärksamhet. Förklara att infektionerna återkommer. Be dem att kolla upp om det verkligen är svamp (och vilken typ av svamp). Om du vet att ditt underliv reagerar illa mot receptfria medel, eller är i allmänhet känslig, be om receptbelagd medicin.

Svamp är en sån där grej som man i princip alltid har, men den trivs inte i slidans vanliga miljö. Om pH-balansen rubbas eller bakteriefloran ändras kan svamp ta fäste. Därför är det exempelvis bra att vara extra beredd på svamp om man knaprar antibiotika.

PREVENTIVMEDEL

• Kondom kan vara bra för känslig slida, det blir ofta mindre friktion och mindre könsvätskeblandning, vilket kan behövas under en period. Om du inte är allergisk mot latex. Då blir du irriterad. Fundera om sex bara är irriterande vid samlag med kondom, och om du får hudirritationer av latexhandskar (verkar som om personer som inte tål latex ofta inte heller tål banan och avokado). Försök att byta ut latexkondomer mot plastkondomer och se om det gör skillnad.
• Spermiedödande medel används knappt överhuvudtaget i dagens Sverige. Men ja, det kan vara irriterande. Finns på tub eller på kondomer.
• Kopparspiral pajar förstås miljön i flickdelarna, det är liksom spiralens modus operandi. Om allt funkar rätt pajar det bara miljön i livmodern och på ett sätt som enbart stör befruktningen. Men en plastbit med koppartråd på är ett irritationsmoment i underlivet, och kan framför allt att underlivet blir känsligare för infektioner. Dessutom kan infektioner spridas upp till livmodern lättare. Var extra försiktig veckorna efter insättningen!
• Hormonella preventivmedel är a whole lotta voodoo. Kan exempelvis störa underlivet genom att ens naturliga lubrikation minskar, så man måste använda glidmedel för att inte blir irriterad.

GLIDMEDEL

Hur trevligt det än låter med get the friction on så är för mycket friktion inte bra. Och det gäller itne bara penetrationssex, utan även smekningar av vulvan. Blygdläpparna kan också bli irriterande om man gnuggar skinnet av dem. Bra att tänka efter före, för man har högre smärttröskel när man har sex.

Olika glidmedel funkar bra i olika situationer, så prova dig fram. Här är några saker att tänka på.

• Fett är bra, typ olja eller så. Om du ändå oljar in ditt underliv så är det liksom bara att ta lite mer inför sexandet. Så länge man inte använder kondom är olja bra fittglid i krig och fred, men fett löser upp latexkondomer.
• Vattenbaserat glidmedel innehåller ofta glycerin. Glycerin är inte bra att ha i underlivet om man har lätt för att få svamp, för glycerin är typ socker och svamp gillar socker. Dessutom torkar det lätt.
• Silikonbaserat glidmedel är generellt det som rekommenderas, även om det låter som en ond kemikalie. Det torkar inte ut, förstör inte kondomer och äts inte av svamp.
• Smaksatt/parfymerat glidmedel - som ni förstår av min generella uppfattning om färg, parfym och socker i underlivet, så är det väldigt onödigt att hälla smaksatt glidmedel i en redan känslig fitta. Det gäller även chokladsås. Och lustiga kondomer som luktar banan.

SEX & BÄTTRING

Sex är nog det främsta sammanhanget i livet där ont i fittan blir ett problem. Det är ofast där man upptäcker att inte allt står rätt till. Och det är lätt där det kan bli värre. Skräckscenariot är ungefär att man försöker bita ihop, vilket leder till att kroppen lär sig att sex gör ont och inte vill bi upphetsad, men man försöker ändå och det gör ännu mer ont för kroppen inte vill fittan är torr och man spänner sig, vilket så småningom leder till att sex gör så ont att man slutar med det helt, får panik av allt som har med sex att göra, och det innebär även kyssar, kramar och att prata med nya bekantskaper av det könet man normalt ligger med. Sedan sprängs allt.

Låter det jobbigt? Klart det är. Men de flesta kommer inte dit, och kommer man dit går det att ta sig därifrån. Här kommer en liten checklista på vad du kan göra, som dessutom kan hjälpa även om sex för tillfället inte är ett problem.

• Sluta låtsas att det inte gör ont - Sluta låtsas som ingenting för dig själv och dina partners. Om det systematiskt gjort ont att ha sex så är någonting fel, och det kommer sannolikt inte bli bättre av att du försöker vifta bort det. Jag inser väl att man inte vill erkänna det för att det kanske är nåt hemskt, men de flesta underlivsbesvär kan fixas med modern medicin - bara man faktiskt gör nåt. Börja vidta åtgärder som kan vidtas på en gång - sov utan trosor, tvätta inte med tvål, allt det där.
• Sätt fingret på det - Exakt hur gör det ont - svider, kliar, sticker? Var gör det ont - vulvan, slidan, gör det ont att kissa? Har smaken och lukten förändrats? När började det? Kan utbrottet kopplas till en förändring i ditt liv? Vad blir det bättre och sämre av? Återigen, det kan mycket väl hända att du hittar lösningen på det sättet.
• Försök hitta vad det är och få rimlig behandling - Givetvis är det bra att vända sig till vården, men det skadar inte att researcha på egen hand, så länge man är vettigt inställd till källkritik. När du kontaktar vården var väldigt tydlig med omfattningen av dina problem och att du gör "allt rätt" (se "många bäckar små"), annars kommer du sannolikt bli hemskickad med just de råden som står däruppe. Och det kan ju vara det du behöver, men i så fall var det kanske onödigt att söka läkare.
• Fortsätt ha sex - Man hamnar lätt i en tankespiral som leder till slutsatsen "det är bäst att få panik när min partner pussar mig för annars kommer det sluta med att jag måste säga att vi inte kan knulla och det är jobbigt". Att ha ont i underlivet är perfekt tillfälle att lära sig att det faktiskt är okej att säga nej precis när som helst. Och att man hemskt gärna får säga ja, fast man kanske kommer behöva säga nej till vissa saker sen.
• Lust - Det är verkligen inte konstigt om man känner att sexlusten inte är vad den brukar vara efter att sex inneburit smärta ett tag. Har man sex utan lust så är risken förstås omfattande att sexet blir än mer smärtsamt. Känn efter, prata med partner, testa att inte ens försöka att ha ajsomfansex som fått dig att tappa lusten ett tag. Testa att ha sexuella aktiviteter som verkligen inte riskerar att göra ont på dumma sätt - hångla, smisk, vad nu funkar för dig. När du fåt tillbaka pirret och inte tappar det så lätt kan du avancera.
• Var ärlig med dig själv (och hemskt gärna även din partner) - Någon sort ideal för ett sexliv med smärtande underliv är att man dumpar sex som gör ont, fortsätter ha sex som inte gör ont, och tycker att allt är i sin ordning. Det är bra om det funkar automagiskt, men i verkligheten får man förstås prova sig fram. Kanske tycker man att det är värt att det gör lite ont för att man ska kunna ha en typ av sex man gillar. Och hur ska man veta att en typ av sex slutat göra ont om man inte testar? Och om man inte testar kan man inte heller lära sig nya smärtfria sätt att ha gammalt sex på. Men var alltid ärlig. Om du inte kunnat ha penetrationssamlag på ett halvår och det har börjat gå, låtsas inte som ingenting om det börjar göra ont igen.
• Relax - Vad gör man när man vet att man kommer att bli slagen? Man spänner sig. Slidan gör likadant, vilket såklart gör penetrationen än mer smärtsam. Det verkar vara så att personer med vestibulit nästan alltid även har slidkramp, och liknande reaktion kan väl uppstå även hos personer med mildare besvär (fast slidan kanske inte spänner sig lika mycket). Om du kan ha penetrerande sex trots att det gör lite ont, försök att känna efter om du spänner dig ofrivilligt, och slappna av slidmuskulaturen.
• Acceptera situationen - Har man ont i underlivet så har man det. Man kan göra allt man kan för att fixa det, men det kan ta tid. Och under den tiden kan man behöva anpassa sexlivet. Sexet blir kanske mindre spontant och mer omständigt. Sexet kanske måste omdefinieras, vissa aktiviteter strykas och vissa aktiviteter tillföras. Man kanske tvingas till dirtytalk om detaljer i hur partnern ska smeka för att det inte ska göra ont. Du får tycka det är jobbigt, för det är det nog. Men det är så. Det är som vilken rehabilitering som helst, och även om det tar tid är chanserna mycket goda att det blir bättre om man faktiskt tar hand om sig. Även om det kan kännas förjävligt på vägen.
• Partnern - Jag förutsätter förstås fin och förstående partner. En sån som faktiskt kan ta ett nej. De flesta är också sådana, men det är ofta just när någonting inte går som på räls som otrevliga sidor blottas. Jag hoppas innerligt att kommunikationen med partners funkar bra för dig.

EXEMPEL PÅ BRA ORD ATT KOLLA UPP

• Bakteriell vaginos - slidinfektion som inte är farlig i sig (utom att det kan lukta illa) men gör slidan känsligare för andra infektioner eftersom pH-balansen och bakteriefloran är rubbade.
• Candida albicans - namnet på den jästsvampen som normalt orsakar underlivssvampinfektioner.
• Dyspareuni - den nuvarande psykiatriska diagnosen för samlagssmärta. (Såhär kommer diagnosen sannolikt att se ut i framtiden)
• FASS - lättanvänd hemsida om läkemedel där man kan se vilka (fittrelevanta) biverkningar mediciner man tar kan ha.
• Gonorré - en vanlig sexuellt överförbar infektion som leder till flytningar och att det svider när du kissar.
• Klamydia - en annan vanlig sexuellt överförbar infektion som gör att det svider när du kissar och du får flytningar.
• Trikomonasinfektion - en sexuellt överförbar infektion som känns både i slidan och urinröret, och som man (till skillnad från klamydia) inte slentriantestar för varje gynbesök.
• Vaginism - slidkramp.
• Vestibulit - smärta i framför allt yttre delen av slidan, men även vulvan.

För att spetsa till det

Jag letar sedan länge snygga herrunderkläder med detaljer som vanligtvis återfinns i finare damunderkläder. Silke, sammet, spets, eller helt enkelt snygg bomull med dekor. Inte för att dekonstuera kön, utan för att jag är visuell och taktil av mig och skulle uppskatta fina tyger på manskroppar i min opmgivning. Made by Noemis kalsonger har länge varit favoriter, framför allt velvet i sin smakfulla lyxiösitet och pigeon just eftersom de är precis som basic tjejtrosor.

Idag har jag hittat en annan sida som erbjuder spetskalsonger (och även bodys/linnen och tights) och i de flestas ögon är de nog vedervärdigt tacky. Har man för mycket fritid kan man fråga sig varför man tycker det. Som jag ser det är det kombinationen av att det ser billigt ut och att det är herrunderkläder. För visst hade motsvarande damunderkläder setts som tacky de med, men inte på den nivån att man skickar länken till kompisarna och varnar för att de kommer sätta kaffet i halsen. Men också, tänk samma underkläder fast dyra och snyggt fotade. Blir det lika illa då? Skulle det funka om modellen hade stånd?

Det kan ni roa er med.

Plagget jag tycker är mest intressant är förresten de där gammaldagsiga längre underbyxorna med volanger. De känns kanske mest konstiga för mig, det känns som ett just föråldrat plagg som snarare är teaterkostymaktigt än tacky - samtidigt som anspelning på korsett är ett standardinslag i sexiga damunderkläder utan att nån tycker det är konsigt.

Och så tycker jag att det känns hemskt opassande att publicera det här inlägget bredvid det om Galaxhjältarna. Jag skriver annars på ett inlägg om fitthygien och det hade passat marginellt bättre, men ändå bättre.

PS. Jag letar alltid efter snygga smakfulla sensuella herrunderkläder. Tackar för tips!

Galaxhjältarna - à la guerre comme à la guerre

Galaktiska imperiet är ett kejsardöme, där samma dynasti regerat i 500 år. Adeln styr och ställer och ungdomsvännerna Reinahrd von Müsel och Siegfried Kircheis sig för att kullkasta det stagnerade samhället och erövra universum. I Fria planeters allians ruttnar demokratin från huvudet, och Yang Wenli blir militär för att bekosta sina historiestudier.

Idag ska jag skriva om en japansk animerad rymdopera som jag tänker referera till som Galaxhjältarna (och som på engelska heter Legend of the Galactic Heroes, förkortas till LOGH). Serien gjordes mellan 1988 och 1997, vilket slutade på 110 circa halvtimmeslånga avsnitt. Skaparna tycks gått ut med följande programförklaring: "Vi ämnar att skildra ett rymdkrig från alla sidor. Imperiet som Alliansen. Soldaterna som generalerna. Personer med makt som civilbefolkingen. Formationsplaner som blod och inälvor. Militärstrategier som hovintriger. Personer som samhällen. Ge oss pengar."

Sedan fick de pengar och höll det de lovade. Figurdesignen är föredömlig. Handlingen är spännande och rimlig. Personskildringarna är trovärdiga. När man har sett serien vill man skaka hand med skaparna och tacka dem för en professionellt och föredömligt genomfört uppdrag.

Om man har läst såhär långt och inte tänt till har man inte mycket att hämta i Galaxhjältarna. Går man inte igång på kompetent skildrat rymdkrig så ska man inte se serien. Den förlitar sig så pass mycket på att den håller vad den lovar att den inte försöker sälja in sig på andra sätt, vilket återspeglas i alla delkomponenterna. Musiken ska förstärka händelserna, och soundtracket försöker aldrig överrösta, öppnings- och slutvinjetterna gör aldrig väsen av sig. Figurdesignen ska bära upp ett omfattande persongalleri, och figurdesignen gör det inom ramarna för romantiserad realism, utan att använda överdrivna drag och färger. Tekniken ska krigas med, så den syns när det är strid och teknologi diskuteras endast vid ett ytterst relevant tillfälle. Personerna har personligheter, men att de känns levande uppnås genom att man ser dem leva, inte genom rikliga flashbacks till barndomstrauman som förklarar precis allt som driver dem i vuxen ålder.

Den nästan absoluta frånvaron av publikfriande element - fanservice, technobabble, musikaliska moderniteter, försök till att vara visuellt häftig - gör serien tidlös. Det gör också att serien inte kräver animévana för att ses. Jag tycker om att visa animé för personer som normalt inte ser på japantecknat och inte har referensramarna man som manganörd har. I de flesta serierna i filmerna finns det ögonblick som är självklara i mina ögon, medan medåskådaren frågar "va var det där?" och jag måste förklara att jomen, så gjorde man i 80-talsanimé, och dendära grejen därborta är blinkning till dendära klassikern från 1974.

Galaxhjältarna står stabilt på egna fötter. Jag hade kunnat se hela serien med en person som aldrig hade sett animé förut och inte en enda gång skämmas för animéindustrins skull, eller över att serien är daterad. Skulle jag skämmas över något så är det att jag kan räkna scener där två namngivna kvinnor talar med varann på enda handens fingrar, på 110 avsnitt. Och att det ligger ännu värre till med icke-vita. Och så tycker jag att en rollfigurs existens är pinsamt omotiverad.

Om man tänt till på att se animerade planer över hur man ställer upp sin rymdarmé har man en njutbar arbetsvecka av filmtittande att se fram emot. Som jag gång på gång påpekar är serien kompetent genomförd. Man njuter av skaparnas arbete på samma sätt som krigsherrarna i serien njuter av skönheten i varandras stridskonst. Om det finns någon grupp förutom "folk som gillar rymdopera och strider" jag skulle rekommendera Galaxhjältarna till, så skulle det vara "folk med känsla för kvalitet". Och slashfangirls. Som man förstår av Bechdelutfallet som redovisas ovan, finns det massor av män att slasha. Det hjälper givetvis att det kryllar av dyader i romantisk vänskap.

Så, om du har mycket fritid och vill se en engagerande krigsserie där en figur kan visa en bild på sin familj utan att dö i samma avsnitt - ta och se Galaxhjältarna. Och sitt sedan som jag ensam utan att ha någon att prata om den med.

eller "Lady Oscar för pojkar"... eller "Legenden om rätt personer på rätt plats som fick pengar"... eller "Galaxbögarna"

Kul historia 1: Jag upptäckte själv den för en massa år sedan genom en rysk animésida och blev såld på två sekunder när jag läste sammanfattningen. Sedan såg jag typ 8 avsnitt men inte mer av tekniska skäl, men blev kär och bestämde mig för att se hela någon gång. Enligt legenden hörde Iggy D talas om det och var sur för han tyckte inte om mig då och tyckte det var irriterande att jag (återigen) hade visat tecken på god smak.

Kul historia 2: På BLYGII (ett boylove-yaoi-slashkonvent nyligen) hölls det föredrag om yaoins historia och Galaxhjältarna kom upp som exempel på en populär serie att göra sånt med. En av föreläsarna bad Tim att säga vad den heter på japanska, eftersom Tim kan språket. Tim sade vad serien heter på japanska. Sedan tillade han "av någon anledning kallas den i vissa svenska animékretsar för Galaxbögarna". Mycket riktigt, den kallas precis så i vissa delar av svenska animékretsar.

I dessa HP-tider står det om Surveyfail i DN

Så fort jag twittrat om att DN Söndag-artikeln om Ogi Ogas inte fanns på nätet frågade Sleepless om det vad samme Ogi Ogas som i surveyfail. Jajamen, DN-artikeln handlade om hans och Sai Gaddams bok A Billion Wicked Thoughts. Surveyfail refererar till när Ogas och Gaddam skulle undersöka slashfandom med en käss enkät. Läs gärna mer här. (och riktigt mycket här!)

Som jag förstått det har failundersökningen till slut ändå använts i boken, vilket gjorde mig skeptisk när jag såg söndagsbilagans helsida om boken underrubriken Porrsurfandet avslöjar fantasierna, som mest består av en intervju. Ingen större katastrof till artikel, men hade jag inte varit skeptisk till Ogas innan hade jag blivit det efter artikeln.

Själv har Ogi Ogas tittat på över 100 timmar porr och säger att han under den tiden genomgått tre stadier.

- Först tyckte jag att mycket av vad jag såg bara var äckligt. Sedan vande jag ig och surfandet blev som att titta på schimpanser i djungeln. En objektivitet växte fram och jag började göra användbara observationer. Tredje steget inträffade när porren blev vettig för mig. Jag började inse hur spännande människans naturliga fantasi och kreativa förmåga är.

(DN Söndag, 10 juli 2011, sid 15, finns nu på nätet!)

Hu så tröttsamt. Jag läser mycket litteratur om sexualitet, ofta av akademiker som studerar andras sexvanor. Ju mer jag läser desto mer trött blir jag på det vanliga inslaget med att berätta att man är äcklad, generad eller obekväm. Framför allt inte upphetsad. Skribenter som går på sexfester, besöker porrfilmsinspelningar eller surfar verkar besitta förmågan att uppleva alla kroppsförnimmelser utom upphetsning. I nästan samtliga fall upplever jag det som ett försök att distansera sig från materialet man studerar, både för sig själv och läsarna. Så att ingen råkar tro att en författare till en bok om sexualitet kan bli kåt.

I mina ögon tar det bort mycket trovärdighet. Jag förstår att man är rädd att framstå som subjektiv om man visar att man blir upphetsad under en forskningsobservation, men man utstrålar knappast mer objektivitet om man hävdar att man blir äcklad, fast det sannolikt är för att framstå som objektiv som man påpekar detta.

Sedan hävdar Ogas att "porrindustrin inte formar eller påverkar vår sexualitet, utan enbart reflekterar den" och jag börjar innerligt hoppas att det var ett missförstånd i intervjun, och att han inte alls tycker det på riktigt.

Sedan kommer en kommentarruta av Malena Ivarsson där hon säger lite vettigt, lite klumpigt och att hon inte har stött på att heterotjejer skulle gå igång på gayporr.

Intressant. Yäh.

Saker att göra i Riga

Lettland är faktiskt ett förtjusande turistland om man är lat. (haha, lat) Allt finns på litet avstånd såväl från Sverige som från varandra. Eftersom jag kom därifrån nyss, efter två veckors häng med släkt och fem dagars semester med sällskap (och dessutom turistat där kort förra året) tänkte jag att jag skulle berätta vad jag har koll på. Det kommer vara typ det som står i era guideböcker, men det blir i alla fall Tanja-godkänt.

Var bor man?

Senast bodde jag på Blue Cow Barracks, som jag rekommenderar varmt. Ja, okej, det är lite dyrare. Men det är å andra sidan galet bra. Det är dessutom i gamla stan (so är turistivskärnan) utan en massa bröl som ljuder in genom fönstret. Däremot en del sirener, verkar vara någon sorts utryckningsfordoncentral precis utanför. Det störde inte mig det minsta, och öroproppar fixar biffen om det stör. I övrigt finns fräscha lokaler, teve med en massa kanaler och ett kök man hemskt gärna hade tatt hem om man fått. Man får komma och hänga så tidigt man vill dagen man ska checka in och så länge man tömt sitt rum får man stanna i vardagsrummet så sent man vill när man checkar ut. Dessutom får man strecka öl, och kaffet som ingår är gott.

Jag har även stannat i Latvija. För min del var det till stor del för att det var det häftigaste huset jag visste som barn för det var en skyskrapa ju! Dessutom inturist-hotell. Nuförtin är väl hotellet på många sätt bra utan anmärkningar. Inte särskilt spännande heller. Utom utsikten, då. Vill ni ha episk utsikt från hotellfönstret är det lätt där ni vill stanna. De fattar att folk vill titta och har fixat breda fönsterbrädor och fotokarta så man fattar vad man tittar på. Det finns förstås bar på våning typ 26, och den är inte så galet dyr att det inte är värt att svänga förbi och kolla på stan. Herrtoan där har tydligen nåt slags panoramafönster.

Vad gör man i Riga?

Jag tycker man åker till Motormuseet. Dels för att man är västerlänning och vill såklart se deras (för all del flashiga) Kremlin-samling. Mest för att det är ett så trevligt museum. Som jag har förstått det har museet uppstått, och finns vidare, tack vare en bilentusiatförening. Det är de som hittat ungefär allt som ställt ut som skrot, insett av skrotet har kulturhistoriskt värde, och fixat allt så att det är tjusigt och fungerande igen. Den specialbyggda lokalen vibrerar av kärlek till utställnngsobjekten. Tyvärr är det inte alltid möjligt att uppfatta om man inte kan lettiska, för skyltningen är av varierande kvalitet och språkinnehåll. Att hyra engelsksprikig guide kostar typ 90 spänn, och kan väl vara värt det. Jag rekommenderar varmt att ta sig dit kommunalt, så får man se lite förort också.

Om man är jag fick man förra veckan veta att man kan åka upp i vetenskapsakademin och kolla på utsikt. Vetenskapsakademin är Rigas stalinskrapa, mitt sällskap kallade det Batmanhuset. Så klart vi ville. Själva utsikten är väl okej (man an även åka upp Peterbaznica i gamla stan om man gillar sånt). Byggnaden i sig är attraktionen om man är jag. Passa på att gå vilse så mycket du kan. Broschyren som finns i kassan för dryga laten är faktiskt rätt bra. (för den händelse att läsaren har glömt...)

Apropå Lettlands komplicerade relation till Sovjet, så är ockupationsmuseet rätt värt. Dels är det gratis. Dels är permanentutställningen en bra utställning. Dels är det intressant på metanivå, att den ambitiösaste, bästa, mest turistvänliga museet i Riga jag sett, handlar om just ockupationen. Apropå gratismuseet är krigsmuseet sött (en del barnvänliga inslag där man kan trycka på knappar så det låter!) och ligger precis bredvid Blue Cow! Konstmässigt tror jag att man får ut mer av att gå på galleri i kulturkvarter än museerna.

Pokrovkyrkogården brukar listas på listor över sovjetiska sightseeingobjekt. Det är dock rätt lite sovjet, och mycket stenar från före den tiden. Mitt sällskap och jag kallar det för kyrkogårdskyrkogården där kyrkogårdar går för att dö. Men as far as kyrkogårdar går så är det här intressant att titta på. Vill man ha 100% Sovjet ska man däremot ta sig till fel sida av Daugava och titta på Segermonumentet. Jag tycker det är rätt mäktigt.

Det man gör bäst i Riga är att gå runt i stan och kolla på hus. Stan säljs oftast in med jugendhusen, och de är bra tjusiga, men kolla runt efter annat spännande också. En del tjusigt konstruktivisminspirerat, en del intressanta moderna lösningar.

Vad gör man utanför Riga?

Asså, det är lite givet att dra till Jurmala. Jag hade inte varit där på många år, och allt är sig likt. Jurmala definieras av att det är TRE MIL SANDSTRAND. Då kan inte så mycket hända. Även om det är mer kommersiellt nu än förr kan man inte kommersialisera sönder tre mil i Lettland. Inte ens om hela befolkningen försökte. I ryska kultursfären har Jurmala ett gott rykte om sig att vara en sofistikerad semesterort, eftersom det förvisso finns sandstrand och hav, men det blir aldrig vulgärt varmt och det är tallskog överallt. Många ryska teve-galor och festivaler hålls i Jurmala, ett hälsotecken på att 90-talets schismer har lagt sig. Orten är i sig förstås mycket varierande mellan vanliga bostadshus, lyxvillor och turistområden. Centrum med en turistig gågata (och svenska matpriser -_-) ligger vid tågstationen Majori.

Siguda har alltid varit en inrikesturistig stad, jag tror att jag åkte dit ca en gång om året med dagis och skolan. Jag har inte varit där sedan dess, men av broschyrer att döma satsar de nuförtiden även på turister från utlandet. Det är nog genuint trevligt där, med lite natur och lite medeltidsslott och lite bungyjump. Bra ställe för heldagsutflykt, förmodligen.

Om man är helt uttråkad och inte har någonting annat att göra alls kan man åka till Olaine som ligger två mil från Riga. Det är min barndomshemstad, alltså. Det händer absolut ingenting intressant där, men staden är av historiskt intresse som en typisk sovjetbyggd historia från när man industrialiserade Lettland. Olaine haft tur med borgmästare på sistone och staden har rustats upp massor, men när mitt sällskap fotade såg alla bilder ut som Lilja 4ever. Dessutom finns det ett halvt övergivet industriområde nordöster om staden. Rätt kul att fota i om man gillar halvförfallna industrier från Sovjet. Om nån på riktigt är pepp så kan jag berätta mer i mail.

Vad äter man?

För mig är lettlandsresor till stor del matresor. Delvis givetvis på grund av att jag får äta mat jag är uppvuxen med, men också för att det går att äta billigt och gott. Kanske lettiskt kök eller kanske inte. Lettiskt kök är ungefär som ni tänker den där tyska varianten med mycket surkål och fläsk. Givetvis har även ryska matkulturen inspirerat landet en del, så det finns både kvass och pelmeni.

Om ni har möjlighet att laga mat själva tycker jag ni ska handla på marknaden. Senast jag turistade där handlade vi på marknaden varje dag, och nu gråter jag i min lokala mataffär för grönsaksdisken gör mig vissen. Vårt kök hade mackgrill så vi åt grillmackor med tomatsallad två dagar i rad, till min stora glädje. Jag äter inte kött, så jag var väldigt nöjd med den lokala rökta kumminosten vi köpt. Fiskutbudet var inte så party, kött har jag inte koll på, men mejeripaviljongen kan jag flytta in i, och det finna massor av färsk frukt och grönsaker utanför. Det finns inget vettigt bageri på marknaden, men även det industribakade brödet är väldigt gott.

Jag tycker generellt att östeuropa har hajat grejen med snabbmat bra, och jag sammanfattar det i pelmeni, pannkakor, piroger. Pelmeni är nordryska varianten på kokta degknyten och vanlig enkel lunchmat. Jag brukar äta dem på Pelmeni XL (en kedja som finns lite överallt) på grund av internhumor. De är inte helt optimala, men de har happy hour 14-04. Jag har inte heller nåt bra pannkaksställe att rekommendera, men de är inte svåra att hitta, både fyllda och vanliga. Håll utkik efter ordet "Pankukas" bara (hihi, kuk, och sen kan ni skratta åt att mjölk heter "piens"). Eller jo, förresten, det finns ett ställe i gamla stan som heter Vilhelms Pankukas och ligger på Šķūņu iela 6. Länge sen jag åt där dock, så jag lovar ingenting.

Piroger är min favoritsnabbmat, alla kategorier. De finns också lite överallt (kolla efter "piradzini"), kvalitetssäkra genom att lukta dig till om de har eget bageri. Två ställen jag gillar är ett litet bageri på en lillmarknad vid korsningen Elizabetes-Satekles. Stället ifråga ligger längst med Satekles, och har ståbord vid fönstret. De har mest sötsaker, men även piroger, småpizzor och bröd. Ett annat ställe jag gillar är en hole in the wall i marknades mejeripaviljong. Kännetecknas av att det är enkelt och billigt, pirogerna kostar under två svenska kronor styck. Och är i och för sig mest deg, men det är fucking autentiskt.

Det finns ett donutställe på Krisjana Valdemara 18 som heter Za Donuts och erbjuder fräscha amerikanska donuts med glasyr och strössel för biligt. Jag har fikat där med kusinen och åt en körsbärsbrownie som kostade under tio kronor och var mycket sympatisk. Vill man ha munkar som de smakade när jag var liten och som jag tycker de ska smaka drar man till mejeripaviljongen, precis vid en av ingångarna. De kostar 10 santim styck (7 santim är en krona), de lite misslyckade kostar 5 santim styck. De är nyfriterade, sega och har florsocker på. Asgott.

Riga är för övrigt ett fantastiskt fikaställe, med kondisar och caféer mellan varenda gatsten. Ett lite dyrare ställe där de även säljer bröd ligger till höger om Lidos ölställe i gamla stan. Annars är det bara att hålla ögonen öppna.

Är man i Riga kommer man inte undan restaurangkedjan Lido. De erbjuder kitchigt nationellt betonade lokaler och hyfsat nationellt betonad mat enligt konceptet att man tar en bricka, väljer själv hur man vill sätta ihop sin mat och sedan betalar i kassan. Det blir förstås många bäckar små, men man kan äta både gott och billigt där. De lägger upp generöst så man kan lätt taktika så att flera delar på en portion surkål eller sås. Är man lagt åt kitchhållet så måste man åka till deras Recreation Center. Maten är, som sagt, ganska husmanskostig, så vill man få en uppfattning om lettisk mat är det ett bra ställe att få det billigt på. Det finns även dyrare ställen, jag har ätit på Salve! vid svartskallarnas hus, och det var heltokej.

Jag dricker själv inte alkohol så det stör, så jag kan tyvärr inte tipsa mycket av egen erfarenhet. Den alkoholen jag har koll på är Rigas Melnais Balzams som är Lettlands stora nationalstolthet och som jag varandes uppvuxen där har fått in med modersmjölken. På Audeju 8 i gamla stan finns en underbart turistfällig bar där jag och kompisar har roat oss med balzamdrinkar. Annars dricks det öl ca överallt, men jag har tyvärr ingen koll. Min barndomsbästis rekommenderar vinoteket Fiesta för vin och events, Bbars för balzams ochDorian Gray för trevlig restaurang.

Ska man välja dryck i största allmänhet kan jag tipsa om ryska svagdrickat kvass. Och bärsaft. Jag vet inte vad de lägger i bärsaft i Lettland, men den smakar bär.

Allmäna tips

Även fast det finns engelsk skyltning på många håll är det bra att ha nån sorts hum om lettiskan. De flesta kan kommunicera på ryska, så kan man ryska är det föståss bra. Men skaffa gärna parlör av nåt slag. På muséer finns ofta inga skyltar på utrikiska, däremot finns det pärmar med motsvarande info man kan låna eller ta i nåt hörn.

Man är generellt mycket lyckligare med Riga-karta med info om kommunaltrafik än utan. Här är Rigas motsvarighet till sl.se, bra att ha!

Det är behändigt att ta sig in till stan från flygplatsen med buss 22. Det är behändigt att ta sig till Riga från Stockholm med Ryanair eller Tallink. Föredrar själv det senare.

Ja, jag orkade inte skriva ut garumzimes. Omgorka ju.

They Were Eleven - oh, thank heaven!

Det var 2002 och det var första gången jag jobbade på ett animékonvent. Mäkta uppspelt, föståss. Jag hade nyligen gjort slut med mitt ex, han som förde in mig i manganördsföreningen, och jag behövde nu stå på egna fötter och visa att jag inte bara var en hangaroundflickvän. Jag blev erbjuden platsen på konventet av Jakob som medarrangerade, exet ville också men fick inte. Delvis för att Jakob gillade mig, delvis för att Jakob ogillade exet.

Jag hoppade på med kort marginal, och hade missat personalvisningen av film som skulle gå på konventet. Synd, men fortfarande värt att få jobba, tyckte jag. Jag stod i kassan när They Were Eleven (jag vet inte vad den japanska titeln riktigt översätts som, men They Were Eleven är den officiella engelska titeln och vad ni kommer googla sen) började visas. Det var en av filmerna jag verkligen ville se, så jag tyckte det var lite synd att missa. Simon och någon mer stod bredvid. De pratade, jag var mer på ett hörn, lagom starstruck, och det kom upp att jag inte hade sett filmen. Varpå Simon praktiskt nästintill slet ut mig ur kassan och slängde in i salongen. Jag kom ut salig, pipande någonting om att det här var precis som sovjet-SF jag gillade.

Jag tror att källan filmen visades från var Stangels laserdisk. Jag kände inte honom då, det gick ytterligare två år innan vi åkte på Jpopcon och jag föll pladask. Simon som tvingade mig att ta ledigt från kassan är numer kändast som mangaporrmannen. Hu, vad länge sen det var.

They Were Eleven är fortfarande en trevlig film som förtjänar sin plats på min lista över animéer jag kan rekommendera till människor som inte är intresserade av animé. Gjord 1986, baserad på en sjuttiotalsmanga av Hagio Moto, They Were Eleven är en enkelt berättad SF-historia tecknad i tämligen krusidullfri stil. Filmen är precis så smart, underhållande och snygg som den tycker den behöver vara. Det vill säga mest underhållande, men inte idiotförklarande för det.

Ett gäng aspiranter till Rymdakademin ska genomgå ett sista test. Det uppstår genast komplikationer. Som åskådare tycker man filmen är spännande, och sedan har nittio minuter plötsligt gått och man är nöjd och drabbas av en upplyftande känsla av att vilja tipsa sina kompisar. Att tipsa kompisar är i det här fallet en tacksam syssla för filmen är bra och kompisarna har förmodligen inte hört talas om den, om de inte är hyfsat mangafilmsintresserade. Kalla den "en liten pärla" och tipsa på, filmen är så sympatisk att de flesta borde kunna uppskatta den.

Super, kulturtips som passar i det varma vädret utan att vara helt intelligensbefriat!!!!

I övrigt har jag kommit hem från Lettland nu. Rekommenderar Blue Cow Hostel, typ allt ingick och allt var fräscht och supertrevligt. Får se hur det går med sex- och fittbesvärbloggandet närmaste tiden, kommer kanske få nog av varan med exjobbet som jag skriver under sommaren.