Tack vare en tävling i Anna Svenssons blogg har jag kommit över ett exemplar av F-ordet. Mot en ny feminism. Nu har jag läst ut boken och jag vet inte vad jag ska säga. Den har varit en trevlig läsning, det var vid endast ett tillfälle som jag blev irriterad (återkommer om det). Men jag saknade aha-upplevelser. Inte en enda, och boken skulle ju ändå sträva mot en ny feminism och vara något avvikande från det man hör normalt. Jag känner mig lite snuvad på konfekten nu. Jag tänker nervöst på vad som kunde vara anledningen. Är det så att jag är för smart och har tänkt allt det där själv eller åtminstone har så lätt att följa med i tanken att vändningen inte blir en överraskning? Får man tänka att man är för smart?
Men... Jag får inga aha-känslor. Våldtäkt behöver inte förstöra hela livet? Det har jag vetat redan innan jag började läsa Anna Svenssons texter. Kopplingar mellan prostitution och hushållsarbete? Been there, dragit dem. Fuck off-pengar? Inte i just den termen, men i övrigt, fuck yeah. Hela boken känns grymt bekant, antingen har jag tänkt tankarna eller hört dem eller så känns de i alla fall inte särskilt överraskande. Det enda som väckte några känslor att tala om var Boris Benulics text om "machosex" som gick ut på att välutbildade sofistikerade kvinnor vill ligga med machomän, och om de inte erkänner det ljuger de. Och då går det förstås inte argumentera emot, för då ljuger jag.
Jag känner mig sådär jobbig som jag gör när jag blir besviken på någonting som inte lovat nåt. Ingen har utlovat mig några aha-upplevelser, men jag trodde jag kunde vänta mig någon, åtminstone en liten en. Jag vill ha aha-upplevelser. Jag älskar aha-upplevelser. Jag kan få sådana, senast för en månad sedan när jag fick veta att finlandsfärja heter sverigebåt i Finland.
Jag brukar alltid tänka "jag är väl inte målgruppen" i såna situationer. Det är säkert så här också.
torsdag, oktober 30, 2008
lördag, oktober 25, 2008
Fun fearless female wisdom
När jag skulle ha seminarium på Sexdagarna köpte jag en VR och en Cosmo (nr 11, 2008. Just det, tvåtusenåtta, kan ibland vara svårt att tro, jag vet). Tanken var att seminariet skulle handla om hur mycket enklare livet blir om man hoppar monogamin, och jag satsade på att det skulle finnas såna där helt åt skogen förvirrande och komplicerande mono-tips i nån av tidningarna. Det fanns det. Hur som helst, Cosmopolitan. Mitt första intryck var rätt positiv. Tidningen hade till exempel en artikel om tjejer som de nya familjeförsörjarna och bilder på snygga män. Påklädda, förvisso, men någonstans ska man ju börja.
Sedan läste jag tidningen. Grundligt. För jag hade låst in mina nycklar och fick sitta i foajen på Huddinge Sjukhus och vänta på att hyresvärden mamma skulle komma och låsa upp. Jag hittade:
1 artikel om "Players tar till nya metoder... nu är han den snälla killen" där man blir varnad om att playerkillarna har bytt stil och det kan hända att de låtsas vara romantiska för att få ligga med en. Nämentjena, old news is so exciting!
1 artikel kallad "Kär eller...vadå?" som upplyser om att man kanske är i ett förhållande fast man inte längre är kär. Här är 5 tecken på att du borde göra slut
1 artikel betitlad "Att vara kär i en casanova" som handlar om att tjejer blir kära i players. Jag förmodar att det är samma players som enligt senaste rönen kan verka snälla. Apropå senaste rön finns det en faktaruta om otrohetsgenen. I artikeln står det att tjejer ofta tror att de kan omvandla och tämja casanovan, vilket ska föreställa fail för att en casanova bara kan ändras om han själv vill. Så bra då att artikelns illustrative föredetta casanova omvändes när han träffade Den Rätta.
Här är fem tecken på att han är en casanova.
I ljuset av detta börjar man ana att "Tjejer - de nya försörjarna" nog inte är så uppdaterad som jag först trodde. Mycket riktigt, eländet handlar om karriärtjejer och slackers. Alltså, inte karriärtjejer och killar som inte drar in så mycket, men gör annan nytta som hjälpa till hemma eller vara fina kuttersmycken. Nej, det är ligga på soffan och ha musikdrömmar som gäller från killarnas sida. "Många killar har heller inga problem med att bli försörjda" står det. "Vi tjejer tycker däremot att det är väldigt viktigt att vara jämlika männen och att det är förlegat att bli försörjd av en kille".
Öh.... Cosmo, vad är det för blandade signaler ni sänder ut? VET NI HUR MYCKET JAG HATAR BLANDADE SIGNALER?
Nä. jag ska nog återgå till att inte hoppas på några positiva överraskningar från Cosmopolitan. Det känns bäst så. Jag ska se på Gossip Girl istället. Den är snyggare och rör sig.
Intressant. Andra bloggar om: cosmo, cosmopolitan, killar, tjejer, inkonsekvens, försörjare, slackers, players, casanova, avancerat sex, blandade signaler
Sedan läste jag tidningen. Grundligt. För jag hade låst in mina nycklar och fick sitta i foajen på Huddinge Sjukhus och vänta på att hyresvärden mamma skulle komma och låsa upp. Jag hittade:
1 artikel om "Players tar till nya metoder... nu är han den snälla killen" där man blir varnad om att playerkillarna har bytt stil och det kan hända att de låtsas vara romantiska för att få ligga med en. Nämentjena, old news is so exciting!
1 artikel kallad "Kär eller...vadå?" som upplyser om att man kanske är i ett förhållande fast man inte längre är kär. Här är 5 tecken på att du borde göra slut
- Ni har varit tillsammans i flera månader och du vet fortfarande inte vad han heter i mellannamn - eller hur han ser ut i dagsljus.
- Han får reda på att du har befordrats på jobbet - genom att läsa din blogg.
- Du kan inte OSA till hans systers 30-årsfest imorgon för att du kan "verkligen inte planera så långt i förväg".
- När ni träffar dina vänner och de frågar vad han heter så svarar du: "Vem bryr sig?"
- Du ger honom en födelsedagstripp till Brasilien - utan returbiljett
1 artikel betitlad "Att vara kär i en casanova" som handlar om att tjejer blir kära i players. Jag förmodar att det är samma players som enligt senaste rönen kan verka snälla. Apropå senaste rön finns det en faktaruta om otrohetsgenen. I artikeln står det att tjejer ofta tror att de kan omvandla och tämja casanovan, vilket ska föreställa fail för att en casanova bara kan ändras om han själv vill. Så bra då att artikelns illustrative föredetta casanova omvändes när han träffade Den Rätta.
Här är fem tecken på att han är en casanova.
- Han har flera korta förhållanden bakom sig.
- Han är otrogen (kanske med dig), trots att han har flickvän.
- Han gillar avancerat sex och porr.
- Han är extremt romantisk och snappar upp allt du kan tänkas gilla.
- Han har inte så många nära kompisar men väldigt många bekanta.
I ljuset av detta börjar man ana att "Tjejer - de nya försörjarna" nog inte är så uppdaterad som jag först trodde. Mycket riktigt, eländet handlar om karriärtjejer och slackers. Alltså, inte karriärtjejer och killar som inte drar in så mycket, men gör annan nytta som hjälpa till hemma eller vara fina kuttersmycken. Nej, det är ligga på soffan och ha musikdrömmar som gäller från killarnas sida. "Många killar har heller inga problem med att bli försörjda" står det. "Vi tjejer tycker däremot att det är väldigt viktigt att vara jämlika männen och att det är förlegat att bli försörjd av en kille".
Öh.... Cosmo, vad är det för blandade signaler ni sänder ut? VET NI HUR MYCKET JAG HATAR BLANDADE SIGNALER?
Nä. jag ska nog återgå till att inte hoppas på några positiva överraskningar från Cosmopolitan. Det känns bäst så. Jag ska se på Gossip Girl istället. Den är snyggare och rör sig.
Intressant. Andra bloggar om: cosmo, cosmopolitan, killar, tjejer, inkonsekvens, försörjare, slackers, players, casanova, avancerat sex, blandade signaler
onsdag, oktober 22, 2008
Polykonferens 2008
Jusstja, glömde att säga, men jag ska vara med på Polykonferens 2008. Nämligen i följande programpunkt
Lördag 25/10 10:30 - 12:00 RD/RAOfta beskrivs polyamori och relationsanarki som vitt skilda förhållningssätt. Men är skillnaderna så stora egentligen? Vad finns det för likheter? Hur kan vi förstå varandra bättre? Relationsanarkister och relationsdefinitionister diskuterar.
Nu är det ju försent att anmäla sig och så, men ni kanske tycker det är kul att veta att jag ska vara med ändå, vad vet jag.
Ses, kanske? =)
-*-
Glöm inte att jag ska ha mig på sexdagarna imorgon! Woo-hoo woo-hoo!
-*-
Det har på sistone ibland känts lite typecastat med mig, offentlighet och icke-monogami. Men så tänker jag "det är i alla fall inte telefonsex" och det käns genast lite bättre =)
Feminizilla VS Jämställdhetzilla
Nu när Johanna Sjödin skrivit om liknande orkar jag skriva klart ett inlägg jag påbörjade för ett par dagar sedan.
Jag läser Pär Ströms blogg smått regelbundet. Inte för haha-roligt, utan för att vidga mina perspektiv och se om han länkar till något intressant. Ofta håller jag med honom någonstans. Ofta får jag tillfälle att känna mig galet tillfredställd när han skriver om ett fall där män får lida för sin könsroll och kommenterar att feminister minsann inte tänker på sådant. "Jorå, jag märkte det där, reflekterade och kommenterade" tänker feministen jag och känner mig både duktig och glad över att ha motbevisat Pär Ström. För Pär Ström är rätt duktig på att döda av sina möjligheter att skaffa bundsförvanter, om vi säger så.
Ett inlägg jag fann särskilt skrattretande på senaste har varit hans fem cent i bloggkommentarerna till Paolo Robertos uttalanden om feminism och jämställdhet. Rubriken lyder "Paolo Roberto knockar feminismen och chockar programledare" och om Ström anser att Robertos kommentar är värd så starka ord så lever feminismen säkert.
Citatet Ström väljer att lyfta fram är följande:
Ström fortsätter med att länka till större delen av transkriptionen på SvDs ledarblogg och sedan hinta "Ledtråd: Efter att ha inlett stenhårt höjer han raskt nivån ytterligare…"
Att svara "[f]eminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna" på frågan "[m]en det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?" är en beskrivning av "höja nivån" som jag inte stött på förut. Och hoppas att jag aldrig stöter på igen.
Är det här en knockout på feminismen skulle det krävas minst en vätebomb för att feminismen över huvud taget skulle reagera. Det här är snarare att sitta i en sandlåda och kasta sand. Och det är förbannat synd att nivån är så låg för jag vill gärna höra mer om feminism från män. Kvinnor och män växer upp under olika villkor och det är ju ganska naturligt att killar ofta har lättare att se saker ur annat perspektiv. Jag är alltid för fler perspektiv, så pass att jag till och med läser Ströms blogg och liknande i jakt på de små kornen av vett som man ändå hittar där.
Jag tror att en anledning till varför jag irriterar mig på "jag är emot feminism och för jämställdhet" och allmänt klagande på att ordet feminism har med femina att göra är att jag anar att det någonstans handlar om att manligt är neutralt och kvinnligt är kvinnligt. Att kalla någonting nåt med kvinna uppfattas genast som aktiv exkludering av män.
Och det är förstås mycket paradoxalt när det rör sig om just feminism.
Intressant. Andra bloggar om: pär ström, mansblogg, feminism, jämställdhet, paolo roberto, sandlåda
Jag läser Pär Ströms blogg smått regelbundet. Inte för haha-roligt, utan för att vidga mina perspektiv och se om han länkar till något intressant. Ofta håller jag med honom någonstans. Ofta får jag tillfälle att känna mig galet tillfredställd när han skriver om ett fall där män får lida för sin könsroll och kommenterar att feminister minsann inte tänker på sådant. "Jorå, jag märkte det där, reflekterade och kommenterade" tänker feministen jag och känner mig både duktig och glad över att ha motbevisat Pär Ström. För Pär Ström är rätt duktig på att döda av sina möjligheter att skaffa bundsförvanter, om vi säger så.
Ett inlägg jag fann särskilt skrattretande på senaste har varit hans fem cent i bloggkommentarerna till Paolo Robertos uttalanden om feminism och jämställdhet. Rubriken lyder "Paolo Roberto knockar feminismen och chockar programledare" och om Ström anser att Robertos kommentar är värd så starka ord så lever feminismen säkert.
Citatet Ström väljer att lyfta fram är följande:
Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda. Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnadRedan här är det uppenbart att Roberto missar både den stora falangen biologist-feminister och att ytterst få feminister skulle påstå att man inte ser skillnad på män och kvinnor om man sticker ut huvudet från fönstret. Jag vågar nog påstå att det är lite det som många feminister anser vara ett problem.
Ström fortsätter med att länka till större delen av transkriptionen på SvDs ledarblogg och sedan hinta "Ledtråd: Efter att ha inlett stenhårt höjer han raskt nivån ytterligare…"
Att svara "[f]eminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna" på frågan "[m]en det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?" är en beskrivning av "höja nivån" som jag inte stött på förut. Och hoppas att jag aldrig stöter på igen.
Är det här en knockout på feminismen skulle det krävas minst en vätebomb för att feminismen över huvud taget skulle reagera. Det här är snarare att sitta i en sandlåda och kasta sand. Och det är förbannat synd att nivån är så låg för jag vill gärna höra mer om feminism från män. Kvinnor och män växer upp under olika villkor och det är ju ganska naturligt att killar ofta har lättare att se saker ur annat perspektiv. Jag är alltid för fler perspektiv, så pass att jag till och med läser Ströms blogg och liknande i jakt på de små kornen av vett som man ändå hittar där.
***
Jag tror att en anledning till varför jag irriterar mig på "jag är emot feminism och för jämställdhet" och allmänt klagande på att ordet feminism har med femina att göra är att jag anar att det någonstans handlar om att manligt är neutralt och kvinnligt är kvinnligt. Att kalla någonting nåt med kvinna uppfattas genast som aktiv exkludering av män.
Och det är förstås mycket paradoxalt när det rör sig om just feminism.
Intressant. Andra bloggar om: pär ström, mansblogg, feminism, jämställdhet, paolo roberto, sandlåda
söndag, oktober 19, 2008
Det kan låta taskigt, men så känner jag
Jag frågade för någon månad sedan om vad ni anser att psykologer kan göra på sin fritid som skulle skada er uppfattning om dem som psykologer. Vi skulle göra en enkät i skolan och behövde lite underlag. Hur som helst, igår fick jag en kommentar:
torsdag, oktober 16, 2008
Re: Jag i 'Sexuellt'
Dan Josefsson.
Nu har jag sett inslaget.
Du är ett korkat pucko*.
Jag är ledsen över att jag behöver uttrycka mig så bestämt, men du är fan det. När jag började höra på din del av vår "dialog" i Sexuellt tänkte jag att det var rätt dumt att klippa ihop mig med honom, för vi talar ju om helt olika saker. Jag kunde hålla med om en hel del av det han sade till och med, till exempel att det är ett problem om man bara har kortare sexuella relationer och tycker att det är ett problem. Och att man ska rannsaka sig själv och fundera på vad det är man vill ha. (Det där säger jag till och med uttryckligen i min del av inslaget) Och att de flesta vill ha mänsklig närhet. Jag väntade mig att min och hans del av inslaget inte skulle funka ihop, egentligen, för vi skulle bara prata förbi varandra och om olika saker.
Men nehej. Efter att jag fått säga mitt kommer han in och snabbanalyserar min och Stangels relation. Som han för övrigt inte kan veta så mycket om för att hans inslag filmades innan mitt. Jag respekterar att andra inte förstår hur jag och Stangel tänker i vår relation eller inte kan relatera till den, men när någon tvärsäkert säger att två konkreta personer väljer bort närheten är det inte okej. Det är respektlöst mot mig och Stangel, och det är grymt självrespektlöst från Josefssons sida.
(Nu tänker jag förstås febrilt på alla gångerna jag dissat monogama relationer och undrar om jag inte uttalat mig lika tvärsäkert, men jag hoppas verkligen att jag haft mer vett än Josefsson. Jag hoppas jag i alla fall haft ödmjukheten att säga "jag tycker" i början av dissandet.)
Att han får sista ordet är inte någonting som vänder inslaget till hans fördel. Om vi säger så.
Sedan lyckas han dessutom framställa sig som en sådan som tycker att sex är värsta jätteseriousbusinessgrejen (i alla fall om man har det med andra än den man ska föreställa ha närheten med, däremot är sex inte värsta seriousbusinessgrejen om det är one night stands, uppenbarligen). För att inte tala om att han undviker det där med att hur mycket av en stabil identitetskärna man än har så kan man inte undvika att identiteten skapas i samspel med andra, relativt andra. Att tala om att man med ne viss människa kan skala av lager efter lager tills ens sanna jag kommer fram är ganska, ähum, simpelt.
Intressant. Andra bloggar om: dan josefsson, tanja suhinina, närhet, tanja suhinina vill inte vara i närheten av dan josefsson
*Mattias S kallar det "jubelidiot" och det funkar bra för mig.
Nu har jag sett inslaget.
Du är ett korkat pucko*.
Jag är ledsen över att jag behöver uttrycka mig så bestämt, men du är fan det. När jag började höra på din del av vår "dialog" i Sexuellt tänkte jag att det var rätt dumt att klippa ihop mig med honom, för vi talar ju om helt olika saker. Jag kunde hålla med om en hel del av det han sade till och med, till exempel att det är ett problem om man bara har kortare sexuella relationer och tycker att det är ett problem. Och att man ska rannsaka sig själv och fundera på vad det är man vill ha. (Det där säger jag till och med uttryckligen i min del av inslaget) Och att de flesta vill ha mänsklig närhet. Jag väntade mig att min och hans del av inslaget inte skulle funka ihop, egentligen, för vi skulle bara prata förbi varandra och om olika saker.
Men nehej. Efter att jag fått säga mitt kommer han in och snabbanalyserar min och Stangels relation. Som han för övrigt inte kan veta så mycket om för att hans inslag filmades innan mitt. Jag respekterar att andra inte förstår hur jag och Stangel tänker i vår relation eller inte kan relatera till den, men när någon tvärsäkert säger att två konkreta personer väljer bort närheten är det inte okej. Det är respektlöst mot mig och Stangel, och det är grymt självrespektlöst från Josefssons sida.
(Nu tänker jag förstås febrilt på alla gångerna jag dissat monogama relationer och undrar om jag inte uttalat mig lika tvärsäkert, men jag hoppas verkligen att jag haft mer vett än Josefsson. Jag hoppas jag i alla fall haft ödmjukheten att säga "jag tycker" i början av dissandet.)
Att han får sista ordet är inte någonting som vänder inslaget till hans fördel. Om vi säger så.
Sedan lyckas han dessutom framställa sig som en sådan som tycker att sex är värsta jätteseriousbusinessgrejen (i alla fall om man har det med andra än den man ska föreställa ha närheten med, däremot är sex inte värsta seriousbusinessgrejen om det är one night stands, uppenbarligen). För att inte tala om att han undviker det där med att hur mycket av en stabil identitetskärna man än har så kan man inte undvika att identiteten skapas i samspel med andra, relativt andra. Att tala om att man med ne viss människa kan skala av lager efter lager tills ens sanna jag kommer fram är ganska, ähum, simpelt.
Intressant. Andra bloggar om: dan josefsson, tanja suhinina, närhet, tanja suhinina vill inte vara i närheten av dan josefsson
*Mattias S kallar det "jubelidiot" och det funkar bra för mig.
Jag i 'Sexuellt'
Eftersom jag är trög glömde jag att jag är med i det avsnittet av ZTV:s Sexuellt som sändes i måndags. Som tur är har Jon Jordås påmint mig. Eftersom jag är i identitetssvacka vågar jag inte se inslaget, men som tur är har Jon även sagt att en säker källa har sagt att jag gjort bra ifrån mig.
Hur som helst, kolla det här avsnittet. Mina inslag är korsklippta med Dan Josefssons som börjar någon kvart in i programmet.
I beskrivningen är jag "Tanja som tycker att man utan problem kan ha one night stands medan man är i ett förhållande". Morr. Grejen var såhär, va. Jag skulle finnas där som svar-på-tal till Josefsson (han har skrivit en bok där han och en psykolog förklarar romantiska vuxenrelationer utifrån anknytningsteorin och verkar tyvärr ha åsikter om att man inte kan uppnå sann anknytning utan att vara monogam). Bli intervjuad på ett kafé. Utsättas för tagning av klippbilder på mig som gör vardagsssaker. Bli nedklippt till två minuter totalt. You know.
Och med superkort marginal kom det in önskemål på att Fredrik Stangel skulle vara med på klippbilderna för att det skulle ju visa min vardag och Stangel är ju superrelevant. Det var precis i samma veva som jag tog bort "in relationship"-grejen från Facebook och jag var verkligen inte på humör för såna där påhitt. Dels för att jag alltid försökt hålla honom borta från mig-i-media, dels för att jag är anti tanken på att just Stangel ska behöva representera mitt relationsliv precis jämt. Dessutom skulle Stangel jobba den dagen. Så jag sa att nej, men eftersom de nu ville ha mig som fleramorös så skulle det väl passa jättebra med nån annan (ev. viktig) person i mitt vardagsliv som skulle kunna vara med på klippbilder.
Allt det där talade jag om med snubben som jag faktiskt skulle möta och bli intervjuad av, men allti skulle sedan gå till producenten och sedan tillbaka till mig genom snubben. Med minimala tidsmarginaler. Snubben verkade hur som helst vara okej med att det inte är just min sambo som skulle synas med i några sekunder. Jag tänkte fort och lyckade fixa en sympatisk kille för vardagslivsillustrationer, jag hade till och med träffat honom förut. En gång. ZTV-snubben verkade helt lugn när jag något blygt och undvikande svarade att jag helst inte ville sätta etikett på relationen än för att den var typ ny.
Men morgonen som inslaget skulle filmas ringde producenten mig och sade att det fick vara Stangel eller ingen. Förklaringen löd ungefär "jag har nog missuppfattat dig för jag trodde det var Fredrik du hade det där bandet med, men om det inte är så så blir det nog förvirrande för publiken om det inte är han, för det blir ju ett kort inslag och det skulle bli förvirrande om han i klippbilderna inte var Fredrik utan... vem det nu var som du hade vadå för relation till?".
Jag tror man överskattar publiken rejält om man tror att de på klippbilderna skulle kunna identifiera om mannen som håller mig sällskap är någon jag har det där bandet till eller inte.
Så jag är extra sur på beskrivningen av mig som "Tanja som tycker att man utan problem kan ha one night stands medan man är i ett förhållande" just här, för det har verkligen varit upp och sagts att det inte är så enkelt som jag, Fredrik och sidorätter. Fast programmet har engångsligg som tema, så på det sättet är det inte helt dumt. Men vafan, vadå "utan problem". It's always complicated.
Nåja. Se programmet. Jag ska kanske också göra det nån gång snart. Förutom den ovanbeskrivna röran visade de mer förståelse än jag fått i de flesta andra sammanhang jag pratat icke-monogami och ställde frågor som inte fick mig vilja spilla mitt kaffe över dem, ens det allra minsta.
Intressant. Andra bloggar om: monogami, monoamori, polyamori, ztv, sexuellt, one night stands, flersamhet, det där bandet, klippbilder, ztv-producenten sabbade min första dejt
Hur som helst, kolla det här avsnittet. Mina inslag är korsklippta med Dan Josefssons som börjar någon kvart in i programmet.
I beskrivningen är jag "Tanja som tycker att man utan problem kan ha one night stands medan man är i ett förhållande". Morr. Grejen var såhär, va. Jag skulle finnas där som svar-på-tal till Josefsson (han har skrivit en bok där han och en psykolog förklarar romantiska vuxenrelationer utifrån anknytningsteorin och verkar tyvärr ha åsikter om att man inte kan uppnå sann anknytning utan att vara monogam). Bli intervjuad på ett kafé. Utsättas för tagning av klippbilder på mig som gör vardagsssaker. Bli nedklippt till två minuter totalt. You know.
Och med superkort marginal kom det in önskemål på att Fredrik Stangel skulle vara med på klippbilderna för att det skulle ju visa min vardag och Stangel är ju superrelevant. Det var precis i samma veva som jag tog bort "in relationship"-grejen från Facebook och jag var verkligen inte på humör för såna där påhitt. Dels för att jag alltid försökt hålla honom borta från mig-i-media, dels för att jag är anti tanken på att just Stangel ska behöva representera mitt relationsliv precis jämt. Dessutom skulle Stangel jobba den dagen. Så jag sa att nej, men eftersom de nu ville ha mig som fleramorös så skulle det väl passa jättebra med nån annan (ev. viktig) person i mitt vardagsliv som skulle kunna vara med på klippbilder.
Allt det där talade jag om med snubben som jag faktiskt skulle möta och bli intervjuad av, men allti skulle sedan gå till producenten och sedan tillbaka till mig genom snubben. Med minimala tidsmarginaler. Snubben verkade hur som helst vara okej med att det inte är just min sambo som skulle synas med i några sekunder. Jag tänkte fort och lyckade fixa en sympatisk kille för vardagslivsillustrationer, jag hade till och med träffat honom förut. En gång. ZTV-snubben verkade helt lugn när jag något blygt och undvikande svarade att jag helst inte ville sätta etikett på relationen än för att den var typ ny.
Men morgonen som inslaget skulle filmas ringde producenten mig och sade att det fick vara Stangel eller ingen. Förklaringen löd ungefär "jag har nog missuppfattat dig för jag trodde det var Fredrik du hade det där bandet med, men om det inte är så så blir det nog förvirrande för publiken om det inte är han, för det blir ju ett kort inslag och det skulle bli förvirrande om han i klippbilderna inte var Fredrik utan... vem det nu var som du hade vadå för relation till?".
Jag tror man överskattar publiken rejält om man tror att de på klippbilderna skulle kunna identifiera om mannen som håller mig sällskap är någon jag har det där bandet till eller inte.
Så jag är extra sur på beskrivningen av mig som "Tanja som tycker att man utan problem kan ha one night stands medan man är i ett förhållande" just här, för det har verkligen varit upp och sagts att det inte är så enkelt som jag, Fredrik och sidorätter. Fast programmet har engångsligg som tema, så på det sättet är det inte helt dumt. Men vafan, vadå "utan problem". It's always complicated.
Nåja. Se programmet. Jag ska kanske också göra det nån gång snart. Förutom den ovanbeskrivna röran visade de mer förståelse än jag fått i de flesta andra sammanhang jag pratat icke-monogami och ställde frågor som inte fick mig vilja spilla mitt kaffe över dem, ens det allra minsta.
Intressant. Andra bloggar om: monogami, monoamori, polyamori, ztv, sexuellt, one night stands, flersamhet, det där bandet, klippbilder, ztv-producenten sabbade min första dejt
onsdag, oktober 15, 2008
"Orsaken till självmord är komplex"
Det är bra att vi har facklitteratur som kan förklara svåra sammanhang och lyfter fram experternas intressanta banbrytande uttalanden på omslaget så man blir riktigt inspirerad att läsa och lära.Det är nästan så man vill göra en mall för framtida omslag, så att de bara behöver byta ut ett ord. Det här skulle funka minst lika bra med "ätstörningar" eller "depression".
måndag, oktober 13, 2008
Re: smal och stadgad
Elin och Helena har båda skrivit som reaktion/svar/fortsättning på mitt förra inlägg Smal och stadgad. Mer specifikt om smal-delen. Några har kommenterat igenkännande om stadgad-delen, vilket gjorde mig enormt glad, på det där "jag är inte ensam"-sättet. Jag blir alltid så glad av kommentarer. Jag vet inte vad mina läsare har för bild av mig, men när jag läser bloggar kan jag ibland glömma att människan inte är en sån där stor känd oberörd journalist, utan en vanlig tjille som vill ha nåt sagt och förmodligen nån sorts reaktion på det. När jag skriver någonting vill jag ofta bolla och höra vad andra tycker. Och ibland skriver jag om sådant som gett mig aha-upplevelse för att andra ska kunna få en liknande. Då vill jag gärna veta om jag lyckas. Ibland skriver jag mina tankar och hoppas att någon känner igen sig. Då vill jag gärna veta om någon gör det. Så om ni tänker någonting, får ni gärna gå längre än baa tänka och faktiskt skriva ner det och trycka på skicka. Det uppskattas, ska ni veta.
Det finns ett par saker jag utelämnade från förra inlägget av t ex utrymmesskäl. Eller som jag tänkte på när jag skrev, men som inte var helt relevanta. Hur som helst.
1. Ett exempel på socialt fenomen som blev mycket lättare med pojkvän är att det blev mycket lättare att artigt tacka nej till andra människor. Inte folk som raggar, alltså, utan inbjudan till fester och sånt. "Jag kan tyvärr inte för jag ska vara hemma och vattna blommorna!" fungerar inte riktigt, däremot "jag kan tyvärr inte för jag och min pojkvän ska vara hemma och vattna blommorna". Det är ju så att pojkvän=viktigare än alla andra och allt annat, nästan. Och då blir det ingen diss att säga att man proriterar honom.
Sedan bara det att slippa bli tillfrågad om när jag skulle skaffa mig en fin pojke. Det var helt underbart. Jag saknar mycket med totalsingellivet, men inte den frågan.
2. Någon tid in i min relation med Stangel kom jag att tänka att när jag hypotetiskt funderade på hypotetiska framtida tillämpningar av öppenheten tänkte jag alltid på hypotetiska älskare/KK, inte hypotetiska pojkvänner/flickvänner. nte hypotetiska relationer som skulle ås att säga vara paralella till min och Stangels, utan mer sidorätter. Jag tänkte "det vore najs med nån annan att sexa med" eller "det vore najs att möta nån som fattar min grej för Krapivin", snarare än "det vore najs med en till sån där pojkvän".
Först blev jag orolig. Var jag smygmonogam? Även om jag på den tiden var mer benägen att kalla mig + Stangel för "öppet förhållande" och bete mig som om jag vore i ett och Stangel var min primära partner och allt var det aldrig tanken att det skulle vara så. Tanken var att relationen skulle se ut som den såg ut just då, och såg den ut som en primärpartnerrelation så okej. Skulle min relationskarta ritas om så skulle det se ut som nåt annat. Om ni förstår.
Ja, så jag satt och oroade mig för att vara smygmono tills det slog mig att jag aldrig hade gått runt och tänkt att det vore najs med en pojkvän. Aldrig gått runt och fantiserat om en hypotetisk sån och tänkt "om man ändå hittade en pojkvän...". Så varför i hela friden skulle jag börja att tänka i såna banor bara för att jag redan hade en? Uppenbarligen hade jag tvåsamhetsrelationsnormativa förväntningar på mig själv. Jag av alla människor. På mig, av alla människor.
3. Även om jag har svårt att märka de positiva skillnaderna jämfört med att vara singel nu, kan jag fortfarande märka vissa sekundära vinster. Nu har jag och Stangel hängt ihop i över 3,5 år och det ger mig jättemycket kredd när jag ska tala relationer. Jag kan förvisso fatta att det nog anses vara ett tecken på att man kan hantera sitt kärleksliv om man lyckats hålla ihop med nån ett tag och inte bara genom den första månaden när man håller ihop rent fysiskt typ 20 timmar om dygnet. Men det blir extra stort nu när jag är okonventionell och omonogam. Det ger mig märkbar relationskredd både i privatlivet och när jag ska agera viktig röst i samhällsdebatten. Ur det senare perspektivet blir det intressant att se vad som händer om min relation med Stangel tar slut.
4. För ett tag sen surnade jag på att min relation med Stangel anses vara en viktig definierande faktor i mitt liv. Och en av mina viktigaste egenskaper på Facebook. Så jag raderade "in relationship" helt och istället för att i min status förklara för folk att det endast betydde att jag tog bort infot från FB och inget annat lät min kompiskrets gå och undra. Det var roligt, och skönt att de flesta som kommenterade frågade "är det nån relationsanarkigrej, för det har völ inte hänt nåt?". Uppenbarligen har de koll. Eller så vågar de inte fråga. Hur som helst tänkte jag att den enda nyttan statusinfot gör på FB är att man kan se om det är fritt fram att stöta på nån man vill stöta på. Och i mitt fall behöver man inte göra så mycket research för att ta reda på det.
Det skulle vara mer om smal-delen också, men jag orkar inte just nu.
Den senaste tiden har förresten bjudit på två krönikor om (monogama) parrelationer. Dels Katrin Zytomierskas i Expressen (hon var förresten bäst i Du är vad du äter häromdan) och dels följande i gårdagens DN Söndag.
Jag orkar inte kommentera utförligt, vill bara uppmärksamma. Men kortfattat: Zytomierskas krönika tycker jag är allmänt popkulturellt intressant, Iverus krönika speglar en relationssyn jag finner rätt otillfredställande.
~*~
Det finns ett par saker jag utelämnade från förra inlägget av t ex utrymmesskäl. Eller som jag tänkte på när jag skrev, men som inte var helt relevanta. Hur som helst.
1. Ett exempel på socialt fenomen som blev mycket lättare med pojkvän är att det blev mycket lättare att artigt tacka nej till andra människor. Inte folk som raggar, alltså, utan inbjudan till fester och sånt. "Jag kan tyvärr inte för jag ska vara hemma och vattna blommorna!" fungerar inte riktigt, däremot "jag kan tyvärr inte för jag och min pojkvän ska vara hemma och vattna blommorna". Det är ju så att pojkvän=viktigare än alla andra och allt annat, nästan. Och då blir det ingen diss att säga att man proriterar honom.
Sedan bara det att slippa bli tillfrågad om när jag skulle skaffa mig en fin pojke. Det var helt underbart. Jag saknar mycket med totalsingellivet, men inte den frågan.
2. Någon tid in i min relation med Stangel kom jag att tänka att när jag hypotetiskt funderade på hypotetiska framtida tillämpningar av öppenheten tänkte jag alltid på hypotetiska älskare/KK, inte hypotetiska pojkvänner/flickvänner. nte hypotetiska relationer som skulle ås att säga vara paralella till min och Stangels, utan mer sidorätter. Jag tänkte "det vore najs med nån annan att sexa med" eller "det vore najs att möta nån som fattar min grej för Krapivin", snarare än "det vore najs med en till sån där pojkvän".
Först blev jag orolig. Var jag smygmonogam? Även om jag på den tiden var mer benägen att kalla mig + Stangel för "öppet förhållande" och bete mig som om jag vore i ett och Stangel var min primära partner och allt var det aldrig tanken att det skulle vara så. Tanken var att relationen skulle se ut som den såg ut just då, och såg den ut som en primärpartnerrelation så okej. Skulle min relationskarta ritas om så skulle det se ut som nåt annat. Om ni förstår.
Ja, så jag satt och oroade mig för att vara smygmono tills det slog mig att jag aldrig hade gått runt och tänkt att det vore najs med en pojkvän. Aldrig gått runt och fantiserat om en hypotetisk sån och tänkt "om man ändå hittade en pojkvän...". Så varför i hela friden skulle jag börja att tänka i såna banor bara för att jag redan hade en? Uppenbarligen hade jag tvåsamhetsrelationsnormativa förväntningar på mig själv. Jag av alla människor. På mig, av alla människor.
3. Även om jag har svårt att märka de positiva skillnaderna jämfört med att vara singel nu, kan jag fortfarande märka vissa sekundära vinster. Nu har jag och Stangel hängt ihop i över 3,5 år och det ger mig jättemycket kredd när jag ska tala relationer. Jag kan förvisso fatta att det nog anses vara ett tecken på att man kan hantera sitt kärleksliv om man lyckats hålla ihop med nån ett tag och inte bara genom den första månaden när man håller ihop rent fysiskt typ 20 timmar om dygnet. Men det blir extra stort nu när jag är okonventionell och omonogam. Det ger mig märkbar relationskredd både i privatlivet och när jag ska agera viktig röst i samhällsdebatten. Ur det senare perspektivet blir det intressant att se vad som händer om min relation med Stangel tar slut.
4. För ett tag sen surnade jag på att min relation med Stangel anses vara en viktig definierande faktor i mitt liv. Och en av mina viktigaste egenskaper på Facebook. Så jag raderade "in relationship" helt och istället för att i min status förklara för folk att det endast betydde att jag tog bort infot från FB och inget annat lät min kompiskrets gå och undra. Det var roligt, och skönt att de flesta som kommenterade frågade "är det nån relationsanarkigrej, för det har völ inte hänt nåt?". Uppenbarligen har de koll. Eller så vågar de inte fråga. Hur som helst tänkte jag att den enda nyttan statusinfot gör på FB är att man kan se om det är fritt fram att stöta på nån man vill stöta på. Och i mitt fall behöver man inte göra så mycket research för att ta reda på det.
~*~
Det skulle vara mer om smal-delen också, men jag orkar inte just nu.
~*~
Den senaste tiden har förresten bjudit på två krönikor om (monogama) parrelationer. Dels Katrin Zytomierskas i Expressen (hon var förresten bäst i Du är vad du äter häromdan) och dels följande i gårdagens DN Söndag.
Jag orkar inte kommentera utförligt, vill bara uppmärksamma. Men kortfattat: Zytomierskas krönika tycker jag är allmänt popkulturellt intressant, Iverus krönika speglar en relationssyn jag finner rätt otillfredställande.~*~
Det är så mycket olika att någonting måste vara intressant. Andra bloggar om: smal, stadgad, blogg, kommentarer, bloggare, relationer, pojkvän, vattna blommorna, facebook, in relationship with, förväntningar, öppet förhållande, primär partner
lördag, oktober 11, 2008
Smal och stadgad
Det är bättre att vara rik och frisk
än fattig och sjuk
-ryskt ordspråk
-ryskt ordspråk
För mig är det vardag att tänka på blogginlägg när jag inte har något annat bra att tänka på. En del tankar går i stil med "oj, det här som händer nu måste jag skriva om, och den bästa formuleringen är..." och en del är långa genomtänkta saker som inte är så tidsbundna, utan allmänna funderingar som jag kan blogga om när jag har tid och det det inte finns nåt aktuellt att blogga om. Ett inlägg av den senare sorten filade jag på något havår in i min relation med Fredrik Stangel, för sisådär tre år sedan alltså. Jag skrev det aldrig. Något år senare tänkte jag på det oskrivna inlägget och insåg att jag inte längre kände så och att det var bra att jag mindes att jag skulle skriva det, för annars hade jag inte kommit ihåg känslan. Ett och ett halvt år in i relationen skulle jag inte längre kunna sätta fingret på känslan. Då hade jag redan vant mig.
Det oskrivna inlägget handlade om att jag verkligen tyckte om att vara med Stangel för att jag tyckte om Stangel. Men jag kunde samtidigt inte undgå att märka att det fanns en enorm sekundär vinst med att vara med grabben och det var att det var så mycket enklare att leva när jag hade pojkvän. Det var så många sociala sammanhang som plötsligt blev mycket lättare att hantera, det var så många frågor som plötsligt blev lättare att besvara. Det blev så mycket enklare att veta vilken ruta man skulle placera sig i. Det blev så mycket enklare att kallprata och svara på frågor och känna igen sig i media.
Jag har aldrig varit ute efter att hitta en pojkvän eller flickvän, och överallt förutsätts det att man antingen är ihop eller vill vara det. När jag var singel och not looking passade jag inte in i den bilden, men det störde mig inte nämnvärt. Visst irriterade jag mig vid enskilda tillfällen, som när släkten frågade mig om jag hittat någon fin kille än, men jag såg det som just enskilda tillfällen.
När jag blev ihop med Stangel föll jag in. Hade jag tänkt tanken nu i efterhand, att jag plötsligt passade in i normen och upplevde det som en lättnad, hade jag absolut kunnat se att det var så, men samtidigt sett tankegången som mycket teoretisk. Men tack vare det genomtänkta oskrivna blogginlägget kan jag återkalla känslan, den otroliga lättnaden från en börda jag var så van vid att jag inte ens märkte den. Att jag blev normal, att jag kunde känna igen mig i tidningarnas artiklar och omgivningens förväntningar var en mycket påtaglig känsla. Ingen intellektualisering.
Från det ena till det andra. När jag var liten, alltså dagis-liten, var jag ganska spinkig och retad för det. Där jag växte upp var äppelkindade barn som åt ordentlig fortfarande hajpade. Någon gång i skiftet mellan dagis och skola började jag plötsligt äta. Och få beröm för det. Det var ungefär då jag blev inte smal. Jag kom dessutom in i puberteten tidigt, fick mens när jag var tolv, och det första som växte var naturligtvis inte den i högstadiet åtråvärda naturtillgången "bröst" utan den minst av alla åträvärda naturtillgången "lår".
När jag får anfall av "jag är tjoooock" brukar Stangel påpeka att jag aldrig ens varit mullig. Stangel har, tragiskt nog, helt rätt. Det mesta jag vägt med mina 165 centimeter utan klack är 60 kilo. Det ger BMI 22, och enligt min Wii Fit är det under ideal-BMI. Likförbannat har jag under större delen av mitt postpubertala liv upplevt att jag vägt för mycket. Liksom, sådär lite för mycket. "Bara hon skärpte sig skulle hon vara smal"-för mycket.
Och sedan, någon gång under skolåret 2005-06 gick jag ner fem kilo. Och blev smal.
Jag försökte leta bilder som skulle visa den enorma skillnaden, men jag hittar inte riktigt någonting som riktigt pedagogiskt visar vad som blev så annorlunda. Den tydligaste skillnaden är nog ansiktet, jag får dubbelhaka lätt och har alltid varit avundsjuk på tjejer vars kroppsfett sätter sig någon annanstans än på kinderna. Här kommer hur som helst ett någotsånär representativt urval av bilder som visar hur jag såg ut när jag vägde som mest.
Peterhof, sommaren 2004. Fotograf: min pappa. 
Flempan, våren 2004. Fotograf: Tomas Antila
Flempan, vintern 2004-05. Fotograf: Tomas Antila
Flempan, hösten 2004. Fotograf: Tomas Antila
Köpenhamn, hösten 2004. Fotograf: Tomas Antila
Stockholm, nyår 2005. Okänd fotograf.Det där var "före", nu kommer "efter": bilder från när jag är smal, i någorlunda representativt urval.
Hemma, sommaren 2008
Phonephucker-releasen, september 2007, fotad av mammas pojkvän. 
Flempan, våren 2007. Fotograf: Fredrik Stangel
Sommaren 2007. Fotograf: Michaela Idhammar
Flempan, höst/vinter 2006. Fotograf: Fredrik Stangel
I köket, nyss. Fotograf: Fredrik Stangel. Jag vet inte om det syns så mycket skillnad, jag vet inte om skillnaden mellan just de här två uppsättningarna bilder känns så stor. Men i praktiken var omställningen minst sagt betydande. Mina tankar innan nedgången, att jag egentligen bara låg några kilo över smalgränsen, besannades. Någonstans mellan mina 60 och 55 fick jag komma in i en hel ny värld. Jag fick till exempel leva med det smala människor alltid klagar på - att folk kommenterar kroppen och suckar "du är så smaaal" på ett sätt ingen annan viktkategori behöver tåla. Inte en kotte hade oprovocerat kommenterat mina valkar över jeanskanten, men däremot revbenen som syns under tajt topp. Intressant nog kom det mer från människor som inte kände mig innan jag gick ner än från gamla bekanta.
På ett sätt kände jag inte igen min nya kropp. Jag kan fortfarande ibland stirra på en nytagen bild eller min reflektion i spegeln och tänka "What? Är det jag?!".
På ett annat sätt kände jag igen den nya kroppen allt för väl. Jag såg på de nya linjerna, nya proportioner som kom fram, nya skuggor, ben och senor jag tidigare inte visste att jag hade. Det var inte bara den allmänt smalare siluetten som jag ju kunde förväntat mig, det var detaljer som jag aldrig tidigare tänkt på, små benmarkeringar i axlarna och i armbågarna, sättet som musklerna plötsligt syntes när jag rörde mig. Det jag såg i spegeln var en sådan kvinna som syns överallt. Plötsligt fick jag den kroppen som jag sett så många gånger i reklamen, på TV, i tidningarna. Jag fick en kropp som tilläts ta plats (ironiskt nog), inte tillräckligt smal för att själv få vara i offentligheten som kvinnokropp, men i alla fall smal och alltså representerad. Och det var först då jag insåg att jag några år tidigare och kilo tyngre fick jag inte synas. Att jag hade varit exkluderad hela tiden.
Lappis, 2005. Awwwwwww: jag, Stangel och Majakovskij.De här två upplevelserna är nära förknippade för mig, för de speglar samma process. Hur jag på ett bananskal halkade in i värmen och plötsligt insåg att whoa, jag varit ute hela tiden. Att plötsligt inte synas där jag är för att jag avviker, utan synas överallt för att jag är normal.
Det här är något av en reaktion på Sofia Dahléns inlägg Smal där hon efterlyser människor som kan blogga om smalhet bättre än hon och sedan nämner mig som en av de bloggarna som redan gör det. Otroligt smickrande och väldigt förlamande, förstås, för Sofia skriver bra och på helt annat sätt än jag och plötsligt kommer förväntningarna och jag själv vill prestera. Någonting bra om normer och synlighet och förväntningar. Att det jag hade väntat mig av viktnedgången var kanske att jag skulle bli mer konventionellt snygg, men absolut inte den svindlande känslan av att kunna känna igen sig i tusentals bilder på kvinnor. Eller snarare, och det kanske är en viktig formulering, att plötsligt känna igen bilderna i sig själv. Men det blir bara tjejblogg av alltihop. Den vanliga följden av att man utgår från sig själv och sina egna erfarenheter. "Hej jag har gått upp/ner i vikt och nu ska jag berätta om det". Någon som känner sig manad, här är stafettpinnen. Take it, it's yours.
Det här är något av en reaktion på Sofia Dahléns inlägg Smal där hon efterlyser människor som kan blogga om smalhet bättre än hon och sedan nämner mig som en av de bloggarna som redan gör det. Otroligt smickrande och väldigt förlamande, förstås, för Sofia skriver bra och på helt annat sätt än jag och plötsligt kommer förväntningarna och jag själv vill prestera. Någonting bra om normer och synlighet och förväntningar. Att det jag hade väntat mig av viktnedgången var kanske att jag skulle bli mer konventionellt snygg, men absolut inte den svindlande känslan av att kunna känna igen sig i tusentals bilder på kvinnor. Eller snarare, och det kanske är en viktig formulering, att plötsligt känna igen bilderna i sig själv. Men det blir bara tjejblogg av alltihop. Den vanliga följden av att man utgår från sig själv och sina egna erfarenheter. "Hej jag har gått upp/ner i vikt och nu ska jag berätta om det". Någon som känner sig manad, här är stafettpinnen. Take it, it's yours.
Intressant. Andra bloggar om: smal, normer, parförhållanden, synlighet, att känna sig representerad, förväntningar
fredag, oktober 10, 2008
Sexdagarna på SU - kom och lek med mig!
För några veckor sedan tillfrågades jag om att hålla i nåt roligt under Sexdagarna på SU. Först blev jag smickrad oc tackade ja. Sedan började jag fundera på vad jag skulle göra. Jag utlovade snabbt nåt om icke-monogami, och sedan tänkte jag på det väldigt luddigt fram tills när jag kom tillbaka från Finland och fick ett mail om "kort text till programbladet, tack". Så i förrigår, i panik och på en sån där liten söt enkilosdator med omöjligt tangentbord skrev jag:
Om det här inte lockar er, så vet jag inte vad som lockar...
Jag känner mig alltid lite (okej, mycket) otacksam när jag blir erbjuden tid i rampljuset och känner att jag inte riktigt är säker på att jag vill ha det. Eller hur jag ska göra nåt vettigt av det. Det beror väl helt enkelt så att jag i alla fall med fallet med icke-monogami inte riktigt upplever att jag vill missionera för någonting. Om någon frågar hur jag ser på saken eller så, an jag förklara. Om jag ser nåt normativt jag ogillar kan jag kommentera. I övrigt vill jag mest propagera för att folk ska prata med varann och kommunicera och komma fram till vad just de vill ha av just den där relationen, och jag behöver inte trekvart för att gå fram och ryta "PRATA MED VARANDRA!!!!!".
Jag känner mig verkligen inte som någon auktoritet eller relationsexpert. Jag tycker inte att det skulle finnas någon poäng med att använda mina trekvart på SU:s sexdagar på att berätta hur jag kom fram till hur jag vill ha det, för det, tycker jag, inte är så fasligt intressant och värt att lyssna på om man inte tycker att jag är en speciellt intressant person. De som tycker att just min resa är intressant kan fråga mig eller så kan jag blogga om det. Och jag kan väl ge relationsrådgivning på kompisnivå, men att föreläsa... neeeej.
Någonting jag däremot tycker jag vara bra att göra offentligt och föreläsande i icke-monogamisammanhang, och någonting jag själv skulle känna mig bekväm med är att ta upp normer och ramar. Peka ut. Visa att det finns andra sätt att tänka på. Sätta ord på saker. Jag är stark anhängare av att ens begreppsapparat begränsar hur man tänker och att det därför är viktigt att visa att det finns andra ord att använda än de vanliga, andra sätt att formulera det man vill ha sagt. Att det finns fler fack att placera ens tankar i. Jag tror att det kan ha en förlösande effekt att höra någon uttala en tanke som man själv tänkt men inte kunnat formulera. Det tycker jag är viktigt. Det tycker jag är bra. Det är anledningen till varför ja ställer upp i radio- och TV-inslag och svarar på ofta ganska ogenomtänkta frågor.
Jag börjar märka att jag svamlar (feber, feber) och kanske var den här delen av inlägget inte helt nödvändig. Det jag vill säga är att jag är noll bekväm med att leka auktoritet, jag är noll bekväm med att säga till folk hur de borde göra, jag är bekväm med att föreställa en förebild . Däremot ett exempel på hur man kan göra om man vill, och att man faktiskt kan göra så, eller på andra sätt som inte är som vanligt.
Det är intressant att läsa mitt svammel! Andra bloggar om: sexdagarna. sexdagarna på su, sexdagarna på stockholms universitet, tanja suhinina, polyamori, poly, monoamori, mono, relationer, normer,
Hej! Skriv att jag heter Tanja Suhinina och ska implementeraSom tur är kunde den ansvariga skriva copytext bättre än jag.
icke-monogami på kända fall från populärkulturen, histo0rien och
frågespalter för att belysa att icke-monogami inte alls behöver vara
komplicerat och ogenomförbart, och att monogami är rätt jäkligt
överkomoplicerat iblnd. Utlova publikkontakt och hhumor.
Kram!
Tanja
Tor 23/10, 14.00–14.45Så, ja. KOM GÄRNA! Jag vill ha aktiv publik som hjälper mig att under trekvart underhålla en publik genom att.. eh, jag har inte bestämt så noga än. Men typ det som står. Jag vill gärna fokusera på just krångligheten som icke-monogami ofta anklagas för att eventuellt kunna leda till.
Poly i praktiken
Tanja Suhinina, författare, psykologistudent och bloggare, undersöker tvåsamhetsnormens beskaffenhet genom populärkulturella exempel. Hon tar död på myten om att icke-monogama förhållanden per definition är krångliga och visar hur kulturens stora kärleksdramer hade kunnat få ett lyckligare, flersamt slut. Ett publiksamtal med fokus på de roliga men skarpa analyser som är Tanjas adelsmärke.-Sexdagarnas hemsida, kolla för mer info!
Om det här inte lockar er, så vet jag inte vad som lockar...Jag känner mig alltid lite (okej, mycket) otacksam när jag blir erbjuden tid i rampljuset och känner att jag inte riktigt är säker på att jag vill ha det. Eller hur jag ska göra nåt vettigt av det. Det beror väl helt enkelt så att jag i alla fall med fallet med icke-monogami inte riktigt upplever att jag vill missionera för någonting. Om någon frågar hur jag ser på saken eller så, an jag förklara. Om jag ser nåt normativt jag ogillar kan jag kommentera. I övrigt vill jag mest propagera för att folk ska prata med varann och kommunicera och komma fram till vad just de vill ha av just den där relationen, och jag behöver inte trekvart för att gå fram och ryta "PRATA MED VARANDRA!!!!!".
Jag känner mig verkligen inte som någon auktoritet eller relationsexpert. Jag tycker inte att det skulle finnas någon poäng med att använda mina trekvart på SU:s sexdagar på att berätta hur jag kom fram till hur jag vill ha det, för det, tycker jag, inte är så fasligt intressant och värt att lyssna på om man inte tycker att jag är en speciellt intressant person. De som tycker att just min resa är intressant kan fråga mig eller så kan jag blogga om det. Och jag kan väl ge relationsrådgivning på kompisnivå, men att föreläsa... neeeej.
Någonting jag däremot tycker jag vara bra att göra offentligt och föreläsande i icke-monogamisammanhang, och någonting jag själv skulle känna mig bekväm med är att ta upp normer och ramar. Peka ut. Visa att det finns andra sätt att tänka på. Sätta ord på saker. Jag är stark anhängare av att ens begreppsapparat begränsar hur man tänker och att det därför är viktigt att visa att det finns andra ord att använda än de vanliga, andra sätt att formulera det man vill ha sagt. Att det finns fler fack att placera ens tankar i. Jag tror att det kan ha en förlösande effekt att höra någon uttala en tanke som man själv tänkt men inte kunnat formulera. Det tycker jag är viktigt. Det tycker jag är bra. Det är anledningen till varför ja ställer upp i radio- och TV-inslag och svarar på ofta ganska ogenomtänkta frågor.
Jag börjar märka att jag svamlar (feber, feber) och kanske var den här delen av inlägget inte helt nödvändig. Det jag vill säga är att jag är noll bekväm med att leka auktoritet, jag är noll bekväm med att säga till folk hur de borde göra, jag är bekväm med att föreställa en förebild . Däremot ett exempel på hur man kan göra om man vill, och att man faktiskt kan göra så, eller på andra sätt som inte är som vanligt.
Det är intressant att läsa mitt svammel! Andra bloggar om: sexdagarna. sexdagarna på su, sexdagarna på stockholms universitet, tanja suhinina, polyamori, poly, monoamori, mono, relationer, normer,
torsdag, oktober 09, 2008
En tjej kan aldrig vara kille och en kille kan aldrig vara tjej
Jag fick länken av Gabriel som skrev
Och ja, att JämO sedan hävdar att diskriminering inte förekommit för att "[k]urserna tillhandahålls både kvinnor och män" är lite... ja, det är väl som om både män och kvinnor fick läsa på högskola, men kvinnor skulle lära sig hur man sköter hemmet för att de ska ju ändå aldrig jobba utan bara se till att gifta sig med en välutbildad man, medan männen faktiskt fick läsa sin inriktning.
Har du läst denna?JA DET KAN DEN!!!!1!!
(Varning: Artikeln kan göra dig upprörd...)
Osv osv osv, och sen kommer JämO och okejar dansskolan!Kvinnan ville lära sig dansa foxtrot, men i den manliga rollen som förare.
När hon presenterade idén för dansskolan Mälsarsalen i Stockholm blev det ett nej. ”En tjej kan aldrig vara kille och en kille kan aldrig vara tjej”, motiverade dansskolan sitt svar.
Hos Mälarsalens dansskola var beslutet väntat.
– För oss är det här ingen överraskning, det finns väl knappt någon annanstans där det är så självklart att man ska vara en man och en kvinna, som i pardans. Jämo borde slängt den här anmälan i papperskorgen direkt, det är ju ändå skattebetalarnas pengar, säger Hans Ryberg, vd för Mälarsalen.
Jag har feber just nu, så jag klarar inte att blogga långt, men jag klarar att vara jävligt upprörd. Jag kan gå med på att det är självklart att man är följare och förare, men vad detta har med könsorgan att göra har jag svårt att begripa. Jag känner aldrig att en penis är vad som saknas hos mig när jag för. Ingen av de bra förarna jag dansat med har fört med skrevet. Och att motivera nekandet med att de vill tackla överskottet av tjejer? Var är logiken? Problemet är väl i så fall att det är överskott av följare och i så fall är det ju utmärkt att en potentiell följare väljer att föra istället. För att inte tala om att det är enormt utvecklande och praktiskt på dansgolvet att kunna hantera båda rollerna.
Det går ju inte ens att skriva om det här ordentligt, för det är så förbaskat inihelvete dumt.Och ja, att JämO sedan hävdar att diskriminering inte förekommit för att "[k]urserna tillhandahålls både kvinnor och män" är lite... ja, det är väl som om både män och kvinnor fick läsa på högskola, men kvinnor skulle lära sig hur man sköter hemmet för att de ska ju ändå aldrig jobba utan bara se till att gifta sig med en välutbildad man, medan männen faktiskt fick läsa sin inriktning.
Slowslowquickquick. Andra bloggar om: pardans, förare, följare, socialdans, foxtrot, sexism, föra med skrevet, könsroller, vardagsidioti
onsdag, oktober 08, 2008
Kvinnor är inte en minoritet
Ibland kan det vara skönt att skriva ett inlägg bara för att sedan kunna länka till det och skriva "som jag skrivit förut...". Det här är ett sånt.
Jag vet att det kan vara lätt att glömma, men det är så. Ska man vara petig är kvinnorna inte ens halva befolkningen, de är fler. Men det är på smådetaljnivå. Poängen är att kvinnor inte är en minoritet. Och därför kan det t ex vara bra att inte orera om att man inte kan synliggöra alla minoriteter när kvinnor osynliggörs. Okej? Okej.
Kvinnor är inte en minoritet.
Jag vet att det kan vara lätt att glömma, men det är så. Ska man vara petig är kvinnorna inte ens halva befolkningen, de är fler. Men det är på smådetaljnivå. Poängen är att kvinnor inte är en minoritet. Och därför kan det t ex vara bra att inte orera om att man inte kan synliggöra alla minoriteter när kvinnor osynliggörs. Okej? Okej.
måndag, oktober 06, 2008
Typiskt svenskt!!!!!! Typiskt Luther!!!!!!
Jag har redan bloggat om det, att jag stör mig på "typiskt svenskt", men det är värt att tas upp igen. Jag blev påmind genom ett inlägg som handlar om att en kvinna som bloggade på arbetstid fick sparken, och det skylls på inget annat än missunnsamhet och att man inte får sticka ut. Dexion skriver dessutom om Fru Gårman ur "landet lagom grått"-perspektiv. Det är så man vill gråta.
Här är listan på orsaker som allt som händer i Sverige och som man själv inte gillar kan skyllas på:
Poängen med anekdoten är att från och med förra onsdagen heter förslitna jeans "sossejeans" och inget annat. Poängen med inlägget är att allt kan ju förihelvete inte skyllas på den där checklistan, hur mycket man än vill slentrianskylla allt på mytologisk svensk jantemaffia.
Indignerat. Andra bloggar om: jante, lagom, mellanmjölk, sverige, sosse
Här är listan på orsaker som allt som händer i Sverige och som man själv inte gillar kan skyllas på:
- Den berömda (vardå nånstans? -bloggarens anm.) svenska avundsjukan
- Missunnsamhet
- Mellanmjölk
- Lagombegreppet
- Att ingen pratar med varann på tunnelbanan
- Jantelagen
- Socialdemokratin
Poängen med anekdoten är att från och med förra onsdagen heter förslitna jeans "sossejeans" och inget annat. Poängen med inlägget är att allt kan ju förihelvete inte skyllas på den där checklistan, hur mycket man än vill slentrianskylla allt på mytologisk svensk jantemaffia.
Indignerat. Andra bloggar om: jante, lagom, mellanmjölk, sverige, sosse
Fru Gårman går igen (eller "varför är jag inte kvar på NATOM där det var roligt och man slapp läsa tidningar och bloggar och insändare?")
Olika signaler?
Jag tror att jag och en del kritiker inte har samma åsikt om skylten för att vi uppfattar olika signaler som den sänder ut. Jag ser inte den som en skylt med kvinna på, jag ser den som en alternativ version av den gamla skylten. För mig sänder den således ut signalen att man försöker åtgärda att mannen är det neutrala könet medan kvinnan är en kvinna. Att om skylten börjar användas och så småningom blir vanlig kommer den och den gamla skylten och den nya skylten kanske uppfattas som likvärdiga och inte som skylten och tjejskylten.
Eller så kan man tänka att en kvinnoversion befäster uppfattningen att det finns två kön och att det är jätteviktigt, och det är en åsikt jag lätt kan respektera.
Skämt?
De som klagar på att poängen med skämtet försvinner för att skylten ser ut så för att det är roligt med "här går man" måste vara ovanligt perspektivlösa. Skyltar med män som går över ett övergångsställe har funnits i många kulturer där "här går man" inte alls låter likt "titel på manlig person som heter "manlig människa som går" i efternamn" och det har funkat alldeles utmärkt.
Kostar pengar ööööh ståhej stereotyp bild av kvinnan.
Hade det verkligen blivit en sådan åsiktsstorm om de hade designat om skylten till en modernare look? Med facit i hand från tillfällen när våra skattepengar (!!!) har gått till omdesign till modernare look av diverse logotyper... nej. Vist blir allmäönheten upprörd, men inte i närhetena v så mycket som nu. Hade de designat en ny man som såg lite annorlunda ut hade reaktionerna blivit mycket lugnare. Men nu är det en kvinna och då reagerar folk såklart för att byxor är neutrala kläder, kort hår är neutralt hår och manliga kroppar är neutrala. Kjol, långt hår och kvinnligare former är såklart grymt oneutralt och framställer en stereotyp bild. Till skillnad från den befintliga skylten då, som inte alls framställer män på ett stereotypt sätt. Män kan ju inte bära kjol, hallå.
Könssegregerade övergångsställen
Jag vet inte varför folk ens ids att måla upp en skräckframtid där Fru Gårman-skyltar leder till känssegregerade övergångsställen. Lämpligare mål om man vill kämpa emot vardagskönssegregering är givetvis tllfällen då det finns något att kämpa mot, även utanför ens febriga fantasi. Identiska toaletter med "dam"- och "herr"-skyltar, till exempel. Eller omklädningsrum.
Man kan aldrig tillfredställa alla minoriteter, någon kommer alltid att känna sig utanför...
Har sagt det förut. Tål att upprepas. Nej, man kan inte representera alla minoriteter precis överallt. Men kvinnor råkar vara i majoritet.
Det var bara jag skulle säga just nu. Andra bloggar om: fru gårman, herr gårman, minoriteter, majoriteter, könssegregering, feminism, gnällspikar, grafisk design, trafikskyltar, det andra könet
Jag tror att jag och en del kritiker inte har samma åsikt om skylten för att vi uppfattar olika signaler som den sänder ut. Jag ser inte den som en skylt med kvinna på, jag ser den som en alternativ version av den gamla skylten. För mig sänder den således ut signalen att man försöker åtgärda att mannen är det neutrala könet medan kvinnan är en kvinna. Att om skylten börjar användas och så småningom blir vanlig kommer den och den gamla skylten och den nya skylten kanske uppfattas som likvärdiga och inte som skylten och tjejskylten.
Eller så kan man tänka att en kvinnoversion befäster uppfattningen att det finns två kön och att det är jätteviktigt, och det är en åsikt jag lätt kan respektera.
Skämt?
De som klagar på att poängen med skämtet försvinner för att skylten ser ut så för att det är roligt med "här går man" måste vara ovanligt perspektivlösa. Skyltar med män som går över ett övergångsställe har funnits i många kulturer där "här går man" inte alls låter likt "titel på manlig person som heter "manlig människa som går" i efternamn" och det har funkat alldeles utmärkt.
Kostar pengar ööööh ståhej stereotyp bild av kvinnan.
Hade det verkligen blivit en sådan åsiktsstorm om de hade designat om skylten till en modernare look? Med facit i hand från tillfällen när våra skattepengar (!!!) har gått till omdesign till modernare look av diverse logotyper... nej. Vist blir allmäönheten upprörd, men inte i närhetena v så mycket som nu. Hade de designat en ny man som såg lite annorlunda ut hade reaktionerna blivit mycket lugnare. Men nu är det en kvinna och då reagerar folk såklart för att byxor är neutrala kläder, kort hår är neutralt hår och manliga kroppar är neutrala. Kjol, långt hår och kvinnligare former är såklart grymt oneutralt och framställer en stereotyp bild. Till skillnad från den befintliga skylten då, som inte alls framställer män på ett stereotypt sätt. Män kan ju inte bära kjol, hallå.
Könssegregerade övergångsställen
Jag vet inte varför folk ens ids att måla upp en skräckframtid där Fru Gårman-skyltar leder till känssegregerade övergångsställen. Lämpligare mål om man vill kämpa emot vardagskönssegregering är givetvis tllfällen då det finns något att kämpa mot, även utanför ens febriga fantasi. Identiska toaletter med "dam"- och "herr"-skyltar, till exempel. Eller omklädningsrum.
Man kan aldrig tillfredställa alla minoriteter, någon kommer alltid att känna sig utanför...
Har sagt det förut. Tål att upprepas. Nej, man kan inte representera alla minoriteter precis överallt. Men kvinnor råkar vara i majoritet.
Det var bara jag skulle säga just nu. Andra bloggar om: fru gårman, herr gårman, minoriteter, majoriteter, könssegregering, feminism, gnällspikar, grafisk design, trafikskyltar, det andra könet
torsdag, oktober 02, 2008
Dagens skörd av feminismrelaterat
...åååå så var det dags för att gnälla på Fru Gårman. Igen. Jag förstår fortfarande inte varför folk blir så upprörda. Vad förlorar människor på att det finns en skylt som inte föreställer en kortklippt, plattbystad och byxklädd figur som med allra största sannolikhet är en man? (Och nej, de svenska Herr Gårman-skyltarna är inte så förenklade att man kan skylla på schematisk streckgubbe.) Alla de som gnäller på att det kostar pengar förstår uppenbarligen inte vilken relativt liten summa det rör sig om. Och de som gnäller på att kvinnor framställs stereotypt på skylten borde kanske tänkapå att män framställs lika stereotypt på de vanliga Herr Gårman-skyltarna.
Från det ena till det andra, här är ett klipp från dagens Metro. En Stefan Ekberg lär oss att hantera de jobbigaste människotyperna och hans beskrivning av hur tafsare bör hanteras är en lightversion av den vanliga checklistan över vad man ska göra för att inte bli våldtagen. Sänd inte ut fel signaler, tjejen (män kan inte bli påkladdade juh), så blir du inte utsatt! Synd bara att han glömde att nämna att kvinnan bör fnissa lite när hon blir tagen på rumpan. Och att hon aldrig bör påpeka att det faktiskt är brottsligt att tafsa.
Intressant. Andra bloggar om: feminism, vardag, vardagsfeminism, vardagspuckon, fru gårman, herr gårman, jobbiga människor, tafs, kladd, kladdare, stefan ekberg
Nu ska jag till Finland tills måndag morgon, men jag har hört att det finns Internet även där, så jag dyker kanske upp på bloggen och i kommentarerna än en gång förklarar varför Fru Gårman inte är den mest pantade idén ever. Jag höll på att skriva FINLAND IS WINLAND, men det kanske är lite dålig tajming att hajpa Finland just nu. Apropå det, i High School Musical 3 finns en scen där en mycket upprörd Troy går in i sin skola iklädd mörk hoodie med luvan neddragen så att ögonen knappt syns. Scenen är så mörk och inte käck att man för ett ögonblick på allvar tror att han kommer att skjuta ner sina basketkompisar eller dramakursare. Trots att man vet att man ser på High School fucking Musical 3. SPOILER: han skjuter inte ner nån, han finner sig själv.
Från det ena till det andra, här är ett klipp från dagens Metro. En Stefan Ekberg lär oss att hantera de jobbigaste människotyperna och hans beskrivning av hur tafsare bör hanteras är en lightversion av den vanliga checklistan över vad man ska göra för att inte bli våldtagen. Sänd inte ut fel signaler, tjejen (män kan inte bli påkladdade juh), så blir du inte utsatt! Synd bara att han glömde att nämna att kvinnan bör fnissa lite när hon blir tagen på rumpan. Och att hon aldrig bör påpeka att det faktiskt är brottsligt att tafsa.
Intressant. Andra bloggar om: feminism, vardag, vardagsfeminism, vardagspuckon, fru gårman, herr gårman, jobbiga människor, tafs, kladd, kladdare, stefan ekberg
Nu ska jag till Finland tills måndag morgon, men jag har hört att det finns Internet även där, så jag dyker kanske upp på bloggen och i kommentarerna än en gång förklarar varför Fru Gårman inte är den mest pantade idén ever. Jag höll på att skriva FINLAND IS WINLAND, men det kanske är lite dålig tajming att hajpa Finland just nu. Apropå det, i High School Musical 3 finns en scen där en mycket upprörd Troy går in i sin skola iklädd mörk hoodie med luvan neddragen så att ögonen knappt syns. Scenen är så mörk och inte käck att man för ett ögonblick på allvar tror att han kommer att skjuta ner sina basketkompisar eller dramakursare. Trots att man vet att man ser på High School fucking Musical 3. SPOILER: han skjuter inte ner nån, han finner sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Det lilla intryck jag fått av dig säger mig att du är just en sån person som inte borde bli psykolog. Du verkar excentrisk, gör allt rätt för att vara "intelligent" och beskriver delvis människor i termer av vad du kan "få ut" av dem (i ztvprogrammet). Jag skulle aldrig ha tillräckligt med förtroende för en sådan person som du ger intryck av att vara. Så mitt tips är att du slutar blogga och utbildar dig till något där du inte har ansvar för en annan persons själsliv. Det kan låta taskigt, men så känner jag.
- Andreas. psykologistudent