En Facebook-vän länkade nyligen till en artikel på DN.se som har rubriken
Låg IQ ger fördomar. Innan jag ens hann läsa själva artikeln hann jag tänka att det är rimligt. Fördomar är shortcuts man har för att slippa processa all ny information på nytt. Samma funktion som gör att vi när vi ser en stol inte varje gång behöver analysera vad sjutton man gör med den prylen. Hög intelligens innebär att man snabbt tar in ny information och analyserar den, lägre intelligens innebär att det tar mer tid och ansträngning att analysera infon. Så det är bara rimligt att folk med låg intelligens har större behov av sådana shortcuts.
En av kommentarerna på min bekants länk var nåt i stil med "intressant, men jag undrar hur de gjorde studien, till exempel hur den så kallade intelligensen mättes". "Men jag undrar hur studien gjordes" är i min erfarenhet kodord för "det här är kanske vettigt, men det går emot mina ideologiska uppfattningar". Pär Ström undrar sällan hur man gör undersökningar där man kommer fram till att kvinnor vill stanna hemma och tjäna inga pengar. Feministfolk har samma problem fast åt andra hållet. Att intelligensen var "så kallad" var ytterligare ett tecken.
Det här är förstås bara en kommentar, men den triggade igång mig på att ta och skriva ett inlägg om någonting jag funderat en del på, framför allt på sistone - det här hur intelligens är ett laddat begrepp. I alla fall i samhället i stort. För mig är intelligens ovanligt lite känsligt ämne, av två orsaker. Dels är jag psykolog. För mig är det ett begrepp jag är utbildad till att jobba med. Som oändligheten när jag läste fysik - ute på gatan var det stort och ogreppbart, men i skolan räknade man med det hela tiden. I världen utanför är intelligens nåt man får definiera fritt och som man inte kan mäta, för mig är det ett begrepp som definieras ish lika i flera olika gångbara modeller och kan mätas goodenuff med enkla test.
En annan anledning till varför jag tycker att intelligens inte är ett känsligt ämne att prata om är att jag är rätt ordentligt över medel intelligent. Med alla mått mätt. Och då är det förstås lite som att vara smal i en värld där smalhet efterfrågas, eller att vara vit, eller att vara medelklass. Man tycker inte det är särskilt jobbigt för man vinner ju. Javisst får man ibland skit för att man är för smart, och folk med hög intelligens har sina egna problem, men generellt sett är det förstås asnajs att vara trygg i att man är fett intelligent och behöver inte bevisa det för nån.
Nu när jag skriver det här märker jag att jag inte alls är helt bekväm. Jag har ju ändå sen barndomen lärt mig att folk ibland kan ta illa upp om man inte dummar ner sig. Och jag vill ju inte heller vara en sån som är född med silversked i mun och sen predikar för alla andra att de faktiskt måste växa upp och acceptera att livet inte är rättvist. Som stereotypa Saltis-kids som reaktion på #klasshat, typ. Vill jag va en sån? Nej.
Intelligens är ett känsligt ämne. Precis som vikt. Det är laddat för man vill så gärna att alla vore lika, men det är uppenbart att det inte är fallet. Det är uppenbart att vissa har mer av varan, och andra mindre. Det är uppenbart att det ena är bättre, eller snarare mer fördelaktigt och premierat. Och dessutom - så många har tillgång till våg, men så få har tillgång till intelligenstest. Så tänk om man själv inte är så intelligent? Då är det farligt att säga att högt är bra, och alla försöker prata om det så lite som möjligt, för att inte såra någon och själva inte tappa ansiktet. För att slippa hantera ojämlikheten. (jämför "
man väljer själv vilket IQ-poäng man tänker med")
Jag brukar förklara intelligens såhär:
intelligens är förmågan att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort.
Om man definierar på det sättet så är det ju självklart att intelligens är användbar pryl inom flera olika områden. Detta att man sällan är bara duktig på ett teoretiskt skolämne, exempelvis. Personer som är väldigt begåvade på ett område är oftast det på andra också, i alla fall bra över medel på annat. Forskningen backar upp det. De intelligensteorier man oftast jobbar med talar oftast om en generell intelligensfaktor som påverkar "underintelligenserna" som verbal eller spatial intelligens. Man kan va bättre på en grej än annan, men det brukar dra åt samma håll.
Jag har ofta hört folk säga att de som är smarta, de är ju oftast inte så socialt duktiga, ofta i samband med att man säger typ att Pelle är inte så bright, men han är ju väldigt social. Som lite hämndplåster på såren och påminnelse om att ingen får vara för bra, för det är inte snällt mot de andra. Tyvärr (eller vad man ska säga) är det inte riktigt sant. Även i det sociala livet är det bra att ta in information, sålla, se mönster och fatta rätt beslut fort. Det finns andra faktorer också, förstås, men intellektuell kapacitet tar dem till en ny nivå. Men jag tror att man sällan tänker på Stoffe som är duktig i skolan är kung på partyt som "smart". Det är kanske inte hans mest uppenbara egenskap.
Man tänker kanske mer på introverte Sonny som är skitsmart men inte närvarar på partys där Stoffe är kung. Då är "smart" kanske första egenskapen man tänker på, och man drar slutsatsen att intelligens är socialt hämmande. Sedan kan det ju för all del vara så att Sonny blir dödsuttråkad av sina klasskamrater, och det är inte bra grogrund för sociala skills. Ja, jusste, och så tänker ju man lätt på aspie-stereotypen som är lysande på sitt nördområde men har svårt för det sociala. Men det är inte intelligensen som leder till sociala problem, det är Aspergers. Intelligens är en skyddsfaktor för en mängd diagnoser. Tänker man rätt och fort kan man klara sig okej fast man lägger ner största delen av sin mentala energi på att se gröna tomtar eller ha panikångest.
Jag jobbar ju just med kapacitetstest, en
studie på sådana. Kapacitet är ordet man i mina HR-sammanhang använder för intelligens och begåvning. Kapacitet (ability) låter inte så farligt om man hoppar över att specifiera vilken sort kapacitet man pratar om. På kontoret är begreppet oladdat. Där är det liksom percentiler och normalfördelningar, och kapacitetstest problematiseras noll. Snarare tycker man att de borde användas mer. Kapacitetstest är nämligen en av sakerna som bäst predicerar hur bra man kommer göra sitt jobb. Mycket bättre än skolbetyg, exempelvis. Eller CV.
I mina jobbsammanhang vill man att kunderna ska använda fler såna test i sina rekryteringprocesser. Som jag förstått det finns det ibland skepsis till sådant. Jag vet inte hur det är med kunderna, men jag tänker på hur sånt diskuteras utanför jobbet. Test ses som hårt, människan blir reducerad till en siffra, vad händer om man ligger lågt? En intervju, där man man se människan, hela hon får komma fram och visa sina styrkor, det blir rättvist. Magkänslan säger intervju, magkänslan tycker test känns obehagligt.
Men vetenskapligt är test bättre prediktor. Dessutom är test rättvisa - alla har samma förutsättningar. En ostrukturerad intervju påverkas av kemin mellan personerna. Gillar man nån ställer man kanske inte de jobbiga frågorna, man förlåter mer - och tvärtom om det är nån man spontant ogillar. Ett test ställer lika svåra frågor till alla. Ett test tar inte hänsyn till om personen är man eller kvinna, mörkhyad eller vit, har dialekt eller är gammal. Men ändå, nånstans i magen känns det så hårt att poängsätta på det sättet.
Under jobbveckorna sitter jag och diskuterar testresultat med personerna som deltagit i studien. Jag berättar att kapacitetstest förutsätter hur bra man kommer göra sitt jobb. Jag berättar också att man varken ska ligga för högt eller för lågt. Har man hög intellektuell förmåga blir man uttråkad på ett lätt jobb - man börjar kanske underprestera av ren motivationsbrist, eller så säger man upp sig efter ett halvår. Ligger man för lågt för tjänsten känns det inte bra och i värsta fall blir man utbränd för att man hela tiden måste jobba mer än man orkar. Undersökningsdeltagarna säger ofta att det är väl ändå avgörande att man passar på arbetsplatsen rent socialt. Jag håller med att det är viktigt. På någon pendeltågsresa hem slog det mig att hur man passar ihop socialt handlar nog också till stor del om att ligga inom liknande IQ-spann.
Så det är sånt jag tänker på nuförtiden. Jag tänker på att intelligens är svårt att tala om, och man talar sällan om hur laddat det är (till skillnad från exempelvis fett). Jag tänker på etik, hur ska man göra när vetenskapen verkar säga en sak som sorterar människor på det här sättet. Och mer etik - att sålla bort dem som hamnar under cutoff, det är ju också bra för deras skull, att de inte får en uppgift som är för krävande, men att sålla på det sättet känns också grymt i ett samhälle där jobbfrågan är så infekterad. Jag tänker på hur jag ska göra för att prata om intelligens utan att låta som priviligerad rövhatt som uppmanar andra att omfamna orättvisan. Ni som orkade med hela vägen, vad tänker ni?
