måndag, oktober 28, 2013

Poly som läggning och val

För ett par veckor sedan bloggade jag om poly och använde ordet "läggning", vilket ifrågasattes i en kommentar. Jag lovade att utveckla, och glömde det så gott som omedelbart. Men nu kommer det!

Jag har aldrig sett någon forskning på detta, så jag väljer att utgå från orsaker som jag sett och hört när personer förklarade varför de är/gör poly. Och de orsakerna är väldigt olika. Vissa personer beskriver det på ungefär samma sätt som exempelvis homosexuella beskriver sin resa till att inse att de inte älskar som det förväntas. Att man länge känt att man är annorlunda, provat normativa relationer och vantrivts, tills man insett att man inte är monogam. Man är born this way. Den känslan. Vissa säger att det är så det är för dem, och jag ser ingen anledning att inte respektera detta. Inte minst för att det är så jag har upplevt min icke-monogami.

En del pratar mer om ett val. Kanske har det varit en politisk fråga för dem. Kanske ideologisk. Kanske har de kommit fram till att det är ett rimligt, logiskt, sätt att ha relationer på. Kanske passade det i just den relationen. Det blir helt enkelt fokus på någonting man väljer att göra.

Jag har även hört båda perspektiven i kritik av poly. Det första - "man måste vara sjuk i huvudet". Då är polys som de är, ode kan inte hjälpa att de vill ha flera relationer samtidigt, men de ska inte accepteras för det. Det andra - alla kan dras till fler, men man väljer att inte hålla sig till en, så man har inget att skylla sin förkastliga livsstil på.

Såhär tänker jag om saken på ett privat plan. Människan som djur är inte monoamoröst. Både om man ser till möjligheten att attraheras av flera på en gång, och om man ser till människoartens faktiska beteenden. Men det finns också variationer människor emellan. Vissa har större kapacitet för och intresse av flera nära relationer, andra inte. Vissa råkar passa in finfint i moderna samhällets föredragna relationsmodell (sex och romantik sköts seriellmonogamt, vänner kan man ha fler av, föräldraansvar kan man ha ihop med nån man inte just nu är i par med). Andra skulle passat finfint i att ha affärsmässiga äktenskap och älskare vid sidan om, men det är inte så man förväntas relatera nuförtiden. Jag tror att det finns medfödda eller inlärda faktorer som påverkar hur pass monoamorös man är. Det är likt läggning på det sättet.

Och så finns det val. Val finns alltid, oavsett läggning. Homosexuella kan välja att gifta sig med partners av motsatt kön och ha sex med dem. Visst, alla inblandade kommer vara eländiga, men man kan välja att agera normativt. Även de som känner igen sig i poly som läggning väljer att leva på ett visst sätt. De kan välja att leva monogamt - många väljer just detta av olika anledningar. De kan också välja att leva ickemonogamt på något av de väldigt många sätten som finns.

Att hävda att poly är en läggning kan vara skyddande - då blir kanske folk inte lika kritiska för att man kan ju inte rå för att man är en slampa som inte kan bestämma sig. Det kan också irritera vissa, jag har flera gånger sett uppfattningen att polys åker snålskjuts på H(BTQ):s kamp. Att hävda att poly är en läggning kan vara ett sätt att positionera sig mot de där andra som vill ha månggifte, ni vet, de där muslimerna som förtrycker och gud vet vad till skillnad från oss progressiva*.

Jag tycker man ska ha båda perspektiven i huvudet, men vara medveten om att man väljer hur man lever. Man väger in faktorer som normer, läggning, hotbild, ork, livssituation, eget intresse och mycket annat, och väljer att bete sig på ett visst sätt. Och jag tycker att det är viktigt att minnas att även människor som beslutar sig för exklusiv tvåsamhet gör det - väljer. En del av dem som väljer monotvåsamhet kanske känner attraktion till andra, men väljer att inte agera ut den. En del av religiösa skäl, eller politiska, eller ideologiska. En del för att det funkar i just den relationen. En del - rätt många - för att det är lätt att välja, och om man är hyfsat okej med de ramarna är det ett enkelt beslut. Oavsett hur man brukar känna eller vad man drömmer om så kan man göra val. Val som följer känslor, eller val som går helt eller delvis emot. På det sättet är poly alltid ett val, men det utesluter på intet sätt att det kan (för vissa, åtminstone) vara en läggning.

*inte min åsikt, men har sett den retoriken

söndag, oktober 20, 2013

Tron-filmerna som normbrytande relationsskildning



Jag har velat blogga om Tron som polyfilm jättelänge, men ville se om originalfilmen först för att få mer på fötterna. Såg om den i helgen och såg dessutom även den nya Tron: Legacy. Kan nu nöjt konstatera att mitt case håller och håller till och med bättre med den nya filmen. 

Så, vad är grejen?

Tron är alltså en Disney-film från 1982 som handlar om en snubbe som hamnar in i en dator, och ser ut som om bröderna Stenberg hade gjort the Matrix. Och den skildrar relationer på ett sätt som gör en förvånad. Mig, åtminstone. Huvudtrion i filmen är nämligen en tjej, hennes nuvarande och hennes ex. När man har den triangeln i huvudpersonssammansättningen så är det ju bara för att alla ska få bete sig jävligt omoget. Gärna så att de slåss om vem som ska Få Tjejen™ för att tjejer är ju priser, det vet ju alla. Men här beter alla sig rimligt. Och faktiskt så att man kan läsa det som en triad utan att det är en orimlig tolkning. Som polyperson passar jag därför på att se Tron som en polyvänlig film, eftersom polyvänliga filmer som inte handlar specifikt om relationer inte växer på träd.

Men ja, nu ska jag presentera bevis. 

Alan Bradley är en programmerare på mjukvarujätten Encom, och är måttligt förtjust i företagets onda VD. En dag försöker någon hacka in sig i företagets internsystem och det leder till att Alan inte har access till sin dator. Han går till sin tjej - Lora som jobbar som laserforskare på Encom. Hon misstänker genast sitt ex Kevin Flynn. Lora och Alan åker till Flynn. En gång i tiden var han stjärnprogrammerare men driver nu en arkadhall. 


Alan, Flynn, Lora

Bevis 1När de tre möts frågar Flynn genast Alan om Lora fortfarande slänger kläder runtomkring på golvet. Upplagt för penismätning mellan hannarna, men Alan svarar nåt hellugnt, och Lora suckar lite. Tre sekunder senare uppdagas det att Encoms onda VD hade snott Flynns kod till det som blev företagets framgångsrika dataspel. Istället för att ha triangeldrama sticker de genast till Encom för hacka skiten ur deras datorer och få fram bevis på att det är Flynn som skrev spelen. 
När de kommer fram råkar Flynn sugas in i datasystemet med laser. Väl där, efter allehanda äventyr, möter han programmen Tron och Yori som ser precis ut som Alan och Lora.

Flynn inne i datasystemet

Yori och Tron

Bevis 2Flynn blir genuint glad att möta Tron. De har ett par långa ögonblick av att hålla om varann och stirra i varandras ögon på ett sätt som vore de av varsitt kön hade direkt tolkats som romantiskt. 
Bevis 3Under slutstriden inträffar två kyssar. I den första blir Yori kysst av Flynn. Och bara några minuter senare kysser Yori Tron. Utan att någon höjer på ögonbrynen. Utan att bli slutsheamad. Utan att slitas mellan de två karlarna. Utan att filmen signalerar att vi ska bli chockerade. Ja, det har väl hänt i andra filmer att hjältinnan kysser båda hjältarna, men det sker sällan såhär oproblematiskt med endast ett par minuters mellanrum. 
Ja, sen blir Flynn lasrad tillbaka till verkligheten, den onda VD:n kodstöld avslöjas. Och...
Bevis 4I slutscenen står Lora och Alan på taket till Encom-byggnaden. En helikopter laddar. Ut stiger Flynn och alla tre ser jäteglada ut och kramas. 
Ja, polytolkningen är helt upp till min vilja att det ska vara så. Men även utan den vinkeln är det här en ovanligt avspänd skildring av en tjej, hennes ex och hennes nuvarande. Jag skrev en gång en utförlig text om triangelns funktion (här, spoilar himlabra animén Apollon på sluttningen), att när en sådan triangel visas så är det för att lägga till en latent dramatik, man vet att triangel leder till drama. Fast inte här. Här beter de sig som rimliga jävla vuxna. Chockerande!

Och det blir bättre med Tron: Legacy, en uppföljare från 2010 med ett föredömligt soundtrack av Daft Punk. Den handlar om Sam Flynn, son till Kevin Flynn. Sonen är nu 27, och pappan försvann för 2+ år sedan (spoiler - han sögs in i en dator). Och Alan, han är kvar, och är npgon sorts fadersgestalt åt Sam.

Alan och Sam
Bevis 5:Okej, så sist vi såg trion och hade stenkoll var Alan och Lora ihop och hade en bra relation till Flynn. 20 år senare har Flynn fick en unge, Alan är fadersgestalt ...vad hände med Lora? Hon nämns aldrig direkt, däremot får vi veta att Sam hade en mamma som dog när han var liten.
Den rimliga slutsatsen är alltså att Sam är Lora och Flynns barn, och Alan är med på noterna. Antingen hade Lora och Alan gjort slut och Lora återupptagit relationen med Flynn, eller så får jag snälla tolka det som om de hade nån sorts öppen grej snälla snälla snälla?
Mina damer och herrar. Members of the jury. Se mig i ögonen och försök övertyga mig om att det är vanligt förekommande att potentiella triangeldraman hanteras så avslappnat och potentiellt normbrytande. Se mig i ögonen och försök motivera varför jag inte ska tolka detta som att Tron är min favoritpolyfilm. Se mig i ögonen när ni försöker ta barnets enda leksak från barnet. Gör det bara, gör det! Nä! Nej, jusste! Ni har inget case! Epic fail. Ha!

tisdag, oktober 15, 2013

Videoblogg - recension av Master of Sex, säsong 1, avsnitt 01-03

Jag har gjort videorecension av de första tre avsnitten av Masters of Sex. Bara att kolla!

söndag, oktober 13, 2013

Phonephucker-utlottning 2

Hej! Jag hade ju fått författarex av Phonephucker som jag skrev 2007. Den har fått fina recensioner på sin tid, och en ny fin recension av mig nyligen, och den är illustrerad av Elin Jonsson som nyligen svepte över hela internet med sina Mucha-inspirerade porträtt av Game of Thrones-kvinnor. Man kunde vinna en förut, en person lyckades, nu har ni en ny chans! Det är typ som förra gången, fast annan fråga. Man ska helt enkelt maila mig ett mail med ett svar och då är man med! Kom igen! Rolig bok! Med bilder! Fantastisk julklapp!

Formalia:
Mailet ska skickas till tanja.suhinina@gmail.com senast söndagen 27 oktober
Mailets rubrik ska vara phonephuckeruppsats annars får man inte vara med.
Mailet ska innehålla svar på tävlingsfrågan som får vara max 1000 tecken långt inklusive mellanslag och signaturen som ni önskar synas med i inlägget där jag publicerar alla svar.

Frågan:
Jag läser just nu en masterutbildning i sexologi. Om två år ska jag påbörja min examensuppsats där, men jag vill göra det lätt för mig och bestämma ämnet tidigt. Förra gången skrev jag om unga kvinnor och vestibulit. Vad skulle du vilja att jag skrev min sexologi-uppsats om?
(Obs det förpliktigar inte mig till nånting, vill bara ha roliga idéer och höra hur andra tänker, men vem vet...)

Phonephucker-utlottning 1 - resultat!

Heeej! Jo, eh, jag blev visst lite sen. För jag glömde lite att jag gjorde det här med att lotta ut en Phonephucker. Min ursäkt är att jag började på nytt jobb och blev lite förvirrad i livet, men nu har jag börjat skaffa koll på verkligheten igen.

Man skulle svara på en fråga, minns ni det? Frågan löd

Det finns kultur som man förutsätts känna till om man ska hänga med i samhällsdebatten. En artikel om arbetslöshet eller fat shaming kan innehålla en referens till romanen Dorian Grays porträtt, teveserien Mad Men eller tavlan Mona Lisa, och läsarna förutsätts känna till dessa verk och ha kunskaper om deras innehåll.
Vilket verk som nu inte är såpass en del av medelsvenssons kulturkanon skulle du vilja vara det, eftersom verket skulle vara en användbar lins att se samhället genom?

Här är svaren jag har fått!

Svar 1:

Jag skulle vilja att Ursula K. LeGuins novell ”De som lämnar Omelas” tillhörde kanon. En kort novell om det perfekta samhället Omelas där alla är lyckliga, där alla var glada. Men lyckan baserar sig på att ett barn – ett endaste barn – tvingas leva i missär, i sin egen avföring. Och alla invånare måste se detta barn, förstå att deras perfekta samhälle bygger på lidandet hos barnen. Alla känner avsky, vanmakt. Men de lever vidare. Utom några, de lämnar Omelas. Vart de går vet ingen. Det är en utmärkt allegori över västvärlden som lever i lyx, ofta baserat på utnyttjande av barnarbetare och vuxna som lever under förskräckliga förhållanden. Vi får se deras lidanden, känna vanmakt över dem, men väljer ofta att blunda. Andra står inte ut, de lämnar Omelas, ger sig iväg från det perfekta för de inte står ut med sitt samvete.

Denna novell har satt sig i huvudet på många som läst den, det går att hitta hänvisningar till Omelas här och var på nätet. Men jag önskar fler läst den. Kännt tyngden i berättelsen och kanske reflekterat mer över det samhälle de själva lever i. Och jag önskar att fler lämnade Omelas.

http://www-rohan.sdsu.edu/faculty/dunnweb/rprnts.omelas.pdf
Mvh Hampus

Svar 2
Hejsan! Här är mitt svar på frågan i din bokutlottning!
"De verk jag spontant kommer på som borde finnas som en del av medelsvenssons kulturkanon är Netflix- teveserien "Orange is the new black" och boken "Egalias döttrar" av Gerd Brantenberg. Den förstnämnda eftersom den skiljer sig så mycket från teveserier de flesta är vana att se. Bland karaktärerna finns en diversitet som också hittas ute i samhället, men sällan visas på film, dessutom är karaktärerna väldigt mångfacetterade och långt mer än bara "den svarta kompisen" eller "flatan". Brantenbergs bok är med av den anledningen att den på ett humoristiskt och lättsamt sätt, via sin skildring av en tvärtom- värld, öppnar upp ögonen för könsnormer och det faktum att vi faktiskt lever i ett patriarkat."
Mikaela / yllestrumpa.wordpress.com
Svar 3

Mitt svar är bloggosfären. Inte alla bloggar som helhet utan snarare den specifika del bloggar som ändå syns och hörs en del och som handlar (företrädesvis) om feminism, genus, sex och normer. Alltså till exempel din blogg, Lady Dahmer, Fanny (Arsinoe), Oneway communication, Johanna Sjödin, Hej Blekk!, Genus Schmenus. Det må vara bara en marginell andel som debatterar och utvecklar sina åsikter på området i dessa bloggar, men de skulle gärna få vara en del av allmän kunskap att referera till.
Svar 4

Jag tycker att The Wee Free Men är en bok som majoriteten av svenskar borde ta del av. Dels för att den tar upp könsroller, dels för att den tar upp att allting inte är som det verkar. Jag känner att många i Sverige är inrutade i sitt beteende och borde vara öppnare för nya saker och verkligheter i livet. Så som att din sanning inte behöver appliceras till andra andra, att vi alla lever i våra egna verkligheter.
Med vänliga hälsningar,
Emilia Laskowska

Som ni tydligt ser här drog jag lott genom att skriva nuffror på lappar och dra en. Mikaela, grattis! Maila mig adress/signeringsönskemål så skickar jag dig en bok!

De som inte har vunnit en bok - jag lägger strax upp en ny utlottning!

fredag, oktober 11, 2013

Innan ni frågar om det finns studier om polys.

Åh, ibland får jag frågor om ifall det finns forskning som stödjer att poly är ditt eller datt. Mer knäppa? Mindre anknutna? Mer multitaskande? Nånting!

Svaret är förmodligen - man vet inte.

Here is why.

För att studera någonting måste man definiera vad man studerar, och hos vilka. Vi tar nåt enkelt, vi tar fråga om polypersoner är mer deprimerade än monogama, mätt med en i depressionssammanhang klassisk skala BDI. (Så slipper vi diskutera hur man egentligen mäter depression och bara fokusera på hur man definierar poly)

Jaha, okej, och vilka ska vi då mäta? Vilka ska ingå i det hära poly och mono som ska jämföras?

Är det personer som identifierar sig som poly? För i så fall missar man en massa personer som använder andra ord fast de gör samma sak.

Är det personer som lever så att de inte har exklusiva parrelationer? Nu eller i allmänhet? Eller vid nåt tidigare tillfälle? Eller personer som skulle vilja, men inte gör det av någon anledning? Vilka anledningar gills? Att man döljer sin läggning? Att man för tillfället helt enkelt bara har en rätt person men är öppen för flera?

Är det personer som man råkar hitta när man kontaktar en polyförening?

Poly är ett jävligt stort, brett och luddigt begrepp. För att jämföra polypersoner med monogama måste vi definiera vad sjutton vi menar med poly. Oavsett hur vi avgränsar oss kommer generaliseringen av slutsatsen vara ett problem. Och sean att analysera allt om man vill jämföra olika polysätt med varandra istället för att gruppera dem i en hög - återigen, hur ska man sortera och hur ska man i praktiken få tag på så många personer som behövs för att en sådan analys ska vara meningsfull?

Och om vi nu pratar om definitioner, ska vi kanske tala om monogama också? Att inte heller monogama är en helt lättdefinierad grupp? Vad ska man göra med alla otrogna? Alla som önskar att de kunde ha fler partners men lever tvåsamt och exklusivt?

Och vet ni vad som är ännu mer förvirrande? Monogami är normen, right? Någonting som antas. När man konstruerar enkäter, till exempel. Man frågar inte om personer är monogama eller ej, man frågar kanske "Har du fast partner?" och svarsalternativ är 1) Nej; 2) Ja, särbo; 3)Ja, sambo; 4) Ja, make/maka. Sedan förutsätts det liksom att den som svarar har helt vanlig normal parrelation i dess enda tänkbara exklusiva form. Man har ju ingen möjlighet att svara annat, om man inte i ren protest kryssar i flera av rutorna och då sorteras enkäten ut eftersom den inte passar in i analysen.

Eller så kryssar man i en ruta och försvinner in i mängden av förmodat monogama. Som psykologstudent/psykolog/patient/snäll människa har jag fyllt i tonvis med enkäter där min relationsstatus efterfrågats. Det är väldigt sällan som jag har tillfälle att visa på att det finns en bredd i relationer bland de svarande som enkätkonstruktören inte har tänkt på. Så om man nu skulle sätta hundra polys på att göra BDI och jämföra med en normalpopulation - hur skulle man ens veta vad man jämför med?

Så nästa gång ni kräver att jag ska presentera forskning på att polys inte är knäppa vill jag gärna ha en definition på poly, en definition på knäpp, och att det är ni som gör studien. 

söndag, oktober 06, 2013

Historia i blodet / Kriget har inget kvinnligt ansikte

Jag blir ibland tillfrågad om vad jag tycker har varit den största skillnaden, krocken, för mig när jag kom till Sverige. Vad är det som känns annorlunda med svenskar för mig som har den bakgrunden jag har? De första intrycken är en annan saga, men det som i längden har visat sig vara den största skillnaden är detta - ni svenskar har inte historia i blodet.

Jag har försökt förklara det vid andra tillfällen. Skrev det på Twitter en gång. Jag minns att någon sade att hen visserligen var etniskt svensk men upplevde att när hon talade med äldre generationers släktingar kom det ändå fram stora förändringar - rösträtten, ökad materiell standard. Men skillnaden är att jag har allt det där (om inte annat så har jag själv gjort en rejäl tidsresa) men förutom det innefattar mitt släktminne sådana saker som står i historieböckerna. Inte vinjetterna om hur vanliga människor levde, utan de riktiga historiesidorna i historieböckerna. Det där om krig, och politik, och revolutioner. Som sovjetryska har jag en direktlinje till de stora världshändelserna.

Jag minns första gången jag insåg vad som saknades i Sverige. Det är ju svårt att se vad som saknas, lättare att se vad som tillförs, vad det finns för mycket av. Två år efter att jag flyttade hit var min familj på resa i Storbritannien. Där fanns monument efter andra världskriget. Det kändes som hemma. Jag får alltid en sådan tillhörighetkänsla när jag är i ett land med monument med siffror ca 1939-1945 på. (1939-40 dras med av bara farten, egentligen är det ju 1941-45 som det stora fosterländska kriget varade)

Det är svårt att förklara vad som saknas, så jag har svårt att förklara för svensk-svenskar vad det är jag känner när jag känner avsaknaden av förankring i historien. Men det känns. Jag älskar Sverige för det, jag älskar att det är ett litet fredligt land. Jag älskar att det mest spännande som hänt här är att det för nästan trettio år sedan var en statsminister som blev skjuten på öppen gata när han promenerade utan en tanke på livvakt. Jag älskar att när en självmordsbombare sprängde sig själv sprang en person fram för att ge första hjälpen. Det är så mycket jag älskar med Sverige som stammar just ur historielösheten i det kollektiva medvetandet.

Men jag tycker också synd om svenskarna för det. För mig är det ju en självklar dimension av mig, någonting som får mig att känna mig som en del av världen. Någonting som får mig att känna gemenskap med miljontals människor som lever och har levt. Någonting som gör att det som står i historieböckerna är min historia. Inte någonting som är viktigt att veta, inte var mitt folk kommer ifrån, inte perspektiv på dagens politiska och socioekonomiska förhållanden, utan min historia.

Det var därför givet att jag skulle läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj - en samling berättelser om andra världskriget av kvinnor som slogs på Sovjets sida. Jag måste ha hört talas om boken innan svenska översättningen förra året (jag vet att jag har läst en av historierna som barn), men det var först när svenska översättningen kom förra året som jag varseblev den på riktigt. Det var också då jag bestämde två saker. Ett. jag måste läsa boken. Två: jag ska inte läsa den på originalspråket.

Jag hade inte klarat att läsa detta på ryska. På svenska skulle jag ha en skyddande distans. Det skulle stå flickor och inte девчата, kosackby och inte станица. Att läsa ögonvittnesskildringar av ett krig bäddar inte för en god natts sömn för någon. För mig skulle det bli för nära, jag är verkligen en mes. Jag sa ju, direktlinje till historieböckerna. När jag väl började läsa blev jag efter några sidor lite tryggare. Kajsa Öberg Lindstens översättning är utmärkt, ryskan läcker inte igenom samtidigt som hon lyckas behålla tonläget.

Hur är själva boken då? Fantastiskt. Läsvärd. Välkomponerad, välskriven. Man hör att det är historier som har väntat på att bli berättade, som kvinnorna hade burit på i fyrtio år. Stora fosterländska kriget skildras alltid manligt, heroiskt, geografiskt, historiskt. Aleksijevitj möter gång på gång kritik när hon ska skriva om kvinnerier. Kvinnorna som berättar vittnar också om att många avfärdar deras berättelser för att de är kvinnoberättelser. Men nu berättar de, om blommor och att inte få vara vacker, om menstruationer, om att bli motarbetade när de ville göra mansgöra och om att få erkännande. Om tapperhet (herregud vad de sjuttonåringarna vågade!) och om gråt, om att kyssa och smeka de som ligger för döden, och att lägga om sår, baka bröd, tvätta nedlusade kläder. Om att komma hem och bli ifrågasatta. Medan männen var hjältar blev kvinnorna utsatta för det som vi i Sverige idag kallar slutshaming - vad var det egentligen som hände när de var ute med bara karlar i fyra år?

Det är en hemsk bok också, naturligtvis. En vidrig bok. Ond bråd död är det, förstås, och inälvor och likskändning. Ni som liksom jag blev avskräckta av citatet i DN:s recension, er kan jag i alla fall trötsta att det är en av de värre historierna. Undvik förordet där författaren citerar de bortcensurerade historierna. Undvik avsnittet om partisaner. Undvik avsnittet om kärlek (kvinnorna är förvisso själva duktiga på att självcensurera bort våldtäkter). Undviker du detta lyckas du undvika det allra värsta. Men ni anar nog redan. Kvinnor våldtas. Kvinnor blir gravida. Kvinnor tar hand om barn.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är verkligen en bra bok, en viktig bok, som svensk ska man vara glad att man har tillgång till en bra översättning. Det handlar inte bara om att Aleksijevitj samlar så många röster som fått höras så lite. Det handlar också om att boken är en utmärkt skildring av krig - och hur man talar om krig. Aleksijevitj gör inga långa akademiska utläggningar, men under läsningen blir det uppenbart vad som menas med att historia är männens historia. "Segrare skriver historien" säger man ju. Det har sällan varit mer uppenbart.