Julia Skott bloggar om att vattenbaserat glidmedel kan, på grund av glycerinet det innehåller, vara fail att använda om man har svampinfektion eller har lätt för att få dem. Jag har aldrig hört talas om det förut, vad jag minns. Jag har googlat runt lite och typiskt nog verkar en betydande del av informationen om sådant finnas på sidor som säljer glidmedel som inte innehåller glycerin. Och det känns ju inte direkt som den sakliga informationen man önskar att allmänheten ska ha mer tillgång till.
Hur som helst, det här är på listan av saker som får en att ana att ingen egentligen bryr sig om att upplysa om sexuell hälsa.
Om vi ändå är inne på ämnet. Sist svamp och slemhinnetorrhet pratades var det mycket oljesnack. Alltså att man ska använda olja om underlivet är för torrt. Folk verkar gilla det. Jag har sen forever hört att fett+kondom int eär ett lyckat kombo. Nån som vill upplysa?
fredag, maj 29, 2009
tisdag, maj 26, 2009
Love is all you need
Jag älskar följetonger! Jag har skrivit om det förut (1, 2, 3), och nu har jag det tveksamma nöjet att berätta att jag har träffat på ytterligare en text om nya skönhetsideal i modeinndustrin där Beth Ditto är på omslaget till Love får exemplifiera.
Det är i ledaren i senaste Bon som jag bläddrade i på Pressbyrån. Det finns även artikel kopplad till det, på temat "nya ideal", som handlar (som jag hann uppfatta det) om en agentur som har "avvikande" modeller. Alla människorna på bilderna jag såg var magra.
2009 är vi så progressiva att vi har en ful sångerska och en tjock omslagsflicka! Läs även andra bloggares åsikter om love, beth ditto, nya ideal, ideal, utseendeideal, utseelde, tjock, smal
Det är i ledaren i senaste Bon som jag bläddrade i på Pressbyrån. Det finns även artikel kopplad till det, på temat "nya ideal", som handlar (som jag hann uppfatta det) om en agentur som har "avvikande" modeller. Alla människorna på bilderna jag såg var magra.
2009 är vi så progressiva att vi har en ful sångerska och en tjock omslagsflicka! Läs även andra bloggares åsikter om love, beth ditto, nya ideal, ideal, utseendeideal, utseelde, tjock, smal
söndag, maj 24, 2009
Om en nisse som googlade "heteroarkat", fick inga träffar, och drog slutsatsen att ingen pratar om heteronormer
Jag har genom ett inlägg på/av Sleepless upptäckt en artikel på Newsmill som avslöjar den feministiska imperialismen. Sleepless själv kommenterar mycket av det jag skulle kunna kommentera på, så läs gärna inlägget för att se vad jag tycker om heteroarkatet. Men det finns en del andra intressanta blinda fläckar på skribentens näthinna.
Sedan kommer han med feminismen-har-gått-för-långt-drinking-game-klassikern
Det finns bara en sorts feminism som har heliga dogmer och lynchar biologer. Jajamen! Läs även andra bloggares åsikter om andreas dahlin, feminism, imperialism, feministisk imperialism, hudfärgsvetenskap, genusvetenskap, antifeminism, det var bättre förr, ju förr desto bättre, jämställdhet, jämlikhet, frihet, broderskap, det där var jätteförr och se så mycket bättre det var
Vi har sett ett enormt uppsving för den så kallade genusvetenskapen på senare år, särskilt i Sverige. Genusvetenskap borde knappast få kallas vetenskap med tanke på dess metodik och teoretiserande, men det grundläggande syftet är hursomhelst att studera kön som en social konstruktion. Då undrar jag varför det inte finns t.ex. en "hudfärgsvetenskap" som studerar mänsklig ras som en social konstruktion? Vore det inte spännande att utforska vad som anses vara typiskt beteende för asiatiska folkslag? Vad för sorts fördomar har vi ofta mot mörkhyade människor? Dessa frågeställningar torde vara lika intressanta som de genusvetenskapen adresserar, men trots detta existerar inte någonting liknande en hudfärgsvetenskap.Andreas Dahlin måste bo i en burk. En plåtburk, så han inte ser omgivningen alls. Får han plats kan han få låna lite av min amerikansk kurslitteratur och ta reda på allt han någonsin inte velat veta om skillnader mellan asians, hispanics, blacks och caucasians. Ja, det är mer sånt i USA än Sverige, men att bete sig som att det inte finns några andra studies än gender studies är inte okej.
Sedan kommer han med feminismen-har-gått-för-långt-drinking-game-klassikern
Man hade kunnat tro att kompetens och meriter var viktigare egenskaper än kön när positioner tillsätts, men så är tydligen inte alltid fallet.och fattar inte att just det han skriver är just anledningen till varför kvotering över huvud taget diskuteras. Ja, just precis för att kompetens och meriter borde vara viktigare än kön, men det är inte alltid fallet. Just. Precis.
Det finns bara en sorts feminism som har heliga dogmer och lynchar biologer. Jajamen! Läs även andra bloggares åsikter om andreas dahlin, feminism, imperialism, feministisk imperialism, hudfärgsvetenskap, genusvetenskap, antifeminism, det var bättre förr, ju förr desto bättre, jämställdhet, jämlikhet, frihet, broderskap, det där var jätteförr och se så mycket bättre det var
lördag, maj 23, 2009
"Nu tycker jag att vi lägger bort titlarna" eller DSM-VI
Jag gjorde en koppling imorse som gjorde världen lite begripligare för mig. Det är inget revolutionerande, men det gjorde min tankekarta lite mer sammanhängande, så det kanske kan göra samma sak för nån annan.
Relationsetiketter är som diagnoser!
Jag är ju psykstudent och det där med huruvida diagnoser är bra eller dåligt är en diskussion som ständigt dyker upp i min omgivning. Jag tycker själv att det är något tröttsamt att höra "diagnos känns som att man sätter stämpel på en människa" eftersom jag tycker det säger mer om diagnossynen hos personen som fäller uttalandet snarare än hur DSM-IV är tänkt att användas. För en diagnos i det sammanhanget är att man uppfyller ett antal kriterier i en lista. Varken mer eller mindre. Det förklarar ingenting. Det säger inte att alla människor med diagnosen är likadana. Det säger inte att man är sin diagnos.
Samtidigt kan jag förstås inte förneka att psykiatriska diagnoser tyvärr ofta ses som just som nåt man är snarare än har, att man behandlar en diagnos och inte en människa, att man antar att klienten uppfyller samtliga kriterier fast det inte är ett krav.
Och det är samma sak med relationstitlar!
Å ena sidan tycker jag att det är helt okej att till exempel kalla mig för sambo, för jag uppfyller sambo-kriterierna. Å andra sidan leder det till att folk antar att jag uppfyller allt som ingår i "sambo". Eller "flickvän" för den delen. Å ena sidan vill jag inte förneka mina relationer, å andra sidan vill jag ha mina relationer, inte vara mina relationer. Och tyvärr blir man sedd som sin relation.
Jag tycker förresten inte att det alltid är fel att se mig utifrån mina relationer. Det är bara det att det oftast blir så att man inte är sina relationer, utan sin (the) relation. "Vän", "gymnasiebekant", "nemesis", "partner in crime", "irritationsobjekt", "vi jobbar bra ihop" och "gammal flamma" suddas ut när "sambo" träder in. Och visst går det fortfarande att säga "Nisse är min kompis från skolan" eller "Nisse är min bästa barndomskompis", men det är bara civilstatusrelationerna (och föräldraskap) som inte är "Nisse är min", utan kan bara vara "Nisse är". "Nisse är kursare" är stilistiskt grepp om det överhuvudtaget förekommer. "Nisse är gift" är vardag.
Det är riktigt underligt med tanke på att relation/förhållande är ord som signalerar, ja, just att man är någonting relativt någon annan. Inte bara är.
Precis som med diagnoser är det behändigt att ha relationstitlar, för de underlättar kommunikation. Precis som med diagnoser blir man lätt sin titel i andras ögon, och förväntas inte bara uppfylla de kriterierna som lett till titeln/diagnosen, utan även de andra i kriterielistan och dessutom en hel del outtalade kriterier och fördomar.
Liksom, oj, whow, världen hänger ihop lite mer från och med imorse! Läs även andra bloggares åsikter om relationer, titlar, diagnoser, diagnos, dsm-iv, sambo, etiketter, förutfattade meningar, att vara och att ha
Relationsetiketter är som diagnoser!
Jag är ju psykstudent och det där med huruvida diagnoser är bra eller dåligt är en diskussion som ständigt dyker upp i min omgivning. Jag tycker själv att det är något tröttsamt att höra "diagnos känns som att man sätter stämpel på en människa" eftersom jag tycker det säger mer om diagnossynen hos personen som fäller uttalandet snarare än hur DSM-IV är tänkt att användas. För en diagnos i det sammanhanget är att man uppfyller ett antal kriterier i en lista. Varken mer eller mindre. Det förklarar ingenting. Det säger inte att alla människor med diagnosen är likadana. Det säger inte att man är sin diagnos.
Samtidigt kan jag förstås inte förneka att psykiatriska diagnoser tyvärr ofta ses som just som nåt man är snarare än har, att man behandlar en diagnos och inte en människa, att man antar att klienten uppfyller samtliga kriterier fast det inte är ett krav.
Och det är samma sak med relationstitlar!
Å ena sidan tycker jag att det är helt okej att till exempel kalla mig för sambo, för jag uppfyller sambo-kriterierna. Å andra sidan leder det till att folk antar att jag uppfyller allt som ingår i "sambo". Eller "flickvän" för den delen. Å ena sidan vill jag inte förneka mina relationer, å andra sidan vill jag ha mina relationer, inte vara mina relationer. Och tyvärr blir man sedd som sin relation.
Jag tycker förresten inte att det alltid är fel att se mig utifrån mina relationer. Det är bara det att det oftast blir så att man inte är sina relationer, utan sin (the) relation. "Vän", "gymnasiebekant", "nemesis", "partner in crime", "irritationsobjekt", "vi jobbar bra ihop" och "gammal flamma" suddas ut när "sambo" träder in. Och visst går det fortfarande att säga "Nisse är min kompis från skolan" eller "Nisse är min bästa barndomskompis", men det är bara civilstatusrelationerna (och föräldraskap) som inte är "Nisse är min", utan kan bara vara "Nisse är". "Nisse är kursare" är stilistiskt grepp om det överhuvudtaget förekommer. "Nisse är gift" är vardag.
Det är riktigt underligt med tanke på att relation/förhållande är ord som signalerar, ja, just att man är någonting relativt någon annan. Inte bara är.
Precis som med diagnoser är det behändigt att ha relationstitlar, för de underlättar kommunikation. Precis som med diagnoser blir man lätt sin titel i andras ögon, och förväntas inte bara uppfylla de kriterierna som lett till titeln/diagnosen, utan även de andra i kriterielistan och dessutom en hel del outtalade kriterier och fördomar.
Liksom, oj, whow, världen hänger ihop lite mer från och med imorse! Läs även andra bloggares åsikter om relationer, titlar, diagnoser, diagnos, dsm-iv, sambo, etiketter, förutfattade meningar, att vara och att ha
onsdag, maj 20, 2009
Mer dagens antifeminism
Det här är förstås briljant, vilken alfahane, liksom!
men det här är liksom bara BÄST
Det är hela inlägget. Ett kraftfullt slag mot feminism, för jämställdhet! Å andra sidan är bloggbeskrivningen
- Det heter slidkrans, inte mödomshinna
http://www.nwt.se/asikter/debatt/article531747.ece
Det är ingen som skall tala om för mig vad saker skall kallas!
Det är ingen som skall tala om för mig vad saker skall kallas!
men det här är liksom bara BÄST
[bild på SAS-plan]
SAS flygvärdinnor har
en medelålder på 47 år...
Det är hela inlägget. Ett kraftfullt slag mot feminism, för jämställdhet! Å andra sidan är bloggbeskrivningen
OBS!och det börjar kännas att bloggen snart kommer att evolvera från tråkig antifeminismblogg till kvalitativ konceptkonst.
Feminism är att byta ut patriarkat mot matriarkat.
Glöm inte det! Men jag gör HÅRT motSTÅND...
tisdag, maj 19, 2009
Moralism är alltid bäst när den är ens egen!
Nämenvänta... är det inte samma Lotta Olsson som för ett tag sen hade åsikter om PK-iga barnböcker (mina inlägg om ämnet: 1, 2, 3) som nu har åsikter om omoderna hetero-skaffa-kille-vill-inte-göra-Det-normativa tjejböcker?
Boktips!
Jag har fått nytändning på att jag vill bli sexolog. Därför vill jag läsa bra böcker om sex och samlevnad. Tips på sådana skriver man i kommentarer till det här inlägget. Puss!
PS. Jag vill också ha jobb som tidningsrelationsrådgivare. Ge mig!
PS. Jag vill också ha jobb som tidningsrelationsrådgivare. Ge mig!
söndag, maj 17, 2009
...annars kan det ju också vara så att en cigarr helt enkelt är en cigarr
Niklas Ekdal skriver på Newsmill om "rysk discofascism". Först skriver han att han älskar Ryssland. Det känns lite "jag har ingenting emot bögar, men..." i sammanhanget.
Och ursäkta mig, "omisstänklig nationalistisk touch" i texterna? Det är Kalinka, Katjusja, två zigenarromanser och Not gonna get us. Jag måste inbillat mig att jag kan ryska, för jag hör ingen omisskänlig nationalism. Möjligen kan man se sådant i Katjusja, men det kommer en bit efter de två verserna som ingick i pausunderhållningen.
Ibland är en manskör helt enkelt en manskör.
Jag tycker faktiskt sånt här är obehagligt. Läs även andra bloggares åsikter om röda arméns manskör, pausunderhållning, esc, eurovision, schlagerfestivalen, ryssen kommer, omisstänklig nationalistisk touch
För övrigt är Röda Arméns Gosskör bästa studentorkesterkonceptet NÅGONSIN. Och så är de jäkligt kul att se på!
När Moskva skulle arrangera semifinalen i Eurovision Song Contest i veckan skickade man fram Röda arméns manskör till att stå för pausunderhållningen, framför ett uppblåsbart stridsflygplan och en stridsvagn, den ena ljusblå och den andra rosa. De texter som framfördes under paradnumret hade också en omisskännligt nationalistisk touch.Såhär, va. Mycket kan sägas om Ryssland som stat och mycket av det i just militärsammanhang, men att likställa Röda arméns körs närvaro på scen under Eurovisionfinal med krigiska intentioner är att visa total oförståelse för 1) rysk kultur och 2) Eurovision. I Eurovisionfinalsammanhang är det brukligt att framföra musik som är representativ i värdlandet och gärna så att även utrikare känner igen musikuttrycken. Röda arméns kör är ett av det internationellt mest kända i rysk musik-väg och ett lika naturligt inslag på ett ryskt Eurovision-scen som klassisk balett och kosackdans.
Och ursäkta mig, "omisstänklig nationalistisk touch" i texterna? Det är Kalinka, Katjusja, två zigenarromanser och Not gonna get us. Jag måste inbillat mig att jag kan ryska, för jag hör ingen omisskänlig nationalism. Möjligen kan man se sådant i Katjusja, men det kommer en bit efter de två verserna som ingick i pausunderhållningen.
Ibland är en manskör helt enkelt en manskör.
Jag tycker faktiskt sånt här är obehagligt. Läs även andra bloggares åsikter om röda arméns manskör, pausunderhållning, esc, eurovision, schlagerfestivalen, ryssen kommer, omisstänklig nationalistisk touch
För övrigt är Röda Arméns Gosskör bästa studentorkesterkonceptet NÅGONSIN. Och så är de jäkligt kul att se på!
Skärp dig, Pär!
I ett anfall av "åka buss mellan Linköping och Stockholm" och tjejtidningsabstinens köpte jag en VR. Där finns det en sida som heter "Fråga Pär" (Pär är en kille, så om man vill veta nåt om killar kan man fråga) och där hittade jag denna pärla.
Jag hoppas litegrann att VR-Pär är ironisk. Jag är i alla fall inte ironisk när jag tycker att det inte är okej att skriva att man ska säga åt sin partner att skärpa sig när hen inte vill ligga. Verkligen verkligen inte okej. Det är inte heller okej att skriva att hans ointresse i att ligga är någonting som antyder frånvaro av engagemang i förhållandet. Och ur relationsrådgivningssynvinkel är det rätt fail att tipsa någon att försöka tända gnistan genom av Pär föreslagna metoder.
När jag lagt upp det här ska jag skriva ett vänligt mail till fragapar@veckorevyn.com. Det får ni också gärna göra.
Upprörande. Läs även andra bloggares åsikter om pär, vecko revyn, veckorevyn, vecko-revyn, fråga killen, relationsråd, sextips, antifeministbloggmedhjälp, tjatsex, okejsex, verkligen inte okejsex, skärpning
Min pojkvän vill inte ha sexOm nån från ett antifeministblogg eller typ Flashbacks forum surfar in på det här inlägget, här erbjuder jag er ett färdigt inlägg åt dig! Copypasta frågan och svaret ovan och lägg till följande:
FRÅGA: Jag har varit tillsammans med min kille i snart fyra å r och vi bor ihop. Men det senaste året har det bara blivit sämre och sämre vad gäller sexet. Jag gör mitt bästa för att bjuda till och har till och med köpt sexleksaker. Men ingenting hjälper. Han kan utan problem gå i flera veckor utan att ha sex och ibland känns det som om vi inte skulle ha sex om jag inte tog initiativet. När jag tar upp det blir han sur och säger att det handlar om oss båda och att det går upp och ner i allas förhållanden. Vad ska jag göra? / Hanna, 24
SVAR: Visst kan sexlivet gå upp och ner, men som din kille håller på verkar det ju som om han nöjt sig med ner. Min erfarenhet är att det inte är helt ovanligt att killar gör så här, utan att egentligen förstå att de dödar förhållandet. Det måste du förklara för honom. Han behöver att få höra att du tänker mycket på det här och att det är ett problem. Förhoppningsvis förstår han allvaret och skärper sig, annars bör du kanske ifrågasätta er relation och hans engagemang.Veckorevyn nr 11 / 2009
Sen kan du lägga till lite irrelevant Fi-bashing efter smak.
Hade det här stått i en herrtidning hade det blivit ramaskri om det, men i Sverige år 2009 är det tydligen okej att säga till killar att skärpa sig och ställa upp för husfridens skull!
Jag hoppas litegrann att VR-Pär är ironisk. Jag är i alla fall inte ironisk när jag tycker att det inte är okej att skriva att man ska säga åt sin partner att skärpa sig när hen inte vill ligga. Verkligen verkligen inte okej. Det är inte heller okej att skriva att hans ointresse i att ligga är någonting som antyder frånvaro av engagemang i förhållandet. Och ur relationsrådgivningssynvinkel är det rätt fail att tipsa någon att försöka tända gnistan genom av Pär föreslagna metoder.
När jag lagt upp det här ska jag skriva ett vänligt mail till fragapar@veckorevyn.com. Det får ni också gärna göra.
Upprörande. Läs även andra bloggares åsikter om pär, vecko revyn, veckorevyn, vecko-revyn, fråga killen, relationsråd, sextips, antifeministbloggmedhjälp, tjatsex, okejsex, verkligen inte okejsex, skärpning
torsdag, maj 14, 2009
Förslag på KBT-åtgärd mot russofobi
Jag pluggar till en examination i KBT-kurs just nu och har därför svårt att låta bli att tänka i kognitivteoretiska banor. Även när jag genom Fredrik Stangels blogg hittar ett något onyanserat inlägg på SvD:s ledardito.
Det är helt enkelt uppenbart att skribenten har, i sin kalla krigsfärgade barndom, har lärt sig att associera "Ryssland" med hot och fara, och kan därför inte låta bli att tänka automatiska tankar av typen "det här måste vara någon sorts hotsignal om att de ska ta över världen" och "alla ryssar är onda" så fort hen ser någonting ryskt. På grund av sina dysfunktionella kognitiva scheman hamnar skribenten i tankefällor, exempelvis att selektiv uppmärksamma det som med lite vilja kan tolkas som signal om hot, eller att generalisera en ambassadtjänstemans uttalande om Tingeling till rimlig tolkningsgrund för Rysslands alla kulturyttringar. Eller att envist hålla fast vid tanken att ryssar inte har humor, och därför välja att uppmärksamma Tingelingreaktionen då den stödjer skribentens världsbild, men däremot inte kunna se möjligheten till självdistans i en spexig textomskrivning av en folkkär schlager.
Tänk om bloggskribenten hade fått träffa en duktig KBT-terapeut! Då hade hen kanske inte tolkat närvaron av uniformsklädda män på scen som förklätt (eller ja, just inte förklätt) hot, utan istället som ett typiskt Eurovision-inslag med musik som värdlandet är känt för, och militäruniformerna som köruniformer snarare än tecken på att sångarna närsomhelst ska plocka fram sina Kalasjnikovs. Hen hade kanske inte tolkat babypastelliga militärfordon som förklätt hot, utan som en fredssignal. Hen hade kanske låtit bli att tolka t.A.T.u:s låt som en signal om att man inte ska tjafsa med Ryssland, utan istället sett t.A.T.u:s scenframträdande som ett tecken på större öppenhet mot HBTQ-personer, eller helt enkelt att värdlandet visade upp en modern och internationellt känd popgrupp.
Terapeuten skulle antagligen gått genom skribentens reaktioner på exponering för Ryssland och diskuterat hur hen upplever det och tolkar signalerna. Tillsammans skulle de komma på alternativa tolkningar och se om de kanske är rimligare än skribentens automatiska tankar. Sedan skulle de kanske köra lite exponering, med avslut på en Aleksanrovskij-konsert i Moskva. Så fint det skulle kunna vara.
Интересно, товарищ! Läs även andra bloggares åsikter om kbt, kognitiv beteendeterapi, sverige, eurovision, ryssland, ledarbloggen, russofobi, tingeling, militärmusiker är annars en ganska vanlig företeelse i många kulturer även såna skribenten inte har barndomstraumatiska erfarenheter av, tatu
Tillägg
Å herregud! Efter att ha publicerat det här inlägget råkade jag hamna på ledarsidan och hittade det här som är precis som blogginlägget fast ännu mer puckat. Det är visserligen inte Arvidssons fel att "[e]n del tycker att inslaget med Röda armén har Tingelingkänsla [...]", men det är fantastiskt. vadå Tingelingkänsla? Tingeling är parodi på Ryssland, Ryssland är originalet. Typ "en del tycker att Star Trek känns lite som Galaxy Quest", ungefär.
Men nåja, det där är bara lite sött dumt. Men det här är faktiskt utslag av russofobi och övertolkning på riktigt:
Det är helt enkelt uppenbart att skribenten har, i sin kalla krigsfärgade barndom, har lärt sig att associera "Ryssland" med hot och fara, och kan därför inte låta bli att tänka automatiska tankar av typen "det här måste vara någon sorts hotsignal om att de ska ta över världen" och "alla ryssar är onda" så fort hen ser någonting ryskt. På grund av sina dysfunktionella kognitiva scheman hamnar skribenten i tankefällor, exempelvis att selektiv uppmärksamma det som med lite vilja kan tolkas som signal om hot, eller att generalisera en ambassadtjänstemans uttalande om Tingeling till rimlig tolkningsgrund för Rysslands alla kulturyttringar. Eller att envist hålla fast vid tanken att ryssar inte har humor, och därför välja att uppmärksamma Tingelingreaktionen då den stödjer skribentens världsbild, men däremot inte kunna se möjligheten till självdistans i en spexig textomskrivning av en folkkär schlager.
Tänk om bloggskribenten hade fått träffa en duktig KBT-terapeut! Då hade hen kanske inte tolkat närvaron av uniformsklädda män på scen som förklätt (eller ja, just inte förklätt) hot, utan istället som ett typiskt Eurovision-inslag med musik som värdlandet är känt för, och militäruniformerna som köruniformer snarare än tecken på att sångarna närsomhelst ska plocka fram sina Kalasjnikovs. Hen hade kanske inte tolkat babypastelliga militärfordon som förklätt hot, utan som en fredssignal. Hen hade kanske låtit bli att tolka t.A.T.u:s låt som en signal om att man inte ska tjafsa med Ryssland, utan istället sett t.A.T.u:s scenframträdande som ett tecken på större öppenhet mot HBTQ-personer, eller helt enkelt att värdlandet visade upp en modern och internationellt känd popgrupp.
Terapeuten skulle antagligen gått genom skribentens reaktioner på exponering för Ryssland och diskuterat hur hen upplever det och tolkar signalerna. Tillsammans skulle de komma på alternativa tolkningar och se om de kanske är rimligare än skribentens automatiska tankar. Sedan skulle de kanske köra lite exponering, med avslut på en Aleksanrovskij-konsert i Moskva. Så fint det skulle kunna vara.
Интересно, товарищ! Läs även andra bloggares åsikter om kbt, kognitiv beteendeterapi, sverige, eurovision, ryssland, ledarbloggen, russofobi, tingeling, militärmusiker är annars en ganska vanlig företeelse i många kulturer även såna skribenten inte har barndomstraumatiska erfarenheter av, tatu
Tillägg
Å herregud! Efter att ha publicerat det här inlägget råkade jag hamna på ledarsidan och hittade det här som är precis som blogginlägget fast ännu mer puckat. Det är visserligen inte Arvidssons fel att "[e]n del tycker att inslaget med Röda armén har Tingelingkänsla [...]", men det är fantastiskt. vadå Tingelingkänsla? Tingeling är parodi på Ryssland, Ryssland är originalet. Typ "en del tycker att Star Trek känns lite som Galaxy Quest", ungefär.
Men nåja, det där är bara lite sött dumt. Men det här är faktiskt utslag av russofobi och övertolkning på riktigt:
För övrigt har arrangörerna av Eurovision Song Contest en kort presentation på sin hemsida av Rysslands historia. Det är en egen historia.
Om 1900-talet, som ju för många andra länder var en besvärlig tid, skriver man: Efter ett blodigt inbördeskrig bildades Sovjetunionen 1922. 1941 genomförde Nazityskland världshistoriens största invasion. Sovjetunionen fick betala ett högt pris och miljoner förlorade livet, men unionen blev en supermakt. Mellan 1950 och till slutet av 1980-talet rådde en spänd och tävlingslysten relation mellan Sovjetunionen och USA, även känd som det kalla kriget.
Ingenting om kommunistpartiet, diktaturen eller Gulag.
Snälla du, det vore en sak om det stod så i historieböckerna (och det är ett reellt problem), men vi snackar landspresentation på ESC-sidan. Och vad menar Arvisson med att påpeka att det ju var besvärlig tid för många andra länder precis innan han refererar tre historiska fakta från webbsidan och samtliga är krig? Och är det inte lite fånigt att klaga på att partiet inte nämns explicit när man skriver om inbördeskriget och Sovjetunionen? Han får helt klart dagens "för den händelse att läsaren har glömt att det var en stat baserad på förtryck"-utmärkelse.
tisdag, maj 12, 2009
Dagens nej till feminism
Den här sammanfattningen är inte tillgänglig.
Klicka här för att visa inlägget.
måndag, maj 11, 2009
Da pill
Senare tillagd bild
Tjejtidningsabstinens ledde mig till VR:s hemsida och naturligtvis sidan om preventivmedel. De lovade att ge modern koll. Några steg senare är jag på deras preventivblogg och inser återigen att man inte kan beskylla unga tjejer för att blinda för information om biverkningar som de bokstavligen dränks i - de dränks inte i sån information. Det stänker inte ens lite på dem. Betrakta till exempel följande:
Tillsatta hormoner känns onaturligt, hur påverkar de min kropp?
Positiva effekter av hormoner är att ägglossningen hämmas, livmoderhalssekretet gör det omöjligt för spermier att ta sig in i livmoderhalskanalen och att livmoderslemhinnan blir tunnare. Dessa tre effekter förhindrar en graviditet till så gott som 100 % om man använder sitt preventivmedel på ett korrekt sätt. Positiva hälsoeffekter är att hormoner i preventivmedel minskar risken för äggstockscancer, cystor på äggstockarna, ger mindre mensmängd, färre blödningsdagar, mindre mensvärk. Det minskar dessutom risken för uppåtstigande infektioner pga. effekten på livmoderhalssekretet. Biverkningar är alltid individuella så det lönar sig att du själv provar dig fram till den sorten som du trivs bäst med. Ge inte upp!
Inägget har fått kritiska kommentarer som en VR-medarbetare (verkar det vara...) viftar bort.
Att artikeln som leder till bloggen har presenteras på följande sätt är inte heller helt okej.
Rädd för hormoner?
Det skulle ju vara sympatiskt om de tog död på myten om hormonmedlens totala ofarlighet. Men som jag redan citerat ovan gör de det inte. Och inte heller folk man frågar för att man tror att de är kunniga, som många av dem som nyligen skrev om fittproblem påpekade.
Läs även andra bloggares åsikter om p-piller, preventivmedel, hormoner
fredag, maj 08, 2009
torsdag, maj 07, 2009
Din fitta också (Eller: Saker som jag önskar att jag hade vetat när jag var 17)
Jag vet att det är usel blogg-etikett att inte blogga på en halv månad och sedan bara dyka upp och länka till nån annans inlägg, men nu råkar det vara inlägg med information som jag verkligen tycker borde spridas. Alltså länkar jag till Elins inlägg om samlagssmärtor. För det är information av typen som man normalt inte stöter på förrns det är aktuellt eller i värsta fall för sent. Och då måste man dessutom ha varit modig nog att för någon insatt berätta att penetration svider som fan. Och denne insatt ska vara vettig nog att inte avfärda det man sagt med att man ska slappna av och fortsätta käka p-piller.
Det har förresten gästbloggats om vestibulit här förut. Läs gärna!
Jag kan förresten berätta en egen historia om ett annat underlivsfenomen.
Någon vecka efter att jag började med det där med penetrationssamlag började det svida när jag kissade. Och sen började jag kissa blod. Det kändes fail som bara den. Som tur var var det inte så längesen och Internet var uppfunnet, så jag slog upp vad det kunde varit och urinvägsinfektion verkade vara rätt svar. Jag pratade i telefon med mamma och pep "jag tror jag har urinvägsinfektion" varpå hon sa åt mig att bege mig till vårdcentral omedelbums. Jag käkade antibiotika i en vecka, och det gick över. Två veckor senare var kalaset tillbaka. Jag käkade antibiotika igen. Skitkul inledning på penetrationssexlivet, verkligen.
Sedan kom en kompis till mamma med ett lika ovälkommet som gott råd - hon sa att jag borde kissa efter sex. Såhär åtta år senare har jag lite svårt att relatera till hur jag lyckades missa hela konceptet urinvägsinfektion under mina första sjutton år på jorden. Kilovis med tjejkompisar har haft problemet, killar har visat sig insatta, kissa-efter-sexet-tipset har jag läst lite överallt... men uvi-snacket och kopplingen till sex kommer i 99% av fallen för att någon haft problemet och pratar om det. Inte för att upplysa oförstöda jungfruar så de slipper lära sig the hard way.
Så därför skriver jag här och nu. Det är typiskt bra att kissa efter samlag. Det är typiskt dåligt att försöka härda ut när man är konstant kissnödig, det svider att kissa och man kissar blod. Det är typiskt bra att uppsöka läkare. I väntan på läkare hjälper det att dricka massor av vätska.
För övrigt har jag hört att p-piller kan leda till högre risk att få en. Någon som vet om det stämmer?
Superviktigt. Läs även andra bloggares åsikter om p-piller, samlagssmärtor, urinvägsinfektion, uvi, uti, sexualupplysning, tjejsnack
Det har förresten gästbloggats om vestibulit här förut. Läs gärna!
Jag kan förresten berätta en egen historia om ett annat underlivsfenomen.
Någon vecka efter att jag började med det där med penetrationssamlag började det svida när jag kissade. Och sen började jag kissa blod. Det kändes fail som bara den. Som tur var var det inte så längesen och Internet var uppfunnet, så jag slog upp vad det kunde varit och urinvägsinfektion verkade vara rätt svar. Jag pratade i telefon med mamma och pep "jag tror jag har urinvägsinfektion" varpå hon sa åt mig att bege mig till vårdcentral omedelbums. Jag käkade antibiotika i en vecka, och det gick över. Två veckor senare var kalaset tillbaka. Jag käkade antibiotika igen. Skitkul inledning på penetrationssexlivet, verkligen.
Sedan kom en kompis till mamma med ett lika ovälkommet som gott råd - hon sa att jag borde kissa efter sex. Såhär åtta år senare har jag lite svårt att relatera till hur jag lyckades missa hela konceptet urinvägsinfektion under mina första sjutton år på jorden. Kilovis med tjejkompisar har haft problemet, killar har visat sig insatta, kissa-efter-sexet-tipset har jag läst lite överallt... men uvi-snacket och kopplingen till sex kommer i 99% av fallen för att någon haft problemet och pratar om det. Inte för att upplysa oförstöda jungfruar så de slipper lära sig the hard way.
Så därför skriver jag här och nu. Det är typiskt bra att kissa efter samlag. Det är typiskt dåligt att försöka härda ut när man är konstant kissnödig, det svider att kissa och man kissar blod. Det är typiskt bra att uppsöka läkare. I väntan på läkare hjälper det att dricka massor av vätska.
För övrigt har jag hört att p-piller kan leda till högre risk att få en. Någon som vet om det stämmer?
Superviktigt. Läs även andra bloggares åsikter om p-piller, samlagssmärtor, urinvägsinfektion, uvi, uti, sexualupplysning, tjejsnack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)