Diktatorn

Som de som följer mitt liv tätare vet håller jag på att se om Galaxhjältarna. Inte bara ser jag om den, jag är dessutom helt kär i den, har svårt att prata om annat, och att marathona den är det enda jag vill ägna min semester åt just nu. Jag är är i serien, jag är kär i hälften av rollfigurerna; jag vill ha dem, jag vill vara dem. Det senare väcker mitt Sovjetbarnboksinfuserade blod. Jag vill också vara amiral, jag vill också stå på rymdskeppets brygga och skrika "Feuer!", jag känner mig barnsligt besviken över att jag inte kommer bli en hjälte i ett heligt krig.

Mitt i besvikelsen tänkte jag på att jag varit konsertgeneral i PromenadorQuestern två gånger, och det lugnade förstås ner mig hundraprocentigt. Så kom jag också på att vi till årets konsert tog diktatorbilder på alla konsertgeneralerna och jag kunde passa på att använda min bild som Facebookprofil (fig. 1). Den som tillsammans med liknande porträtt på de andra tre konsertgeneralerna hängde i konsertlokalen, 100 x 60 centimeter hybris. När vi diskuterade bilderna och hur vi skulle se ut pratade vi om att vi inte ville satsa på söta och sexiga, utan se ut som om det var vi som bestämde. Det var ju så.

Figur 1. Foto: Björn Ottosson och Petter Lundahl Smink: Kajsa Sundman

När jag ser bilden känner jag att jag vågar inte annat än rösta på kvinnan på bilden, fas jag får nog inte, för den kvinnan skulle inte låta någon rösta. Jag funderar på vad det är som gör mig så rädd för mig själv. I mina ögon utstrålar jag ovanligt mycket makt och auktoritet. I mina ögon ser jag ut att vara fruktansvärd säker ut på att min plats är att stå och se lite ner på bubliken, inte fria till den.

Jag tror det handlar om att jag inte är där för att vara snygg. Förvisso har jag fått kommentarer om att jag ser snygg ut på den, men ser man bara på det kriteriet utnyttjar bilden verkligen inte mitt fulla potential. Det är inte min bästa vinkel, det är inte min fotomin - jag varken ler eller särar på läpparna (fig 2 - foto med samma smink samma dag). Jag står rakt upp och ner utan att försöka visa upp kurvorna jag får i kläderna jag bär (fig 3 - tidigare foto i samma kläder). Jag är förvisso sminkad, men sminket här mer förtydligar än korrigerar. Ljuset är inte där för att göra mig så trevlig att se på som möjligt, och min hud är inte retuscherad för att ta bort alla ojämnheterna och rynkorna. Jag tror tvärtom, att jag ser äldre ut på fotot än till vardags.

Figur 2, igenkänd från Twitter

Figur 3

Jag känner mig på ett sätt manlig på bilden. Visst har jag typiskt kvinnliga attribut, men det är inte ett typiskt kvinnligt ploj-diktatorfoto. När kvinnlig makt ska visas på lek blir den uppenbart fysiska sexuella makten en stor del av utstrålningen. Gärna kurvor, gärna fetischdetaljer i klädseln, gärna leende eller sexig blick. Om jag är snygg och sexig på diktatorfotot så är jag det efter det måttstocket man bedömer män vara snygga och sexiga efter - jag är cool, ser ut att vara över 20, och jag utstrålar makt. Oslätheten i huden, som inte hör på en framställning av en kvinna, passar perfekt i just manliga sexiga maktbilder.

Min första reaktion när jag såg fotot var lite besvikelse över att jag inte blev snygg. Här skulle jag få en meterhög egobild, och det skulle inte sjösättas tusen skepp över det fotot precis. Jag skulle inte påstå att varje kvinna tänker på att vara snygg, men nog är det rätt itutat i kvinnor som grupp att de ska vara 1) snygga och först sen ha andra egenskaper. Det ska erkännas att det var något plågsamt att se utskriften på nära håll första gången, warts and all. Men samtidigt är jag oerhört nöjd med bilden. Jag som på bild oftast framställer mig som glad, söt, sexig eller lekfull behövde se mig själv som seriös, vuxen och mäktig. Det är en sida av mig. Det är faktiskt just den sidan som gör att jag tycker att meterhöga idolporträtt är en bra idé.

PS Om nigillade det här lär ni gilla Genusfotografen .

Rysk sommarsoppa

Med anledning av att det är varmt ute får ni nu recept på lättlagad rysk kall soppa. Vissa kanske kommer säga "whaaat?" när ni ser ingredianslistan, men då vill jag bara påminna er om att jag inte tänker ta det från ett folk som äter lingonsylt till potatis och gräddfil till sill.

Bas

Rödbetor

Kefir

Innehåll (exempelvis)

Potatis, kokt och tärnad

Rödbetor, koktaoch rivna eller tärnade

Ägg, kokta och uppskurna

Gurka, tärnad

Lök, hackad

Korv, tärnad

Rädisor, skivade

Dill, hackad

Okej. Hela grejen är alltså att man gör en soppbas av att blanda kefir och vattnet man kokade rödbetorna i. Typ 50-50. Här kan man vilja ha i mer syra, som vinäger eller citronsafr eller så. Jag har aldrig provat, men jag tror att inlagda rödbetor och rödbetslake funkar asbra. 

Okej, så ni har kefirbasen. Super. Nu slänger ni in alla ingredienserna ni tycker verkar skoj. Jag ska laga det här till lunch imorgon, och då ska jag ha rödbetor, gurka, potatis, ägg, dill och lök. Yeah! Idealt vill man nog att den ska stå lite, men inte så länge. Ska man spara rekommenderar jag att man sparar basen med rödbetsbitar för sig och annat som ska in för sig, blandat i en skål. Annat intelligent serveringsförslag är att ha basen i stor gryta på bordet, och resten i små skålar, så kan alla blanda bäst de vill. Som tacokväll, fast jag tror ändå att barn kan bli skeptiska. Om de inte är helsålda på rosa. Soppan är förstås omoget rosa.

Jättegott. Lovar. 

Annan vanlig bas i rysk sommarsoppa är kvass. Recept blir typ att man blandar det som ska va i soppan och häller på kvass. Det är gott, men jag badar inte i kvass i Sverige, så jag tänker inte tipsa om det.

50 Shades of Grey

Så jag har alltså läst 50 Shades of Grey. För er som missat fenomenet är det en bok som blivit en oväntad bästsäljare i engelskspråkiga sammanhang, eftersom den är tantsnusk med BDSM-inslag som från början var ett Twilight-fanfic. Jag hade läst massor av den i amerikanska kultursammanhang (som webbtidningen Salon eller Dan Savage-spalter), så innan jag började läsa hade jag en uppfattning:

Den är pissdålig och illa skriven. Den handlar om att en äldre affärsman skriver sexslavkontrakt med en ung kvinnlig oskuld. Den har lett till att BDSM-sex har blivit trendigt fast den ger en dålig bild av BDSM, bland annat för att Greys preferenser patologiseras och förankras i att han hade dålig barndom. Det är typ massa porr i den, och repotitiva sexscener, dessutom. Det är feministiskt tveksamt att så många kvinnor tycker den är sexig eftersom den ju handlar om yngre kvinna som är sexslav. Typ.

Ja, så jag tog och läste den. I alla fall en PDF som en onlinebekant generöst delade av sig med. Med tanke på att PDF:en inte bara skrek efter redaktör, utan även elementär korrläsning kan jag inte garantera att det var precis samma grej som man får i tryck. 

Min föhandsuppfattning stämde inte i en del avseenden. Det första stämde dock - boken var fruktansvärt illa skriven. Tråkigt, för det fanns faktiskt litterära kvaliteer som under en bestämd redaktörspiska hade kunnat göra boken acceptabel, om än inte bra. När de nyförälskade huvudpersonerna smågnabbas med varandra blir det stundtals både roligt och trovärdigt.

Handlingen är i stora drag som man tror. Anastasia Steele (21, oskuld, tror själv att hon är en grå mus fast alla hävdar att hon är snygg) möter Christian Grey (grundare till ett företag med 40 000 anställda, rik som ett troll och vacker som en dröm) och de blir genast tända på varandra, vilket i sagans land snabbt leder till att sex händer. Det stämmer med min förhandsuppfattning, men Grey är samtidigt bara sex år äldre än Anastasia, och något kontrakt skrivs aldrig på. Men ja, det finns ett kontrakt. Det kommer fram när båda inser att de vill ha sex, och han visar henne sitt lekrum (känt som Red Room of Pain... Pleasure?) och ett kontrakt. Han antar att hon kommer att fly. Hon vill inte fly, men inte heller skriva under på kontraktet. Hon vill inte vara hans undergiven, hon vill ha en vanlig romantisk relation. Hela boken handlar om deras förhandlingar. Hon provar att bli smiskad. Han provar att ha vaniljsex och gillar det. Han talar hela tiden om att safewords finns av en anledning, och när hon inte vill bli smiskad så gör han det inte. Boken slutar med att hon ber honom att smälla henne så hårt som det överhuvudtaget kan bli om hon skriver på kontraktet. Hon får sex slag med bältet, gråter, blir sur, kallar honom för "one fucked-up son of a bitch" och lämnar honom (misströsta ej, det är del ett i en trilogi). Det är möjligt att jag läste den lite väl välvilligt, men jag tycker boken handlade mer om att två människor med egen vilja och olika preferenser förhandlade, än om sexslavkontrakt.

Jag har försökt tänka på vad det är som gör att så många kvinnor faller för den här boken. Det enkla svaret är väl att den introducerat många till tanken på att smisk kanske är nåt värt att prova. Jag kan förstå att personer erfarna i BDSM-scenen gråter blod eftersom deras fester nu invaderas av noobs. Av det sexet som finns i böckerna är egentligen ganska lite utanför vaniljramarna. Det handlar oftast om extremt light orgasmkontroll, enklare bondage, smisk och att Anastasia ska sitta på golvet och inte se Christian i ögonen. Det är precis så att de breda massorna ska testa att prova toapappersbondage utan att bli bortskrämda. Men jag tror också att många gillar att Grey (som drömman betraktad) är villig att kompromissa, är mån om Anastasias njutning och tempo, och kan ta ett nej i sängen - och samtidigt visa vad han vill, vara tydlig i kommunikationen och knulla hårt. Han säger sig hata kondomer och ser till att Anastasia skaffar minipiller men han använder kondom utan att tjafsa eller vänta på att Anastasia ska föreslå det. Första gången som Anastasia har mens i deras relation passar han på att köra utan skydd och drar själv ut tampongen. Det finns ändå en befriande realism i de förstås överdrivna sexscenerna, och Grey visar att han är helt nere med att kvinnokroppen inte är ett sterilt objekt att titta på och knulla.

Boken anklagas för att patologisera viljan att leka dominanslekar i sängen. Det är sant att Anastasia, vars ögon vi ser världen genom, inte kan släppa tanken att det är något fel på Christian. Ibland börjar boken mer låta som "ung deckare Ana löser den perverse miljardärens gåta" än en porroman. Men det är inte lika framträdande som jag förväntade mig. Det uppdagas att Greys sexliv började med att han blev förförd och i sex år dominerad av en väninna till hans mor. Anastasia har den bestämda uppfattningen att det rör sig om övergrepp och kallar väninnan för Fru Peddo. Christian hävdar att det var det bästa som kunde hänt honom just då, och att han numera är god vän och affärspartner med den kvinnan. Dock kan man av Greys ovilja att bli vidrörd, och av allt man fått antytt om hans hemska barndom, utläsa att han i kommande volymerna nog ändå kommer bli kärleksbotad av Ana så att han kan fullt ut njuta av sunt vaniljsex. 

Som onaniverktyg betraktat är boken inte särskilt bra - varje enskild scen är kort, och jag tror det kan vara svårt att bygga upp någon stämning som håller genom en hel session. Däremot kan boken säkert fungera som idéuppslag för vidare fantasier eller partneraktiviteter.

Är den läsvärd? Endast som popkulturfenomen. 

Hur jag bodde

Finns en grej (an act, hade man sagt på engelska) jag brukar köra med min kille som handlar om att jag pratar om att han växte upp i slott och jag var fattig (med darr på rösten). Så också nyligen när killen packade för segling med familjen och jag pratade om att jag aldrig seglat, och inte vill heller för det finns ingen dusch. Under uppräkning av aktiviteter som inte innehåller dusch kom tältning upp och jag kom på att jag aldrig har tältat mer än en natt i streck. Som argument framförde jag följande: "När vi var fattiga HADE VI INGET TÄLT! Och sen när jag är rik vill jag inte va nånstans utan DUSCH!".

Och det var typ då jag kom att tänka på att jag faktiskt inte hade dusch som liten.

Jag tänkte jag ska berätta lite hur jag bodde som liten. Kan vara lite kul för er att veta.

Jag föddes som bekant i Leningrad 1984. Mina föräldrar pluggade på högskola och bodde i studentkorridor. Eftersom mamma var studentaktiv lyckades hon ordna att familjen fick ett eget rum. Nio kvadrat var det. Med toa och kök i korridoren, och dusch och tvättstuga i källaren. Vi hade en teve också, den var svartvit och man bytte kanal med en vridkontroll fram. Utom teven fanns kackerlackor. En av mina första meningar löd ungefär "kackerlacka, slå med toffla" ("атаан тапком бибить"). På natten sprang de på taket och ramlade ibland ner.

När jag var tre flyttade mamma till Lettland för att jobba. Och jag, då. Först hade vi ingen bostad och bodde i mormors tvåa, med mormors man och min moster i äldre tonåren. Sen fick jag och mamma rum i korridor.

Bostad, såväl som dagis, var på den tiden ofta kopplad till var man jobbade. Mamma jobbade på Biolar och bodde i Biolarkorridor, och jag gick på Biolardagis, så många av mina dagiskompisar bodde i samma hus. Det var faktiskt jättebra att bo i korridor som barn för man kunde leka i trapporna och korridoren nästan som utomhus. Hoppa hopprep på vintern och så.

Rummet var avgränsat av en garderob i två delar. En farstu och matbord, och så resten. Mamma sov på bäddsoffa, jag på bäddfåtölj. Ville man ringa fick man gå ner till vaktisen, vilket jag har uppfattat var lite besvärande när jag var typ fem och hade över 40 i feber. Teven var kvar och mamma ställde in den på rätt kanal de gångerna jag skulle vara ensam hemma, för kontrollen var för trög för mig. Annars - två kök, ett i varje ände av korriddoren. Två toa och badrum, en herrarnas och en damernas. Toan var ett stort rum med tre toastolar bredvid varann.  Badrummet var ett stort rum med handfat och så... Jag vet inte om det finns ett ord, men det var liksom byggd en kant som avgränsade ett kaklat utrymme med kranar. Jag antar att man skulle sitta på kanten och plaska på sig vatten från kranarna. Dusch fanns i källaren, så när jag skulle tvätta håret (en gång i veckan typ)  gick vi antingen dit eller till mormor ett par hundra meter bort. Hon hade badkar.

Fabriken byggde även nya bostäder på andra sidan stan, Nya Sidan kallades den. En och en började familjerna från korridorbostaden flytta till nybyggda lägenheter. Mina sista år på dagis bodde i stort sett alla mina dagiskompisar i hus runt samma gård på Nya Sidan, och jag och mamma var kvar. Mamma lyckades hyra rummet bredvid som lekrum för mig. Jag hade en matta på golvet och mina leksaker, det var allt. Det var också fruktansvärt lyxigt med så mycket stort tomt eget utrymme.


När jag var runt åtta var det inte sovjet längre. Många av mammas kompisar var precis som hon inflyttade unga ingenjörer, och de skyndade sig tillbaka till där de hade släkt. Korridorhusen blev tommare, och man bestämde att de sista som bodde i vårt skulle flytta till ett annat. Jag grät i skolan när jag fick veta att vi skulle flytta. Skolvaktisen frågade min dåvarande bästis varför jag bölade. Dåvarande bästisen svarade "hon måste flytta från korridor". Vaktisen tyckte jag var knäpp.

Nya rummet var på 18 kvadrat, och gick samma planering till mötes som det förra, men en garderob. Vi bodde nära köket och kackerlacksproblemet var större än i förra huset. Jag utvecklade mer och mer aversion mot de djuren ju äldre jag blev, och det började närma sig rätt otrevlig fobi när jag flyttade. En del av problemet var just att jag inte klarade att slå ihjäl dem, för att den enda saken som var värre än en levande kackerlacka var en halvdöd en som vägrade dö ordentligt. Nuförtiden har jag lite kackerlackfobi och skämtar gärna om den, varpå vissa ibland tycker jag är en tönt. Då berättar jag hur de kunde springa upp för en hand och sen sked när man åt.

Förutom köket fanns det dusch i källaren, och badrum med liknande upplägg som i förra huset, och toaletter med bås i grönmålad spånskiva. Ibland glömde grannarna spola när de bajsat. Ofta luktade det fyllepiss. Jag vågar än inte fråga mamma hur hon hanterade detta med mens. För att jag inte skulle behöva gå ut från rummet ensam på natten om jag behövde gå på toa hade jag en grön plasthink i farstudelen av rummet. Jag tvättade mig också över den på kvällarna, men varmvatten från en plastkanna. Kisshinken var bra att ha när mamma var borta och jag ville kunna sträcktitta på teve utan att behöva gå ut och låsa rummet och allt.

I det här huset bodde det betydligt mer blandad klientell än i det förra. Där var det mest personer som jobbade i kemiindustrin. Här var det alla möjliga som inte hade lägenhet. Ensamstående mammor, musiklärarinnan från dagiset, en kvinna som fyllde sitt rum med papper, barnfamiljer. Jag fick putta ut en stupfull man från rummet en gång när dörren var olåst, annars undvek man mest alkisarna så gott man kunde. En gång när jag skulle ner till vaktisen och ringa såg jag en dängd kattunge som nån hade svingat i svansen och drämt i golvet. När mamma började träffa en svensk frågade han vad hennes nummer var och hon kunde ärligt svara att hon inte hade nån telefon. Fast sedan fick vi faktiskt telefon på rummet, jag var tio-elva någonting.

Vi flyttade julen 1995.

PS. Det skulle finnas en punchline, men jag orkade inte just nu. 

Apollon på sluttningen - My favourite things

Vad är det viktigaste i en kärlekshistoria på film? Att den är trovärdig. Som åskådare måste man bli övertygad om att de förälskade är drabbade, man måste se vad de ser i varandra, man måste se att de tillsammans blir större än de är var för sig. Ser man inte det kommer det bara se ut som att figurerna gör orimliga saker för att föra en orimlig handling vidare, det är allt. Man kan inte säga att de här två bär på en kärlek och grunda hela handlingen på det, om inte den kärleken syns.

Vad är det viktigaste i en film om musik? Svaret blir densamma - att den är trovärdig. Apollon på slultningen (Sakamichi no Apollon, eller Kids on the Slope) är en filmatisering av en manga, och alla vet att det är mycket enklare att skriva "Producenten hade aldrig hört någonting liknande!" än att faktiskt skriva en slående låt för ett medium med ljud. När man ser Nittle Grasper eller Black Stones klättra på topplistorna med den högst mediokra låten man just hörde måste man koppla in sin suspension of disbelief och lita på ögonen, inte öronen.

Apollon på sluttningen är en animé om skolungdomar i 60-talets Japan som kom ut under våren med totalt 11 avsnitt. För regin stod Shinichiro Watanabe och för musiken Yoko Kanno. De hade tidigare jobbat ihop på både Cowboy Bebop och Macross Plus, och ja, det är okej att ha hög förväntningar. Apollon är bra.


Handlingen är enkel. Pojke möter pojke och jazz, mer jazz och vänskap uppstår, och det finns en flicka.  Det finns fler personer också, och en studentrevolt i bakgrunden, och lite popmusik Men ska man skala av allt som inte är kärnan så handlar Apollon på sluttnigen om två unga män och jazz.


De unga männen är förstås olika. De tycker förstås inte om varandra från början. De finner förstås varandra när de provar att jamma ihop. Det är här det jag pratar om ovan blir viktigt. När de börjar spela förstår man varför de här två männen gör varandra så lyckliga. Man förstår vad de ser i varandra. Just nu är så gott ställe som vilket annat att påpeka att det inte rör sig om en romans eller sexuell relation, utan om det som nuförtiden kallas för bromance. Fast jag tänker ändå hellre på det som kärleksrelation. Det är ju vad det är, och ordet bromance låter för självmedvetet för den här ärliga historien. 


Eftersom musiken är det som för dem samman är det förstås viktigt att musiken fungerar, att den både är bra och kommer från hjärtat. De spelar jazz, så både frågan om bra och äkta är löst. Man tror på att huvudpersonen blir upprymd när han hör Art Blakeys Moanin', tittellåten i första avsnittet. När det ska improviseras tillsammans i källaren låter det som jam. När musiken ska förmedla känslor behöver ingen förklara det för mig, jag hör det.

För att summera - ungdomsdrama med komiska och romantiska inslag, i Japan i slutet av 1960-talet. And all that jazz.

Team Jason

Jag ser på True Blood av samma anledning som alla andra - för artiklarna. Serien är inne på sin femte säsong, och man börjar verkligen fråga sig om den ens någonsin varit bra. Jag kan inte minnas att jag egentligen någonsin brytt mig särskilt mycket om någon av rollfigurerna. Utom en - Jason.

Det här är inte en tidningskrönika, så jag förutsätter friskt att alla har sett True Blood, och att alla specifikt sett början på femte säsongen. Det händer en avgörande grej för Jason i avsnitt två, om jag minns rätt. 

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. Men det var inte mina preferenser som fick mig att bry mig om Jason, utan att jag tycker att han som figur har en del egenskaper man inte så ofta ser, och som jag saknar i polulärkulturen.

Till att börja med detta med att vara bra på sex. Malin Ullgren beskriver honom som snygg, dum och sugen, och påtalar att det kanske är lite nytt att manliga rollpersoners snygghet blir en del av deras rollfigur. Men det intressanta med Jason är ju inte att han är snygg och ligger med många kvinnor, utan att han är ett bra ligg och han vet det. Han påpekar ofta att sex är det enda han kan, och jag tycker det visar en ovanligt positiv och befriande syn på sex. När en snygg man i en serie ligger med många kvinnor är det oftast för att visa att han har makt eller är ett svin. Se Don Draper i samma krönika. Jasons promiskuitet är helt osvinigt mot kvinnorna. Han ligger för att han gillar det, för att han är bra på det, och för att han vet att ett ligg med honom är en gåva till kvinnan. I hans ögon verkar sex inte vara ett sätt att nedvärdera en kvinna, och han respekterar dem han legat med varken mer eller mindre efter att akten är fullbordad.

Om man kan vara bra i sängen eller inte är ett ständigt aktuellt ämne bland dem som bryr sig, och jag är övertygad om att man kan det. Jag föreslår att alla som är med ig i den här frågan kallar sig Team Jason.

Synen på sexualitet i just fallet James har alltid varit positivt. Visst har sex fått Jason att hamna i kniviga situationer, men det handlar inte så mycket om sexualitetens destruktiva natur som om sexualitet i kombination med dumhet och snällhet. Men nu har det hänt någonting som har potential att få intressanta saker att hända med synen på sexualitet och Jason.

I säsong fem uppdagas det att Jason hade en affär med sin lärarinna. Åldern nämns inte, men man får anta att han var ung men könsmogen. Lärarinnan har grämt sig över det, medan Jason ser det som det bästa som hänt honom - tills de har sex igen. Jason går därifrån försjunken i djupa tankar och förklarar senare för en kvinna som tar för givet att han ställer upp att han inte är någon rodeotjur hon kan rida när hon vill. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta, och jag ser fram emot att se hur manusförfattarna hanterar detta innan jag tar ställning. Det finns förstås stor risk att manusförfattarna glömmer det hela, vi talar ändå om True Blood. Jag skulle å ena sidan inte gilla om Jasons sexualitet nu plötsligt skulle ses som rutten. Å andra sidan blir han nu ett unikt fall.

Nyligen var Internet sura på nya Tomb Raider-spelet. Lara Croft kommer i det att utsättas för enklaste billigaste möjliga karaktärsfördjupning för en kvinna i fiktion - våldtäkt(sförsök). Att det är en trop som är lika uttjatad som problematisk kan vi nog alla vara överens om. Men i Jasons fall blir det annorlunda - han får samma quick fix-karaktärsförsjupning som kvinnor ofta får, men han är en man. Som dessutom blivit sexuellt utnyttjad av en kvinna. Man vill inte använda ordet "fräsch" i det här sammanhanget, men det är det första som dyker upp i mitt huvud.

Fem säsonger in är Jason fortfarande den enda intressanta figuren i serien. Jag önskar honom ett långt och lyckligt sexliv.

(Måste faktiskt medge att det är lite intressant att man nu börjar uppmärksamma hur många som offrar sig för Sookie och så. Lite som om man skulle uppmärksamma hur ovanligt många mord begås i Midsommer. Om jag kan min True Blood väl så kommer den potentiellt intressanta tråden sluta i manusbortslarv.)

Är sex en rättighet

Föreslog "är sex en rättighet" till Vecka 6, av en anledning.

Jag bloggade om mina erfarenheter av underlivssmärtor för ett tag sedan, och fick ett klassiskt svar man får i ämnet. Var snälla mot Antifeministen nu, Antieministen hade uppenbarligen inga internetföräldrar som kunde uppfostra henom. 

Antifeministen sa...
Sex är ju ingen rättighet så att beklaga sig över att det gör ont när man har sex är ju löjligt. Det är ju bara att låta bli att ha sex.

Tyvärr ville personen inte stanna och diskutera vilka av saker jag inte kan göra på grund av smärtorna är en mänsklig rättighet. Men hur som, är det här med ifall sex är en rättighet ofta någonting som kastas runt när kön och sex debatteras.

Debatten är alltså så att "sex är ingen rättighet" ofta används när man ska förklara varför man inte tycker att prostitution (eller sexuell personlig assistans) ska finnas. Sex är ingen rättighet och således behövs inte prostitution. Den argumentationen drivs av en viss typ av feminister. Det finns personer som vill påpeka inkonsekvenser i dessa feministers tänkande. Sådana feminister brukar nämligen också vara för fri abort och preventivmedel ska vara lätt tillgängliga. Då kan man kontra att det är inkonsekvent tänkt. Är sex ingen rättighet så är det bara låta bli att ha sex, så slipper man ha problem med p-piller och abort. 

Och jag kan faktiskt hålla med att det är någon inkonsekvent. Det är klart att jag ser att man kan se det som att prostitution/personliga assistenter som hjälper med sex handlar om att man har rätt till andras kroppar. Men ändå, jag vill ha en ordentlig diskussion om det här. För personer som argumenterar för abort argumenterar gärna om att alla ska ha rätt till sin sexualitet. Låter fint, men vad innebär det? Har man rätt att onanera och tända på vad man vill, eller har man rätt att ha sex med andra? Och om man har rätt att ha sex med andra, omfattar det bara andra som har sex med en för att de är kåta/kära?

Och rätt till egen sexualitet, omfattar den även dem som tänder på äckliga saker? Omfattar den både män och kvinnor? Kvinnors rätt till nöjessex brukar omfatta rätten till preventivmedel och abort - vad symboliserar mäns rätt till nöjessex? Många som är mot prostitution kan ändå tycka det är okej med sexhjälp till personer med funktionsnedsättning - fast kanske inte om assistenten inte vill. Men hur mycket extra behov ska man ha för att sex mot ersättning med personer som vill ställa upp ska vara okej, om prostitution inte är okej? Och om det inte finns tillräckligt med personliga assistenter som vill hjälpa med sexuella saker - har de funktionsnedsatta som blir utan rätt till sig egen sexualitet?

Att alla ska ha skönt sex är en stark drivkraft hos mig. Jag vill så innerligen att det görs massa saker för att bättre sexet för massa människor, och jag tycker det är tråkigt att sexualiteten är så lågprioriterad ibland. Jag vill att alla ska ha tillgång till preventivmedel, abort, glidmedel, hjälpmedel, bra platser att ha sex på, och partners. Men jag har svårt att se det som en rättighet. Och jag kan faktiskt inte argumentera mot "vill du inte göra abort så lät bli att ha nöjessex då".

Jag ser sällan civiliserade diskussioner om det här. Jag vet att det brukar gå civiliserat till i min blogg. Så diskutera gärna.

Jag ligger hellre med P1

Sanningens ögonblick - idag var första gången jag lyssnade på Ligga med P3. Nån hade kanske trott att jag gjort det förut, men icke. Jag misstänkte nämligen att det hörde till genren tramsigt tokroligt program om sex. Jag hade helt lätt, såklart. Och det är inte det att sådana program inte är existensberättigade, det är bara att det är nästan enda typen av teve- och radioprogram med sextema. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag storheten i Fråga Olle-dokumentär där man faktiskt får se folk knulla.

Jag har dragit parallellen förut, men såhär skulle det sett ut om sexprogram var matlagningsprogram.

• Programledaren annonserar att dagens tema är "melon"
• Programledaren berättar att hen inte gillar melon själv, men det är helt okej att gilla melon
• Programledaren ringer en specialist på gurkväxter, får lite roliga fakta, och utreder den viktiga frågan - om man sväljer kärnorna, kan de börja gro i magen?
• Programledaren besöker en grönsakshandel där föreståndaren talar varmt om olika sorter. Montage.
• Programledaren pratar med bisittare om bisittarens erfarenhet av att äta melon. De rimmar melon-galon.
• Melon och jämställdhet.
• Slut.

Låter det bra? Nja, kanske. Men tänk om alla matlagningsprogram var så, och man aldrig fick se maten tillagas och ätas? Nä, ni kanske tycker det är bra. För ni är kanske inte är matintresserade. Men vore man matintresserad hade man kanske blivit lite sur om media inte kunde snacka mat utan att tramsa. Man kanske skulle först bli lite glad när man läste i tidningen att det skulle komma ett nytt program om mat, och sen (som vanligt) besviken för att det bara är trams och melon-galon igen.

Nejmen, det är ju bra att det finns tramsiga sexprogram. Mitt problem är att det saknas ordentligt bra populärvetenskap om sex. Diskussion om ämnet på Twitter ledde till att man ju inte kan förvänta sig annat än rams av ett program som heter Ligga med P3, så det man borde ha är Ligga med P1. Fler än jag tycker det är en bra idé.

Detta med "melon och jämställdhet" finns med av anledningen att när man i Sverige sexualupplyser så anses jämställdhetssnack vara en naturlig del. Jag tycker att sex och jämställdhet är intressant kombination, men jag kan bli trött på hur sex och jämställdhet så gärna klumpas ihop. Ibland till och med så att sexbiten försvinner helt. Ligga med P3 har till exempel sex och relationer som huvudämne, men lyckades ändå få in ett avsnitt om män i kjol, som bestod av ett reportage om spex med bara killar på scen, och personlig krönika om hur manlige programledaren blir retad när han bär tjejkläder. Kopplingen till sex och relationer, antar jag, ligger i att det är typ feminism.

Man kan se samma sak i RFSU:s tidskrift Ottar. RFSU står ju för Riksförbunder för SexualUpplysning, men Ottar upplyser väldigt lite om sexualitet, egentligen. Däremot mycket om sexualupplysning i andra länder ("det är jättedåligt, här har vi ett projekt som är bra") och mänskliga (främst kvinnors och HBTQ-personers) rättigheter. Jättebra tidning, jättespännande läsning, sexualpolitik är viktigt, men återigen är det väldigt mycket jämställdhet och politik. Nu publicerar förstås RFSU en del sexpraktikor och andra mer sexualupplysande skrifter, men ändå, jag tycker det är talande.

Jag tycker inte att det är dåligt heller. Men det är en sammankoppling som uppenbart finns på många håll i när man ska snacka sex (och relationer) i Sverige. Det är viktigt att tänka på när man ser vilka värderingar och områden kopplades till sex historiskt, och tänker "oj vad knasiga de var". Eller typ när man tycker att amerikaner är lustiga för att de alltid ska prata religion när de talar sex. Jamen, i Sverige pratar vi typ alltid jämställdhet när vi talar om sex på det sättet.

Jag ser det ibland förklaras med att man inte kommer från könsroller i relationer, att jämställdhetsfrågan alltid är närvarande i sexualiteten. Men med samma självklarhet hade sex kunnat handla om familj, läser man sexualupplysande böcker från typ 50-70-talet underförstås det ofta att man är gift och sexet kommer leda till barn. Eller så skulle man kunna ha en väldigt biologicentrerad syn på sex och alltid prata cellmembraner.

Men som Henric Grubbström pratade om i diskussionen på twitter, kan hela grejen med både tramseri och jämställdhetssnack handla om att man känner att man måste ha alibi för att prata sex. Det ska vara roligt eller samhällsdebatt eller nåt, sex i sig är inte bra nog. Som själva handlingen sex i samhället, det är fortfarande lite suspekt om det enbart handlar om sex, och inte exempelvis också relationer.

Över till nåt helt annat.

Jonas Thente skrev en så korkad krönika att man kan misstänka att han trollar. Nej, alltså, jag har på riktigt svårt att se hur en faktiskt inte obegåvad människa skulle komma på att skriva följande:

Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik.
Om man behärskar matematiken så kan man matematik.

Om människan inte begriper att matematiken, ursäkta klyschan, är språket som naturen är skriven på... eller media, media är också skriven i matematik. Ja, om Thente inte begriper det så behöver vi verkligen rycka upp oss i matte. För problemet är inte ens att folk inte kan räkna, problemet är att så många inte begriper hur central matematiken är i våra liv.