När jag först började läsa Ayn Rands bok Atlas Shrugged (i pocket, med jävligt små bokstäver) blev jag påmind om animén Fullmetal Alchemist (i fortsättningen tänker jag kalla den Stålalkemisten). Det var nämligen så att jag såg om den för inte alltför länge sedan och det var så mycket sammanträffanden i den att man blev irriterad. Det fanns även andra gemensamma nämnare, mer principiella och planerade. Regeln om likvärdigt utbyte, till exempel, vill man ha nåt får man offra nåt annat. Annars jävlar.
Detta tänkte jag utnyttja för att ha anledning att stoppa in en massa bilder på Roy Mustang. Han är nämligen väldigt HET och så är han med i Stålalkemisten och står (tillsammans med sina mannar) för animéns bästa avsnitt.
Jaja, grejen med sammanträffanden var att boken börjar med att man får lära känna Dagny Taggart. Dagny är den enda människan som kan tänka i en värld av ansvarslösa fega idioter. Dagny säger åt ett tåg att åka trots signalfel (som alla typ vet är bara ett signalfel, inte alls en riktig stoppsignal), till exempel, och tar på sig ansvaret. Naturligtvis går det bra för tåget och vi lär oss att man ska göra saker och ta på sig ansvaret, det är så Dagny typ styr tågföretaget hon jobbar i (att hon är högt uppsatt och arvtagerska kanske gör det lite lättare för henne att beordra folk att KÖRATÅGET än om hon varit en vanlig passagerare).
Här skulle det gått att klippa ut Roy, men vem vid sina sinnens fulla bruk skulle klippa bort Hughes och Riza?
Stålalkemisten handlar också om att ta ansvar, fast till skillnad från Dagny händer det i Stålalkemisten att folk misslyckas och får hantera mycket otrevliga konsekvenser av sina handlingar. Dagny misslyckas bara när det är någon annans fel, så man får aldrig riktigt se vad det innebär att ta ansvar. Över huvud taget, hon och de andra übermenschorna är väldigt bra på att lyckas och bli belönade för sina risker (om inte untermenschorna kommer och förstör allt)(för övrigt använder jag inte orden über-/untermensch för att dra in billiga nazipoäng, utan för att liksom... bra termer). Jag skulle vilja se en sån där übermensch sitta och försumma familjen i tio år för att ändå inte lyckas få fram formeln som revolutionerar metallurgin. Det skulle vara MYCKET roligt.
Dessutom är Dagny rik arvtagerska, snygg (ni vet, sådär pojkigt, fast ändå superkvinnligt när hon inbland klär sig i klänning) , har tajmingen och turen på sin sida (läs: störiga sammanträffanden) och lyckas med allt utan att anstränga sig. Dessa egenskaper, tillsammans med en del andra (som att typ alla män av intresse trillar dit för henne, de enda som saknas är typ Legolas och Aragorn) (fast det är kanske inte så konsitgt, det går en überkvinna på 20 übermän, ungefär) gör henne till en tvättäkta Mary-Sue. Jag körde The Universal Mary-Sue Litmus Test på Dagny och fick 107. Testets skapare rekommenderar avrättning vid 50.
Var var vi nånstans? Jusste, Dagny Taggart är en TOTAL Mary-Sue. På grund av detta är jag helt inkapabel att ta boken på allvar. Alltså, jag läste den som en underhållande äventyrsroman (på ett ställe blir den till och med lik sån där härlig oldschoolig Jules Verneskt äventyrs-science fiction) och det gick bra. Jag hoppade visserligen över en del av det där långa talet mot slutet, men jag ögnade genom det och det verkade inte stå någonting fundamentalt nytt i det. I alla fall inte om man hade läst boken fram till dess, och det hade jag.
Grejen är väl att det vettiga i filosofin som skrivs på näsan och många sidor påminner väldigt mycket om det vettiga i sovjetisk social-SF, som jag läst flera ton av. Alltså, typ, "gör ett bra jobb, kamrat, och tänk med huvudet". Fast i Atlas Shrugged var det väldigt medfött elitistiskt. Är man inte född rik (jaja, allra helst född rik, eller så vandrar man in på en arbetsplats när man är 12 och äger stället när man är 14), manlig (jag tänker inte ens gå in på kvinnosynen...), snygg, kapitalistisk och med färdigheten att återställa energi genom att vara "drunk on the energy of sleepless nights" (typ citat) så har man typ ingen chans att bli en vettig människa någonsin. Det hade en viss charm, för jag är litegrann sådär Randsk übermänsklig, men det finns gränser. Jag har till exempel inte tio kåta miljardärer (som vill att jag ska förtjäna att ligga med dem) efter mig.
Fuck ideologin, jag gav ju upp och började läsa boken som enbart skönlitteratur ganska tidigt. Då var det liksom lite mer okej att Dagny var en genetisk übermensch, för hon blev liksom bara en dåligt skriven romanfigur istället för absurd förebild. Och männen i hennes liv blev bara såna där män som Ayn Rand själv verkade tänd på istället för andra absurda förebilder. Apropå tänd...
...alltså, jag vet inte. Ska jag ens säga någonting om sexet? För det var så otroligt våldsamt hela tiden att jag faktiskt vill skriva ett debattinlägg i bloggen med titeln "Dagny kanske VILL bli dunkad gul och blå" som ska handla om att vissa kvinnor faktiskt VILL ha det så och man ska liksom inte tro att alla vill ha det så för att hon vill, men Dagny är faktiskt en feministisk förebild. Å andra sidan skulle jag inte gå in på kvinnosynen. För det är som det är. Kvinnosynen är kvinnosynen.
Jag funderade faktiskt på att döpa inlägget till typ ReardenMetal Alchemist och skratta åt min egen dålighet, men näj. Och jag har nu letat efter slashfics på boken hela kvällen, men det verkar inte finnas så mycket. Underligt, för det är liksom väldigt kanon, massor av hintar och tacksamt lätt att parodiera. Fandom, tack! Alltså, inte sån där fandom (fast det var väldigt omtänksamt av min förläggare att tipsa i förra inlägget), utan fandom med self-insertions, HTDM-fanart och fandom_wank-värdiga shipwars. Någon gång kommer jag kanske kunna ta bokeländet på allvar, men nu vill jag veta vem av Hank och Francisco är seme.
Intressant? Andra bloggar om: roy mustang, atlas shrugged, ayn rand, inte en bokrecension, fullmetal alchemist, übermenschor, untermenschor, stålalkemisten, ansvar, fanfiction, mary-sue, och världen skälvde