Rånkultur

Jag skrev om raggning som förstörs av att man inte vågar säga hej till en man längre häromdagen. Givetvis kom det in en person som skulle kommentera att försiktighet är något man talar om vid alla möjliga brott, det är inte unikt för sexuella övergrepp. Personen kom med ett tämligen klassiskt exempel - "räknar jag en årslön i sedlar på tunnelbanan på väg mot Norsborg en fredagnatt medan jag har ett par promille i blodet, kommer jag nog inte att få mycket sympati om jag blir rånad, däremot lär jag få höra en del kommentarer om vad jag borde ha gjort annorlunda".

Ja, det hade nog hänt, men det betyder inte att vi lever i en rånkultur. För att mn ska kunna tala om rånkultur som motsvarar våldäktskultur behöver rån och liknande mildare situationer vara något som färgar ens vardag, som påverkar väldigt många människor, som är en del av populärkulturen. Såhär skulle en sådan rånkultur se ut.

Du betalar i kassan i en mataffär. Kassören säger skämtsamt att hen vill behålla växeln. Det tar dig tio minuter att få tillbaka växeln, och du är aldrig helt säker på ifall kassören skämtade eller faktiskt tänkte behålla växeln. Ibland behåller de faktiskt växeln, för du orkar inte hålla på och tjafsa. Du vet att det kan hända varje gång du handlar.

Du är ute och ska beställa en drink i baren. En främling säger "jag vill också ha en sån" till bartendern. Du känner obehag. Är det en sån främling som räknar med att du ska betala? Men främlingen tar fram sin egen plånbok och betalar sin drink. Du pustar ut. Det finns goda främlingar. 

Du är ute och ska beställa en drink i baren. En främling säger "jag vill också ha en sån" till bartendern. Du känner obehag, och du har rätt, främlingen räknar med att du betalar. Hen går därifrån när hen fått sin drink. Du klappar främlingen på axeln och säger artigt att hen får betala för sig. Du får en utskällning om att du förstör festen med att vara så tråkig. 

Även om du slipper främlingar i baren hör det till att det under kvällen kommer fram människor och tjatar om att få din drink eller smycken - eller bara tar dem helt enkelt. Folk vet ofta inte ens att det är brottsligt. Och det är oftast meningslöst att försöka få dem utkastade.

Du väntar på tåget. Människor du aldrig mött förut kommer fram till dig och frågar om du vill ge dem pengar. Du säger nej och vissa stannar där. Men vissa följer efter dig och lämnar dig inte ifred. Och du vet aldrig vilken människa av alla du möter kan vara en sån som kommer fram. 

Du bjuder hem en bekant och ni har en trevlig kväll, du får mycket komplimanger för din inredning som du leende tackar för. Mot slutet av kvällen försöker din bekant ta en del saker hem med sig och blir upprörd när hen inte får. Varför bjöd du hem hen, och det var väl uppenbart vart det var på väg när du fick som mycket komplimanger och var glad för dem?

En kompis har för vana att ta hem saker hen gillar när hen är på besök, allt från fidget spinners till laptops. Man skäms när man inser att man blivit utsatt för det. En gång vågar du berätta inför vänskapskretsen, och det visar sig att nästan alla råkat ut för det, och skämts. Men vissa försvarar också vännen med att hen ju är snäll och skulle aldrig.  

En vanlig uppfatning är att om man bir rånad på riktigt, inte bara lite utan på riktigt, att man försökte kämpa emot men de tog ens saker. Ja, då kommer man nog inte kunna ha en sund ekonomi på flera år. Kanske aldrig. Man förändras som person av att bli rånad. Det är inte som andra brott som man kan bli omskakad av men som inte sägs slita sönder själen och vara värre än mord.

Om du inte känner så efter ett rån så blev du nog inte rånad på riktigt.

På en after work försöker du att aldrig vara ensam med chefen, det går rykten. Det blir så ändå, och chefen tar din mobil. Du vågar aldrig berätta för HR för du vet att du riskerar att bli av med jobbet.  

En kompis sover över. Du sa att hen bara ska sova över, inget mer. Varje gång hen går upp för att kissa eller ta ett glas vatten blir du orolig och lyssnar - packar hen med sig något?

Du och en kompis vill se en film, men hen har inte råd, och du bjuder på biljetten. Tiden innan filmen fördriver ni med att gå på stan och kompisen föreslår fika som hen förväntar sig att du ska betala för. Du gör det. Kompisen går förbi ett par affärer och plockar på sig saker som hen vill att du betalar. Du är irriterad, och det är inte kul att umgås längre, men du säger inte nej. Kompisen kanske bli ledsen, och ni har ju redan biljetter så lika bra att du inte förstör biobesöket med tjafs. Det har hänt förut med andra vänner. Att du aldrig lär dig. 

När främlingar försöker prata med dig låtsas du att du inte hör dem. Mest sannolikt vill de bara snacka, eller fråga om vägen. Men du har för många gånger behövt värja dig mot människor som mer eller mindre påstridigt velat ha pengar av dig. 

Det går rykten om att en kändis är notorisk kleptoman, och tar gärna saker från personer med mindre inflytande. Hen försvaras av andra kändisar som hävdar att hen är så populär och rik att hen inte behöver stjäla saker.  

Du står i kö till en korvkiosk med öppen plånbok, du ska beställa och har pengarna redo. Personen bakom dig i kön tar en tjugolapp från plånboken. Du blir irriterad, men dina vänner säger att du överreagerar. En tjugolapp är inte en big deal. Det finns riktiga rån, med pistolhot.

Det är inte osannolikt att man har blivit utsatt för något sådant vid enskilda tillfällen. Det är inte heller omöjligt att det finns personer som lever i världen jag beskriver. Det som krävs för att denna rånkultur ska motsvara våldtäktskultur är att den påverkar väldigt många människor i vardagen, i stort och smått, och inte enbart som undantag. Och jag vill hävda att så ser det faktiskt inte ut i dagens Sverige.

Får man inte längre säga hej till en kvinna

Det är höst. Jag var i Málaga på tre dagars solsemester och sedan stannade jag tre dagar till. Där var det solklänningsväder och sangria till lunch. Skavsta flygplats örfilade mig hem med "6 grader, känns som 1".

När jag skulle åka till Málaga messade jag en bekant spanjor och frågade om tips. Han rekommenderade lite mat och museer. Frågade om jag undrade något mer. Jag chansade och ställde frågan jag funderade mest på, fast vi känner varandra väldigt ytligt och frågan var kanske lite konstig att ställa. Jag förklarade att jag gärna skulle vilja ha en semesterromans, men att det alltid är en risk när man reser och inte kan lokala raggningskulturen. Kan man flörta med män, eller prata med främmande män, eller vara sexuell med män, eller gå hem med främmande män utan att vara rädd för väldigt obehagliga situationer? Jag förklarade att det faktiskt är så man tänker som kvinna. Att man kanske vill, men man är rädd, särskilt i en miljö där man inte helt kan de sociala koderna. Spanjoren var vänlig och gav råd. Sa att det nog var ungefär lika lugnt som i Sverige, i alla fall jämfört med fulla svenska män på krogen.

Under min resa blir #metoo stort.

Tillbakakommen, på familjemiddag pratar vi om metoo. Jag nämner att våldtäktskultur är exempelvis detta att jag inte orkade dejta män på semestern. Mamma säger att hon inte ens skulle prata med främmande män på ensamsemester.

En vanlig motreaktion när kvinnor öppnar upp om sexuella trakasserier är att allt detta snack förstör för flörtandet och att man inte längre vågar inleda någon som helst sexuell kontakt med det motsatta könet.

Nej ni. Fuck you. Det är våldtäktskulturen som förstör det heterosexuella spelet. "Jag kommer inte våga säga hej till en kvinna nu för rädsla av att bli anklagad för att trakassera" säger de. Exakt samma gäller kvinnor, kvinnor är också rädda, men inte för anklagelser utan för att utsättas för någon form av sexuellt våld om man bara visar minsta möjliga antydan till intresse. Man vågar inte gå hem. Man vågar inte vara sexuell. Man vågar inte få ögonkontakt, le, prata, säga hej.

Eller, det handlar inte nödvändigtvis om att jut inte våga. Ofta handlar det om att man bara verkligen inte oooorkar.

Jag löste semesterromansambivalensen med att dejta kvinnor.

Jovisst, barn kan lära sig simma utan burkini

Illustrationen till debattartikeln i Aftonbladet med bild på badande barn i "normala" badkläder, och porträttbilder av artikelförfattarna.

Jag har på senare känt för att skriva längre texter än vad som är bekvämt på twitter. Efter en tids eftertanke bestämde jag mig för att damma av denna gamla trasa. Det bli så att jag inleder med det något känsliga ämnet burkini för barn.

Storyn är att en kommuns skolor erbjöd ett tag barnfamiljer låneburkinis till simundervisningen. Sedan slutade kommunen med det. Helt rätt, tyckte två debattörer i Aftonbladet under rubriken "Jo, barn kan lära sig simma utan burkini", som jag mycket väl vt inte sätts av författarna, men som är väldigt talande för debatten.

Det kan sägas mycket om detta. Jag tänker fokusera på ett par poänger.

Det är mycket riktigt att barn kan lära sig simma utan burkini. Detta för att barn kan lära sig simma utan badkläder. Badkläder är nämligen inte funktionskläder för idrott i poolen på det sättet som skridskor är för idrott på isbana. Bakläders funktion är att skyla delar av kroppen som anses vara opassande att visa upp. Opassande på två sätt - dels för att åskådare ska slippa se vissa kroppsdelar som anses vara otrevliga att se, och dels för att ägaren av kroppsdelar inte ska exponera delar at kroppen den kan vilja dölja från allmänheten. Om ett barn inte har badkläder med sig är alternativet inte att låta barnet simma naket - fast det går utmärkt - utan att låna ut badkläder. För badkläders funktion är inte att möjliggöra simning, utan att täcka kroppen.

Debattartikeln bygger till stor del på att det är skandalöst och oacceptabelt att pojkar och flickor ska ha olika normer gällande badkläder. Artikeln får det nästan att låta som att det inte redan är fallet, vilket dock är svårt att tro om man exempelvis ser på bilden som pryder artikeln, eller surfar in på H&M:s barnkollektioner. Alla barn förväntas täcka könet och rumpan. Flickorna förväntas dessutom täcka brösten. Inte för att flickbröst ser annorlunda ut än pojkbröst, utan för att flickbröst sitter på flickors kroppar. Det gäller såväl före puberteten som under och efter. Pojkar med mjuka fylliga bröst erbjuds inte toppar på H&M:s pojkavdelning. Inte för att de har små bröst, utan för att de sitter på pojkkroppar.


Vi som samhälle - sekulärt och västerländskt - står för att man vid simning bör bära kläder vars främsta funktion är att täcka opassande delar av kroppen, och att fler delar av kvinnokroppen än manskroppen opassande.

Jag säger verkligen inte att detta är bra. Det är ett av väldigt många symptom på att vi lever i ett sexistiskt samhälle där män och kvinnor förväntas bete sig olika på ogrundade sätt. Men denna sexism tar sig miljarder olika uttryck till vardags, varav burkinin är endast ett och dessutom påverkar personers liv under endast mycket små korta specifika stunder. Att inte låna ut burkinis (medan egna burkinis ses som helt jämställda andra egna simkläder) kommer endast leda till att vissa flickor från fattigare familjer inte deltar i simundervisning.

Och apropå flickor som ska eller inte ska bära dessa plagg - visst är det anmärkningsvärt att deras röster inte har hörts i den här diskussionen? Debattartikeln erbjuder retoriska svar på varför flickor avstår från simlektioner i annat än burkini.

Antingen har flickorna valt att prioritera religiöst motiverad klädsel före att de lär sig simma. Eller tvingar föräldrar på sina barn viss klädsel. Eller känner sig flickorna tvungna att anpassa sig, eftersom de möts av trakasserier om de inte skyler sig.

Som en person som har varit barn och burit badkläder känner jag att vissa möjliga rimliga svar saknas. För kanske är det helt enkelt så att dessa flickor är så pass små att de har erfarit att växa upp med äldre kvinnliga släktingar som bär burkini på stranden, och man vill vara som de äldre? Och kanske är det faktiskt så att om man är van att bära täckande kläder så är man inte superbekväm med att exponera sig i "vanlig", av naturen given, inte alls problematisk, helt opatriarkal, svensk flickbaddräkt? Vuxna har av någon anledning ofta åsikter om att det är ett problem att unga inte vill klä av sig inför andra i skolan, och jag röstar på att man åtminstone bör fråga barnen om vad de själva vill, och sedan gärna respektera och tillmötesgå deras idéer om kroppsintegritet.

Jag ser det problematiska i burkini, naturligtvis. På samma sätt som jag ser det problematiska i könade barnkläder som marknadsförs till infödda svenska barn. Men skolans funktion är att se till att alla barn får en så bra förutsättningar för vuxnlivet som möjligt vilket är särskilt viktigt för barn som inte får vissa kunskaper och fädigheter hemifrån. Bästa möjliga utfall i denna strid är att flickor byter ut ett plagg som gör dem mer täckta än pojkar på grund av normer mot ett annat plagg som gör dem mer täckta än pojkar på grund av normer. Det är viktigare att vissa barn från fattiga och religiösa hem lär sig simma. Det är också viktigare (men svårare) att i det lilla och vardagliga arbeta emot sexism. Skolan, och skolidrotten, innehåller väldigt mycket vardag och väldigt lite badkläder.


(PS. som bonus - här är en text om hur män i USA slapp ha överdel i badkläder)