Joan & Jackie

Debattören Elise Claeson har skrivit om att det erotiska kapitalet är en viktig del av kvinnomakten. Jag ska nu vara väldigt tydlig och klar på en punkt så får resten av Internet kommentera klokt på sex som handelsvara, att Joan i Mad Men inte är på riktigt, och att makeover-produktioner kan analyseras på fler sätt.

Jag tänker fokusera på följande:

Teodorescus invändning är mer estetisk än feministisk: kvinnor döljer sina former i illasittande, bylsiga ­kläder; fler borde bära dräkter à la Chanel och bli Damer.
Det är lätt att avfärda Damen som Stureplanselitist. Den svenska verklighetens dagisfröknar och ­undersköterskor kan inte bära ­Chaneldräkt på jobbet.

Chaneldräkt som exempel på kläder som inte döljer former. Nedan följer sannolikt den mest ikoniska chaneldräkten som existerar, och den är också ett paradexempel på plagg som döljer det erotiska kapitalet kvinnor enligt Claeson har i T'n'A. Dräkten är, om något feminint över huvud taget, flickig.

Härifrån

Nä, givetvis har Chanel gjort plagg där man ser att bäraren har midja. Men Coco Chanel är lite fel person att dra in i dyrkandet av kvinnan och dissandet av bekväma klädval. Karolina Ramqvist skriver utmärkt om det. Ska man prata kvinnlighet och erotiskt kapital med känt designernamn som exempel är det lite givet med Christian Dior. Han som kom med the New Look efter att kvinnor fick jobba på fabrik under andra världskriget. Så att kvinnor fick klä sig som Betty Draper och vårda sin kvinnomakt.

Och skulle man tänka ett självklart givet tredje namn på modeskapare som folk i allmänhet känner igen så tänker man Yves Saint Laurent. Han som tog herrplagg och gjorde de självklara på kvinnokroppar. Han som klatchigt sägs gett kvinnor makt medan Chanel gav dem frihet. Fast Chanel ju inte ses så nu, chaneldräkten är inte längre ett ledigt plagg, Chaneldräkten är någonting man utan att tänka efter slänger in när man tänker Dam.

Och då blir det lite extra tydligt hur det här med kläder och kvinnlighet kanske inte är så universiellt. Att det inte inte ens hänger ihop i en och samma människas universum, för om man faktiskt tittar på plaggen inser man att det är absurt att likställa kvinnligheten i Joans fodralklänningar och Jackies raka siluett. Om man sammanblandar två så olika skärningar i ett försök att sätta det i kontrast mot dagens kvinnor är det nog klart att det inte är kläderna eller det erotiska attraktionskraften det rör sig om.

Det känns som en längtan efter ett förr. För det förflutna kan aldrig hota. Det förflutna kan idealiseras och glamouriseras i det oändliga utan att man någonsin behöver konfronteras med att Joan sextrakasseras på jobbet , eller att Chaneljackan innebär att man inte behöver bära korsett. Ett förflutet där alla kvinnor har erotisk makt över männen och den makten inte kommer för priset av ångest över att vara 26 och fortfarande ogift. Jag vet faktiskt vid närmare eftertanke om det känns som en längtan efter förr eller bara ren och skär eskapistisk längtan efter glamour där vardagens jeans och tröja ställs mot ett designernamn, vilket som helst.

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om coco chanel, yves saint laurent, christian dior, chaneldräkten, elise claeson, jackie kennedy, joan i mad men

Radio days

I februari 1996 visste jag inte vad Internet var än, och hade jag vetat det hade nog inte hjälpt för det ryskspråkiga innehållet var magert och det uppstod ständigt problem med kyrillerna. Man kunde köpa ryska tidningar på InterPress vid Sergels torg, men de var för dyra för en familj på tre där en svensk man med deltidsanställning plötsligt fick försörja sin nya fru och hennes elvaåring.

Det hade gått två månader sedan flyttet och längtan efter det egna språket var enorm. Jag beställde böcker till biblioteket i Bagis, och på kvällarna samlades familjen vid styvfarsans gamla barskåpsradio när SR sände nyheter på ryska. Varje gång årsdagen av Palmemordet uppmärksammas minns jag de oändligt långa vinterdagarna och kvällarna i köket. Jag minns det obegripliga i inramningen av mordet - statsminister som tar en promenad som en vanlig människa.

Numera kan jag förstå att en unge nyimporterad från nittiotalets postsovjet inte fick ihop det, men jag känner det inte längre.

Vara vänner

Det finns lite forskning som kvällspressen triggar så hårt på som könsskillnader. Gärna i kombination med sex. Gärna som går att få till en vinkling att allmänheten aldrig kommer få leva ett tryggt liv. Typ, suck it up - din partner kommer att vara otrogen, det ligger i hans gener. Eller suck it up - du kommer aldrig veta om hennes orgasmer är äkta. Eller ämnet för idag - ni kommer aldrig kunna vara vänner!

Någon gång om året läser jag rubriker om att män och kvinnor inte kan bara vara vänner. Förr eller senare uppstår det sexuell spänning. Särskilt från männens sida. Och uppstår det spänning så är det liksom kört, då är det bara att skriva "forskare har konstaterat att det är en omöjlighet att vara vänner över könsgränserna" och sätta en saftig rubrik.

Vad jag alltid undrat är varför lite sexuell attraktion skulle vara ett problem. Inte ens för att man kan ligga med sina vänner. Utan mest för att, asså, vet folk att de inte behöver agera på varje sexuell impuls de får? Jag förstår att det kan bli jobbigt om man är supertänd på nån och får inte göra nåt av saken. Men nån gnista då och då, eller spänning som uppstår på dansgolvet eller i annan situation där man är glad och skulle kunna tända på bokhyllan Billy? Vad är det hemska som händer vänskapen då? Så fascinerande att minsta lilla sexgnista framställs som garanterad vänskapsdödare, oavsett omständigheter. Tänder man på varann kan man inte vara vänner, liksom.

Spontan planering

Johanna Sjödin skriver om spontansex. Eller snarare om att planera sex, och att folk ser det som nåt negativt, som att planering tar bort hela idén med sex.

En av de ahaigaste aha-upplevelserna jag haft när jag läst om olika behandlingar mot sexproblem gällde just spontanitet och planering. När man jobbar med ett par där sexlivet är lite dött är en vanlig grej att man uppmanar dem att schemalägga tid att ägna åt fysisk närhet.

En del par blir då upprörda och tycker att det låter fett oromantiskt. Och då kan man påminna dem om hur det är att vara nytänd. För det är inte så att man har spontant sex hela tiden när man är nytänd. Eller i alla fall inte enbart så. Man planerar dessutom sex hela tiden när man är nytänd. Man går från fester tidigt. Man ser till att få privacy när man reser med vänner. Man väljer fina underkläder dagarna man ska ses. Man skickar SMS med innehåll man inte vill råka sända till chefen. Man ser till att ha kondomer så man enkelt kan plocka fram dem.

Jag var ganska "whow, att jag inte tänkt så förut!" när jag läste det.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, spontanitet, planering, gnistan

Det som inte härdar skadar

Typiskt förstås att just dagen efter att jag kom att tänka på ett av mina största livsbesvikelser inledde SvD en artikelserie där första inlägget heter Det som inte dödar stärker. Jävla typiskt.

Jag har varit med om en del vardagsjobbigt i livet. Det suger, visst. Men det fanns alltid två tröstetankar. Den ena att alla är med om det, är det inte föräldratrassel och landsbyte så är det sjukdom. Alla är lite trasiga och det finns inga perfekta liv. Det hör till, helt enkelt, att livet ibland är tufft. Jag har alltid varit väldigt tacksam av mig, för att mitt liv ändå har varit bra och ganska skyddat. Jag har alltid känt att jag inte är i ett läge där jag ska gnälla och räkna mig till dem som haft otur i livet. När jag tittade runt hade en del vänner det bättre än jag och en del sämre, men alla mådde lite kasst någonstans och alla hade lite svärta i biografin.

Den andra tanken var att man måste uppleva svårigheter för att utvecklas. Stöter man inte på någonting som är jobbigt så lär man inte sig att hantera livet. Man blir curlingbarn och Draco Malfoy. Man blir en helt omöjlig människa. Så tänkte jag alltså. Och det var inte så att det var aktiva trösttankar jag plockade fram vid behov, de här tankarna var en självklar och integrerad del av min livssyn.

Och så träffade jag P. P som växte upp i trygg familj med lagom pengar. P som aldrig ens sett mobbning under sin skoltid. P som alltid varit bra på det han velat vara bra på, och som lyckades med det han ville. P som mådde bra, var trygg och självsäker, snäll och rolig. Jag medger villigt att P fortfarande är den enda människan av det slaget jag känner, men poängen är att han finns och det var bara en tidsfråga innan min världsbild raserades åt helskotta.

Till att börja med var det inte alls så att det måste hända jobbiga saker. Uppenbarligen inte. Uppenbarligen kunde man växa upp utan ens lite småelände. Och uppenbarligen behövde man inte bli en omöjlig hemsk människa av det, för P var ingen hemsk människa. Han var till och med en människa som verkligen mådde bra på riktigt. Jag visste inte ens att det var möjligt innan jag träffade honom.

Jag som aldrig tidigare känt mig (eller tillåtit mig känna mig) orättvist behandlad blev rasande. Jag som alltid accepterat jobbigheter som ett måste insåg att det inte alls är så. Det måste inte vara jobbigt. Det måste inte vara svårt. Det kan vara bra och enhörningar och regnbågar.

Och jag insåg i samma veva att jag inte längre kunde trösta mig med att svårigheterna har gjort mig starkare. Alla egenskaper jag kunde spåra tillbaka till det svåra var sådant som gör mitt liv ännu mer komplicerat. Jag kan inte dra en linje från svåra upplevelser till någon av mina styrkor. Det innebär inte att prövningarna inte gjort mig starkare, det är bara att jag inte kan se hur. Däremot kan jag tydligt se hur jag har blivit mer rädd, ängslig och osäker.

Jag pratade med vänner och mamma, men ingen kunde reparera skadan. Vissa föll genast tillbaka i "på nåt sätt måste du blivit starkare". Vissa höll med mig. Jag grät hos min terapeut och han bekräftade mig i att det var helt rimligt att känna sig så knäckt när man insåg att livet var orättvist och svårigheter drabbar utan mening. Det var över ett år sedan och jag har fortfarande inte fyllt tomheten med någonting. Jag vet fortfarande inte hur jag förväntas klara svårigheter nu, när jag inte har antagandet om att de leder till någonting gott i ryggen.

Med detta sagt blir jag så förbannad när jag läser SvD-artikeln. Inte som Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina, debattör. Inte som psykologkandidat. Som privatperson. De säger att de som inte upplevt svårigheter är mindre nöjda med sina liv. Jag har hellre enhörningar och sockervaddsmoln och är missnöjd, än missnöjd utan enhörningar.

Intressant.

Jag gillar att ha peppmusik, och Kanyes Stronger var favoriten länge. Min insikt dödade större delen av peppkraften i den. Men det var i samma veva som jag plötsligt lade märke till de desperata små utropen "I need you right now!" mellan raderna om att härdas.

Hej, vit man!

Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.

Jag är nästan allt som du är. Visst är jag kvinna och född utanför Sverige, men jag är också hetero, vit och smal, jag pluggar på högskola och har aldrig ens suttit i en rullstol. Du och jag är nog mer lika än olika.

Jag känner inte heller av att jag har privilegier eller makt för att jag är vit och medelklass och hetero. Eller, jag hade inte känt av dem om jag inte var intresserad av de här frågorna. Jag hade aldrig känt av vad jag vinner på min hudfärg och klass om jag inte var intresserad av normer och makt och privilegier - med utgångspunkt i feminismen.

Nu fattar jag faktiskt hur najs det är att kvinnor på bilder i annonser, folders och instruktionsflyers ut som jag. Visst är de ofta något smalare, men jag har ändå samma kroppstyp, samma hudfärg, samma form på ögonen. Det är skönt att hela tiden slippa bombarderas med att jag är konstig, och det är oändligt lätt för mig att hitta kläder och smink som passar.

När jag kommer till läkare känner jag noll makt, jag känner bara att jag till varje pris måste få dem att fatta att mitt problem är viktigt och de inte ska skicka mig hem utan undersökning. Men jag vet också att jag har tur i det avseendet att om jag börjar prata låter mina problem automatiskt viktiga. För att mina föräldrar gick på högskola. Jag behöver inte anstränga mig, jag tar för givet att mitt normala sätt att prata på tas på allvar.

Människor fantiserar inte automatiskt ihop mitt liv som "invandrartjejen" när de pratar med mig. Jag får vara vad jag vill på ett helt annat sätt än om jag var mörkhyad. Jag hade fått vara vad jag vill ännu mer om jag inte bröt.

Jag har en något oortodox syn på kärleksrelationer och det har jag fått en del jobbigt för. Men så länge jag håller käft om saken så märks det inte. Jag kan hålla nån av mina partners i handen på stan eller kyssas öppet utan att omgivningen lägger märke till det. Men med mina erfarenheter av otrevligt bemötande som jag fått som icke-monogam kan jag uppskatta hur mycket lugn och ro jag får för att jag är hetero. Jag kan uppskatta till hur mycket min omvärld är anpassad till att jag är hetero.

När Stockholm är igensnöad kan jag ta mig till pendeltåget även om jag blir snöig upp till knäna. När SL annonserar förseningar i högtalare kan jag höra det som sägs. När jag kommer in i skolans foajé och det står en schemaändring på tavlan kan jag se den.

Människor tar mig på allvar innan jag ens öppnat munnen på grund av hur jag ser ut, hur jag klär mig, hur jag rör mig. Det faller mig naturligt att bete mig på ett sätt som är respektgivande och seriöst, det är naturligt för mig att kunna långa ord och inte sminka mig som en hora. Jag har inte medvetet valt vad jag tycker är roligt för att passa in, men hoppsanhejsan är det min smak som är sådär allmän god smak. Kommer jag i konflikt vet jag att jag låter förtoendeingivande.

Jag tycker det är störtskönt att vara vit, hetero och medelklass. Jag tycker det är störtskönt att min kropp funkar som kroppar förväntas funka. Jag hade aldrig förstått hur himla trevligt det är om jag inte var intresserad av det här med norm och avvikelse. Om jag inte faktiskt hade som specialintresse att tänka till om sådant. Så du, min manliga kollega, var jävligt glad du med. Och fatta att du har makt, och fatta att du har privilegier. Att du aldrig har tänkt på dem betyder inte att de inte finns.

Gör jag någonting med min medvetenhet? Försöker jag tacka nej till övertaget och bekvämligheterna som erbjuds med mitt utseende och fördelaktiga bakgrund? Ibland. Ofta inte. Oftast inte, skulle jag säga, för självklart kan jag inte i varje situation analysera om mina bakgrundsvariabler är till min förtjänst eller nackdel. Och självklart kan mitt kön vara en fördel, fast jag inte är man.

För det är faktiskt så att vit, medelklass och hetero inte är fördel i alla sammanhang. Klart det finns miljöer där förväntningarna ser annorlunda ut, och det är kanske de gångerna som du borde fått ev wake up-call och insett hur lätt du har det annars. När du helt ignoreras som förälder på BVC. När det känns otryggt att gå genom en stadsdel där ingen ser ut att vara född i Sverige. När du hamnar på gayklubb. När du plötsligt inser hur snofsig du är och hur pinsamt mycket du tjänar på en barndomsväns svensexa. När du kommer på dig själv låtsas förstå vad alla runt dig pratar om. När du drar ett skämt och märker att det verkligen verkligen inte gick hem i just det här sällskapet.

Det finns många olika miljöer, men sådär generellt, i Sverige, idag, är det rätt sweet att vara vit svenskfödd cis-man. Jag lovar. Jag vet det för att jag inte är svenskfödd och inte man. Men jag vet också för att jag är vit och hetero och medelklass och normal på jättemånga fler sätt. Jag gillar att läkare och myndigheter tar mig på allvar. Jag är van att människor i annonser ser ut som jag. Det underlättar livet för mig att vägar, hissar, hyllor och fönster är anpassade efter människor som jag. Och det händer säkert dagligen att jag behandlas väl i situationer där någon med andra förutsättningar skulle behandlas sämre.

Jag missbrukar säkerligen min position ofta. Jag märker det långtifrån alla gånger. Ibland utnyttjar jag min ställning medvetet. Men det skulle inte falla mig in att prata om att jag omöjligen kan tillhöra grupper av människor som har makt i samhället för att jag inte märker någon makt. Jag vet hur mycket lättare det att märka att man behandlas illa än att man behandlas väl. Jag vet också därför att man ska lyssna på dem som hävdar att de särbehandlas, förtrycks och diskrimineras - även om man själv inte märkt av nån rasism i hela sitt vita liv i Stockholms innerstad.

Jag klagar inte på att någon av mina egenskaper är den enda man får skämta om nuförtiden. Jag tar inte nödvändigtvis illa upp när jag hör ett skämt om kvinnor, blondiner eller ryssar. Jag lobbar definitivt inte för att sådana skämt ska förbjudas i offentliga sändningar. Och jag kan ta illa upp när jag hör skämt om grupper jag inte tillhör, för skrattet fastnar i halsen.

Jag säger inte att jag är en fantastisk människa som med insikt bekämpar orättvisor. Jag säger bara att jag har privilegier. Och det har du också, vite man. Du kan väl, om det blir för krångligt med strukturer och egen roll i dem, åtminstone vara lite glad åt att du fått så mycket serverat? Åtminstone inte bete dig som att det är mest synd om dig i hela världen, eftersom det inte är synd om dig?

Hej, vit heteroman som kan checka in alla normrutorna. Vi har så mycket gemensamt, du och jag. Jag vill inte skälla ut dig, men jag vill bara påpeka att det här med att du inte har sett privilegierna och makten beror mer på utsikspunkten än något annat. Jag tycker inte du ska sätta på dig genusglasögon, jag tycker du ska flytta på dig lite och se om någonting nytt uppenbarar sig. Eller åtminstone tro på dem som ser världen annorlunda helt enkelt på att de står någon annanstans.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vit man, diskriminering, perspektiv, pk, hemmablind

Тот, кто в 15 лет убежал из дома, вряд ли поймёт того, кто учился в спецшколе

Igår var det ONORMAL DAG på psykologiska. Några psykstudenter som hade lackat på att vår utbildning inte innehåller särskilt mycket normsnack ordnade en hel egen dag för det, med föreläsningar och diskussion. Sjukt bra att folk orkar.

Det blev förstås en hel del snack om vilka normer finns och på vilka sätt kan man avvika. Vilka etiketter existerar. Och jag tycker det är så otroligt fascinerande hur sådana diksussioner alltid förväntas handla om kön och sexuell läggning, fast det på Psyket borde gfinnas en hel kurs som skulle heta typ "fatta att du är medelklassakademiker och vad det innebär för ditt yrkesutövande".

Jag satt med två Uppsalastudenter och vi kom in på att vi alla umgicks med folk från de avvikande grupperna när det kom till religion, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. Men vi hade ungefär noll vänner som inte pluggat efter gymnasiet. Någon av föreläsarna nämnde att de undersökte en massa bakgrundsvariabler för SU-studenter nyligen och av dem som började på Psyket på sistone fanns det noll personer vars båda föräldrar inte hade avslutat gymnasiet.

Tiina Rosenberg föreläste om normer och bestraffningar och Foucault. Hon pratade om klassmarkörer i lunchrummet och att inte ha spelat tennis. Men hela föreläsningen var på akademiska. Nu var ju målgruppen sådan, men jag vill någon gång höra någon prata om det på ett sätt som man inte behöver skolas in i.

För jag tycker det är fruktansvärt viktigt med paradigm och diskurs och normer och såntdär. Så in i ryggraden viktigt. Men så fort jag ska prata om det med personer som inte är skolade tappar jag helt språket. Jag ha inga sätt att prata om sådant på som inte förutsätter att man är typ precis som jag. Och då menar jag inte ens att jag inte kan prata sånt med människor som hoppade av nian. Jag menar att jag är helt oförmögen att kommunicera varför det här är viktigt till typ teknologer.

Min kloka kompis Karro säger att min blogg är akademisk och inte direkt en inkörsport till feminism. Jag håller helt med och just med bloggens fall är det lite meningen - jag känner att det finns rätt många enkla lättsamma bloggar om sådana frågor. För tio år sedan hade jag haft utbyte av en blogg som ragear på att GQ framställer Glee-skådisar sexistiskt. Nu känner jag att jag behöver gå vidare, jag behöver tänka vidare, och jag hade själv uppskattat vad jag skriver.

Men Karro har en fet poäng i att jag inte heller kan vara på ett annat sätt. Jag vill kunna, men jag känner att jag just nu är för intensivt inne i det här med att plugga för att göra om min hjärna. Jag kämpar så gott jag kan mot KBT-ingheten som börjar ta över hur jag tänker på ett oroväckande sätt. Jag pallar knappt ens det, att bli nåt mer än akademikerfitta är mig lite övermäktigt just nu.

Jag önskar att jag åtminstone hade bra förebilder, men det är också svårt. Alla jag tycker är intressanta skriver komplicerat. Alla som skriver enkelt är intressanta för tio år sedan, men inte där jag är nu. Och någonstans känner jag ju att det är svårt för att det är svårt. Språket blir komplicerat för att teorierna är komplicerade. Försöker man få till det lättillgängligt hamnar man i "idag har vår arbetsplats en genusdag", och det skadar nästan mer än det gör nytta.

Vem lyckas? Vem ska jag bli som när jag blir stor?

Your little pirate is someone's little whore

Jag ska blogga! Ojojoj! Jag ska blogga rysk majonnäsmat och varför jag tycker att man ska visa män som kom-och-ta-mig-sexiga och så ska jag DSM-5-blogga! Och kanske allmän forskningsmetodik. Men just nu förbereder jag det sista till en föreläsning om DSM-5 jag ska hålla på en seminariumhelg som psykstudenter i Uppsala ordnar. Andra tider på dygnet har jag skola, dansgrupp och liv. Men snart lättar det, och då jävlar.

Än så länge får ni nöja er med följande:

Om man minns en kvinnas kolumn betyder det att kolumnen var dum

Med allt mitt DSM-bloggande har jag glömt att man kan skriva korta saker om en krönika man stör sig på. Nu har ju hela Internet gjort det, men jag har rast på statistikövning, så jag sitter ändå här.

Alice Teodorescu har alltså skrivit att kvinnor borde klä sig kvinnligt. I den krönikan lyckas hon med ett helt gäng dumheter av den typen jag borde göra en checklista för och sedan bara blogga den incheckade checklistan.

• Beskylla Sverige för att vara både jante och extremt, och i båda fallen på ett sätt som skribenten tycker är fel - check!
• Ge en beskrivning av svenska kvinnors klädsel som stämmer överens typ noll med hur senaste årens skomode sett ut - check!
• Framställa bilden av ägget som aktivt vid befruktningen som en ideologifråga i jämställdhetens namn - check!
• Hon drar in Chanel som typ är helt fel modeskapare att använda som exempel i att dyrkande av Kvinnan - check!
• På nåt sätt få till det som att kvinnor klär sig som män i dagens Sverige och borde sluta med det - check!
• Hävda att jämställdhetsiver gör grått kollektiv av alla medan könsroller bejakar individualismen - check!

Jag ser ofta klagomål på att svenska kvinnor inte ser ut som Kvinnan. Jamenokej, visst. Men hur får man till det att kvinnor och män ser likadana ut i dagens Sverige? Har man typ någonsin varit utomhus då? Har män stövlar, omlottkoftor, strumpbyxor och tunikor som döljer magen, toppat med halsband i flera varv? Har män kilklackskor, leggings och stora örh'ngen? Sådär i allmänhet? Nej? Men håll käft om att kvinnor ser ut som män då.

Och hur (HUR?!?!) är bejakande av könsroller individualistiskt? Jag kan köpa att jämställdhet leder i värsta fall till en grå massa. Men bejakande av könsroller leder väl i bästa fall till två grå massor? Man kan tycka att bejakande av könsroller är bra, men hur kan man lyckas tänka att det är individualistiskt? (HUR?!?!)

PS. Bra att hon drar in Mad Men. Vilka kvinnor är det som är sådär hyperkvinnliga där? Typ inte Peggy. Hon är iofs också superkvinnlig, men hon är inte den som dyker upp på bilder i artiklar om att Mad Men dikterar dagens mode.

PS. Rolit att Kvinnlighet är defmässigt det korsetterade timglaset, inte tantra-Gudinna-hippie-looken med hängbröst och mage.