Smått och länkfyllt om sex och feminism

Senaste Ottar har psyktema. Man får läsa bland annat om att psykvården och psykutbildningarna inte gärna tar i sex med tång. Alla som sett mig yla "de e inget sex på psyyyyket!!!" fattar att jag tycker att det är bra att Ottar skriver om det här.


Jag tycker att det är roligt att Pär Ströms senaste blogginlägg ser ut såhär. Inlägg ett: länk till hans Newsmillartikel om att det är evolutionärt att flickor och pojkar gillar olika leksaker och förresten är det väl så att man kan köpa vilka leksaker man vill. Inlägg två: Pär Ström har kommit på att man kan jämföra tjejgym med Sydafrika och utlyser bildtävling på temat.
For the record tycker jag absolut att man kan ifrågasätta tjänster och varor som bara en viss grupp får köpa, men man ska väl sjutton också fundera på det här med uttalade och outtalade men ändå kraftfulla gränser.

Mariah Larsson har skrivit ett svarsinlägg på mina porrinlägg (1, 2). Jag ska omgorka skriva mer om porr, kanske mindre luddigt till och med, för jag tycker det finns saker jag vill prata mer om. Det där med medium, t ex.

Jag skulle gärna vilja skriva nåt om Fi:s kampanj Feminister har bättre SEX (diskuteras ymnigt av Elin här och här och här och Gustav här och här). Elin och Gustav har massor av poänger, men jag tycker de håller lite väl hårt på "man kan inte vara ett bra ligg, däremot kan man ha bra sex". Nej, klart att medvetenhet om klitoris existens inte berättigar till medalj, men för mig känns sån sexsyn lite... Det är relaterat till det jag skriver om här, att sex behandlas som väsentligt annorlunda från andra aktiviteter. Visst är kompatibilitet och att man tänder på varandra centralt, men varför ska alla ha medalj och bulle om alla inte är lika intresserade? Alla tycker inte att sex är superviktigt. Alla orkar inte lägga ner tid. Alla har inte lika lätt för att vara lyhörda. Oavsett hur mycket gnistor det slår mellan mig och en person föredrar jag att hen har de egenskaperna jag tycker gör en bra sexpartner än att hen saknar dem. Nära relationer handlar väl i minst lika stor utsträckning om kompatibilitet och känslor, men det är väl få som skulle säga att man inte kan vara bättre eller sämre på sådana?

Annars kan man roa sig med att läsa kommentarerna på Gudrun Schymans svarsinlägg. Bra läsning om man har försvarsflyttat in i en rosa bubbla där man kan vara orubbad i sin tro att ingen skulle väl argumentera mot en debattör genom att säga att hon är osexig, och dessutom onanerar. Schyman nämner i sitt svar att kampanjen är lite en reaktion mot uppfattningen att feminister inte har sex, man behöver inte bläddra långt i kommentarerna hos henne eller Elin för att sluta tvivla på att folk verkligen säger så när det snart är 2010.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om ottar, psykologi, sexologi, sexualitet, apartheid, feminister har bättre sex, elin grelsson, gudrun schyman, fi, frigiditet, onani

Årets julpysselinlägg

Vi har klätt vår plastgran nu, den står rätt snett, och jag kan väl göra en tradition av inlägg om kreativ julpyssel. Ähum.

2002 flyttade jag och mamma ut från hennes exman och startade ett helt nytt hushåll. När det skulle bli var det trist och tråkigt så vi skulle ha gran. Vi köpte en i plast för vi hade koll på vår julighetsnivå, och så hade vi inget pynt så vi skulle fixa. Vi köpte ett gäng kulor, varav tolv likadana silverkulor i plast som jag pimpade upp med vad jag nu kunde leta upp. Fota silvergrankulor med blixt och utan skillz är jättebra idé, men använd fantasin.

Några av kulorna har "jag har trashat ett par nätstayups"-tema.


Men de som får mig att gå "WTF?!?!?!?!? Jag är ett geni!!!!" varje år är de som syns där bakom och på nära håll ser ut såhär

Det är silverjulgranskulor med pålimmade påskkycklingar. De är väldigt Lille prinsen och bäst.

Bonus: longcat is looooong

Läs även andra bloggares åsikter om julpyssel, julpynt, longcat, geni

I always feel like somebody's watching me

Porr, alltså. Det är underligt hur lite jag skrivit om det med tanke på hur närvarande ämnet har varit i mitt liv, just som ett ämne man diskuterar. Och lite symptomatiskt tänker jag kommentera diskussionen istället för rakt av komma med åsikt. Det här kommer bli rörigt, spekulerande och inte helt nydanande. Men bättre det här än att jag inte skriver om de här tankarna.

Medfött-schmedfött
Jag tror inte för ett ögonblick att vad man tänder på och hur man har sex är någonting raktigenom medfött och opåverkbart. En del är säkert medfött, men ens sexualitet påverkas även av miljön - av vilka man träffat och vad man gjort, klass och etnicitet, ljuva och traumatiska upplevelser, sanningar man hört, saker man sett, konsekvenser av egna och andras handlingar. Både sådant som hänt i tidiga barndomen och under ens aktiva vuxna sexliv, både sådan man minns och sådant som man inte har klara medvetna minnen av. (Henrik Grubbström skriver om trender i sex här)

Om man tycker så är det klart intressant att titta på porren. Oavsett vad man tycker bör man inte, som inte så få pro-porrtalare gör, hävda att man kan lära sig mycket av porr i samma anda som man förlöjligar dem som säger att porren kan verka skadligt.

Variation-schvariation
När man talar skadlig inlärning, eller porrinlärning över huvud taget, hamnar diskussionen lätt i genus- och heteronormterritoriet. Förenklat påpekar de som i diskussionen får ta mot-positionen att mainstreamporr förmedlar en snäv och genusklyschig (och kommersialiserad) bild av sex, de som i diskussionen är för porr hävdar att det finns mängder av olika sorts pornografi för alla smaker och det är många med avvikande sexualitet som har kunnat upptäcka sin läggning bättre med porrens hjälp. Jag vet att det finns porr utanför mainstreamfåran och att det med Internets hjälp har blivit mycket lättare att få tag på det, men jag tror också att det är precis som med annat material och Internet - man söker gärna efter det man redan känner till, och det som dominerar nedladdningarna är det som hade dominerat betalmarknaden (Rebecka Ahlberg skriver om samma fast musik). Därför tycker jag att det är rimligt att erkänna att det finns smalare porr, men att man ändå kan tala om mainstreamporr och utgå från att den utgör en betydande del av porren människor konsumerar, precis som med annan kultur.

Medium-schmedium
Även fast mycket i genus- och sexnormväg i mainstreamporren helt klart är värt att diskuteras tycker jag att man ofta glömmer en viktig faktor, som jag tror påverkar vanliga porrkonsumenter och om jag allt för sällan ser diskuteras - när man talar om porr menar man i princip uteslutande film och bilder. Och medierna i sig har egenskaper och begränsningar som påverkar sexet, påverkar vad porrkonsumenten runkar till, påverkar i slutändan porrkonsumentens sexualitet.

Synligt-schsynligt
Jag tror till exempel att man ofta söker svar på fel håll när man diskuterar val av ställningar och tekniker i porrfilm. Även om andra tolkningar än mediets begränsningar kan vara intressanta och relevanta, tycker jag att mediets begränsningar är en faktor man verkligen inte borde förbise. I min erfarenhet förbises den nästan jämt i samtal om varför porren (hädanefter är "porr" likvärdigt med mainstream-bild-hetroporr, om jag inte skriver annat) innehåller vad den innehåller. Det som är med är det som kan synas. Det påverkar vilka ställningar som är med, vilka praktiker som är med, hur "verklighetstroget" utövandet av praktikerna ser ut.

Ställningarna som framställs är nästan uteslutande ställningar där man kan se penetrationen klart och tydligt, vilket begränsar antalet variationer, och jag vågar påstå att ställningar som rekommenderas för att tjejen ska kännas trängre försvinner mer än andra. När man väl knullar är det mycket fokus på in och ut, inte så mycket in och vagga fram och tillbaka. Avsugningar gör sig bra i bild, det är tydligt och klart och man ser allt. Fittslickning är det svårare med. Fingra en tjej går, men inte enligt alla guiderna ni läst om hur man bäst stimulerar g-punkten, utan betydligt mer av the old in-out. För det syns vad man gör då.

Jag tror att även analsex är en aktivitet vars närvaro i porren har delvis synligheten att tacka. Vid anal penetration är själva penetrationen synligare än vid vaginal, det är mer on-off, inne eller ute. Vid vaginal penetration är gränsen för när man är inne inte lika självklar. Jag tror förresten att synlighet är även delförklaring till intimestetik som borttagning av könshår och blygdläppar.

Nu tror jag inte att man är fucked for life om ens uppfattning av hur sex går till kommer från porren, men jag tror det färgar ens sexliv rätt hårt. Förutom att porren faktiskt är en källa till kunskap och inlärning är porren till skillnad från andra källor - säg RFSU och kompisar - en integrerad del av ens sexliv. Idéerna på vad som ska göras och hur kommer inte ur ett vakuum, och har man porren som stor del av databanken klart att den kommer påverka. Jag tror att nybörjare på sex, liksom nybörjare på annat, är mer benägna att "göra rätt" än samma människor en del erfarenhet senare.

Voyeur-schvoyeur
En annan aspekt av att porr är visuellt eller audiovisuellt är att den bilden av sex man får av porren är att sex är någonting som ser ut och låter (sexigt). Doft, känsel och smak har en mycket liten roll som sinnen som är med i akten om man jämför med synen och hörseln. Sexet i porren per definition betraktas, syns, är voyeristisk/exhibitionistisk. Att sexet är skönt är inte det centrala - det viktiga är att det ser ut och låter sexigt.

Effekten av att det sipprar ut i vanliga människors sovrum när de ska ha sex med nån annan än sig själva är, tycker jag, mer intressant än att porrskådespelerskor envisas med att slänga upp knäna mot bröstet så fort de ska onanera. Eller, för all del, det lär ju också påverka hur man sexar i verkligheten. För jag tror att porrkonsumtion leder till, vad ska man säga, ökad medvetenhet om att man ser ut och väsnas. Inte bara hur man ser ut och låter sexig, alltså, utan att man tar hur man ser ut och låter i beaktning i större utsträckning.

Naturligtvis har folk sett ut och och låtit i sängen sedan tidernas begynnelse, men jag tycker nog att man kan se en del porrpåverkan i hur människor beskriver sina sexuella upplevelser. Och inte så sällan är det inte bara uppenbart att se sexig ut har varit viktigt, utan att det visuellt sexiga är inspirerat av pornografin. Herregud, bara ordet "porrig", liksom.

Man skulle kunna kommentera hur porren påverkar vad man uppfattar som sexugt utseende eller läten (vilket många har gjort), men det jag tycker är mest intressant är snarare det där med att man som porrkonsument förmodligen är mer medveten om hur man ser ut och låter. Eftersom det här är min blogg och jag får spekulera fritt tror jag att porrkonsumtion borde kunna påverka ens sexupplevelse till någonting man har utifrån-perspektiv på, vilket i sin tur kan sänka graden av närvaro. Det kan säkerligen vara upphetsande att samtidigt vara med om en sexupplevelse och observera den, men om tredjepersonperspektivet inte går att stänga av kan man bli en främling i sitt eget sex. (Om sexologi-Saga nämner närvaro här)

Avrunda-schmavrunda
Det här har varit en magsäckfull av mina tankar kring ett ämne, men det centrala jag ville få vara med är att pornografin som de flesta konsumerar är bild- eller videoporr och att det i sig påverkar innehållet. Innehållet i pornografin man konsumerar både påverkas av och påverkar ens sexualitet. Just i fallet visuell porr dels genom att bilden av sexet i den innehåller dels aktiviteter som är lätta att synliggöra, och dels genom att sex blir en bild- och ljudupplevelse. Om man inte har andra erfarenheter av en sexuell aktivitet än det man sett i porren kommer porrens bild stå för en betydande del av ens uppfattning.

Pust.

Nu börjar det bli intressant! Läs även andra bloggares åsikter om erotik, porr, voyeurism, exhibitionism, visuell konst, ljud, bild, porrighet, sexighet, porrfilm, mainstreamporr, trender

Fuck yeah porr!

Jag har längelänge filat på ett inlägg om porr. Faktiskt flera, men just nu pratar jag om inlägget om porr som sexualundervisning. Min tes är att porr är kass sexualundervisning. Det kan tyckas självklart, men det finns folk som hävdar att porr är bra sexualundervisning, så jag motsäger faktiskt inte tomma intet, utan faktiska uttalade åsikter.

Hur som helst, jag tänkte inte gå in på vinkeln att "folk kan väl att skilja på fiktion och verklighet" och "man pratar minsann aldrig om att man lär sig orealistiska saker om andra filmgenrer, säg action". Vanligt argument folk som positionerar sig emot såna som är emot porr drar upp.

Det tänkte jag inte gå in på. Tills det slog mig att det där argumentet är väl sjutton inte ens sant? Folk lär sig en del felaktigheter från annan film än porr. Jag har för mig att jag många gånger hört att det är vanligt att människor tror att bilar sprängs när de kraschar och det verkar stämma (Snopes, Insultingly Stupid Movie Physics). Här har vi en filmmissuppfattning som kan vara farlig, men det finns givetvis många andra, som inte behöver visa sig fel under lika farliga omständigheter. Man lär till exempel aldrig riskera liv och hälsa för att man tror att någon kan höra en skrika i rymden. De släpper inte ut folk som tror sånt i rymden.

Vad som gäller att andra genrers realismbrist inte diskuteras vill jag minnas att en del i invändningar mot videovåld var att ungdomar som slogs trodde, efter att ha sett actionfilm, att man tål mycket mer stryk än man egentligen gör.

Så se, det är inte alls att man inte kritiserar annan film än porr för bristande verklighetstrohet. Och det är inte alls så att tittarna inte får felaktiga uppfattning av verkligheten av att se på film. Det handlar väl helt enkelt om hur ofta man konfronteras med motsvarande information om verkligheten - och ingen erfarenhet alls kan man ha av både bilkrock och analsex.

Så, nu har jag skrivit om det där jag inte skulle skriva om i det planerade av de några stycken porrinlägg jag tänkt på!

Och det har inte ens börjat vara intressant! Läs även andra bloggares åsikter om porr, pornografi, erotik, verklighet, bilexplosioner, i rymden kan ingen höra dig skrika

Småplock - RPM går om gymnasieintellektuell, Pelle Billing blir upplyst.

Meningslöst inlägg, men jag måste bara länka till Roland Poirier Martinssons (RPM:s) kolumn som han inleder med "Jag dömer människor utan vidare eftertanke. Det är ingen egenskap jag uppskattar, men så är det." Det visar sig handla om språket - råkar man använda uttryck som RPM inte gillar får man finna sig i att inte bli tagen på allvar. Förutom att kolumnen i sig inte är någon större språkkonst lyckas männskan verkligen med att låta som en gymnasieintellektuell unge. Fantastiskt.

Pelle Billing vill starta en rörelse som heter Mansnätverket genom att ha startat en Facebookgrupp som heter Mansnätverket. I gruppens manifest finns det en punkt om att man ska sluta omsköra pojkar, och givetvis måste folk komma in i kommentarerna och påpeka att det är viktig tradition och kulturell markör för vissa grupper. Jag misstänker att Billing är medveten om det, och tycker att man inte ska omskära ändå. Det är vad jag tror. Någon kommenterar att han inte får pierca sin nyfödda dotter. Det är kanske mer Magnus Betnér som den här diskussionen behöver.

Läs även andra bloggares åsikter om Roland Poirier Martinsson, rpm, språk, gymnasialt, mansnätverket, omskärelse, manlig omskärelse

Do I look like I sell [...]?

Jag reagerade på det här när jag läste, men orkade inte blogga. Sen tyckte jag det var för sent, men Anna Svensson tog upp det, så jag kommenterar. Det i fråga är Annika Marklunds krönika där hon upprörs för att ha blivit misstagen för att vara prostituerad under sitt USA-besök. Det jag läste förut var Annikas blogginlägg här och här, här är Annikas krönika och Anna kommenterar här.

Ja.

Det jag reagerade på när jag läste var att av allt att döma hade Annika och de många läsarna som håller med henne om att det var hemskt att hon blev misstagen för att vara prostituerad inte reflekterat över vad reaktionen sade om deras syn på prostituerade. Jag har läst det mesta av kommentarerna och det verkar som att de som tycker att det är hemskt att man kan gå på gatan och bli misstagen för en sexarbetare inte känner att de behöver motivera sin åsikt särskilt mycket.

Man skulle kunna reagera på mycket i den situationen. Till exempel verkar Annika upplevt läget som hotfullt. Hon hade kunnat skriva en krönika om varför hon tror hon gjorde det - det var ju mitt på ljusa dan det hände. Hade hon upplevt det som hotfullt om hon hade röd tröja på Siba och någon frågade vad den där brödrosten därborta kostade? Om inte, varför? Det hade man kunnat skriva om. Eller hur lagstiftningen kring prostitution påverkar sättet Annika blev kontaktad på. Om prostitution är mer eller mindre olaglig kan en prostituerad inte enkelt sätta upp en skylt med texten "will fuck for money". Då måste kontakt mellan klient och säljare skötas under oklara omständigheter och fel person kan råka bli tillfrågad. Det skulle man kunna skriva om.

Annika hade kunnat skriva om sin syn på prostitution. Förmodligen (min gissning) hade hon fördömt torskarna och systemet, men hävdat att hon inte dömer hororna. Och i så fall kanske åtminstone öppet reflektera över varför hon blev så provocerad av att någon trodde att hon var en sexsäljare.

Men nej. Istället skrivs det om att folk trodde att Annika sålde sex och det är fruktansvärt att någon tror det om en person. Och "man ska kunna klä sig hur som helst utan att bli..." dyker upp. Jag trodde att den diskussionen handlade om att man ska kunna klä sig hur man vill, utan att bli utsatt för övergrepp. Att man ska kunna klä sig utmanande utan att det leder till att omgivningen ser det som mer okej att behandla en mer integritetskränkande än någon med heltäckande klädsel.

Jag köper att mannen var otrevlig efter att Annika hade ignorerat honom. Jag köper att Annika blev illa berörd även av hans första fråga.

Det jag inte jag vill se en femintisk diskussion där det inte tycks finnas annan möjlig tolkning av fråga om priset på en sextjänst än trakasserier. Det är inte rimligt att jämställa fråga om en sexuell tjänst med våldtäkt, det är inte ens rimligt att jämställa frågan med att nån ropar "hora!" efter en tjej för här handlar det faktiskt om "hora" i direkt betydelse, inte överförd. (Om man nu ser ordet hora som synonymt med prostituerad, och ignorerar att ordet betyder och har betytt kvinna som har sex utanför äktenskapet, typ) Här är "hora" ett yrke, inte förolämpning.

Hur jag än försöker kan jag inte bortförklara horföraktet till tonen i många av kommentarerna. Ta det där med kläder. Annika klär sig till exempel i "söta klänningar (inte horigt), och andra coola kombinationer (inte heller horigt)", P hävdar att hen "har inte sett en enda bild där [Annika] sett prostituerad ut", någon annan undrar om han som frågade hade erfarenheter av ovanligt stylish sexarbetare. Bara det liksom - horor klär sig fult, inte i söta klänningar, inte i coola kombinationer. De välmenande har en uppfattning om hur horor ser ut, men anklagar mannen i bilen för just samma sak.

Det är fascinerande hur ytligt vissa kommentatorer tar på det här - av det de skrivit att döma verkar de tycka att den största förolämpningen i fallet är att mannen i bilen och vissa av kommentatorer tycker att Annika klär sig fult.

Alla de välmenande kommentatorerna gör mig mörkrädd - de är så övertygade om att de är goda och har rätt, och rätt att döma andra. Samtidigt som de gör allt i deras makt för att ta avstånd från sexsäljarna, distansera Annika från dem som faktiskt hade svarat på frågan om vad en avsugning kostar. Annika skriver "Jag har vant mig vid att vara människa. Så kom jag hit. Fick en stämpel i passet och förvandlades till ett stycke saftigt kött, en piece of ass." i sin krönika, och jag vet att hon menar objektifiering, men i ljuset av resten av diskussionen känns det på sin plats att någon skulle påminna henne att prostituerade också är människor.

Ha, jag kan spela ut "jag har sexarbetat"-kortet om det blir konstigt i kommenaterna! Läs även andra bloggares åsikter om annika marklund, annan svensson, prostitution, horor, prostitutionssyn, hur horor klär sig, man ska kunna klä sig som man vill, välmening, förakt

Hold that Tiger - choke him, poke him, kick him and soak him!

Tigerduck! Tigerduck!
Does whatever a tigerduck does!

Alltså, höstsäsongens bloggämnen som alla av nån för mig obegriplig anledning skriver är Anka och Tiger. Titta, roligt! Djur!

Hur som, jag har svårt att förstå alltings kollektiva intresse för Tiger Woods privatliv. Å andra verkar det som att bloggosfären bryr sig rätt lite om det, och bryr sig mer om att affären har lyft fram frågan om huruvida allting verkligen är monogamins fel och hur lätt det är att få ihop ansvarslöshet och intemonogami. Helena skriver bra, likaså Niklas, och Agnes, och Saga. Sedan kan man ju anmärka på att bedragna Elin jagade Tiger med en jävla golfklubba, det gör t ex the Genderrorist.

Jag försökte skriva ett inlägg om att Helena har helt rätt om att otrohet handlar om svika löfte man gått med på, och det har inte så värst mycket med monogami-är-dåligt att göra. Det blev så halvhjärtat att jag inte orkade avsluta och publicera ens för att visa er att jag lever.

Och så lade jag upp en gammal text om "it's complicated" på Facebook. Och Momo svarade

" Men varför komplicera saker? Jag har hellre öppna förhållanden till allt och inget än komplikationer i relationer. För enkelt för att definiera liksom.."

Okay, då postar jag väl det här då, för att länka till Helena och alla andra som kommenterar att det är ibland är lite väl förenklande att sätta likhetstecken mellan öppet och okomplicerat. Även om man säkert stundtals gör det onödigt svårt för sig genom att försöka få in relationen i någon av de få vanliga ramarna, och man slipper den delen om man frångår just de ramarna, blir relationerna i sig inte nödvändigtvis mindre komplicerade. Jag tror nu att Momo själv fattar att det inte är så enkelt som att öppenhet tar bort allt det invecklade, men det är faktiskt värt att skrivas ut. Både de frälsta och de skeptiska tycker jag verkar ibland sakna den insikten.

Bonus: Marina Tsvetajeva försöker sig på svartsjuka.

Läs även andra bloggares åsikter om tiger, svartsjuka, otrohet, öppna förhållanden, relationsanarki, it's complicated

It's complicated, and it was in 2008 and even before

Läste Gustavs inlägg om relationsstatus på Facebook och kom att tänka på en krönika jag skrev till Expressens sommarkrönikörtävlingsgrejs förra året, men jag missade deadlinen och blablabla.

***

Av allt gott som Facebook har fört med sig...

Nej, förresten, Facebook har inte medfört så mycket gott. Tjänstens främsta förtjänst är att den har avslöjat många proffsskribenter som fullständiga Internetanalfabeter när de började klaga på avtalsvillkoren (som de undertecknade utan att ha läst) och riktad reklam (på sina gratis profilsidor). I övrigt har Facebook mest lett till att vuxna människor har skickat varandra virtuella vampyrbett och blommor på betald arbetstid. Sedan insåg de att det kanske inte var så roligt och började stolt prata om att ”våga vägra Facebook” istället.

Men Facebook har faktiskt medfört någonting gott. Så svart på vitt som bara rullgardinmenyer på Internet kan har Facebook satt ord på någonting som egentligen borde varit självklart och uttalat sedan länge - relationer är komplicerade.

Att det finns fler nyanser i civilstatus än ”ihop” och ”inte ihop” är väl någonting som de flesta som passerat lågstadiet har lärt sig i livets hårda skola. De flesta som levt förbi gymnasieåldern vet att nog även att inte ens ”KK” och ”öppet förhållande” räcker till för att måla upp hela bilden. För vad kallar man det när ens kompis berättar att hon och Mia har praktiskt taget bott hos varandra de senaste månaderna, gått på fester tillsammans och stickat halsdukar åt varandra, men de är inte ihop för Mia har gjort slut på en lång relation jättenyligen och vill vara singel ett tag?

Man kallar det ”it's complicated”.

Vad kallar man det när Robert berättar att han och flickvännen har tagit en paus, men inte sån paus att de får dejta andra, utan bara paus? Vad kallar man det när Miriam utövar photoshop-voodoo på en bild av sin drömprins som dök upp tio år för tidigt enligt hennes livsplanering? Vad kallar man två av sina polare som älskar varandra djupt och innerligt samtidigt som de är vuxet medvetna om att de är helt inkompatibla som par?

Man kallar det ”it's complicated”.

Man kan förstås även kalla det ”skärp er, förfan” eller ”vilken röra” eller bara sucka och bjuda på kaffe. Man har ju klarat av sånt förr, innan Facebook fanns. Men nu är det godkänt av Internet. Nu är det inte längre en det är fel på om man inte vilken ruta man ska kryssa i nästa gång man måste berätta om sitt civilstatus. Nu kan man känna sig förstådd av ett supercyniskt amerikansk community den dagen man finner sig hopplöst söndersliten mellan Niklas och Vincent. Inga lösningar, ingen utväg, bara riktad reklam. Men man behöver i alla fall inte kompromissa med vilken civilstatus man ska välja i sin profil.

Nästa steg är att ta bort alla andra alternativ. Helt ärligt, ”it's complicated” borde räcka.

***

It's interesting. Läs även andra bloggares åsikter om relationer, facebook, status, relationsstatus, it's complicated

Ordmärkning - våldtäkt och reduktion

En av läkarna som dömdes för att ha styckat kroppen i da Costa-fallet har uttalat sig om hur det kändes att vara anklagad

"jag kände mig våldtagen in på bara kroppen"

- dagens SvD

Hur stor personlig tragedi det än kan varit för läkaren tycker jag att det är värt att märka ord och kommentera hur våldtagen som metafor verkar ha gått ett helt varv här.

Om jag ändå inne på ordmärkning tycker jag att jag kan citera en mening ur Pelle Billings blogg. Roligt och illustrativt.

Det finns nämligen en tendens att reducera mansfrågor till mänskliga frågor, medan kvinnofrågor alltid tas upp som kvinnofrågor.

- här

Jag vill också bli reducerad till människa, liksom. Vilket inte betyder att Billing inte har poäng i det han skriver om i inlägget, det har han. Men jag lyfter inte bara fram citatet för att det är roligt, utan jag tycker att det är så illustrativt för hur förbi varandra-samtalet mellan feminister och anti-dito ser ut. För det här med att mansfrågor är mänskliga frågor medan kvinnofrågor är kvinnofrågor är ju någonting som får all kritik från feministhållet. Eller när antifeminister hävdar att kvinnor har privilegier i form av "kvinnor och barn" medan feminister pratar om samma sak fast ur "men slut behandla kvinnor som hjälplösa barn"-perspektiv. Sidorna har ju så mycket gemensamt, men ändå... Suck. Hur som, word, sista! Jag tycker iofs att båda parterna borde skärpa sig, men får Billing någon att tänka tilloch skärpa sig är det ju win. För båda sidorna. Om man nu över huvud taget ska prata om två läger.

Kvantitet, kvalitet och tydligen kunde jag haft ännu högre IQ

Läste i DN att konditionsträning i ungdomen är kopplat till framgång senare i livet, eller åtminstone högre IQ. Pappersversionen var annorlunda, men där påpekades det precis som i nätversionen jag länkat till att man inte ska dra ner på skolgympa.

Vänta, jag ska bara slå på Caps Lock.

MEN FÖR I JÄVLAKUKHELVETE!!!! JA, SJÄLVKLART ÄR DET VIKTIGT ATT UNGARNA RÖR PÅ SIG OCH ATT SKOLAN SER TILL ATT KOMPENSERA FÖR ATT ALLA HAR OLIKA FÖRUTSÄTTNINGAR HEMIFRÅN, DET VISSTE VI JU REDAN INNAN DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN! VAD SÄGS OM ATT SLUTA PRATA TIMMAR OCH BÖRJA PRATA HUR UNDERVISNINGEN SER UT?

Nu slår jag av Caps Lock. Men jag är bara marginellt mindre förbannad.

Nu vet jag att jag har en ganska negativ bild av idrott- och hälsa i skolan på grund av egna erfarenheter, men jag har ansträngt mig och pratat om det med andra och funderat på hur jag skulle sett på gympan om jag hade haft lika lätt för det som för de flesta teoretiska ämnen. Jag har jämfört gympa med språk, ett annat skolområde jag har svårt för. Jag tycker klart och tydligt att det finns anledningar att vara skeptisk till gympan även om man tar hänsyn till faktorn att jag var kass.

Mycket av det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Nyckelord: tävling, våld, den uppenbara skillnaden mellan "det viktigaste är att du är med" och faktiska förhållanden, påtvingad nakenhet före och efter.

Men framför allt, det där med att gympalektioner hade så lite med lektion att göra. Om skolan nu är tänkt att rusta barn för vuxenlivet kan jag inte se poängen med den oändliga mängden bollsport jag ägnat mig åt de dagarna mamma inte ville skriva lapp om att jag hade lite ont i halsen. Bollsport, som förutom att inte vara en så omfattande del av hur folk rör på sig i vuxen ålder innehåller allt det där med tävling och laguppdelning och slå sina klasskamrater.

Det var väldigt lite undervisning i idrottsundervisningen, väldigt lite pedagogik och väldigt lite tanke på att en del av barnen hade sport som fritidsintresse. Man antogs kunna en hel del automagiskt, och den förväntningen verkade ingen av mina lärare tycka var en ur skolsynpunkt hög ribba - en del av barnen kunde ju det. Jag har väldigt svårt att föreställa mig en franskalektion där läraren kommer in, märker att några av barnen har en fransktalande förälder eller kanske semestrat i Frankrike väldigt mycket och av detta drar slutsatsen att rimlig pedagogisk insats är att snabbt rabbla upp några grammatikregler och sedan säga åt barnen att prata lite franska med varann. Gud vet att min språkundervisning inte alltid varit den bästa, och att de som hade fransktalande föräldrar eller sommarhus på strategiska ställen hade en fördel, men det har aldrig varit i närheten av hur det sett ut när min klass skulle spela fotboll.

Bild och Form skulle nog kunna vara någonstans på samma nivå. Fast utan att man valde lag, och slogs, och var naken. Och med all respekt för konsten är det kanske inte lika stor folkhälsofråga att bildundervisningen fungerar väl.

Att jag är så förbannad beror inte bara på att jag hatade gympan som liten. Och inte bara för att jag sörjer de förlorade timmarna av min barndom. Och inte på att hur mycket jag än gör nu kan jag inte riktigt ta igen för att jag inte rörde på mig ett dyft i ungdomen. Utan också för att skolgympan, tillsammans med smalhetsgrejen och tillsammans med ätstörningarna, har tagit min kropp ifrån mig. Min kropp, som jag nu i vuxenålder får återerövra bit för bit. Min kropp som jag nu har stiftat fred med i en kamp mot dem, när varje joggingrunda blir en del i rape-revenge-berättelsen. Min kropp, som jag numera ibland kan tänka "jag" om, inte "jag och min kropp". Min kropp, som hade mått så mycket bättre om jag inte hade fått all detta skolpliktstäckta träning i att känna olust inför fysisk aktivitet. Minst 500 timmar, säger läroplanen. Minst 500 timmar vadå?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om idrott och hälsa, skolgympa, kondition, pedagogik, skola, undervisning, kroppslighet

MILF-porrserie

Bra rubrik, som Snakes on a plane. Jag har velat lite med att lägga upp den, men det är oklart vad som blir av projektet den ska va med i, och jag kommer behöva fixa till den massor i alla fall, och den är sjukt relevant till förra inlägget. Och sjukt bra. Ritad i somras, jag körde på konceptet "det är bättre att det blir en serie än att jag ägnar mig åt perfektionism". Den är fortfarande sjukt bra, trots bristande perfektionism. Att jag förklarar mig så mycket beror inte på nån jäntelag, utan för att jag vill vara tydlig med att jag kan bättre än nåt utan linjal, obetitlat och stundtals tuschat med min vänstra fot som inte vet vad den högra gjorde. Den är fortfarande grymt bra. För jag är bra på att producera porr. Så är det. Jag tyckte också att nittiotalet var det bästa som någonsin uppfunnits när jag tecknade den. Enjoy.




Väldigt mycket mer intressant än det mesta i branschen, om jag får säga det själv. Läs även andra bloggares åsikter om serie, porrserie, milf, 90-tal, nittiotal, grunge, flanellskjorta, porr, erotik, sekventiell konst, humor, glansigt nattlinne, säkrare sex

I had sex with your mother. No seriously...I cleaned your pool and then I had sex with her in your bed. Nice Star Wars sheets.

Överkurs: om man gillar att snacka utseendekrav kan man kolla på kändispar och se vad åldersskillnaden ser ut att vara kontra vad den är.

Oj, det diskuteras tydligen det där med äldre kvinnor och yngre män i bloggar. Cougars och toyboys heter det tydligen, herregud, skjut mig. Genom Glitterfittorna har jag hittad den här och den här, och även Pär Ström har skrivit.

Jag tycker det här är en sån där diskussion som är intressant på många plan. Pär Ström har ju t ex helt rätt om att äldre kvinna yngre man hyllas betydligt mer än äldre man yngre kvinna. Samtidigt som att konstatera det är inte att beskriva hela sättet man talar om heterorelationer med åldersskillnad. Det är ju t ex knappast så att en man som är både äldre och har större ekonomiska tillgångar än sin kvinnliga partner är dömd till samhällets eviga fördömmelse och sneda blickar - det här är faktiskt läget i de flesta heterorelationer (extraläsning för de intresserade, lite nostalgiskt). Även om skillnaden inte är så stor. Och att åldersskillnaden beskrivs som en trend betyder inte nödvändigtvis att det hyllas, eller ses som oproblematiskt. Ni vet, det handlar ju inte bara om hur man talar om saker utan även om vad man över huvud taget talar om. Demi Moore och Ashton Kutcher har det supersnackats om i sammanhanget just stor ålderskillnad sedan de börjat dejta. Visst, 16 år är kanske mycket. Åldersskillnaderna för Brangelina och TomKat är 12 respektive 14 år, men jag har aldrig hört någon försöka göra de siffrorna kittlande. I fallet Cruise och Holmes har åldersskillnaden i alla fall nämnts, men främst för att förstärka känslan av att Tom är manipulerande scientologpsyko som kontrollerar stackars Katie. Det är liksom OMG-sektgalning, inte OMG-gubbslem.

Så det jag försöker säga är att om det kommer en värderande åsikt kommer den sannolikt vara mer negativ för en relation där mannen är äldre än tvärtom. Men å andra sidan reageras det mer på relationer där kvinnan är äldre. Sen kan man inte heller påstå att åldersskillnad till mäns så att säga fördel inte försvaras med evolutionen med jämna mellanrum. Och jag kan inte heller påstå att jag tycker att relationer mellan äldre kvinnor och yngre män är nåt man borde behöva hajpa om så galet.

Eller det där med att folk påpekar att en sådan relation är ojämlik, att det A ger B inte är samma som B ger A, och det gör en cougar-relation inte okej. Jag tycker det är värt att tänka över relationssynen man har om man tänker så. Punkt noll borde vara att det faktiskt kan röra sig om twu wuv även om man är olika gamla. Punkt ett är det där med varför en relation där man ger och får olika saker skulle vara någonting dåligt. Innan nån säger nåt - jag har inget emot prostitution och hemmaparterskap och golddiggers. Som koncept. Det finns tusen sätt det kan funka illa på och tusen sätt som omgivningen selar in på hur relationen funkar, men som idé tycker jag inte det är nåt fel på I love you, you pay my rent. Så länge alla är införstådda och kan gå in i och lämna relationen på ett schysst sätt.

Det där med hemmafruar av den klassiska typen, t ex. Jag ser det rätt mycket som jobb - man låter sin försörjande partner betala att man gör vissa uppgifter. Problemet uppstår om relationen tar slut. I de flesta yrken är 20 års erfarenhet en merit. Hemmafru är inte ett sånt jobb, och har man stannat hemma i 20 år och sedan sägs upp har man förlorat mycket av attraktionskraften på både den vanliga arbetsmarknaden och hemmafrumarknaden. Ska man vara hemmafru ska man deala om försörjningsstöd vid eventuell skilsmässa, tycker jag. Då är jag helcool med hemmafruandet.

Eller det där med att kvinnor väljer yngre älskare i vad som kan tolkas större utsträckning än förut inte skulle vara sån där jämställdhet. Jag tycker det är intressant när man börjar tala om att det här är inte jämställdhet när kvinnor börjar hålla på med dumheter som brukar vara förknippade med män - typ slåss eller snusa. Intressant syn på jämställdhet man har om man ser det som att kvinnor ska kunna göra allt män kan göra, men fortfarande vara lite mer moraliska och föredömliga. Känns liiite kvinna-på-piedestal. Sedan tycker jag ju inte att det är dåligt att ligga med yngre människor, dessutom.

Bla bla bla. Läs även andra bloggares åsikter om cougars, toyboys, pumor, åldersskillnad, makt, relationer, hemmafruar

PS. Inlägg och diskussion om ideal hos Genderrorism. Vänt till mig och jag håller på att kommentera en del.

Jfr sallad på McDonald's

När jag skrev väsen-inlägget glömde jag såklart en punchline jag hade - att jämföra väsenidealet med "killar gillar kurviga tjejer". Man skulle göra ett äkta MAD-aktigt "vad de säger och vad de egentligen menar". Jag har inte tillgång till scanner, så jag kan tyvärr inte just nu erbjuda teckningar. Men typ:

Vad de säger:
Smalidealet är ute, det nya idealet är inte smalt utan kurvigt.
Vad de egentligen menar:
Det nya idealet är smala kvinnor med T&A.

Vad de säger:
Bimboidealet är ute, nya idealet är udda, smarta tjejer.
Vad de egentligen säger:
Det nya idealet är det gamla idealet med mörkare hårfärg och en noga utvald avvikande egenskap.

I båda fallen finns det dubbla betydelser. Den första uppstår genom negationen mot någonting - smalhet eller konventionella söta kvinnor. Det är den betydelsen som det nya idealet skördar duktightespoäng för, det är det som får det att låta att det menar väl, att det är din vän, att ret är mer realistiskt.

Att de är realistiska är förresten viktigt och centralt. Trots att det är både mer realistiskt att vara smal utan kurvor och att inte hinna lägga ner tid på tusen udda hobbies om man dessutom ska vara tjejig på det vanliga sättet.

Den andra betydelsen är "vad man egentligen menar"-biten när det framkommer att det är att ta i att påstå att det nya är motsats mot och befrielse från det gamla.

De dubbla betydelserna gör det svårare att kritisera idealen, kritisera de glada utropen över att det nu finns utrymme för inte-smala och inte-standardtjejer. För man är väl rimligtvis inte emot andra kvinnobilder än smalt är snyggt och romcom-flickvän? Och räcker inte det blir man tillsagt att ideal inte finns på riktigt och Hollywoodfilm är karikatyr - som om det på något sätt innebar att det inte har med verkligheten att göra. Om man öppnar munnen och säger vad man tycker om idealen gör man tydligen kvinnor till offer.

Jag är så innerligt trött på att kommentarer på samhälls- och kulturmönster som står en upp i halsen kallas för gnäll, passiviserande och offermentalitet. Det verkar som att det man ska göra egentligen, för att inte vara passivt gnällande offer, är att gå mot mönstret i sitt vardagsliv. Som om insikten om att mönstret finns skulle hindra eller försvåra att gå mot det. Som om man skulle göra sig svag för att man ser fienden* och berättar om det för andra. Och som om de som kommenterar om att bloggare som bara passivt gnäller på Hollywoodfilm har nån som helst jävla aning om vad dessa bloggare gör AFK.

Och jusstja, tillägger innan allt för många har läst. Det om inte ständiga så åtminstone vanliga "vi män gnäller inte på mansklyschor", gärna i stolt ton. Nämen, va bra och revolutionärt med män som inte gnäller. Fortsätt att vara stolt över att inte klaga då, men kom inte sen dragandes med att era ungar har fått bättre kontakt med mamma medan ni jobbade för det bara råkade bli så att ni och era fruar råkade fördela uppgifterna på det sättet alldeles av egen fri vilja. Eller vad nu får er att upptäcka att det här med normer kanske inte är så oskyldigt och beslut man fattar av fri vilja kanske är påverkade av omgivningen.

Vad gäller alla som anser att det är ju bara att bryta mot normen och strunta i idealen... Upplysning: människor är sociala varelser. Vi lever i sociala sammanhang. Det funkar så. Samhällets värderingar och erfarenhetsbaserade generaliseringar internaliseras, de blir en del av ens beteende- och tankemönster för att man över huvud taget ska klara sig. Det gäller även dem som hävdar att det är bara att bryta mot mönster. Ibland önskar jag att jag kunde fixa jobb som konsult åt sådana människor, att följa med en person en dag och hela tiden säga saker som "nu tar du på dig byxor. varför byxor? varför just de här byxorna? varför tycker du att de är snygga? om du nu tycker kavaj är obekvämt, varför har du inte mjukisdress på jobbet? varför äter du det här? trots att du vet att det är dåligt för hälsan? Varför sa du inte till din kollega att hon är dum i huvudet om du nu tycker det?". Jag undrar hur det skulle funka. Jag undrar om det skulle hjälpa.

Sick and tired, sick and tired. Läs även andra bloggares åsikter om väsen, normer, ideal, offer, strukturer, smal, kurvig

*Inte inte inte inte, inte på något sätt, menar jag att män är fiender när jag skriver det här.

Mycket väsen för ingenting eller väsentligt?*

Det har bloggats i bloggosfären, om kvinnor som väsen. Nu ska jag vara snäll och länka.
VSASS - 1, 2
Neonbibeln - 1, 2, 3
Lisa Magnusson - 1
Isabelle Ståhl - 1
Mattias S - 1, 2

Det här handlar alltså om en viss typ av kvinnogestalt som gärna beskrivs med ord som rådjursögon, quirky, konstnärlig, ett intelligent alternativ, inte bimbo, förtrollande. Brunt hår. Någonting barnsligt i blicken. Gulligt psykfall. Spontanitet. Udda. Jag stör mig på fenomenet något kolossalt och har alltid velat skriva, och nu när alla andra skriver om det vore det synd att missa tillfället.

Proportionerna i min irritation har med egna erfarenheter att göra. Såhär ungefär:

Tanja: Jag känner inte att jag passar in på den där bilden av attraktiv kvinna, och jag oroar mig litegrann över utsikterna att få ligga eller dejta eller så. Jag är liksom inte smal och inte särskilt snygg, och jag känner verkligen inte igen mig i det som en vanlig flickvänstjej ska känna.
Världen: Men det är okej! För du är konstnärlig, smart och kreativ. Du är ingen bimbobrud. Och det finns ett sånt ideal också, med konstnärlighet, inte utseendefixerad, ett ideal där egenheterna ses som charmigt knäppa och inte bara knäppa! Det passar ju verkligen, eller hur?
Tanja: Jag tar den! Tack, världen!
[senare]
Tanja: Ähm, världen. Jag har tittat på det där idealet, och kommit på att man måste typ vara konventionellt snygg och smal, och egentligen som helt vanlig kvinna fast annan hårfärg. Och vilka egenheter man får ha är rätt begränsat, och egentligen är det ännu svårare att balansera som sånt därnt alternativt brud än som vanlig brud.
Världen: Ägd!

När man talar om väsen-kvinnan talas det ofta som att hon är ett bevis på att det finns en plats på jorden för kvinnor som inte är som normal-idealkvinnan. Man kan vara snygg fast man inte är ideal. Man kan vara åtråvärd fast man inte är ideal. Man kan vara söt, och få pojkar att kära ner sig i en, och allt det där som idealkvinnor får, fast inte ideal. Sedan kommer en dag då man tittar på de där kvinnorna som föreställer "ett intelligentare alternativ till vanliga kvinnobilden" och inser att de är sjukt konventionellt snygga. Det som skiljer är, I ain't kidding, färgen på håret och ögonen. Blont och blått - tråkidealbrud. Brunt - zoooomg en befriande kvinnoskildring!

Jag fokuserar lätt på utseendet här, märker jag, men givetvis finns det tusen andra dimensioner av löftet att även ni/vi/de som inte är mainstreamidealbrudar kan passa in. En väsen-flicka får vara skör, det är faktiskt charmigt med psykisk skörhet. Testa lite riktig jävla psykisk skörhet på nån som tycker att sådant är gulligt och se reaktionen. Psyksammanbrott är inte charmiga. Ångest är inte fint. Dåligt självförtroende är inte glittrande och magiskt.

När folk som är emot feminism pratar om att kvinnor har större arena att spela på än män, för det är okej och eftersträvansvärt för kvinnor att göra manliga saker, medan män ska helst inte röra kvinnogörat, brukar jag hålla med. Men också kommentera att för att spela på killhalvan måste tjejerna först cleara tjejhalvan, annars utsätts de för sociala påföljder av samma slag som "feminina" män. Det är coolt med en tjej som är framgångsrik i ett manligt fält, men först ska hon förstås vara snygg och efter en viss ålder även mamma. Det är samma jävla grej med väsen-idealet - gärna en charmig avvikande egenskap, men först var så snäll och uppfyll grundkriterierna. Annars är du jobbig, ful, tjock och skitskum brud med en plåt muffins. Hörru, muffins, inte cupcakes!

Det här idealet kan vara sån jävla falsk hopp, en sådan spottloska.

Och det mest förnedrande är alla som köper det, sväljer med hull och hår, och är genuint stolta över att de inte gillar vanliga brudar utan intelligenta starka kvinnor. Att de inte bidrar till det vanliga idealets spridning, att de går emot det. Att det här idealet som är minst lika snävt som det vanliga lyckas ha en air av frihet, alternativ, att inte köpa. En preferens att lyfta fram som självvald, som bättre, att stoltsera med. Både för att man har halt själv (ha!) och för att den är i sig bättre.

Om det inte vore nog är hela grejen ett sånt fall för Bourdieu att det finns inte. Eller vem som helst annars som har uttalat sig om att ens preferenser för estetik, partnerskap och liggbarhet har med ens sociala tillhörighet att göra, och att man gärna befäster sin position genom att spotta på de lägre. Att göra ett statement av att välja väsen-chicks är mer eller mindre direkt kopplat till att välja bort det vanliga, svenniga, mainstreamade, låga, smutsiga. Att trycka ner en kvinnotyp i princip för att visa hur bra människa man är som inte alls väljer såna, utan de nästan likadana men liksom finare.

Dels är det ju inte fint att vara ogenomtänkt stolt över beslut som andra fattat åt en, och jag lovar att ens tjejpreferenser har med ens sociala bakgrund att göra. Dels är det ofta inte bara off på strukturell nivå, utan även privat. Bilden av att kvinnor som inte är sådär charmigt indieluggiga som tråkiga, köpta och ointressanta sipprar lätt ner till ens privatliv och kan nog få en och annan som inte uppfyller väsen-runkares krav att anse att väsen-runkaren är ett praktsvin. Av en bra anledning. För att inte nämna hur lätt man kan råka flasha sin dubbelmoral när man gärna talar om udda intressanta självständiga tjejer, men inte kan hantera sådana när de plötsligt dyker upp.

Tack, xkcd!

Det här var ju intressant, men nu ska jag läsa om tinnitus! *Det hade kunnat bli "Sommarens 500 dagar". I'm fyndig idag. Läs även andra bloggares fyndiga åsikter om väsen, kvinnogestalter, kvinnor, ideal, bimbo, klass, runka ekologiskt

Läsarfrågor med svar

Jag bad er att berätta om er själva för några inlägg sedan och satt sedan och kurrade för jag har så bra läsare som säger snälla saker. Jag är van vid tanken att min blogg är liten, och då glömmer jag ibland att det finns människor bakom de där 200-ish träffarna jag har per dag och det är för många människor för att alla ska kunna vara min mamma. Som dessutom, med allra största sannolikhet inte läser det här. Jag blir jätterörd när ni skriver. Även fast ni envisas med att följa en mall, men det är förstås mitt eget fel. Folk följer mallar man sätter upp. Hur som helst fanns det nåt om läsarfråga, så jag svarar.

Linna Johansson ber mig att ge henne mitt bästa recept. Det Linna inte vet är att jag är kass på matlagning med recept.

Julia Skott frågar Hur förhåller du dig, som blivande psykolog, till vänner och bekanta som behöver råd och stöd av dig som vän? (Alltså inte folk som gör psykologversionen av JAG HAR ETT KONSTIGT EKSEM.)
Jag vet inte alls om det här svarar på frågan, men.
Det finns människor som har nån sorts bild av att prata med psykolog är som att prata med kompis, fast för pengar. De är oinsatta människor som har en åsikt men ingen clue. Jag har aldrig tyckt så, och övertygelsen att det är skillnad på privat samtal och professionellt samtal är någonting som bara blivit starkare under mina år på psykologlinjen. Ju mer jag läser desto mer respekt jag får för det yrkes- och hantverksmässiga i psykologsamtal, jag får mer respekt för verktygen man använder och ansvaret man har. Mer respekt för de speciella förutsättningarna som krävs.
Detta gör att jag när jag pratar med vänner ibland kan väldigt tydligt se vad man skulle kunna jobba med i ett psykologiskt sammanhang, men jag vet också att det inte är läge att dra fram verktygslådan. Jag kan naturligtvis, om det är läge, säga att det finns en modell eller en teori som kan vara intressant, jag kan ibland hjälpa att sätta ord på någonting som kompisen försöker uttala ("det finns nåt liknande i kognitiv teori, det heter..."), men jag leker inte psykolog. Jag leker psykolog betydligt mindre nu än innan jag började plugga, faktiskt. Vilket förutom att jag mer och mer hajat skillnaden mellan kompis och terapeut också beror på att jag nånstans känner ett visst ansvar för att inte råka lura folk att jag säger viktiga vetenskapliga saker och inte bara svamlar.
Sedan hjälper det kanske lite att jag har varit väldigt förskonad från att folk vill privatprata med mig i egenskap av psykolog. Det händer att folk jag inte känner så väl vill träffas och snacka, men de tär i egenskap av bloggare och nån de uppfattar som vettig och klok person privat. (<- jag tycker det är sjukt smickrande) Kanske som en person med liknande erfarenheter. Inte psykologstudent. Och som privatperson utgår jag fan inte från evidensbaserade metoder, som privatperson utgår jag från min samlade livsvisdom som alla andra privatpersoner. Helt enkelt för att det inte är terapi folk vill ha av mig, och jag är inte heller på humöret att vara nåns gratisterapeut. Terapi kräver ramar, kontinuitet, geniun vilja att förändras och mycket ensidighet. Det är inte vad jag kallar ett lyckat fika.

Mattias S undrar inte how much phone would a phonephucker phuck if a phonephucker would phuck phone, utan hur många Tanja Suhinina krävs för att skruva i en glödlampa. En. Herregud. Möjligen en och en stol att stå på.

Elin J vill att jag ska ta ställning i ninjor vs pirater-frågan. Jag tror jag väljer ninjor om jag måste. Av enkla "jag är så jävla trött på pirater efter Pirates of the Carribean-filmerna"-skäl. Plus att en av de coolaste seriefigurerna jag bidragit till är ninja.

En anonym läsare undrar vad man ska göra om man ser mig på stan.
Det beror väl på vad man vill, men vill man ta kontakt är det vettigt att göra det. Gå fram och säga "hej är det du som är Tanja?". Här kommer jag förmodligen se panikslagen ut för att jag tror att jag borde känna igen dig. Sedan kan du säga "jag läser din blogg" och kanske nåt snällt om den. Jag kommer jag se lättad ut för ett ögonblick, och sedan än mer panikslagen för jag blev fucking igenkänd på fucking stan. Sedan kommer jag säga tack och rodna och se generad ut och vara paff och inte veta hur man beter sig om jag blir igenkänd. Sedan kommer vi mumla någonting. Sedan går du iväg med en känsla av "hon var minsann inte lika kaxig i verkligheten" och jag berättar för alla som orkar höra på att jag blev igenkänd på stan.

Sofia A undrar vilken lagändring jag helst skulle genomdriva. Det finns mycket småpill jag inte håller med om, men jag har aldrig direkt haft en favoritlag att hata, förutom det där med homoadoption och -äktenskap och det är fixat. Jag skulle iofs gärna se könsneutral lagstiftning kring värnplikten. Man måste väl förresten fortfarande steriliseras om man byter kön? Det är så jävla 1900-tal.

Oscar frågar "Hur ser du på kapitalismens inverkan på könsrollerna i väst- kontra östeuropa i stora drag?". Det var ju inte lite, även för korta drag. Får jag återkomma? Jag tycker det är intressant, men jag måste tänka lite.

Charlie undrar var jag hittar mina bågar. Alla utom de turkosa är från vanliga internetglasögonställen. De turkosa är från en vanlig optikbutik. Sen kan jag egentligen inte använda de flesta av paren jag har, de är rejält för svaga på ena ögat. De två nyaste paren är också för svaga, egentligen, men går att använda utan att få ont i huvudet.
Vad har jag för fel angående pardans, förresten?

m, slutligen. Eller slutligen och slutligen, fortsätt gärna svara i det där inlägget! "Det förs så många intressanta diskussioner på din blogg, inte minst i kommentarsfälten. Dokumenterar/bearbetar du diskussionerna på något sätt?"
Jag gör inget mer av diskussionerna än det som syns, alltså läser och kommenterar och ibland skriver hela nya inlägg. Men jag håller helt med att det förs många intressanta diskussioner. Jag har sagt det tusen gånger, men jag tycker det är grymt trevligt att det kommenteras och diskuteras så mycket här, trots att jag har rätt få läsare. Och att tonen är generellt väldigt vettig, folk förolämpar inte varandra för mycket och det mesta av diskussionen är saklig och genomtänkt. Sweet!

Vänskapskretsupplysning

Jag ar tjatat om det förut, men jag tyckte verkligen det Jon Jordås sa på Pride-panelen om poly jag var med i var lysande, jag satt bredvid honom och kände att ögonen öppnades och orden hamnade på tankarna. Det där om hur mycket man jämt berättar för folk vem man har sex med; man börjar ha sex med nån, sen upplyser man omgivningen om att man har sex med den personen, och efter ett tag berättar man kanske om det för staten och får papper på det, och sedan måste man kanske upplysa staten om att man slutat ha sex och få papper på det också.

Hur som helst, jag har tänkt lite på det där med när folk i ens omgivning upplyser en om att de är kära och har sex. Alltså "vi är ihop". Jag har tänkt lite på vad det är man berättar, egentligen. För i vissa fall är det ju uppenbart att man vill dela med sig av glädjen i att ha hittat en grym ny människa man vill vara med, som dessutom vill vara med en. Det är stort. Det är förståerligt att vilja dela med sig.

Men folk upplyser en om att de är ihop även om man inte har så nära relation att de normalt berättar om livets glädjeämnen, och då handlar det ju om annat också. Till exempel att man ska börja behandla dem annorlunda. Räkna med att B dyker upp på festen som man bjöd A till. Hålla tassarna borta från bägge. Inte dissa A hur som helst i närvaro av B. Det handlar mycket om att dela ut en ny manual till hur man ska vara mot personen. Det är, egentligen, inte helt ovettigt. Jag önskar faktiskt att man gjorde det ännu mer och tydligare.

Av någon anledning tänker jag alltid att nya par borde berätta vad de vill att man ska göra om man ser A vara amorös mot nån annan än B. Nu är det förstås inte alltid så att de ens har pratat om det och vet själva, men om de nu faktiskt varit ansvarsfulla och tagit ett snack om sådant - skulle de inte kunna på något diskret sätt upplysa omgivningen om det? Det är ändå omgivningen som hamnar i klistret när regeln behöver tillämpas, och då kan man ju ofta inte fråga på något diskret sätt. Jag funderar ibland på att fråga ut alla par jag känner om det där, utifall att. Vet inte hur omtyckt man blir efter den rundan, dock.

*********

Lite tips.

I somras hamnade jag i engagerad diskussion om sånt jag kallar "tjejer som egentligen är som konventionellt snygga brudar, men man får indie-kredd för att tända på/gilla dem". Det började med Regina Spektor. Här är ett bra inlägg om samma sak.

Helena skriver om en artikel om ideal och sånt, med utgångspunkt att man kan pusta ut - män gillar inte alls smala kvinnor, utan kurviga. Det finns en omröstning också, just nu ser ställningen ut såhär

Jag tycker att det är så fascinerande vad ordet kurvig har kommit att betyda. Det är liksom inte smal, i alla fall motsatsen till smal, och ibland faktiskt tjock. Men också kvinnlig och det där som kurvig egentligen betyder, det där med att det är stor skillnad mellan olika delar av kroppen.

Intressant! Läs även andra bloggares åsikter om parrelationer, relationer, otrohet, kompisar, ihop, ideal, kurvig

Klatchigt!

Om man nu ska fortsätta med oseriösa inlägg kan jag meddela att jag har tänkt lite på två frågor.

1. Hur många penisringar har under senaste året sålts med "if you like it then you shoulda put a ring on it" i säljtexten.
2. Hur många svenska porrfilmer med DP haft taglinen "finns det hjärterum så finns det stjärterum".

Läs även andra bloggares mogna åsikter om penisring, beyoncé, slogan, porrfilm, dp

Två snabba om hur jag inte ska göra när jag blir stor och tidningssexexpert

Ibland känner jag att jag har lite för höga krav på vad jag ska skriva. Jag har t ex i princip helt slutta kommentera små vardagliga dumheter i branscher jag är inne på. Bra att andra inte har, och orkar läsa relationsrådgivningsspalter och -artiklar. Till exempel Mattias kommenterat en puckad artikel om förspel. Mattias inlägg har rubriken "jag hatar förspel" och jag håller lätt med (det gäller förstås inte Førspel, och inte heller aktiviteterna som ryms i begreppet). Om man inte fattar grejen med att hata begreppet förspel kan man läsa artikeln så fattar man kanske bättre varför.

Ett lekfullt och fantasifullt förspel förbereder kroppen och psyket på sex på flera sätt. Lusten väcks till liv. I kvinnors fall blir underlivet blodfyllt och klitoris får erektion, dessutom ökar fuktigheten i slidan vilket underlättar samlag. Ju längre förspel, desto bättre kvalitet i sexet. Många kvinnor behöver minst 20 minuters ”uppvärmning” innan de är redo för seriöst sex.

Sex - serious business. Förspel är bra, säger artikeln, det viktigaste, rentav. Men det är för att det förbereder för samlag med penis i slida. Jag har hört det kallas för riktigt sex många gånger, men aldrig tidigare seriöst sex. Det är så jävla tragiskt att man vill gråta.
Jag gillar förresten att underlivet fylls med blod i kvinnors fall. Vad fylls mäns underliv med - svart galla?

Gustav på Pillow Talk nämner också det, men framför allt ett annat inslag i svenska media, som är intressant i flera dimensioner. Malena Ivarsson svarar på en fråga i Aftonbladet. Frågan lyder

”Jag har nyligen varit i kontakt med prostituerade, då min frus sjukdom gjort alla vaginala penetreringar omöjliga. Till min stora besvikelse kunde jag inte få stånd trots stort engagemang hos dessa kvinnor. Vad ska jag göra? [...]”

Vad svarar Malena? Med tanke på mononormativiteten i sådana sammanhang borde hon inleda med att gå i taket för att han (förmodligen, för vi vet ju inte) bedrar sin fru. Man skulle kunna påpeka att det är olagligt att köpa sex, även om man inte får upp den. Man skulle kunna skriva samma sak som man skriver till oroliga tonårskillar i samma position - hej, du är kanske nervös? Eller, för all del, påpeka att mannen kanske inte tänder på sexsäljarna, hur engagerade de än är. Är det det Malena säger? Nej, hon säger

”Det finns något vi kallar penisvisdom, som innebär att när känslorna inte är med hela vägen så kan penis slakna. […] Tror du inte att din fru kan göra dig samma tjänst att smeka din penis till orgasm, så att du får känna gemenskapen med henne. Det tror jag att din penis innerst inne vill.”

Pfff....pf.... penisvisdom. Finns det någonting som vi kallar. Vilka jävla vi? Den innerst inne vill. Mannen tänker, känner, äter och sover med kuken, uppenbarligen. Nu upprepar jag verkligen det Gustav sa, men det tål att upprepas.

Jätteintressant, jag har lärt mig mycket nytt om kvinnlig fysiologi! Läs även andra bloggares åsikter om penisvisdom, malena ivarsson, sextips, förspel, penis, penetration

Kan du va själv

Hej, läsare.

Jag är lite upptagen och hyfsat orklös nu, jag snickrar på inlägg, men skriver inget just nu, som ni märker. Får se hur det håller i sig, för man brukar alltid flippa och skriva massor efter att man sagt att man inte skriver.

Så nu tycker jag att jag ska göra en sån där läsarkontaktgrej. Ni får helt enkelt ta och berätta vilka ni är. Här är några inspirerande satser att fullborda, om ni känner er inspirationslösa. Men ni får skriva som ni vill, det ni tycker jag vill veta om er, liksom.

Jag är:
Jag heter:
Jag läser din blogg för att:
Min hemliga hobby är:
Jag tycker att du tycker rätt/fel om:
Jag tycker du ska skriva om:
Min favoritårstid är:
Jag tycker du ska veta att:
Jag tycker det är kul/jobbigt att/när:
Jag har en läsarfråga som lyder:
Det hände mig en grej jag vill berätta om och det är:
Det här lärde jag mig av porren:
Mitt bästa partytrick är:
Din mamma är:

Ibland är Tanja psykstudent

Jag visar sällan det offentligt, men privat vet många vad jag tycker om min institution. Jag tycker om att läsa psykologi och jag är fast övertygad om att institutionen egentligen tycker det är kul att det går studenter där som vill lära sig, men jag skulle aldrig påstå att institutionen signalerar det särskilt tydligt. Institutionen är till exempel lite dålig på att inse att studenterna kanske kan behöva sitt schema innan kursen börjar. Och då gärna ett schema som inte kommer ändras sådär jättemycket under kursens gång. Och gärna så att man vet när tentorna är typ några månader i förväg. Institutionen missar ibland att om man har flera delmoment i en kurs borde de ansvariga för momenten kanske mötas och prata ihop sig lite. Institutionen tänker inte så långt att om en bok utgör halva tentan och en viktig del i en inlämningsuppgift skulle det kanske vara bra att ha nån enda föreläsning om bokens innehåll. Institutionen har helt enkelt gett mig många ljuva ögonblick av att längta tillbaka till KTH.

Men nu har institutionen banne mig överträffat sig själv. Under de sista två åren, som för min del kommer börja inträffa nästa termin, ska vi välja inriktning - PDT (psykodynamisk terapi) eller KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är enda gången vi väljer inriktning, i övrigt är utbildningen rätt enhetlig sosse-alla-ska-va-lika-mellanmjölks-utbildning.

Hur som helst, när jag kom hem igår fick jag ett brev från institutionen. Jag hoppades att det skulle vara lönebesked. Istället var det ett besked om att jag måste välja inriktning. Innan 13 november.

Jag ska nu inte påstå att vi inte har fått någon introduktion alls. I slutet av förra terminen läste vi en fyra veckors introkurs. Först var det två veckors KBT: KBT-folk berättade hur KBT funkar och kastade paj på PDT och Socialstyrelsen. Sedan var det två veckor PDT: PDT-folk berättade hur PDT funkar och kastade paj på KBT och Socialstyrelsen. Under PDT-veckorna gick vi faktiskt till och med snabbt genom ett översiktsschema för PDT-inriktningen, samma tur hade vi inte med KBT. Jag minns inte heller att någon någonsin berättat hur inriktningen påverkar klientarbetet som vi ska ägna oss åt termin sju till nio.

Och nu går man alltså praktik i en termin, man träffar knappt sina kursare, man är nästan aldrig i skolan och har knappt någon kontakt med den, och plötsligt får man ett brev som meddelar att senast om en vecka ska man välja vilken sida man vill kasta paj på Socialstyrelsen från. Sjukt genomtänkt, det där. Man signalerar verkligen värderingar och attityder som vi som blivande psykologer borde ta med oss till arbetslivet... inte. Srsly, en av de fyra grundpriciperna i Yrkesetiska principer för psykologer i Norden är "Rättigheter och värdighet", det innefattar bland annat informerat samtycke. Att be oss att välja inriktning utan att förse oss med tillräcklig information, och efter att båda sidorna gjort sitt bästa för att förmedla en nidbild av den andra (KBT:are tror att människor är maskiner och PDT:are fantiserar ihop en massa flum) är inte riktigt förenligt med den principen. Det är onekligen skönt att känna att människor som man är beroende av ser en och bryr sig om en.