G-punkt, nu i 3D

Så jag är på jobbkonferens, men det stoppar inte mig från att följa svenska twitternyheter, och någonting jag vill kommentera innan jag ska iväg och äta middag är det dära om G-punkten. Jag citerar hela.

Den mytomspunna G-punkten finns. Trots allt. Det konstaterar åtminstone amerikanska forskare i Journal of Sexual Medicine efter att ha obducerat en 83-årig kvinna. 

Punkten lokaliserades till ett område i övre delen av slidans främre vägg och uppmättes till 8 gånger 3 millimeter, med en tjocklek på cirka en halv millimeter. 

G-punkten, som är uppkallad efter den tyska gynekologen Ernst Gräfenberg, är en erogen zon. Stimulering av området kan framkalla orgasm hos vissa kvinnor. Dess existens har dock varit kontroversiell, bland annat för att anatomiska bevis har saknats.
-DN, här

Jag vill reagera halvkonstruktivt.

För det första är det här kass vetenskapsjournalistik. Man fattar ju ingenting av artikeln. Vad är det de har hittat? Vad exakt är en punkt, anatomiskt sett? För matematiskt har en punkt noll dimensioner, och i artikeln anger de tre dimensioner för mycket. Så vad är det där 3x8x1,5 mm stora objektet? En marmorkula? En svällkroppsmassa? En muskel? Ett alienägg? 

För det andra, hela diskussionen om G-punktens existens är oändligt töntig. Ska man prata existens ska man ju till att börja med definiera vad sjutton det är som man letar efter. Vad definierar G-punkten i allmänhetens ögon? Ska det vara en egen anatomisk struktur? En kombination av flera? En struktur som alla, eller bara vissa har? Eller definieras G-punkten genom att den är ett erogent område? Jag skulle säga att allmänt så är ju G-punkten intressant  för att den är sexuellt stimulerande. Punkten, inte diskussionen. Diskussionen är oändligt avtändande och handlar om obduktioner eller ordet "härlig". Hittar man en egen anatomisk bit i kroppen som är G-punkten, fast den inte är sexrelevant, så är det ju ca noll intressant. 

Sedan börjar man snacka anatomiska bevis. Vad är anatomiska bevis? Ser kroppen ut som en organdocka man har på biologilektionerna? Nejmen, såklart inte. Det mesta i kroppen är ju olika saker och bitar och grejor som liksom tillsammans skapar nånting. Det är inte alltid så lätt att veta hur saker hänger ihop, för det dessutom är skillnad på hur kroppar är när de lever och har sig, och hur kroppar är när man faktiskt kan skära i dem hur som helst. 

Ett exempel med just forskning på G-punkten är ju exempelvis att man tidigare har funnit att... såhär. Man har ju hittat att det, åtminstone hos vissa kvinnor, finns ett område på slidans främre vägg som sväller extra när de blir upphetsade, och då blir extra erogent. Men man har också många gånger missat det när man typ försökt hitta G-punkten i forskningssammanhang. Varför? Jo, för att kvinnor man gynundersöker inte alltid är så jävla kåta. Så (om man nu bara går på DN:s återgivning) detta att man hittat nåt under en obduktion säger ju i sig ganska lite om man inte vet hur grejen fungerade när personen levde. Sist jag hade koll var det allmänt vedertaget att många kvinnor har område på främre sidan av slidväggen som blir extra svullet och känsligt när de är upphetsade, som följd av flera faktorer - typ svällkroppar, och att urinröret stimuleras indirekt, och kvinnlig prostata, och nerver som passerar i området. 

Det är intressant att G-punktens existens ständigt omdebatteras i media. Nyligen fanns den inte för att tvillingar inte korrelerade (läs, tänkvärt relevant inlägg!). Nu finns den för att man hittat nånting vid en obduktion. Och det är verkligen just G-punkten som det är så mycket fokus på. Kyssar, till exempel. De är sköna, det tycker många men inte alla. Hur ofta ser man tidningar hävda att kyssar inte är sköna, för att forskare mest hittar smaksensorer på tungan, och inte sexnerver? Ja, det finns fysiologiska förklaringar till att kyssas är najs, men ingen där verkar kräva att någon ska hitta en struktur i munnen, annars gills det inte? Där verkar man acceptera att det är komplext och flera saker som hänger ihop, och att det viktigaste faktiskt är människornas upplevelser.

Jag är ju rätt innördad på sex, så jag tycker att anatomi är spännande. Men jag tycker att anatomifixeringen när det kommer till vissa sexområden är otroligt irrelevant, tråkig och okonstruktiv. Man kan invända, som Fanny, att det är grundläggande att ha kunskap om egna kroppar. Det är väl rimligt på många sätt, men saken är att folk saknar kunskaper om egna kroppen mest hela tiden. De flesta kan inte peka ut var inre organ sitter och vad de gör, och lever utmärkt ändå. Eller typ säg manlig sexualanatomi. Jag skrev nyligen om det för Ottar, och jag kan slå vad om att de flesta kvinnor och män inte har koll på den detaljnivån (och det motsvarar faktiskt nivån "att veta vad G-punkten är"). Men så klarar sig de flesta ändå att genomföra det som beskrivs. 

Så jag tycker fortfarande att punktfixeringen är tröttsam och tar bort uppmärksamheten från det som är relevant - vad är det som känns bra? Det är väl ändå det som är grundkursen, det är väl där man ska börja? Jag har inga problem med att media ger tips på var man kan leta efter extra sköna områden, men varför ska det i fallet med just vissa områden ständigt handla om att bevisa eller förkasta? Kan folk fatta att det kan vara trevligt att trycka läppar mot varandra så kan de väl fatta att det kan vara värt ett försök att massera främre sidan av slidan, oavsett om man än har eller inte har hittat en exakt förklaring med nerver och allt.

Mayonnaise och mon Dieu - Bourdieu!

De som följer mig på Twitter vet att jag igår blev sugen på "rysk majonnässallad". Sen åt jag det och mådde illa jättelänge, och kom sent till jobbet, men det är okej för jag kunde jobba in lunchen, för jag ville inte titta på mat. Och så lovade jag förklara vad rysk majonnässallad är och varför jag och Stangel tycker det är roligt.

Jag vet inte var jag ska börja, men jag kan börja såhär. Jag kan börja med att förklara att det i ryska kultursfären finns några sallader med stor majonnäsbas. De är viktiga till fester som nyår och födelsedagar. Och när jag säger sallad så menar jag inte det man menar i det här landet. Att man slänger ihop lite grovt skurna blad och skvätter på lite dressing. Nehej. Sallad ska vara typ som svensk potatissallad eller rödbetssallad. Det ska vara majonnäs, och så ska ingredienserna vara småtärnade, eller rivna på rivjärn. Och så ska salladen gärna vara lagd i lager. Här är några klassiska.

Olivje
Klassikernas klassiker. Ett måste på varje nyårsbord med självaktning. Från början en schmancy historia med kräftstjärtar. Sedan länge tärnad potatis, saltgurka, korv, gröna ärtor, lök och ägg. Och majonnäs. (Notera att det här är typiskt sådana recept som varierar från familj till familj)

Sill i päls
Asgott! Hade man kunnat köpa det färdigt i Sverige hade jag ätit det ofta. Nu pallar jag inte laga det för singelhushåll. Sill i päls är en lagersallad och tillagas typ såhär. Ett lager skivad potatis, ett lager skivad lök, ett lager saltad sill, ett lager potatis, ett lager rivna rödbetor, ett lager rivet kokt ägg, ett lager rödbetor. Och så majonnäs mellan det. Så jävla gott.

Mimosa
Jag har faktiskt aldrig ätit det, men min familj har aldrig vart stora på majonnässallader heller. Lager av mosad fiskkonserv, riven potatis, riven morot, skivad lök, finrivet ägg... ja, och majo. I vissa familjer har man rivet smör i. Ni börjar ana varför det finns en smädisk blogg om sån mat.

Ostsallad
Riven ost, ibland riven morot, hackat ägg, vitlök, majonnäs. Gott till mörkt bröd, faktiskt.

Crabsticksallad
Inte en Sovjektklassiker, då det inte fanns crabsticks i Sovjet. Dock modern klassiker och relevant till communityt jag läser. Ris, crabsticks, burkmajs. You guessed it - majonnäs. Annat kan vara med, men det här är grunden.

Communityt jag läser heter Mayonesa_nax, uppkallad (anar jag) efter kitchen-nax. Det senare var ett elitistiskt matlagningscommunity. Mayonesa_nax handlar om att smäda dålig matlagning. Man letar recept på internet, lägger upp dem, och förfasas tillsammans. Den typen av mat man beskriver kallar man för "njamka".  De mer begåvade av mina läsare fattar nig att det är ett onomapoetiskt ord som har med namnam att göra, och hade jag översatt njamka till svenska hade man kanske sagt "smarris". Men jag ska säga njamka. Det finns vissa återkommande kännetecken hos denna mat.

• Majonnäs. Fungerar som dressing. Även som marinad. Även att ugnsbaka med. Även i deg. Man tar gärna vilka maträtter som helst och lägger till majonnäs, för majonnäs gör allt saftigt och mört. Ska man grilla kyckling ska man till exempel lägga in den i majonnäs först för då blir det otroligt saftigt och mört. Majonnäs är den hemliga ingrediensen som lyfter maten i ca 90% av fallen. Inkluderar tårta.
• Crabsticks. Man kan ha dem i allt. Man kan göra fiskfärsbiffar av dem. Man kan rulla ut dem och rulla in fyllning.
• Man finriver allt. Och mosar saker med gaffel. Ju mindre bitar desto bättre husmor.
• Vad som helst ugnsbakas under majonnäs och ost. Eller bara majonnäs. Länge. 
• Saker läggs i lager. Många lager. Med majonnäs mellan. Finrivna lager med majonnäs emellan. 
• Maten får pretentiösa namn. Allt beskrivs som spännande. "Testa, tjejer", står det. "Den här kombinationen verkar underlig, men konserverad mango ger denna olivje en pikant spännande smak!"
• Absurda besparingsåtgärder. Å ena sidan är ingredienserna ofta sådant som fanns i kylskåpet och höll på att bli dåligt. Å andra sidan kan det vara saker som ett halvt kilo korv, eller en halvliter majonnäs. Och man blandar gärna högt och lågt, och dekorerar sin mimosa med caviar. 
• Russifiering. Man tar en känd maträtt från annan matkultur. Sen russifierar man det ogenerat. Gärna med majonnäs. Sushi? Ja! Pizza? Ja! 
• Dekorera saker. 

Recepten är dessutom generellt skrivna på ett gullesnuttigt sätt som svenskan är oförmögen till, medan ryskan är gjord för. Allt skivs i diminutiv, eller åtminstone alla substantiv. Det är alltså inte någonting som Mayonesa_nax hittat på, utan sådan är tonen i originalrecepten. Man hackar lökis i små bitar och blandar med en matskedis majonnäsis. Att ägg i diminutiv betyder testiklar stoppar sällan receptens författare.

Fredrik och jag som följt communityt länge har plockat upp en del meme därifrån. Sådant som ofta förekommer i recepten och som communitymedlemmarna gärna skämtar om. Själva ordet njamka kommer förstås från att receptens författare ofta avslutar med att rekommendera sin maträtt, för att det är sådan njamka. Författarna pratar ofta om att "älskling" åt maten "kurrande" när han kom hem från jobbet. Ja, och det är viktigt att överraska gästerna. Man kan exempelvis göra ostsallad utan ost, men istället med majonnäsinlagda snabbnudlar med ostsmak. "Gästerna kommer inte att ana vad de äter!".

I kommentarerna säger man förstås att man vill kräkas, fast man inte får för moderatorerna. Sen gratulerar man dem som äter sånt till deras starka magar (efter igår är jag inne på att hålla med, man ska vara från en annan dimension för att leva på sånt). Och så kommenterar man att man ju skulle kunna ta de där ingredienserna och ta bort hälften och ha lite ruccola, och så HEMMAGJORD majonnäs. Typ alla i kommentarerna verkar göra egen.

Och det är halva det roliga med communityt, hur fint det illustrerar kulturellt kapital. En del av kommentatorerna hävdar att anledningen till att folk gör pastej av varmkorv är att de är fattiga och försöker göra nåt fint av det lilla de har. Ibland kan det förstås stämma, typ när man gör rom av mannagryn och sillspad. Men som många påpekar är det billigare att fucking köpa pastej. Och så börjar kommentatorerna prata om sin ruccola och att man kan faktiskt köpa en hel kyckling på marknaden och tillaga nåt schmancy av ....

Och det blir liksom bara så himla typiskt att 1) mat är klassmarkör och 2) man kan inte enbart köpa sig en biljett till klassresa. Njamkaätarna har ofta uppenbart gott med pengar, ingredienserna de har är ofta dyra.  Dyra och sådär lyxmarkörer, typ vaktelägg eller lax. Men så tar de sin lag och så skär de den i småbitar och rör ner i majonnäs med rivet ägg och potatis. Dekorera med räkor formade som hjärtan. För referensramarna är såna att till finfest gör man lagersallad, ju fler ingredienser desto bättre, och smakar det konstigt så är det exotiskt. Och även om det var länge sedan det var nittiotal så klarar man bara inte av att slänga mat. Och fast det var länge sen det var sovjet och majonnäs var svårt att få tag på, så kan man fortfarande inte få nog.

Och kommentatorerna vill gärna framhäva exakt hur få ingredienser de hade använt, och på exakt hur stora vita tallrikar och exakt hur skvättigt de hade skvätt balsamvinäger (som är så gott!). En del verkar på riktigt sakna förståelse för njamkaätarna. En del verkar mest sprattla så hårt de kan för att vara europeiska och foodies och majonnäs ÄR FAKTISKT EN KALL SÅS OCH JAG GÖR MIN EGEN!

Igår orkade jag inte koka potatis, så jag körde på "tar vad som finns i kylen"-metoden. Jag fick till ägg, tonfisk, ärtor och lök. Jag saknade saltgurka, det hade behövts. Sen mådde jag illa. Fukk. Men när jag slutat må illa av tanken på majonnäs i någon form ska jag laga sill i päls.

PS.
Som ofta - tillägg strax efter uppläggning. Apropå matkultur i uppväxten och kulturellt kapital. Jag växte ju inte upp rik. Och när jag var liten var det ju typ som Sverige på 50-talet i många avseenden, inklusive detta att färska grönsaker inte fanns på vintern. Färsk gurka på vintern, det hade man typ på nyår, om ens. Och så odlade man mycket eget, och kokade sylt, och saltade och konserverade och lade in. Typ ankor och höns hade man massavrättning för i slutet av sommaren och la in också. Det var burkar överallt. Man fick inte vara i köket för att det skulle sterilkokas, men man fick skummet från sylten. Gott!

Det har lett till flera saker i min matvärldsbild. Dels så begriper jag mig inte på när man i matlagningsprogram lägger in frukt eller grönsaker, och ba "håller flera månader i kyl". Håller det i kyl, vad fan är poängen med att lägga in då? Va?

Och så är jag rätt petig med att grönsaker och frukt ska vara rätt mogna och i rätt säsong. Jag undviker hemskt gärna långa raka gurkor, och åretrunt-tomater. De smakar ju ingenting. Jag är fortfarande lite sur över att jag missade blomkålen i somras, för det finns få saker som är godare än späd blomkål. Jag vet liksom hur säsongsgrönsaker smakar, och vad solmoget innebär. Jag saknar matintresset som hör till min utbildningsgrad och lön, men jag får ändå klasspoäng på att ha en relation till säsongsgrönsaker. Som jag utvecklade genom att växa upp inte särskilt rik, och på artonhundratalet. Så kan det gå.

Promenadorquestern är Originalet

Hej! Ni kanske har märkt att jag har lite bloggtorke-2012. Ni tänker kanske att det är för att jag nu jobbar. Delvis sant. Fast jag har dessutom vart projektledare för en grej som händer imorgon! Ja, framförhållning med att berätta! Fast alla som känner mig privat vet redan att såhär års har Promenadorquestern konsert. Och iår är jag en av de fyra konsertgeneralerna.

Här är konserthemsidan! Den är jättebra! Bästa någonsin, faktiskt.Jag har bidragit med testet Personality Questionnaire. Och så dansar jag i journalfilmerna (jag har knappar bak på kjolen). Man kan se mig hoppa i 3D om man tycker sånt är coolt också.

Man kan inte längre förköpa biljett, men vill man se studentorkester kan man komma och betala i dörren. Rekommenderar 15:30-föreställningen. Man ser ju sällan studentorkester för att se nåt som är av superhög kvalitet, men det är rätt roligt, och så kan det vara intressant kulturturism för er som inte ser studentkultur så ofta. Plus kan det vara bra för alla som har en överidealiserad bild av mig, att se vad jag egentligen sysslar med på fritiden.

Så. Nu vet ni. Nu ska jag äta frukost, sen ska jag åka och repa och skriva ut det sista.

(Apropå annat som hindrar från att blogga just här - jag gästbloggar lite på Ottar, till exempel igår. Och så ska jag föreläsa på Sexdagarna i Uppsala 8 maj!)

Störfest

Jag är väl då en ganska nyanserad och lugn debattör, det kan man väl ändå säga. Det tror ni för att jag har som moralisk riktlinje att jag inte behöver säga allt jag tycker. Jag behöver framför allt verkligen inte internetinformera om allt jag tycker. Men eftersom jag nyligen bloggat om mognad tänkte jag skriva ett irriterat blogginlägg om saker jag, i olika orimlighetsgrad, stör mig på. Varsågoda, känn er träffade. Och det är ganska onödigt att försöka övertala mig till bättre vetande, för jag vet att det här är dumma saker att störa sig på.

Människor som gör Mucha-pascischer (i mangastil)

Alphonse Mucha är en konstnär som bland folk i allmänhet är känd för sina affischer. Han är jätteduktig. Han är grym. Han är lysande och ett geni. Även om man inte minns konstnärens namn så känner folk igen hans stil. Typ det här.

Han är typiskt en konstnär som unga tecknare lägger till som inspiration, och känner att de minsann står på giganternas axlar. Sen ritar de en bild med en massa konturer och snirklor och ba "åh, titta, jag ritat en bild som är inspirerad av Alphonse Mucha, han är så bra omg". Det är jättevanligt bland folk som tecknar i mangastil på fritiden eller halvprofessionellt. (Kan tilläggas att jag inte stör mig det minsta på att folk tecknar i mangastil. Utom när personer som får betalt för det gör det kasst. Men jag stör mig inte på missförstådd mangastil)

Och det är vore ju super om de inspirerade tecknarna faktiskt hade inspirerats av Mucha, eller nån annan stor mästare. Problemet bara att de hära människorna har typ aldrig tittat på en Muchabild. De har typ sett nåt med snirklor och gradient på avstånd och tänkt "fan va ballt, så ska jag också göra". Och de har typ helt missat hela jävla grejen, de har inte tittat på hur bilderna är konstruerade, de har inte tittat på tekniken och att snirklorna inte är helt slumpmässiga, utan ofta en organisk del av motivet. OCH DE HAR SÅKLART INTE TÄNKT PÅ KOPPLINGAR MELLAN ART NOUVEAU OCH JAPANSKT TECKNERI!!!! De ba "åååh titta va jag gjort i Mucha stil jag älskar Mucha hihi". STÖR MIG SÅ GALET. Älskar du Mucha - kolla på hans jävla tavlor!

(Rekommenderar verkligen att titta på Muchas tavlor närmare, och kolla in hans nationalromantiska saker. Om ni ändå ska kolla på underskattade överskattade konstnärer från den perioden, passa på att kolla in Carl Larsson!)

Bilder i pop art-stil

När folk som inte kan någonting om bild och inte är konstintresserade lattjat runt med Warholizer är det bara bra. När folk som kan bild gör såna här bilder i pop art-stil blir jag sjukt irriterad. Som ovan - har ni fucking sett de dära Marilyn Monroe-bilderna? Ser de ut så? NEJ FUCKING JUSSTE! Jätteroligt att leka med filter, men blanda inte in Warhol.

När folk hatar Comic Sans och hajpar Helvetica

Ja, jag förstår att du har lärt dig att man får ligga på att hata Comic Sans och säga att Helvetica är fin. Jag kommer vara imponerad av dig för dina starka åsikter om dessa två teckensnitt när du kan någonting mer om typografi än att man ska ogilla Comic Sans och gilla Helvetica. I verkligheten kan du inte ens känna igen Helvetica bland liknande teckensnitt. OBS! Allt det här är skrivet i Helvetica så att du läser.

Originalspråket engelska

Det här är en av sakerna som jag chillat ner med att störa mig på, men det förtjänar verkligen att nämnas. Folk som skryter med att ni föredrar att läsa på originalspråket. Och som med originalspråket alltid uteslutande menar engelska. Som ni dessutom hävdar att ni kan bättre än svenska. SLUTA GÖR BORT ER! Det finns fler än två språk. Och av de två ni känner till kan ni svenska bättre. Det bevisas genom att ni går genom hemmet och säger vad allt heter på svenska och engelska. Varsågod: slickepott, gummiskrapa, tak, kofot, badkarspropp, toaborste, stekspade. När du är klar, gå över till att nämna alla svampar du kan på båda språken, och sedan förklara hur riksdagen fungerar.

Att saker låter bättre och mindre töntiga i dina öron på originalspråket engelska (eller japanska) beror på att du inte kan språket så bra, och kan fantisera ihop att röstskådisarna är duktiga och handlingen inte töntig. Helt sant!

När folk koketterar med att de köper böcker

Välkommen till avsnittet "folk som koketterar". Egentligen är det ett genomgående tema för hela inlägget. Stör mig på det, helt enkelt. Men bland annat specifikt på folk som i sociala media meddelar att de shoppat böcker. När andra shoppar ytliga saker som skor och kläder. Såhär, om man inte hade velat positionera sig genom att skriva detta hade man skrivit att man köpt böcker, och typ vad för böcker. Typ som när man twittrar att man köpt nya skor. Då skriver man ju inte "när andra köper läppstift köper jag skor!", då skriver man "jag köpte blå pumps, kolla!!!".

Behöver man poängtera att de där andra köper ytliga saker medan man själv minsann köper böcker så vill man visa att man är bildad och bra människa. För att man köpt en fucking bok. Det är normalt att köpa böcker. Och gå på operan. Inget att positionera sig med. Cirkulera!

När folk koketterar med att de är nördiga

Typiskt exempel. Var nyligen och drack öl med några nya för mig personer. Så började de prata om typ hur de var i skolan, och så kom nån in på vad DNA stod för. Och så skulle de då komma på det, och var lite osäkra, och mitt i det hela ba "fniss här sitter vi på en utekväll och pratar om vad DNA står för, nördiiiiigt". Gud vad jag stör mig. Asså, däng mig på stället! De hade dessutom fel, så jag fick rätta dem. Asså, kul för dig att du sitter på fest och pratar om nåt som har med naturvetenskap att göra. Om du gillar sånt, så varsågod. Men varför har du behovet av att upplysa alla andra om att du pratar nåt nördigt på en fest? Till exempel dem som sitter runt dig och hört vad du pratar om? Eller alla som twittrar från fest och ba "Är på fest. Har hittills pratat asylregler, grundämnen döpta efter Ytterby och Keats. Inte skapad för fest". Jamen skapad för att flasha din klädsamma nördighet på jävla Twitter. Och folk ba ååååh hur bildad och klädsamt nördig denna person är!

Det är därför jag ändå gillar att umgås med teknologer. De tror att det är helt normalt att prata programmering på fest, och fattar inte Twitter.

Också, folk som efterhandskonstruerar att de var nördiga i grundskolan, fast de var helt vanliga jävla kids. Ni får bära apstora glasögon utan att ha vart nördar på högstadiet, så sluta låtsas.

När folk koketterar med att de är manganördar

Jag vet inte vem som sa det, men enligt nån med koll är manga alltid "den nästa stora grejen". Är fan sant. Dessutom har manga varit edgy så långt jag kan minnas. Ofta slutar saker vara edgy, men det här är fanimig lika stabilt som att läderjacka är farligt. Och då och då är det nån jävla popkulturbloggskribentpersons om ba "ååh mangafilm jag gillar". Nämen okej. Gilla mangafilm. Det är jätteroligt med mangafilm. Flera av mina bästa vänner gillar mangafilm. Men åh, sen öppnar de dära människorna käften om vad för filmer de gillar, och de har ju noll koll och perspektiv. Deras tips skriker dålig smak och noll koll på mediet. Posörer! Asså, jag är ju inte superinsatt heller, men till och med jag fattar att de inte kan särskilt mycket om mangafilm, utom att man är cool om man kollar på det. Nämenfyfan, lägg av.

Sammanfattning

Jamen, jag stör min på posörer, koketteri och folk som gillar saker de inte har koll på. Fast bara ibland. Jag har till exempel inga problem med mangastil eller folk som hävdar sig älska totalitär estetik, utan att kunna skilja på sovjetisk avantgarde och sovjetisk 60-tal. Ja har även änglalikt överseende med folks om hävdar sig vara filmnördar, men kan bara hollywoodfilm. Och så finns det ju saker jag stör mig mer motiverat på också, som inte är med. Och så har jag säkert missat nåt. men ca.

PS. Och foodies och obligatorisk god smak
Bara så ni vet, att bry sig asmycket om mat är en trend. Snälla sluta anta att alla (läs: jag) hakar på den bara för att jag är medelklass. Jag vill inte prata mikrobryggerier! Jag bryr mig på riktigt inte. Inte inredning heller. Och väldigt mycket av det som tidningen Filters läsekrets tycker är god smak tycker jag är tråkigt och passé. Och jag brukar faktiskt inte skylta med det ens, för jag tycker det är min ensak vad jag gillar och ogillar. Men det blir awkward när folk pratar med mig och antar att jag är intresserad och tror att de har god smak. Just när de pratar på det där positionerande sättet, och jag känner bara den här obekvämligheten när nån tror ni är kompisar och man själv är smärtsamt medveten om att så inte är fallet. Jag stör mig inte så mycket på smaken och matintresset i sig. Nåt ska folk ju gilla, kan inte alltid vara det jag tycker är skoj. Jag stör mig på att det blir obekvämt och jag har inga artiga metoder för att säga "nej, jag är inte intresserad".

Vården victim blaming

Artikeln om vestibulit i Nöjesguiden drog till sig en kommentator, L_G, som raskt började berätta hur saker egentligen är. Efter långa utläggningar om att vestibulit inte alls är okänd och att om läkare var så inkompetenta så hade det funnits anmälningar mot dem, avslutar han med följande:

[...] 

Summa summarum: de i målgruppen som inte känner till vestibulit är idioter (ok, det kan finnas undantag - om man fått en märklig uppfostran, typ förbjudet med "tjejtidningar" etc må väl vara förlåtna). Istället för att skriva ursäktande artiklar, som den ovan, kring detta borde man istället skriva artiklar på temat "Känner du inte till detta är du en okunnig nolla som genast borde sluta läsa NG och börja läsa Fokus istället".

- L_G 2012-04-06 20:05

Jag har hört liknande resonemang förut, om än sällan så extremt. Har man en kropp ska man ha koll på hur den funkar och man bör fatta när nåt är fel och vad det är som är fel. Man ska känna till biverkningar. Väljer man att följa läkarnas föreskrifter har man sig själv att skylla.

Så jag tänkte förtydliga det här en extra gång.

Alla ska få bra vård. Både de pålästa och de opålästa. Både personer som L_G kallar okunniga nollor och L_G själv. Det är inte patienternas jobb att kunna sjukdomar och diagnoser. Patienternas jobb är att vända sig till vården, och att följa vårdens föreskrifter.

Det är inte patientens jobb att vifta med röd flagga när hon får Pevaryl för tionde gången det året, fast ingen ens har kollat för svamp. Det är inte patientens jobb att dubbelkolla om läkaren verkligen tog alla nödvändiga prover för att ta reda på vad det är man lider av. Det är inte patientens jobb att övertyga läkaren om att hon har vestibulit. Diagnostisering och behandling är en del av vårdgivarens roll. Patientens roll är att söka hjälp och få den. Mycket enkelt.

Det är jättebra att människor läser på och själva har koll. Jag försöker själv sprida information via bloggen och i privata konversationer. Men det är inte ett krav för att få bra vård. Det är vårdens uppgift att ställa diagnos och ordna behandling - eller remittera till något som är mer insatt och kan hjälpa patienten bättre. Oavsett om patienten läser Nöjesguiden, Fokus eller Magasin Moberg.

Jag tycker vi lägger skulden och ansvaret där skulden och ansvaret där de hör och funderar på vad vård är till för. 

Prata om vestibulit

Nöjesguiden har en text om vestibulit. På det hela bra, alla artiklar om sånt är bra. Jag vill bara kommentera lite, som en person som läst ca alla texter om vestibulit (dvs inte målgruppen, egentligen)

Till att börja med rubriken. Har själv gjort det felet och kallat vestibulit för samlagssmärtor, men sådär generellt vore det bättre om man började tala om vestibulit som ett kroniskt smärtsyndrom. Vilket det ju är. Om vestibulit är när sex gör ont (sex är ju vaginala samlag såklart), så är vestibulit också när spinning gör ont, när byxor gör ont och när tampong gör ont. Jag tror det är viktigt att visa att kroniska underlivssmärtor är kroniska smärtor. Precis som kroniska smärtor i lederna eller i nacken är kroniska smärtor. Vissthar alla sina lokala specifika egenheter, men det finns mycket gemensamt, och man kan knappast se underlivssmärtor som sexproblem enbart.

Nästa grej jag vill kommentera på är exempelvis följande mening på ett i vestibulitsammanhang vanligt återkommande tema:

Att Jessica fortsatte ha sex, trots att hon hade ont under eller efter, tror Nina Bohm-Starke är ett symptom på ett större problem.

I mycket av litteraturen jag läst kopplas fortsatta försök till sex (trots smärtan) med samhällspress på att tjejer ska kunna prestera sex. Finns i min examensuppsats också. Men jag tycker man sällan nämner en annan anledning till varför vestibuitdrabbade fortsätter knulla - att de vill ha samlag för det är skönt. Smärtan kommer ofta precis i början, avtar under samlaget, och sedan återkommer efteråt. När man är kåt tänker man inte så jävla långsiktigt alla gånger. Man tänker "men vi testar, jag är ju så upphetsad att det borde gå.. AJSOMFAAAnnnnn... mmm... ååååh". Sen efteråt har man ont i en vecka, kanske.

Jag känner igen mig i att ha sex för att man känner att man borde. Men jag vet att större andel av smärtsamma samlag jag genomfört har jag genomfört för att jag ville ligga, och för att man kan ha skönt och ha ont samtidigt. Den anledningen till att ha sex trots smärta har jag hört från andra drabbade också. Men skriver man om varför kvinnor fortsätter ha sex trots smärta är skriver man nästan enbart om samhällets syn på kvinnlighet. Missvisande blir det, och en viktig pusselbit försvinner. (Precis som om man alltid hade nämnt att kvinnor fortsätter för att de är kåta, men inte nånting om samhällets syn på sex).

Nästa kommentar.

Men samtidigt verkar det forskas mycket om, säg, manlig impotens? Är inte vestibulit också en form av impotens?– Där finns det en läkemedelsindustri bakom. Här finns det ingen medicin som lätt åtgärdar problemet, det finns inga pengar i det. Det här verkar räknas som en livskvalitetssjukdom som kanske jämställs med urininkontinens. Det är ett kvinnotillstånd.

Jag har många gånger hört att det är typiskt könsmaktsordning att män har Viagra medan kvinnor inte har lusthöjande/medicin mot samlagssmärtor/nåt annat. Därför vill jag förtydliga lite, även om det blir repetition för vissa läsare.

Viagrans effekt, att man får erektion, var från början en biverkning. Medicinen testades för kärlsjukdom och det visade sig att många fick stånd som bieffekt. Viagra forskades alltså inte fram som erektionsmedicin. Viagra leder dessutom, vad jag vet, till ökat blodflöde i könet även hos kvinnor. "Problemet" är att kvinnor oftare klagar på att de saknar lust än att de har problem med upphetsningen. Och ja, läkemedelsföretag vill hitta lusthöjande för kvinnor. De är inte dumma i huvet, de fattar att det finns marknad. Men hittills har inga senasationellt fungerande piller hittats. Se Orgasm Inc för en mer målande bild.

Vidare finns det t ex mediciner som kompenserar för klimakteriets effekter på fittan. Om jag inte har fel är i alla fall en del subventionerade. Sildenafilpreparat är det inte. I Sverige, alltså. Så jag uppmanar alla att i fortsättningen sluta ställa medel mot erektil dysfunktion mot dålig vestibulitbehandling. (Skrev en text på temat för några år sen, om ni vill läsa)

Nästa kommentar. Mer generellt om hur man skriver om vestibulit än om just den här artikeln. 

När jag läser om vestibulit i populärpressen framställs sjukdomen som nåt mystiskt och oklart och svårbehandlad. Det förklarar liksom varför det ar sån tid att hitta en läkare som kan det, och få diagnos och behandling.

Bara så ni vet, så är det inte raketforskning att ställa vestibulitdiagnos. Det är ca att utesluta infektion och kolla om det gör ont på rätt ställe. Jag säger inte att jag kan göra det i sömnen, men det kräver ingenting som en gynekologisk mottagning inte ska förväntas kunna leverera. Det kräver inte dyra apparater (förutom såna som ändå måste finnas där). Det kräver inte lång utbildning att lära sig att ställa diagnosen. Det kräver utesluten infektion och en tops.

Vestibulit är inte heller ovanligt, framför allt inte hos kvinnor som faktiskt dyker upp hos gynekolog. Den första behandlingen man oftast sätter in är att kvinnan själv, hemma, smörjer in sig flera ggr om dagen under en längre period - antingen med bedövningssalva eller bara fet kräm. Så åtminstone första behandlingen kräver inga stora investeringar från kliniken. 

Vestibulit är alltså inte ovanligt, svårdiagnostiserat och svårbehandlat. Det är rätt vanligt, ganska lätt att diagnostisera, och lätt att sätta in första behandling på. Det finns inga ursäkter till att ge dålig behandling, det finns bara förklaringar som att man inte lyssnar på patienterna, saknar ganska kunskap, och inte vill ta ansvar. Sådant är tyvärr inbyggt i nuvarande vårdsystemet, eftersom man ofta har tidspress och sällan får minsta lilla konsekvens om man beter sig otrevligt och oprofessionellt. Knappt någon anmäler, knappt någon klagar ens. 

Det är helt enkelt dags att sluta se vetibulit som nåt mystiskt kvinnor får därnere, och börja se det som ett smärtsyndom som läkare bör förväntas kunna hantera.

Tolerans och mognad

Jag hade en riktigt bra SO-lärare i högstadiet. Inte en sådan man älskade särskilt då, men en sådan vars storhet man i efterhand har fått inse. Saker har har gjort och sagt har fastnat och storheten insåg man först senare i livet, när man faktiskt behövde förstå. Ibland visade han film, och en gång blev det Doktor Zjivago, den klassiska Hollywoodversionen. Vi såg bara halva, läraren insåg nog att det inte blev någon hit hos högstadiekidsen. Jag minns i ärlighetens namn inte så mycket av filmen, utom två repliker. Precis som läraren var scenen ingenting som gjorde större effekt på mig då. De två replikerna, eller snarare deras andemening, har kommit tillbaka på senare år. När jag läste romanen för några år sedan var de inte med i just den formen. Med tanke på innehållet känns det dock rimligt att en sådan scen skulle vara med i en filmatisering av Doktor Zjivago.

Scenen ifråga är följande. Någon, jag tror det är Zjivago, säger att man blir mer tolerant med åldern. Någon annan, jag tror det är Strelnikov, svarar att det är så eftersom man måste tolerera mer hos sig själv.

Jag har tänkt mycket på det på sistone. Jag har blivit mer tolerant med åldern. Mer förstående för andra. Mindre benägen till tvärsäkerhet. Jag har släppt många saker som jag tidigare irriterat mig på, jag stör mig inte lika mycket på andras personligheter, agerande och åsikter. För egen del har jag sett den här utveckligen som positiv. Jag har blivit trevligare, det har blivit enklare och ibland mer intressant att möta människor som inte är som jag. Det är just den här sidan av mig som många, tror jag, uppskattar hos mig i egenskap av person med åsikter.

Bland bloggarna jag läser finns bland annat Fanny Arsinoe och Johanna Sjödin. Jag är intresserad av deras åsikter, men en stor del av behållningen med dem är den tvärsäkerheten på sina åsikter de utstrålar. Den påminner mig om hur ag var för tio år sedan. Ibland får det mig att lägga huvudet på sne och tycka att det ändå är rart, oftast är det någonting jag bara konstaterar. Ibland avundas jag. För mig är den tvärsäkerheten i de flesta fall någonting jag inte längre känner att jag kan ägna mig åt. Längre är nyckelordet, jag förknippar den med ungdom. För så var ju jag förut.

För tio år sedan fanns det mycket jag hävdade att jag aldrig skulle göra. Sedan dess har jag förändrats så mycket att jag gjort en del av detta, inte minst min benägenhet att tänka i termer av aldrig. Det finns saker jag förut passionerat bloggade om (polyamori, exempelvis) som jag numera inte alls är lika intresserad av att missionera för. Trots att jag i de flesta fall fortfarande har samma ståndpunkt. För tio år sedan var livet en mycket enklare historia, mer svartvitt, mer förutsägbart. Sedan dess har jag varit med om så många situationer jag inte trodde jag skulle hamna i att jag har börjat förstå väldigt mycket jag tidigare inte ville förstå.

Samtidigt som det för mig personligen var varit en tillgång att bli mer tolerant, kan jag inte släppa tanken på invändningen i scenen som jag återger i början av inlägget. Har jag blivit mer tolerant, eller bara mer bekväm? Det är ju det som är det förbannat svåra. Att kompromissa, fast utan att kompromissa bort sig själv - finns det en gräns eller är det en skala? Jag tänker gärna att min på senare mer uppenbara vilja att se fler sidor av myntet är ett tecken på mognad, men det kan lika gärna vara tecken på ovilja att ta ställning och låta bli att förstå där det är rimligt att inte förstå. Att man förlåter saker som inte bör förlåtas, och har överseende med sådant som faktiskt bör dömas.

Allt för att man själv har varit där, att man själv gjort fel, och i sin ovilja att döma andra kanske egentligen mest inte vill döma sig själv.

Kapacitetstest och solsken

Gomorron. Eftersom jag är ensam på kontoret kan jag sitta och blogga nåtsånär jobbrelevant.

Genom en retweeet hittade jag en väldigt upplyftande historia om en svart kvinna som (trots att ca alla var skeptiska) fick kvalificerat jobb med datorer på 60-talet. Satt och log efteråt. Typisk sån grej man sitter och ler efter.

Gå å läs.

Läst? Nu kan vi gå vidare. När jag var klar med första spontana feelgoodleendet bytte jag mot ett mer yrkesmässigt leende. Jag insåg nämligen att det centrala i den dramaturgiska vändningen var kapacitetstestning. Hade de anställt på CV, referenser och magkänsla hade vi inte haft nåt blogginlägg. Fast jag tror inte att så många som inte jobbar med sånt tänker på det. Jag tror det är rätt lätt att missa.

Jag har mött en hel del skepsis mot kapacitetsmätande test. Typisk invändning att IQ-test bara mäter hur bra man är på IQ-test, och så är det elakt att inte ge folk jobb bara för att de inte kan vrida kuber i huvudet. Vad har det med saken att göra?! Fast ingen är skeptisk mot testerna när det blir en sån solskenshistoria. Jag får ofta intrycket att många med förnuftet tycker att test nog är vettiga, men det känns ändå fel i magen/själen/hjärtat. Fast i den här historien känns det bra i magen/själen/hjärtat också. Intressant. Tycker jag i alla fall.

Med detta sagt - jag har två kapacitetstest projekt på G som jag behöver folk till. Här och här.

Också kul - svensk studie som kan avgöra fotbollsframgång med test av kognitiv beslutsförmåga.

Introverta vs extroverta, round sex

Idag ska vi diskutera huruvida introverter har bättre sex.

Verkar som att det är lite småtrendigt att snacka introversion just nu. Det har kommit nån bok, så har det kommit lite krönikor och artiklar, så har det spridit sig till twitter. Här är en video som är en av grejerna som ligger bakom att det är ett trendigt ämne. Nåväl.

I min erfarenhet, att vara introvert är en sån grej som folk älskar att säga är coolt att vara, men sen fördömer och ignorerar när man faktiskt är. Typ som vilken normavvikande minoritet som helst, asså. Eller normavvikande majoritet. Alla vill vara det coola kreativa ensamvarggeniet, fast när nån är det är det bara "fniss, not a people person". Jag tänker hämnadslystet att folk bara är sura för att de fattar att om man inte är automatiskt intresserad av folk i allmänhet så måste de kanske anstränga sig för att vara intressanta. Det räcker inte med att de gjort nåt, vad som helst, i helgen.

Nu överdriver jag. Så förbannat introvert är jag inte. Men ganska så. Jag klarar mig bra med väldigt lite umgänge och verkligen jättebra utan nytt umgänge. Det tar mig lång tid att skilja ut individer ur massan nya bekanta. Det kan väl vara jobbigt ibland. Men fördelarna väger upp.

Jag tänker inte gå in så mycket på vad introvert och extrovert betyder. Men en bra beskrivning är att extroverter får energi av att umgås med massa folk i högljudda miljöer, medan det drar energi från introverta. Och så motsatsen, introverta får energi av att vara ensamma eller i lugnt umgänge med bekanta, medan extroverter blir frustrerade och förlorar energi. Jag känner i alla fall igen det. Det kan vara hur kul som helst att hänga med en massa folk, men jag blir trött fort. På fest hänger jag ofta med samma tre personer. Nåväl.

Generellt tänker man att intovert och extrovert skiljer sig på sociala saker, men det är mer än så. Introverta saliverar mer när de tänker på citroner (klassiskt exempel, men kul). Varför? Jo, de har mer inlevelseförmåga och blir lättare stimulerade även av små sinnesintryck. De blir å andra sidan lättare överstimulerade när mycket händer på en gång. Extroverter å andra sidan behöver kraftigare stimulans för att reagera. Typ.

Så nu till frågan! Jag tänker spontant att om introverta nu behöver mindre stimulans och har mycket inlevelseförmåga, borde inte de ha bättre sex? 


Fast extroverta har nog fler partners. Inte för att introverta är blyga, utan för att extroverta nog lär känna fler människor överlag, och har då fler chanser på att bli attraherade. Och kanske 

Det där stämmer in på mig jättebra, så det är väldigt lockande att tro på min egenpåhittade hypotes. Hur tänker ni? Berätta berätta!