(erektion ( inte hela sanningen ) kroppen vill)

Det finns en sak i skillnaden mellan DSM-IV och DSM-5 som gör mig helt pirrig och lycklig i hela kroppen. (Det här är kopplat till ett gäng inlägg om DSM-5, kolla här för utgångspunkt)

I fyran gör man skillnad på fysisk upphetsning och lust i huvudet. Det finns en diagnos för att man inte blir kåt och sexsugen. Det finns två diagnoser - en manlig och en kvinnlig - för att kroppen inte blir upphetsad. Och när man i DSM-IV pratar om den sexuellt upphetsade kroppen har manklar fokus på könet.

Det man försöker göra nu är att packa om lite. Man tänker till exempel att för kvinnor inte skilja så mycket på kåt-i-huvudet och kåt-i-kroppen. Man talar istället om allmänt intresse för sex, och en av punkterna där är (fritt översatt) "minskad eller frånvarande genital- eller icke-genital känslighet under sexuell aktivitet". Att man inte endast talar om sexuell känslighet i fittan utan även annorstädes på kroppen är spännande, men det blir ännu mer spännande.

Det finns ett förslag på att de i övrigt ska dela sexintresse-diagnosen med kvinnor. Då skulle manliga motsvarigheten vara ungefär samma som den fysiska punkten för kvinnorna, minus att just erektion skulle få egen punkt. Men men...

Men fattar ni va spännande! Tänk att man över huvud taget tar upp att stånd och fysisk upphetsning överlappar, men inte helt och det ena behöver inte innebära det andra! Jag blir helt smålycklig ända ut i fingertopparna när jag tänker på det. Både lycklig för att det kanske är nån sorts sundhetstecken hos DSM och sexvård - och för att jag är nöööörd och det här är pirrigt på samma sätt som att det är fajt mellan en rustning och en superrobot i slutet av Iron Man.

spaltmeter efter spaltmeter om exakt hur jag har sex

Till att börja med tänker jag bara säga att jag faktiskt kan engelska rätt bra och vet inte varför rubriken på förra inlägget blev som den blev.

Jo, jag skulle säga att post-NBT-diskussionen har nu senast blommat upp hos Like a bad girl should. Kan vara intressant. Jag tänkte bara kommentera på följande:

Tanja: Du anser att Sidney och Nbt spekulerar i ditt sexliv. Men du, du uttrycker ju faktiskt hela tiden saker om hur du gillar att ha sex. Som jag ser det är du nästan helt öppen med ditt sexliv. Det är ditt val. Men det gör ju faktiskt att jag inte alls behöver spekulera i ditt sexliv. Tvärtom står allt att läsa. förstår du? Jag förstår verkligen att du skriver inlägg om segmentering i porren. du har faktiskt själv en väldigt segmenterad debattstil. Nu t.ex griper du tag i en mening, och rycker denna ur sitt sammanhang. Jag sade att jag tyckte det var intressant att utifrån vad hon skrev där en gång, ni börjar spekulera i hennes sexliv. Hon angav en situation, och hintade om att det var självupplevt. Men hon skriver inte spaltmeter efter spaltmeter om exakt hur hon har sex. Det upplever jag faktiskt att du gör. Kanske inte alltigenom, men på ett bra mycket mer explicit sätt än Nbt.

- En anonym Anonym här

Jag har många gånger tänkt att jag skriver väldigt lite om mitt sexliv offentligt. I vissa situationer har jag liksom stannat till och tänkt "fyfan vad mina bloggläsare vet noll om det här". Ibland har jag tyckt synd att jag inte kan ta upp någonting från egna erfarenheter som jag egentligen tycker är intressant. Att jag låter bli beror lite på karriärhänsyn, men främst på att jag inte vill lämna ut mina partners. Jag har väldigt lätt för att berätta om mig själv som sexuell varelse, men jag vill också vara nåtsånär säker på att mina partners inte känner sig uthängda.

Ja, så jag tycker själv att jag är restriktiv med vad jag skriver. Just därför tycker jag att det är konstigt när jag får höra att jag är så väldigt jätteöppen, senast i kommentaren jag citerar. För jag känner själv att man inte blir så klok på hur Suhininasex ser ut om man bara läser bloggen. Man vet typ att jag ligger med män, får orgasm lätt, och försöker vara aktiv. Man vet inte vilka jag ligger med och vad jag gillar för aktiviteter, man vet inte hur ofta jag tycker är lagom, och man vet inte vad jag tänder på. Man vet inte vad jag har för "krav" på mina partners och vad jag bedömer som bra. Man vet väldigt lite om det jag själv skulle säga är intressant med hur jag är.

Intressant hur det kan bli, med vad vissa ser som spaltmeter oh exakt, och jag ser som närmast kremlinlik tystnad.

Jag vill förresten passa på och säga att min första kommentar hos NBT som startade allt (ALLT!) (här kan man hitta) var otrevligt formulerad. Jag blev provocerad av tonen i inlägget, men det är fortfarande puckat att gå in på nåns blogg och vara otrevlig.

How many armhävningar does it takes?

Det här är väldigt Kanye, väldigt hemskt och väldigt "jag kunde inte låta bli för det är ju så relevant"

Det här är helt klart ett fall av tanke jag tänkt förr, men inlägget utlöses av NoBoyToys "Tankar under sex".

Det jag stör mig på är inte att kvinnan tänker föraktfulla saker om mannen. Det jag stör mig på att det är uppenbart att vi ska hålla med kvinnan i att mannen är kass, men samtidigt ha total förståelse för kvinnan och inte tänka kritiskt om henne. Trots att både hon och mannen har sex enligt exakt samma (här skulle många säga "patriarkala") sexmanus. Vi ska ha full förståelse för att kvinnan varken försöker få sig själv eller mannen att komma. Vi ska tycka att mannen är ett svin och uselt ligg som inte fixar kvinnans orgasm och dessutom är fräck nog att fixa egen. De spelar precis samma spel, efter precis samma regler, och vi ska bua ut den som försöker göra det skönt för partnern och jobbar för att få sitt. I ain't down wit dat.

Minimikraven för standardsamlag för heteros är följande:

Kvinnan: sära på benen
Mannen: pumpa tills du sprutar

Det där är nog inte vad de flesta skulle kalla för bra sex, men vi måste leva med att det är det här som är golvnivån. Vi måste förhålla oss till att en kvinna som är kass i sängen är en "död fisk", medan mannen "bara juckar". Och vi måste förhålla oss både till att det innebär att mannens får orgasm, och till att det att mannen jobbar för sin orgasm.

Jag är välbekant med den humoristiska formuleringen "han gjorde armhävningar på mig i tio minuter". Det ska alltså beskriva en dålig manlig partner som inte alls var bra på sex. Och det kombineras ofta med kritik mot att han minsann kom, medan kvinnan inte gjorde det för han bara brydde sig om sig själv. Och det kombineras med att kvinnan gjorde typ ingenting under de tio minuterna.

Och då kan jag ju tycka om kvinnan som använder just liknelsen med att göra armhävningar tänkt på att mannen jobbade för att komma. Ja, han kom, men jävligt välförtjänt, kan man tycka.

Jag har skaffat mig oändlig empati med män när det kommer till aktivitetsnivå under sex sedan jag började försöka inte vara så jävla lat när jag har sex. Jag kan få orgasm av vaginal penetration, så på det sättet är jag jämförbar med männen. Och vet ni vad jag har att säga om att vara den som sköter huvuddelen av rörelsen i in-ut-sex? Det är skitjobbigt och inte lika skönt som att bli knullad.

"Rida är skönt för tjejen, hon kan bestämma tempot" heter det. Jag tror fett att det är killar som vill få lata sig som hittat på det. Det är skitjobbigt att rida. Jag blir supersvettig. Jag blir andfådd. Jag orkar sällan knulla min partner tills han kommer. (Och jag är ändå ung spänstig amatördansös.)

Okej att jag är tjej med sämre förutsättningar för fysisk aktivitet, och jag misstänker att det är något mer ansträngande att omsluta än att penetrera, och jag har nog lite oekonomisk ridteknik. Men det är faktiskt jobbigt att knulla för killar med, det har jag set på mina manliga partners. Sedan jag börjat satsa på att vara mer aktiv i sexet har jag fått oändlig respekt för hetromän som har standardsex. När jag har juckat en hel sexomgång känner jag att jag ska ha minst medalj, medan en snubbe förväntas göra minst så mycket.

En annan grej jag tycker tyder på att "rida är skönt för tjejer" är en konspirationslögn är att det är inte alls lika skönt att knulla som att bli knullad. Det (förtydligande: att det är skönare när nån annan gör jobbet) har jag faktiskt hört från killar också, så det är inte bara jag. Jag hinner inte riktigt känna in hur skönt sexet är om jag samtidigt ska studsa, svettas, andas och framkalla karaktäristiska "grannar ovanför are at it again"-ljud med sängen. Jag kommer, visst, men det är hög cutoff på hur skönt det ska vara för att jag ska hinna märka det. (fig 1)

Ribbornas placering något överdriven av pedagofiska skäl (fig 1)

Så jag har svårt att känna att tjejer som tar noll initiativ har någon som helst rätt att klaga på killar som bara pumpar, och sen har mage att få orgasm. Visar de här tjejerna något intresse för att föra armhävningar i tio minuter för att komma? Inte? Det har de all rätt till, men då ska de inte sura på att de som är beredda att jobba för orgasm får orgasm.

Och om du och mannen är fast i samma sexmanus är det mycket stenkastning i glashus att kalla honom för kasst ligg.

Jätteintressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, dåligt sex, armhävningar, död fisk

Jag svarar på läsarfråga om problem med stånd

Anonym: Ursäkta att jag skriver det här här, och att jag skriver det anonymt, men jag har en fråga på ämnet som jag inte riktigt vet vem jag skall vända mig till. Jag har problem med... ja, det är väl "Individual vulnerability factors or psychiatric comorbidity". Mitt specifika problem är att jag inte kan få upp den när det är kondom inblandat. Det är verkligen helt extremt pinsamt, eftersom jag tycker att kondomen är den bästa uppfinningen som finns, men varje gång i "skarpt läge" bara slaknar den när jag, eller den jag är med, tar fram en kondom. Har inga problem i övrigt. Allt funkar bra när jag försöker ta på när jag är ensam.
OVERSHARING MUCH, men ja... Hur löser man det här? Skall man hitta en psykolog? Det är väl uppenbarligen något i psyket med mig. Ursäkta igen om jag frågar helt olämpligt, men ja.

Jag: Hej! Jag började skriva ett svar, men det blir långt. Skulle du tycka det var okej om jag tog upp det i ett eget inlägg? Annars kan jag skriva här, eller så kan du maila så kan jag svara privat?

Anonym: Du får absolut skriva ett inlägg om det! Om problemet skulle vara intressant för andra att läsa. Det är ju ett rätt löjligt problem som mest leder till att jag har mer oskyddat sex än jag skulle vilja eftersom ja, tjejer verkar ha en tendens att tro att det är något fel på dem när man inte får upp den... Annars kan jag maila ja.

-Kommentarer här

Hej, anonym! Vad roligt att du skriver till mig. Jag har aldrig fått agera sexexpert på det här sättet förut, så jag blev lite nervig, försökte formulera mig tusen och misslyckades trots att skrivandet brukar gå hur lätt som helst. Jag känner mig som världens största klyscha som länkar ihop erektionsproblem med skrivtorka. Men nu kör vi!

Man skulle säkert kunna gräva i dig länge och hitta en massa bakomliggande förklaringar till varför det blir som det blir. Men jag tycker ärligt talat inte det låter som att det finns någon anledning att slå runt busken. Det låter ju som att du inte behöver kolla upp erektionen med en läkare, eftersom den funkar alldeles utmärkt i de flesta fall. Jag tycker inte heller vi behöver gräva i din barndom. Jag tycker vi problemlöser!

Vi kan börja med den enklaste nivån att se problemet på - det du kommer med. Du kan inte få stånd när både partner och kondom närvarar. Du vill kunna det. Det finns en grej du kan göra som kan hjälpa!

Skaffa:
En partner som du kan ha sex med. Ni ska vara tillräckligt bekväma med varann för att kunna ha sex som inte kräver kondom och inte tycka det är hela världen om ståndet försvinner ett tag.
Tid.
Kondomer.

Gör:
Ha sex som vanligt. När det blir hot and heavy tar ni fram en kondom. Det är inte helt osannolikt att du tappar ståndet då. Okej, då har ni gjort dagens insats. Göm kondomen, fortsätt med sexandet.
Nästa gång ni har sex gör ni samma sak. Efter ett tag tappar du kanske inte ståndet av att ta fram en kondom, och då ökar ni dosen till att öppna förpackningen. Efter ett tag går det kanske att rulla på den, och sen dra av och fortsätta med annat sex. Sen rullar ni på och har sex med gummi.
För optimalt resultat ska man öka med små steg, med prova ofta. Bestäm att ni ska testa varje gång ni har sex, eller en gång om dagen, eller nåt annat bra - och skolka inte!
Jag lovar ingenting, men chansen är stor att det funkar. I så fall tycker jag att ni ska fortsätta ligga med gummi lite till och från, så du håller skillen levande.

Fördelen är att det här kommer sannolikt att funka bra. Nackdelen är att du vill helst ha en fast införstådd partner. Det jag tipsar om kallas för exponering och det vill man kunna göra under nåtsånär lugna förhållanden (alltså inte om du oroar dig att partnern tar illa upp om du tappar ståndet). Dessutom vill man kunna göra det regelbundet och ofta.

Jag medger att det här ett skolboksexempel på KBT-tänk. För att ni inte ska tro att skolan har hjärntvättat mig helt kan jag berätta att jag innan jag ens tänkt tanken att bli psykolog själv gjort det jag tipsar om. Då i rollen som den förstående införstådda partnern. När vi väl började ta fram kondom varje gång vi hade sex tog det några dagar, och sedan försvann problemet för all framtid (hittills).

Låt oss då se problemet från nästa nivå, lite mer meta sådär - varför är problemet ett problem? Varför blir den här situationen jobbig? I din andra kommentar kommer du själv med två intressanta infallsvinklar - tjejer tar åt sig och du har oskyddat sex. Vi tittar närmare på dem strax. Först lite kringtänk.

Att sitta ner och fundera på vad problemet egentligen är tycker jag en bra sak att göra i alla situationer, inte bara din. Jag tror att har man formulerat problemet tillräckligt väl så har man kommit närmare lösningen. Dessutom gör man ofta problemet mindre när man inser att det inte är hela situationen som är en oöverblickbar katastrof, utan det bara är en överblickbar del som är överkomligt jobbig. Det kan också vara så att man kommer på nya lösningar, som kanske är lättare att genomföra. Om du inte har fast partner blir det svårt att öva som jag skrivit om ovan, men då kan du kanske hitta andra lösningar som funkar?

Här är en liten lista på frågor du kan använda för att angripa din situation från nya håll:

• Vem tycker det är ett problem? I ditt fall säger du att dina partners kan ta åt sig. Skulle du tycka att det var ett problem om inte tjejerna kanske tyckte det? Är du säker att de tänker så?
  
• Vad skulle du kunna göra om problemet var borta? Ha säkrare sex med kondom, till exempel. Någonting mer?
  
• Vad hindrar problemet dig från att göra? Att ha sex med kondom, obviously. Men finns det andra saker? Undviker du sex med nya partners för att du är orolig att det blir kondomproblem, t ex?
  
• Vad säger problemet om dig? Jag vet att det är hemskt klyschigt, men erektionen kan vara väldigt central för ens självuppfattning. Funkar du så?
  
• När blir problemet ett problem? Börjar du oroa dig så fort det blir uppenbart att it is on? Eller blir det ett problem först när du märker att tjejen känner sig osexig?
  

En konsekvens av att du har svårt att hålla ståndet när kondomen ska på är att du har mer oskyddat sex, för du vill ha säkrare sex. Du har inte skrivit vilka sexuella aktiviteter du vill använda kondom till, men jag kan tänka mig att det främst rör sig om kuken i fittan. I så fall kan man lätt ha säkrare sex utan kondom genom att ha petting eller oralsex. Kan det funka för dig? Visst kan man fortfarande smittas, men risken för baciller är lägre än vid vaginalt samlag, och det är bäbissafe.

Om du bestämmer dig för att ha säkrare sex utan kondom kan du förbereda dig inför möjliga hinder när partner väl dyker upp. Vad finns det för sex du kan tänka dig att ha utan kondom? Om tjejen drar fram en kondom, hur visar man att man inte vill knulla, men vill ha henne? Kan du tänka dig att rakt ut säga "jag slaknar av kondom, men vill inte köra utan skydd och jag gillar verkligen hur dina händer känns"? Vill du göra det lätt för dig kan du säga att du inte vill köra utan skydd och är latexallergiker. Det kan förstås slå tillbaka om tjejen är värsta sexnörden som har Durex samlade verk hemma.

Du skriver också "tjejer verkar ha en tendens att tro att det är något fel på dem när man inte får upp den". Det tycker jag är intressant på flera sätt. Tänker alla tjejer så? Finns det sätt att få dem att inte tänka så? Finns det sätt för dig att inte bry dig om att de tänker dumheter?

Jag har själv varit med om kuk- och fittfail vid ett antal första gånger med ny partner. Killar har tappat ståndet när kondomen skulle på, eller strax efter. När jag tänker tillbaka var det aldrig någon big deal. Knappt ens liten deal. Vi slängde kondomen och fortsatte med hångel, petting eller vad det nu kunde varit. Jag vet ju att prestationsångest är värsta stånddödaren, och kondompårullningen är typiskt ett laddat ögonblick. Det är helt enkelt sånt som händer.

En annan sak jag tänkte på är att det har hänt att killen hade allt stånd i världen, men jag gick från plaskvåt till you shall not pass på två sekunder. Och det har faktiskt också gått bra, men jag minns de gångerna som jobbigare.

Visst är inte alla kvinnor som jag, men jag tror att de flesta faktiskt är medvetna om att stånd inte är huggna i sten och kan försvinna när kukbäraren känner press. Jag tror att de flesta tjejer kan hantera läget, om snubben inte beter sig som om slak penis innebär katastrof och att man inte kan fortsätta. Det är klart att man kan ha otur och ragga upp en tjej som tar sådant personligt, men jag tror man kommer långt på att le, säga "jag blev lite nervös här, ska vi fortsätta med det vi gjorde innan?" och fortsätta med det man gjorde innan.

En annan sak jag vill peka ut i mina erfarenheter är att jag minns gångerna som det var mitt "fel" att vi inte kunde knulla som jobbigare än de gångerna det var killens "fel". Jag tror att många klandrar sig själv mer än andra, fast man lätt tror att andra bryr sig lika mycket som man själv. Kan det vara så att du tycker situationen är aspinsam, medan tjejen tänker typ "hånglaaaaa"?

Jag tänker att här blir det nästan illustrativt att du fastnade för DSM-specifieraren "individual vulnerability", medan jag som utomstående spontant tänkte "partner factor - tjejer blir ängsliga" när jag läste din fråga. Man förlägger lätt felet hos sig själv, det gör väl också det som tjejer som tror det är fel på dem när du tappar ståndet. Ett sätt att hantera problemet skulle kunna vara att vara tydlig mot tjejen över att det är kondomen som är boven, inte att hon plötsligt blivit ful och börjat lukta illa. Och sedan hångla ner henne, to prove the point.

Om jag var din sexterapeut hade vi tillsammans tuggat genom olika sidor av din situation och olika lösningar. Vi hade kanske rollspelat (inte på det sättet...) och hittat nya hinder, och klarat dem. Det här var bara ett litet blogginlägg, men jag hoppas jag kunde hjälpa. Om inte annat har jag kanske hjälpt att få lite insikt i vad en KBT-inriktad psykolog kan hitta på om du väljer att söka hjälp. Lycka till, och hör av dig om det är nåt mer jag kan göra.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om om jag var din sexterapeut, sextips, stånd, kondom

Kvinnor kan ligga platt och tänka föraktfullt samtidigt

Jag orkar inte blogga långt om det här just nu. Ni som har mig på Twitter eller Facebook vet redan vad månadens hangup är. Det är ett inlägg hos NoBoyToy. Inlägget är typexempel på kvinnlig igenkänningshumor om att män är kassa i sängen. Jag tycker sånt är rätt kväljningsframkallande normalt. Nu är tonen dessutom ovanligt spydig, det är uppenbart att man ska sympatisera med kvinnan och tycka att mannen är usel, och ingenstans ser man nån sorts kritik eller nyanserande av kvinnans beteende. Och till råga på allt är detta skrivet av en person som säger sig värna kvinnors sexbästa och bloggar gärna sexualupplysande och normkritiskt.

Jag tycker ni ska gå och läsa, och sedan läsa kommentarerna. Där blir till exempel jag (och Like a Bad Girl Should på köpet) ogiltigförklarad för att jag sålt telefonsex. NBT hävda att jag har låga krav på mina partners och inte bryr mig om kvinnors orgasm. Sidney (som NBT håller med) hävdar att jag ska lägga ned prestationerna med ingen hejd på mina orgasmer. Dessutom är jag ung och de är äldre.

Off you go! Jag ska skriva hemtenta!

Gnuggis

Jag har det här året känt ett oväntat uppsving av intelligent. Det känns bra. Även om det också innebär att jag skriver skitlånga diagnosinlägg som skrämmer bort folk. Hur som helst, jag tänkte på en sak idag som var en liten aha-upplevelse.

Det pratas mycket om klitoris när man ska prata uppluckring av sexnormer och hur man kan göra sex med kvinnovänligt, men det finns en form av klitorissex som jag knappt hört omnämnas. Den dyker upp ibland, visst, men underligt sällan och jag vet inte ens på rak arm vad det heter. Senast jag hört det nämnas var i ett urdrag från Egalias döttrar när några kvinnor våldtar en man. Överlag tycker jag att den sexformen oftast dyker upp när man ska hitta på sätt som kvinnor kan antasta män på. Och då är det väl i alla fall uppenbart att vi snackar nåt som är skönt för kvinnor och som kvinnan är aktiv i - inte som slickning där kvinnan tar emot.

Ursäkta min klumpiga spänningsuppbyggnad. Jag pratar givetvis om att gnugga fittan mot någonting.

Visst nämns det ibland, även i andra sammanhang än när man undrar kur kvinnor kan våldta män. Variationen med kläder på dyker upp lite då och då - som del i hångel, förförelse eller som teasebrudar sysslar med innan de inte släpper till. Variationen med kuk i fittan dyker upp när man föreslår hur man kan stimulera klitoris under penetrationssex. Men överlag tycker jag att jag nästintill aldrig ser människor prata om det.

Jag har läst många texter om hur mer kvinnovänligt sex kan se ut, jag har sett många skribenter försöka lyfta fram klitoris i människors sexliv. Jag ar inget minne av att jag nånsin sett en feministisk sextext föreslå att man ska grensla partnerns lår (eller någon annan kroppsdel) och gnugga sig mot det. Som en alldeles egen punkt. Som ett sätt att ha sex på.

Jag har läst många sexböcker för ungdomar. Jag har sett en hel del sexualupplysningsmaterial. Ingenstans har jag sett fittgnuggning som egen punkt, jag är osäker om jag ens sett det omnämnas. Jag har läst en hel del om hur man som terapeut behandlar par som är missnöjda med sina sexliv och vilka nya sätt att ha sex på man kan föreslå. Jag har inte sett någon föreslå att kvinnan aktivt gnider fittan mot någonting. När jag blir sexterapeut ska jag tipsa om det jämt.

När man pratar om att klitoris och gnuggning pratar man liksom alltid om att man ska gnugga klittan. Inte att klittan ska gnugga sig mot någonting. Jag tycker att skillnaden är enorm. Jag har deltagit i hundratals samtal om aktivt kvinnosex. Att kvinnan gnider sig mot partnern känns nu, när jag tänkt på det, som den självklaraste illustrationen av aktivt icke-penetrationsbaserat kvinnligt sexande. Men jag hade aldrig tänkt på det förut, och det verkar som att jag inte är ensam om det.

Eh. Ja. Det har jag tänkt på idag.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om aha-upplevelse, sex, klitoris, feministiskt sex

PS. Jag misstänker att den där hajpade sexboken för tjejer tar upp det här, men jag har inte läst den.

do it harder make it better

Det finns en animé som heter Galaxexpressen (Galaxy express 999 på engelska, om jag tänker rätt). Viktig för animéns historia, gjord av Leiji Matsumoto som för dem av mina läsare som inte var manganördar är känd som han som gjorde Daft Punk-videorna. Den ska vara riktigt bra, men jag har bara sett början, så jag frågade en som sett hela om jag greppat konceptet rätt och det hade jag.

Galaxexpressen utspelar sig i framtiden där människor har lärt sig att flytta över sitt medvetande till mekaniska kroppar. Kropparna är perfekta och oförstörbara, de gör en i princip odödlig. Att flytta sig till en konstgjord kropp är någonting som alla vill, men det är inte gratis och verkligen inte alla förunnat. Och visst, de nya kropparna är perfekta - men man förlorar också en del av sig själv utan ett bräckligt mänskligt skal.

Efter första Galaxexpressen-associationen jag fick när jag läste genom diskussionen om diagnosen Erektil dysfunktion har det varit svårt att sluta. Det var länge sedan jag sett någonting så transhumanistiskt som experternas reflektioner kring ståndframkallande piller.

Medicinkonsten har traditionellt accepterat kroppens naturliga förutsättningar och siktat på att återställa kroppen till en normalnivå, men inte förbättra friska människor. Transhumanismen handlar om att inte se en fast gräns i mänskliga kroppens förutsättningar, utan använda vetenskapliga framgångar för att resa sig över det som begränsat människan. Och visst är det en naturlig tankegång att sådant som kan få människan att resa sig över sina naturliga förutsättningar är utvecklat från teknologi som var tänkt att hjälpa sjuka att vara normala - proteser, skönhetsoperationer, potenspiller.

Bakom den psykiatriska diagnosen finns en tanke om återställning till det normala, till hur en manskropp beter sig. Man accepterar att det händer alla då och då att man inte är nöjd med hur ståndet beter sig. Man accepterar att alla män kommer att vara med om perioder då kuken inte vill stå upp och fullfölja sin penetrationsnormativa plikt. Man tycker att bara de som har haft tillräckligt allvarliga problem behöver hjälp. Man siktar mot att återställa erektionen till någon sorts normalnivå, inte en stenhård kuk 24/7.

Viagra* struntar i hur länge du haft problem. Viagra struntar i om du över huvudtaget har problem. Viagran struntar i om det du eftersträvar är vad de flestas kukar kan prestera, eller någonting som oftast trollas fram med talang, filmklipp och - Viagra. För visst kan man vara fullt normal och frisk, men ändå drömma om att kunna få upp den tio gånger om dagen och hålla på länge? För sin egen skull. För partnerns skull. För att prova hur det känns? Vid högtidliga tillfällen?

Viagra sjukförklarar alltid - visst har du stånd, men hade du haft det av egen kraft?
Viagra sjukförklarar inte - man kan se pillret som en vanlig förberedelse på sex, som att tända doftljus och se till att man har kondom till hands. Även problemfria män använder det. Även problemfria män efterfrågar det. Ska man då se det som medicin, eller ska man se det som ett sätt att höja sig över manskroppens begränsningar? Är inte de "naturliga" begränsningarna egentligen lika godtyckliga som diagnoskriteriernas? Varför ska man bara orka vad kroppen orkar om det är så enkelt att orka mer? Varför ska sex med hjälpmedel ses som sämre än natuuurligt sex?

Är ditt självförtroende kopplat till ståndet? Att kunna leverera, ha stake, vara 100% man? Viagra ger dig självförtroendet tillbaka - du vet att kuken inte sviker dig, du behöver inte vara orolig. Viagra sänker ditt självförtroende - varje gång du tar pillret och har kuksex påminns du att du egentligen inte kan, att det är pillret som jobbar, inte du. Varje gång din partner tar pillret vet du inte om ståndet beror på att du är attraktiv och saker du gör, eller om det enbart är medicinens effekt. Om du tar pillret fast du normalt inte behöver, liksom för säkerhets skull - undrar du inte om ståndet beror på att du faktiskt vill, är ståndet "äkta", är ståndet "du"?

Ska man jobba med självförtroendet då? Frånkoppla det från erektionen? Ska man jobba på sexsyn, är all sex penetration, kan man tillfredställa partner och njuta själv utan erektion varje gång? Eller ska man ge fan i att överpsykologisera - ståndet är fixat och problemet löst. Ska man helt enkelt acceptera att människor kan ha uppfattning om sex som är centrerat runt kuken, istället för att pådyvla dem sexsyn som insnöade sexterapeuter tycker är bättre?

Om man ändå fixar, varför inte ta det ett steg längre? Om det finns botemedel, behöver man verkligen tjafsa om hur länge man ska ha problem med hårdheten, och hur ofta problemen ska uppkomma? Om det finns botemedel som funkar mot allt, ska man verkligen lägga ner krafter på att leta orsaker och lära människor att omvärdera sin syn på erektionen?

Men samtidigt - visst finns det botemedel, men för alla? Förutom biverkningar som man kan anta kan minska i framtiden - läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Någon måste betala. Känns Viagras allomfattande hjälpeffekt lika utopisk om man tänker på priset? Läkemedel är inte mitt expertområde, men som jag förstått får man punga ut med 50-100 spänn per stånd i Sverige - och pillrena subventioneras inte. Vad kan det innebära? Att erektion blir en klassfråga? Att pillersexet blir kukcentrerat - man vill ju få valuta för pengarna? Och det här är ändå ett rikt land, hur kan Viagrautopin se ut internationellt?

Å andra sidan - om alternativet är psykologbehandling är det inte heller gratis och jämt fördelat mellan alla människor på jorden.

Men om alternativet är att inte se det svikande ståndet som sjukdom, utan hantera det med partner eller på egen hand? Att minska på penetrationssexet? Att knulla kortare omgångar än förr?

Vill ni veta vad jag tycker? Jag vet inte riktigt. Ryggmärgen röstar emot quick fix-piller. Frontalloben tänker normer om penetration och manlighet, den tänker att det i många fall kan finnas psykologiska orsaker, jag tänker att det är helt jävla normalt att inte alltid få stånd. Men samtidigt vet jag inte varför man egentligen ska stanna vid nån sorts naturliga (naturlighet är ju förfan en social konstruktion) gränser. Mina kläder gör mer än bara hålla mig varm. Min skrivkunnighet hjälper mig att minnas mer än vad hjärnan klarar av, och Internet gör att jag slipper skrika halsen av mig för att nå ut till många människor. Vi har för länge sedan överskridit den mänskliga kroppens begränsningar. Det finns mycket för en sexnörd/feminist/normkritiker att ifrågasätta i synen på sex som evigt penispumpande. Men jag kan inte heller se varför det skulle vara fel att begära mer än männen i enkätundersökningarna om hur ofta, hårt och länge är normalt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om erektion, stånd, erektil dysfunktion, viagra, potens, posthumanism

*Här och hädanefter används Viagra som samligsnamn för alla moderna potenspiller. Jag tänkte att det är bästa ordet om jag lättbegripligt ska framföra vad jag menar.

DSM-5 - Erektil dysfunktion

Det här inlägget är ett i en serie av inlägg i samband med förslaget på utformning av DSM-5. Gå till sambandscentralen för mer info!

Att inte få upp den, alltså. Det måste ändå vara sexproblemens sexproblem. Det är det de flesta tänker på när man säger "inte kan genomföra ett samlag" eller "inte kan ha sex". I svenska DSM-IV heter det "Impotens", och det säger väl en hel del om hur centralt det är för mannen att få upp den. Utan erektion är mannen impotent - maktlös. Det är förresten på grund av det dumma i namnet som diagnosen numera heter Erectile Dysfunktion på engelska och jag tror det är tänkt att man ska kalla de för erektil dysfunktion på svenska i framtiden.

Just eftersom en slak penis är så självklart underförstått ett problem i sexet blir det särskilt intressant att läsa diskussioner om diagnosen. För det är i diskussionerna man inser hur många frågetecken det finns. I fallet med den här diagnosen har jag haft tillgång till både artikeln med förslaget på ny diagnos, och till olika experters reaktioner.

Så, vi börjar med de föreslagna nya kriterierna:

A. Failure to obtain or maintain an erection until completion of the sexual activity or a marked decrease in erectile turgidity on all or almost all of sexual activity for at least 6 months duration.

B. The problem causes clinically significant distress or impairment

C. The sexual dysfunction is not better accounted for by another Axis I disorder (except another Sexual Dysfunction) and is not due exclusively to the direct physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, a medication) or a general medical condition

Addition of the following specifiers:
1) Lifelong (since the onset of sexual activity) vs. Acquired
2) Generalized vs. Situational
3) Partner factors (partner's sexual problems, partner's health status)
4) Relationship factors (e.g., poor communication, relationship discord, discrepancies in desire for sexual activity)
5) Individual vulnerability factors or psychiatric comorbidity (e.g., depression or anxiety, poor body image, history of abuse experience)
6) Cultural/religious factors (e.g., inhibitions related to prohibitions against sexual activity)
7) With medical factors relevant to prognosis, course, or treatment

Hur vanligt är det?
Här tänker man att det ska finnas all forskning, men det verkar som vanligt finnas mindre än man tror och väldigt spretigt. Det kan förstås bero på att DSM-IV-kriterierna börjar med följande:

Ständig eller återkommande oförmåga att uppnå tillräcklig erektion eller bibehålla tillräcklig erektion tills den sexuella aktiviteten är avslutat.

En van läsare märker genast att det inte står hur länge man ska haft problemet, eller hur ofta. Och när är den sexuella aktiviteten avslutad?

Siffrorna jag har sett i DSM-sammanhang ligger någonstans mellan 5-55%. En studie som ligger till grund för tidskriterier mätte män mellan 16 och 44 år och fann att 5,8% hade problem minst en månad senaste året, men ca 0,8% hade problem i minst sex månader senaste året. Vad man får för siffror beror givetvis på hur man frågar. Om man frågar "har du någonsin haft problem med att ståndet inte infann sig så mycket, länge eller hårt som du ville?" så kommer man nog få siffror på ca 100%.

Hur länge är för länge?
Segraves, som skrev förslaget för DSM-5, erkänner villigt att gränserna han sätter upp är godtyckliga. Han (antar det är han, människan heter Robert) sätter upp dem ändå, minst 6 månader ska man ha problem, och vid minst 75% av försöken. Att det blev just sex månader baseras på den ovan nämnda studien där det är betydligt vanligare att man har problem i en månad än ett halvår. Han föreslår också att den tidsgränsen inte ska behövas om det finns uppenbar orsak till problemen.

Han får givetvis kritik. Det påpekas exempelvis att gränsen han satte grundas i en studie på män i åldrarna 16-44, och den gruppens ståndsiffror kan knappast generaliseras till alla vuxna män. Det är fullt normalt att inte ha lika lätt för att få upp den med stigande ålder. Om man tänker att diagnos ska användas som verktyg i behandling kan man tycka att det kan vara onödigt att vänta med behandlingen i ett halvår - behandling funkar minst lika bra för män som haft problem en kortare tid och besparar patienterna onödiga problem medan de väntar på den magiska gränsen.

Om ett träd faller i skogen och ingen hör det...
DSM-diagnoser kräver ofta att personen ska lida av symptomen, så även den nuvarande diagnosen. Förslaget till femman är att man ska ta bort det som krav för diagnosen - men man ska ha det som krav för behandling. Man tänker att det skulle underlätta forskning - då kan man använda DSM-kriterier för att se hur vanligt det är att inte få stånd, oavsett om man bekymras av det eller inte. Samtidigt är det rimligt att ha lidande och besvär som krav för behandling - dessutom lär personer som inte besväras av att de har svårt med ståndet inte söka vård för det.

The blue pill
Senast DSM reviderades var när man justerade DSM-IV till DSM-IV-TR. Det var 2000, Viagra kom 1998. Mycket har hänt sedan dess. Och den stora frågan är hur man ska se på orsakerna och behandlingen.

Artikelförfattaren poängterar att man på sistone har mer och mer börjat tänka att det finns en kroppslig, snarare än psykisk, anledning till att man har svårt med erektionen. Han förklarar det inte minst med att oavsett orsak hjälper mediciner att få erektionen tillbaka, och då tänker man baklänges och antar att orsaken var kroppslig. Han påpekar också att om man finner kroppsliga problem hos en man med erektionsproblem så antar man ofta att det är det som är grunden, trots att även en man med kärlsjukdom eller diabetes kan ha erektionsproblem av psykiska anledningar.

En av experter som uttalat sig kommenterar dock att det finns massivt stöd för att majoriteten av frånvarande stånd frånvarar av kroppsliga orsaker. Kul parentes: när jag läste den expertens text tänkte jag "värst vad hen pratar om fysiologiska orsaker". Sedan kollade jag på var personen jobbade och arbetsplatsen innehöll ordet Pharmaceuticals. Jag kände mig hälften skitsmart hälften foliehatt.

Överlag tycker jag man hela tiden hittar uttalanden som berör ståndets värde för sexuell prestation. En expert kommenterar att även om man kan med piller få erektion finns problemet med att man inte kan få stånd naturligt kvar. Hen berättar att hen har en patient som säger att han påminns om att han "är impotent" varje gång han tar medicinen. En annan expert tar upp att ett sätt att behandla problem med stånd är att ändra klientens attityd till sex, så man inte ser sex utan stånd som misslyckat. Ytterligare en expert påpekar att det även är "normala" män som efterfrågar och tar mediciner för att säkra ståndet.

När kroppen hindrar snoppen
Ja, det finns alltså en del kroppsliga sjukdomar och skador som ökar risker för problem med erektionen. Att man har erektionsproblem och en sjukdom som ofta leder till att man inte blir hård betyder inte att det hänger ihop. Och det är viktigt att minnas att inte alla med exempelvis hjärtsjukdom besväras av problem med erektion.

Det kanske är föga överraskande att hjärt- och kärlsjukdomar påverkar erektionen, eftersom den beror på blodtillströmning till penis. Hos män från medelåldern och uppåt kan erektionsproblem vara ett tidigt varningstecken på problem av den typen. Jag inser att män 50+ inte är min bloggs kärnläsare, men om nån läser - sitt inte hemma och skäms om du inte är lika hård som du brukade vara, gå till läkare och kolla att blodet pumpar som det ska!

Jag har för mig att cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar tillsammans står för en betydande del av alla dödsfall i sjukdom, och de kan alla påverka erektionen. Diabetes är en annan vanlig sjukdom som slår hårt mot erektionen. Diabetes påverkar dels blodkärl och dels nerver och hur de kommunicerar med varandra. Cancer i sig behöver inte påverka sexlusten eller -förmågan, men givetvis kan man tappa lusten av rent psykiska orsaker. Cancerbehandlingar har däremot ofta erektionsproblem som biverkning.

Njursjukdom kan påverka många faktorer i sexlivet, och däribland erektionen (men också orgasmen och kåtheten). Levercirros sänker periskopet genom hormonrubbningar, oavsett om leverproblemen är en följd av hepatit eller alkoholmissbruk. Alkohol i lägre doser verkar i sig inte förändra varken lusten eller ståndet, av det materialet jag har att döma.

Det här är bara ytan av ett isberg av sjukdomar, skador och biverkningar som kan leda till problem med att få eller behålla stånd. Mitt i allt kan det vara bra att blunda, skaka på huvudet, och tänka att det faktiskt kan vara något så enkelt som att man är stressad och nervös.

~*~

Källor jag har använt mig av:
Hemsida för förslaget på DSM-5, främst sidorna om den relevanta diagnosen
Min lilla röda MINI-D IV som innehåller diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR
Sexologi under redaktion av P. O. Lundberg, tredje upplagan.
Sexual Dysfunction: a guide for assessment and treatment av John P. Wincze och Michael P. Carey, släppt 2001 av The Guilford Press. Andra upplagan.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om erektion, stånd, erektil dysfunktion, impotens, dsm, dsm-5

I Sverige, idag, 2011

Jag har tänkt på en sak. I feministiska sexdiskussioner har jag ofta sett nämnas att det förr fanns sjukdomar som hysteri och nymfomani. Helt vettig sak att ta upp om man ska diskutera hur kvinnlig sexualitet har setts historiskt.

Jag har en diagnosbok för psykiatrin som används i Sverige idag. Den heter MINI-D IV och innehåller diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR. I den finns det en diagnos som behandlar att män inte får erektion. Den heter Impotens.

Impotens betyder oförmåga. Inte kukoförmåga, utan oförmåga i största allmänhet. Synonymordböcker föreslår synonymer som maktlöshet, kraftlöshet och vanmakt.

Vad säger det om hur manlig sexualitet behandlas? I Sverige, idag, 2011.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om impotens, nymfomani, hysteri, diagnoser

Read my lips

I senaste Cosmo (finns nog inte i butik än, jag har den för att jag prenumererar för man skulle få sminkpenslar på köpet eeeh) finns en artikel om simultanorgasm. Man kan säga mycket om den om man är feministisk bitterfitta alternativt sexnörd, såklart. Men. Men. Det finns ett råd i den som är helt fantastiskt.

Jag är inte hemma nu så jag kan inte dubbelkolla. Jag kanske minns fel. Jag kanske läste fel. Men om jag läste rätt går tipset ut på att man ska säga till snubben som failar på att ge oralsex att man ska visa hur man vill bli slickad. Och sen ska man kyssa honom som man vill få oralsex.

När jag tänker på det är det typ alltid väldigt komiskt, men aldrig sexigt, och det är väldigt synd om killen. Mina favoriter i slickteknik överfört på kyss:

• Långa kladdiga drag (även känd som slickandets doggy style)
• Tungspets intensivt koncentrerad på ett och samma ställe ("alltså, tänk att din mungipa är typ ollonet? Okj, nu visar jag")
• Att samtidigt få ett finger i sig.

Tramsinlägg om datorspel som brukar vara konst, anatomi och annat

DN har en artikelserie om kvinnliga datorspelare. Medan alla andra bryr sig om annat blir jag alldeles lycklig över att Bioshock beskrivs som "förstaperson skjutarspel, där spelare skjuter med vapen, med gentekniskt förändrade monster" och ICO beskrivs som "äventyrsspel med problemlösning i fokus". Annars brukar Bioshock och ICO typiskt framställas som värsta revolutionerande spel som sätter spel på finkulturkartan. DN tells it like it is.

Det där med NoBoyToys kommentarer har fortsatt, och även allmän diskussion om analsex i hennes blogg. Hon har hela tiden poängterat hur farligt anal penetration är och till och med lagt upp otrevliga bilder på skador. Sedan går hon och lägger upp en inlägg där hon tycker att män ska analpenetreras (med vittnesmål från hela två säkert väldigt representativa män som man får använda i argumentation. Man skulle nästan kunna tycka att NoBoyToy borde upplysa NoBoyToy om de hemska riskerna och visa de hemska bilderna som hennes rekommendation utsätter stackars män för!

En av hennes läsare, Jeppe, gör dessutom en sensationell anatomisk observation. "Det kan inte vara nyttigt....evolutionen har ju gjort vissa saker...vaginan är för att kissa med och för sexuel njutning och analen för att bajsa med för att uttrycka sig lite vulgärt..!". Jag kanske är elak som roar mig åt folk med sämre anatomikoll än vad jag har, men jag har banne mig förtjänat lite skratt på andras bekostnad, jag har grävt i DSM-kriterier hela dan. Det tycker jag ni ska läsa, det är intressant. Tycker jag. För att jag är nörd.

Sen har vuxna män bråkat. Jag bryr mig inte så värst, men Fredrik Stangel skrivit bra. Han har också skrivit om att jag är bäst.

DSM-5 - störning av sexuellt intresse/upphetsning hos män

Det här inlägget är ett i en serie av inlägg i samband med förslaget på utformning av DSM-5. Gå till sambandscentralen för mer info!

Ser det här kort ut? Det beror på att mycket av det som skulle kunna stått här har jag redan gått genom när jag pratade om samma sak fast för kvinnor. Det beror också på att jag inte hade samma tillgång till information om mäns låga sexlust. Till stor del för att det inte finns lika mycket information. Nåväl...

Olika förslag
Det här DSM-5 som jag skriver om finns inte. Än. Det som finns är ett förslag. Därför är det fortfarande väldigt oklart vad man ska göra av diagnosen hämmad sexualdrift för män. I nuläget finns det tre förslag.

Förslag 1
Man behåller DSM-IV-kriterierna för nedsatt sexualdrift, men kallar den nya diagnosen för nedsatt sexualdrift hos män. Såhär ser det ut nu:

A. Ständigt eller återkommande brist på (eller avsaknad av) sexuella fantasier och önskan till sexuell aktivitet. Bedömningen av brist eller avsaknad görs av klinikern, som då skall ta hänsyn till faktorer som påverkar den sexuella funktionen, t ex ålder och personens livssituation.

B. Störningen medför påtagligt lidande eller relationssvårigheter.

C. Den sexuella funktionsstörningen förklaras inte bättre med någon annan axel I-störning (andra sexuella funktionsstörningar undantagna) och beror inte på direkta fysiologiska effeker av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada.

Förslag 2
Att ta bort könsspecifieringen från kvinnligt nedsatt sexintresse, så att diagnoskriterierna ska vara samma för män och kvinnor. Som i DSM-IV, alltså, fast man ändrat kriterierna.

Förslag 3
Man använder samma kriterier som kvinnor får i DSM-5, med undantag för A6. Jag påminner:

(6) Absent/reduced genital and/or nongenital sensations during sexual activity (on all or almost all sexual encounters)

If it ain't broke, don't fix it
Ett av förslagen är alltså att behålla en gammal diagnos, trots att den är lätt att kritisera. Det mest uppenbara är givetvis tidsangivelserna - närmare bestämt frånvaro av dessa. Ska man ha mått såhär i flera år eller räcker det igår kväll? Dessutom finns det, precis som för kvinnor, indikationer på att upphetsning och lust överlappar, och att mäns lust kan se väldigt varierande ut - lusten kan vara helt normal och ändå inte gå ut på att man spontant vill ligga och fantiserar.

Så det finns tecken på att diagnosen borde ändras. Kruxet är att man gärna vill ha mycket forskning att basera sådana ändringar på, och det har inte gjorts mycket forskning. När det kommer till att inte vilja ha sex är kvinnor helt klart mer undersökta. De flesta studier av låg drift hos män handlar om män med låga hormonnivåer eller män med erektionsproblem. Så även om det finns forskning på män som kan tänkas vara representativa, så är det inte mycket.

I bästa fall är den lilla forskningen som finns tillräcklig för att förbättra diagnosen. I värsta fall går man från en fel (men gammal och beprövad) diagnos till en fel ny diagnos. Därför tänker man göra lite fältstudier innan DSM-5 ska vara klar, för att se vilket av de tre alternativen är bäst.

I likhet med kvinnor
Bara för att det inte finns lika mycket forskning på män innebär det inte att det inte finns alls. Precis som kvinnor verkar välmående och sexuella aktiva män kunna uttrycka lust i egna ord på helt andra sätt än spontan kåthet och fantasier. I de nya kriterierna för kvinnor finns punkter som berör att man inte blir upphetsad av erotik, eller av partnerns inledande smekningar. Det baseras på en idé om att all lust är responsiv och behöver väckas till liv, och den modellen gäller såväl män som kvinnor.

Kuken kan vara lugn, den får egen diagnos
Kvinnors diagnos har en lista med sex kriterier som man ska uppfylla minst fyra av. De flesta verkar stämma in på män lika mycket, men sista punkten är lite problematisk. Den om fysisk upphetsning.

Som hos kvinnor finns det stor överlappning mellan dem som inte känner lust i huvudet och de som inte känner det i kroppen. Å andra sidan har man inte lyckats finna fysiologiska och fysiska skillnader mellan män som upplever låg sexlust och män som inte upplever det. Oavsett om män ska eller inte ska ha A6 i sin diagnos kommer det finnas en separat diagnos för ståndet.

Om det färdiga DSM-5 kommer att innehålla Förslag 2 kommer man behöva vara tydlig med att man här menar andra tecken på fysisk upphetsning än erektionen. Man skulle alltså i diagnosen för minskad sexuellt intresse tala om mannens upphetsning i termer av att huden blir mer känslig, man blir pirrig, hjärtat bultar, bröstvårtorna styvnar och man andas sådär tungt och sexigt.

Källor

Källor jag har använt mig av:
Hemsida för förslaget på DSM-5, främst sidorna om den relevanta diagnosen
Min lilla röda MINI-D IV som innehåller diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR
Sexologi under redaktion av P. O. Lundberg, andra upplagan.

Tapetmönstret på bilden kommer härifrån.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om dsm, dsm-5, sexlust, sexuellt intresse, psykiatri

DSM-5 - störning i sexuellt intresse/upphetsning hos kvinnor

Det här inlägget är ett i en serie av inlägg i samband med förslaget på utformning av DSM-5. Gå till sambandscentralen för mer info!

Hej, Sofia. Hoppas du fortfarande läser min blogg. Här kommer lite om det du efterfrågade.

I den versionen av DSM som används nu är diagnoser för minskad sexuell lust och minskad upphetsning olika. Lust (desire) är alltså att man är kåt och sugen på sex. Upphetsning (arousal) är att kroppen beter sig upphetsat; allt med att man blir våt och blodet rusar vild och hett.

Det som finns som förslag till DSM-5 är att man slår ihop dessa diagnoser för kvinnor - därmed gör man lustdiagnosen könad, förr var bara upphetsningsdiagnoserna det. Det nya namnförslaget skulle kunna översättas till ungefär "störning i sexuellt intresse/upphetsning hos kvinnor" och diagnoskriterierna (jag hoppas det går bra att jag inte översätter, säg till om det behövs) ser ut som så:

A. Lack of sexual interest/arousal of at least 6 months duration as manifested by at least 4 of the following indicators
(1) Absent/reduced interest in sexual activity
(2) Absent/reduced sexual/erotic thoughts or fantasies
(3) No initiation of sexual activity and is rarely or never receptive to a partner’s attempts to initiate
(4) Absent/reduced sexual excitement/pleasure during sexual activity (on all or almost all sexual encounters)
(5) Desire is rarely or never triggered by any internal or external sexual/erotic stimulus (e.g., written, verbal, visual, etc.)
(6) Absent/reduced genital and/or nongenital sensations during sexual activity (on all or almost all sexual encounters)

B. The problem causes clinically significant distress or impairment.

C. The sexual dysfunction is not better accounted for by another Axis I disorder (except another sexual dysfunction) and is not due exclusively to the direct physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, a medication) or a general medical condition Addition of the following specifiers:
1) Lifelong (since the onset of sexual activity) vs. Acquired
2) Generalized vs. Situational
3) Partner factors (partner’s sexual problems, partner’s health status)
4) Relationship factors (e.g., poor communication, relationship discord, discrepancies in desire for sexual activity)
5) Individual vulnerability factors (e.g., depression or anxiety, poor body image, history of abuse experience)
6) Cultural/religious factors (e.g., inhibitions related to prohibitions against sexual activity)
7) With medical factors relevant to prognosis, course, or treatment

Historisk tillbakablick
Om man intresserar sig för sexologi dröjer det inte länge tills man stöter på Masters och Johnsons klassiska upphetsningskurva. William Masters och Virginia Johnson lät på 1960-talet ett stort antal par ha sex i deras laboratorium, och utifrån observationerna gjorde de en modell som de ansåg representera den mänskliga sexuella responsen.

Modellen består av fyra stadier:

Upphetsningsfasen - det strömmar till blod till genitalierna, man tänder till, och allt det andra som hör till.
Platåfasen - man är kåt, upphetsad och ägnar sig åt sexuella aktiviteter.
Orgasmfasen - njutningen når sin topp.
Avslappningsfasen - man kollapsar i en hög, pustar ut och tappar ståndet.

Mycket sexologisk forskning och överlag tänkande kring sexualitet har utgått från den här modellen. Men modellens allmängiltighet har ifrågasatts. När Masters och Johnsons sexterapi började användas i kliniska sammanhang blev man förvånad för vilka problem människor sökte hjälp. Det man hade väntat sig är att de flesta skulle vilja ha hjälp med prestationer eller problem med den fysiska upphetsningen. Det visade sig att det vanligaste problemet som kvinnor sökte för var att de inte hade något intresse för sex.

Under sena 1970-talet föreslog forskarna Kaplan och Lief oberoende av varandra en modell som delade upp skeendet i tre faser: lust, upphetsning och orgasm. Det är den modellen som används som grund för DSM.

Den har också fått kritik. Mer om det senare...

Hur vanligt är det att inte känna lust?
Det är svårt att veta hur vanligt det är att kvinnor har minskad sexlust. Till att börja med vill man kunna jämföra flera olika studier, och definitionen av minskad sexlust skiljer sig mellan studierna. Det är lite typiskt att den versionen av DSM jag använder mig av har ingenting att säga om hur länge och hur ofta lusten ska vara borta för att man ska möta diagnoskriterierna.

Siffrorna varierar mellan studierna, fynd man ser är allt från 27-32%, till 24-36%, till 16-46%. Jag har sett siffror på andra håll också, och om jag var tvungen att höfta skulle jag säga att var tredje kvinna säger att hon sällan är sugen på sex. Om man frågar, alltså.

Vill man ta det close to home har man i en svensk studie analyserat data från 1056 kvinnor som har varit sexuellt aktiva under senaste året visat att 89% rapporterade låg sexlust någon gång under året, för 29% var lusten låg ofta, nästan alltid eller alltid.

Måste det vara ett problem?
Men! Någonting man också finner i studier av kvinnors lust är att långt ifrån alla kvinnor störs av att de inte är sugna på sex. Om man tar den svenska studien jag pratar om ovan har man funnit att av de 29% som sällan kände sexsug upplevde 47% det som mycket besvärande, 40% upplevde det som något besvärande och 13% besvärades inte alls. Hur stor eller liten andel av kvinnor med låg sexlust besväras av det varierar, men forskningen verkar peka på att en stor del av kvinnorna som inte är sugna tycker inte det är ett problem.

Vissa kvinnor störs mer och andra mindre. Den vanligaste anledningen att tycka att den låga lusten är jobbig är att man har en partner, särskilt om partnern är missnöjd med sexlivet. Åldersgruppen som upplevde mest låg lust+besvär av det var kvinnor i åldrarna 25-44. I övrigt verkar det besvära kvinnor när lusten minskar i samband med andra förändringar i sinnet och kroppen - depression eller hormonförändringar till exempel.

Det är givetvis diskutabelt om man ska kunna få diagnosen om man känner noll lust, men även noll problem med det. Har man brutit benet är har man brutet ben oavsett hur mycket bryr sig, right? Samtidigt finns det en DSM-tradition av att ett problem inte är det om det inte upplevs så. Vissa identifierar sig som asexuella - är de sexstörda? Oavsett är lidande eller svårigheter ett kriterium. Och kliniskt spelar det egentligen mindre roll - det man inte stör sig på söker man inte vård för.

I begynnelsen var lusten... eller?

Ständigt återkommande brist (eller avsaknad av) sexuella fantasier eller önskan om sexuell aktivitet.

Så förklaras nedsatt sexualdrift i den reviderade upplagan av DSM-IV. Tanken bakom är lite att då och då blir man kåt, och då och då sitter man och fantiserar om sex och är sugen att sätta igång en omgång mellan lakanen. Men för att kunna säga vad som är avvikande måste vi först veta vad som är vanligt och normalt. Beskriver människor sin åtrå på det sättet?

I Kaplans modell kommer lusten först och sätter igång hela den sexuella förloppskedjan. Det är numera ifrågasatt. Det finns forskningsstödda förslag på att sexlusten inte kommer inifrån, utan är en reaktion, ett svar på yttre sexintryck. Enligt den modellen är all lust responsiv, kåtheten är vad man känner när man blir varse kroppens signaler. Upphetsningen kommer före lusten, alltså.

Överlag finns det kritik mot alla linjära framställningar av hur det här med kåthet och upphetsning går till. Det finns en betydligt mer invecklad modell som Rosemary Basson har föreslagit där lust, upphetsning och orgasm går mer i en cirkel. Den vinner på att stämma bättre in i en verklighet där upphetsning föder lust, orgasm föder upphetsning och kåtheten åker upp och ned under sexakten.

Kvinnor (och män) rapporterar långt fler skäl att börja hålla på med sex än att de är kåta. Man kanske vill vara nära sin käresta. Eller så är det en person man är attraherad av, vilket ju inte behöver betyda att man konstant är kåt i personens närvaro. Eller så vet man att sex brukar vara ruskigt skönt så man sätter igång. Kåtheten behöver inte vara med från början, utan kan växa till sig under tiden.

Med allt detta i bagaget ser vi att det inte funkar att störningsförklara frånvaro av spontan kåthet. Det är vanligt att människor behöver en knuff i sexriktningen och blir mer och mer tända när det väl hettar till. I en studie rapporterade 78% av kvinnor att de var sexuellt aktiva och nöjda med läget. 77% angav att de ansåg sex vara väldigt viktigt. Ändå berättade flertalet att de sällan (0-2 gånger/månad) upplevde lust till sex.

Om ni nu tittar på symptomlistan i förslaget till DSM-5 är den längre än "Ständigt återkommande brist (eller avsaknad av) sexuella fantasier eller önskan om sexuell aktivitet." Istället finns nu flera symptom som man ska uppfylla för att få diagnosen. Att de är fler och olika speglar helt enkelt att forskningen verkar tyda på att lust inte alltid funkar enligt en trestegsmanual.

I min fantasiih
Det här med fantasier, förresten. Majoriteten av kvinnor berättar inte om fantasier när de pratar om sin lust i egna ord. Då blir det också missriktat att ha fantasier som krav för att vara sexuellt normal. En intressant sak som framkommer dock är att fantasier ofta används som ett verktyg för att maxa kåtheten som redan finns. När man behandlar kvinnor med sexuella problem kan man rekommendera att fantisera under sex - för att lättare hålla kvar lusten, bli mer upphetsad och lättare få orgasm.

Hur sällan är sällan?
I DSM-IV står det att symptomen ska vara ständigt återkommande brist eller avsaknad av. Det kanske låter klart och tydligt tills man ska sätta diagnos och det står ingenstans hur långvariga och ständiga problemen ska vara för att vara vårdberättigande. Det rimmar förstås sisådär med DSM:s mål om enhetlig forskning och likvärdiga diagnoser. I femman föreslår man att problemen ska vara i minst sex månader. Dessutom ska de uppträda vid minst 75% av sexuella situationer. Eftersom inte alla har tillgång till sexuella situationer att observera sexlust i föreslår man också att man ska kunna diagnostisera på bara långvarigheten, om det är rimligt i sammanhanget.

Men hur var det med upphetsningen?
Ja, nu har vi pratat om lust och kåthet, men vad hände med lubrikation och erektion? Det som i DSM-IV-TR romantiskt uttrycks som "sekretion och avsvällning av yttre genetalia eller förmåga att behålla den sexuella responsen till den sexuella aktiviteten är avslutad"?

Man har funnit att kroppen och sinnet brukar säga samma sak. Vill inte den ena så vill inte den andra. Dessutom har det helt enkelt visat sig finnas stor skillnad mellan hur man uppfattar sin fysiska upphetsning och hur det förhåller sig vid objektiv medicinsk observation. Kan kan vara hur blöt som helst och ändå känna sig okåt i kroppen.

Eftersom det tycks vara sällsynt med kvinnor som är kåta i huvudet men inte kroppen föreslår man nu att göra det fallet till Sexuell Störning UNS.

Partnerfaktorer
Som jag nämnt brukar kvinnor se sin låga drift som ett problem i högre grad om de har partner. Givetvis spelar partners in i hur ens sexualitet fungerar, Och det kan röra sig om både problem i relationen och problem i sexlivet. Signifikanta faktorer för låg sexlust hos kvinnor är exempelvis:

• partnern är mer på sexuellt än kvinnan
• partner smeker fel
• partner tycker kvinnan gör fel när de har sex
• partner har sexuella behov kvinnan inte känner att hon kan tillfredställa
• kvinnan har sexuella behov partnern inte kan tillfredställa
• kvinnan finner inte partnern attraktiv

Under inga omständigheter!
Som vanligt är det lite riskabelt att sjukdomsförklara för mycket. Brotto, vars rapport är viktigaste grunden för det här inlägget, anmärker att man ska tänka till lite mer om man verkligen ska ha "generaliserad eller situationell" med. Att man inte kan bli kåt i vissa situationer kan faktiskt mycket väl vara normalt och rimligt. Det kan vara situationen och inte kvinnan det är fel på.

Kort översikt över hur "[w]ith medical factors" kan se ut
Alla problem med smärtor kan orsaka minskad lust, men givetvis är risken högre om det rör sig om smärtor i sexrelevanta delar av kroppen. Även medicinska tillstånd som är mer obehagliga än pinsamma kan leda till minskad sexlust - urinläckage, till exempel. Andra sexuella problem kan leda till att man tappar lusten. Exempelvis kan man tappa lusten helt om man förlorar förmågan att få orgasm. Samlagssmärtor. Att man tappar ståndet.

Hormonförändringar av alla slag kan påverka. Naturliga - som klimakteriet eller att man blir äldre. Tillförda hormoner - som olika hormonbehandlingar, eller hormonella preventivmedel. Särskilt män är känsliga för låga testosteronnivåer, medan kvinnors kåthet och hormoner har en mer komplex relation.

En del mediciner har minskad sexlust som biverkning. Jag har tidigare bloggat om SSRI-preparat, men även vissa medel mot epilepsi kan medföra sänkt lust. Vissa parkinsonmediciner kan medföra såväl ökat som minskat sexuellt intresse, det förra är dock vanligare...

Jag sa kort, va? Jag tror jag ska satsa ett helt eget inlägg på hur sjukdom och medicinering kan påverka hur man fungerar sexuellt.

~*~

Källor jag har använt mig av:
Hemsida för förslaget på DSM-5, främst sidorna om den relevanta diagnosen
Min lilla röda MINI-D IV som innehåller diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR
Sexologi under redaktion av P. O. Lundberg, andra upplagan.
Sexual Dysfunction: a guide for assessment and treatment av John P. Wincze och Michael P. Carey, släppt 2001 av The Guilford Press. Andra upplagan.

Tapetmönstret på bilden kommer härifrån.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om dsm, dsm-5, nedsatt sexualdrift, sexlust, lust, luststörning, upphetsning

DSM 5 - introduktion till DSM och till vad jag tänker göra med det

För länge sedan skrev jag ett inlägg om minskad sexlust som biverkning av SSRI-preparat. Signaturen Sofia frågade om jag kunde skriva om nedsatt sexlust, vad det är och hur man behandlar det. Jag tänkte att klart jag kunde, sen fick jag plötsligt ambitionsnivå och skulle kolla vad förslaget på nya DSM säger om det, och sedan blev det inget av.
Tills nu, för nu ska jag försöka starta ett inläggsserie där jag går genom förarbeten till de sexrelaterade diagnoserna i DSM-5. Min plan är att jag ska förena nytta med nytta. Det är bra för mig att läsa genom rapporterna ordentligt, och så sprider jag lite kunskap om forskningen. Att jag dessutom tror det kan bli roligt för mig att skriva det här är bara en till anledning att sätta igång.
Det jag har tänkt mig är alltså inte så mycket en redogörelse av diagnoserna för sig, punkt för punkt. Istället tänker jag sammanfatta lite forskning, ta in lite annat löst relevant och lyfta fram sådant jag tycker är intressant. Men först...

Vad är DSM?
DSM står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Den ges ut av APA (American Psychiatric Association, uttalas "apa", mycket skoj). Manualen innehåller diagnoskriterier för psykiatriska diagnoser. Kriterierna används dels inom vården och dels inom forskningen. Det är bra att alla har samma diagnoskriterier om man ska mäta hur vanligt det är med depression i olika länder. Det är också behändigt att alla som försöker behandla depression definierar depression på samma sätt, så att man kan jämföra resultaten. Och givetvis är det så att det hjälper att vårda en person om man har en vettig helhetsbild av problemen, med tillhörande kunskap om olika behandlingar.

Manualen revideras med jämna mellanrum. Den senaste versionen, DSM-IV, kom 1994. En revidering kom 2000, och det är den reviderade versionen av DSM-IV som jag är upplärd på. En ny version är på väg, den heter DSM-5 (arabisk nuffra istället för romersk - fresh!) och ska komma ut 2013. När man reviderar manualen ser man hur de gamla diagnoskriterierna har funkat och inte funkat, man studerar vad det har tillkommit i forskningsväg och försöker ändra på diagnoskriterierna så de funkar bättre.

Det finns flera diagnosmanualer och -system. Inom vården använder man kodning från ett diagnossystem som heter ICD-10, som även omfattar kroppslig sjukdom. Som jag har förstått det är tanken att man ska kunna "översätta" mellan den och DSM i stort sett smärtfritt.

Hur är diagnoserna uppbyggda?
Grupper
Diagnoser presenteras i DSM i grupper, efter likhet. Den gruppen jag kommer prata om heter Sexuella störningar och könsidentitetsstörningar. Kan vara kul att veta. Det kan också vara intressant att notera att kriterierna för vissa av sexstörningarna är könsspecifika.

Symptomdiagnoser
Diagnoserna är symptomdiagnoser. När man sätter diagnos på urinvägsinfektion ber man patienten att kissa i en burk och sedan kollar man efter en viss bakterie. Om det var en symptomdiagnos hade man istället frågat om man är kissnödig, om det svider att kissa och om man kissar blod. Hade man svarat ja hade man fått diagnos.

Diagnoserna är oftast formulerade på följande sätt: du ska må dåligt tillräckligt ofta, tillräckligt intensivt, under tillräckligt lång tid, och på tillräckligt många relevanta sätt. Att du mår dåligt ska inte kunna förklaras av någonting annat.

Varje diagnos har ett gäng symptom som man ska kunna kryssa i. Vissa symptom måste man uppfylla för att få diagnosen. Andra symptom kan komma i en lista där man ska kryssa för minst ett visst antal för att få diagnosen, men man behöver inte ha alla.

Förklaras inte av nåt annat
Ofta har diagnoserna ett tillägg om att problemen inte bättre ska kunna förklaras av nåt annat. Att man ser gröna gubbar kan vara ett tecken på schizofreni, men inte om man ser gröna gubbar när man är full och hög. Att man rasar i vikt kan vara ett tecken på ätstörningar, men inte om det beror på att man är magsjuk.

Är ett problem
DSM-diagnoser har en tendens att innehålla "orsakar kliniskt signifikant lidande" i sig. Det innebär alltså att problemet ska upplevas som ett problem, försvåra vardagen, eller utgöra fara för personen och/eller hennes omgivning. Som jag förstått det är det fullt DSM-rimligt att se gröna gubbar utan att få diagnos - om man är vettig samhällsmedborgare, har goda relationer och klarar sitt jobb.

UNS
I en diagnosgrupp finns det ofta en diagnos som heter UNS - utan närmare specifikation. Det gäller situationer där det uppenbarligen finns problem på området, men det finns ingen diagnos de passar in på. Det kan röra sig om sällsynta svårigheter, eller dignoser som det inte finns tillräckligt med forskning på för att man ska kunna sätta upp tydliga kriterier. Exempelvis klassas det som man kallar för hetsätningsstörning för ätstörning UNS.

Axlar
När man bedömer en person med DSM kan man placera tillståndet på flera axlar. Det kan vara bra att känna till, eftersom vissa diagnoser kräver att symptomen inte bättre förklaras av annan Axel I-störning, och då vill man veta vad axelsystemet innebär.

Axel I: Kliniska syndrom och andra syndrom som kan vara i fokus för klinisk utredning och behandling
i stort sett alla diagnoser, utom de på Axel II. Fobier, depressioner, tvång, ångest, substansrelaterade störningar - you name it! Sexuella dysfunktioner hör hit.

Axel II: Personlighetsstörningar och mental retardation -
låg intellektuell funktionsnivå, samt personlighetsstörningar som antisocial, narcissistisk eller borderline.

Axel III: Somatisk sjukdom/skada
om man har kroppsliga problem som är relevanta för diagnosen och behandlingen antecknas de här.

Axel IV: Psykosociala problem och övriga problem relaterade till livsomständigheter
här antecknar man relevanta problem i miljön, som att man inte har vänner, man mobbas på arbetsplatsen eller att man håller på att bli vräkt.

Axel V: Global skattning av funktionsförmåga
man sammanfattar hur personen klarar vardagen på en skala 0-100. 100 är att man är frisk och glad, relationer funkar och man klarar jobbet. 0 är fara för sig själv och omgivningen.

Specifiera om...
Efter diagnoskriterierna finns det ibland en lista på omständigheter kring diagnosen man vill specifiera närmare. Här är några vi kommer att se när vi tittar på förslag för DSM-5-diagnoser för sexuella funktionsstörningar.

Livslång (lifelong) eller förvärvad (acquired)
Om man alltid (innebär ofta "sedan man blev sexuellt aktiv") haft problemet, eller om problemet dök upp senare. Alltså skillnaden mellan att Emma aldrig fått orgasm och att Emma haft orgasmproblem senaste året.
Generaliserad (generalized) eller situationsberoende (situational)
Om problemet inträffar alltid sedan det började, eller bara i vissa situationer. Alltså skillnaden mellan att Nisse aldrig får upp den, och att Nisse får upp den på egen hand men inte tillsammans med Molly.
Partnerfaktorer (partner factors)
Eftersom man ofta är sexuell med partnern kan partnerns situation påverka en. Som att Lola alltid haft lust men inte nu på sistone när Erik inte haft nån lust att ha sex.
Relationsfaktorer (relationship factors)
Är relationen trasslig kan det färga av sig på de inblandades sexualitet. Det kan också vara saker som skillnader i sexuella preferenser.
Individuella sårbarhetsfaktorer eller psykiatrisk komorbiditet (Individual vulnerability factors or psychiatric comorbidity)
Problem som ångest kan påverka en även i sängen. Likaså kan tidigare erfarenheter av övergrepp göra det.
Kulturella/religiösa faktorer (cultural/religious factors)
Om man kommer från en bakgrund där mamma hotade med att skära av snoppen om man rörde vid den kan man få problem med att ha sex som vuxen. Sånt hör hit.
Medicinska faktorer relevanta för prognos, förlopp och behandling (With medical factors relevant to prognosis, course, or treatment)
Det finns mängder av somatiska åkommor som direkt eller indirekt påverkar hur man funkar sexuellt. Dem får man ta hänsyn till i behandlingen.

Diskussion
Grattis, nu vet ni mer om DSM än en psykstudent på termin 3! Mer än de flesta psykstudenter, faktiskt, för att kunna specar för sexstörningar i förslaget till DSM-5 är nördöverkurs. Nu ska jag bara skriva lite om hur man kan tänka kring den här typen av diagnoser. Jag tycker det är viktigt.

Diagnos förklarar ingenting
DSM-diagnoser är symptomdiagnoser, och det innebär att de förklarar noll om orsakerna bakom symptomen. När man får veta att man har urinvägsinfektion beror det på att snälla svåräcklade labbmänniskor hittat bakterier i ens urin. När man får veta att man har enures (utan somatisk grund) får man veta att man kissar på sig. Hur fick man veta det? Jo, man har sagt till läkaren att man kissar på sig.

En diagnos kan absolut vara klargörande genom att koppla ihop olika problem i ens liv till en helhet. Men den säger egentligen inte nåt man inte visste. Man kan lätt hamna i cirkelresonemang - man är ledsen för att man är deprimerad, men man är deprimerad för att man är ledsen. Kan vara bra att tänka på.

Diagnos, inte människa
Ett problem med diagnoser är att de kan sprida sig över större del av personen än de ursprungliga symptomen. Som jag skrev ovan behöver man för många av diagnoserna inte ha samtliga symptom på listan till 100% hela tiden. När man har en diagnos kan både personen själv och andra börja tänka att personen är sin diagnos till punkt och pricka. det kan också lätt bli att man förväntar sig att alla med den diagnosen är likadana.

Ett annat möjligt problem är att man kan hamna i en situation där man får en standardbehandling för sin diagnos, snarare än en behandling anpassad till individuella förutsättningar.

Diagnos -> vård
På ett sätt är det bra att man vill kvalitetssäkra vården genom att se till att vården vårdar riktiga sjukdomar. Problemet är att man kan må dåligt utan att riktigt uppfylla diagnoskriterierna för någon störning. Då kan man bli utan vård fast man skulle behöva det. Samtidigt är läkare också människor och fattar mycket väl när en person behöver hjälp, så de kan sätta diagnos på någon som egentligen inte uppfyller krav, bara för att personen ska få hjälp. det kan leda till att vissa diagnoser blir "slaskdiagnoser", typ att alla barn som behöver lite extra hjälp i skolan har ADHD. Det kan i sin tur leda till att diagnosen slutar tas på allvar.

Onda läkemedelsföretag etc
Det vore naivt att tro att forskning sker i ett moraliskt sterilt vakuum. Det vore också naivt att tro att läkemedelsföretag som har piller mot ett problem inte vill att problemet ska få en egen diagnos - det leder till ökad försäljning. Överlag finns det ekonomiska vinster i fler diagnoser för dem som tjänar pengar på vård - finns det diagnos så betalar försäkringen eller något annat socialt skyddsnät behandlingen.

Normer och sociala konstruktioner
När man läser DSM för första gången känner man lätt igen sig i allt. Det är inte konstigt - symptomen som räknas upp är sådant som händer alla då och då. För att få diagnos måste de dock vara onormalt många, starka och länge. Det finns ingen naturlig gräns för hur ledsen man kan vara eller hur mycket man ska hallucinera innan det blir onormalt. Även grupperingarna för symptomen är godtyckliga, om än baserade på forskning. Vi sysslar alltså i hög grad med skapande av normer och med sociala konstruktioner.

Detta betyder dock på intet sätt att lidandet hos personer som har diagnos är påhittat. Det är viktigt att komma ihåg att fast grupperingarna av symptom och gränser för hur många man ska ha är godtyckliga, så är lidandet faktiskt och riktigt.

Länkar till inlägg i serien
Störning i sexuellt intresse/upphetsning hos kvinnor
Störning av sexuellt intresse/upphetsning hos män
Erektil dysfunktion
Orgasmstörning hos kvinnor

Relaterade inlägg

Om transhumanism och erektionspiller

Om att DSM-5 erkänner att upphetsningen inte bara sitter i könet

Intressant! Läs även andra bloggares åsikter om dsm, dsm-5, dsm-iv, dsm-iv-tr, psykiatri, sexologi, sexuella störningar, diagnoser

Pojkar i klänning

SvD har idag en idagsidan-artikel om pojkar i klänning. Kanske första i en serie, eller kanske inte. Jag vet inte, jag postar bara det här för att berätta en av mina favorithistorier om feminism i vardagen.

Det här läste jag på en amerikansk feministblogg för tusen år sedan. En pojke i lägre skolåldern hade en storasyster som han fullständigt avgudade. Han ville vara som hon på alla sätt och vis, och han ville gå till skolan i klänning. Mamman var orolig för hur det skulle gå, men lät honom göra det.

På kvällen ringde pojkens lärare och sa åt mamman att det var en dålig idé att låta grabben ha klänning och hon borde inte låta det hända igen. "Blev han retad?" frågade mamman orolig. Hon märkte inte att pojken var ledsen efter skoldagen, men klart hon misstänkte att han kunde blivit retad för klänningen.

Men det visade sig att de andra grabbarna i klassen tyckte det var häftigt, gick hem och började tjata på sina föräldrar att de också ville ha klänning. Föräldrarna blev upprörda och ringde läraren om det. Och läraren ringde pojkens mamma.

Bästa nånsin.

För övrigt har Pelle Billing skrivit bra.

Svamptjej i stan?

Hej! Jag tänkte om nån var intresserad av att hjälpa vetenskapen och typ få behandling mot återkommande svampinfektioner. På Danderyds sjukhus pågår nu ett forskningsprojekt om kvinnor med återkommande svampbesvär. Jag såg annonsen i december när jag nattfestade på gynakuten och hörde av mig, och de ringde tillbaka nu. De söker fler försökspersoner (och friska kontrollpersoner) så jag tänkte att jag kunde leka dejtförmedling.

De söker: kvinnor med återkommande besvär av underlivssvamp. Jag minns inte exakt men jag tror det stod 4 ggr/år på lappen på akuten.
De erbjuder: undersökning och behandling. Projektledaren jag pratade med i telefon idag ba "man får en bra behandling, vi vill fixa det ordentligt". Jag hade kysst henne om det inte var i telefon.

Så om man har problem med svamp och vill hjälpa vetenskapen samtidigt som man får vettig behandling (eller om man är frisk men vill vara kontrollperson) är det bara att maila projektledarna. Jag hittar ingen information om projektet på nätet, så jag vill inte heller lämna ut några mailadresser. Maila mig på förnamn.efternamn@gmail.com så mailar jag adresser till er.

PS. För att ni inte ska tro för mycket gott om vården kan jag berätta om vad som har hänt efter ett gynakutbesök för en månad sen. Jag gick till Huddinge. Jag blev inte ens undersökt av den rättså otrevliga läkaren, men jag började gråta och hon lovade mig remiss till vestibulitspecialist på Danderyd. Eftersom jag inte hade fått nån kallelse skulle jag kolla upp hur det gått med remissen. Det visade sig att det besöket inte blev registrerat överhuvudtage, än mindre har nån remiss skickats. Så jag har pratat med chefens sekreterare idag och ska prata med klinikens chef imorgon. Ni vet, vården är ojämlik och akademiker får bättre vård för de kräver sin rätt? Här har vi det in action.