Friends utan benefits

"Fortsätt vara lika cool nästa år så kommer jag fortsätta runka till dig!"

- typ citat från ett nyårs-SMS från en av vännerna jag skriver om nedan

Ibland stannar man upp och tänker på att i vårt samhälle förväntas man (som kvinna, i alla fall) bli förolämpad om nån visar sexuellt intresse i en. Om man själv inte är intresserad, alltså. Är det en främling på stan eller krogen som visar intresse anses det vara rimligt att bli äcklad. Om det är en vän anses en rimlig reaktion vara att känna sig sviken. Det känns för mig lite dumt att man nästan förväntas se det som nåt negativt att nån vill ligga med en. Fast jag kan också förstå den otrevliga negativa känslan. Så har jag tänkt på att jag genom åren haft några vänner som varit ensidigt attraherade av mig, och det har funkat bra. Vad har varit kännetecknande med dem?

• De har varit öppna med sitt intresse. De har inte dragit upp det hela tiden, men inte heller låtsas bort det eller skämts över det.

• De har inte sett det som mitt jobb att besvara deras intresse. Jag var inte en dålig människa som misunnade dem någonting. Att jag inte var intresserad var inte ett sätt att dissa dem på. Det var helt enkelt ett faktum som de förhöll sig till på samma sätt som jag förhåller mig till att jag inte får klappa säl på Skansen.

• De har aldrig försökt tafsa på mig, eller på annat sätt kränka mitt luftrum. De har respekterat mina gränser.

• De har inte slutat umgås med mig efter att de fick ett nej. Att de innan de breakade sitt intresse för mig umgicks med mig berodde alltså inte på att de försökte smyga sig närmare, utan på att de var genuit intresserade av att umgås med mig.

• De har inte hävdat att de ska vara mig trogna och vänta på att jag ska fatta rätt beslut och välja dem. De har inte gått runt och lidit och suckat och ignorerat andra kvinnor. De har inte suttit på sin kammare och väntat på att komma över mig. Livet slutade inte när jag sa nej.

Hela intresset har helt enkelt uppfattats som en komplimang, och uppskattning. Inte som en börda på mina axlar. Inte som någonting jag bestämmer över för at vara snäll eller inte. Inte nåt som är ett villkor för att vi ska umgås. Då har det inte heller känts som ett hinder för vänskapen. 

Hur funkar sånt för er?

***

Annat nytt - jag ska föreläsa om poly för främst vårdstudenter, men andra är också välkomna! 7 september, kolla eventet!

Gnäll på att jag är tjockis...

...fast förklädd till analys, förstås.

Som ung tränade jag ingenting och så var jag plufsig. Jag blev aldrig särskilt stor, inte ens när jag tränade noll och hetsåt. Men plufsig, det var jag. Men jag brydde mig inte så mycket heller.

Senaste åren har jag gymmat och långsamt kommit mer och mer in i det. Jag gillar det verkligen, och jag gillar vad det gör med min kropp. Men jag har också märkt en tendens av att jag kanske bryr mig mer om små detaljer på kroppen, ju mer vältränad jag är/ser ut. Att jag kanske mer tänker "oj, nu har jag lagt på lite fett, det var ju otrevligt, den vill jag ha bort". Eller att jag besväras mer än förr när jag märker att jag inte är lika stark som när jag var på topp. Och allt detta trots att jag fortfarande är rätt smal och stark.

Jag tänkte först att typiskt vad typiskt det är med typ smala som ska bli asbesvärade av minsta lilla fettkudde, sånt som för alla andra är normalt och vardagskropp. Men sen slog det mig att det är ju fruktansvärt självklart att det blir så. När jag låg i soffan och inte rörde mig, då var det ju inte så konstigt när jag inte var fit. Men nu när jag lagt ner så mycket tid på den här kroppen, då jävlar har man helt annan anledning att förvänta sig att det syns och känns.

Just senaste tre månaderna har jag knappt kunnat träna på grund av sjukdomsrelaterade anledningar. Innan den här perioden var jag uppe i 70 i knäböj. När jag kunde träna lite under perioden fick jag köra på typ 50. Det kändes sådär, trots att jag började på 12 och det var oäääänligt jobbigt då. Och nästan det mest irriterande var att jag knappt ens kunde gnälla, för jag hade låtit som världens drygaste människa. Och att jag tycker att jag just nu är tjockistanja är nåt jag verkligen försöker undvika att säga. För jag fattar ju att det fettet jag har på magen inte är mycket och det låter sjukt koketterande, men jag har ju gått upp.

Nej men ja, hela poängen är att jag har någontans insett att det är fett rimligt att det är just de som är smala (med flit) eller vältränade som märker områden där de inte är det. Är man smal så gör ju lite extra fett en stor skillnad och om man jobbar för att vara smal är det rimligt att reagera starkare när man inte lyckas. Samma med träning - jag har blivit mer känslig för vad min kropp klarar av, det är mer irriterande när kroppen inte klarar nåt, men det är fullt rimligt att det är så. Det kan ju delvis handla om större fokus på kroppen, men jag tror att jag tänker på kroppen lika mycket, bara att jag nu har "rätt" att vara besviken.

Så ni inte tror jag blivit ätstörd träningsnarkoman - det handlar alltså inte om att jag blivit besatt av detaljer i kroppen. Men det handlar mer om att jag förut kanske tänkte att det var fånigt att de som var närmare "toppen" var de mest missnöjda. Nu fattar jag det bättre. Jag har nog förstått det med andra saker bättre förut (lex "varför är det alltid så att de som tecknar mest har sämst självförtroende?") men kroppsmässigt kopplade jag nog först nu.

Och så saknar jag som fan att träna. Just nu måste kroppen dock helt koncentrera sig på att klara sjukdomen. Då får det va så.

PS: Också att min huvudsakliga attityd till fett just nu är att jag egentligen inte har problem med det, bra på sina ställen, enda problemet att det skymmer musklerna...

Saker unga antas inte behöva veta (än)

Återigen är någon upprörd över att RFSU sysslar med sexualupplysning. Det finns mycket att säga i frågan, men jag väljer att fokusera på några saker som ofta återkommer i den här typen av diskussion. Särskilt den om vad barn behöver eller inte behöver veta. Detta med too much information är nämligen veckans förträffliga tema på Vecka 6.

Jag håller med om att RFSU har stort inflytande över svenska sexualpolitiska debatten och svenska sexualupplysningen. Rimligt för ett riksförbund för sexualupplysning. Jag skulle invända exakt noll mot att flera aktörer kom in i skolor och pratade med ungdomar om attityder till sex och relationer. Men en sak som är viktig att ha i åtanke är att även i sex finns det fakta, som kommer att vara desamma oavsett vem som upplyser. Om så Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund kommer och sexupplyser så kommer mycket av det som berättas vara detsamma som i RFSU:s upplysning. Och fakta är ju att det finns preventivmedel, att de skyddar bra (fast inte 100%), att man inte blir gravid av att svälja, att slemhinnor behöver glid för att inte skadas.

Sedan kommer RFSU och Ungdomarnas Avhållsamhetsförbund ha olika värderingar kring mycket. RFSU kommer säga att man får experimentera och ha sex med så många man vill, UAF kommer att säga att man ska vänta tills man hittat den enda rätta. För det är klart att RFSU har värdering i det de säger, men oavsett värdering så kommer faktabiten att vara densamma. Det som kan skilja sig i fallet med fakta är vilken information bedöms som relevant för åldersgruppen. Kanske tycker man att den värderande informationen är viktigare än torra fakta om klamydia. Kanske tycker man att fokus ska läggas på relationer. Vad vi verkligen inte får glömma är att tiden för undervisning i skolan är begränsad och man hinner med väldigt lite. (Rätta mig om jag har fel, men jag tror verkligen inte att det vigs så många timmar åt sex- och samlevnad i grundskolan) Då får man prioritera, och man prioriterar sannolikt det torra och skademinimerande, saker som är konkreta och går att lära ut fort. Kondompårullning. Vilka sjukdomar finns. Hur man inte skadar sig.

Givetvis är hur man prioriterar information en fråga om tyckande och värderingar. Kanske tycker kritiker att det är värt att offra informationen om olika grundsätt att ha sex på mot att man hinner prata mer om vad relationer betyder för samhällsekonomin. Det är ju inte en objektiv fråga och jag har lika mycket rätt att tycka som de. Men ett argument jag har svårt för är att man inte behöver veta allt det där som ung. Att 13-14-åringar inte bör ha sex, och därför är det klart överkurs att undervisa dem om olika kroppsöppningar, ställningar eller skydd. Om det ska ses som ett hållbart argument, faller hela skolsystemet.

Skolan är inte riktigt till för att lära barn sådant de behöver just nu. Skolans uppdrag är att förbereda barnen för att bli framtida medborgare som klarar vuxenlivet. Få i min klass lagade mat hemma i högstadiet, men man hade likväl hemkunskap. Där man förresten också lärde sig att lägga budget och möblera en lägenhet - kunskaper man knappast hade nytta av där och då. Ibland hör man att sexualupplysning av personer under 15 är uppvigning till brott, då dessa inte får ha sex enligt lagen. För det första är man aldrig förbjuden från att ha sex - däremot får betydligt äldre personer inte ha sex med barn och ungdomar under 15. För det andra fick jag lära mig om politiska partier och hur man röstar (jag fik till och med prova i skolval!) när jag gick i högstadiet. 

Väldigt lite av det man lär sig i skolan är kunskaper som är ämnade att vara till nytta redan nu, inte främst inför framtiden. Mycket av informationen måste ses som sådant man aldrig kommer behöva i strikt mening, men den utgör ändå en allmänbildning och en gemensam grund. Det är inte bara det att ungdomar i detta nu inte behöver veta hur magnesiumoxid blir till, den absoluta majoriteten kommer aldrig ens ha användning av denna kunskap. Det enda jag använt högstadiefranskan till är att som vuxen läsa menyer, och jag är fast övertygad om att franskalektionerna inte var menade att vara relevanta för min verklighet som högstadieelev i Stockholm.

Jag tog med flit upp naturvetenskap och språk som exempel. De anses ju vara de användbara kunskaperna, till skillnad från flum som estetiska eller samhällsvetenskapliga ämnen. Ändå har man förhållandevis lite nytta av dem när man läser dem, och ofta aldrig överhuvudtaget. Varför borde sexualkunskapen vara annorlunda i det avseendet? När är det egentligen rimligt att lära sig saker - när man behöver dem eller innan?

Notera att allt detta skrivs som om högstadieungdomar inte vore sexuellt aktiva än. Fast det är de. Undervisar man i en klass med fjortonåringar kan man anta att några av dem redan har gjort ett och annat, och det är verkligen panik med att här och nu se till att de kan det där med skydd, och sjukdomar, och lite grundläggande anatomi, och att sex ska kännas bra, och att man får göra som man vill. Oavsett vad man själv tycker om att unga människor har sex borde man rimligen tycka att de som är sexuellt aktiva ska ha information.

(OBS Många av takarna i det här inlägget har förekommit i ett tidigare)

#2 Felskickat SMS

Nu ska jag berätta en historia ur mitt relationsliv. Den är rolig.

En sak många av er kanske inte vet att jag är, som flickvän, ganska... eldig är väl det positiva sättet att uttrycka det på. Eller till exempel att jag är i kontakt med mina känslor och tydligt kommunicerar dem. Det är också ett sätt. Eller att jag är hysterisk psykobitch. Det blir helt enkelt dramalama ibland när man är ihop med mig. Som den gången då.

Den dagen skulle jag och killen efter jobbet först på Skansen och sen på jampub där vi ämnade dansa. Bästa dagen! Jag satt på jobbet och han sms:ade och frågade om var vi skulle ses. Jag började skriva "Kom hit", men sedan kom jag på att jag skulle säga mer saker också, så jag ringde istället. Vi sågs, vi gick på Skansen, det småduggade och sälarna var fåniga och man fick se hela två duttrar. Bra start på kvällen, och bättre skulle vi bli.

Vi kom till puben, bytte om till danskläder, började dansa... utan att gå in på detaljer kan man väl säga att det råkade sägas fel saker och två danser senare rusade jag ner för trappan, och VILL INTE SE DIG och klädde på mig och kutade till tunnelbanan och skulle hem och vara fruktansvärd sårad. Jag hade för all del anledning att vara ledsen, men jag hade också kunnat stanna kvar och prata med killen och inte säga en massa bitterheter tillbaka. Man kan faktiskt bråka utan att krossa porslin, smälla i dörrar och slänga av sig dansskor.

Jag stod på perrongen och väntade på pendeln. Killen hade förstås försökt ringa, och jag hade förstås inte svarat, för jag skulle vara omöjlig. Nu fick jag plötsligt ett SMS. Jag öppnade messet och började läsa. Han bad om ursäkt. Jag skulle inte låta honom komma undan med ett futtigt SMS, jag...

...

Jag har en iPhone. SMS-funktionen ser ut som ett chattfönster, ungefär, så har man skrivit någonting så står det kvar och väntar på att man ska komma tillbaka, skriva klart, skicka eller radera.

Jag läste förlåtförlåt-SMS:et, men hjärnan uppfattade att det stod någonting i skrivfältet, och hjärnan uppfattade att det skulle skickas. Plötsligt hade min tumme utan min inblandning tryckt på skicka-knappen och jag stod där som ett fån, tittandes på hur SMS:et skickades och blev till en grön pratbubbla. Jag hade inte hjärta att skicka ett till och berätta var "Kom hit" kom ifrån. Det fanns inget annat att göra än att kapitulera, inse att öde inte ville att jag skulle bråka, åka hem och vänta på killen. Jag berättade förstås omedelbart för nu var allt okej och det var faktiskt en fruktansvärt roligt.

Det här är min andra bästa felmess-historia. Min första bästa har med samma kille att göra, men den berättar jag kanske en annan gång. Fast jag varnar, den är en ganska konventionell pinsams SMS-historia, inte alls lika dramaturgiskt roligt som den här.

Sexfientlighet i naketförsvar

Hej! Vart på semester, men nu är jag tillbaka och ska försöka få in rutinen att skriva igen. Tillsammans med rutinerna jobba heltid, träna dansgrupp, träna själv, föreläsa, frilansskriva, sova, ha relation, ta piller, se på mangafilm.

Jag tänkte skriva om den där nakenbilden som Margit Richert la upp på Facebook. Följ länken för att se bilden och läsa hennes åsikter om att Facebook stängde av hennes konto på grund av att bilden väckte anstöt.

Jag har sett en del kommentarer och diskussion kring detta. Det finns en viss argumentation som jag har svårt förr. Sammanfattningsvis lyder den ungefär som så: bilden är en glad bild på en sommarkropp i en asexuell situation, tråkigt att man alltid ska associera kvinnokroppar till sex. Jag håller med båda delarna. Det är verkligen en glad Richert vi ser, i en somrigt sexlöst sammanhang. Det är verkligen pisstråkigt att kvinnokroppar alltid ska associeras till sex. Men tillsammans och i det här sammanhanget blir har jag svårt för argumentet.

När man kritiserar andras gränser faller man lätt i att själv poängtera att man också har gränser. Det ger en rebellkredd utan att man behöver ta stora risker. Det blir lättare att argumentera om man har någonting att utgå ifrån. En genre av sådana argument är "jag är inte rasist, men" samt "jag är för jämställdhet, men feminismen har gått för långt". Man vill säga någonting som går mot reglerna, men man garderar sig ändå och tydligt hävdar att man följer samhällets regler. Äta lite kaka, behålla lite kaka.

Ofta handlar det om att man i sitt argument vill flytta gränsen på skalan, men vill fortfarande behålla skalan. Till exempel humor. A kanske kritiserar en ståuppare som skämtar om våldtäkt. B kanske tycker att våldtäkt är okej, men inte folkmord. Båda är egentligen överens om att det finns gränser för vad man ska få skämta om i en ståupprutin.

Tillbaka till Margit Richerts bild. Den togs bort från att den var stötande, enligt Facebook. Att försvara bilden med "den var ju en glad naturlig bild, inget sexuellt" innebär att man visar att man tycker att glada naturliga kroppar inte ska anses som stötande - men det vore en annan sak om kroppen var sexuell. Och då legitimerar man förstås att sexualitet på bild är stötande. Det får man tycka. Dock kan jag tänka mig att många av dem som försvarar Richerts bild med att den inte är sexuell, inte alls skulle tycker att sexualitet på bild är eller borde vara stötande. De argumenterar bara så för att det är bekvämt just nu.

Det är faktiskt typ som när jag ska prata poly och plötsligt är det asviktigt att poängtera att poly inte betyder att man ligger runt med en massa folk. Jag offrar de mer promiskuösa för att vinna lite legitimitet i stunden. Det sänder onekligen ut vissa signaler. Och det säger jag ju inte heller för att jag tycker att promiskuitet är dåligt, utan för att jag tänker att motparten i diskussioner tycker så och jag vill göra det enkelt för motparten.

Så när jag ser hur vissa försvarar bilden med att det är en oskyldig bild på en nakenbadare känner jag att mycket skaver. Om den bilden är oskyldig, vilka bilder är skyldiga? Om avsaknaden eller närvaron av sexualitet avgör om en bild är stötande, var tycker man att gränsen går?

Jag tycker helt enkelt inte om att man försöker argumentera mot att naket ses stötande med att poängtera att sexualitet, inte naket, är det.

(I samma diskussion börjar man förresten prata om det hela som en krvinnokroppsfråga. Typiskt att kvinnor ska skyla sina kroppar, typ. Som om Facebook gav ut gratismedlemskap till män som visar kuken.)

(Also, de som typ "det är naturligt att bada naken". Det är naturligt att knulla naken också, men sex är visst stötande så naturligt-argumentet räknas inte där...)

***

Kan också nämnas att medan jag var i Moskva hade de sänt en grej i radio som jag var i. Det är jag och Ronald Poirier Martinsson som debatterar monogami - för eller emot. Gissa rollfördelningen. Jag har inte hört inslaget för jag har just här bestämt mig för att ha höra-egen-röst-ångest, men jag har hört att jag gjorde helt okej ifrån mig, åtminstone relativt. 

Kvinnoönskerier

Johanna Sjödin bloggade nyligen om reaktioner hon möts av när hon skriver att hon gillar stora kukar. Samtalet handlar bland annat om att kvinnor motarbetas i att uttala sig om sina preferenser i sängen, och jag kom på att tänka på den där gången jag skrev om True Blood, och hela samtalet kom att handla om att ett mansideal jag kunde tänka mig innehöll ordet "dum".

Jason, som ni ju såklart har märkt, kännetecknas av att han är dum, snygg, snäll och bra på att knulla. Om nån skulle be mig att beskriva min idealman skulle jag, i alla fall vissa dagar, lista upp just de egenskaperna. 

Den dagen fick jag veta att jag levde på Internet. En fascinerande upplevelse.

Jag kan inleda med att förklara varför "dum" skulle kunna ingå i ett av mansidealen jag skulle kunna rabbla upp. Såhär - jag är objektivt smart. Så är det. Och det är ett av mina mest kännetecknande egenskaper. Folk gillar mig för det. Den egenskapen har hjälpt mig att klara mig ur knipor. Jag älskar att vara smart. It's my gift. It's, också, my curse. Jag tänker mycket, folk har förväntningar på mig, intelligens färgar av sig på hela min tillvaro. Jag gillar det. Men det skulle vara befriande att inte ha den aspekten ibland. Jag tror inte att jag skulle kunna ha en relation med ett intellektuellt jämlike (eller någon över mig) där intelligensen inte skulle finnas med som faktor alls. Därför har jag en idealbild av en befriande intelligensfri relation, och för en sådan behöver jag en person som är märkbart mindre intelligent. (Och detta ordet "dum", jag hade ju säkert uttryckt mig annorlunda om inlägget handlade om mansideal eller riktiga män, och inte fantasifiguren Jason Stackhouse)

Det handlar alltså inte om att jag vill ha nån att vara intellektuellt överlägsen över. Det handlar om en relation helt befriad från dimensionen "intelligens". Jag tycker det är rätt jämförbart med klassikern när nån brukas ses som snyggt ögongodis, och så blir hen sedd för sin personlighet av nån som inte bryr sig om ytan det minsta. 

Det vanligaste skälen att störa sig som angavs var att kommentatorerna tyckte det var oetiskt att önska sig en maktobalans i relationen. Ett - det är inte det som är grejen för mig. Två - intressant att de reagerade så på just "dum". Nu är det bara gissningar, förstås, men hade jag vart dum och önskat mig en smart kille hade reaktionerna nog varit rätt lugna. Hade jag sagt att mitt ideal är en äldre man, eller en man från överklassen, hade nog rätt få sagt pip. Inte heller, tror jag, om jag sa att jag gillar typ hantverkare (jag tänker mig att jag som välutbildad medelklass är i maktposition över hantverkare). 

Så reaktionerna, de kom. Personer blev provocerade. En del kommenterade att det till sist och syvende handlade om att de inte tyckte det var rimligt att ha partnerideal och prata om dem. Men dessa personer pratade ändå bara om "dum" i idealet, inte "snygg", inte "bra ligg".

En del kommenterade att det var exkluderande av mig att säga som jag sa. Återigen var det inte "bra på att knulla" som exkluderade dem som inte är det. Det var "dum" som exkluderade... För problemet, om jag förstod förvirrande Twittertrådar rätt, var att "dum" var en negativ egenskap. Jag tänker spontant att det borde väl vara bra, om nåt, om man skulle attraheras av en egenskap som normalt inte anses vara attraktiv? Inte så att jag väntar mig en medalj, men det borde ju inte vara nåt dåligt heller? Skulle det vara mer passande och mindre exkluderande om jag sa att idealet är en smart man som... som... är det nån i True Blood som är smart? 

Den enskilt mest intressanta kommentaren, tycker jag, är följande: 

Anonymus Maximus sa...Känns som att du letar efter någon som inte känner att de måste bevisa något för sig själva.
Du letar efter en mycket smart kille. Mycket, mycket smartare än jag.

Det intressanta är ju... som om jag inte var en del av relationen? En mindre smart kille är ju tänkt att rädda mig från mig själv och min stimulanskrävande hjärna. Med en mycket smart man vid min sida skulle jag varken vilja eller klara att hålla den sidan av mig borta.

Och i verkligheten är personer jag umgås med - vänskapligt, romantiskt sexuellt - i regel intelligenta. Föga förvånande, man hittar ju lättare ett gemensamt språk, man har lätt intressen av samma typ om man ligger på samma nivå, man överstimulerar inte varandra och tråkar inte ut varandra. Jag skulle inte vilja ha en vardagsrelation, en långreintensiv relation, men nån långt ifrån min placering på IQ-kurvan. Det skulle påverka vardagen för mycket. Det skulle färga av sig på bråken, på gemensamma aktiviteter, på hur vi sköter ekonomin och fattar stora beslut. I en vardagsrelation behöver jag en motkraft till att jag är bright verbal psykolog. Men en mindre intensiv, icke-vardaglig relation, en sån skulle nog kunna gå problemfritt på det (irrelevanta) intelligenta planet. 

Jag uppfattade det som att många läste något fientligt när jag förklarade detta med att relationen förmodligen inte skulle vara en del av vardagen, och att den skulle vara med stort fokus på det sexuella. Personen verkade läsa in saker som att jag skulle utnyttja Jason, eller använda honom som sexleksak enbart, eller manipulera honom. Det känns ärligen tråkigt. Dels vill jag inte att folk ska tro sånt om mig. Dels tycker jag det är otrevligt att folk lätt uppfattar det som att relationer som inte varar länge och intensivt inte är lyckade, inte är värda att existera, inte kan existera och vara positiva samtidigt. Jag såg framför mig trevligt umgänge, och känslor, och ingen tidsbegränsning. Skulle kunna vara livet ut, men bara lite i taget. Eller vara i tre dagar, men vara awesome. Det handlar ju inte ens så mycket om vad jag vill, utan mer om vad Jason skulle vilja ha för relation med mig. Jag anar att han inte vill flytta ihop och gifta sig med en prettobrud som mig. De som argumenterade med mig verkade snarare se nåt känslokallt och utnyttjande. Tråkigt.