Golfvägen till jobbet

Så nu snackar man sängvägen (hos mig eller Pär Ström, eller Gustav). Kvotvägen snackas väldigt ofta. Och så pratar man om att om man tar dessa vägar istället för Kompetensvägen så förstör man för sig själv och andra. Dessutom ska man tänka på hur det känns, för det kan omöjligen kännas okej att man fick jobbet för att man gått Kvotvägen eller Sängvägen.

Jag vill att det i samma forum och samma situation ska snackas om Kompisvägen. Det är inte så att Kompisvägen aldrig nämns offentligt, det är ju det gamla gubbväldet där de håller varann om ryggen. Men jag vill banne mig ha Kompisvägen i samma forum och diskussioner där Sängvägen och Kvotvägen diskuteras. Hur känns det för alla som fått jobbet för att en vän har rekommenderat dem? Var är den diskussionen? Jag har hört många människor, oftast kvinnor, hävda att de minsann aldrig skulle vilja bli inkvoterade. Var är alla som vill slå sig på bröstet minst lika hårt medan de hävdar att de aldrig vill bli anställda på grund av vänkontakter? Och jag tror nog att Kompisvägen är betydligt vanligare än Sängvägen och Kvotvägen sammanlagt.

Intressant.

Kvinnors sexuella makt

Tidigare om detta:
Gustav skriver om Ola Rapace uttalar sig om att kvinnor kan ligga sig till roller
Pelle Billing skriver om Hollywoodhemmafruar som hyr in snygga män att klämma på
Saga skriver om Hollywoodhemmafruar som hyr in snygga män att klämma på
Jag tycker att det inte är alla kvinnor förunnat att sexa till sig fördelar
Jag tycker att jämställdhet innebär bland annat fler män som sexar sig till fördelar
Jag försöker tipsa antifeminister om att göra't och blir inte tagen på allvar
Pär Ström & hans kommentatorer

Är man nåtsånär inblandad i jämställdhetsfrågor kommer man förr eller senare konfronteras med att kvinnor förknippas med framgång genom sex i högre grad än män.

Det kan ske på olika sätt. Man kanske möter det från den sidan som hävdar att det är ett tecken på att kvinnan är förtryckt, att hon är förbrukbar, att hon får finnas på nåder från mannen som vill knulla henne, att det finns en bild av att kvinno(kroppa)r kan köpas, att kvinnans värde sitter i utseendet och fittan.

Man kanske möter den andra sidan som talar om att kvinnor har en väg till inflytande som män inte har, att kvinnor har den egentliga makten då allt män gör gör de för att imponera på kvinnor, att kvinnor har mycket lättare att få sex och sällskap, att kvinnor utsätter sig för betydligt lägre risker i parningsleken.

– Den feministiska kampen måste dock erkänna sina privilegier – annars kommer den alltid riskera att bli avfärdad. Jag undrar vilka han syftar på. – Att knulla sig till en roll, till exempel. Det är mycket svårare för en man att knulla sig till en roll. Förstår du?
För att det är färre kvinnor än män i maktposition?
– Det finns fortfarande så många blinda fläckar, men att vi börjar prata om dem är ju bra. Om man kan uppnå i alla fall lite mer jämställdhet så kommer vi att komma längre, men jag känner fortfarande att det är fel människor som pratar. Fel människor som går i spetsen för förändring (skratt).

-Ola Rapace, länkad ovan

Att det lätt kan uppfattas som att det finns två tydliga sidor skulle kunna vara ett tecken på skadligt polariserad debatt, men det kan också vara ett tecken på att båda sidorna har rätt. Krona, klave.

Att få fördelar - makt, pengar, tak över huvudet - genom att vara snygg, sexig, eller sexuellt tillgänglig är en del av den kvinnliga könsrollen. Det här tycker jag inte är en fråga om att tycka.

Detta är naturligtvis en del i en härva av besläktade normer. Kvinnor används oftare som ren dekoration. Kvinnor är attraktiva genom att vara unga och snygga. Män är attraktiva genom att ha status, humor, intelligens. Mannen köper drinkar. Kvinnan stör sig på alla män som bara raggar och raggar. Etc.

You're a Mata Hari
I wanna know your story
- Ricky Martin, Shake Your Bon-Bon

Precis som Ola Rapace tycker jag att det ofta finns en ovilja mot att erkänna egna privilegier, att man får vissa saker "gratis". Som normal tjej riskerar man inte att bli avspisad uttalat, hånfullt och offentligt i närheten av lika mycket som en normal kille. Jag är en hyfsat medveten människa, men jag har många gånger betett mig på sätt som om det hade uttalats högt hetat nåt i stil med "jag förväntar mig att nån gör mig en tjänst i betalning mot att jag viftar lite med ögonfransarna". Jag har aldrig känt mig som Den Snygga Tjejen™, men jag förväntar mig ändå att omgivningen bryr sig på ett positivt sätt om jag flashar brösten.

Som tjej är det hyfsat lätt för mig att gå mot min roll i raggningssituationer. Det är bara att gå fram och riskera att bli avspisad. Det är mycket svårare för en kille att klart och tydligt normbryta på ett sätt som omgivningen märker - vad ska han göra? Stå och vänta på dask på rumpan? Dansa sexigt med sin killpolare tills nån tjej kommer fram och neggar hans tröja? Nästa bild - två skelett dansar. Jag propagerar ju hela tiden för mer killar som satsar på att vara snygga, men det tar tid och det är lättare för tjejer att killragga än tvärtom.

Vissa kvinnor kan verkligen golddigga sig rika, det är inget snack om det. Öppna valfri skvallerblogg och Ctrl+F:a "askungesaga" så får ni se. Men samtidigt är det givetvis precis som när man argumenterar mot halmgummefeminister - det är inte så att alla män har snormycket pengar och makt. Ett fåtal män har jättemycket pengar och makt. Ett fåtal kvinnor är så pass lyckligt lottade i den genetiska och fjärillseffektslotteriet att de får ligga med dessa män.

Jag minns att jag nångång i tonåren halvseriöst sa att jag vill gifta mig rikt. Mamma svarade lugnt med att då får jag börja träna, sola, sminka mig, göra manikyr, banta, ha rätt kläder och synas på rätt ställen med rätt folk. Det lät plötsligt mycket enklare att skaffa egen utbildning och tjäna egna pengar. Människor som pratar om makt genom att vara snygg missar ofta att det kostar att vara snygg (väldigt illustrativ fotoserie där en tjej sminkar sig jättemycket sötare än utan smink). Det gäller både tjejer som kommer åt riktiga guldgruvor till män, men också i de vardagligare ute på krogen-situationerna. Tjejen man bjuder på drinkar har sannolikt investerat mycket i det som gör att just hon blir bjuden på drinkar. De rullar knappast upp ur sängen på morgonen, tvättar hela sig med DubbelDusch, drar på sig bekväma skor och en tröja de fick av mamma och sedan lyckas komma åt de där berömda kvinnliga privilegierna.

Annan väldigt uppenbar sida som inte alltid kommer fram. Om man säger A: kvinnor har möjlighet att knulla med män som har makt och resurser för att komma åt makten och resurserna, medan män oftast saknar möjligheten. Då får man säga B: en faktor skulle kunna vara att de som är värda att knulla för makt och resurser är påfallande ofta män. Det är inte enbart en fråga om vem som kan utnyttja sexuell makt, det är också en fråga om hur stora jaktmarkerna är för fagra sekreterare som vill gifta sig med en chef.

Om vi ändå är inne på det - i heteropar tjänar mannen oftast mer. Det är ju helt korrekt att det är så. Och jag vet att det finns en norm som gör att det skaver om mannen i relationen tjänar mindre. Men män tjänar ju faktiskt i regel mer, så det blir rätt lätt att det råkar bli så. Om båda i paret tjänar lika mycket relativt sin könsgrupp kommer mannen tjäna mer. Det är inte bara kvinnornas vilja att gifta sig stabilare det handlar om, det är också att gifta sig med nån på sin egen nivå, och det är också att det är högre sannolikhet att mannen kommer tjäna mer i en grupp som har ungefär samma sociala bakgrund (och det är oftast så man hittar partner).

Och förresten, sexuell makt? I samma diskussionssammanhang där jag sett samtal om nödvändigheten i att prata om att det är kvinnorna som har den egentliga makten då det är kvinnor som har den sexuella makten talar man även ofta om att kvinnor och män är attraktiva på köttmarknaden på olika sätt. Kvinnor genom att vara snygga och fertila. Män genom att kunna jaga mammut och ha pengar. Och i så fall - vem har den sexuella makten? Den rika bankchefen måste enligt det resonemanget ha sexuell makt över den späda sekreteraren vars äggstockar inget annat vill än en stabil avkommeförsörjare.

Och slutligen, ni som talar om skådespelerskors möjligheter att knulla sig till en roll som någonting som inte är er förunnat och alltså ska tas som en personlig förolämpning. Om ni hade samma möjlighet, skulle ni? Hur många av dem som talar om att kvinnor som är priviligerade för att de kan bara sära på benen för att komma åt sådant som män slitit hårt för skulle själva släppa till? Ha sex med en person ni inte är attraherade av, på ett sätt som passar den personen? Med risk för att affären skulle avslöjas och du förlöjligad? Med risk för att få dåligt rykte? Med vetskap om att dina privilegier försvinner så fort hen med makt tröttnar på dig och hittar en ny leksak? De som talar om att tjejer lätt kan ligga sig till förmåner har en definition av "lätt" som förmodligen inte ens de själva har, egentligen.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, makt, sexualitet, kvinnors sexuella makt, golddiggers, ola rapace, mata hari, evolution, drinkhoror, raggning

Än en gång om barnförvaring

Jag läste just om ett fall i en rysk journalistblogg. Högstadiekillar misshandlade systematiskt en 73-årig gympalärarinna (bland annat rullade in henne i ett volleybollnät och urinerade på henne). Allting filmades förstås och lades upp på YouTube (finns en video i det här inlägget, men jag vill inte kolla). Lärarinnan var inte bara 73, hon var dessutom dement och kom själv inte ihåg misshandelfallen.

Under utredningen framkom det dock att lärarinnan själv hade en historia av att vara våldsam och kränkande mot elever, vilket dessutom bekräftades i internetdiskussioner av hennes tidigare elever.

Hur väl informationen stämmer överens med verkligheten är egentligen inte intressant. Det intressanta är diskussionen efter inlägget. De flesta verkar vara överens om att pojkarna handlade fel - man får inte under några som helst omständigheter slå [gamla, kvinnliga, läraranställda] människor.

Det grabbarna gjorde var grymt och fel, inget snack om saken. Men det som får mig att rysa av obehag när jag läser diskussionen är att större delen av de vuxna kommentatorerna verkar helt glömt bort hur maktlösa barn är. "Om läraren nu var så kränkande som rykten säger borde eleverna gått och klagat hos föräldrarna, rektorn, myndigheter", säger människor som uppenbarligen inte haft kontakt med skolvärlden på väldigt länge, "Hade hon varit så hemsk hade hon fått sparken för länge sedan".

Jag vet att jag tycker mer illa om skolan än många andra. Jag vet att många andra hade i princip enbart positiva erfarenheter av skolan. Jag vet organet man observerar och bryr sig om sociala orättvisor med är något förstorat hos mig jämfört med de flesta. Men ändå. Det är ju så objektivt. Barn är så maktlösa.

De är det. De får inte bestämma någonting alls, deras föräldrar får rycka upp ungarna med rötterna och flytta för att de fått nytt jobb, de måste gå i skolan och deras åsikter tas inte på allvar. Jag vet att frihet är ansvar och jag är inte för att barn ska få bestämma fritt över föräldrarnas liv eller ha vetorätt i familjens beslut. Men jag är för att barn skulle få ha något mer att säga till om skolan där de måste vistas i nio år.

Jag har ibland fått höra att min negativa bild av skolan härstammar från min tid i Lettland. Givetvis har jag en del negativa erfarenheter därifrån. Jag var rätt rejält mobbad i låg- och mellanstadiet, någonting jag insåg först i vuxenålder tack vare barns fantastiska förmåga att normalisera sin situation. Lärarna tillät det och var med på det. Under tvåan till fyran hade två olika lärare ägnat totalt tre lektionstimmar åt att skälla ut mig inför klassen medan jag grät. Det som skyddade mig från ännu värre behandling var att jag var ett av årskullens klarast lysande stjärnor i att vara smart.

Det och min mamma. Mamma ställde alltid upp i Tanja vs Systemet. Mamma gick till skolan och pratade med lärarna, med rektorn, med andra föräldrar. Mamma hade koll på mina lärare och inte en enda gång sade att jag hade mig själv att skylla när jag hade blivit orättvist behandlad. Jag hade sån tur som hade en mamma som hade möjlighet och vilja att prioritera sin tid så att hon faktiskt hade koll på sin dotters skolsituation.

Det var alltså Lettland. Visst, jag har inte världens käckaste skolbild därifrån och i Sverige blev jag åtminstone inte slagen av de andra barnen när lärarna såg. Men det finns en, endast en, människa i hela världen som jag vill straffa för gamla oförrätter och det är lärarinnan i svenska jag hade i åttan och nian. Hon slog ingen. Hon kallade inte barn för idioter. Hon höll inte timlånga föreläsningar om hur Suhinina borde sluta vara så kaxig. Hon var bara en fruktansvärt dålig lärarinna.

Jag har haft oinspirerande lärare som gjorde allt i sin makt för att få en att tro att deras ämne var det tråkigaste som finns. Svensklärarinnan agerade på ett betydligt mer sofistikerat sätt med favoriter i klassen (och inte ens de gillade henne) och bestraffning av försök till kreativitet. Hon kunde inte se utveckling, bara korrekt svenska, och då jag hade bott i landet i fem terminer när jag fick henne till pedagog var jag inte direkt en elev som passade in i hennes uppfattning om bra. Trots att jag redan då hade en uppenbar fallenhet för att skriva.

Jag har fått många fina betyg i mina dagar, men ingenting är jag så stolt över som mitt MVG på nationella provet i nian - ett MVG som gjorde det omöjligt för henne att sätta någonting annat som slutbetyg. Suck. It. Up.

Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på henne. Inte så mycket för hur nära hon var till att döda all glädje i att använda språket för att uttrycka mig - jag klarade ju mig trots allt. Men hon måste ha knäckt så många andra. Det har snart gått tio år och jag kan fortfarande inte komma på en rimlig åtgärd, trots alla sömnlösa nätter då jag försökte. Det enda jag velat sedan jag gick ut högstadiet är att hon aldrig mer skulle få undervisa ett barn. Hon har nu i flera år varit studierektor, och jag får trösta mig med att hoppas att det innebär färre undervisningstimmar.

Jag klagade hos mina klassföreståndare. Ingenting hände. Mamma kunde intet göra i det nya landet.

Samtidigt med det talades det alltid om elevinflytande. Elevråd. Vilket jävla skämt. Jag har sällan hört någon nämna ett elevråd i grundskolan som hade något som helst inflytande utöver att få rösta fram en maträtt till skollunchen en dag i månaden. Illa omtyckta lärare stannade kvar. Skoltoaletterna förblev hygienvidriga. Mobbningsbehandling kom inte längre än at alla tog avstånd. Ändå har det alltid skyltats med elevdemokrati och -representation.

Nåja, för att återknyta till ursprungslänken som startade detta snedtripp down the memory lane. Det är aldrig rätt att misshandla människor, men vuxna som på fullt allvar tror på att man garanterat kan bli av med en verbalt kränkande lärare genom att klaga hos föräldrarna eller skolledningen skrämmer mig. Det är sådana vuxna som orsakar situationer där misshandel, mobbing och sexuellt våld pågår länge trots uppenbara signaler till omvärlden. Hade det verkligen varit så illa så hade ju vuxenvärlden redan ingripit, eller hur? Och eftersom ingen har gripit in i barnets situation så kan det ju omöjligen vara så illa.

! Läs även andra bloggares åsikter om kränkning, mobbing, misshandel, vuxna, vuxenvärlden, barn, lärare, elever, makt, skola, skolan

Vuxna - ta inte kontakt med ungdomar

Pappers-DN hade idag en artikel om en undersökning där man värderade företrädesvis svenska sociala ungdomssajter utifrån hur säkra och vettiga de var. Som ett av möjliga problem på en sajt - som länkar till våldsamma filmer, rasistiska uttalanden och mobbing - nämndes "vuxna som kontaktar barn" (eller möjligen "ungdomar").

Jag har inte tidningen framför mig, men jag kollade genom artikeln lite extra noga när jag läste den, och ingenstans såg jag någon förklaring eller något förtydligande. Hej, pedofilskräck.

I can haz a M-cup

Det har skrivits om menskopp jättemycket hos Elin, som nyss skaffat sin första. Jag har menskopplobbat privat i tre-fyra år nu, men aldrig riktigt kört en offentlig kampanj. Det verkar finnas intresse av personliga historier, så jag ska nu berätta hur det hela har funkat för mig.


Insert
Innan jag skaffade koppen körde jag med binda. Tampong kändes aldrig riktigt bekvämt - inte för att jag hade problem med att föra in saker utan för att jag kunde känna den i mig betydligt oftare än vad reklamen lovade. Trots korrekt insättningsteknik.

När jag läser om menskoppar och andras erfarenheter förundras jag över hur mycket rocket science det verkar vara för många. Det finns massor av teknikdiskussioner om hur man bäst viker och sätter in en menskopp. Det fascinerar mig. Jag har aldrig haft problem med det - det är ba' att köra upp den. Så, unga framtida menskoppanvändare, låt er inte avskräckas av ingående beskrivningar av vikningsmetoder. En del tycker att det är knepigt, men inte alla.

Sällan!
Däremot kan jag inte relatera till att det skulle vara så himla bra med menskopp för man behöver bara tömma den två gånger om dagen. Vad har folk för mesmens egentligen? När jag har jämfört hur mycket jag blöder med kompisar eller vad som verkar normalt har jag inte kunnat se att jag har kraftiga blödningar. Ändå behöver jag tömma eländet några gånger om dan under menstruationens mest aktiva dagar.

Det kan å andra sidan bero på att jag har kopparspiral. Sedan jag skaffat den har jag å ena sidan blivit av med väldigt stor del av mensvärk jag brukade ha förut (seriöst!), men å andra sidan börjat blöda färskt blod. Alltså, utan spiral blöder jag mestadels tjockare mörkrött blodslem. Med spiral blöder jag det plus klarrödare rinnigare variant av den typen som rinner från fingrar man råkat skära i.

Läcker den? Ibland. Litegrann. Om jag mensar mycket. Jag brukar ha trosskydd, just in case, under de tyngre dagarna.


And when I'm finished, it's gonna be a bloodbath!
Se vad jag har koll! Det delvis just tack vare menskoppen. Bland det häftigaste med att skaffa en var för mig att jag plötsligt fick se hur det där som jag tidigare omsorgsfullt absorberade in i hygienprodukter såg ut. Det kan förstås även ses som en nackdel. Men man behöver inte titta så mycket om man inte vill. Jag brukar för det mesta hälla ut allt i toan utan att ha tillfälle att studera rödnyanserna. Har man problem med blod kan man däremot behöva jobba på utdragningstekniken - jag personligen har svårt att inte kladda ner handen.

Uzumaki
Men vänta... Spiral, är det inte puckat att kombinera med menskopp? Om detta tvistar de lärde, men det verkar som att risken att slarva bort spiralen är högre om man använder menskopp. På menskoppsidor föreslår de att man ska prata med gynekolog eller barnmorska om det. Lycka till, kan jag ju säga. Jag har i alla fall den erfarenheten att gynpersonal inte har koll på menskopp. Och jag har också erfarenhet av att ha tappat min kopparspiral utan att märka det förrens det uppdagades i en gynstol, medan jag hävdade att jag visst hade kopparspiral. Å andra sidan hade jag varit a very very bad bad girl och inte kollat spiraltrådarna efter varje mens (eller nån gång över huvud taget...), vilket man ska göra oavsett vad för mensskydd man använder. Så jag tycker man ska testa, men ha extra koll på spiralen!

True Blood
Men hur är det med sex då? Jorå. Det är nog föga överraskande att man kan slicka en fitta om man har menskopp i - det går ju utmärkt att slicka en menstruerande tjej även utan menskopp om man inte bryr sig om smaken, lukten, eller själva faktumet att tjejen har mens. Att bli fingrad funkar utmärkt, likaså kuken-i-fittan-sex om man inte kommer in för djupt. Till skillnad från tampong kan menskopp hålla blodet på plats utan att absorbera precis all fukt i slidan. Det, mina vänner, är win.

Jag råkade spola ner min första menskopp i toaletten för några månader sen. Det är inget som ni behöver generalisera till er själva, det är bara jag som är slarvig. Jag fick ha tampong resten av mensen och försökte mig på min "han rullar på kondom, jag rusar till toan och drar ut mensskyddet"-rutin. Aj. Aj aj aj aj. Tampongen tyckte naturligtvis att den skulle absorbera allt i sin väg, om det var det sista den gjorde i sitt korta liv. Den lyckades. Bortskämd med menskopp som jag var tänkte jag inte på det. Dessutom har en menskopp fördelen att man kan bekvämt dra ut den när som helst. Tamponger brukar uppskatta att vara mättade innan man kan dra ut dem smidigt.

Så du tycker alltså att man ska ha menskopp?
Ja, jo, det tycker jag. Som typ alla andra tycker jag att menskoppen har inga nackdelar som andra metoder inte har. Och att den dessutom har den tokiga fördelen att man varken behöver kånka runt på ett förråd av mensskydd eller behöva marschera mellan toalett och sopkorgen i en väns kök med ett mystiskt toapapperinrullat föremål i handen. Miljösnällt, också.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om menskopp, m-kopp, mens, menstruation

The krishtet utseende

Mattias bloggar om en undersökning som handlar om att brittiska kvinnor föredrar män med feminint utseende över män med maskulint utseende i högre grad nu än förr. Forskarnas slutsats ifrån det och andra jämförelser av olika kvinnogruppers preferenser är nåt i stil med att nu när man inte behöver jaga mammut kan kvinnor välja män som inte har överlägsna alfagener.

Jag har så länge som jag kan minnas haft "androgyn yngling" som idealbild av manligt utseende. Min första spontana tanke var ungefär "nu när hetrotjejer får välja vill de ju såklart ligga med män som är snygga!".

Krishna med styvbror

Det fick mig så småningom att tänka på när jag var liten och var med i Hare Krishna. Om jag minns snacket rätt förkroppsligade Krishna (en reinkarnation av Vishnu som föddes i dagens Indien för 5 000 år sedan, för er som gick i fel söndagsskola) alla goda och bra egenskaper hos människan. Och eftersom när egenskaper fördelades mellan könen var det kvinnor som fick skönhet hade Krishna kvinnliga drag.

Såhär i vuxen ålder tycker jag att det är fascinerande hur uppenbart sensuella bilderna är, fast de kommer från ett sammanhang där sex bara fick förekomma i barnalstrande syfte. Av alla obskyra religiösa sammanhang tycker jag även att det är glädjande att jag hamnade i ett där guden visserligen var manlig, men också vacker och sminkad.

Krishna med primärpartner

Vilket får mig, bara för att koppla in fler referenser, tänka på en kommentar jag skrivit hos Saga, i ett inlägg passande nog betitlat Indiska sexobjekt. Jag var en gång moderator i en panel om YAOI och vi kom in på vackra androgyna ynglingar i manga. Jag sade att jag saknade sådana i vår kultur, och en deltagare sade att sådana fanns i den antika Grekland, men blev utpetade ur det allmänna medvetandet av kristendomen.

Krishna med Arjuna

Jag ber så mycket om ursäkt för rubriken. Läs även andra bloggares åsikter om jaga mammut, evolution, feminint utseende, krishna, hare krishna, yngling

Abrakadabra 90-60-90

Julia Skott skriver om vikt nu (här och runtomkring). Ett ämne jag tycker är sjukt intressant, fast jag inte är särskilt engagerad. Och så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite virgins talking about sex när tjejer som aldrig vart över normalvikt pratar om övervikt, så jag är kanske lite tystare än vad jag kunde varit i den här frågan.

Hur som, jag har ju berättat lite om mina vikterfarenheter tidigare. Under hösten 2007 vägde jag typkanske 53 och folk kommenterade på att jag var smal och liten. Det var också då jag skrev texten nedan:

This culture I was talking about has always been telling me, since I'm a girl and all, that there are two magical solutions to all problems in life. One is to get a man. Two is to lose weight and start exercising. That solves all problems. I never really believed in the man thing, and anyway, I have a bf. But I must have believed in the second way to reach happiness, because now that I've lost weight and gotten in something that resembles a shape, and I'm still not happy and not even physically perfect, I can't help but feeling a little disappointed. I mean, yes, I'm thinner and firmer and I like some of this. But my proportions are pretty much as they were 7 additional kilos and no abs ago. It's hard to explain, but... I mean, my waist-hip measurments are really close to 60-90 that is the legendary ideal, and I'm like "is this it?". I always thought it was unattainable and guaranteed you some sort of a a perfection certificate. Maybe if I lose another two centimeters in my waist there'll be fanfares and exotic dancers waiting at my door, but right now I have this weird feeling of reaching a goal I thought was impossible with minimum work and realizing it's not much at all, really.
Or maybe "lose weight and start exercising" is only a means to get a man? And I already have that, so it won't work for me?

-jag i blogg, december 2007

Efter att under hela mitt vuxenliv haft midja och höfter på stabila 72 respektive 100 cm (jag sydde mycket som ung, okej?) var de nere på 62 och 90, och det var en surrealistisk upplevelse. På något jäkla sätt måste jag ha internaliserat allt jag någonsin hört om de magiska talen 90-60-90 under min uppväxt under supermodellernas guldålder, för det var en helt orealistisk tanke för mig att en människa i verkligheten hade kunnat ha sådana mått. Allra minst jag. Det var som att en dag rädda en groda undan att bli överkörd av en cykel för att nästa dag vakna i ett undervattensslott i grodriket. Det fanns sagor och det fanns verklighet och 60-90 hörde till det tidigare.

Samtidigt var ju allt som vanligt. Jag hade mått på 60-90, men jag glittrade inte, jag såg inga enhörningar, ingenting hände. Jag vet inte alls vad som jag hade väntat mig, för jag väntade aldrig nån episk lycka och universell problemlösning vid viktnedgång, men det kändes ändå som att 60-90 inte hände utan inslag av goda féer och att man plötsligt fick upp ett meddelande i himlen, typ "Pling! Du har gått upp en nivå". Jag stod med måttbandet och tänkte "60-90.... is this it?". Det var ett orealistiskt mål jag aldrig aktivt strävat mot, men som jag plötsligt stod vid och insåg att det inte fanns någonting på andra sidan mållinjen.

Yttrandefrihet

"Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser".
-My Wiki is as good as yours

Atlas Shrugged är inte direkt min favvobok alla kategorier, men i den finns ett föredömligt avsnitt som många tyckare borde ta till sig. En av de goda huvudpersonerna, Hank Rearden, har företag och försörjer sin familj och tillhörande släkt. Vid något tillfälle flippar Reardens svåger (om jag inte minns fel) på Rearden och Rearden uttrycker stark ovilja att höra svågerns åsikter. Svågern drar då in yttrandefrihet och Rearden kommenterar att svågern kan gå och vara yttrandefri någon annanstans än i Reardens kök.

Jag hittade nyss en kolumn av Magnus Betnér (genom Genderrorist) där Betnér kommenterar det där med att försvara yttandefrihet. Huvudsakligen vänder Betnér sig mot dem som bara försvarar yttrandefrihet för sådana som tycker "rätt" och det är förstås helt i linje med vad jag tycker folk borde tänka på i samband med yttrandefrihet.

Men långt ner i krönikan kommer ett markerat stycke där jag tycker att Betnér verkligen missar en annan viktig sida av vad yttrandefrihet innebär.

När vi får se Aftonbladet ge en krönika till Åke Green. När vi får se Neo upplåta serverutrymme till någon som förnekar Stalins brott mot mänskligheten. När vi får se Judisk Krönika med bidrag från David Irwing eller bilder som Piss Christ och Ecce Homo i tidningen Dagen. Väck mig då.

Miss, Betnér. Att en tidning låter olika sidor komma till tals handlar inte om yttrandefrihet. Att man modererar sina kommentarer handlar inte om yttrandefrihet. Att man inte får skriva vad som helst i vilket sammanhang som helst handlar inte om yttrandefrihet.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk tala om inskränkt yttrandefrihet för att någon tjänst de använder gratis inte tillåter dem lägga upp precis vilket material som helst. Som om det vore en rättighet att göra vad man vill med någon annans servrar och kod och nätverk.

Jag vet inte hur många gånger "yttrandefrihet" har betytt att man själv ska få vara elak i någons kommentarer. Moderering av kommentarer ses som försök att tysta oliktänkande. Ord som censur, [valfri diktatur] och ja, just yttrandefrihet kommer fram när man upprörs över att bloggaren har tagit bort eller låtit bli att godkänna ens elaka "jag säger bara sanningen"-kommentar.

Det är inte vad yttrandefrihet är. Yttrandefrihet är inte att tidningar presenterar flera synvinklar - det är bara god debatton. Yttrandefrihet är att det får finnas tidningar som representerar olika synvinklar. Yttrandefrihet är inte att man får säga vad man vill i någon annans kök, utan att man får säga vad man vill i sitt eget kök, ute på gatan, i offentliga miljöer.

Visst finns det gråzoner och svåra fall, visst finns det saker som jag helst hade sluppit att kanske få höra i offentliga rummet, visst finns det fler sätt att ha makt på än att ha staten och ekonomisk makt är inte att leka med när det kommer till möjligheten att höras. Men fler borde då och då påminna sig själva om att yttrandefrihet varken är frihet att enbart yttra åsikter man själv hyser, eller frihet att yttra sina åsikter i precis alla situationer och sammanhang.

Viktigt! Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet

PS. Fick just veta att Betnér har kommenterat på det och menade att sådant som går mot tidningarnas linje skulle publiceras i symboliskt uttalat syfte att just försvara yttrandefriheten (om jag förstår honom rätt den här gången). Då är det ju irrelevant att kommentera allt det här om hans kolumn. Däremot är det relevant i många andra situationer - klipp ut och spara!

"Respekt - En sexbok för killar" av Inti Chavez Perez

Jag vet inte när det hände, jag vet inte om det alltid varit så, men engagemang i sexualfrågor och jämställdhet antas gå hand i hand. Tänker man mycket sexualitet antas man tänka mycket genus. Tänker man mycket könsroller är det självklart att man tänker mycket sex. Det är inte världens mest onaturliga koppling, men att de två ämnen verkar leda till varandra så självklart är i mina ögon något misstänksamt. Inte nödvändigtvis dåligt, jag gillar ju båda, men det tål att reflekteras över.


Inti Chavez Perez bok med undertiteln en sexbok för killar har huvudtiteln Respekt, det är talande och ärligt med tanke på bokens innehåll. Den handlar om sex; hur man kan göra, och vad, hur kroppar ser ut och funkar, hur man skyddar sig, porr, graviditet. Den handlar även om sådant som man skulle kalla för feminist, jämställdhet eller genusfrågor, beroende på vem som pratar och i vilket sammanhang.

Som sexualupplysningsbok är Respekt inte heltäckande i sig, men det tycker jag inte behöver vara ett problem i dagens samhälle där boken med allra största sannolikhet inte kommer vara enda informationskällan. Jag saknar bilder när könsorganen beskrivs, men jag tänker att dagens ungdom kan hitta just det någon annanstans. Vad den här boken har som många andra i branschen saknar är information som har med modern vetenskap att göra. Klitoris är således ingen liten knapp och befruktning beskrivs inte i termer av först fram vinner.

Uppdaterad anatomiinformation är en del av den helheten som gör boken speciell. Det som är det allra mest lyckade i Respekt är att Inti Chavez Perez lyckas få in väldigt mycket av sådant som, ursäkta mig, "vi upplysta och insatta" pratar om hela dagarna i en bok som är riktad till en publik som kanske inte tycker om att fördriva tiden med att snacka heterosexdiskurs. Han får in omslutande fittor, och att man kan välja var trohetsgränserna går, och att tjejer kan upprätthålla puckonormer genom att kalla killar för bög. Han får in bredare bild av porr än mainstreamfilm (fanfiction, 4 real) och att "säkert sex" ofta är ett missvisande begrepp.

Ibland nämner författaren egna erfarenheter, och jag tror man måste tänka aktivt på det för att lägga märket till att könet på partnern inte nämns. Jag vill vifta med boken framför alla som hävdar att de uppger kön även när det är irrelevant för att annars blir det så krångligt att uttrycka sig.

Boken behandlar både hur man kan ha sex med tjejer och killar, och gör det på ett ytterst avslappnat sätt. Jag vill vifta med boken framför alla som krånglar till det och faller platt när de ska vara inkluderande.

Respekt innehåller mycket sådant som allt för sällan tas upp när man pratar sex med ungdomar, och allt för sällan på rätt sätt, och framför allt - allt för sällan i media som riktas till killar.

Det är tyvärr i ungefär samma spår som min huvudsakliga invändning ligger. På flera ställen i boken står det att killar generellt har mer makt än tjejer, och jag har svårt för det i sammanhanget. Makt är ett luddigt och svårt begrepp och jag vet inte riktigt om det tjänar nåt till att ha det i boken. Är man inte aktivt engagerad i jämställdhetsfrågor har man nog hört att "män har makt" förut utan att riktigt veta ved det innebär till vardags, och jag tycker inte riktigt boken gör någonting klarare.

När killar uppmanas att tänka på maktobalansen i relationer med tjejer tycker jag att "killar har makt" blir inte bara hyfsat irrelevant utan även inte helt ärligt - det jag tycker är bra med boken är att man pratar med killar på ett sätt som man gör alldeles för sällan. Inti Chavez Perez pratar relationer, känslor och sexualitet. Jag tror nog att den som sedan späd ålder tränats i att hantera och prata sådant är den som kommer att ha makten i en situation där känslor ska pratas och relationer dskuteras. Och i en heterorelation kommer det generellt vara tjejen.

Men förutom den lilla maktdetaljen tycker jag att boken lyckas ovaligt bra. Trots sitt blygsamma omfång får den med mycket information i en ton som ger Respekt alla chanser att i framtiden bli känd som "den där boken jag läste som fick mig att känna mig normal" eller "boken som fick mig att koppla att sex inte behövde vara på det sättet som vi höhöade om i sexan".

Reeeespekt!

Respekt - En sexbok för killar av Inti Chavez Perez
Alfabeta, 2010
ISBN: 9789150111668

Behövs den?: -is -is -ibus -ibus
Spännande fakta: -is -is -ibus -ibus

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om inti chavez perez, respekt, sex, sexbok, sexualupplysning, makt, killar, normer, normbryt, slash

6+

Tillägnas Johanna Sjödin för att hon skriver om sånt ofta.

Sexpositiv är ett så ruskigt jobbigt begrepp att slänga med i förbifarten. Om man säger att man själv är det, eller att någon över huvud taget är det, så verkar många åhörare tolka det som att man menar att alla andra i hela världen (inklusive åhöraren) är ena pryddotorrfittor som tycker att om man ska ligga alls så är det för att skaffa bäbis.

Det betyder det ju givetvis inte... eller jo, lite.

Jag har inte stenkoll på var begreppet egentligen kommer ifrån, men jag har en uppfattning om hur det används och om hur jag tycker det ska användas.

Sexpositiv betyder att man ser sex som någonting bra, som en naturlig del av livet och som ett värde i sig. Sex behöver inte ske i ett visst sammanhang för att vara okej.

Det kanske inte låter så konstigt, men det finns mycket i vår kultur som, om man bara kör på autopilot, inte är särskilt sexpositivt nånstans.

Att prata om relationer på ett sätt som signalerar som relationer som enbart handlar om sex är meningslösa är inte sexpositivt. Även om många nog skulle i en hypotetisk diskussion säga att de inte har några problem med folk som bara träffas för att ligga blir kommentarerna i verkligheten ofta betydligt mer värderande än så.

Det är inte sexpositivt att automatiskt anta att en tjille som ligger med många olika partners gör det för att hen inte mår bra, likaså är det inte sexpositivt att se en tjille som ligger med många olika partners som en person som bedrar andra och vill slippa undan ansvar. Här finns det, som ni kanske själva listat ut, dessutom genusdimensionen, sexnegativism yttrar sig olika för de olika könen. En tjej som har många partners ses lättare som offer, att hon vill knulla bort inre smärta, att hon bara söker bekräftelse. En kille som har många partners kommenteras lätt som player som lurar till sig ligg. Två sidor, samma sexnegativa mynt. Att automatiskt när man hör talas om nån som ligger runt söka andra anledning än sexet i sig är inte sexpositivt.

Att vara sexpositiv är att inte generalisera skador och kroppsligt obehag som kan uppkomma vid vissa sexuella praktiker till att den praktiken är skadlig mer än man generaliserar skador som kan uppkomma vid andra aktiviteter till aktiviteten. Att sex kan göra ont och kan leda till skador ses generellt mer dramatiskt än smärta och skador som kan uppkomma vid, säg, idrottande. Men där verkar det underförstått att om man gör nåt med kroppen kan det göra ont, därför ska man försöka minimera risker med rätt teknik.

Bland det mest centrala i en sexnegativ kultur är att sex bara är okej om man har det av "rätt" anledning. "Rätt" anledning kan vara allt från barnalstrande, till att man är kär, till att man är kåt. Sexpositivt skulle vara att inte ha listor på anledningar som gör sexet legitimt respektive inte okej. Att vara sexpositiv är att tycka att det är okej att ha sex för att man är kåt, för att få bekräftelse, för att personen man har sex med är en trofé att skryta över, för husfridens skull, för pengar, för att fördriva tiden, för att få barn, för att ha en rolig historia att berätta.

Att vara sexpositiv är att inte blanda ihop en persons sexutövande, könsorgan eller sexuella intressen med hela hens person. Om nån har visat fittan har man inte, tvärtemot vad många tycks tro, fläkt ut hela sig.

Att vara sexpositiv är att inse att sex är någonting man kan välja att satsa på, att anstränga sig för att utforska och förbättra, men också någonting man kan välja bort eller nöja sig med det man får utan att anstränga sig extra.

Intressant.

Perspektiv

Som ni kanske vet växte jag upp i Lettland och har fortfarande släkt i Olaine - mormor med sambo och moster med två barn. Jag är inte ekonomisidorna-typen, men situationen i Lettland har jag ändå följt nåtsånär. Min bild har varit ett omfattande haveri av infrastruktur, sjukvård, pensioner, socialt stöd. Vilda västern som jag minns den.

För några veckor var mormor på besök. Vi pratade om Olaine och hur staden rustats upp och att det numera finns både simhall och isrink. Båda hade varit otänkbar lyx när jag växte upp där, men det passade fortfarande ihop med min bild av Lettland i ekonomisk kris. För jag tänkte "tur med spons" eller "osedvanlig bra borgmästare med rätt kontakter".

Sedan nämnde mormor skollunch. Som om det var det naturligaste i världen sa hon att min yngre kusin som går i lågstadiet får gratis skollunch som andra lågstadiebarn, medan de äldre barnen får betala. Min äldre kusin får dock skollunchbidrag i och med att hans familj räknas som låginkomsttagare. Det går bra att äta sig mätt på bidragspengarna i skolans kafeteria.

Det där var lite från månen.

Jag fick bara inte ihop "Lettland i kris" och "gratis skollunch". Inte heller "skollunchbidrag till låginkomsttagarfamiljer". När mamma och jag under nittiotalet var både relativt och absolut fattigare än mosterns familj fick jag matsäck eller åt hemma innan eller fick köpa nåt i kafeterian.

Jag pratade om det med Fredrik och han sa "Lettland är fattigt för att vara ett EU-land, Tanja", och det är förstås helt sant. Det är så man ska tänka numera.

Jag pratade om det med mamma, när hon skjutsade mig hem från Yasuragi där vi, liksom många andra idag, tillbringade en eftermiddag av mor + vuxen dotter. Mamma kom med ny vändning. Mormor har nyligen ringt sin syster Lisa i Volgograd. Lisa beklagade sig över att de hade det så fattigt nuförtiden. Lisas dotters, mammas kusins, åttaårige son ville så gärna ha en julgran. Men det hade de inte råd med.

Och ni får göra vad fan ni vill av det här. Tänka vad ni vill. Dra vilka slutsatser ni vill. Jag vet bara med all säkerhet att det enda som räddar mig nu (från vad?) är att jag inte nånsin klagar över att jag är fattig.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om perspektiv, fattigdom, lettland, kris

Gammaltrelevant.

? is to RedTube what cute kitty is to YouTube

Gulligaste instruktionsvideon om hur man ger tjejen fontänorgasm. Jag blev jätteglad när jag såg den. Titta, hon sprattlar!

"Jag tänkte bara påminna dig om att alla alltid tänker på ditt ursprung, även om vi förstås ser dig som individ"

Julia Skott gjorde mig medveten om en diskussion som pågått hos Magdalena "Omfg alltid så jävla bäst" Ribbing. Del ett är att Ribbing tyckte att det var oförskämt av omgivningen att ge en mamma komplimanger om hennes "chokladbarn". Del två är att Ribbing utvecklar varför hon tycker så. Jag känner igen mig så jag vill gråta.

Nu ser jag ju rättså svensk ut, enbart på utseendet har nog ingen nånsin trott annat. Så fort jag öppnar munnen är illusionen bruten. Jag får komplimanger för min fina unika exotiska brytning rättså ofta och vill skrikagråtaslåss, men måste istället le och tacka för det är ju komplimang. Jag får frågor om hur, varför och när jag kom till Sverige rättså ofta, och jag vill skrikagråtaslåss, men måste svara för att folk är ju bara nyfikna.

Varför vill jag skrikagråtaslåss?

Jo, för att det påminner mig om att i princip alla som hör mig prata första gången tänker "oj, hon bryter, undrar var hon kommer ifrån". Inte nödvändigtvis medvetet, men någon del av deras hjärna ägnar sig åt att undra om min bakgrund istället för att lyssna på vad jag säger.

Att min brytning kan uppfattas som vacker är en annan femma. Jag tycker om att vara utseendemässigt snygg också, men det sweeta är att jag kan välja bort att sminka mig och matcha kläder om jag inte är ute efter att ses som snygg. Jag vill kunna välja bort att de som hör mig prata om sexualpolitik, jämställdhet, Harry Potter, vad jag ska äta till lunch eller mina svampinfektioner undrar var jag kommer ifrån. Jag kan inte välja bort det.

Jag kan inte välja bort att bryta. Omgivningen kan inte välja bort att undra. Men de kan banne mig välja bort att peka på mig och säga "hej, du avviker och du kommer aldrig kunna bli neutral i det här avseendet!".

När jag kommer såhär långt i min förklaring till varför jag vill gråtaskrikaslåss kan trögfattade individer påpeka att det är fint med att avvika, och vara speciell, och vissa färgar håret rosa för att just vara unika. Jag håller med om att jag kan färga håret rosa och acceptera att bli glodd på för det, men dety här handlar om att jag just inte kan välja att, så att säga, färga tillbaka till råttfärgat. Och att jag faktiskt finner tanken på att folk lyssnar på det jag säger utan att parallellt tänka på annat (var jag kommer ifrån, att jag är duktig på svenska fast jag bryter, etc) mycket tilltalande.

Utfrågningar om var jag kommer ifrån, och varför och när och hur, händer oftast i situationer där någon förväntas föra ett avslappnande samtal om neutrala saker med mig. Typ vårdpersonal, eller egentligen vilka andra som helst som slutar på "personal". Nu kan jag av förklarliga skäl inte grunda detta på egna erfarenheter, men jag tror inte neutrala ämnen för infödda svenskar, ens såna som kommer från annan del av landet, särskilt ofta är saker som vilket politiskt styre det var i födelseorten när de var små, hur deras familjesituation såg ut när de flyttade in i stan där de bor nu, om de trivs i stan där de bott i snart femton år och om de funderar på att flytta tillbaka.

Jag är fullt kapabel att prata om vädret, OS, att min klänning kommer från H&M, och annat som jag antar att -personalen tvingas att prata om med folk som inte uttalar r-ljud exotiskt. Jag förstår att -personalen kanske tycker det är roligt med omväxling, men det är deras jobb att se till att jag trivs, småsnacket är för min skull, och för mig är det ingen omväxling att dra Leningrad-numera-S:t Petersburg-Lettland-jo, det var ju Sovjet på den tiden-skulle fylla tolv. Inte nog med att det blir tjatigt, det är dessutom ändå ganska personliga saker som de flesta inte har med att göra det handlar om. Hade det bara varit "var kommer du ifrån" hade jag varit betydligt mindre irriterad. Det här är precis som polygrejen - jag får betydligt mer närgångna och okänsliga frågor om mitt relationsliv än monogama. (här, här)

För att summera det hela - jag kan inte tala om varför andra, på deras personliga plan, tycker det är jobbigt med kommentarer om hudfärg, brytning och ursprung. Men jag stör mig på sådana för att de påminner mig om att jag inte kan tvätta bort det, dölja det och maskera det. Att jag inte kan göra mig neutral. Att jag kan gå runt och tänka "ingen tänker ju på att jag bryter" men att det inte är sant, för folk tänker visst. Det handlar inte om värdering, det handlar om att jag vill välja vilka signaler jag sänder ut.

Och jag tycker aldrig, aldrig, om att bli behandlad som ett cirkusdjur eller att bli utfrågad om privatlivet av människor som varken har med det att göra eller ens är intresserade.

Och om jag, snart 26, säger att jag kom till Sverige som tolvåring är det inte helt nödvändigt att påpeka att jag pratar bra svenska. Jag lovar. Här ska jag ha etiketter när jag kommer hem!

Jag har skrivit om mig och invandrarskapet förut, typ här och här.