Vågen

Ibland känner jag för att recensera, och nu ska jag fan recensera Vågen. Jag såg den igår.

Det var förjävligt att man tar material med så mycket potential och sedan sumpar allt genom att försöka coola till det. Tänk att nån tar ett ovanligt lyckat porträttfoto med sin n00biga digitalkamera, och sedan kör det på högkontrast i bildbehandlingsprogrammet som följde med kameran för att det blir ju mycket ballare så. Så var filmen.

Filmens största miss är att man inte rycks med. Jag rycktes i alla fall inte med, och det är nog inte jag, utan filmen - varför skulle man ryckas med om det visas ytterst lite av själva Vågen-magin och mycket jams med otroligt trista figurer? Mordet (säg inte att jag spoilar, det har stått överallt att de har lagt in ett mord för att budskapet verkligen ska gå in) kvaddar det som annars skulle varit ett värdigt slut. Och kan någon förklara varför man tre gånger på lika många minuter fick veta att vuxna människor har sex?

Nä, Petter, nästa gång ser vi den franska skolfilmen!

Betyg:
Rent allmänt, liksom: -is -is
Att de spelade the Hives: -is -is -ibus -ibus

Privat och politiskt

I en recension av Med Livet som Insats anmärkte jag på formuleringen om att Lili Briks relationssyn kallades för "teorier" medan de som ville ha traditionella förhållanden slapp få äktheten i sina känslor ifrågasatt. Sedan dess har jag vid många tillfällen märkt att man ses akademisk, teoretisk och inte kännande på riktigt när man pratar om alternativ till romantiska monogamin. Allt detta för att man råkar kunna formulera vad man känner bra, och det l'är man sig efter att man uppenbarligen tänkt utanför normen och dessutom fått förklara sig för tusen pers. För monofolk räcker det bara att säga "jag känner så" och "det känns rätt" så kommer de undan, och de känner medan de andra tänker.

Jag är inte bitter.

I alla fall. Mitt relationstänkande pågår naturligtvis som mest när jag känner som mest, när jag befinner mig i en ny situation, träffat en ny person, när allt är drama eller bara storm eller bara nytt. Då tänker jag och formulerar och skriver litervis med dagbok. Och det är då jag har som mest att säga och vill blogga det som minst, för även om jag kanske är lugn med att lämna ut mina egna känslor är det inte okej att lämna ut andras. Och även när stormen lugnat ner sig och dramat fått sin upplösning har jag ingen större lust att dra in konkreta exempel för att det är liksom mitt fucking privatliv och framför allt andra människors fucking privatliv. Jag tycker det är jobbigt nog att Stangel jämt blandas in.

Jag hittar inget sätt att både äta kakan och behålla den, lämna ut mig själv utan att lämna ut civila. Ibland blir en tanke alltför torr utan sammanhanget, men det finns historier som mår bäst av att inte offentliggöras, och anonymiserar man någonting till oigenkännhet är det lika bra att låta bli att skriva över huvud taget. När jag såg Elins nyrelationspost blev jag grymt frustrerad över alla tankar i huvudet som är bra och intressanta och ser faktiskt även bra ut fångade på papper. Men nej. Och jag menar nu inte att vara en tease, utan jag vill bara klaga på att jag teoretiserar och tänker kring relation och inte kring, säg, bilar. Det är liksom en helt annan sak med bilar och mode och musik.

Till någonting helt annat - fula kvinnor. Julia Skott länkar till en krönika om Susan Boyle, som kanske inte kommer med nya tankar, men är klar, tydlig, och smärtsamt sann.

Till någonting helt annat - det är, som vanligt, förskräckligt synd om Pär Ström. Dumma feminister är ute efter honom. Det är förstås ännu mer synd om min kompis Petter för att både Arkimedes och Newton är out to get him (läsare säger att de gillar mina anglicismer sådeså), men det är ändå synd om Pär Ström. Tycker i alla fall Pär Ström. Det skulle nog vara mindre synd om honom om han istället för att innan han blivit anfallen börja försvara sig mot Fienden tänkte tanken att öppna ögopnen att se att väldigt många andra tycker som han i väldigt många frågor. Ja, till och med såna där feminister. Fast en del av dem skulle kanske inte vilja ha Ström som kompis, för han anser att "det [är] ett känt faktum att män är mer tävlingsinriktade och statistiskt sett satsar hårdare på karriären än kvinnor [...] medan kvinnor statistiskt sett ger högre prioritet åt andra områden i livet" förklarar varför kvinnors underrepresentatrion i bolagsstyrelser inte beror på diskriminering (och nog inte heller strukturer och sånt trams, u-huh).

Det påminner mig om en grej jag tänkte blogga om nångång, kan ta det nu. Alla människor som är "mot feminism för jämställdhet", ni vet vilken typ jag menar, som hävdar att allt prat om strukturer och att kvinnor är förtryckta och har sämre förutsättningar gör kvinnor handlingsförlamade. Hur drar man den slutsatsen? Det är förstås ett sätt att se det, men insikter om strukturer kan också få en att kämpa. Jag blir själv inte så passiv som förbannad, för jag vet att det är inte mig det är fel på. Vad är det för jäkla människosyn man har om man tror att insikt om förtryck automatiskt leder till passivisering?

Till någonting helt annat - imorgon ska jag till Marrakech. Ifall jag är borta från Internet fram till söndag eller om jag dyker upp tidigare beror på om jag får tag i Internet där. XoXo, y'all!

Intressant! Läs även andra bloggares åsikter om relationer, självutlämnande, susan boyle, fulhet, pär ström, mansförtryck, stackars

Love is wicked

I söndagsbilagan till gårdagens DN fanns det en notis om ideal, trender som vänder, och att Beth Ditto är på omslaget till Love. Och nåt om lågkonjunktur och att man vill se välnärda människor.

Alltså, seriöst. Är det här ett avancerat första april-skämt? För ingen kan väl på allvar tänka så?

Seriously... Läs även andra bloggares åsikter om beth ditto, love, kroppsideal, ideal, nya ideal, nygamla ideal, trender, trender som vänds

...där Tanja erkänner att det har hänt att hon sett förtryckande patriarkala strukturer i sammanhang som kanske var enklare än så.

Jag pratade PRAO med Petter igår, och nämnde att jag praoade på Ericssons optofiberavdelning när jag gick i åttan. Det var snorkul, jag fick pilla lite i fabriken, men framför allt gå på en massa föreläsningar som egentligen var riktade till personalen som skulle vidareutbildas och så fick jag privatlektioner med en massa specialister. Jag kom att tänka på att jag skrev dagbok då och i dagsboken uttryckte mitt missnöje över att alla specialisterna inledde med att behandla mig som ett pucko och förklara vad en laser är, eller typ att ljuset kan ses som en stråle som studsar. Jag minns att jag skrev att de blev himla förvånade när en blond flicka avbröt dem och hade stenkoll.

Såhär tio år senare kan jag nog medge att de sannolikt inledde sina stunder med mig med n00bgrejor för att jag gick i åttan, inte för att jag var blond flicka. Utvecklingspsykologiskt kan man nog säga att jag fortfarande var något egocentrisk och antog att de visste att jag var värsta fysiknörden bara för att jag visste att jag var värsta fysiknörden.

Yo! - se the realest studentorkester i stan!

Ja! Ni vet, studentorkestern jag är med i, PQ? Vi ska ha konsert! Nästa lördag, dvs 18 april på Nymble (KTH:s ursnygga funkiskårhus)! Det kommer bli hur fett som helst, av bland annat följande anledningar:

• Varje konsert har ett tema och årets är Yo!, det vill säga hip hop.
• Hur kan det bli fel när ett gäng ytterst vita studentjazzorkestermusiker- och dansare gör konsert med hip hop-tema?
• Jag är en av de tre huvudansvariga.
• De övriga två är minst lika duktiga och intelligenta som jag.
• Jag är delansvarig för en massa småsaker, bland annat manuset där jag kommer att skriva in att bugg är en dum dans.
  
• Folk kommer klä av sig på scen.
  
• Jag kommer klä av mig på scen.
• Jag kommer dessutom dansa.
• De fyra elementen kommer samtliga närvara i någon form.
  
• Det kommer skämtas om din mamma.
• Man får kasta fisk på folk.
  
• Det kostar bara 100 spänn, och vill man gå på matinéföreställningen är det ännu billigare. Men man vill helst gå på 16:03-föreställningen. Den är the real motherfucking deal, om man säger så.
  

Biljetter kan bokas här, men om sidan ligger nere kan ni maila mig på swussian@gmail.com. Facebookeventet är här, ifall ni inte klarar er utan ett facebook-event.

Debattdisk

Av en anonym i Elins inlägg jag länkade till i förra inlägget har jag lärt mig att man tydligen kan diska folk från debatten för att de säger ett särskilt ord. Vad behändigt! Då ska jag passa på att diska alla som nämner Beth Ditto i diskussioner om ideal. Alltså, "nämner Beth Ditto" som i "men, såna kvinnor syns visst i offentligheten, ta till exempel Beth Ditto!". Av samma anledningar som att jag i inledande inlägget i den här bloggen ville byta Ljungberg-kampanjen mot vilken godtycklig som helst.

Ja, Beth Ditto finns. Och syns. Kan du nämna fler? Har du tänkt på varför det är just hon som dyker upp som exempel efter exempel, i den här diskussionen i olika sammanhang? Jag hade förresten inte vetat vem hon var om hon inte var tjock-och-het. Jag har aldrig hört hennes band, jag har aldrig läst intervjuer med henne som artist, men jag har stött på henne som exempel på överviktig och attraktiv kvinna väldigt många gånger. Min senaste blogg-återupplivning började jag bland annat med ett inlägg om att jag läst en notis om ändrade ideal som tidningen Love skulle vara ett tecken på - kort senare dök det i SvD upp en artikel som fick det att låta som att tidningen verkligen var ett tecken i tiden och en frisk fläkt. Både Beth Ditto på omslaget och de inne i tidningen.

–Är det inte förvirrande och fantastiskt att ha en ikonisk person som inte har en 60 centimeters midja? frågade Katie Grand retoriskt läsarna i sin introduktion och lovade att det i hela numret inte skulle finnas en person som var ”sample size”, modevärldens numera standardiserade mått för modeller och skådespelerskor.

Men när jag bläddrar i tidningen blir jag rädd, verkligen rädd, för jag förstår att "bryta mot normer" och "vara utanför ramarna" är i sammanhanget inte att väga tjufem kilo mer än en proffsmodell eller ha midja på 75 cm. Standarden verkar vara så snäva att Raquel Zimmermann ska ses som avvikande. Eller Natalia Vodianova. Eller någon annan av de många modellerna som poserar på konventionellt vackra foton. De är i alla fall med i tidskriften, och inga människor i sample size skulle ju förekomma. Det är möjligt att jag bläddrat förbi någon pyttebild, men Ditto är den enda som verkligen inte är smal i hela tidskriften.

Det här är verkligen en fråga om bugg och feature, för det skulle kunna vara en feature i form av superintelligent kommentar på snävheten i idealen. Men jag tror snarare på hemmablindhet, kraftiga referensramproblem och bugg.

Så, seriöst. Kan ni inte nämna ett annat exempel får ni inte vara med och leka. Ni är, vad var det det hette... omedelbart diskade från diskussionen!

Beth hitto, beth ditto... Läs även andra bloggares åsikter om kroppsideal, ideal, beth ditto, tjock och het, love, referensramar, avvikelser, normer

Sex objekt (plutmun på återvunnet papper)

Alla och deras moster har bloggat om Lisa Magnussons krönika (läs gärna den, så fattar ni vad resten av inlägget handlar om), bland annat Elin som redan i rubriken trött påpekar att det är ju faktiskt skillnad på sexobjekt och sexuell. Och så påpekar Elin att det inte är så jävla konstigt att brudar vill vara sexiga och åtrådda, däremot är det något off att någon kallas sexualfientlig när hon inte vill se sexig ut i ett sammanhang som inte har någonting med hennes sexualitet att göra. Som att anklaga Tuva Novotny för att vara matfientlig och ätstörningsgivande om hon inte ville äta eller åtminstone se hungrig ut när hon fotades för intervjuer om sitt skådespelande. Det senare är min jämförelse, inte Elins, och jag är rätt stolt.

Men det jag fastnade för var mest det här (bit av originalkrönikan med Elins kommentar i fetstil):

Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.

För ja, när jag tänker efter, det handlar ju ofta mycket mer om pose och nån sorts schablon för "kvinna sexig på bild" än hur man egentligen för när man vill få ligga. Naturligtvis kan en hel del bilder med standardsexuella poser vara menade att vara sexiga, men jag tror att det ofta handlar om "det är så man posear". Och kanske framför allt om blandningen, "det är så man gör när man ska se sexig ut på foto". Jag vet precis hur jag ska se ut på bild för att det ska bli en sån där "kvinna sexig på bild"-bild. Det är inte alls så jag skulle se ut om jag i verkliga livet skulle få för mig att känna mig sexig och åtrådd. Och så är det uppenbart att det finns en mycket tydligare schablon för kvinnligt sexigt än manligt sexigt, tänk bara hur mycket lättare det är att föreställa sig hur en kvinna skulle göra porrmin jämfört med en man. I do not approve.

Sen väcker krönikan och efterföjande diskussionen massor av viktiga tankar. Objekt/subjekt, naturliga kvinnor (lätt för vissa att vara osminkade...), ehh.. nåt mer. Värt att läsa, hur som helst.

Tanja har objektifierade beställningsfotade män som skrivbordsbild, det är mycket intressant. Läs även andra bloggares åsikter om feminism, lisa magnusson, objekt, sexobjekt, sexsubjekt, plutmun, porrmin, fantasilös pose

Vårkänslor

Jag svarar på frågan om jag har vårkänslor i gårdagens Metro. Ser ut som en mupp gör jag också.

Dessutom var jag omnämnd i SvD igår, i en krönika av Lars Berge. Jag fick läsa den i förväg och korrade lite faktafel (typ att det stod att jag är 24, men jag fyllde ju kvartsekel nyligen), däremot lät jag Berge tycka vad han ville och behöll mina åsikter om att det jämt ska lyftas fram saker som att jag har "barnslig röst". Och att jag har tvåkommanoll. Det andra är nästan mer irriterande. Två komma noll, mycket viktigt att lyfta fram att jag är smart. Och psykolog. Och får man plats får man in Teknisk Fysik. Och "inget offer".

Apropå min synlighet i media håller vi på och diskuterar mycket yrkesetik i skolan just nu, vilket jag är helt för, men jag känner mig utpekad ibland. Typ i fallet Linda skriver om. Jag blir grymt avis på mina teknologvänner som slipper bry sig om sånt här.

För övrigt har Louise P svarat på mitt inlägg om det där stycket i hennes bok när hon låter sig verka oförmögen att se självklarheter. Inte nog med att hon missar min poäng och tillskriver mig åsikter när jag pratar om en slutsats B som är helt självklar om man är med på antagandet A, hon kan dessutom inte konstruera drinking games.

Förresten läser jag Pär Ströms genusblogg för det är ofta saker där som jag håller med om att det är puckat och ojämställt. Dessutom blir det lätt, om man är jag och främst umgås med vettigt folk, att tro att folk som dissar feminister som osexiga och no sense of fun inte finns på riktigt. I Ströms blogg blir man påmind om att de finns, så det är vettigt att lyfta fram dem ibland. Här är det t ex tjafs om att en studentförening tryckt upp tröjor med texten "jag vill dansa utan dina händer påmig". I kommentarerna får man veta att tafs inte är så farligt, att ha händer på folk är en del av parningsleken och det är tydligen dans med, feministerkan inte dansa, de som inte vill ha oprovocerad kroppskontakt på dansgolvet lider av beröringsskräck... osv.
Det jag tycker är tragikomiskt här är att Ström är någon sorts integritetsdebattör också. Det där med att slippa att främlingar lägger händerna på en när man dansar är väl sjutton just en integritetsfråga?

Och som vanligt, öh, har varit kass på att blogga på sistone. har inget nyskapande att säga. Vill ni höra nåt särskilt från mig får ni säga till så bloggar jag nåt jag inte tycker är nyskapande, men nån annan kanske. Puss!