Okej, efter tänkandet på egen hand och samtal med pojkvännen måste jag erkänna att jag borde varit mer skillad än att använda talspråk som "dummare" och "smartare" i ett så pass infekterat sammanhang (jag gjorde det här). Jag ska försöka att inte göra om det. Så Niklas Hellgren får 0,5 poäng för korrekt ordmärkning i sitt inlägg.
Men jag fattar fortfarande inte vad han menar med "[j]ag har alltid trott att "intelligenta och duktiga" i bloggnamnet omgavs av något slags underförstådda citationstecken". Att skriva inom citattecken är att citera eller att vara ironisk, jag antar att han menar det senare. Betyder det då att han av någon anledning trodde att jag självmant döpte min blogg till motsvarande "puckade och oengagerade Tanja Suhinina"?
måndag, januari 26, 2009
Efter ett kort Let's Dance-avbrott är jag tillbaka i grundskolan
Än en gång, långsamt och pedagogiskt, ska jag förklara varför jag tycker att elitklasser är en bra idé. (Förmågan att förklara sådant man själv tycker är självklart långsamt och pedagogiskt och om och om igen är en förmåga jag kan tänka mig man är välutvecklad bland jättesmarta barn som utsatts för vanliga klasser) (Nä, nu var jag spydig)
Jag är absolut ingen motståndare till att skolan individanpassar undervisningen. Att lärarna försöker se till att alla barnen får uppgifter på deras egen nivå. Jag hoppas att alla förstår det.
Men.
En självklar fördel med att undervisa fler än ett barn i taget är att man sparar pengar, det är ju liksom mer kostnadseffektivt att ha en skolbyggnad med en lärare per n elerver än att lärarna skulle gå hem till varsitt barn och skola dem var för sig. Mn det finns andra fördelar och ett viktigt är att kunna prata om det man lär sig med andra som ligger på ens nivå, lösa problem tillsammans, lära sig samarbeta på uppgifter. Sist någon förklarade för mig varför jag behövde göra grupparbeten i grundskolan berodde det på att en av poängerna med att gå i skolan var att lära sig att jobba i grupp. Jag har aldrig sett ett läroplan, men det är säkert så.
Om man ligger på normal nivå har man många klasskamrater som man kan samarbeta med, för det är många som ligger i mitten. Det är nåt som en del debattörer i den här frågan verkar missa, förresten. De talar om att det finns tre grupper - underpresterande, normalpresterande och överpresterande, och får det att låta som om grupperna var lika stora. Sådant är ju förstås lite som man vill dela upp det, men ska man tala om extremgrupperna som är så extrema att det blir intressant att diskutera särskild undervisning som specialklasser, ja, då är det inte tal om tre lika stora grupper. Och när jag skriver om elever som skulle må bra av elitklasser menar jag inte den bäst presetrande tredjedelen, utan snarare den bäst presterande hundradelen. Om ens så många.
Men tillbaka till grupparbete. Det hävdas ofta att det är bra med variation i en grupp och att barnen lär sig samarbeta. Barn som är lite övr medel och barn som är lite under och barn som är heölt fantastiskt genomsnittliga kan samarbeta och ha utbyte av varandra och lära varandra och så. Absolut. Men de barnen som är hopplöst före (eller har potentialen att vara hopplöst före, om det inte vore så att lärarna förbjuder dem att räkna vidare i boken, eller vad det nu kan vara) har inte alls samma utbyte av sina normala klasskamrater. De läser (förhoppningsvis) inte samma avsnitt som resten av klassen, till att börja med. De kan naturligtvis utnyttjas till att vara extralärare, vilket jag har hört är supervanligt, och hjälpa de andra barnen. Men det är dels socialt stigmatiserande att alltid vara den som förklarar, och dels taskigt att aldrig få vara den som får saker förklarade för sig.
Jag anklagades nyligen för att uttrycka mig föraktfullt fast jag läser psykologi, men det inses lätt att man som barn eventuellt kan få en självbild med starkt inslag av "jag är alltid smartast" om man alltid är den som lär ut och förklarar för jämnåriga.
Det är guld värt att få prova på att vara både den som fattar först och den som fattar sist, den som förklarar och den som får saker förklarade för sig. Det är guld värt att kunna diskutera problem, böcker och frågor med andra som läser samma sak. Det är guld värt att inte alltid vara bäst*.
*I nåt ämne som inte är gympa, som är en helt från resten av skolväsendet fristående institution i djungelns lag. Separat inlägg om det senare.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, begåvade barn, elitism, långsamt och pedagogiskt
Jag är absolut ingen motståndare till att skolan individanpassar undervisningen. Att lärarna försöker se till att alla barnen får uppgifter på deras egen nivå. Jag hoppas att alla förstår det.
Men.
En självklar fördel med att undervisa fler än ett barn i taget är att man sparar pengar, det är ju liksom mer kostnadseffektivt att ha en skolbyggnad med en lärare per n elerver än att lärarna skulle gå hem till varsitt barn och skola dem var för sig. Mn det finns andra fördelar och ett viktigt är att kunna prata om det man lär sig med andra som ligger på ens nivå, lösa problem tillsammans, lära sig samarbeta på uppgifter. Sist någon förklarade för mig varför jag behövde göra grupparbeten i grundskolan berodde det på att en av poängerna med att gå i skolan var att lära sig att jobba i grupp. Jag har aldrig sett ett läroplan, men det är säkert så.
Om man ligger på normal nivå har man många klasskamrater som man kan samarbeta med, för det är många som ligger i mitten. Det är nåt som en del debattörer i den här frågan verkar missa, förresten. De talar om att det finns tre grupper - underpresterande, normalpresterande och överpresterande, och får det att låta som om grupperna var lika stora. Sådant är ju förstås lite som man vill dela upp det, men ska man tala om extremgrupperna som är så extrema att det blir intressant att diskutera särskild undervisning som specialklasser, ja, då är det inte tal om tre lika stora grupper. Och när jag skriver om elever som skulle må bra av elitklasser menar jag inte den bäst presetrande tredjedelen, utan snarare den bäst presterande hundradelen. Om ens så många.
Men tillbaka till grupparbete. Det hävdas ofta att det är bra med variation i en grupp och att barnen lär sig samarbeta. Barn som är lite övr medel och barn som är lite under och barn som är heölt fantastiskt genomsnittliga kan samarbeta och ha utbyte av varandra och lära varandra och så. Absolut. Men de barnen som är hopplöst före (eller har potentialen att vara hopplöst före, om det inte vore så att lärarna förbjuder dem att räkna vidare i boken, eller vad det nu kan vara) har inte alls samma utbyte av sina normala klasskamrater. De läser (förhoppningsvis) inte samma avsnitt som resten av klassen, till att börja med. De kan naturligtvis utnyttjas till att vara extralärare, vilket jag har hört är supervanligt, och hjälpa de andra barnen. Men det är dels socialt stigmatiserande att alltid vara den som förklarar, och dels taskigt att aldrig få vara den som får saker förklarade för sig.
Jag anklagades nyligen för att uttrycka mig föraktfullt fast jag läser psykologi, men det inses lätt att man som barn eventuellt kan få en självbild med starkt inslag av "jag är alltid smartast" om man alltid är den som lär ut och förklarar för jämnåriga.
Det är guld värt att få prova på att vara både den som fattar först och den som fattar sist, den som förklarar och den som får saker förklarade för sig. Det är guld värt att kunna diskutera problem, böcker och frågor med andra som läser samma sak. Det är guld värt att inte alltid vara bäst*.
*I nåt ämne som inte är gympa, som är en helt från resten av skolväsendet fristående institution i djungelns lag. Separat inlägg om det senare.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, begåvade barn, elitism, långsamt och pedagogiskt
söndag, januari 25, 2009
Let's Dance - nu med rubrik på svenska och rättstavad dessutom!
Blondinbella åkte ut ur Let's Dance. Fuckers. Jag vet inte om det är för att hon är tjej eller för att så många hatar henne (delvis för att hon är tjej), men hon var absolut och klart inte sämst.
Jag läser genom blogginlägg som, precis som mitt här, kommenterar Sonja Schwarzenbergens artikel från DN. Det är lite roligt. Exempelvis skriver Schwarzenberger:
Jag läser genom blogginlägg som, precis som mitt här, kommenterar Sonja Schwarzenbergens artikel från DN. Det är lite roligt. Exempelvis skriver Schwarzenberger:
När Tobias Carlsson gör ett strålande jobb med koreografin som passar Elisabet Höglund fantastiskt får han höra det och inte har jag några invändningar mot det. Men. När turen kom till "Sveriges starkaste man" var det ingen som lade märke till hur hans partner Annika Sjöö hade trollat med honom. Kvinnorna förutsätts höja sina kändisar. När männen gör det blir alla till sig i trasorna och utbrister: Oh la la - så osjälviskt! Skåda!Minst två kommentarer i inläggen anklagar Schwarzenberger för att ljuga, för Annika Sjöö fick jättemycket beröm för det i fredags. Det är helt fantastiskt roligt, för artikeln publicerades före programmet. Dels kan artikelförfattaren inte anklagas för att hon inte kunde förutspå vad juryn skulle säga efter att hon skrivit artikeln, och dels kan det faktiskt till och med vara så att juryn läser DN. Vissa bloggkommentatorer skulle inte mejka det till en elitklass, om vi säger så.
fredag, januari 23, 2009
Потому-что на десять девченок по статистике девять ребят
Sonja Schwarzenberger beat me to it, tänkte blogga om det när jag kom hem idag, för att blogga om nåt annat än elitskolor.
Jag tycker om att se på Let's Dance. Det är avkopplande, det är dans, det är färger och rör sig, jag gillar att se människor utvecklas. Och så är det en akademisk guilty pleasure - alltså nåt som egentligen är lågkultur och under ens nivå, som man tycker om att se på och skäms lite för det, men samtidigt ser man förstås inte på det som en annan medelsvensson utan för att man är intresserad av att studera sin samtid och mönster, och man skäms för att man inte ens kan kolla på vanlig fredags-teve utan att dra in popkulturanalys.
Och en sån där samtidsmönstergrej är att killar är winners, för herrejävlar vad de har lägre krav på sig. De behöver inte ens försöka rör sig snyggt, de behöver bara gå utan att ramla, så är alla nöjda. Gör de någonting utöver att inte ramla (gärna en ful-tönt-sexig move) dör alla av kollektiv extas. Åh my god, en man på dansgolvet!
Det suger.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om let's dance, feminism, könsroller, akademiskt guilty pleasure
Jag tycker om att se på Let's Dance. Det är avkopplande, det är dans, det är färger och rör sig, jag gillar att se människor utvecklas. Och så är det en akademisk guilty pleasure - alltså nåt som egentligen är lågkultur och under ens nivå, som man tycker om att se på och skäms lite för det, men samtidigt ser man förstås inte på det som en annan medelsvensson utan för att man är intresserad av att studera sin samtid och mönster, och man skäms för att man inte ens kan kolla på vanlig fredags-teve utan att dra in popkulturanalys.
Och en sån där samtidsmönstergrej är att killar är winners, för herrejävlar vad de har lägre krav på sig. De behöver inte ens försöka rör sig snyggt, de behöver bara gå utan att ramla, så är alla nöjda. Gör de någonting utöver att inte ramla (gärna en ful-tönt-sexig move) dör alla av kollektiv extas. Åh my god, en man på dansgolvet!
Det suger.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om let's dance, feminism, könsroller, akademiskt guilty pleasure
onsdag, januari 21, 2009
det här hittar jag bara på för jag är sådär skrytintelligent, det är inget problem egentligen
Whoa vad det har kommit kommentarer. Lite reaktioner, i kort form och stora drag.
1337
Alla som kommenterar om att elitklasser skulle skapa elitistiska individer kan läsa mitt originalinlägg, för jag bemöter det där. Ja, de kanske skulle. Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.
OBS-klasser
Alla som säger att det inte är bra med specialklasser för barn som behöver extra hjälp för att nå upp till godkänt för att de blir stämplade som puckon och får lågt självförtroende har nog väldigt rätt. I alla fall blir effekten så lite väl ofta i verkligheten för att man ska blunda för den. Men okej OBS-klasser är dåliga, avskaffa OBS-klasser då. Varför vända sig mot elitklasser? För att begåvade barn skulle bli stämplade som begåvade och tro på sin förmåga och våga visa upp den? Om det är just OBS-klasser som är ett problem, avskaffa dem och tillskaffa "elitklasser". Och de som pratar om att barn som behöver dras upp till "normalnivån" inte får all hjälp de behöver - visst. Det är kasst. Men då heter det att barnen blir svikna, och att de behöver hjälp är en tanke som de flesta tycks kunna hantera. Inte tanken på att barn som klarar skolprogrammet och lite till behöver hjälp.
Stackars smarta flicka
Jag känner mig KRÄNKT och personligt förolämpad... nej, men faktiskt ledsen och osynliggjord när folk inte tar det här på allvar. Det ses som nåt jävla lyxproblem som av varandra oberoende begåvade hittat på när de satt och rullade tummarna, färdiga med sina matteböcker. Det är som att folk ofta har svårt att ta rika människors problem på allvar. Men FFS. Det är barn. Som lider. Lite fucking medkänsla, tack. Det är rätt bra egenskap för att räknas som en vettig människa. Har jag hört. Pratas det om specialbehandling av begåvade blir det lätt snack om outnyttjad kapacitet, men sällan någonting om känslor och lidande.
Special kontra bara bättre
Det är sån jävla röra i diskussionen. Man blandar ihop klasser för barn med specialbegåvning med klasser med allmänt högre tempo och krav. Jag kommer ihåg att när jag skulle börja i min första matteklass nämnde jag för min gamla fröken att jag tyckte det var najs att jag skulle få gå i klass med allmänt högre nivå. Hon började yra nåt om att nämen, bara för att hon är bra på matte betyder inte att man är duktig på nåt annat, tänk bara på T som också kom in, men stavade som en kratta. FAIL! Dels på personlig nivå, jag känner fortfarande T och hon är grymt allmänt intelligent och framgångsrik och fantastisk. Dels på allmän nivå, det finns visst samband mellan intelligens på ett område och på andra, och matteintelligens och allmän skolintelligens är inte så jäkla olika.
Gruppering och uppdelning och homogenitet
Jag har svårt att se hur "elitklasser" skulle vara mer homogena än klasser som de ser ut nu - alltså efter var man bor. Och förresten låter väl förmågan att suga in skolplanen som ett någotsånär relevant sätt att gruppera på i skolan.
Det finns andra lösningar
Ja.
"Jag hade personligen inte velat gå i elitklass"
Men slipp då. Andra hade velat.
Klassbakgrund och uppväxtvillkor och familjens studievana påverkar hur man presetarar i skolan
25 mars 1984 var inte igår, men det var en solig söndag och dagen då jag föddes.
Jag är något arg, ja. Och ledsen. Och något underbemannad när det kommer till att läsa alla kommentarer och svara och så. Om jag inte svarat på just din kommentar är det inte för att jag hatar dig utan för att jag helt enkelt inte orkar just nu, det är mycket på gång.
---------------
PS. Jag har visst nyss blivit länkad till från en skunkdagbok
Men jag tycker förstås det är häftigt att jag är "det sympatiska i den stora ondskan". Jag vet ju inte vad den är, men min partner in crime är enligt egen utsaga en "Identitär Indo-Europeisk Traditionalist"
Ännu mer PS
Alltså, jag måste länka till det här. Jag försökt stå emot, men...
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om begåvning, skolsystemet, elitism, elitklasser, obs-klasser, barn, lidande, specialklasser, äckliga streberjävlar
1337
Alla som kommenterar om att elitklasser skulle skapa elitistiska individer kan läsa mitt originalinlägg, för jag bemöter det där. Ja, de kanske skulle. Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.
OBS-klasser
Alla som säger att det inte är bra med specialklasser för barn som behöver extra hjälp för att nå upp till godkänt för att de blir stämplade som puckon och får lågt självförtroende har nog väldigt rätt. I alla fall blir effekten så lite väl ofta i verkligheten för att man ska blunda för den. Men okej OBS-klasser är dåliga, avskaffa OBS-klasser då. Varför vända sig mot elitklasser? För att begåvade barn skulle bli stämplade som begåvade och tro på sin förmåga och våga visa upp den? Om det är just OBS-klasser som är ett problem, avskaffa dem och tillskaffa "elitklasser". Och de som pratar om att barn som behöver dras upp till "normalnivån" inte får all hjälp de behöver - visst. Det är kasst. Men då heter det att barnen blir svikna, och att de behöver hjälp är en tanke som de flesta tycks kunna hantera. Inte tanken på att barn som klarar skolprogrammet och lite till behöver hjälp.
Stackars smarta flicka
Jag känner mig KRÄNKT och personligt förolämpad... nej, men faktiskt ledsen och osynliggjord när folk inte tar det här på allvar. Det ses som nåt jävla lyxproblem som av varandra oberoende begåvade hittat på när de satt och rullade tummarna, färdiga med sina matteböcker. Det är som att folk ofta har svårt att ta rika människors problem på allvar. Men FFS. Det är barn. Som lider. Lite fucking medkänsla, tack. Det är rätt bra egenskap för att räknas som en vettig människa. Har jag hört. Pratas det om specialbehandling av begåvade blir det lätt snack om outnyttjad kapacitet, men sällan någonting om känslor och lidande.
Special kontra bara bättre
Det är sån jävla röra i diskussionen. Man blandar ihop klasser för barn med specialbegåvning med klasser med allmänt högre tempo och krav. Jag kommer ihåg att när jag skulle börja i min första matteklass nämnde jag för min gamla fröken att jag tyckte det var najs att jag skulle få gå i klass med allmänt högre nivå. Hon började yra nåt om att nämen, bara för att hon är bra på matte betyder inte att man är duktig på nåt annat, tänk bara på T som också kom in, men stavade som en kratta. FAIL! Dels på personlig nivå, jag känner fortfarande T och hon är grymt allmänt intelligent och framgångsrik och fantastisk. Dels på allmän nivå, det finns visst samband mellan intelligens på ett område och på andra, och matteintelligens och allmän skolintelligens är inte så jäkla olika.
Gruppering och uppdelning och homogenitet
Jag har svårt att se hur "elitklasser" skulle vara mer homogena än klasser som de ser ut nu - alltså efter var man bor. Och förresten låter väl förmågan att suga in skolplanen som ett någotsånär relevant sätt att gruppera på i skolan.
Det finns andra lösningar
Ja.
"Jag hade personligen inte velat gå i elitklass"
Men slipp då. Andra hade velat.
Klassbakgrund och uppväxtvillkor och familjens studievana påverkar hur man presetarar i skolan
25 mars 1984 var inte igår, men det var en solig söndag och dagen då jag föddes.
Jag är något arg, ja. Och ledsen. Och något underbemannad när det kommer till att läsa alla kommentarer och svara och så. Om jag inte svarat på just din kommentar är det inte för att jag hatar dig utan för att jag helt enkelt inte orkar just nu, det är mycket på gång.
---------------
PS. Jag har visst nyss blivit länkad till från en skunkdagbok
Plötslig insikt: Jag läser Oskorei (oskorei.motpol.nu - min anm.) och Tanja Suhinina på samma sätt, det sympatiska i den stora ondskan.Illustrativt. Moget. Konstruktivt.
Men där jag aldrig läser kommentarerna på Oskorei och helt enkelt struntar i allt skit han säger, så kan jag bli så jävla förbannad på Tanja. Debatten som förs här är på ett sätt viktig och jag har aldrig tänkt på saker från ett sånt perspektiv riktigt, men FY FAN ÄCKLIGA STREBERJÄVLAR SKJUT ER I HUVUDET FÖR HELVETE
Men jag tycker förstås det är häftigt att jag är "det sympatiska i den stora ondskan". Jag vet ju inte vad den är, men min partner in crime är enligt egen utsaga en "Identitär Indo-Europeisk Traditionalist"
Ännu mer PS
Alltså, jag måste länka till det här. Jag försökt stå emot, men...
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om begåvning, skolsystemet, elitism, elitklasser, obs-klasser, barn, lidande, specialklasser, äckliga streberjävlar
tisdag, januari 20, 2009
Vi som är smarta har inte så roligt
Whoa vad det blev respons på inlägget om högpresetrande barn och specialklasser för sådana! Många håller med, en del håller inte med, och folk diskuterar utan att kasta paj. Grymt! Tack!
Julia Skott skriver om samma sak och i hennes inlägg och i kommentarerna till det finns det så många och så sorgliga skräckexempel att jag börjar känna att min skolbarndom var lycklig och exemplarisk.
Jag undrar förresten vad vuxna skulle tycka om de var tvungna att tillbringa nio år med människor som de blivit slumpmässigt ihopsatta med, chefer de inte kunde avsätta och arbetsuppgifter som varken var anpassade till deras potential eller intressen.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolsystemet, elitklasser, undervisning
Julia Skott skriver om samma sak och i hennes inlägg och i kommentarerna till det finns det så många och så sorgliga skräckexempel att jag börjar känna att min skolbarndom var lycklig och exemplarisk.
Jag undrar förresten vad vuxna skulle tycka om de var tvungna att tillbringa nio år med människor som de blivit slumpmässigt ihopsatta med, chefer de inte kunde avsätta och arbetsuppgifter som varken var anpassade till deras potential eller intressen.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolsystemet, elitklasser, undervisning
måndag, januari 19, 2009
They sentenced me to twenty years of boredom
Nä, vad var det jag sa? Vad var det jag sa när jag gick i grundskolan, och sedan när jag gick på gymnasiet, och sedan när jag gick på högskolan och sedan när jag läste till psykolog? Vad var det jag sa när klasser för barn med begåvning över medel kallades elitklasser och det var plötsligt dåligt att barn skulle få undervisning på sin egen nivå, medan ingen nånsin ifrågasatt specialundervisning för barn under medel? Vad var det jag sa?92 procent mådde fruktansvärt dåligt under sina grundskoleår klass 1-9. De "bestraffades" inte sällan av både lärare och elever. 50 procent fick ingen förståelse hemma och uppmanades att inte "sticka ut" med sina kunskaper. 68 procent mådde fortfarande dåligt på universitetet. De hade inte utvecklat studievana och trycktes inte sällan ned av sina lärare.
Det här är en av frågorna jag brinner mest för, faktiskt, även om det var länge sedan jag skrev om det. Precis som ätstörningar har varit någonting som gjort min vardag besvärlig i många år, precis som brist på jämställdhet har gjort det, så har en icke-försumbar del av mitt liv fått sig icke-försumbart onödig kvalitetssänkning bara för att jag råkar vara begåvad. Medan vem som helst fattar att det är jobbigt med ätstörningar eller att särbehandlas kasst för att man är kvinna, har väldigt många väldigt svårt att greppa att begåvade barn som sitter och förfaller i vanliga klasser inte "ska känna sig lyckligt lottade och ska vara tysta och lyckliga över att de inte behöver anstränga sig".
Och sedan, när barnen vuxit upp och hamnat i en situation där man faktiskt behöver kunna strukturera sitt arbete och ha någon sorts informationsintagsteknik ska de skylla sig själva för att de inte lärt sig det. Det finns ingen hjälp och ens nollkoll på hur man gör när man anstränger sig skylls på svag karaktär. Det är inte PK nånstans att säga att dyslektiker är dumma i huvudet och borde skärpa sig lite, men att anse att vi som gled genom grundskolan borde skärpa oss i vuxen ålder är av någon anledning mer okej - förmodligen eftersom väldigt få reflekterar över att disciplin är sådant man lär sig, och vissa har aldrig fått någon som helst hjälp med att lära sig detta.
Ja, alltså för att inte nämna det där med att det är typ sjukt bra att stimulera barn, för de mår bra och utvecklas och uppnår potential och gör mer nytta och blir lyckligare och samhällsnyttigare. WIN! Eternal jävla WIN! Att man ligger före/över medel i sin utveckling handlar inte bara om att man räknar snabbare. Det handlar även om att man är intresserad av andra böcker och filmer, andra lekar, andra typer av social interaktion. Just det sociala, förresten. Barn som gör inte lika bra ifrån sig i skolan brukar man försöka säga nåt snällt om, typ "visst är han dålig på matte, men han är snäll/bra kamrat/duktig på idrott", medan många känner att det är deras livsplikt att trycka ned tänkbegåvade barn med "ja, men visst är det ofta så att smarta barn är dåliga på det sociala". Dels är det sorgligt att inte alla har fattat att "minst en positiv sak för varje negativ" inte innebär "minst en negativ sak om varje positiv". Dels är det ju så att man i skolåldern umgås mycket med jämnåriga, för man är så illa tvungen, och det är inte alltid lätt och kul att interagera socialt med barn som befinner sig där man själv var för två år sedan. Så, återigen, barn blir beskyllda för att de inte är så bra på någonting de aldrig fått lära sig ordentligt.
Förresten, ett av de mest puckade argumenten till varför man inte borde ha "elitklasser" som jag hört är att då kommer barnen i "elitklasserna" bli elitister och tro att de är bättre än andra. Undrar vad personen som kom med argumentet tror att överbegåvade barn som går i vanliga klasser tror. Jag kan lätt intyga att känslan av "jag är Allah och resten av världen är något inkompetenta" är lättare att uppnå i vanlig klass än i klass där alla ligger på ungefär ens höga nivå.
Jag vet inte mer om den undersökningen än vad som står i DN, och jag tycker det är lite underligt med t ex formuleringen "mådde fruktansvärt dåligt", men även om undersökningen visar sig vara mer dramatisk än verkligheten visar den fortfarande på ett problem som i allra högsta grad existerar och som väldigt sällan lyfts fram.
Puss!
/Duktiga och intelligenta
Läs även andra bloggares åsikter om skolsystemet, skola, elitism, elitklasser, elitskolor, begåvade barn, begåvning
tisdag, januari 13, 2009
Utena - min älskling, du är som en ros.
Var ska jag börja?
Ska jag börja i att det finns tre animéer som jag älskar och som i mitt huvud bildar en trolgi, olika epokers sätt att hantera liknande frågor och teman på tre mycket olika sätt? Versailles Ros, och Utena, och Prinsessan Tutu.
Ska jag börja med att återberätta prologen? Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins. (Det var där jag blev såld. Vilken vändning! Innan man ens fått höra openingen!)
Ska jag lista ingredienserna? Tänk er en high school-historia, med inslag av magisk flicka, allegori och hederlig gammaldags ridderlighet med skolans studentråd i centrum. Utena får kårengagemang att verka sexigt. Utena får vad serien än rör vid att verka sexigt, och när jag säger sexigt menar jag inte metaforiskt.
Det vore helt rätt att påstå att sexualitet, genus, det mänskliga psyket och skönhet tillhör mina större intressen i livet. I ljuset av detta är det inte så underligt att jag fallit för Utena, för serien är gjord av allt det där. Jag kan förresten nämna att det är serien, som på engelska heter Revolutionary Girl Utena, jag pratar om här. Det finns även en långfilm; den är "ännu mer knarkad", otroligt vacker, och inte ämnet för dagens föreläsning.
När jag skriver att det är mycket sex i Utena menar jag just det, men det ska inte förstås som att serien är pornografisk eller som att sexet är avsedd att vara eggande. I Utena utforskas sexualiteten som kraft, som maktmedel eller följd av makt, sexualitet som närhet och sexualitet som avståndstagande. Man kan invända att det är skillnad på sex och sexualitet och när sexualiteten utforskas på ett psykologiskt plan försvinner sexet ut ur bilden. Icke så i Utena, här kan "knulla" och "elektrakomplex" existera i samma bildruta, på samma plan och på samma villkor. Sexualiserat bildspråk används för att symbolisera sex, och sexet används i sin tur som symbol för någonting annat. Det är flerbottnat och när man tror att man ligger säkert öppnas ytterligare en fallucka. Serien använder luckorna träffsäkert och växlar mellan nivåer för att på bästa sätt få fram sin kärna. Är det saga som funkar best just nu får man saga. Ibland får man hård brutal verklihet och känga. För att vakna till lite. Inte bara från det sagosymbolistiska i serien, utan även från en hel del myter som man i sin vanliga verklighet är så van vid att man aldrig reflekterar över dem.
Utena tillhör till serier som jag älskar men försöker att inte se om så mycket, jag har sett hela några gånger och det känns att den inte klarar det oskadd. Första gången jag såg den var jag hög på aha-upplevelser, "whow, jag visste inte att man kunde göra så!", och det säger sig självt att det är någonting man inte riktigt kan återuppleva med samma material. Serien är dessutom beroende av upprepningar i sitt berättande, och det kan eventuellt bli lite tjatigt. Serien består av fyra "storyarcs" (vad är den svenska termen?) och jag vet att många har svårt för den andra som börjar med avsnitt 14 för det är "samma sak som händer". Det är förstås poängen, och jag älskade den delen första gången jag såg serien, men faktiskt inte lika mycket på tredje varvet. Jag skriver om det här för att jag vet att en del blir avmotiverade och slutar se på serien där. Puckat. Gör inte det. Har man suttit genom 13 avsnitt och gillat dem kommer man inte ångra att man sett 26 till.
Se inte Utena om: du tål under inga omständigheter att animation ibland ser billig ut, du tål inte heller upprepningar, du tycker om saker som är jättekonkreta och tydliga precis hela tiden, din uppfattning om sex på film är "tits or it didn't happen".Se Utena om: du gillade Versailles Ros och vill ha same but different, du tycker om plågsamt vackra bilder som rör sig till musik som passar sällsynt bra, du är intresserad av människor och relationer, du gillar queer, du är svag för berättelser i skolmiljö, du är min kompis Gabriel och du har sagt att du var nyfiken på den.
Nu är det dags för er att gå. Stick från vår crib! Men hör ni inte, försvinn för fan!Den här bilden, liksom de övriga i inlägget, är tagen från ohtori.nu, en fantastisk sajt med otroligt mycket högkvalitativt Utena-relaterat material.
Take my revolution! Läs även andra bloggares åsikter om utena, shoujo kakumei utena, revolutionary girl utena, sex, knark, rosor, sexualitet, torn, svärd, rosor, sportbilar, skuggteater, rosor, mangafilm, anime, animé, queer, relevant till min sexualitet, rosor
måndag, januari 12, 2009
Min nya hatblogg
När andra envisas läsa typ Blondinbellas blogg för att ha nåt att hata läser jag DN:s kom i form-blogg. Den är mycket vettigare att störa sig på, tro mig.
De senaste dagarna har jag visserligen kunnat tänkt på annat, som Friday Night Lights, men det känns som att det varit mycket ätstörningstankar. Dels har jag blivit mer medveten om vad jag tänker som följd av min alldeles egna ätnoja, och dels om allt runtomkring, samhället, de fantastiska texterna som andra bloggare skrivit, reklamen på stan, löpsedlarna...
Jag tror det heter "januari".
Jag har nu läst ut Bli vän med maten och kroppen av Camilla Porsman. Den var bra. Saklig. Konkret. Boken innehåller information om de vanligaste ätstörningarna, vilket bara det är någonting som saknats. Visst har det stått mycket om anorexia i media, och bulimi, men det låter ofta som att det är det enda som finns. Och att om man inte väger 40 kilo och tror att man är fet, eller om man inte äter storpackglass och kräks, så ska man inte tro att man har problem. Det vore ju ett hån mot dem som är sjuka på riktigt.
Bli vän krossar den bilden ganska ordentligt. Bara det är skönt, för mina problem är lite UNS sådär. Jag vet inte om bokens hjälpavsnitt kan ge mig så mycket just nu, det känns som att det kanske inte riktigt är dags än. Men de senaste veckorna har, inte minst tack vare den, varit det sista till sjukdomsinsikt. Och då har jag ändå gått dit längre, jag tror jag redan för fyra år sedan kunde ibland, öppet och nervöst, säga att jag hetsåt. Och det är förstås vidrigt att en smart och insikitsfull tjej som jag skulle vara så trög, men vet ni hur svårt det är att fatta att det här är sjukt?
Jag har förut nämnt att jag under puberteten hade problem med femininitet. Jag kände ju att nåt var på G, att jag höll på att bli kvinna, och jag var nyfiken på vad det var för värld jag skulle förflyttas till. Jag läste tjejtidningar, typ Cosmo. Där fanns det bilder på leende lyckliga smala retuscherade kvinnor, men artiklarna målade upp en helt annan bild av den kvinnliga vardagen - man skulle ständigt och jämt ha killproblem (ingen kille, ogiftassugen kille, fel kille, otrogen kille, för lite kille, för mycket kille, sexuellt kass kille...) och ständigt vara för tjock och banta.
Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja växa upp till det där?
Jag minns inte exakt när det här med att försöka kräkas upp maten började, men jag var högst 14, tror att 13 är en bättre uppskattning. I fjol slog det att jag hade levt med det i tio år. Grattis.
Och det som var värst var nog inte ens att jag kände mig tjock, för det i sig störde faktiskt inte så mycket. Det som var värst var skammen över att ha så jävla brudiga problem. Det som höll mig från att banta var inte insikt om att det var potentiellt skadligt mot min växande kropp, utan att bantning var en tjejgrej.
A match made in heaven vore en text av mig om det här och senaste Bang med temat "skamligt kvinnligt".
Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rättså futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller. Bland alla de relaterade bloggtexter som kommit upp nu, inlägg och kommentarer, står det på flera ställen om att drömma om att få anorexia när man var yngre. Ha, och media förfasade sig över någon sorts fjortisstereptyp som drömde om silikonbröst!
Jag tror inte jag är riktigt mogen för alla övningarna och hjälpsamma råd som finns i Bli vän, men den har hjälpt mig genom att jag några gånger för många för att kunna vifta bort det tänkte "vadå, är det där en symptom? så tänker jag ju jämt!". Och jag har på något sätt kopplat att bara för att någonting är vanligt betyder inte att det är sunt. Det är inte bara jag som är sjuk, det är världen också. Skönt att äntligen koppla.
Nuä, nu orkar jag inte kräkas mer självutlämnande mognadsprocess över er. Nu ska jag sova. Tack alla som skrivit bra, det må vara en klyscha, men det hjälper att inte vara ensam. Eller att se sådant man tänkt, men inte kunnat formulera, i skrift. Eller att veta att man hjälpt någon annan.
Arg!
Ställde mig på vågen i morse med nedslående resultat igen, pendlar upp och ner mellan att ha gått ner två kilo och ett och ett halvt kilo efter ELVA dagar på isodieten. Jag som hade hoppats på att jag skulle RASA i vikt när jag äter så här sjukt nyttigt. Tänk om jag inte går ner mer än så här? Tänk om jag får stå där med skammen om tre veckor i DN Söndag och redovisa att ”de där sju (nio) kilo fett jag skulle gå ner blev visst bara ett och ett halvt, sorry.”Kanske det, kanske. Eller inte.
Jag vill ju bli en sån där lyckligt-slut-historia som i Du är vad du äter där jag står i någon tjusig efterbild och visar upp min nya minus-sju-kilo-fett-kropp. Det lär inte hända om det fortsätter i den här takten.
Får en massa dåliga tankar i huvudet. Jag kanske skulle skita i isodieten och börja späka mig på riktigt. Köra nutrilett i smyg kombinerat med laxermedel eller skippa äggen till gröten eller minska portionerna? Det är ju ingen som kan kontrollera vad jag äter eller inte äter. Kanske jag får en ätstörning istället för att gå ner sju kilo fett?- här
De senaste dagarna har jag visserligen kunnat tänkt på annat, som Friday Night Lights, men det känns som att det varit mycket ätstörningstankar. Dels har jag blivit mer medveten om vad jag tänker som följd av min alldeles egna ätnoja, och dels om allt runtomkring, samhället, de fantastiska texterna som andra bloggare skrivit, reklamen på stan, löpsedlarna...
Jag tror det heter "januari".
Jag har nu läst ut Bli vän med maten och kroppen av Camilla Porsman. Den var bra. Saklig. Konkret. Boken innehåller information om de vanligaste ätstörningarna, vilket bara det är någonting som saknats. Visst har det stått mycket om anorexia i media, och bulimi, men det låter ofta som att det är det enda som finns. Och att om man inte väger 40 kilo och tror att man är fet, eller om man inte äter storpackglass och kräks, så ska man inte tro att man har problem. Det vore ju ett hån mot dem som är sjuka på riktigt.
Bli vän krossar den bilden ganska ordentligt. Bara det är skönt, för mina problem är lite UNS sådär. Jag vet inte om bokens hjälpavsnitt kan ge mig så mycket just nu, det känns som att det kanske inte riktigt är dags än. Men de senaste veckorna har, inte minst tack vare den, varit det sista till sjukdomsinsikt. Och då har jag ändå gått dit längre, jag tror jag redan för fyra år sedan kunde ibland, öppet och nervöst, säga att jag hetsåt. Och det är förstås vidrigt att en smart och insikitsfull tjej som jag skulle vara så trög, men vet ni hur svårt det är att fatta att det här är sjukt?
Jag har förut nämnt att jag under puberteten hade problem med femininitet. Jag kände ju att nåt var på G, att jag höll på att bli kvinna, och jag var nyfiken på vad det var för värld jag skulle förflyttas till. Jag läste tjejtidningar, typ Cosmo. Där fanns det bilder på leende lyckliga smala retuscherade kvinnor, men artiklarna målade upp en helt annan bild av den kvinnliga vardagen - man skulle ständigt och jämt ha killproblem (ingen kille, ogiftassugen kille, fel kille, otrogen kille, för lite kille, för mycket kille, sexuellt kass kille...) och ständigt vara för tjock och banta.
Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja växa upp till det där?
Jag minns inte exakt när det här med att försöka kräkas upp maten började, men jag var högst 14, tror att 13 är en bättre uppskattning. I fjol slog det att jag hade levt med det i tio år. Grattis.
Och det som var värst var nog inte ens att jag kände mig tjock, för det i sig störde faktiskt inte så mycket. Det som var värst var skammen över att ha så jävla brudiga problem. Det som höll mig från att banta var inte insikt om att det var potentiellt skadligt mot min växande kropp, utan att bantning var en tjejgrej.
A match made in heaven vore en text av mig om det här och senaste Bang med temat "skamligt kvinnligt".
Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning - ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner - och till råga på allt två rättså futtiga sådana för inte fick jag en "riktig" ätstörning heller. Bland alla de relaterade bloggtexter som kommit upp nu, inlägg och kommentarer, står det på flera ställen om att drömma om att få anorexia när man var yngre. Ha, och media förfasade sig över någon sorts fjortisstereptyp som drömde om silikonbröst!
Jag tror inte jag är riktigt mogen för alla övningarna och hjälpsamma råd som finns i Bli vän, men den har hjälpt mig genom att jag några gånger för många för att kunna vifta bort det tänkte "vadå, är det där en symptom? så tänker jag ju jämt!". Och jag har på något sätt kopplat att bara för att någonting är vanligt betyder inte att det är sunt. Det är inte bara jag som är sjuk, det är världen också. Skönt att äntligen koppla.
Nuä, nu orkar jag inte kräkas mer självutlämnande mognadsprocess över er. Nu ska jag sova. Tack alla som skrivit bra, det må vara en klyscha, men det hjälper att inte vara ensam. Eller att se sådant man tänkt, men inte kunnat formulera, i skrift. Eller att veta att man hjälpt någon annan.
Arg!
onsdag, januari 07, 2009
Tack och fuckyou
Tack, alla som kommenterat förra inlägget. Verkligen. Jag ska svara så fort jag kollat på mer Friday Night Lights. First things first.
Elin skrev ett inlägg om pro-anorexia-forum och andra former av uppmuntran där hon tipsar om det jag skrev och anti-tipsar om DN:s kom-i-form-blogg. Jag måste naturligtvis in och läsa. Och jag tycker inte riktigt om det.
Och visst är jag kanske något överkänslig just nu, men för knullet. Det där passar i en pseudosjälvbiografisk dagboksutformad ungdomsbok om anorexiasjuk tjej, inte i en DN-blogg som ska på något sätt föreställa inspiration och gott föredöme.
Tanja ♥ havregrynsgröt med linfrö. Läs även andra bloggares åsikter om kom-i-form-blogg, kom i form, blogg, isodieten, havregrynsgröt, linfrö, puckodumhet, elin är bra. I dare ya!
Elin skrev ett inlägg om pro-anorexia-forum och andra former av uppmuntran där hon tipsar om det jag skrev och anti-tipsar om DN:s kom-i-form-blogg. Jag måste naturligtvis in och läsa. Och jag tycker inte riktigt om det.
Märkligt det här hur plötsligt allt i mitt liv kretsar kring maten. När jag ska äta den, vad jag får äta och hur hungrig eller mätt jag är.-Här
Och visst är jag kanske något överkänslig just nu, men för knullet. Det där passar i en pseudosjälvbiografisk dagboksutformad ungdomsbok om anorexiasjuk tjej, inte i en DN-blogg som ska på något sätt föreställa inspiration och gott föredöme.
Tanja ♥ havregrynsgröt med linfrö. Läs även andra bloggares åsikter om kom-i-form-blogg, kom i form, blogg, isodieten, havregrynsgröt, linfrö, puckodumhet, elin är bra. I dare ya!
Sick of watching weight
Jag tycker om estetik och kläder, jag är kreativ, visuell och taktil, jag tycker om att se kontext i vardagen. Jag borde älska mode. Men jag kan inte. Det blir svårare och svårare för varje gång jag försöker återupptäcka glädjen i att titta på vackra kläder, söka inspiration, häpna och spränga mina egna föreställningar om hur saker kan vara, för varje gång jag dyker ner i tidningar och bloggar blir jag förr eller senare allt för medveten om att jag ser smala människor. Överallt. Det är fan det enda man ser.
Jag ser på foton, jag ser kollektioner, jag ser reportage. Jag ser vackra saker, siluetter och skärningar, jag inspireras, jag vill också... men oops, jag är hopplöst för tjock.
Upplysning: 165 cm och vägt 60 kilo som max.
Jag kan vara hur fin som helst, jag kan ha välsittande kläder, jag kan se smashing ut i dem, men så fort jag börjar söka inspiration i andras bilder slås jag ner och hamnar i periferin av normalfördelningen, i den tjocka periferin. Inte i hur jag upplever mig själv, inget subjektivt, utan helt enkelt objektivt fetare än människorna på bilderna. Provkollektionerna existerar enligt naturlag i små storlekar. Det fungerar det inte att köpa samma jeans fast i min storlek, för de sitter annorlunda, tyget faller annorlunda, tyget stramar åt annorlunda. Det blir en helt annan siluett. Helt annan bild. Helt andra kläder.
Upplysning: jag kan inte ens gå ner till den storleken, jag har för kraftig benstomme för att det ska funka.
Stil handlar om att hitta kläder som passar en själv, som passar ens egen kropp? Oh please och fuck you, jag är inte född igår. Om så vore fallet, varför envisas stilikoner med att vara smala? Gatumode handlar inte om att vara smal, det handlar om att uttrycka sin personlighet, att koordinera och matcha, om att vara kreativ... och streetfashionbloggarna består av bilder på smala människor. Är det människor som handlar secondhand och syr egna kläder fungerar inte provkollektioner-i-storlek-32-ursäkten. Hur fungerar det där sambandet mellan fashion sense och vikt, egentligen? Tappar man allt omdöme om man lägger på sig några kilo? Eller blir man smalare av att bli intresserad av kläder?
Jag tror i så fall på det senare. Och det suger. Och jag tror att man blir mer intresserad av kläder och att bli tittad på när man blir smalare. Och det suger också.
Upplysning: nej, det är inte bara att strunta i det och vara sig själv. Sociala varelser, you know.
Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här. Jag är trött på att å ena sidan höra att fashion handlar om kreativitet och matcha, och å andra sidan se smala människor. Jag har ingenting emot smala människor, förutom rent hat när jag är avis på att de får monopol på snyggt, men jag tycker att någonting är off med att alla vi bär kläder men om man bara tittar på bilderna på hur kläder ska bäras är jag tjock.
Upplysning: Och nu menar jag inte att jag lider av att ses som tjock, utan om att jag faktiskt är under medel för min åldersgrupp.
Jag är så trött på snacket om att det inte spelar roll att modellerna i reportage är smala för det handlar ju ändå om inspiration och upplevelse och helhet. Som om det inte gick att skapa det med andra kroppar för omväxlings skull. Jag är trött på snacket om att modeller är smala för att man ska se plagget och inte hur den sitter på en människa, för modeller som bär kläder i sammanhang som borde handla om att visa just hur kläder sitter på en människa också är smala. Jag är så trött på människor som pratar sig varma om skeva ideal och hur kasst det är och sedan ändå bekräftar dem, som stämmer in så gott de kan.
Upplysning: jag är mycket medveten om att jag också, tack.
Jag är så trött på att läsa om anorexia och förstå att det är hemskt men ändå avundas självdisciplinen. Jag är så trött på att lägga ner energi på att hetsäta, äcklet innan, äcklet under, äcklet efteråt. Illamåendet. Äcklet inför tanken på att kräkas. Äcklet inför tanken på att jag ens tänker tanken. Äcklet när jag försöker. Äcklet och lättnaden när jag misslyckas, än en gång. Tack mamma och Gud för att min kräkreflex inte funkar som den borde. Jag är trött på att vara rädd för att någon gång plötsligt inse att jag kan kontrollera mitt ätande och börja banta och få anorexia. Man dör i anorexia. Jag är trött för att vara rädd att en dag upptäcka att jag kan få mig själv att spy. Jag är trött att när jag tränar tänka på att det får absolut absolut aldrig bli ett beroende. Jag tycker det är roligt att träna, jag tycker om att känna mig starkare och smidigare, att förändra kroppen. Men Gud, eller vad jag nu tror på, låt det aldrig utvecklas till ett självrensningsbeteende. Man dör av bulimi.
Upplysning: nej, det är inte normalt eller eftersträvansvärt eller friskt att tänka som jag gör. Men det är vanligt. Och det är sjukt.
Jag är trött på att höra på att jag inte kan skylla på bilder, för det här handlar egentligen inte om att vara smal. Må vara att det handlar om disciplin, att vara duktig och anpassa sig. Men nu råkar det kanaliseras i smalhet och kroppsäckel, och jag hade hellre velat att all tid och energi som jag ägnat åt att äcklas av min kropp, all energi som gått åt att hålla mig från att äta upp kakpaketet eller att köra upp fingrarna i halsen, att den energin istället gick åt att läsa. Plugga. Ägna mig åt politik. Knyppling, för fan. Vad som helst produktivt som inte går ut på att hata min spegelbild någon gång om dagen.
Så, kära vilka krafter det nu är som står bakom det här. Fuck you. Nu har ni sabbat rätt mycket för mig, och jag har lärt mig leva med det här rätt bra, och jag ska åndå i terapi och kanske lära mig handskas med det ännu bättre. Och jag vet att ni, krafterna, har ett fett försprång och jag vet inte hur man ska kämpa mot er och jag orkar inte ens tänka eller bry mig längre. Och ja, det där med modeintresse är nog sabbat för mig, även om jag lär försöka igen. Men ändå. Ändå. Fuck you, krafterna. Ni kan dra åt helvete. Det tycker jag verkligen.
Hälsningar, Tanja (som har kramats med DSM-IV och Camilla Porsmans Bli vän med kroppen) Läs även andra bloggares åsikter om bilder, ideal, anorexi, bulimi, ätstörningar, vikt, smal, tjock, mode, kläder, att synas, irritation, stil, fuck you
PS.
Ett par mycket läsvärda inlägg som kommit upp snart efter det här och som jag hoppas ni läser. Läs kommentarerna också. Till det här inlägget och andras. Mycket mycket intressant och tänkvärt.
Elin skriver om ätstörningsgrupper på Internet och annat.
Christina skriver om jättemycket av världen, bilderna och ätstörningar.
Elin skriver om Christina och lite till.
Jag ser på foton, jag ser kollektioner, jag ser reportage. Jag ser vackra saker, siluetter och skärningar, jag inspireras, jag vill också... men oops, jag är hopplöst för tjock.
Upplysning: 165 cm och vägt 60 kilo som max.
Jag kan vara hur fin som helst, jag kan ha välsittande kläder, jag kan se smashing ut i dem, men så fort jag börjar söka inspiration i andras bilder slås jag ner och hamnar i periferin av normalfördelningen, i den tjocka periferin. Inte i hur jag upplever mig själv, inget subjektivt, utan helt enkelt objektivt fetare än människorna på bilderna. Provkollektionerna existerar enligt naturlag i små storlekar. Det fungerar det inte att köpa samma jeans fast i min storlek, för de sitter annorlunda, tyget faller annorlunda, tyget stramar åt annorlunda. Det blir en helt annan siluett. Helt annan bild. Helt andra kläder.
Upplysning: jag kan inte ens gå ner till den storleken, jag har för kraftig benstomme för att det ska funka.
Stil handlar om att hitta kläder som passar en själv, som passar ens egen kropp? Oh please och fuck you, jag är inte född igår. Om så vore fallet, varför envisas stilikoner med att vara smala? Gatumode handlar inte om att vara smal, det handlar om att uttrycka sin personlighet, att koordinera och matcha, om att vara kreativ... och streetfashionbloggarna består av bilder på smala människor. Är det människor som handlar secondhand och syr egna kläder fungerar inte provkollektioner-i-storlek-32-ursäkten. Hur fungerar det där sambandet mellan fashion sense och vikt, egentligen? Tappar man allt omdöme om man lägger på sig några kilo? Eller blir man smalare av att bli intresserad av kläder?
Jag tror i så fall på det senare. Och det suger. Och jag tror att man blir mer intresserad av kläder och att bli tittad på när man blir smalare. Och det suger också.
Upplysning: nej, det är inte bara att strunta i det och vara sig själv. Sociala varelser, you know.
Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här. Jag är trött på att å ena sidan höra att fashion handlar om kreativitet och matcha, och å andra sidan se smala människor. Jag har ingenting emot smala människor, förutom rent hat när jag är avis på att de får monopol på snyggt, men jag tycker att någonting är off med att alla vi bär kläder men om man bara tittar på bilderna på hur kläder ska bäras är jag tjock.
Upplysning: Och nu menar jag inte att jag lider av att ses som tjock, utan om att jag faktiskt är under medel för min åldersgrupp.
Jag är så trött på snacket om att det inte spelar roll att modellerna i reportage är smala för det handlar ju ändå om inspiration och upplevelse och helhet. Som om det inte gick att skapa det med andra kroppar för omväxlings skull. Jag är trött på snacket om att modeller är smala för att man ska se plagget och inte hur den sitter på en människa, för modeller som bär kläder i sammanhang som borde handla om att visa just hur kläder sitter på en människa också är smala. Jag är så trött på människor som pratar sig varma om skeva ideal och hur kasst det är och sedan ändå bekräftar dem, som stämmer in så gott de kan.
Upplysning: jag är mycket medveten om att jag också, tack.
Jag är så trött på att läsa om anorexia och förstå att det är hemskt men ändå avundas självdisciplinen. Jag är så trött på att lägga ner energi på att hetsäta, äcklet innan, äcklet under, äcklet efteråt. Illamåendet. Äcklet inför tanken på att kräkas. Äcklet inför tanken på att jag ens tänker tanken. Äcklet när jag försöker. Äcklet och lättnaden när jag misslyckas, än en gång. Tack mamma och Gud för att min kräkreflex inte funkar som den borde. Jag är trött på att vara rädd för att någon gång plötsligt inse att jag kan kontrollera mitt ätande och börja banta och få anorexia. Man dör i anorexia. Jag är trött för att vara rädd att en dag upptäcka att jag kan få mig själv att spy. Jag är trött att när jag tränar tänka på att det får absolut absolut aldrig bli ett beroende. Jag tycker det är roligt att träna, jag tycker om att känna mig starkare och smidigare, att förändra kroppen. Men Gud, eller vad jag nu tror på, låt det aldrig utvecklas till ett självrensningsbeteende. Man dör av bulimi.
Upplysning: nej, det är inte normalt eller eftersträvansvärt eller friskt att tänka som jag gör. Men det är vanligt. Och det är sjukt.
Jag är trött på att höra på att jag inte kan skylla på bilder, för det här handlar egentligen inte om att vara smal. Må vara att det handlar om disciplin, att vara duktig och anpassa sig. Men nu råkar det kanaliseras i smalhet och kroppsäckel, och jag hade hellre velat att all tid och energi som jag ägnat åt att äcklas av min kropp, all energi som gått åt att hålla mig från att äta upp kakpaketet eller att köra upp fingrarna i halsen, att den energin istället gick åt att läsa. Plugga. Ägna mig åt politik. Knyppling, för fan. Vad som helst produktivt som inte går ut på att hata min spegelbild någon gång om dagen.
Så, kära vilka krafter det nu är som står bakom det här. Fuck you. Nu har ni sabbat rätt mycket för mig, och jag har lärt mig leva med det här rätt bra, och jag ska åndå i terapi och kanske lära mig handskas med det ännu bättre. Och jag vet att ni, krafterna, har ett fett försprång och jag vet inte hur man ska kämpa mot er och jag orkar inte ens tänka eller bry mig längre. Och ja, det där med modeintresse är nog sabbat för mig, även om jag lär försöka igen. Men ändå. Ändå. Fuck you, krafterna. Ni kan dra åt helvete. Det tycker jag verkligen.
Hälsningar, Tanja (som har kramats med DSM-IV och Camilla Porsmans Bli vän med kroppen) Läs även andra bloggares åsikter om bilder, ideal, anorexi, bulimi, ätstörningar, vikt, smal, tjock, mode, kläder, att synas, irritation, stil, fuck you
PS.
Ett par mycket läsvärda inlägg som kommit upp snart efter det här och som jag hoppas ni läser. Läs kommentarerna också. Till det här inlägget och andras. Mycket mycket intressant och tänkvärt.
Elin skriver om ätstörningsgrupper på Internet och annat.
Christina skriver om jättemycket av världen, bilderna och ätstörningar.
Elin skriver om Christina och lite till.
måndag, januari 05, 2009
Kommer ifrån
På Snowball träffade jag en massa nya männuskor väldigt ytligt, och det betyder naturligtvis att jag ställts inför frågan "var kommer du ifrån?" mer än under fyra vanliga dagar av mitt liv "Var kommer du ifrån?" är nog den jobbigaste frågan i min värld, jobbigare än singeldagarnas alla "när tänker du skaffa pojkvän"-aktigheter sammanlagt. För om anledningen till varför frågan ställdes är att någon har kopplat att jag heter konstigt eller uttalar ord udda så vill jag innerst inne alltid skrika någonting i stil med "DET HAR DU INTE MED ATT GÖRA!", men får le och säga "Ryssland". Vilket ofta leder till att jag blir tillfrågad om var i Ryssland, varför jag kom till Sverige eller något annat som jag vill svara "DET HAR DU INTE MED ATT GÖRA!" på. Men jag får förstås le le le, för det är ju egentligen inte den personens fel att jag är förbannat trött på frågorna.
Men i andra sammanhang kan det betyda någonting helt oskyldigt, under Snowball menade de flesta att de ville veta vilken stad i Sverige jag kommer ifrån och var jag dansar lindy annars. Och då vore det jätteopassande att be dem att dra åt helvete. Så jag svarar att jag kommer från Stockholm, men innan jag svarar det hinner nackhåret resa sig och musklerna spännas i bästa fight or flight-anda. Dessutom blir jag alltid, oavsett hur många gånger jag är i situationen, ställd och stum i några sekunder och motfrågar ibland "hur menar du?". För jag kopplar inte vad de vill veta - att jag är kosack eller studentorkestrare, liksom. Och eftersom alla vet att "var kommer du ifrån" är en ren artighetsfråga blir det hela lite off.
Livets små jobbigheter. Nu ska jag läsa en bok om ätstörningar som Elin rekommenderat. Är den inte bra ska jag skriva en arg kommentar och be henne att rekommendera den tillbaka. När jag inte läser den ser jag på Friday Night Lights. Amerika. Quarterbacks. Relationer. Herregud. Ja!
Men i andra sammanhang kan det betyda någonting helt oskyldigt, under Snowball menade de flesta att de ville veta vilken stad i Sverige jag kommer ifrån och var jag dansar lindy annars. Och då vore det jätteopassande att be dem att dra åt helvete. Så jag svarar att jag kommer från Stockholm, men innan jag svarar det hinner nackhåret resa sig och musklerna spännas i bästa fight or flight-anda. Dessutom blir jag alltid, oavsett hur många gånger jag är i situationen, ställd och stum i några sekunder och motfrågar ibland "hur menar du?". För jag kopplar inte vad de vill veta - att jag är kosack eller studentorkestrare, liksom. Och eftersom alla vet att "var kommer du ifrån" är en ren artighetsfråga blir det hela lite off.
Livets små jobbigheter. Nu ska jag läsa en bok om ätstörningar som Elin rekommenderat. Är den inte bra ska jag skriva en arg kommentar och be henne att rekommendera den tillbaka. När jag inte läser den ser jag på Friday Night Lights. Amerika. Quarterbacks. Relationer. Herregud. Ja!
söndag, januari 04, 2009
4 realz
Nu är Bloggkommentatorerna kanske inte sidan jag skulle vända mig till för kvalitativ amatörpsykologi, men jag blir ändå något upprörd över det här:
Annika Marklund skriver om att hon har övergett Linda Skugge. Eftersom Lina Skugge har övergett de unga tjejerna. Ungefär.
Evaemma reagerar, och så småningom skriver Bloggkommentatorerna ett något ogenomtänkt och gäspframkallande inlägg om att medelklassungar inte fattar hur bra de har det och ska skärpa sig och sluta må dåligt. Inlägget bät den talande rubriken "det fiktiga bloggträsket".
Annika reagerar, och Bloggkommentatorerna reagerar tillbaka med bland annat ovanstående citat. Nu under "det fiktiga bloggträsket del 2".
Jag vet inte vilket eller vilka ord i citatet jag ska betona.
"Sen finns det självfallet medelklassungdomar och andra som mår psykiskt dåligt på riktigt (!), men många är nog (!) bara (!) nere i ett fiktivt (!) deppträsk pga av många anledningar, föräldrar som skämmer bort (!), kompisar som trycker ner (!), dålig självkänsla (!) och självförtroende (!)."
Ungefär såhär. Fiktivt. Man tackar. Nog att man kanske bör inse att det är en del av livet att må dåligt då och då, och att all deppighet inte är depression. Det är fullt möjlighgt att må dåligt litegrann på riktigt. Om de med "på riktigt" menar att man kan få DSM-diagnos kan jag upplysa dem att det ska vara rätt mycket till för att man ska må dåligt "på rikigt" och nog är det mycket lidande även om man inte riktigt möter alla kriterierna och inte riktigt mår dåligt varje dag i minst två månader i sträck, eller vad som nu krävs för diagnosen.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om annika marklund, beautifulones, linda skugge, bloggkommentatorerna, depp, deppighet, depression, fiktion, fiktivt deppträsk, dsm-iv, på rikitigt, medelklassungdomar
PS. Och säger nån att jag är bortskämd medelklassbrud som inte vet nåt om nånting i verkliga världen spelar jag ut "jag har varit fattig i Lettland i början av nittiotalet"-kortet.
-----------
Jusstja. Underbaraclara skriver bra om "menstjejer".
Sen finns det självfallet medelklassungdomar och andra som mår psykiskt dåligt på riktigt, men många är nog bara nere i ett fiktivt deppträsk pga av många anledningar, föräldrar som skämmer bort, kompisar som trycker ner, dålig självkänsla och självförtroende.Det är en del av följande händelseförlopp:- här
Annika Marklund skriver om att hon har övergett Linda Skugge. Eftersom Lina Skugge har övergett de unga tjejerna. Ungefär.
Evaemma reagerar, och så småningom skriver Bloggkommentatorerna ett något ogenomtänkt och gäspframkallande inlägg om att medelklassungar inte fattar hur bra de har det och ska skärpa sig och sluta må dåligt. Inlägget bät den talande rubriken "det fiktiga bloggträsket".
Annika reagerar, och Bloggkommentatorerna reagerar tillbaka med bland annat ovanstående citat. Nu under "det fiktiga bloggträsket del 2".
Jag vet inte vilket eller vilka ord i citatet jag ska betona.
"Sen finns det självfallet medelklassungdomar och andra som mår psykiskt dåligt på riktigt (!), men många är nog (!) bara (!) nere i ett fiktivt (!) deppträsk pga av många anledningar, föräldrar som skämmer bort (!), kompisar som trycker ner (!), dålig självkänsla (!) och självförtroende (!)."
Ungefär såhär. Fiktivt. Man tackar. Nog att man kanske bör inse att det är en del av livet att må dåligt då och då, och att all deppighet inte är depression. Det är fullt möjlighgt att må dåligt litegrann på riktigt. Om de med "på riktigt" menar att man kan få DSM-diagnos kan jag upplysa dem att det ska vara rätt mycket till för att man ska må dåligt "på rikigt" och nog är det mycket lidande även om man inte riktigt möter alla kriterierna och inte riktigt mår dåligt varje dag i minst två månader i sträck, eller vad som nu krävs för diagnosen.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om annika marklund, beautifulones, linda skugge, bloggkommentatorerna, depp, deppighet, depression, fiktion, fiktivt deppträsk, dsm-iv, på rikitigt, medelklassungdomar
PS. Och säger nån att jag är bortskämd medelklassbrud som inte vet nåt om nånting i verkliga världen spelar jag ut "jag har varit fattig i Lettland i början av nittiotalet"-kortet.
-----------
Jusstja. Underbaraclara skriver bra om "menstjejer".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)