fredag, oktober 26, 2012

Вырастет из сына свин если сын - свинёнок!


Hemsk bild jag snott från Facebook

Man ska aldrig skriva om detta med svin som får ligga. Framför allt inte i ett inlägg som också handlar om annat, för då får annat inget utrymme i diskussionen för att alla vill diskutera svin. Som jag skrev i förra inlägget har jag svårt att relatera till den diskussionen. I mitt umgänge finns inga kriminella (det finns folk som gjort olagligheter, men det finns ingen man i det här sammanhanget skulle kalla Kriminell). Jag har också svårt att komma på att jag känner Svin. Det finns folk som är jobbiga, som gjort dumma saker, eller som man inte vill samarbeta med. Typ nästan alla hamnar nånstans på skalan. Jag kan dock verkligen inte komma på fler än en man i mitt umgänge som skulle uppfylla kriterierna för Svin. Som man pratar om och säger "Josef, han är ett svin" om och alla nickar. Jag tycker det är oerhört fascinerande att så många verkar känna så pass många Svin och Kriminella att de kan dra slutsatser. Men så umgås man ju olika.

Så eftersom ni verkar så pepp på att diskutera detta, kan ni utveckla några av följande punkter. 

1. Det här har jag ju pratat om förut, men ändå. Jag känner att det blir lite av en självuppfyllande profetia, detta att Svin får ligga med många tjejer. För jag är rätt säker att "ligger med många tjejer" ofta är en svinindikator i folks ögon. Så det skulle lätt kunna vara så att många tänker "han är ett svin, fattar inte hur han kan få så många kvinnor" när orsakssambandet egentligen går åt andra hållet - han har lätt för att få kvinnor för korta sexrelationer, så han ses som ett svin. Ofta säger man att en tjej som ligger med många kallas för slampa och en kille som ligger med många kallas för player. Men player är ju inte enbart positivt, det indikerar ju att man bara leker med tjejerna, och det indikerar att man är en dålig människa. 

Ni som har koll och kan relatera till er verklighet - hur bra stämmer det? Om samma kille inte fick ligga, skulle han vara ett Svin? Och finns det icke-Svin som ligger runt?

1,5. Ett sätt att bli uppfattat som otrevlig på är att ragga öppet och ohämmat. För då kommer ju större delen av dem man raggat på uppleva en som jobbig påträngande bläckfisk. Enda personen det varit svinkonsensus kring i min krets har varit just en sådan person. Att han fick mer action än några av sina kamrater berodde inte på att kvinnor drogs till hans osmickrande rykte, det berodde på att han försökte med precis alla. Så återigen, vi har möjligen en korrelation, men verkligen inte någon kausalitet. 

2. Alla nämner att Svin ofta är självsäkra, vilket kvinnor gillar. Känner ni mindre självsäkra Svin om får ligga lika mycket? Och osmootha kriminella? Och självsäkra framåt män som inte är Svin eller Kriminella? Kan man som man vara självsäker utan att uppfattas som otrevlig?

3. Vad är Svinindikatorerna för er, egentligen? Vilka egenskaper har de personerna ni känner som ni kallar Svin? Är det bara ni som tycker att de är svin? Är de sviniga mot alla, eller bara mot tjejerna, eller mot alla utan tjejer de stöter på? Jag frågar det för att jag är väl bekant med situationer när någon som varit jättefin på ytan visade sig behandla sin partner illa, och personer som i allmänhet kunde vara bryska som behandlat sina partners väl.

4. Lite omvänt, men hur vet ni att män som inte får ligga inte är svin? Jag tänker att många svinighetsindikatorer nog ändå handlar om att är otrevlig mot kvinnliga sexpartners. Om man får ligga med många är det nästan oundvikligt att nån blir sur på en. Det blir kanske till och med offentligt känt. Om man inte har så många partners så kan man ju inte vara ett svin mot lika många, och om man är det så är det kanske inte allmänt känt på samma sätt.

5. Om man tänker man bites dog-effekten, kan det vara så att man inte reagerar på när folk man gillar får ligga, men reagerar starkt när folk man inte tycker förtjänar ligga får ligga? 

Avslutningsvis.

Jag har flera gånger hört serien How I Met Your Mother används som exempel på det här fenomenet. Folk poängterar att snälle Ted får ligga lite, och svinet Barney får ligga massor. Där ser ni, minsann...
... fast Ted är inte så jävla snäll ...
... och Barney investerar massa tid och utrustning i att ligga ...
... och den som faktiskt får ligga mest är Marshall.

tisdag, oktober 23, 2012

Glada kroppar, sexnegging och otrevliga män

Jag skulle igår skriva om Tumblrn Sex Is No the Enemy och hur mördande tråkig den är i mitt tycke, men jag orkade inte. Den innehåller ju så många saker jag tycker är bra, men ändå så blir jag provocerad och irriterad. Jag ska återkomma till det.

Roligt nog har Lisa Magnusson skrivit just om den i ett inlägg idag, och hon tycker också den är tråkig. Och jag håller med henne i så mycket i inlägget, men ändå blir jag provocerad och irriterad. Så jag ska försöka strukturera lite och skriva en gilla och irra-lista.

Jag håller med om...

... Att det är asdumt att försvara nakenbild med att det är en glad kropp, och inte en sexuell kropp. Jag har till och med bevis för att jag tycker att det är dumt.

... Hela resonemanget om att folk dikotomiserar "glad kropp" och "sexuell kropp", varav det senare anses vara mer objektifierande.

... Att Sexisnottheenemy är tråkig och tillgjord och jag tänder inte heller på det.

Jag har svårt för...

... att det genom hela texten är svårt att hänga med i om Magnusson pratar om personliga irritationsmoment eller om nåt större om samhället. Vissa saker i texten är helt oproblematiska som personlig åsikt, men knepigare om de ska säga nåt större, exempelvis...

... "Det jag vänder mig emot är försöket att omdefiniera sex från en dans på strömförande lina, från något så kroppsligt att det blir transcendentalt, till något härligt avslappnat. ". Nu låter det ju rätt mycket som att Magnusson sitter på en sann definition av sex som sexpositiva försöker ändra. Jag kan tänka mig en massa människor som skulle vrida sig av skratt om deras sexualitet beskrevs som "dans på strömförande lina". Jag känner folk som faktiskt tycker att Sexisnottheenemy är fruktansvärt erotisk. Det är en sak att säga att man själv har en viss upplevelse av sexualitet, men jag tycker nog att blogginlägget är onödigt neggigt mot andra sätt att se på sex på. 

Och så hela grejen med sexpositiv/sexnegativ...

På Twitter skrev Lisa Magnusson "'sexnegativ' är väl mer en rolig grej än något deskriptivt.", men läser man texten så är jag banne mig inte så säker. Att 

... formuleringar typ "denna nakna fittas okränkbara rätt att tryckas mot insidan av allas våra skärmar när vi loggar in på Facebook" och "Det kanske verkar som att jag smygmoraliserar, men det gör jag inte. Jag är för allt sex mellan samtyckande vuxna, kära nån, kör på bara. " följd av definition av vad sex är och inte är...

... tillsammans med att Magnusson tidigare kallat deltagare i Fråga Olle-dokumentär för jagsvaga, samt tyckt att det var ett problem att programmet varken är porr eller utbildning...

... det gör ju liksom att hon framstår som en person som tycker att sex visst får förekomma, men uttalar sig negatovt om både sex som syns, och till annan syn på vad sex är än vad hon har. Och tillsammans blir det rätt sexnegativt, tycker jag. Om jag får använda den bilden av sexpositivitet som jag har. Vad tycker ni?

***

Till nåt helt annat. Såg idag en SvD-frågespalt där en man ställer den eviga frågan om varför kvinnor vill ha svin och inte snälla män.

Jag förstår att det måste vara tufft. Men det jag inte fattar är... tittar jag på alla jag känner, mina samlade kompiskretsar och så, så kan man omöjligen dra slutsats att snäll och trevlig betyder att en man blir utan partner. För de flesta jag känner är snälla och trevliga. Det gäller också män med kvinnliga partners. De flesta är trevliga. 

Visst är min kompiskrets inte helt representativ, men man tänker ändå att just den här saken gäller för de flesta? De flesta människor är ju mest trevliga, och rätt mesiga. Jag kan slå vad om att män som pratar om att kvinnor vill ha kriminella har massor av trevliga manliga bekanta som har kvinnliga partners. Hur får man ihop det till att just snällheten är ett problem?

fredag, oktober 19, 2012

Tack för omtanken OCH HÅLL KÄFT


Två inlägg på rad? Jamen, jo. Det förra var lite av en dagboksgrej. Det här är rätt allmänt.

Den gången som jag faktiskt var på Danderyds vulvaklinik (annars hade jag faktiskt trott att jag inte får komma dit för att kliniken är en urban legend) skulle den distraherade och stressade läkaren förklara för mig att jag inte ska ha vaginala samlag. Hon pekade på en bild på en vulva och sa att de avråder från vaginal penetration. "Försök att ha sex där det inte gör ont" sade läkaren och pekade nånstans runt klitoris. "Jag har ont överallt" sa jag, inte första gången det besöket. "Jamen, försök att..." sa läkaren och fortsatte att vifta runt klitoris.

Det här är ett ganska återkommande mönster. När jag säger att sexlivet får lida av att jag har underlivssmärtor är det vanligt att jag jag får uppmuntrande kommentarer om att man kan ha sex på fler sätt än med slidan. Läser man mycket om vestibulit upptäcker man snart en återkommande success story om att sexet blev bättre för att paret/personen tvingades tänka i nya banor.

Kul för dem!

Nu ska jag berätta om hur det här med sex funkar för mig. Jag tänker verkligen inte att nån ska tänka att det är så för alla. Men så är det för mig. Och jag vet att de som ba "man kan ha sex på andra sätt" menar väl, men ni kommer kanske förstå varför jag alltid vill strypa dem lite. Det här blir självutlämnande, men fuck it.

#1 Jag vet att man kan ha sex på olika sätt, men det finns sätt jag gillar mer
Så till att börja med. Omslutande samlag är det bästa jag vet. Jag kan få klitorisorgasm också för all del, men den totala spirituella sexuella upplevelsen uppnår jag medelst penetration. Det har också förstås varit en bild av min självbild, att jag är en person som gillar det där like amagad. Ofta beskrivs det att vestibulit slår mot kvinnans självbild för att En Riktig Kvinna kan ha samlag. Det också, men för mig handlar det inte om förlust av någon abstrakt kvinnlighet, utan om förlust av min favoritupplevelse alla kategorier. Jag vet att man kan ha sex på andra sätt, jag är sexnörd och vart aktiv ett tag. Men andra sätt är inte samma sätt.

#2 Moment 22 - det gör ju mindre ont om jag inte är upphetsad, men...
Okej. Två. Jag har i flera år fått ont av själva processen att bli upphetsad. Ni vet, tjejorgan blir våta och sväller, den grejen? Jag får ont av det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske att det blir mer friktion och påfrestning på slemhinnan. Kanske för att man blir mer känslig, och känslig på andra sätt. Delvis är det det att man kan lindra smärtan genom att fokusera på annat, typ att se på en bra film, eller på att en stång är tung och man ska lyfta den. Har man sex vill man ju dock gärna fokusera på hur det känns i kroppen. Så dels den effekten, att jag faktiskt fokuserar på hur det känns i de relevanta områdena. Dels att det faktiskt gör mer ont.

#3 Klassisk betingning till fröken KBT-terapeut, tack! 
Tre. När sex har gjort ont i några år så får man lätt panik och blir spänd av sex. För att Pavlov. Och det blir en rejäl snöboll. Sex gör ont, man spänner sig, man minns alla gånger man fick avbryta för att det gjorde för ont, man får panik för att det kanske händer igen, man spänner sig, det gör ont, man måste avbryta, man gråter av smärta och hopplöshet. Denna trevliga erfarenhet lär en att sex nog ändå är en dålig idé. Upprepa sedan juni 2010. Och ja, såklart, ens partner blir ju förstås "person som gör en illa" efter alla gånger han rökar röra en på fel sätt.

#4 Allt gör ont
Fyra. Sa jag att det gör ont överallt? Det gör ont överallt i den berörda regionen. Här är olika sätt det gör ont på: bränns, svider, kliar, spontana nålstick, spontana knivhugg, som att slå i armbågen, som om man hade skalat bort huden med osthyvel. Och var gör det ont? Ja, jag har ju inte bara vestibulit, jag har ju urologiska besvär också. Så i perioder gjorde det alltid ont i urinblåsan- och röret. Minsta tryck i lägre delen av magen och så var det ajsomfan. Och så slidöppningen. Och så inne i slidan. Och så typ hela fucking vulvan, inklusive detta feministsexiga klitoris jag hört så mycket om. Om någon undrar - ja, ibland gör det för ont för att jag ska kunna onanera. Bu, pengarna tillbaka.

Sååå, i ljuset av denna information så blir det kanske mer begripligt varför jag inte vill ha råd om att man kan ha sex på flera sätt. Det är svårt att hamna på en raktigenom njutbar nivå när man får ont av själva upphetsningen, och panik därtill. Jag fattar att det finns vulvafolk som tack vare vestibulit fick mer fokus på klitoris, men jag verkar ha en lite annorlunda situation. Men kul för dem, onekligen.

Åjusste. En annan vanlig kommentar jag får är "det låter jobbigt". Jag kan bekräfta. Det är asjobbigt. Ont gör det. Livskvaliteten påverkas. Jag gråter en massa och drömmer dagligen om att amputera hela skiten. Skaffa inte underlivssmärtor. Skaffa inga smärtor överhuvudtaget. Okej? Deal? Lovar du? Okej!

När Tanja kräver evidens och får varm locktång utskriven


Idag hade jag en episod på kliniken där jag.... liksom, om man ska sammanfatta ville jag ha evidens på metoden, och vårdpersonalen hävdade beprövad erfarenhet, och dessutom att man vet aldrig, och dessutom att hon inte törs säga, och dessutom att jag kan ju kolla studier på internet. Jag ville dessutom att nån skulle övervaka hur det går med sjukdomen, medan vårdpersonalen tyckte att jag ju vet bäst. Vilket i mina ögon innebär att de ger mig en oklar behandlingsmetod hem och sen vägrar ta ansvar för konsekvenserna. När jag började ifrågasätta om det hjälper lite väl mycket tyckte vårdpersonalen att jag i så fall kan väl låta bli att testa metoden då, om jag ska hålla på och kräva att få veta om den hjälper. Håhåjaja.

Dessutom har vi den där grejen om att jag varit på kliniken för många gånger. Venne om ni hört om den, men basically förekommer det knorr om att jag vart på kliniken där jag hänger mest ett 40-tal gånger sedan årsskiftet. Av någon anledning framställs det som misstänksamt och vissa har hintat om att det är många gånger och att det typ är mitt ansvar på nåt sätt. Första gången de sade det blev jag väl sådär charmigt ställd. Sedan dess har jag varje gång de yppat nåt med bestämd röst hävdat att jag varit på kliniken för att de sa att jag skulle komma. Vad är det ens för ifrågasättanden? Tror de jag okynnesgår på urinrörsutvidgning för att jag inte har nåt bättre för mig?

Metoden som jag nämner ovan är förresten elstimulering. Eller eldildo. Det är alltså en avlång grejs som man kör upp i slidan och sätter på elstötar. Jag är å ena sidan skeptisk, å andra sidan asless på att var sjuk, så jag provar allt utom homeopati. Plus att jag faktiskt blir rätt avdomnad resten av dagen efter att jag fått elstimulering. Ni kanske tycker avdomnad i underlivet är en dålig sak. Jag kan upplysa er om att typ detta att ha den här (ändå rätt lilla) prylen i slidan känns ungefär som att knulla med en varm locktång. Direkt efteråt kan jag knappt sitta ordentligt. Men sen blir jag avdomnad. Najs!

Fortsättning följer. 

onsdag, oktober 17, 2012

31 animédagar: öööh, många dagar

Man skulle kunna hävda att jag inte animébloggat varje dag, men så har jag inte bloggat varje dag typ alls.


Jag fastnade lite på den, för jag kunde inte komma på nån remake jag sett. Jag kollade i inspirationstexten och de nämnde Stålalkemisten. Jag tyckte om den första gången jag såg den för att jag väntade mig en animé för tolvåriga pojkar och så tog den upp frågor om handling och konsekvens och livshändelser som var rätt djupa för tolvåriga pojkar. Jag tänker i alla fall att en kvinnas sorg efter missfall inte är ett typiskt ämne som tolvåriga pojkar reflekterar över. Så jag blev väldigt positivt överraskad, och skulle visa den för Stangel. I processen av att titta på den ihop insåg jag att jusste, den var djup och överraskande för att vara ett verk för tolvåriga pojkar. Dock var Roy Mustang lika het andra gången. 

Sen skulle vi prova kolla på Brotherhood. Vi kände båda att det ju fanns potential i animén men det slarvades bort. Den var väldigt övertydlig ibland, till exempel. Så vi hoppades att den hade fått en andra chans i rätt riktning. Men nej, det var som att om man skulle kolla på en remake av original-Star Wars-trilogin och Leia skulle sätta in minnesdisken i R2D2 och säga "flyg till Tattooine och försök hitta Obi-Wan som också kallas Ben, och så tror jag min bror Luke bor där". Typ så.


Haha, okej. Det här är humor. Det är första bilden nånsin på mig på Facebook, och det var inte jag som la upp den. Jag är 18 och jag pysslar alltså med det dära cosplay, som Kei i Akira. Jag är typ kass, dessutom. Jag har bilden kvar för att ingen nånsin ska kunna tro att jag alltid varit sådär hipp som vissa polyaktiva tror att jag är. Bilden är beskuren så bara jag syns med ansikte.

Humm... Beror på bland vilka, antar jag. Min animésmak är väldigt kongruent med min kompiskrets, så det jag gillar är inte underskattat där. Att folk utan smak inte fattar hur bra Pompoko är tycker jag snarare är bra. 


Min spontana reaktion är "ALDRIG I LIVET HELLRE JOBBA PÅ BUP!". Men när jag var i yngre tonåren ville jag faktiskt bli animationsregissör.


Jag är episkt röstblind, vilket var ett problem när jag jobbade som telesexförsäljare. Jag tror det är rätt bra för mig som animékollare, jag behöver aldrig bry mig om att samma person spelar helt olika roller. Däremot stör ja mig enormt på bäbisrösten som viss typ av attraktiv kvinna tydligen använder i Japan. Oavsett röstskådis Fyfan!


Jag vet inte vad dagens animé- och mangasverige har att erbjuda, helt ärligt. Jag har dock genuint saknat svensk Galaxhjältarna-fandom då jag har en asbra idé till ett fanfic, men tror inte att Iggy vill läsa. Det är typ Reuental och Mittermeyer och sex, fast inte dem emellan, utan de med varsin kvinna och så gör de egentligen precis samma saker men de blir ändå helt olika. Karaktärsanalys genom sex är bästa genren, det finns föredömlig serie fanfics på temat Utena och smisk som gör samma grej. Men som sagt, Svenska Iserlohnsällskapet är inte tillr'ckligt stort för att jag ska skriva det. 

Dag 13: Vilken är den största animeöverraskningen det senaste året?

Humm... Kanske Kaiba, som jag bara sett lite av. Fast det var inte senaste året. Annars har väl typ allt varit som väntat? Usch, jag har ingen koll. 

...

Ja, nu tror jag inte det vart frågor på några dagar. Hoppas nästa fråga är "Storamiralerna: fuck, merry, kill".

söndag, oktober 07, 2012

31 animédagar: hamstring och att tvinga sig genom animé

Dag 5: Hur viktigt är animesamlandet för dig? För de flesta svenskar är animetittande nästan oskiljaktigt från piratkopiering, det ska erkännas. Förutom piratkopieringen finns också laglig "streaming". Men det finns ändå många av oss som inte riktigt kan låta bli att uppskatta synen av en bokhylla full med anime och manga. Är samlande på figurer, DVD-volymer, mangapocket eller andra relaterade saker en viktig del av din hobby – eller ligger allt i verken? Köper du hellre en T-tröja och en affisch än en film? Varför samlar du? För att stödja industrin? För att det ser fint ut med en lyxig Blu-ray-utgåva? Eller för att visa vem du är genom din filmhylla? 

Det här är faktiskt en aktuell fråga. Som sagt är jag ju nuförtiden med jobb, och kan egentligen köpa saker. På gymnasiet och första åren på högskolan var det viktigt att köpa animé man tyckte om. Jag sparade i ett halvår för att ha råd med en regionfri DVD-spelare och CowboyBebop-boxen. Jag beställde Otaku no Video från utomlands, vilket på den tiden inte var trivialt. Problemet är, förstås, att tekniken ändras. Att ladda ner är enklare och kvaliteten blir bättre. Och jag som sett VHS och DVD passera är lagom pepp på att köpa dyra BluRay-skivor. Jag har inte ens en spelare. Och jag ser typ aldrig på DVD, har inte vanan. Jag har en bra och sällsynt TV-serie som jag hittade på DVD som är svår att ladda ner, och jag vill egentligen se om den, men det blir aldrig av för jag har inte vanan inne. 

Manga känns däremot som rimligare att köpa, och Thomas hjärta som snart kommer på engelska ska inhandlas omedelbums. Min Versailles ros-manga ska ingenstans från min bokhylla. Så fort jag omgorkar ska jag köpa Dance till tomorow, så serieteket kan få ha sin ifred. 

Animémässigt blir den mest en symbolisk fetischhandling att köpa serier, men jag tror jag ska ta och skaffa den nya Utenautgåvan. Jag har förut bara haft box 2 och 3 av tre, och dessutom har en person lånat box 3 för typ fem år sedan och jag har fortfarande inte fått den tillbaka. Sen verkar det som att Versailles ros-animén kommer på engelska iår, och den har jag dessutom inte ens sett på fem år minst. Galxhjältarna ska ju ha kommit på franska, och jag är lite sugen, men det blir i så fall rent stöd- skrytköp. 
Dag 6: Har du någonsin tvingat dig igenom en hel anime som du hade svårt att se? Vad tyckte du om den efteråt? 
"Bra medicin smakar alltid beskt" lyder ett japanskt ordspråk (fast på japanska då), men det är ju knappast sant att allt som är beskt är medicin. Dagens fråga gäller de där "beska" animeserierna och -filmerna som vissa av er säkert har sett, något som ni hade svårt att se – kanske för att det var dåligt, kanske för att det "kom för nära" eller var plågsamt pinsamt, kanske för att det var så bra att ni aldrig kände er redo – men till slut tog er igenom. Hur kändes det efteråt? Ångrade ni er, eller tyckte ni att ni borde ha gjort det tidigare?

I mitten av 00-talet blev det väldigt populärt med någonting som kallades Suzumiya Haruhis melankoli. Det verkade fullständigt ointressant, men det visade sig snart att det här var mer än en populär animé. Det var någon sorts ikon, vattendelare, ett verk som definierade animédecenniet. "Suzumiya Haruhi är nya generationens Evangelion", konstaterade en rysk animéprofil, och tillade "sådan generation - sådant evangelium". För ett par år sedan insåg jag att det var dags att ge den en chans. Jag laddade ner 26 avsnitt, jag såg ett, jag ville inte längre. Research visade dock snabbt på att det egentligen bara fanns 13 avsnitt, fast de kom i antingen kronologisk eller icke-kronologisk ordning. Jag kände en oerhörd lättnad - trekvart per dag och så skulle jag klara av hela serien på en vecka. Det verkade inte omöjligt. 

Jag har fortfarande inte sett mer än 6-7 avsnitt. Nej. Bara nej.

lördag, oktober 06, 2012

Patientnämnden


Igår på jobbet ringde de från Patientnämnden. Jag hade nämligen skickat dem följande meddelande för en vecka sedan.


Hej!
Jag fick i mars vestibulitdiagnos på Vulvakliniken på Danderyds sjukhus. Behandling påbörjades, och vi skulle ses tre månader senare för att utvärdera och fortsätta behandlingen.
Efter att jag ringt och frågat om när jag kan få tid, och en remiss från gynekolog fick jag i fredags brev om att de tagit emot min remiss, men har väntetider på 5-6 månader. Det innebär alltså att jag kommer kunna komma dit ett år efter mitt senaste besök, istället för tre månader.
Vårdgarantiguiden meddelade mig i telefon idag att de inget kan göra.
Jag vill bråka så lite som möjligt, men jag vill ha rätt vård för mina underlivssmärtor. Vad ska jag göra?
Jag kan passa på att meddela att jag skickade motsvarande till Socialstyrelsen också, och de hänvisade mig till Patientnämnden.


Jag ska försöka börja banda mina samtal, men huvudsakligen sades följande.

  • Jag kan skicka ett brev till Patientnämnden som de ska skicka till kliniken så att jag får en förklaring till varför det är så. Jag sade att jag inte riktigt behöver en förklaring, däremot vård. (Ska skriva brev i alla fall. Ska ha allt dokumenterat)
  • Vårdgarantin kan ju inte riktigt hjälpa mig, va, för att jag fick ju behandling. Det är ju ett återbesök, det här som inte blir av. Och att jag inte får det beror således på läkarens bedömning om när jag behöver återbesöket. Att läkaren sa "tre månader" fast det i praktiken ser ut att bli ett år, ja, det är tokigt, förstås. Så ska de ju inte vara.
  • Om jag söker vård utanför Stockholm eller utomlands är det upp till mig att betala resan. 
  • Det finns nån sorts instans dit jag kan vända mig för att diskutera hur villiga de är att betala vård utomlands. Telefonpersonen hänvisade till instansen som "du får ringa dem och snacka". Rimliga frågan "vilka dem?" besvarades med att hon fick gå från telefonen, leta information, och sedan kom tillbaka med ett nummer till nåt som hette typ "enskilda ärenden". Ska ringa dit på måndag.
Det jag slås av mest är att systemet verkar vara uppbyggt kring att systemet fungerar, och ärenden som beror på att systemet inte fungerar (typ att Sveriges enda klinik som kan det jag behöver har ett års väntetid för återbesök) kan helt enkelt itne hanteras. Sådan där science fiction-artad byråkratisk absurditet.

Det finns förstås positiva sidor med att det är så absurt. Jag tycker ju till exempel att det är fruktansvärt komiskt. Att jag också känner att ingen vill ta hand om mig och att jag inte är värd ett piss, det är en annan femma. 

fredag, oktober 05, 2012

31 animédagar: längd, konvent

 

Jag tänkte först att jag kunde se på längre grejer när jag var yngre, men nu är jag ju ganska tidsbegränsad eftersom jag jobbar. Sen tänkte jag efter och insåg att jag ser faktiskt om Galaxhjältarna nu, ett år efter första gången. Jag såg om Pingvintrumman nyligen också. Skillnaden mot förr är att jag inte längre orkar med animé jag inte känner är bra, men är nånting bra tror jag inte att längden skulle vara ett hinder. Snarare tycker jag det är skönt med längre grejer, att man alltid vet vad man ska se på om man har en lat halvtimme över. Hm... Man skulle typ kanske se Ideon eller nåt.

 
Åmenjösses, jag har ju tusen fina minnen av att jobba på konvent 2002-2004 typ. Men det finaste är nog... det var Dogakon Återigen, tror jag, och jag och Lisa Medin jobbade i cafét. Vi var precis klara med att servera frukosten - långt kö, högt tempo, massa av folk som under kort tid skulle ha frallor och saft eller kaffe eller vad det nu var. Nu kunde vi pusta ut. Vi hade gjort en skiva med låtar som vi tyckte passade, och vi satte på en som hade väldigt lite med animé att göra, men det var en av våra låtar.  Introt spelades. Vi väntade in, sen vrålade vi med "I LIKE BIG BUTTS AND I CAN NOT LIE!".

Gendo Ikari (han var dansk, tror jag) tittade upp från sin frukost och log. Gud var i sin himmel, allt väl med hans värld.


tisdag, oktober 02, 2012

31 animédagar: BGM och anslag

Anime.se har en utmaning med ett tema per dag hela oktober. Jag hakar på. Fast här på bloggen istället för på Anime.se.

Anime har sina öppningslåtar, instickslåtar och slutlåtar, men mellan dem brukar det komma... bakgrundsmusik! Hur tycker du att bakgrundsmusik fungerar i anime? Vilken sorts musik passar i vilka sorts scener? Vilken sorts musik passar inte alls? Vill du nämna några animeverk med superb bakgrundsmusik? Brukar du kanske lyssna på bakgrundsmusik utanför anime, och kanske du till och med har favoritkompositörer?
Jag är tillräckligt filmmedveten för att veta att bakgrundsmusiken är avgörande för ens upplevelse, och tillräckligt omusikalisk för att inte ha så mycket koll. 

Minns ni hur otroligt viktig Noir var när den kom? Det var sommaren 2002 som jag såg den först, på en animévisning i en förortsbiograf. Och den var bara så cool, med neonsiluetter i openingen, och brudar, och vapen och Canta per me. Oj vad den var vacker. Sjukt vacker. Jag satt i Gallerian med min nyblivne ex och fick höra den på hans Nokia med tangentbord och ba grät. Sen såg jag mer Noir och insåg att skaparna inte visste om mottot less is more. Canta per me spelades hela jävla tiden och otiden. Den själarörande effekten habituerades snabbt bort. (Uppdatering 3 okt: jag har nog rört ihop CPM och Salve Nos lite... men poängen är fortfarande densamma puss)

2004 började jag på KTH och insåg snabbt att jag hamnade i en ironisk sits gällande mitt animéintresse. Det fanns många andra intresserade i min årskurs. Men de såg ju på skräp. Det blev till slut en meme, att när mangafilm kom på tal sa alla "ja, jag ser också på sånt, älskar Naruto och Noir - underbart soundtrack!". Från mitt dåvarande perspektiv hette det "Cowboy Bebop - underbart soundtrack!", och det gäller nog till stor del än idag, även om tjusningen har försvunnit lite sedan jag börjat lyssna på jazz. 

På sistone har jag förstås älskat att all bakgrundsmusik i Galaxhjältarna är klassisk (om jag inte missminner mig från Deutsche Grammophon). Det är så tillfredställande kongruent med allt vad Galaxhjältarna är och var den positionerar sig i animérymden. George Lucas ville förresten använda klassisk musik i Star Wars, men hans polare Steven sa "nejdu, jag känner den här superbra killen som heter John Williams, han kan skriva dig ett soundtrack". True skröna. 
Dag 2: Har du några favoriter inom anslag och inledningar?"Anslag" är vad man kallar inledningen av en film, de där första få minuterna som ska fånga tittaren, visa på vilken genre det tillhör, och antyda huvudkonflikten. Är det något som du känner igen från anime? Tycker du att det finns något liknande i TV-serier, eller kräver de mer inledningstid? Har du några riktiga favoriter inom öppningsscener i anime, eller kanske någon du sett nyligt som satt sig i minnet? Vad tycker du att en bra öppningsscen ska leverera? Eller tycker du att det är dumt att tala om anslag istället för öppningsavsnitt?
Jag vet vad ett anslag är. Jag försöker komma på exempel på animéanslag som fått mig på fall. Jag är lite orolig att min animémånad nu handlar om: Versailles ros, Evangelion, Utena, Princess Tutu, Cowboy Bebop, Galaxhjältarna. Men Utena är det första jag tänker på. När jag skrev om Utena på den här bloggen skrev jag 
Ska jag börja med att återberätta prologen? Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins. (Det var där jag blev såld. Vilken vändning! Innan man ens fått höra openingen!)
När jag tänker på senaste årens animéupplevelser finns det ett fall där jag ett halvt avsnitt in visste att jag var såld, och det är Apollon på sluttningen. Jag har inte avsnittet på datorn och ids inte ladda ned för att se vad det var som övertygade mig (och mitt sesällskap) om att det här var the real deal. Jag hoppas det var de första tonerna i Moanin.

måndag, oktober 01, 2012

Taking "vård" och "garanti" outta "vårdgaranti"


Det här är nu en sjukblogg. Inte bara men jag ska banne mig börja uppdatera om mina vestibulitäventyr lite oftare. Så jag minns. Och så jag får avreagera mig.

Som ni såg i fredags hade Danderyds vulvamottagning äntligen informerat mig om att jag ju kan kolla med vårdgarantin. Detta alltså mot bakgrund av att jag skulle få återbesök om tre månader, men just nu ser det ut som att det blir tolv.

Så jag ringde detta vårdgarantin. De fattade precis vad jag pratade om, sa inte "vestivadå" och meddelade mig att de inte kan göra nånting. "Det är dit man remitterar från hela landet". Trots lätt chock att någon på vårdgarantiguiden tyckte det var självklart att meddela att jag inte skulle få vård lyckades jag ändå fråga vad det var tänkt att jag skulle göra nu då. Tipset var att vänta. Eller prata med gyn som remitterade mig. Jag frågade om utomlands. Ja, det borde ju kanske finnas nåt, men det är inte till dem man ska vänta sig.

Jag har mailat Socialstyrelsen och Patientnämnden. Jag tänkte jag börjar med att maila så att jag har saker i skrift. Men svarar de inte (det lär de ju inte) kommer jag ringa.

Visst har jag en fin header? Den tänkte jag ha på alla inlägg om att jag är sjuk. Andra idéer var Vestibullitt, Vestibulitik, Questibulit, Travestibulit, Investibulit och Vestibullshit.

Också, du som gillar att skriva till mig att jag inte borde gnälla för att sex inte är en mänsklig rättighet, skulle du kunna maila mig på tanja.suhinina@gmail.com? Jag är nyfiken kring hur du resonerar när du skriver sånt.