Galaxhjältarna - à la guerre comme à la guerre

Galaktiska imperiet är ett kejsardöme, där samma dynasti regerat i 500 år. Adeln styr och ställer och ungdomsvännerna Reinahrd von Müsel och Siegfried Kircheis sig för att kullkasta det stagnerade samhället och erövra universum. I Fria planeters allians ruttnar demokratin från huvudet, och Yang Wenli blir militär för att bekosta sina historiestudier.

Idag ska jag skriva om en japansk animerad rymdopera som jag tänker referera till som Galaxhjältarna (och som på engelska heter Legend of the Galactic Heroes, förkortas till LOGH). Serien gjordes mellan 1988 och 1997, vilket slutade på 110 circa halvtimmeslånga avsnitt. Skaparna tycks gått ut med följande programförklaring: "Vi ämnar att skildra ett rymdkrig från alla sidor. Imperiet som Alliansen. Soldaterna som generalerna. Personer med makt som civilbefolkingen. Formationsplaner som blod och inälvor. Militärstrategier som hovintriger. Personer som samhällen. Ge oss pengar."

Sedan fick de pengar och höll det de lovade. Figurdesignen är föredömlig. Handlingen är spännande och rimlig. Personskildringarna är trovärdiga. När man har sett serien vill man skaka hand med skaparna och tacka dem för en professionellt och föredömligt genomfört uppdrag.

Om man har läst såhär långt och inte tänt till har man inte mycket att hämta i Galaxhjältarna. Går man inte igång på kompetent skildrat rymdkrig så ska man inte se serien. Den förlitar sig så pass mycket på att den håller vad den lovar att den inte försöker sälja in sig på andra sätt, vilket återspeglas i alla delkomponenterna. Musiken ska förstärka händelserna, och soundtracket försöker aldrig överrösta, öppnings- och slutvinjetterna gör aldrig väsen av sig. Figurdesignen ska bära upp ett omfattande persongalleri, och figurdesignen gör det inom ramarna för romantiserad realism, utan att använda överdrivna drag och färger. Tekniken ska krigas med, så den syns när det är strid och teknologi diskuteras endast vid ett ytterst relevant tillfälle. Personerna har personligheter, men att de känns levande uppnås genom att man ser dem leva, inte genom rikliga flashbacks till barndomstrauman som förklarar precis allt som driver dem i vuxen ålder.

Den nästan absoluta frånvaron av publikfriande element - fanservice, technobabble, musikaliska moderniteter, försök till att vara visuellt häftig - gör serien tidlös. Det gör också att serien inte kräver animévana för att ses. Jag tycker om att visa animé för personer som normalt inte ser på japantecknat och inte har referensramarna man som manganörd har. I de flesta serierna i filmerna finns det ögonblick som är självklara i mina ögon, medan medåskådaren frågar "va var det där?" och jag måste förklara att jomen, så gjorde man i 80-talsanimé, och dendära grejen därborta är blinkning till dendära klassikern från 1974.

Galaxhjältarna står stabilt på egna fötter. Jag hade kunnat se hela serien med en person som aldrig hade sett animé förut och inte en enda gång skämmas för animéindustrins skull, eller över att serien är daterad. Skulle jag skämmas över något så är det att jag kan räkna scener där två namngivna kvinnor talar med varann på enda handens fingrar, på 110 avsnitt. Och att det ligger ännu värre till med icke-vita. Och så tycker jag att en rollfigurs existens är pinsamt omotiverad.

Om man tänt till på att se animerade planer över hur man ställer upp sin rymdarmé har man en njutbar arbetsvecka av filmtittande att se fram emot. Som jag gång på gång påpekar är serien kompetent genomförd. Man njuter av skaparnas arbete på samma sätt som krigsherrarna i serien njuter av skönheten i varandras stridskonst. Om det finns någon grupp förutom "folk som gillar rymdopera och strider" jag skulle rekommendera Galaxhjältarna till, så skulle det vara "folk med känsla för kvalitet". Och slashfangirls. Som man förstår av Bechdelutfallet som redovisas ovan, finns det massor av män att slasha. Det hjälper givetvis att det kryllar av dyader i romantisk vänskap.

Så, om du har mycket fritid och vill se en engagerande krigsserie där en figur kan visa en bild på sin familj utan att dö i samma avsnitt - ta och se Galaxhjältarna. Och sitt sedan som jag ensam utan att ha någon att prata om den med.

eller "Lady Oscar för pojkar"... eller "Legenden om rätt personer på rätt plats som fick pengar"... eller "Galaxbögarna"

Kul historia 1: Jag upptäckte själv den för en massa år sedan genom en rysk animésida och blev såld på två sekunder när jag läste sammanfattningen. Sedan såg jag typ 8 avsnitt men inte mer av tekniska skäl, men blev kär och bestämde mig för att se hela någon gång. Enligt legenden hörde Iggy D talas om det och var sur för han tyckte inte om mig då och tyckte det var irriterande att jag (återigen) hade visat tecken på god smak.

Kul historia 2: På BLYGII (ett boylove-yaoi-slashkonvent nyligen) hölls det föredrag om yaoins historia och Galaxhjältarna kom upp som exempel på en populär serie att göra sånt med. En av föreläsarna bad Tim att säga vad den heter på japanska, eftersom Tim kan språket. Tim sade vad serien heter på japanska. Sedan tillade han "av någon anledning kallas den i vissa svenska animékretsar för Galaxbögarna". Mycket riktigt, den kallas precis så i vissa delar av svenska animékretsar.