Superhjältar out of control

Nån gång ska jag skriva om mina favoritgrejer att ta upp i terapi. Nu har jag ju jobbat så pass länge att jag börjat hitta egna favoriter och egna metaforer. Jag har hittat egna favoritsprickor där terapin kan fästa och spränga världens skal. Den här ville jag egentligen teckna som serie, och jag kanske ska sen, men nu får den vara i text så länge.

Liknelsen om superhjälten

Jag möter ofta personer som tidigt i livet fått utveckla försvar som hjälpte dem att klara av situationer de inte var mogna nog att hantera på andra sätt. Någon har kanske lärt sig att stänga av känslorna helt för att kunna hantera mobbning och misshandel. Någon har kanske lärt sig att ständigt scanna av omgivningen, förutsäga alla eventuella problem, och hitta lösningar, för att de hade en förälder som var oförutsägbar när hen drack. Dessa färdigheter är egentligen jättebra att ha. Problemet är att personerna inte har så bra kontroll över den förmågan, den slås på automatiskt och gör mycket skada. Det är ju därför de hamnar hos mig.

Det påminner mig i upplägget till en superhjältefilm. I ett kritiskt ögonblick får hjälten en kraft, en förmåga. Den är fantastisk, men i början har hjälten svårt att kontrollera den. Den kan slås på av sig själv vid fel tillfälle. Den kan skada omgivningen. Den kan skada själva personen. Såra, förstöra, dränera på energi. Göra det svårt att närma sig andra människor. Allt eftersom filmen pågår lär hjälten sig att kontrollera den förmåga så att den inte blir skadlig, inte tar över, utan kan användas i goda ändamål.

Det är så jag tänker kring dessa försvar och förmågor som jag möter hos klienterna. Förmågorna i sig är fantastiska, men man måste kunna välja bort dem, man måste kunna ha kontroll över dem, för att de inte ska skada. För att de inte ska suga energi ur klienten. För att klienten ska kunna närma sig andra. För att klienten själv inte ska bli skadad. Jag jobbar inte på att ta bort dem, men jag hjälper klienterna bemästra förmågorna de redan har.

Det här är förstås inget nytt rent teoretiskt, och inget banbrytande i psykologin. Men jag tycker det kan vara ett bra sätt att förklara. Det är också lite så jag kan visualisera i huvudet när klienter berättar om sina problem och sina förmågor.

För övrigt tänker jag att jag mig psykologrollen som att jag är magisk flicka. Mer om det senare. Kanske.

Hollaback Girl är en grym jävla låt

Hollaback Girl är en grym jävla låt, och nu ska jag förklara varför. 

Till att börja med så är jag ett stort fan av Gwen Stefanis solokarriär. Jag hävdar att hon banade vägen för alla de dära crazyfasonerna som Lady Gaga och Katy Perry började syssla med först flera år senare. När första singeln från första albumet kom ut var videon fruktansvärt jävla way out jämfört med MTV:s (fanns då, visade videor) övriga utbud. Och jämfört med hur vi var vana att se Stefani så var det förstås en enorm skillnad (att det var looken man förknippade Stefani med 2004 kan ni ju se här). Jag älskar solo-Gwen Stefani. Hon är classy, hon är cool, hon har stil, hon refererar till vad fan hon vill, hon framstår betydligt mer egensinnig som de som senare haft egensinnig som image. Grym brud. Det eventuellt problematiska med den karriären skulle väl vara Stefanis fyra sidekicks, japanska Love, Angel, Music och Baby. Dock är Stefani coolare än de flesta här också eftersom det inte direkt handlar om att man lånar lite crazy från Japan som är så jävla crazy (2014? Verkligen?) (jaja, här är en till sån där japaninspirerad vitbrudvideo som inte är lika skämskuddig som Lavignes, utan mest sådär allmänt crazyrolig). Stefani hade faktiskt ett genuint intresse för japanskt gatumode och rätt bra jävla koll. Det är liksom inte allmän exotisk krydda, det är stor dos äkta intresse. För att Gwen Stefani är kung, drottning och mafakking påven.

Med detta sagt går vi över till Hollaback Girl, som du såklart hört för maken till sönderspelad låt finns inte. Alla har hört den, men få verkar faktiskt ha lyssnat på texten. Och javisst, den kan framstå som ren nonsenstest när Stefani bokstaverar B-A-N-A-N-A, liksom. Om man faktiskt lyssnar på texten inses det lätt att låten är det hårdaste som gjorts i radiohitväg på den här sidan milleniestrecket. Hela grejen stammar från ett tillfälle då Courtney Love kallade Stefani för cheerleader, menat som förolämpning. Stefani svarar med en ren brutal krigsförklaring. Texten handlar om en uppgörelse, och ingen jävla metaforisk sådan över en man eller nåt annat fånigt. Det finns överhuvudtaget inga spår av män i texten, och i videon har kvinnorna alla de framstående rollerna. Hollaback Girl är jävligt bechdeltest. Hollaback Girl är jävligt hård. Hollaback Girl må vara sönderspelad, men den blir hörd alldeles för sällan. Skulle jag dra analysen vidare (och nu bler det mer analys än rena fakta som står ovan) så skulle jag vilja dra en parallell mellan låtens status och cheerleadingen som sport. Låten hörs ofta, men uppmärksammas sällan för sin råa agression. Cheerleaders syns ofta, men få ser cheerleadingen för den svåra och hårda sporten den är. 

Jag är kvinnlig dansare i en subkultur där manliga instrumentalister är normen. På senare tid har det börjat gå mig på nerverna något storskaligt. Jag kan inte tänka mig en bättre anthem när jag behöver stärka mig själv i att jag är kompetent och vass underhållare, och inte nå jävla ögongodis i bakgrunden.