Böcker

Efter en lång intensiv period av icke-bloggande kommer jag tillbaka. Lite lugnt, sådär. Jag vet ju inte riktigt vad man skriver om i bloggosfären nuförtiden. Gäller den ömma munsmällen fortfarande eller är det hela so last week? Apropå last week, tog mig tid att lyssna på radiointervjun idag. De klippte väldigt konstigt. Tycker jag. Men nåja, jag gör någonting sejft. Jag svarar på frågor om böcker. Ingen har bett mig om det, jag fiskade upp dem nånstans.

Vilken bok läste du senast?
Lies my teacher told me. Den handlar om hur amerikansk historia undervisas i High Schools i Amerikatt. Jag är inte så galet historieintresserad, men historieundervisningen i skolor i olika kulturer har jag alltid varit intresserad av. Eller, sedan jagvar liten och hade en ögonöppnande upplevelse med en historiebok översatt från amerikanska. Oktoberrevolutionen var liksom bara en händelse bland andra i dessa turbulenta tider och Hiroshima-och-Nagasaki hette bara Hiroshima.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
Jag håller på att läsa Johan Asplunds Den sociala livets elementära former för att den är kurslitteratur. Ska nog läsa Katherine Kerr-fantasy nu, för min pojkvän säger att de är bra.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Jag gissar på manliga. Det är en förbannad massa klassiska samlade verk i familjens bokhyllor.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Ibland. Både på det bra och det dåliga sättet.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Ibland vill jag ha en bok för ett visst ändamål, som att läsa på flyget. Ibland vill jag komma i en viss stämning och väljer nåt som förhoppningsvis passar. Ibland vill jag bara ha nåt att läsa, kollar i hemmets generöst tilltagna bokhyllor och väljer nåt som känns bra för tillfället. Förhandsbedömningarna baseras på sånt jag hört om böckerna och givetvis även var jag hört det nånstans.

När blir en bok för lång?
När den är för lång för det den ska vara bra för.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Nämenherregud och fuck you. Jag läser gärna på svenska eller engelska eller ryska. Jag kan dock svenska och ryska bäst, så om valet är mellan att missa en del av originalets intention för att jag läser någon annans tolkning och missa en del av originalets intention för att jag inte klarar språket... tja, då är det ett val jag gör. Att vägra svenska översättningar bara för att man kan skolengelska är pantat. Det är lite sött lustigt när folk skryter med att de bara läser på originalspråket och sedan visar det sig att originalspråket alltid är engelska. Snacka om snäva rerferensramar!

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Doktor Zjivago av Boris Pasternak för att whoooa stort!
Lasermannen av Gellert Tamas för att whoooa vad glad jag är att jag slapp vara i Sverige då!
Кораблики/Помоги мне в пути av Vladislav Krapivin för att whoooa inte snällt nånstans!

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall; vilken bok lämnade du senast?
Lätt! Eller, det kan vara en bok som jag inser inte är rätt just nu. Så var det med Lessings Shikasta i början av sommaren.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Jag gillar sovjetiska barnböcker, episka klassiker och science fiction.

Rekommendera 5 författare:
Vladislav Krapivin (det här kan uppskattas av ungefär tre mycket speciella typer av läsare och så måste man i princip kunna ryska, annars missar man nog grejen)
Jonathan Safran Foer (men läs BARA EN (1) bok av honom)
A och B Strugatskij (när jag köpte deras samlade verk för ett par år sedan insåg jag att jag redan hade i princip läst allt deras skönlitterärt i lösa volymer, tveksamt att jag skulle gilla dem lika hängivet nu som i tonåren, men rekommenderas likförbannat, det finns en hel del på svenska)
Kurt Vonnegut (sådär både enkelt och smart)
Marina Tsvetajeva (som är poet, men jag kom att tänka på hur jag upptäckte henne och jag var så himla glad då och hon är bra)

Jag i Verkligheten

Jusstja, det borde jag kanske ha nämnt. Jag var med i Verkligheten i P3 helt nyss. Har inte hört programmet själv än, så jag vet inte riktigt hur de klippte ihop de 40 minuterna vi egentligen pratade, men kompisar har hört och påstår att jag inte gjort bort mig mer än nödvändigt. Och att de tog med min första association till ordet "sex". Som naturligtvis var "...JATACK". Vad mer kan man säga?

Återkommer sannolikt med fler åsikter när jag hört programmet, för jag har aningar om att det har blivit mycket "Tanja har seeeeex med mer person" när jag i alla fall upplevde det som att jag själv hellre pratade om att liksom tycka om folk och känslor och vänskap och så. Den slutsatsen drar jag iofs mest av att de beskriver mig som "Poly-tjejen som inte nöjer sig med bara en sexpartner", det är mycket möjligt att programmet i sig är mer nyanserad. Redaktionen verkade vettiga, om än oinsatta. 

Nu ska jag försvinna i någon vecka till. Hörs!

Anonymous

Jonas Thente skriver om Anonymous i dagens DN. Jag är inte död och i himlen, men lite lulz är det allt.

Jag ska bara säga hej och sen springa vidare

Hej, världen.

Jag är rätt upptagen nu, så jag tipsar att låta bli att förvänta inlägg från mig de närmaste två veckorna. Det är inte så att jag lovar att inte skriva, det är mer... bli inte förvånade om det dyker upp väääärsta dumma artikeln om polygami i nån tidning och ja' ba' inte kommenterar.

För övrigt har Alex Schulman uppenbarligen inte läst Blondinbellas blogg. Jag tycker ruskigt illa om oproffsighet. Skönt att Bella äger honom hårt.

Informationskriget / i min friendlist

Som privatblogg använder jag LiveJournal, portalen har olika använargrupper i olika kultursfärer och de flesta LJ-svenskar jag känner till är på något sätt starkt engagerade i en fandom. Engelskspråkiga LJ är även det befolkat av fandom, och verkar dessutom ha ett emo-kid-rykte. I Ryssland segrade livejournal i Bloggrevolutionen. Det är på LJ man hittar kändisbloggare, och, vad som är viktigare, journalister och författare.

Mitt i min friendlist (tänk feeder inbakad i infrastrukturen) dyker ett meddelande upp. Inlägg av en ung kille, japannörd och redaktör för rysk animétidning, addad för längesedan och kvar på min friendlist mest av gammal vana. Jag hittar inte meddelandet nu, han verkar ha tagit bort det, men andemeningen var "fitta, nu har det börjat. En bomb smällde av bakom en korrespondent i direkt-fucking-sändning".

Några dagar senare klipper-och-klistrar en ryska som normalt främst ägnar sig åt mer eller feministiska kolumner in ett inlägg från en annan LJ. Originalinläggets författare har just lyckats ta sig ur Tschinvali med andra journalister. "Tro inga TV-kanaler, vare sig våra eller de västerländska, det är fler offer än de säger. Jag har aldrig sett någonting liknande, inte ens i Tjejenien". Jag har de senaste två dagarna kollat läget på nyhetssidor och surfat LJ. Läst journalistbloggar, läst bloggar skrivna av journalisternas vänner som innehåller information de påstås få av sina journalistvänner per telefon. När jag var liten var jag fascinerat av krönikan vid Balins grav. Ni vet, i Moria, där meddelandena blir kortare och kortare och de sista sidorna är oläsliga, ihopklibbade av intorkat blod. Det är samma här, "mottagningen är dålig", "vi får se hur länge batteriet räcker, det är problem med elförsörjningen i stan".

Och så tittar jag på Google maps, småtvångsmässigt, och försöker på ett ungefär se hur långt det är till Krasnodar från därborta där det händer nyheter. Det har blivit närmare sedan ryssarna vände sig mot Abchazien. Jag vet att det alltid är oroligt i de trakterna och jag vet att det är långt mellan Krasnodar och Georgien, och jag vet att jag egentligen inte behöver vara orolig. Men pappa bor i Krasnodar. Jag vill inte behöva vara en sån invandrare, en sån som kan relatera till utrikesnyheterna om krig.

Jag tror det är första gången jag verkligen upplever det här med informationssamhälle och närhet och Krig/Webb/Liv2.0

---------------------

En kort uppdatering. När jag läste diskussionerna i journalistbloggarna talades det mycket om två ryska journalister som blev dödade när bilen de åkte i blev beskjuten. Det nämndes också att två utländska kolleger blev skadade, men inte dödligt. Den informationen var inte helt bekräftad första gången jag såg den, jag googlade det engelskklingande namnet med fick inga träffar som såg relevanta ut. Sedan bekräftades ryssarna, men jag orkade aldrig kolla upp mer.

Imorse bläddrade jag som vanligt i min LJ när jag såg ett färskt inlägg från en gammal amerikansk kompis, träffade henne senast på sommarens New York-resa.

A boy I went to Jr High with has been reported shot--non-fatally, in the leg--in the Georgian conflict. I had nearly all of my 7th grade classes with this boy, and he was on the library advisory committee I was on at some point in high school. Apparently he is the editor of an English language paper based in Georgia, and he was injured in an attack on a vehicle he was riding in. Two of his fellow reporters were killed. That was not what I expected to see on the early edition news.

Snabb googling och det visade sig att det var just han, fast han hette Featherly i efternamn, inte Federl(e)y som jag trodde. Inte alltid lätt att transkribera tillbaka från kyriller.

Alltså, världen. Alltså, liten.

Bakom kulisserna på förförra inlägget

Jag och Sabina som skrev inlägget om vestibulit har mailat lite. Hon nämnde att hon gärna ville nå ut till fler och jag tipsade om att skicka texten till tidningar. Hon svarade då följande

Jag skickade den till aftonbladet, och de var intresserade av att publicera den, tills de fick reda på min ålder (jag är 17)

"Vi har funderat lite över det faktum att du är så ung. Vi tycker att texten är jättebra och att det är ett angeläget ämne, men för oss känns det inte bra att exponera en så pass ung människa i det här sammanhanget. Aftonbladet är Sveriges största tidning och det kan få konsekvenser för dig som inte går att förutse.

Återkom gärna till oss om ett par år."

Får de verkligen göra såhär? Det känns nästan diskriminerande. Det enda jag vill är att folk ska kunna läsa min text, vad spelar min ålder för roll? Jag blev jätteglad när de sa att de ville ha min text, men nu känns det rätt hopplöst.

Efter att jag frågade om jag fick lägga upp det i min blogg svarade hon att jag fick och berättade hur det gick sedan:

Jag svarade på det mailet med:

"Jag håller inte med er alls. Jag blir inte mindre exponerad för att jag blir äldre. Går det inte att lösa genom att jag är anonym, eller att någon annan står som ansvarig för texten? Jag skiter i upphovsrätt och sådant, jag vill inte ha någon credit för min text. Det jag vill är att texten skall synas, så att jag och alla andra som har blivit illa behandlade i vården ska kunna få en smula upprättelse. Jag är öppen med min sjukdom, jag skäms inte. Det är inte som att jag har gjort något dumt, jag råkar bara ha en ganska okänd sjukdom."

De kontrade med:

"Vi förstår hur du tänker, men vi kan inte publicera det anonymt och det faktum att du inte är myndig gör att vi inte kan publicera texten. Det handlar om en övergripande journalistisk policy som gäller för hela tidningen och som vi inte kan göra undantag från. "

Jag kan inte riktigt förstå varför de har 18-års gräns på sin debattsida. får man inte tycka saker om man inte är myndig?

Övergripande journalistisk policy, pfft, visst. Men framför allt stör jag mig på "för oss känns det inte bra att exponera en så pass ung människa i det här sammanhanget". Det här sammanhanget? Vilket sammanhang? Typ samlag? Typ sjukdom? Typ *fniss* fittor? Det må inte kännas bra för er, men för den unga människan, och för en hel del andra unga människor känns det inte bra att ha samlagssmärtor och inte bli sedda.

Det här känns som ett typiskt Johanna Sjödin-ämne. Hon är himla bra på att bli upprörd när folk drar in åldern i underliga sammanhang.

Pridepanelen om alternativ till mononormen

Hej, läsare! Här kommer del 1 av inspelningen av Pridepanelen som jag, Hanna från Vi Som Aldrig Sa Sexist, Jon från Sexfakta och Helena som inte har någon blogg (!) deltog i. Modererad av självaste Dr Andie. Del 2 kan man klicka till om man kollar på del 1, eller så följer man länkarna till del 1 och del 2. Jag redigerar kanske det här inlägget när jag kommer in i hybris-mode igen, men just nu heter beskrivningen "Hej jag heter Tanja och mina intressen är att klia mig, vara ful som stryk och häva ur mig saker". Nä, det sista är inte helt korrekt, jag vill minnas att jag sa en del vettigt också. Det var verkligen givande (förhoppningsvis inte bara för mig utan även för dem som lyssnade) att vara med och det var sjukt kul att tala med de andra både under och utanför panelen, men jag fick icke-försumbar prestationsångest efteråt av någon anledning, så om ni har någon konstruktiv kritik får ni behålla den för er själva tills jag uttryckligen ber om den. Ya rly.

Jons och Hannas presentationer i början tycker jag är ruskigt bra. Missa inte.



Nåja. Jag har i alla fall snygga skor. Och fin tröja. Apropå den, jag gickdansade i paraden med Sommarorquestern. Vi hade alla såna här. Fast jag hade min bak och fram då. Men hur som helst, vi var ruskigt söta och det känns som att vi blev fotade vid varje vägkorsning, ungefär. Om någon råkar ha bra bilder så vill hag se!

På allmän begäran. Andra bloggar om: pride, panel, pridepanel, monogami, alternativ, mononormen, mononorm, polygami, polyamori, poly, mono, relationsanarki,

Bit ihop och njut - gästinlägg om vestibulit

Jag blev häromdagen kontaktad av en ung tjej som skickade mig en text hon skrivit och sa åt mig att jag fick göra vad jag ville med den. Jag vill förstås lägga upp den här för det här är en bra text som handlar om ett viktigt ämne, nämligen vestibulit.

Att texten är viktig beror dels på att det är, precis som Sabina skriver, rätt kasst på upplysningsfronten när det kommer till samlagssmärtor. De får sällan plats i skolans sexualundervisning och den vanligaste reaktionen på klagomål är väl "du är bara för spänd och nervös, slappna av lite". Och dels för att det här är inte ett isolerat fenomen, utan den svartaste sidan av en gråskala som går ut på att kvinnor liksom förväntas att kunna tåla lite smärta och obehag när det kommer till att ligga.

Slut på försnacket, här kommmer huvudrätten...

Kvinnan, sexualiteten och smärtan

Har du någonsin reflekterat över vilka krav som ställs på människorna idag? Det har du säkert. Det offentliga rummet fullkomligt dignar av budskap om rikedom, skönhet, kärlek och karriär. En vardagspress vi alla känner igen, om pengar, jobb och multipla orgasmer. Glada barn, familjesemestrar och nya sommarskor på superREA. Det lever vi alla med, men för vissa slår det hårdare än för andra. Artiklar om poweryoga och hetsbantning (tio kilo på bara fyra veckor!) varvas med rapporter om stressjukdomar och utbrändhet.

En människas press på sig själv är inte taget ur intet. Någonstans finns källan till missnöjdheten, till denna strävan mot i många fall omöjliga mål. Jag skulle kunna skriva mycket svidande saker om reklam och veckotidningar, om ideal och könsroller, men det kan andra också göra. Jag vill ge er min personliga bild, min berättelse om hur hårt ett samhälle som vårt kan slå mot en ung, ambitiös kvinna.

Om någon sa till dig att hundratusentals av alla kvinnor i Sverige inte kunde ha vanligt sex, skulle du tro på det då? Eller skulle du, som en normalreaktion, protestera och hävda att du minsann känner massor utav kvinnor, och att alla de fungerar helt normalt. Denna normalitet som eftersträvas, som nästintill dyrkas, vad innebär den? Jag kan tala om för dig vad den inte bör innebära. Den bör inte innebära unga kvinnor som bedövar sina underliv innan samlag, den bör inte innebära unga kvinnor som tvingar sig över sina egna gränser och genomlider ”normalt” sex, den bör inte innebära unga kvinnor som gång på gång gråter inne hos gynekologen och gång på gång får höra att ”allting ser normalt ut”

Varför syns vi inte? Vi som med upplyst underliv och benen i byglarna gråter under undersökning efter undersökning utan resultat. Vi som inte längre vågar söka hjälp, för att det inte är lönt. Varför skriker vi inte? Vi som ”ställer upp”, på krav från partners, samhället och oss själva för att sedan i timmar ligga vakna av smärtan i våra underliv. Vi som inte längre vågar ragga på krogen, för hur förklarar man att man inte kan knulla som vanligt, så som alla andra kan. Vi har blivit fråntagna vår rätt till ett normalt samliv, till ett normalt sexliv, så varför kräver vi inte den hjälp vi förtjänar.

Vestibulit, samlagssmärtor, är en sjukdom som har varit känd i hundra år. På åttitalet fick den sin nuvarande definition av en amerikansk forskare vid namn Friedrich, och antalet registrerade fall av sjukdomen ökar stadigt. Sjukdomen innebär att slemhinnorna i vestibulum, den första delen av slidan, är skadade och har utvecklat ökad känsel. Ingen vet säkert orsaken till att sjukdomen utvecklas, men man misstänker att överanvändning utav svampmedel eller tvål kan ge känsliga slemhinnor. En annan källa till sjukdomen kan vara användandet utav p-piller, som kan ge sköra slemhinnor, eller att man har haft sex utan att vara tillräckligt upphetsad.

Om vi stannar upp en smula här och tänker. Tusentals kvinnor varje år drabbas av en sjukdom som förstör deras liv. Man har misstankar om att tvål, p-piller och svampmedel kan vara bidragande orsaker. Vad gör man åt det? Rätt svar är ingenting, man gör ingenting alls. Man ger ingen information under sexualundervisningen i skolan, man ger ingen information på ungdomsmottagningarna när tjejer skaffar p-piller. Det finns många barnmorskor och gynekologer som inte ens känner till sjukdomen, och därför felbehandlar med svampmedel och salvor som förstör slemhinnorna ännu mer. Det finns ingen ursäkt för denna ignorans, för denna dåliga vård så många får i samband med vestibulit. I ett land som Sverige finns det ingen ursäkt för att behandla en sjukdom med tystnad, inte ens om den bara drabbar kvinnor.
Källor: http://www.vestibulit.se/ http://www.sexogsamliv.dk/vestibulit01.htm

--Sabina Braun/Gary

Intressant och viktigt! Andra bloggar om: sex, sexualitet, kvinnlighet, p-piller, slemhinnor, samlagssmärtor, vestibulit

All human beings are born equal

Bland mailen mellan mig och dåvarande chefredaktören för Osqledaren (Helen Silvander hette hon, hej på dig om du av någon anledning skulle läsa det här ^^) hittade jag en länk som fick mig att tänka på en händelse häromdan.

Det finns en lek man kan leka om man har tid att döda (eller om man är lättdistraherad). Den heter "varför är det här kvinnoförnedrande" och går ut på att man tar något fenomen och försöker komma på varför det är kvinnoförnedrande. Man kan utmana varandra eller försöka lösa gåtan i grupp eller vad man nu hittar på, men målet är att hitta på ett logiskt men ovanligt argument. Jag lärde ut leken till två kompisar för ett par dagar sen och ett exempel från den sessionen är att högtalare är kvinnoförnedrande för att diskanthögtalare som påminner om kvinnors röster är små och tar lite plats medan bashögtalare är stora och tar mycket plats. Och vi vet ju alla att det är kvinnoförnedrande att kvinnor ska ta lite plats och män ska ta mycket. Det var Gunnar som kom på det, till min stora förtjusning.

Hur som helst, till punchlinen. Gabriel, som ansvarade för att komma på utmaningar, undrade på vilket sätt första punkten i FN:s mänskliga rättigheter var förnedrande för kvinnor. Innan han ens var klar med att förklara att punkten löd typ "all human beings are born equal" var jag redo med svaret - "för att det är ett jävla skämt!".

Så, nu har ni fått läsa en anekdot och en satirisk artikel. Och lärt er en ny lek. Den är bra för den är rolig, men samtidigt rolig på det där "till skrattet fastnar i halsen"-sättet. Rolig och nyttig, alltså.

in a Barbie world

Jag, 24 år och bloggerska, läste blogginlägg som handlade om Blondinbella och blev mer och mer fascinerad över att Bella så ofta jämfördes med en barbiedocka. Detta berodde på att jag sedan länge hade fascinerats av barbiedockor, hur de uppfattas och vilka meddelanden de påstås sända ut kontra rent fakta. Blondinbella refereras ofta till som korkad trots att hon absolut inte är det, i alla fall enligt det jag har att gå efter. Dessutom påstår en hel del folk att hon är på något sätt sexuellt utmanande, medan jag tycker (öh, vet, inte tycker, det är de som inte tycker som jag som tycker) att hon snarare är en ganska avsexualiserad Ebba von Sydow-präktig typ. Återigen,inte Bella som varken jag eller skitsnackarna någonsin träffat, utan det som står i hennes blogg.

Min poäng var i alla fall att skriva en lång analys av barbiedockan och sedan koppla in parallellerna till Blondinbella. Jag började fundera på allt jag ville ha med - blondin som ärthjärna, meriterad kvinna som ses som bimbo, bilden som slampa trots inga excessiva sexuella signaler - och det kändes som att jag redan skrivit om det någon gång. Vid närmare eftertanke kom jag på att det var under min något bortglömda karriär som skribent på Osqledaren. Jag kan inte hitta tidningen, vare sig som papperskopia eller PDF, men jag hade texten i mailversion och ni får läsa den istället för en nyskriven. Och dra Bella-parallellerna själva. Eller strunta i parallellerna, artikeln klarar sig utmärks på egen hand.

RUBRIK GOES HERE

När en tjej beklagar sig över att hennes föredetta har gått och blivit ihop med värsta barbiedockan menar hon sällan att exet numera dejtar en kvinna som på samma gång är astronaut, tandläkare, OS-gymnast och rockstjärna. De flestas uppfattning om Barbie kan sammanfattas i texten till Aquas radioplåga från 1997 och när leksakernas negativa påverkan på barn ska diskuteras är Barbie allas favoritfiende, möjligen med undantag för våldsamma TV-spel.

Barbie brukar jämföras med GI Joe och Action Man, trots att likheterna mellan leksakerna börjar och slutar med att de alla föreställer människor och är ungefär lika stora, och Barbie brukar framställas som den självklara förloraren. Båda dockorna anses bejaka könsrollerna, och pojkdockan är naturligtvis bättre.

Man hör ju på själva namnet att Action Man handlar om att göra saker, medan Barbiedockor sysslar med typ kläder och öh... mer shopping. Det skulle kanske kunna vara ett argument om det vore så att Barbie inte var en yrkesarbetande kvinna. Barbie har genom åren haft tiotals olika karriärer, och hon har naturligtvis varit världsbäst på allt. Även om man i bästa genuskonstruktionsanda avfärdar balett och fotomodellande som tjejfluff, kan man inte bortse att Barbies CV innehåller allt som Action Mans CV gör, och lite därtill. Barbie har varit militär (som en "Desert Storm" Barbie & Ken, t ex), polis och brandkvinna, Barbie har jobbat som kirurg, konståkerska och pilot, Barbie har varit USAs fucking president. Jämfört med den meritlistan ter sig Action Mans slagsmål med hajar ganska futtiga.

I ljuset av allt detta blir det svårt att förstå varför Barbie skulle ses som enbart passiv och konsumerande. Visst ser man henne åka till stranden, leka med syskonen och shoppa loss, men istället för att se det som ett negativt tecken borde man kanske vara glad över att Barbie har funnit balansen mellan jobb och fritid. Från det perspektivet bör man snarare ta sig en funderare på varför man aldrig får se GI Joe på permission. Eller vill man ens det? Det luktar sunkigt hak i Saigon och "me love you long time" på långa vägar. Att använda Barbies shopping emot henne är bara lågt. Med tanke på hur hårt kvinnan arbetar, är det inte underligt att hon vill spendera sina pengar på fina saker, vi lever ju i ett konsumtionssamhälle trots allt.

Men varför trots allt detta ses Barbie enbart som en storbystad blondin klädd i (ewww) rosa? Varför pratas det alltid om att Barbie sprider utseendefixering bland tjejer, när hon har så många andra egenskaper? Kan det vara så att det i sig är ett tecken på utseendefixeringen i samhället? Att en tjej främst värderas för sitt utseende, må hon så ha trippelexamina och telefonkatalog-CV. Det som uppmärksammas med Barbie är främst att hon är snygg, och det överskuggar hennes kompetens på andra håll. Om man tänker på hur ordet Barbie används metaforiskt, inser man att det är värre än så. Inte nog med att Barbies intelligens ignoreras, hon ses dessutom som uttalat korkad!

När det kommer till sexualitet delar de negativt inställda lägren sig. Å ena sidan har vi "kiss me here, touch me there, hanky-panky", Barbie är en slyna vars behag finns för männen skull. Anledningen till varför Barbie sedan sjuttiotalet har lett ett brett leende är naturligtvis att hon vill attrahera män och har ingenting att göra med Barbies livskvalitet. Å andra sidan har Barbie varken någon mutta att tala om eller bröstvårtor. Att GI Joe inte har någon snopp, eller att Barbie saknar en hel del andra detaljer, eftersom den största delen av hennes kropp ska ändå täckas med kläder, stör inte dem som vill anklaga Barbie för att förmedla en stympad bild av en kvinnokropp. Att Barbie i början av sextiotalet (innan det var hippt att bränna BHar och skära upp män) sade åt sin pojkvän Ken att hon ville vänta med giftemålet och istället satsa på karriären vekar ingen bekymra sig om.

En annan detalj som ofta dyker upp i feminismdebatt, men sällan nämns i Barbiesammanhang är mansnormen. Ni vet, att män är det normala, och "kvinna" blir en egenskap. Att legogubbar är för det mesta just gubbar, om de inte specifikt ska vara tjejer. Att om det förekommer en tjej i en actionfilm så är hon där i egenskap av tjej och huvudpersonens kärleksintresse. I Barbies värld är allt precis omvänt. Normen är Barbie, och Ken är Killen, som bara får vara med när en Kille behövs. Han har säkert en fin och intressant personlighet, men han får oftast samla damm när det inte är romans på gång. Det är inte så att det är bättre med en kvinnonormerad miljö än med en mansnormerad, men det är ändå underligt att det aldrig räknas som en pluspoäng på Barbies konto, med tanke på hur ofta problemet lyfts fram i andra sammanhang.

Ska man fortsätta med klassiska feministiska argument kan man nämna "dubbelbestraffning", så kallad härskarteknik. Den är egentligen unisex, men brukar enligt uppgift mest användas på kvinnor av patriarkatet. Ett typiskt exempel på en sådan är att en tjej blir kallad hora om hon klär sig utmanande och pussar pojkar, men blir kallad frigid om hon inte gör det. Poängen är att hur man än gör, blir det fel.

Det är vad vi ser här. När Barbie är duktig, anklagas hon för att skicka ut signaler om att en tjej måste vara bra på allt för att räcka till (trots att Barbie själv inte verkar duga, av debatten att döma). När Barbie råkar säga att matte är svårt, får hon istället sryk för att hon visar att kvinnor inte kan.

När Barbie är smart och snygg anklagas hon för att vara bimbo och sprida utseendehysteri. Vore Barbie smart och ful, skulle hon anklagas för att sprida en förlegad bild av feminister som osminkade BH-pyromaner.

Och tänk bara tanken på vad som skulle hända om Barbie fick ett realistiskt könsorgan.

Barbie är inte den felfria feministförebilden, det är inte helt friskt att det görs barbievagnar där hjulen inte rullar eller att barbietidningar mest handlar om glitter. Men visst känns det olustigt att en kvinna som bevisligen har andra meriter än utseendet, bedöms ändå bara för tuttarna? Man vill kanske inte att ens barn ska växa upp i en värld där flickor skolas in i att vara passiva våp, men man vill nog ännu mindre att ens barn ska växa upp i en värld där flickor betraktas som passiva våp även när de inte är det. Om jag skaffar ungar ska de få leka med Barbie, och jag hoppas att de inte ska bry sig om den djupa symboliken i att hon inte kan stå på sina egna ben. Vem vill stå på plats när man kan röra sig framåt?

-Jag, Osqledaren #3 05/06, sidan 36-37.

Intressant. Andra bloggar om: barbie, barbiedockor, blondinbella, feminism, kompetenta kvinnor, kvinnosyn, dubbelbestraffning, horan och madonnan, mansnormen, kvinnonormen, kvinnliga förebilder, förebilder