You Take My Breath Away

Som ett inslag i att jag har en positiv vecka tänkte jag blogga om en annan hollywoodfilm jag faktiskt gillar - Top Gun. Den är störtbra inte minst för att effekterna i den är på riktigt. Alltså är den inte drabbad av moderna Hollywoodsjukan med att alla actionscener utspelar sig i mörker så man inte ser att det är datoranimerat. Sen är den störtbra för att den är så jävla bra. Take my breath away är så jävla bra. En gång var jag såå nära med att ha förstagångssex till den med en person som liksom också fattade grejen. Men det blev inte av. En stor förlust för mänskligheten.

Jag passade förstås på att avända Top Gun i ett hemtentesvar där jag skulle behandla sexuella script. Fick VG. Jag är sämst på referenser och formalia, men det hölls inte mot mig. Vore ju dumt att låta en sida text bara slösas bort på en hemtenta, så ni får också läsa. 

Fråga 2: Redogör för Gagnon & Simons teori om sexuella script. Diskutera också i vilken utsträckning sexuella scriptteorin kan relateras till Foucaults resonemang om sexualitetens historia. Vilka likheter ser ni i resonemangen? Hur uppfattar ni att resonemangen skiljer sig åt?

I was fifteen when I first got kissed,
before I knew about the equality way
I wanted to get laid to 'Take My Breath Away' (the Knife, 2004)

I sången You Take My Breath Away drömmer berättarjaget om sex till powerballaden Take My Breath Away, känd från filmen Top Gun (Scott, 1986), och som lyssnare förstår man att det inte bara handlar om låten utan en hel rad villkor för hur sexet förväntas se ut. Populärkulturens och samhällets bilder av sex har blivit berättarjagets, en del av hennes intrapsykiska script.

Michel Foucault var intresserad av att beskriva hur makten kunde ta sig in i det mest intima. Simon och Gagnon (1986) gick i liknande tankar – de sökte bygga en modell som förklarade samverkan mellan sexualiteten i samhället och sexualiteten hos individer. Deras teori använder sig av begreppet sexuella script – enkelt förklarat ”manus” för vilka handlingar leder till sex, vilka handlingar betraktas som sexuella, vilka personer kan vara med och under vilka förutsättningar sexualiteten kan aktiveras. Intrapsykiska script är den mest personliga nivån, det är individens egna bild av det sexuella. Men som vi såg i exemplet ovan påverkas dessa script i allra högsta grav av omgivningen och personens erfarenheter. Script kan även vara interpersonella, alltså specifika för en given relation mellan två personer. Här är en dialog som utspelar sig i Top Gun mellan piloten Goose och hans hustru Carole.

Carole: Hey, Goose, you big stud!
Goose: That's me, honey!
Carole. Take me to bed or lose me forever.
Goose: Show me the way, honey.
(Scott, 1986)

Goose framställs generellt inte vara särskilt smidig med det motsatta könet, men tar en sexuellt säker roll här. I sin fasta relation beter han sig annorlunda, den lekfulla dialogen som initierar ett sexuellt möte är en del av parets interpersonella script. Detta observeras av det nybildade paret Charlie och Maverick och i en senare scen säger Charlie ”take me to bed or lose me forever” till Maverick. Hon låter sig inspireras av ett annat par, men gör nu repliken till en del av sin och Mavericks interpersonella script.

Den mest generella nivån är kulturella script. När vi ser Top Gun (Scott, 1986) vet vi väldigt tidigt in i filmen att Maverick kommer att inleda sexuell och romantisk relation med instruktören Charlie (eftersom hon är kvinna) och inte med flygaresskollegan Iceman eller andrepiloten Goose (trots att Maverick har en hel del relationsdynamik med dem, och hade de varit kvinnor hade man antagit sexuellt/romantiskt intresse). Som tittare har vi ett färdigt ”manus” i huvudet och vet hur vissa tecken ska läsas. På samma sätt antar Charlie att Maverick tänker ha sex med henne när han kommer hem till henne, äter och duschar. I hennes (och tittarnas) kulturella script leder situationen och hans agerande till sexuella handlingar – och såväl hon som tittarna blir ställda när Maverick åker hem efter middagen. Enligt en okrediterad källa på Internet Movie Database var tittarna så pass besvikna på att filmen saknade en sexscen att producenterna fick lägga in en i efterhand – i motljus och till tonerna av balladen Take My Breath Away.

Likheterna mellan Foucaults respektive Simon och Gagnons teorier blir i detta sammanhang tydliga. Båda tankesätten berör hur sexualiteten hos individen påverkas av sociala konstruktioner av vad sex är och kan vara. Det finns dock också skillnader mellan sätten att tänka. För Foucault är det främst det filosofiska begreppsbygget som är det intressanta, och sexualiteten är framför allt ett lämpligt område att tillämpa analysen på. Simon och Gagnon utgår däremot från befintliga sociologiska tankar för att undersöka just sexualiteten. Medan Foucault främst är intresserad av talet om sexualiteten vill Simon och Gagnon i större grad komma åt de sexuella handlingarna som utövas av verkliga personer och bygga en teori som går att tillämpa praktiskt.

Internet Movie Database. Top Gun Trivia. (i.d.). Besökt 12 oktober 2013 på

http://www.imdb.com/title/tt0092099/trivia?item=tr0766763

Michel Foucault. (2002). Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta (3rd ed.). Göteborg:

Bokförlaget Daidalos AB.

the Knife (2004) You Take My Breath Away. På Deep Cuts. Stockholm, Sverige: Rabid

Records. (2002)

Scott, T. (1986). Top Gun. USA: Paramount Pictures.

Simon, W., & Gagnon, J. H. (1986). Sexual Scripts : Permanence and Change. Archives of

Sexual Behaviour, 15(2).

I know this because Tyler knows this

We're a generation of men raised by women. I'm wondering if another woman is really the answer we need.

Jag tänkte försöka vara positiv i en vecka och se hur det håller. Och jag tänkte utveckla min tes om Fight Club, för det här är coolt och jag tror inte jag har läst den här analysen nånstans. Och med det menar jag inte att ingen tänkt det förut, bara att jag inte läser filmanalys i nån större omfattning.

Ni som inte sett Fight Club kan ju gå och läsa nån annan blogg under tiden. Det här inlägget är inte för er. Ha! Helst ska ni frstås se Fight Club.

Det jag vill utveckla är väl följande. I många analyser av Fight Club (okej, jag läser visst filmanalystext, tydligen) tas det för givet att Berättaren blir till Tyler eftersom Berättaren vill knulla Marla, men Berättaren kan inte göra det som kontorsnisse. Jag har aldrig tyckt det var så uppenbart. Det kanske är det i boken, jag minns den ärligt talat inte så mycket, men jag får aldrig så mycket vill-knulla-Marla-vibbar av Berätaren i filmen.

Att Marla är orsaken till hela kalaset är dock kanon, det sägs i början av filmen. Men det finns en annan tolkning där och jag har alltid funnit den mer uppenbar. Jag tror, dessutom, att den inte bara är rimlig utan även tänkt att vara rimlig. Att den var en av poängerna med filmen. Jag tror på det för att Fight Club är en film som tydligt handlar om maskulinitet och femininitet, och jag tror på det för att Fight Club är en smart film. (Att analysera Tron som polyanthem är ju rätt mycket läsaineri, men det här tror jag jättemycket på.)

Så, vad är det som får mig att tro det? Ja, till att börja med att det aldrig direkt är uppenbart att Berättaren r särskilt intresserad av Marla på knulla-sättet. Jag tror på riktigt att han inte är det i början, med sin episka sömnbrist och sitt IKEA-liv, inte ens undermedvetet. Det är en annan sak som får Berättaren att reagera så kraftigt på Marla. Hör här vad Tyler säger om sin tillkomst:

"All the ways you wish you could be, that's me. I look like you wanna look, I fuck like you wanna fuck, I am smart, capable, and most importantly, I am free in all the ways that you are not."

Var kunde inspirationen komma ifrån? Varifrån kunde berättaren få sina idéer? Sin chef? Bob? Jag satsar på bruden som marscherar in med en cigg i handen och undrar om det är stödscirkel för testikelcancer? (Om ni tycker att jag lägger in för mycket genus i min analys - här har vi verkligen ett exempel på en person som är så jävla gränslös att Berättarens värld rasar!) 

Marla, vars livsfilosofi är att hon när som helst kan dö. ("First you have to give up, first you have to know... not fear... know... that someday you're gonna die." säger Tyler till Berättaren i scenen med frätskadan)

Marla, vars nihilism och respektlöshet till alla samhälleliga regler bryter mot allt Berättaren står för, och är precis allt som Tyler är?

Det finns en animé jag älskar som heter Utena. Den inleds med en prolog som jag i ett tidigare inlägg sammanfattade såhär.

Det var en gång en liten flicka vars föräldrar hade dött och hon var så ledsen att hon inte ville leva längre. En prins kom till henne och sade att hon inte ska gråta, och sedan gav han henne en ring - en förlovningsring, månne? Han sade att om hon behöll sin styrka och rena själ skulle ringen en dag föra henne till honom. Flickan blev så tagen av den ädla gestalten att hon bestämde sig för att själv bli prins.

Det har nu gått mer än tio år sedan jag först kom att tänka på vissa paralleller mellan Utena och Fight Club, men det är först idag jag kom på hur Utenas inledning och min syn på Marlas och Berättarens relation passar ihop. Twisten i Utena är att flickan inte vill ha pojken, hon vill vara pojken.

Och i Fight Club är det ännu coolare. För det är en supermanlig film som handlar om en man som blir så omskakad av en kvinna att han blir henne. Kan ni nämna andra filmer där detta görs? Kan ni nämna andra mainstreama Hollywoodfilmer där detta görs? Kan ni nämna andra mainstreama Hollywoodfilmar som snubbar älskar där detta görs?

Jag kan det i alla fall inte. Min gissning är att det inte för att jag läser för få filmanalystexter.

Och vet ni vad mer blir jättehäftigt, om man tänker som jag? Jo, det här är en film om en man som inte primärt drivs av att han vill sexuellt erövra en särskild kvinna. Vad sägs om den revolutionerande skildringen av maskulinitet, va, va? (Ja, Tyler och Marla har sex, och jag förnekar inte att Berättaren mycket väl kan vara pepp på att ligga med Marla, men jag uppfattar detta som någonting väldigt sekundärt mot att han vill vara henne. Snarare att det är rimligt att en fantasiprodukt-Marla och verkliga Marla vill ligga med varann.)

Så se om Fight Club och tänk på att den handlar om en snubbe som vill bli som den häftiga bruden han träffat i stödgrupp för testikelcancer. Det blir som att se det häftigaste som finns, fast ännu häftigare.

The great tourist

Slide.

Märker att bloggen varit dissig på sistone, trots att livet i allmänhet går hur bra som helst. Jobbar mina jobb, pluggar mitt plugg, umgås med bra folk. Innan jag endast anklagar mig själv för detta - vet ni hur mycket mindre respons jag får om jag skriver positiva saker? Typ detta om att Tsvetajeva är grym och finns på svenska? Nä, just det. Kan förresten passa på och berätta att Assa som jag textade och bloggade och skrev för FLM om i våras ska visas på Cinemateket i Stockholm. Så jävla häftigt! Lysande film, gå och se.

Ja, jag tänkte i alla fall vara lite positiv och blogga om hur mycket jag tycker om filmen Fight Club. Jag bara antar att ni alla har sett den. Har du inte sett den så kan jag sammanfatta att det är en jättebra hollywoodrulle från 1999 (och jag hatar ju Hollywoodfilm, så fatta att det här är högt betyg) och när den kom var den det häftigaste som fanns, tillsammans med the Matrix som kom samma år och också var det häftigaste som fanns. Medan the Matrix inte längre går att se som en film eftersom den bara känns som meme på meme på meme (på samma sätt som Shakespeare-pjäser är bara citat på citat på citat, om ni fattar vad jag menar) så har Fight Club hållit som film, och har svajat imponerade lite i Upplevd Coolhet sedan året den kom.

Nu ska jag skriva om vad jag älskar med filmen, och det blir spoilers. Så har ni missat filmen rekommenderar jag att ni går och ser den innan ni fortsätter vidare.

Det absolut häftigaste med Fight Club är att den är en film om genus och mansrollens problem som vanliga snubbar gillar. Alltså, ni vet ju själva, vanliga snubbar bryr sig inte om feminism och sånt, de kutar när den frågan kommer upp. Fight Club, den handlar inte bara om det mellan raderna, Tyler Durden och Berättaren pratar om det här öppet i flera scener. Och snubbar älskar fortfarande filmen. Jag är fortfarande fruktansvärt impad av att den lyckas med den grejen. Jag har aldrig hört nån säga att visst, den är bra, men det för mycket genussnack i den.

Sen är den ju även skickligt gjord som film. Smart (How's that working out for you? Being clever?), snyggt gjord, det finns knappt några naturliga pauser i hela filmen. Antar att många av er som sett den har även sett om den för att se hur hela grejen med att Tyler och Berättaren är samma person håller ihop, och blivit imponerade av att den håller. Jag har ett annat tips om vad man kan fokusera på när man ser om filmen - Marla Singer.

Jag älskar Marla. Hon kan ju verka vara en manic pixie girl, eller sån där kvinna som är orsaken till hjältens agerande men som själv saknar agens och roll utanför hjälten. Men testa att fokusera på henne. Jag upplever att standardförfarandet när man ser Fight Club att först ser man den, sedan ser man om den med fokus på Berättaren och Tyler, och så missar man helt hur Marlas roll förändras i och med att man vet att de är samma person. Vid första genomkollen är Marla en typisk bitches be crazy. Hon är irrationell, hon överreagerar, hon kräver en massa förklaringar av Berättaren. Typiskt brudar. När man fattat att Tyler och Berättaren är samma person förstår man att hon måste haft det tufft, men på en intellektuell nivå. Men testa att fokusera på henne när ni ser filmen, känslomässigt. Jävlar vad lätt det är att känna empati för henne då. Och det tror jag är en del av filmens uppenbara könsrollsagenda, att skildra hur kvinnan tvingas in i irrationalitet, och att man ska kunna känna med henne. Inte bara begripa det på en analytisk nivå som en del i plot twisten.

I inledningen sägs det att inget av detta hade hänt om det inte var för Marla. Kanske lätt att tolka som att Berättaren ville ligga med Marla och behövde bli en sån där man som ligger med Marla. Klassiskt grepp. Uttjatat. Trist, detta att kvinnor ska delas ut till folk som förtjänar dem. Men den tolkningen är inte tillfredställande om man ser till helheten. Jag uppfattar det snarare som att Berättaren säkert vill ha Marla, men framför allt vill vara Marla. Fast som snubbe, förstås, med allt det innebär i världen Fight Club målar upp. När Berättaren möter Marla är hon fri, obunden, hon invaderar hans tankar långt innan Tyler gör det.

Så se gärna om Fight Club, den är grym. Tänk på Marla, hon är grym.

Bonus points. När Tyler har stuckit och Berättaren går runt i huset och är vilse, som om hans farsa lämnat honom. Och när Tyler och Berättaren grälar i bilen med skräckslagna rymdapor i baksätet. En fin parallell till att höra sina föräldrar bråka. 

Mingelfest i gips

När man pratar om dåligt bemötande av personer som avviker (i mitt fall är det ju oftast etnicitet eller poly som är frågan) så får man många reaktioner som handlar om att människor ju bara är nyfikna. De vill lära känna en. De vill ju bara veta vad man är för människa.

Jag ska nu förklara varför jag och många andra reagerar på alla "neutrala" frågor om var vår vackra dialekt kommer ifrån.

Tänk att du kommer på en mingelfest. Det är personer du inte känner så väl, men det är okej, du tycker om att mingla och lära känna nya människor. "Välkommen... Men shit, har du slagit dig!" säger värde när hen ser dig! "Vad hände?". Och du förklarar att jamen, du var på väg till jobbet, och det var den första frostdagen och du hade Converse och halkade, och du bröt foten, och det förklarar gipset och kryckorna.

Och så fortsätter kvällen. Varje nytt samtal inleds med att du måste dra historian om att du halkade. Varje nytt möte inleds på precis samma sätt. Du blir inte frågad om din geek-tischa, du blir inte frågad om hur du känner värden och värdinnan, och även om inledningen kan vara ett par meningar om nåt annat så halkar (haha) samtalet alltid in på att du ramlat och brutit foten. Du för höra samma skämt om och om igen. Du får höra deras historier om ben de eller deras vänner brutit, utan att du är det minsta intresserad av de historierna.

Det är inte det att människors nyfikenhet är otrevlig, men det blir väldigt tröttsamt. Visst, människor är nyfikna, men måste de vara nyfikna på just din fot, allihop? De lyckas ju vara nyfikna på annat hos dig i vanliga fall.

Förstår ni hur lack man kan bli om den festen är ens liv? När man kan ramsan om vilka länder man bott i innan Sverige så pass bra att man inte behöver hjärnan till den längre? Förstår ni att man kan börja ta upp det där konstiga själv när man träffar nya människor, inte för att man tycker det är intressant, men för att få det överstökat. Att jag är panikuttråkad på redovisning av samtalsparternas ryska ordförråd?

Jag förstår att människor är nyfikna, och jag är artig och vänlig. Men blir alltid så glad när jag slipper detta, för att jag är så trött, det här är så uttjatat. Och jag tyckte att liknelsen till mingelfest i gips var så klockren att det kanske får vissa att förstå hur det känns. Och  kanske fråga nåt personen är mindre trött på nästa gång de träffar nån och får omedelbara anfall av nyfikenhet.

Men grabben menar ju väl

Åh! Karl-Johan Karlsson som förra veckan utmärkte sig med en kolumn där han vill prata kvinnoideal men lyckas istället dissa kvinnor som är smala eller unga eller nåt, som jag skrev en text om, han har kommit med en till kolumn där han förklarar sig. I och med att min SVT Debatt-text delvis handlade om dagens medieklimat med proffstyckeri är det relevant att påpeka att Karlsson har nu fått ut hela två texter baserade på ingen research. Bra jobbat!

Den nya texten utmärker sig med två bevingansvärda citat:

Jag har tolkningsföreträde till min egen text, ingen annan vet vad jag menar med mina ord, och jag tycker det är trist att delar av krönikan har missuppfattats.

samt

Kan vi nu föra en debatt om problemet jag försökte ta upp, att tjejer svälter sig för att uppnå ett osunt ideal?

Det senare tackar vi för och ska genast föra en debatt om problemet som ca en jävla massa människor förde innan du kom in.

Det första citatet är mer relevant till det jag vill prata om. Det har nämligen kommit in folk till Karlssons försvar och lagt fram två argument som jag kan sammanfatta som 1) "Men grabben menar ju väl, han uttryckte sig bara klumpigt"; 2) "Ska man nu inte få säga nåt utan att få Stockholms-Twitter-Söder-medie-kultur-eliten efter sig?".

Okej. Grabben ifråga är inte Jonte från parallellklassen. Grabben ifråga är en yrkesskribent på en stor tidning. Det är inte hans jobb att mena väl. Hans jobb är att på ett begripligt (för fler än honom själv) sätt uttrycka åsikter som grundas på att han har läst på. Och det är han som är Stockholms-Twitter-Söder-medie-kultur-eliten. De flesta tjommar på Twitter som säger att han har fel är det inte. Men han är det. Han är en person med makt och inflytande (eftersom han skriver i en stor tidning), och hans jobb är att se till att andra fattar vad han menar.

Han kanske blir avskräckt från att uttala sig i saken igen, det oroade ju SvD:s ledarblogg sig för. För det första - uppenbarligen inte. För det andra - tyvärr. Varför skulle det vara ett problem? Klart att en professionell skribent ska avskräckas när han skriver en illa researchad och otrevlig text. Det behövs faktiskt inte mer fritt tyckande på tidingsplats i kroppsidealfrågan, eller nån annan fråga. Jättebra om Karlsson hade blivit avskräckt. 

Jag vet att vi lever i en tid då blogg, kolumn, ledare och instagram flyter ihop till en enda medieflod. Men det är faktiskt skillnad på vilka krav vi ska kunna ställa. Hade detta varit en privat blogg hade jag kanske kommenterat det på Facebook eller Twitter. Jag hade tänkt att det nog bara är en grabb som menar väl, suckat, och lämnat honom ifred. Men nu är det inte det som händer. Karlsson är verkligen ingen underdog. Och vi borde kunna förvänta oss att Karlsson kan skriva så att fler än han själv fattar. Om någonting han faktiskt är insatt i. Det är inte synd om honom. Sluta försvara den välmenande Stockholms-Twitter-Söder-medie-kultur-elit-grabben.

Jag existerar inte för att bekräfta monoamorösas val

Denna höst har för mig haft två huvudsakliga teman att fundera på. Ett - att i vissa debatter ska man lyssna och inte genast hoppa in med egna tankar, trots att man är van att ens tankar är det mest intressanta som finns. Två - det arga polyt. Idag jobbar vi med tema två.

Jag var ju med i Aftonbladet Wellness TV förra veckan och det gick väl blandat, kan mana säga. Jag har tidigare bloggat om detta att en av programledarna hade svårt att vara nyfiken utan att vara väldigt otrevlig. Läs gärna. Sammanhanget var alltså att programledarna rätt länge försökte pressa ur mig att det var jobbigt med polyrelationer. När jag äntligen gav med mig uppträdde de som om de fick vad de ville och en av dem förklarade att jag nu lät mänsklig. Det är just den här grejen, att dra ur polys att vi kan ha det svårt, som jag vill fokusera på nu.

När folk frågar mig hur det funkar att va poly brukar jag inleda med att svara "asbra!". För det gör det för mig. Men jag råkar ofta ut för att mina samtalsprtners verkligen försöker få ur mig att poly kan va svårt. Vilket de ju bekräftar i och med sin handling, för det svåraste med poly för mig är att människor beter sig oförskämt mot mig. 

I diskussionerna efter mitt blogginlägg framkom några vanliga förklaringar. En var att samtalet ju hölls ytligt och då kom det inte fram några undervattenstenar och det lät "lite för enkelt" att vara poly. Och att monomänniskor kanske vill ha bekräftelse på att polys kan ha det svårt för att monoamorösa själva ska känna sig bekväma i sitt val, att det ju är jobbigt att vara poly med. 

Alright. Hisnande insikt kanske, men jag är inte skyldig någon ett skit i termer av att bekräfta hens valda monogami. Jag är inte en maskin för bekräftelse av att nån annan valt rätt. Det är inte mitt jobb att stilla nåns tvivel när hen behöver ifrågasätta sin relationsform för första gången i livet. 

Det är inte mitt jävla ansvar, så lägg det inte på mig. 

Det hära med att jag inte tar upp mina relationsproblem i ytliga samtal, webbteveinslaget är inte första gången so det skaver för folk. Det händer även i köttvärlden utanför mediesammanhang. Nähä, vi känner knappt varandra och jag berättar bara bra saker om poly. No shit! Du berättar bara typ "jag och min sambo ska upp till hans föräldrar över helgen" och inte sitter jag och drar ur dig att ni hatar varandras föräldrar och försöker dessutom fylla helger med aktiviteter som döljer att ni inte har kul ihop längre? Vänder jag inte ut och in på själen för dig som jag knappt känner? Nääähää, undrar varför. Kanske för att jag inte vill. 

Och detta med att det är trevligt att få bekräftelse om att gräset inte är grönare på andra sidan. Inte mitt jobb att trösta dig i den plötsligt jobbiga situationen att ditt val inte är det enda man kan göra. Vet ni hur jag gör för att trivas i mitt sätt att leva trots att hela samhället dagligen kastar exklusiv tvåsamhet på mig? Jag tänker på hur jag vill ha det, och så lever jag som jag trivs. Har du valt monogami? Sitt där då och ta ansvar för ditt val utan att behöva bekräftelse från mig, som du dessutom önskar i form av att jag ska berätta att mitt liv är jobbigt. Jag struntar i den kampen som plötsligt utspelar sig i ditt inre, för på utsidan yttrar den sig i att du pressar ur mig att mina relationer minsann också är svåra. Ta hand om dina tvivel själv. Prata med din partner. Jag existerar inte för att lugna ner dig. Du har dessutom jättemycket stöd i att monoamori är det rätta, jag har väldigt lite stöd i mitt val. Det är verkligen inte jag som ska ge dig mer bekräftelse.

Och andra polys, det är inte ert ansvar heller. Ni är inte heller satta på jorden för att visa monoamorösa att de ändå valde rätt. Kan vara bra att komma ihåg i stunden då någon monomänniska envist försöker få ur er att ni väl ändå kan känna det lilla stinget.

Inlägg om K-J Karlsson på SVT Debatt

Har skrivit om den där om kvinnor och smalhetsnorm och Karl-Johan Karlsson på SVT Debatt. Läs om ni tycker det verkar skoj.

Jooo, det var ganska elakt sagt

 Sitter hemma, äter lite polygröt...

Jag var alltså med i Aftonbladet Wellness TV. Pratade poly. Ni kan se inslaget här. Vi filmade i torsdags. Det las upp idag. Nu ska vi snacka lit'...

De hörde av sig för ett par veckor sedan. Först ignorerade jag mailet lite, sen ringde de upp och var trevliga och peppa (och betalade!!!). Vi snackade lite runt hur upplägget skulle bli, att programledarna skulle vara vanliga nyfikna människor. Detta hände just i en period då en vän till mig hade råkat ut för kässt bemötande som poly i privatlivet och jag föreslog att vi skulle ta upp frågorna som "don't try this at home". Alltså att vi faktiskt skulle poängtera att många spontana frågor är rätt otrevliga, om man tänker efter. Så det skulle liksom vara okej att ställa dem i teve mot en förberedd polyrepresentant, men verkligen inte okej att fråga folk hursomhelst. Jag upplevde den kontakten som väldigt positiv och förstående. Så jag var pepp.

Och så kom själva dagen och jag hade tatt på mig blus med hög krage så det blev en massa krångel med att få in myggan. Sen intrvjuades jag och var proffsig och lugn och sa ifrån vid ett tillfälle (som är huvudämnet för dagens föreläsning) och det var mest standardgrejor som man svarar på som poly i media. Sen hoppade jag i en taxi och åkte tillbaks till jobbet för att rädda liv.

Inför sändningen idag undrade jag om de behöll tillfället då jag sa ifrån, och ja, inte bara det. Det är till och med med i ingressen, vid 00:37, och kan ses igen vid 13:44.

 [Diskussion om ifall jag kan få "det lilla stinget i hjärtat" om min partner går och blir nykär i en annan och jag säger att ja, det kan man ju alltid]
 Jessica Folcker: Men det är ju skönt att höra, men verkligen. [Du får det att låta?] väldigt enkelt ju, att man kan ha flera och ändå tycka det är okej. Men då är det ju skönt att höra att du är ju ändå typ mänsklig [gör citattecken med fingrarna] eller vad man ska kalla det, för du har känslor. Att det kan göra ont även i ditt hjärta när din pojke... pojkvän, blir nykär i nån annan.
Tanja Suhinina: Eller för att det...
JF: Det låter lite sunt i alla fall. Annars låter det som att du är ganska avtrubbad känslomässigt, om du förstår vad jag menar.
TS: Oj, det där var ganska elakt sagt.
JF: Neeeej! Nej nej!

Hade det varit en del av en don't try this at home-sketch så hade det känts nästan överdrivet. Men nu var det inte, för vi körde inte alls uttalat på det konceptet. Ingen sa "nu ska vi visa hur man inte ska göra". Så Folcker erkänner mig alltså vara "typ mänsklig" (vilket jag tydligen inte varit innan), sundförklarar mig och kommenterar sedan att hennes intryck av mig är att jag är känslomässigt avtrubbad?

Waaaat?

Och där fann jag mig. Jag hade ju ändå rätt gott om tid att tänka "wait wat?!". Så jag påpekade att det var elakt sagt. Och då, då, tycker Folcker att det är rimligt att protestera.

Jo, jag fattar att hon säkert inte menade nåt illa. Men jag har varit icke-mono i tioish år. Jag har inte längre något som helst intresse av att ta smällar från monogama människor som förolämpar mig, det bloggade jag ju om för en vecka sedan. Jag är inte längre intresserad av att svälja i folkbildningens namn. Jag har noll pepp kvar för att ursäkta personer som inte tar hänsyn till att jag är en människa.

Man kan undra vad jag gör i en tevestudio om jag vill slippa otrevligheter kring mitt polyvarande. Det jag gör är att jag på riktigt tror på att det är viktigt att folk får se att det finns alternativ till det vanliga. Att de som redan känner som jag hör att det finns fler. Att de som inte känner som jag tänker ett varv till på att deras sätt att tänka inte är det enda. Min tanke med min offentlighet är helt enkelt att ställa upp för andra polylevande eller polynyfikna, eller för all del andra personer som inte passar in i hetromonogama normen. Om jag ska ställa upp så vill jag banne mig också säga ifrån. För min skull, och för de andras. Visa att nej, det är inte okej att kalla folk omänskliga, osunda och känslomässigt avtrubbade för att de råkar känna annorlunda än dig. Nej, jag bryr mig inte om att du menade väl. Nej, det är inte jag som är otrevlig som påpekar, det är du.

En annan grej jag är redigt trött på är hur glada monos verkar bli av att polyrelationer kan vara svåra. Alltså jag vet verkligen inte hur många gånger jag sett monos lysa upp och ba "gud vad skönt att höra att polyrelationer inte bara är solsken och enkelt!". Jag undrar verkligen var dessa personer lyckats få bilden av att polyrelationer är idylliska och problemfria. Jag får faktiskt mest konfronteras med en massa katastrofscenarion på alla möjliga sätt som saker kan gå fel på i polyrelationer. (Intressant nog har dessa scenarion aldrig att göra med de aspekter av relationen som inte är polyspecifika. Typ inte "du och din primärpartner kanske vill olika saker i livet" eller "ni kanske bråkar över disken för mycket" eller "ni kanske slutar ha sex med varandra") Så  jag har extremt svårt att fatta varför nån kan få för sig att föreställingen "poly är enkelt" är nåt som behöver motbevisas. Men det verkar räcka med att typ en poly en gång beskriver poly som trevligt för att man ska få för sig att polys saknar känslor.

Har jag gjort nån osäker på vad en får och inte får säga? Varsågod, för "PK-homo-testet": Hade du sagt det här om det handlade om homosexuella och inte polys och du ville vara PK? Inte? Säg inte det till en poly heller!

Ett enklare (eller svårare, beror på hur du ser det) test är "Är det jag säger otrevligt och förolämpar jag människan?". Är det. Säg det inte då. Och om du råkat göra det och tagits på bar gärning - säg inte "neeeeej!".

Män som förklarar kvinnodominerade områden

Expressen lyckades igår med att publicera uppenbart fall av årets med Killen Säger Vad Han Tycker-text. Karl-Johan Karlsson inleder med att poängtera att han borde hålla käft, och sedan ändå bestämma sig för att hans åsikt behöver komma fram. Han fortsätter med att uttala sig nedlåtande om smala kvinnor, och kvinnor i allmänhet. Sedan berättar han vad han tänder på.

Det finns en hel del att säga om detta. Exempelvis att Karlssons första tanke att han kanske borde vara tyst var helt rätt, han borde satsat på magkänslan. Eller att nej, det är inte okej att dissa smala kvinnor, även om man tycker att "hajfenor till skulderblad" är en fyndig formulering. Eller typ att ingen har bett honom att företräda hela jordens manlighet och berätta för kvinnor vad män tänder på, så kvinnor kan anpassa sig efter det. Och eh, detta att tjejer bör sluta banta för att forskning (!!!) säger att män gillar smal midja och breda höfter - hur tänker Karlsson att man får smal midja? Ja, jusste, han tänker nog inte. Han tänker nog att han ska berätta för kvinnor vad han tänder på så att de kan anpassa sig till hans ideal istället för andra kvinnors.

I sammanhanget blir det såklart bäst att han till och med heter Man Mansson. På riktigt, liksom.

Ja, och så har det på sistone blivit allt mer kul att jag har stört mig på Joss Whedon sen gymnasiet (varför? därför!). För han verkar mer och mer vara en white dude som snackar om feminism utan att veta så mycket om feminism, eller reflektera över egna verk eller reflektera över sin egen position som white dude med makt. Jag tycker ju såklart att snubbar ska få vara feminister, men jag tycker också att snubbar ska visa att de kan nåt om feminism (gäller brudar med) (och alla andra) och dessutom reflektera över hur de själva skildrar kvinnor i sina verk. 

Please please him

I tisdags var jag på väg till mataffären när de ringde från SVT Debatt och frågade vad jag tyckte om strippor. Det visade sig att ett hotell i Göteborg hade hyrt in strippor till Halloweenfest - kvinnliga såklart. Dessutom skulle en strippklubb öppna i Kiruna. Jag sa "eeeeh". Sen sa jag lite vad jag tycker om striptease. Sen sa jag att jag kan torsdag kväll, men de borde nog ta in nån som kan ämnet och bryr sig.

Och under veckan har Sturegallerian gjort reklam inför fars dag med att skriva "Please, please him" och ha en bild på spetstrosor. Och så har stan i övrigt tapetserats med bilder på KappAhls kollektion av underkläder baserad på boken 50 Shades av Grey. Som alltså är bilder på kvinnor i spetsunderkläder. Vill man klä upp sin Grey så finns det bara en slips.

Med detta vill jag ha sagt att SvD:s ledarredaktion behöver nog inte oroa sig över manlig heterosexualitet. Den mår nog utmärkt. Den klarar sig nog jättebra. Heteromän kommer inte inom överskådlig framtid gå utan sexigheter riktade till dem. Däremot bprde SvD:s ledarreaktion börja oroa sig över att de förväxlar tidningstext med fylleblogg.

Det här tycker jag för övrigt om striptease på hotellfest och fars dag-reklamen. Fan vad jag är lack på att svaret på alla present- och dekorfrågor verkar vara "slå in en kvinna i spets". Fars dag - kvinna i spets. Mors dag - kvinna i spets. Halloween - kvinna i spets. Every single holiday - kvinna i spets! Går det verkligen inte komma på nåt roligare sätt att underhålla på än att bjuda in kvinnliga strippor? Jag skulle känna mig tydligt ovälkommen på festen, osynliggjord. Att arrangörerna sooom vanligt inte hade tänkt på att jag existerade och har kanske önskemål om vad jag vill se och vad jag sett mig övermätt på. (Tidigare inlägg om kvinnokroppen som dekor och om att jag är lack på att förklaras osensuell när jag lackar på hela slå in kvinna i spets för varje tillfälle)

Nåt annat apropå SvD:s ledare - läs gärna denna i Neo om internetsjälvcensur. Tycker det är rätt viktigt att komma ihåg att en verkligen stor del av det vi kallar nätcensur kommer från att företag vill tjäna så mycket som möjligt med så lite trassel som möjligt. Jag tycker det kommer fram allt för sällan, att orsakerna till att man inte får posta nakenbilder var som helst har till stor del med kapitalism och sådant att göra. I de flesta fall av den typen av censur rör det sig om att företaget hellre plockar bort saker än lägger ner tid/pengar eller förlorar kunder. Som t ex fallet med Sturegallerians fars dag-kampanj. 

Gärin med rhymes och nice flow

Jag bloggade om en rysk poet vid namn Marina Tsvetajeva i maj, och skrev att jag tycker om henne väldigt. Först skrev jag länge om hur bra hon är. Sen skrev jag att jag inte känner till bra tolkningar på svenska. Burn!

Men så såg jag en bok nyligen, Med gröna ögon från Akvilon förlag. Den fanns på antikvariat i en tidigare upplaga, men den här var från 2010 och utökad. Så jag köpte den. Sen läste jag lite. Sen köpte jag tre till så att jag hade buffert att ge bort. Under samma period försökte jag nämligen hitta Bakhålls Ett moln i byxor för att kunna ge bort, men den är slut på förlaget. Nu tänkte jag inte missa tillfället att ha lite buffert. Fast jag har redan gett bort två...

Det är Tsvetajeva i urval. Jag ska överhuvudtaget inte klaga på urvalet. Ja, det finns sådant jag skulle vilja ha med, men som inte finns där. Men hur väljer man ens rimligt bland så mycket material av en så pass lysande poet? Det finns bredd, från kärlekslyriken till hyllningar av andra poeter, till sorgesång över sin döda dotter, till en dikt ur den homoerotiska cykeln Väninnan, till Hamlet. Jag skrev att Tsvetajeva är styrkande för mig som kvinna, och jag tror att det går att förstå varför och hur bara av den här tunna volymen. Hon räds ingenting. Hon är skamlös i det privata, men äger med samma självklarhet politiken och myten och mänsklighetens samlade kulturkanon. Självklart och kompromisslöst kvinnligt. Kvinnligt som i mänskligt.

Hur är tolkningarna? Det här är förstås känsligt, för jag kommer från en tradition där man tycker att dikter ska rimma*. Det gör Tsvetajeva med. Hon kännetecknas verkligen av rytm och rim, ett fantastiskt svårt och fängslande flöde. Jag läser nästan alltid högt när jag läser dikter. Rytm och rim hjälper mig att komma i ett meditativt tillstånd, i trans, där jag bäst tar till mig lyrik. Där allt inte behöver vara självklart och bokstavligt. Annika Bäckström har valt att göra det bekvämt för sig och hålla sig till rim och originalets rytm där det var lösbart. Kan inte klandra henne. Men det gör å andra sidan att jag inte är helt nöjd med en del. det är fint, jag kan uppskatta det, men det blir något helt annat än originalet.

Men så finns det ett poem i Med gröna ögon där Bäckströms orimmade tolkning gör mig helt tillfredsställd. Slutsång tycker jag är värd att köpa hela boken för. Jag läste hela en kväll, högt, gråtandes, i ett svep. Slutsång är en skildring av ett par som gör slut i Prag, och det är precis så enkelt och konkret och banalt. De möts. De fattar mod. Han försöker få henne att säga orden. De går över en bro.

Har ni gjort slut med någon ni fortfarande gillar? Det var tydligen precis lika hemskt för hundra år sedan.

I fotnoten till inlägget kommer ni kunna läsa att jag har skolats in i att läsa dikter. Sedan gjorde jag faktiskt inte det tills jag upptäckte Majakovskij - faktiskt tack vare gymnasiets svenska. Idag är jag oändligt tacksam över att jag som barn hade fått vänja mig vid poesin, fast jag då hatade Jesenins jävla vita björk lika mycket som de andra skolbarnen. Men när jag ser på svenska jämnåriga, utan specialintresse för litteratur, upplever jag att de verkligen tror att dikter inte är till för dem. Att dikter är svårt och obegripligt och skrivna för någon annan. Så tråkigt, för samma människor finner mening i sångtexter, så det är inte själva formatet mångbottnad flowtext som är det otillgängliga.

Snart är det jul. Då vill man köpa klappar. Köp gärna Med gröna ögon. Till dig själv. Till någon du älskar, eller älskat, eller som du gjort slut med. Till en vän, till familjen, istället för 50 Shades, för att göra mig glad. Läs högt, läs tyst, läs för dig själv, läs för någon annan, läs för min skull.

Finns på bland annat Adlibris och Bokus. Recensioner. SvD; Kristianstadsbladet; bloggen bernur;

*Det här är så intressant. Verkligen en fråga om kulturellt kapital. Jag är ju inte sådär jätteuppfostrad i ett superkulturellt hem. Inte marinerad i finkultur och har inte läst på konservatorium precis. Men jag känner mig ändå så pass trygg i min relation till lyrik att jag lugnt står på mig i den frågan. Trots att jag vet att i Sverige ses dikter som rimmar som lågstatus. Barnsliga. Enkla. Omogna. Diktens motsvarighet till klitorisorgasmen. Men ja ba, fuckit, I know this shit! Jag vill att vers ska va på vers, och hör sen!Fast det har ju förstås att göra med att jag är ryska. Så dels har jag gått i skola där man har fått memorera och deklamera dikter från dagis och uppåt. *alla vi som fått recitera hela Borodino klappar nu* Och dels så är jag ju uppbackad av Lermontov, Jesenin, Achmatova, Tsvetajeva, Majakovskij, Pasternak... Ni ba "det är barnsligt med rim"? Ja ba "nu ska jag läs Eugen Onegin på originalspråk kthxbai!".

Rapportplikt, fortsättning

Här kommer lite fortsättning på förra inlägget. Både reaktioner på just det, och överlag, tankar jag sett i det här sammanhanget.

Detta om att det kan vara så jädra kul att när folk ändå passar på och frågar passa på att trolla tillbaka. Provocera. Ifrågasätta deras normativa val och tankegångar. Och jag kan helt hålla med om att det kan vara svinkul. Det kan dessutom vara jättetrevligt att passa på och ha en rimlig frågestund.

Men som jag vid något tillfälle skrev, det finns saker som jag med åldern kommit at vara tolerantare om. Och det finns sådant som jag blivit mer och mer lack på. En av dessa saker är att jag numera är betydligt mindre cool med att bli förolämpad. Så oavsett hur kul jag nu tycker att det kan vara att trolla mononormogama så vill jag vekligen poängtera att det var de som började.

Nej, jag behöver inte gå om dagis. Ja, jag tycker det är viktigt.

Jag är fullt medveten om att de flesta som ställer frågor inte menar illa. Men det som faktiskt görs är at de oprovocerat ifrågasätter giltigheten i mina känslor och relationer. Det som görs är att mitt privatliv grävs i och min integritet inte respekteras. Och det är inte okej. Sedan blir jag inte alltid ledsen och sårad, jag kan ta samtalet. Oftast blir det bra. Och ja, jag kan välja att inte svara alls, eller att svara drygt, eller att svara informativt. Men att jag kan välja hur jag reagerar ursäktar verkligen inte att folk säger otrevligheter till mig. Jag skulle vilja kunna välja mina tillfällen att hålla polyföreläsningar. Och jag skulle verkligen vilja slippa få mina relationer ifrågasatta på otrevliga sätt. Det är verkligen inget konstigt med det.

Lite tips:
Bra text om "hur vet jag att min fråga är dum?"
Mitt favvo-protip för sådana frågor

F ö ska jag vara i mediesammanhang om det hära med flersamhet snart. Vilka är er "favorit"-frågor att få? Typ, ja , ni vet, "hur ska ni göra när ni får barn" när ni är 19 år gamla och bor hemma hos respektive föräldrar. Eller ommentarer om "om du blir kär på riktigt". Throw them at me.

Och ja, jag skriver ju om poly för det är det normbrytande jag pysslar med och har erfarenheter av, men det här gäller mycket annat också. 

Vi har sökt NN, men inte fått något svar

Det har på senaste hänt en hel del tillfällen där jag och andra polypersoner jag känner diskuterat hur man ska svara på omgivningens ofta respektlösa frågor. Ofta är dessa frågor av väldigt privat natur, samtidigt som den normativa frågeställaren inte alls reflekterar över detta. Ni vet, saker som "ligger du med andra för att din pojkvän är dålig i sängen" eller "men vad gör du om du skulle bli kär på riktigt" ...

... vänta... jag måste bara pausa och andas i fyrkant.

... ja ...

Hur som helst. Frågan om hur man ska besvara sådant har dykt upp en del för mig såväl som för privatperson som offentlig person. Hur ska man svara med människovärdet i behåll, samtidigt som man inte är otrevlig mot frågeställaren. För alla vet ju att det är den som påpekar nåns otrevlighet som förstör stämningen, inte den som ställde frågan till att börja med.

Det finns många strategier, men en om jag vill framhäva lite extra idag är följande - man behöver inte svarar på andras frågor om sitt privatliv. Det är ju ett rimligt socialt beteende, att svara när någon frågar. Så rimligt och naturligt att man lätt hamnar i tankar om att man måste svara om någon frågar. Så man svarar, även om frågan är respektlös, dum eller kränkande. Man funderar på vad man ska svara nästa gång en främling undrar hur man gör med svartsjuka. Man pratar med sina kompisar som förstår exakt varför de väste fram vissa svar medan de helst ville hälla ett glas vatten i ansiktet på den frågvisa.

Men man måste inte svara. Man behöver inte. Man får låta bli. Man har ingen rapportplikt. Man får för allt i världen svara med en lång föreläsning, en dryghet, eller en utskällning. Det får man också. men att inte svara alls är ett alternativ vi ofta glömmer bort.