Big Five of Grey

Det här är bara en kort notis, egentligen. Men de har gjort en studie på BDSM-aktiva mot en kontrollgrupp och använt personlighetsinventorier och kommit fram till att personer som utövar BDSM verkar på det stora hela få mer välmående och välanpassade individer.

Läser man själva studien påpekar författarna att effektstyrkan (ca hur stor skillnaden mellan grupperna är) inte är särskilt stark. Dessutom fick man in informanterna från olika onlinesammanhang - BDSM-gruppen rekryterades på ett onlinecommunity för BDSM-intresserade (ca Darkside fast holländskt), medan kontrollgruppen letades upp på en sida där man kunde berätta hemligheter anonymt. Var man fick informanterna ifrån kan ju påverka utfallet. Men det är hur som helst intressant att ha lite siffror på att BDSM-utövare förmodligen inte är knäppa psykon med barndomstrauman, åtminstone inte mer än någon annan. Sannolikt mindre.

När man gör en studie som ska skingra invanda fördomar och automatiska föreställningar är det roligt att se hur resultaten framställs. Här är resultatdelen av studiens abstract:

The results mostly suggest favorable psychological characteristics of BDSM practitioners compared with the control group; BDSM practitioners were less neurotic, more extraverted, more open to new experiences, more conscientious, less rejection sensitive, had higher subjective well-being, yet were less agreeable. Comparing the four groups [dominanta, undergivna, personer som växlar samt kontrollgrupp], if differences were observed, BDSM scores were generally more favorably for those with a dominant than a submissive role, with least favorable scores for controls.

Jag tycker det är intressant att man inte alls nämner resultat från formuläret som mätte anknytingsstil, men tr upp extraversion som fördelaktig. Trots att effektstyrkan för skillnaden mellan kontroller och BDSM på just extraversion var rätt pyttig (h² = 0,008*) jämfört med skillnaden i hur pass högt man skattade på undvikande anknytningsstil ( h² = 0,034). Den allra starkaste effektstyrkan de redovisar (0,089) gäller en av frågorna på anknytningsstil-formuläret. Ändå tas det inte upp en enda anknytningstestsvariabel i resultatdelen, och jag har personligt agg mot att vi istället får se omotiverat konstaterande av att extroversion är bra. Morr morr.

Det här är hur som helst ingenting mot denna populärvetenskapliga rapport om studien.

Perhaps unsurprisingly, BDSM practitioners who often played the dominant role in their sexual acts scored highest across the board, compared with submissives and switches (people who go between dominant and submissive roles). But even the submissives, who scored lowest out of those three groups, still frequently scored higher than vanilla participants on the mental health surveys (and never lower).

Vänta, perhaps unsurprisingly vadå??? Even the submissives, va? Jättefint att ha fördomar om dominantas och undergivnas psykiska tillstånd, men kunde skribenten inte sköta dessa fördomar i duschen? Det räcker med att nya DSM har med BDSM (haha (B)DSM hihi), fördomar ska tydligen behöva vädras även när man skriver om en studie som motsäger fördomarna.

* För att sätta nuffrorna i sammanhang - h² på mellan 0 och 0,4 ses som liten. Om jag inte är helt ute och cyklar så ska talet avläsas som hur stor andel av variationen mellan individers svar beror på det man vill mäta, i det här fallet huruvida deras förhållande till BDSM. Så h² på 0,008 innebär att BDSM-preferenser förklarar åtta promille av svarsskillnaderna, och resten förklaras av andra orsaker (som individuell variation, t ex). Jag kan vara helt ute och cyklar eftersom jag är är halvsömnig och pallar inte researcha för att det här skulle bara vara en kort notis herrregud däng mig nån.

Den man älskar agar man

Bild: Ohtori.nu

Jag har på sistone läst en del texter om hur man kan arbeta med sina relationer. Både hur man kan komma in i relationer och hur man stannar kvar i dem. Den uselt skrivna Kärlekens ACT har jag hittills bara orkat mig halvvägs genom, och den påminner mig ständigt att jag inte ska vara naiv och tro att kärleken är smärtfri. "Trodde du att det skulle vara smärtfritt att vara nära en helt annan person, med andra önskemål i livet och andra sätt att tänka på?" frågar texterna och armbågar mig familjärt i sidan. "Acceptera", uppmanar de. De säger att jag ska accepterar att jag och mina partners inte kommer överens, att jag ska acceptera att mina relationer gör mig uppriven, ledsen, besviken och sårad.

Det kan jag leva med, det har jag alltid gått med på som en del av dealen. Det är klart att jag i praktiken inte alltid är helt förstående och zen, men jag förväntar mig ändå inte att mina partners aldrig ska såra mig. Jag blir ledsen, jag gråter, jag bråkar, men jag accepterar att det är ett villkor i att vara nära en annan person. Någonting som är mycket svårare är att acceptera, att leva med, att jag sårar partnern. Att jag gör någon jag älskar illa bara genom att vara den jag är och att vara nära personen.

Kärlekens ACT skriver om att jag ska välja att vara den partnern jag vill vara. Att mina handlingar ska spegla mina värderingar, att jag inte kan bli perfekt, men att jag ska medvetet och mindfullt sträva mot ledstjärnan. Alla texter om acceptans i relationer jag läst, och inte ett ord om hur jag ska leva med att jag sårar mina älskade. Många ord om att jag inte kommer vara perfekt, men ingenting om den smärtan. Det enda som jag inte kan hantera själv, den enda jag skulle kunna behöva självhjälpsguidning i. 

Blogg, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Trodde ni att den dagen skulle komma då någon skulle skriva att bloggen var den intellektuella plattformen i det offentliga samtalet? Nä, inte jag heller. Och jag var inte heller någon av personerna som försökte hävda att Twitter är fördummande med sina 140 tecken. Men jag ser en klar nedgång och jag tycker inte om den.

Jag började blogga här 2007, det är sex år sedan herregud vad har jag gjort av mitt liv?! Hur som, jag började blogga 2007, och jag har sedan dess haft en besöksräknare där jag även kunnat se varifrån personer har gått in på min blogg. När det begav sig var andras bloggar en vanlig källa. Skrev jag någonting intressanta plockade andra bloggare upp det, länkade till mina texter, skrev egna reflektioner kring vad jag skrev. Jag fick se mina tankar utvecklas av andra, sättas i nya sammanhang, eller kritiseras. Det var spännande och utvecklande. På samma sätt kunde jag referera till andras texter, inspireras, låta dem utveckla sådant jag tyckte men inte ville skriva om för att jag ville fokusera på annat.

Numera är Twitter en central plattform. Om jag har bloggat någonting lägger jag upp en länk, och andra retweetar den. I det fallet jag får någon ytterligare kommentar är det oftast någonting i stil med "bra av Suhinina" innan RT. Det är trevligt, jag blir glad, men det bidrar inte till att mina tankar utvecklas. Det bidrar inte till att mina idéer blir en snöboll som startar någon annans tänkande som jag sedan får ta del av. Jag får inte se mina tankar sättas i ett sammanhang.

Det finns mycket jag gillar med Twitter. Jag gillar att det går fort, att det är roligt, att det går fort och att Tweets försvinner in i glömskan väldigt lätt. Jag kan vara öppen på Twitter på ett sätt jag inte kan på bloggen. Men just denna flyktighet gör också att Twitter belönar fel, i alla fall om man vill åstadkomma ett intellektuellt samtal som utvecklar alla inblandade. Det jag får mest uppmärksamhet för är korta slagkraftiga oneliners. Typ det här

Den dagen de avslöjar att Hammarby Sjöstad är konstprojekt som trollat medelklassen till att bo i miljonprogrammet...
— Tanja Suhinina (@swussian) November 22, 2012

Samtidigt finns det ingen riktigt möjlighet att markera att en viss tweet är extra viktig. Jag tycker om att tramsa, men plattformen leder till att de gångerna man vill säga någonting viktigt, de gångerna man verkligen vill höras, så får man lita på slumpen. Man får tajma när man publicerar, så att länken till ett genomarbetat inlägg inte dränks i att resten av Twitter just nu tävlar i kommentarer till SVT Debatt. Har man tur så får ens Tweet fart, sprids vidare, och man får en och annan "klokt sagt" eller "alla MÅSTE läsa".

Jag vill egentligen skriva. Jag vill blogga, jag vill utveckla och tänka genom och jag vill läsa vad andra skriver. Ändå hamnar man i det läget att det känns ovärt att blogga. Några gånger har jag skrivit om det här på Twitter och alltid får respons om att mina blogginlägg är uppskattade, men de gångerna jag väl satt mig ner och skrivit någonting ordentligt har responsen varit betydligt svalare än vad jag får på en tweet om glass med godissmak. Och det är... Jag är verkligen inte ledsen eller besviken på enskilda läsare, men det känns som att det här med att socmediasamtal har blivit dummare är en större trend. Och det är tråkigt. Jättetråkigt. 

[Viktigt] Lolita

Från en drive jag hade 2006 att rita en illustration till varje bok jag läste. Kom tyvärr av mig innan jag svepte Roman om ett brott-böckerna.

Jag: Den blev ett sådant central, viktig, bok för mig. Jag läste ju den när jag var femton.
Iggy: Och insåg att du var en mycket speciell flicka?
Jag: Helt tvärtom, jag insåg att jag inte var det.

Stanley Kubrick dog 1999, veckor innan min femtonårsdag. Teve och Cinemateket ordnade Kubrick-special och min styvpappa förbjöd mig att se A Clockwork Orange när SVT sände den, han sade att det var en massa våld och porr. Jag var upprörd, men nästan ännu mer chockad - det måste ha varit första gången någonsin som någon förälder försökte att aktivt censurera vilken kultur jag fick ta del av. Jag såg filmen ändå, på något sätt, och Lolita såg jag nog på Cinemateket när de hade hyllningsvecka senare.

Jag gick i åttan och avskydde min svensklärare. Hon är än idag en av de väldigt få människor som jag uppriktigt vill illa. Läraren kunde rätta fel, men kunde inte uppmuntra eller känna igen kreativitet och talang för att uttrycka sig. Jag var ett begåvat understimulerat barn som vid Kubricks död hade läst Lolita på svenska, fyra år efter att jag kom till landet. Hon lyckades inte döda språklusten i mig, men hon måste ha hunnit släcka många elever innan hon fick en mer administrativ position. Mina två kompisar i klassen gick i annan svenskgrupp och av en slump blev de inblandade i att hjälpa författaren Mats Wahl med ett projekt. De fick göra det på svensktimmarna, och jag lyckades haka på.

Mats Wahl är kanske personen som man främst ska tacka för att jag fortsatte skriva. Han uppmuntrade mitt skrivande, jag fick hans mailadress och små novelluppdrag. Vi höll kontakt i något halvår innan den rann ut i sanden, på mitt initiativ (om ordet initiativ är användbart här). Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag borde skicka honom ett brev och tacka honom för det han gjort för mig. När man talar om ungdomar på glid talar man om vikten av att någon vuxen ser dem. Det Wahl gjorde i praktiken var inget stort - han läste ett par A4:or, skrev några kommentarer och vänliga ord. Men han såg mig.

Som tack för hjälpen med projektet fick vi varsin presentcheck på Akademibokhandeln. Jag minns precis vilka böcker jag köpte, och känner mig ett halvt liv senare väldigt nöjd över högstadieprettots urval: A Clockwork Orange, Lolita, och en Taschen-tegelsten med titeln The Male Nude. Lolita var på engelska den här gången, man ska ju läsa på originalspråket i den åldern.

Den sommaren var jag femton, jag läste Lolita, och världen omkring mig utgjorde en perfekt kuliss för min coming-of-age. Jag hittade porr på styvpappas dator - tjejer med tofsar och bildnamn med mycket "teen" i. Jag minns att det jag reagerade mest på var hur klyschigt det var, och hur lustigt i ljuset av boken (han har dock aldrig visat mig sådant intresse alls). Jag åkte ner till Svarta havet och umgicks med pappa som visserligen var van att se mig med långa intervall, men skillnaden mellan hösten 1997 och sommaren 1999 var uppenbart svårast att smälta. Jag läste Lolita på engelska på bussen, och för min enormt intellektuelle men enspråkige far måste det ha varit den klaraste bilden av att hans dotter gled ifrån honom. Ett av sommarens största hits som spelades på alla strandcaféerna var Alsous Зимний сон, enda gången jag sett en ung kvinnlig artist faktiskt spela Lolita när hon spelar lolita (och som Lana Del Rey senare visar Alsou att man inte spelar Lolita med tunn röst och fnitter).

Jag låg på stranden i Anapa och skrev på en liten novell jag sedan skickade till Wahl - om den fula ankungens alldeles vanliga syskon, som aldrig blev mobbad eller sedd. Liksom Wahl gav mig styrka att fortsätta skriva trots att jag inte till fullo behärskade språket har Nabokov betytt mycket för mitt skrivande. Inte för sitt sätt att skriva just, men för att originalspråket för Lolita var engelska. Nabokov var förvisso flerspråkig från sin borgerliga barndom, men för mig var det oerhört viktigt att han, en rysk expat, kunde skriva en roman på sitt nya lands språk. Inte vilken roman som helst heller, Lolita var inte bara känd för innehållet utan just för hur Nabokov behärskade språket. Det var oerhört viktigt för mig, jag behövde en sådan person i mitt liv. Med otrolig lättnad tänker jag nu på att jag hade tur som inte upptäckte Ayn Rand på högstadiet.

Jag förstod den magin som Nabokov beskriver hos nymfetter, och jag förstod också att jag inte hade den. Jag visste att jag inte var ett sådant väsen, och från Lolita kunde jag ta avstamp till att bli en kvinna som skapar sig själv, en kvinna som inte förtrollar, inte en musa. (Vill ni ha en snyggful metafor? Jag är inte en kvinna som har en mystisk dragningskraft för män för att hennes själ är ett svart hål.) När jag var femton var jag klumpig och plufsig, inte vän eller feminin, verkligen inte magisk. Det finns en bild på mig från den sommaren som jag fullständigt älskar just för att ingenting hos mig är tilldragande.

VDNKh, Moskva, 1999

Jag mindes mig själv som sådan mycket länge, trodde att jag aldrig varit ett särskilt attraktivt barn. Sedan fick jag se fotoalbum från 1996-97 och insåg att det någonstans vid 13 gick en tydlig gräns. På foton efter är jag den unga kvinnan jag minns - rödblossig, med fettigt hår och knubbiga knän och total frånvaro av charm till utseendet och sättet. Men på foton där jag är 11-12, precis innan puberteten slog till på allvar, ser jag helt annorlunda ut. Lugn, och glad, och med någon sorts naturlig attraktionskraft (inte nödvändigtvis sexuell, bara insugande) som jag inte visste att jag någonsin haft tills jag såg bilderna i vuxen ålder.

När Lana Del Rey slog föll jag hårt och självklart. Referenserna till Lolita hörde jag förstås direkt, men hela konceptet, hela trubbelkvinnan, är Lolita som har vuxit upp. En fristående fortsättning. Det är samma cynism, samma medvetenhet om den sexuella attraktionskraften man har och hur lite gott den för med sig, samma americana. Jag kan inte slita mig, och jag vet alldeles tydlig att det inte är den kvinnan jag är.

***

När jag var barn, under det tidigaste nittiotalet, fanns det en barntidskrift som hette Трамвай (som i Tramway, alltså spårvagn). Det var svårt att prenumerera på tidskrifter då, allting var ett kaos. Tidningen överlevde inte längre än tre år, men är än idag bland den bästa barnkulturen jag varit mer om. Tidskriften var aldrig tråkig eller vuxen, men den tog barn på allvar. De tog upp filosofi, traditioner, det absurda. Det fanns så mycket som var intressant eller roligt, utan att man kunde sätta fingret på det. Jag hittade några gamla nummer, delvis sönderdragna av mina yngre kusiner, under ett besök i Lettland.

När jag bläddrade hittade jag en liten berättelse om en pojke och en flicka som möttes på en strand. Det var en gullig historia om två barns förälskelse som jag mindes från den tiden jag läste tidningen som barn. Nu lade jag märke till ytterligare sak, en liten fotnot som förklarade var texten kom ifrån. Berättelsen var ett utdrag ur Nabokovs självbiografi. "När du blir stor kan du läsa fler böcker av Vladimir Nabokov" stod det. "Exempelvis Lolita".

Kanske inte bottenrekord, men rätt lågt ändå

Aftonbladet har beställt en undersökning av sexualvanor och presenterar idag de första siffrorna med rubriken Bottenrekord. Nu har vi mindre sex än någonsin. Ska vi prata lite om det, kanske?

Statistik, metod och signifikanser
Fast först kan vi ju prata lite om statistik, och metod, och studier. Inte så sexigt, men viktigt.

Det här är grafen som man konfronteras med först.

Klickar man på fotnot-länken får man upp följande.

Att man ställer frågor olika rör till det förstås svårt att tala om förändringar, de kan också bero på att man fick svar på olika frågor vid de två tillfällena. I det här fallet gör man dock en rimlig tolkning om att personer i de tidigare undersökningarna inte räknade med sextillfällen som inte innefattade omslutande vaginala samlag.

Men det finns en till intressant grej som gäller just statistik, metod och Aftonbladets rapportering. Här kommer ett citat från inledningen av artikeln "1996 hade en medelsvensk sex 5,0 gånger i månaden. I år är siffran 3,8*." Asterisken hänvisar till följande fotnot

* Fotnot: Förändringen i sexfrekvens sedan 1996 är statistiskt säkerställd.

De påpekar alltså att de har statistisk signifikans. Vad innebär det? Att ett resultat är signifikant betyder inte att resultatet är viktigt eller intressant. Det betyder att skillnaden sannolikt inte uppstod av en slump. Märk väl, sannolikt. Hur sannolikt är sannolikt? Det finns faktiskt exakta siffror på det. Man räknar ut det här signifikanstalet medelst en massa formler och om talet är mindre än 0,05 (motsvarande 5%) så innebär det att risken att skillnaden uppstod av en slump är under 5%. Där har man bestämt att gränsen går. I forskningsvärlden har man helt enkelt bestämt att det är värt att chansa om risken att studiens resultat egentligen bara är slumpmässiga är en på tjugo. (Tillägg 28 maj: här är en bra och lätt text som utvecklar och förtydligar och förklarar vad signifikans är)

Så, vad säger fotnoten i Aftonbladet? Den säger att skillnaden (i sextillfällen/vecka) mellan 1996 och 2013 sannolikt inte berodde på en slump. Sannolikt är det faktiskt så att folk ligger mindre nu än då. Okej? Okej. Till att börja med borde det inte ens vara någonting som man behöver påpeka. Det borde vara självklart att de resultat man presenterar är statistiskt säkerställda på en rimlig nivå av chansning. Men nu när de faktiskt pekar ut det, så kommer en annan fråga upp - hur står dagens siffror sig mot 1967? Jag skulle spontant gissa att det inte finns någon signifikant skillnad mellan 1967 och 2013, och då blir det väldigt intressant hur Aftonbladet resonerar när de hävdar att vi har mindre sex än någonsin.

På mitt förra jobb kallade de mig Lisbeth Salander när jag pysslade med analyser. Därför har jag designat en snygg brösttatuering.

Porrimpotens

Begrunda följande citat från Aftonbladets artikel.

Men forskning tyder på att medialt sex inte alls ökar lusten, utan tvärtom. Amerikanska studier visar bland annat att män som konsumerat stora mängder porr kan få en ny åkomma, "porrimpotens", av att verkligheten inte längre ter sig upphetsande.

För ett tag sedan hade DN en artikelserie om just porrimpotens, och ett gäng sexexperter skrev en läsvärd artikel på SVT Debatt. Nu när Aftonbladet började skriva om "diagnosen" frågade Robert Jacobsson (som varit med och författat debattartikeln) en av personerna bakom Aftonbladets undersökning vilka studier det är som åsyftas.

Ni kan ju inte klicka på länkarna, men jag kan berätta att USA-länken leder till en undersökning av ungdomars smartphoneanvändning, Korea-länken leder till en studie av att om man ser samma erotiska film en gång om dagen i tre dagar så kommer ens erektion vara svagare tredje dagen än första, och Italien-länken leder till en tidningsartikel om en undersökning som faktiskt eventuellt handlar om porrinducerad erektil dysfunktion men är väldigt otydlig och framför allt en tidningsartikel.

Det låter inte särskilt mycket som "amerikanska studier visar".

Olust-problem
När man pratar om sexualitet är det alltid en bra idé att fråga en professor i sociologi, för det kan omöjligen finnas lämpligare akademiker. Så säger han då:

Sven-Axel Månsson, professor i sociologi vid Malmö högskola, var en av forskarna bakom förra studien.
– Det är allvarliga siffror och det tycks vara en internationell trend. Kollegor från andra länder har funnit samma sak och menar att det här är ett folkhälsoproblem. "Desire-disorders", olustproblem, har blivit en slags diagnos.

Här finns lite rolig historisk kontext som ni kan läsa om under "historisk tillbakablick". Blogginlägget jag länkar till handlar om förarbetet till den nya diagnosmanualer för psykiatriska problem som ska komma ut typ... jamen typ precis nu. Den heter DSM-5, och är alltså den femte versionen. När jag pluggade använde vi den reviderade fjärde versionen DSM-IV-TR, och i den på sidan 181 kan man hitta diagnosen Nedsatt sexualdrift. Med lite annat namn har den funnits med sedan DSM-III-TR som kom ut 1987, och lustsvårigheter har varit ett eget problemområde inom klinisk sexologi sedan 1970-talet. I det sammanhanget blir det konstigt när man 2013 pratar om att "olustproblem" har blivit "en slags diagnos". Det känns, för mig som läser det här, att någon eller några av inblandade i artikeln är väldigt oinsatta i det de pratar om.

Det är jätteroligt att det görs undersökningar och att man talar om sex offentligt. Men jag tror inte vi ska hoppas på att de kommande sex dagarna bjuder på några vetenskapsjournalistiska höjdpunkter.

PS 29 maj
Hej, ni som kom hit genom Mediebruset. First things first - jag är ingen psykologstudent, jag är leg. psykolog; det var Robert Jacobsson som tog kontakt med Aftonbladet. Så.

En annan rolig grej - jag kommenterade ju första inlägget i serien, där de påpekar att de faktiskt har signifikans. I artikeln om olika partiers sexvanor från igår påpekar de följande i fotnoten:

Fotnot: Vi redovisar här vad respektive partis väljare svarat. Antalet svarande är inte tillräckligt för att urvalet i de minsta partierna ska vara representativt. Skillnaderna mellan partierna är alltså inte statistiskt säkerställda.

Det betyder alltså ungefär att man inte kan dra några slutsatser av deras nuffror, grafen är lika relevant för partimedlemmars liggande som skolvalet i Kallngsskolan, och det här borde över huvudtaget inte vara med i en tidning. Tack för mig. Här är ett kort och bra inlägg om analysen av Aftonbladets data.

Handblogg i handsex

Ibland tänker jag på hur vissa sexuella praktiker har ett sjukt dåligt rykte, helt i onödan. "Sexuell praktik" är förresten sexnördspretto för "sätt att ha sex på". Typ fittslickning, det är en sexuell praktik, eller handsex. Det är handsex jag tänker prata om idag, för att handsex är på min lista över sexpraktiker som verkar vara brutalt underskattade. Om jag ska gissa, finns det flera anledningar till att många ser ner på handsex. Dels ses det väl som en sak man kan få så mycket som helst av hemma, så man passar på att göra annat när man har en partner. Dels tror jag att många uppskattar närhet och synkronisering när de har sex, "our bodies move as one"-grejen. Handsex kan lätt bli en isoleringsövning. Det blir ingen connection, som vi dansare kallar det. Och så får man all mjölksyra i typ en muskel, och det är inte så roligt det heller.

Så, hur kan man variera, utveckla och maxa handsexet? Här är några tips. Som vanligt är det inte personen som skriver texten som ni ska föreställa er göra allt det där.

Först och främst
Tvätta händerna! Det är nästan imponerande hur handtvätt inte är standardprocedur innan folk börjar peta varandra på könet. Kan nästan slå vad att fler tvättar händerna efter än före. Men tvätta händerna. Och se gärna till att inte ha vassa naglar eller ringar. Och en bra grej att göra när man skär chili eller hanterar andra starka kryddor är att använda handskar medan man gör det. Då behöver man inte skrubba händerna med stålull om man sen råkar få till det med nån.

Tips 1: Sluta isolera
Man kanske kan tänka sig att man sparar energi genom att bara röra handen, men det kan vara både lättare och sexigare att röra mer av kroppen. Ponera att du vill genomföra en Artemis. Ett alternativ är ju att du bara sitter grensle över partnern och rör underarmen. Ett annat alternativ är att du håller armen och handen stilla relativt din kropp, och rör hela kroppen, som om du red i ett omslutande samlag. Eller så rör du höfterna, och passar på att trycka någon känslig del av dig mot din hand eller partnerns kuk i takt med rörelsen.
Vad vinner man på det? Det blir en större upplevelse, både visuellt och känselmässigt. Dessutom kan det vara fysiskt lättare om rörelsen utgår från höfterna än armen.

Tips 2: Vem gör jobbet?
Det är inte heller nödvändigtvis så att den som tillhandahåller handen är den som rör sig. Man kan lika gärna röra sig när man får handsmekningar. Det kan vara behändigt av flera anledningar. Om man rör sig själv har man bättre kontroll över vad som händer, man kan variera hastigheten och trycket och allt. Det kan också vara så att partnern har just rört sig så in i helvete mycket och behöver en vilopaus - och då tar du över för inte ska väl du behöva avstå från smekningar bara för att partnern är trött? Det kan också vara så att partnerns hand är lite klämd mellan era kroppar och lättaste sättet att få till friktion blir just att partnern rör sig (tänk att ni ligger i motsvarande missionären fast med en hand som omsluter kuken).

KOMBO: Båda rör sig!
En grej som kan kännas fin och intim i sex är just upplevelsen av två kroppar som rör sig i takt. Åstadkoms hur lätt som helst med handsex. Smek och vagga in varandra i en gemensam rytm. Känn av varandra och se om partnern vill snabba upp eller ta det lugnare.

Tips 3: Ta ställning!
Som ni sett i Apollon och Artemis-inlägget tycker jag att det är det lite brist på snack om att man kan variera ställningar för handsex. Jag vet inte ens vilken den vanligaste ställningen ska vara. Hur som finns det massor av olika sätt att positionera kropparna när man ska handsexa.
Om det står still i huvudet kan man alltid utgå från etablerade ställningar för omslutande sex, Artemis är ju en variation på att rida, om man vill se det så. Med handsex blir det dessutom mindre relevant om man är försedd med snopp eller snippa när man ska välja vem som ska bli stora skeden.
Ja, och sedan finns alla variationer som kommer från att armar kan sträckas ut, och böjas, och att man inte behöver sitta ihop i skrevet. Tycker man att mycket hud mot hud blir för svettigt i sommarvärmen är Taxin (man sitter bredvid varann) typiskt ett bra alternativ.

Tips 4: Hålla handen
Att hålla handen är fint och intimt och gulligt. Att hålla handen när man har handsex är ett bra sätt att skapa närhet och få in ett pedagogiskt moment. Smek dig själv och låta partnern vila sin hand på din så att hen får känna vad du gör. Eller tvärtom - lägg din hand på partnerns när du blir smekt och styr rörelsen. Forma handen som det passar dig, bestäm tryck och tempo, och hoppas på att det fastnar i det motoriska minnet.

Tips 5: Fjärrkontroll
Ett annat sätt att visa hur man vill ha det utan att säga ett ord (ni kanske är i en sovsal på Hogwarts och vill inte väcka nån, vad vet jag?) är att använda någon annan del av partnern som "fjärrkontroll". Det funkar alltså enligt samma princip som "om jag klöser dig på ryggen ska du stöta hårdare", fast mer medvetet. Tänk att din partner smeker dig med vänsterhanden. Ta hens högra hand och följ smekrörelserna i handflatan. Sänker hen tempot så gör du det, trycker hen hårdare så gör du det, och när hen kopplat att du speglar så kan du börja kommunicera tillbaka vad du vill ha. Eller så pratar ni om det i förväg.
Det här kanske låter onödigt krångligt, men när man har sex kommunicerar man på många olika sätt. I vissa fall är det rimligaste att bara öppna munnen och säga "det här gör ont, håll högre upp". I andra fall kan det bli enklare om man visar vad man menar. Den typen av fjärrkontrollskommunikation jag pratar om är någonting man ofta redan gör, men man kan finjustera det för sitt höga nöjes skull.

BONUS
En bra grej med handsex, förutom allt det andra, är att det är en relativt säker sexuell praktik. Det är rätt svårt att bli gravid eller få en sexuellt överförbar infektion av handsex, om man jämför med andra sätt att ha sex på. Så handsex är ett rätt säkert kort om man verkligen vill ligga, och så har man inget skydd. Ha så kul!

Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation

"Vad gjorde du på bussresan?"

"Läste en bok om relationer och skrev kommentarer i marginalerna."

"Vad för kommentarer?"

"Mest 'wait wat?!'."

- Samtal mellan mig och min kille.

Jag har läst Hemligheten - Från ögonkast till varaktig relation av Dan Josefsson och Egil Linge. Jag har känt till den länge och har varit rätt skeptisk till den. Sen hade en cool psykologkollega till mig den boken som sin bibel för att okynnesdiagnostisera folk vid lunchbordet, och jag tänkte att jag kanske skulle kolla in den ändå. 

Det här är uppenbart en självhjälpsbok, och som sådan är Hemligheten en mycket positiv överraskning. Språket är enkelt och tillgängligt utan att vara simpelt (vänta bara på min recension av Kärlekens ACT och dess outhärdliga amerikanska tjenis-prosa...), fallexempel är lätta att relatera till. Boken utgår från anknytningsteorin som beskrivs så mycket och så avancerat som man behöver i en självhjälpsbok. Tanken är att sättet som man relaterade till föräldrarna som litet barn kommer att lämna ett relationsmönster som man bär med sig vidare i livet. De flesta har fått en trygg anknytning, medan det finns tre typer av otrygg anknytning, och två av dem behandlas i boken (otrygg-desorganiserad anknytning anses vara för komplicerat för denna bok och diskuteras därför i uppföljaren Den mörka hemligheten). Otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent anknytning är de två vanligaste otrygga typerna, och det är framför allt personer med drag av dessa som boken riktar sig till.

Att jag förtroende för boken som självhjälpsguide beror på två saker. Dels lovar den inte mer än vad som är rimligt - fallexempel blir inte alla lyckligt kära och gifta i slutet, men gör ändå förbättringar. Dels är verktygen som erbjuds såväl enkla som (i mina KBT-ögon) fullt rimliga. Det är lite lära känna sina automatiska tankar, och lite mindfulness, och lite "gör tvärtom". Kanske sådant som personen försökt sig på förut, men här är verktygen samlade och organiserade. Särskilt positivt är det att författarna även pratar om hur man ska hantera motvilja att göra övningarna. Som självhjälpsbok är Hemligheten sund, enkel och användbar.

Men nu läste jag inte boken som självhjälpsbok, utan som relationsintresserad psykolog, och där imponerar boken mindre. Vid flera tillfällen där bakgrundsteorin förklaras undrar jag var författarna fått sina påståenden ifrån och om det verkligen funkar som de säger. Det finns en viss överförtjusning i att hävda att högra hjärnhalvan är känslor och vänstra är tankar - och resonemanget som byggs på det får det att låta som att bäbisar föds med enbart ena hjärnhalvan, medan den andra växer ut senare. Anknytningsteorin är förvisso etablerad, men jag skulle vilja se ett utförligare resonemang runt varför det antas att just relationen med ens föräldrar och just relationen med ens partner(s) är sammanlänkade. Varför anses det vara en självklarhet att det är just barn-föräldrarelationen som våra partnerskap byggs på? Och varför envisas författarna med att hävda att ens relationsmodell inte aktiveras vid vid vänskapsrelationer?

Det positiva är att dessa tveksamheter i teoribygget spelar förmodligen försvinnande liten roll om boken ska läsas som självhjälpsguide. För oavsett hur hjärnhalvorna utvecklas är verktygen som författarna erbjuder enkla att förstå, relevanta och sannolikt effektiva. Vill man fördjupa sig i teorin finns det massor av relevant litteratur, men vill man träffa någon man gillar och klara av att närma sig den personen kan det gott och väl räcka med att "göra tvärtom" och "köra bil".

[Viktigt] Marina Tsvetajeva

Jag tänkte skriva några opretentiösa inlägg om personer och verk som har påverkat mig starkt. Tanken föddes ur ett ogenomfört inlägg om hybris samt om funderingar i kölvattnet av att jag frågat läsarna om deras liv har förändrats av videospel. Inläggen kommer utan inbördes ordning, inte heller i någon viktighetsordning jämfört med personer och företeelser som jag inte bloggar om.

Jag har naturligtvis känt till Marina Tsvetajeva sedan jag var barn. Ryska språksfären har en stark tradition av att läsa och lära sig lyrik, så det var självklart att känna till en av silvererans största. Att faktiskt läsa Tsvetajeva gjorde jag dock inte förrens Zemfira (det kommer nog ett inlägg om henne med) förklarade sin kärlek till henne i ett av spåren på Спасибо - faktiskt en parafras på Tsvetajevas kärleksförklaring till Anna Achmatova.

När jag blir förälskad vill jag hylla den jag är förälskad i. Jag vill avbilda honom, skriva om honom, jag vill författa hymner till hans ära (någonting jag inte kan), jag vill på papper fånga hans hud som mina händer känner den (det är jag lite bättre på). Jag börjar skriva dagbok för att genom skapandet få ut alla känslor som annars blir ohanterbara för mig. Jag blir inspirerad, förälskelseobjektet blir en musa.

Det är naturligtvis en klassisk arbetsfördelning i en kärleksrelation, manlig skapande subjekt och kvinnlig musa är det som man oftast träffar på. Jag kan känna igen mig i viljan att besjunga, men varandes kvinna hamnar jag i en dubbel sits. Min plats i traditionell manlig kärlekslyrik är musans, men jag känner inte mig hemma i att bli beskriven och transformerad till någonting mer än en kvinna av kött och blod.

I Tsvetajevas kärlekslyrik finner jag mig själv. Hon är det självklara subjektet, och männen blir objektifierade. Idag förstås ordet objektifiering ofta som att den som objektifierar ser ner på den som blir objektifierad, att objektifiering måste uttryckas förnedrande. Det är ett farligt missförstånd - att objektifiera är att ta sig makten att definiera en annan person, om man så tar sig makten att sätta personen på piedestal och kalla honom för en grekisk gud.

I Tsvetajevas lyrik blir det alldeles påtagligt att hon är subjektet, att det är hon som väljer vilken underskön mytologisk yngling föremålet för dikten ska liknas vid. Det är hon som bestämmer vad han tänker och tycker, hon som bestämmer var hans gränser går och vad han är kapabel till. Allt detta utan synlig våldsam maktutövning, allt detta med underkastelse, otillräcklighet och häpnad kvinnan känner inför den mannen. Alldeles oavsett vad mannen själv tycker om att upphöjas så.

Tsvetajeva skriver som jag hade skrivit om jag hade behärskat versen som hon (och hon är en mästare!). När känslorna rinner över, när jag inte kan hantera trycket i bröstet, men inte har talang nog att själv uttrycka vad jag känner kan jag vända mig till hennes kärlekslyrik och finna ro. När känslorna är förrädiska, när kärleken är blandad med sorg, kan jag vända mig till henne och finna tröst. Ibland vänder jag mig till henne bara för att häpna.

Föga överraskande läser jag henne på ryska, och jag har tyvärr inte hittat några tolkningar som jag är helt bekväm med att rekommendera. Det finns några länkar att utgå från på Wikipedia, och har ni tips skriv dem gärna i kommentarerna.

Videorecension av Silver Linings Playbook/Du gör mig galen!

Att jag videobloggar tyder lite på att jag inte gillade filmen, va? Ni vet, det jag skrev i förra inlägget, att vissa saker har jag slutat orka rasa på, medan andra saker har jag slutat orka att tolerera? Den här filmen är typiskt en cocktail av allt jag inte längre orkar ursäkta och se förbi. 100% känsla av "men... men VARFÖR?!".

Filmat som vanligt i en tagning och utan mycket till förberedelse, så jag är lite osäker om vart jag skulle komma med 9:35-9:50, det är hur som klart att jag inte kommer nånvart. Spoilar skiten ur Silver Linings Playbook/Du gör mig galen! genom att sammanfatta handlingen neutralt, analyserar representationer av genus, ras, psykisk sjukdom samt softa psykologer på film. Berättar relevant om ny svart klänning jag köpte för att jag behövde den, samt att jag är hetero. Himlar med ögonen mycket. Illern är med. 

Och om ni tycker att det här referatet var drygt så borde ni höra min sammanfattning av American History X.

Är sex fortfarande sexigt om man jämför äpplen och päron?

Fick häromdagen klassiska frågan "hur orkar du vara arg?", svarade ungefär följande. Med åldern har jag på sätt och vis blivit mindre arg. Jag brusar inte upp lika mycket längre, jag kan trött observera hur personer blir jätteengagerade och känna "men orka". Men å andra sidan har jag också blivit mer less på vissa saker, och reagerar starkare på dem än jag gjorde som yngre. Ett exempel är sexualisering och objektifiering av kvinnor i nördkultur. När jag förut kunde känna att det var ett pris värt att betala för kvinnlig representation känner jag nu mest bara nej, jag har fått nog. Tänker därför inte se Game of Thrones, för den verkar bra men jag kommer inte orka med alla prostituerade.

Frågan gällde att jag på Facebook hade skrivit surt om en text från the Atlantic med den oroväckande rubriken Is Sex Still Sexy?. Egentligen är det här inget nytt, men det här är verkligen ett ämne som jag gång på gång stör mig på. Detta att man nuförtiden pratar om sex så mycket att sex har tappat sin mening och sluta vara bra. Att det inte är nytt märks på att jag redan skrivit ett inlägg to end all inlägg om fenomenet tabu och förbud.

Det finns inte mycket att säga om artikeln, men jag har en drive att börja blogga mer och twittra mindre, så här är några punkter som jag stör mig på när jag läser texten.

• Den är ovanligt dåligt skriven för the Atlantic. Genren "moralisk utläggning om modernitet baserad på anekdotisk bevisföring" är helt i the Atlantics stil, men de brukar komma undan med det för att det brukar vara välskrivet. 
• Sex polariseras i antingen utplånande, allomfattande eros eller kalkoners parning. Som om sexualitet saknade andra, värdefulla, dimensioner.
• Skribenten utgår från antagandet att man Förr inte pratade om sex särskilt mycket. Tyckande och okunskap, det är vad det är. 
• Skribenten verkar också utgå från att man förr utövade Sann och Riktig sexualitet och nu utövar någon sorts Innehållslös Parning. Ännu mer romantiska föreställningar om förr och ogrundade ställningar om idag.
• Kulturkrocken mellan förr och nu representeras av en erkänd poet som stått sig i århundranden och en studentuppsättning av en Prata om det-pjäs. Inte helt rättvist utgångsläge om man ska snacka konstnärlig kvalitet. Det blir också underligt med vad skribenten egentligen menar är skadligt för sexet - de äldre verserna är ju enligt henne lika explicita som moderna.

Typ så.

Swedish smörgåsbord

Till att börja med kan jag säga att jag skrattade mig genom pausunderhållningen i ESC igår. Det där Swedish Smörgåsbord-numret, alltså. Jag tycker det är fruktansvärt roligt att ta upp laktosintolerans och är helt positivt inställd till att hela grejen var fruktansvärt intern. Om andra länder vill ha nåt annat får de vinna och ordna hur många egna pausnummer de vill. Oavsett vad man tycker om numret bör man ju vara överens om att framställningen av Sverige är självmedveten, driver med faktiska eller inbillade fördomar om Sverige, innehåller visst ideologiskt budskap och ska inte tolkas särskilt bokstavligt.



Jag tycker att det här blir intressant att lyfta fram min favoritpausunderhållning av alla jag sett i ESC - Rysslands semi från 2009. Det blev reaktioner på den i Sverige (inte minst i samband med Tingelingnumret i Schlagerfestivalen tidigare det året). Niklas Ekdal skrev en oinsatt text på Newsmill som jag kommenterade på då, men det fanns andra reaktioner och de avslöjade en sak - många i Sverige hade svårt att inse att ryssar är kapabla till att göra självmedvetna, humoristiska nummer som driver med fördomar. Många annars intelligenta människor verkade på riktigt tro att de ryska arrangörerna var sjukt seriösa i allt de gjorde och saknade det som på svenska heter "glimten i ögat". Jag har inga minnen av att någon lyfte fram att krönet på numret var Tatu - en duo som bröt genom med en låt om kärlek mellan två kvinnor.

Som bonus för att öva kulturella glasögon och skaffa lite koll på hur Ryssland ser på Sverige rekommenderar jag detta relativt nya humorinslag om Sverige och NATO till melodin av  - vad annars - Mama Mia. 

Interstella 5555

Nu när Daft Punk släppt ny skiva kan jag passa på att påminna om Discovery, och tipsa om lite tecknat från Japan. Ni minns kanske, när One More Time och Harder Better Faster Stronger visades på MTV (det fanns en sån grej förriförr, googla), så var de ackompanjerade av nån sorts tecknad story. Det många inte vet är att det finns en hel långfilm som omfattar hela skivan. Och den är riktigt trevlig.

Filmen heter Interstella 5555, och är ett resultat av att Daft Punk tyckte att Leiji Matsumoto var dödscool och de ville samarbeta. Leiji Matsumoto är personen bakom animéklassiker som Kapten Harlock, Galaxexpressen och - kanske inte så mycket klassiker som känd i Sverige - Starzinger. Han är lätt en av de mer inflytelserika personerna i animéns historia, och att jag har sett väldigt lite av honom är ett tecken på att jag är en obildad tölp. Att jag överhuvudtaget berättar om Matsumotos inblandning beror på att jag vill att ni som läser min blogg ska visa filmen för era kompisar som inte känner till den, och sådär avslappnat droppa "ja, han Leiji Matsumoto som gjort Harlock är ju liksom den ansvarige för det visuella då". För att ni ska kunna imponera på era vänner mer kan ni även nämna att det inte är nåt av Matsumotos storverk, precis, men ändå typiskt med att det utspelar sig i rymden, och är romantiskt-sentimentalt på sina ställen.

Ni känner kanske till uttrycket "färger och rör sig" som jag använder om vissa verks dragningskraft, och Interstella är mycket bättre på färg än röra sig, men uppfyller mina krav på färger och rör sig. Animationen lär inte lämna en överväldigad om man någonsin sett någonting mer avancerat än South Park, men i övrigt är den här filmen visuellt tilltalande. Färgskalan är neonpigg, figurdesignen är Leiji Matsumotos alldeles egna stil. Handlingen i filmen är befintlig, men spelar väldigt lite roll. Det som gör den så förbaskad trevlig är att den verkligen är ögonsnacks till plattan. Det är inga talade repliker i filmen, inga ljudeffekter som distraherar, handlingen harmonerar med låtarna men är inte bokstavstrogen som en musikal. Som eget verk hade filmen inte direkt fyllt någon funktion, men tillsammans med soundtracket blir den en himla trevlig film att kolla på. Rekommenderas.

Kuriosa - ni vet sannolikt att en låt från Discovery - Harder Better Faster Stronger - samplas i Kanye Wests Stronger. Den videon är inspirerad av en annan animéklassiker - Akira. 

Mycket tyder på att vi är präriesorkar

Höll en workshop på PS13  och fick därför en goodiebag med bland annat tidskriften Medicinsk vetenskap (nr 3/12). Det stod Kärlek - Molekylerna som binder oss samman på omslaget, så jag bläddrade förstås fram till det relevanta uppslaget och möttes av detta.

Artikeln handlar om Hasse Walum som bland annat står bakom studien om "otrohetsgen" hos sorkar (som jag nämner här) och i Medicinsk vetenskaps artikel kritiserar han hur media hanterade rapporteringen om fynden. Han diskuterar hur sådan forskning absolut inte ska övertolkas och hur det bara är en liten pusselbit av hur människor relaterar till varandra. Men precis i slutet av artikeln, då kommer detta:

Att på syntetisk väg skapa livslånga relationer tror han inte alls på.
 - Nej, jag är inte ens säker på att människan är ett livslångt monogamt djur. Jag tycker mycket verkar tyda på att vi är seriellt monogama, alltså att vi lever i tvåsamhet under några år och byter sedan partner.

Nu vet jag inte om det är Hasse Walum eller journalisten Annika Lund som är ansvarig för detta, men... jag vet inte riktigt var jag ska börja. 

Jag börjar med att jag på personligt plan inte bryr mig särskilt mycket om att söka upp vad som är naturligt. Jag tycker det är rätt irrelevant vad präriesorkar eller savannpersoner i förhistorien gör. Jag har aldrig känt för att försvara mina relationsval med att de är naturliga. Men om jag hade försökt så hade jag ju lätt vunnit över personer som hävdar att människan är monogam. 

Sommaren 2012 skulle jag debattera mono och poly i radio, mot RPM av alla människor (länk i slutet av det här inlägget). Programledaren bad mig att på förhand komma på tre punkter som talade för min sida (gissa vilken), och en av mina tänkta punkter var att monogami aldrig har fungerat i praktiken, på samhällsnivå. Enskilda individer eller par har varit strikt monogama, men på det stora hela har folk bytt partners, vänstrat, besökt prostituerade och haft flera fruar. Jag har aldrig hört talas om något samhälle där idén om monogami faktiskt fungerat i praktiken. Det var ett av mina argument, och förstå min förvåning när RPM fick räkna upp sina argument först och "monogami funkar" var ett av dem. Jag ville rakt ut fråga "När? Var?!" men det var inte läge och det rann ut i sanden. 

Jag motiverar inte mina relationsval med att de är naturliga eller allmänmänskliga, men jag blir ändå förvånad när en forskare hävdar att han "är inte ens säker" på att människan är ett livslångt monogamt djur. Hur kan det ens vara en fråga? Det är skillnad på vad man har som ideal, och vad man kan påstå om människan som djur. 

Det andra jag reagerar på är att mycket - tydligen - tyder på att människan är seriellt monogam. Återigen, vad är det som tyder på det? Tittar man på dagens västerländska samhällen så stämmer det, seriell monogami är vad samhället uppmuntrar en till. Men att det ser ut så här säger ändå rätt lite om människan som djur. Hade man tittat på ett annat samhälle hade mycket tytt på att människan är ett djur där män skaffar sig harem med så många kvinnor de kan hitta. I ytterligare ett samhälle hade mycket tytt på att det var naturligt för mannen att outsourcea sin sexuella tillfredsställelse till gatflickor, och att äktenskapet inte hade med förälskelse att göra. Även i dagens samhälle, med seriell monogami som ideal, är det rätt vanligt att man har relationer vid sidan om - otrohet är vanligt och ingenting som kan viftas bort. Ska man påstå att "vi" är seriellt monogama får man grunda det betydligt bättre än att "mycket tyder".

Jag blir fruktansvärt provocerad av stycket som avslutar artikeln om kärlek och hormoner. Det har ingenting med medicinsk vetenskap att göra. Det är bara fria spekulationer kring mänsklighetens essens baserade på önsketänk och nuvarande normer. Det är så trist att artikeln till stor del handlar om dålig vetenskapsjournalistik, om att man inte ska dra förhastade slutsatser, och avslutas med en så tydlig illustration av just det.

Av latinets vagina (slida, skida)

Först ett intro för er som kommer läsa inlägget månader efter att det skrivits. 

För ett tag sedan visade det sig att Facebook tog bort en bild på anatomiboksfitta för att den är stötande. Folk började lägga upp den bilden i protest. Sedan spreds detta ytterligare genom en sida som heter 33 anledningar varför feminism behövs. Såhär såg just den relevanta bilden ut.

(Jag kan med en gång säga att jag inte gillar denna 33anledningar. Jag tycker att många av bilderna är missvisande och förenklade på ett alldeles onödigt sätt. Jag inser att man ibland måste förenkla för att nå en ny publik, men det kan göras olika, och 33anledningar är rätt trist popfeminism. Att man får olika lön för samma jobb är exempelvis inte något större problem, skillnaden är liten. Den stora könsskillnaden ligger i att kvinnor inte karriärklättrar lika mycket och att kvinnoyrken har lägre löner - och dessa faktorer är också feminismfrågor, så jag begriper inte varför man alltid ska dra in den relativt obetydliga skillnaden i lön för samma arbete. Jag är också rätt trött på osynliggörande av män som drabbas av sexuellt våld. Våldtäkt är ett vapen i krig, ja, det är vidrigt, och det drabbar män rätt duktigt. Att myndigheter inte tar våldtäktsanmälningar på allvar gäller i högsta grad även män som drabbats av sexuellt våld. Man kan faktiskt göra popfeminism mycket bättre än 33anledningar. Slut på utvikning.)

Så, i alla fall. Det var många som länkade till denna sida med anledningar och efter ett tag slutade Facebook tillåta den länken. Det skrevs krönika om det, och nu kan man länka igen. 

Så, nu kan ni som inte behövde introt glida in.

Låt mig nu citera en bit ur krönikan.

Än så länge är det oklart varför, men bild nummer fyra av de 33 som visas upp på sidan föreställer en avritad vagina – ni vet, en sådan som precis alla har sett i sina skolböcker – och sådana har Facebook förbjudit tidigare.

Det finns en sak jag verkligen vill poängtera - bilden Facebook inte ville ha föreställer inte en vagina. Den föreställer en vulva. Det här är en vagina:

Bild friskt lånad från en riktig läkarstudents facebookförklaring på vad vagina är. Jämför bilden ovan. Inte samma sak.

Nu kan man kanske känna att jag märker ord och fokuserar på fel sak här, men hör på mig nu, det här är viktigt. Vulva är benämningen på de yttre delarna av kvinnliga könet. Vagina eller slida är benämningen på den där inre grejen, och båda orden betyder i princip fodral. Så inte nog med att man döpt en del av kvinnliga könsorgan till hölje, man passar dessutom på att även använda kukfodralorden för de övriga delarna. Allt det komplexa och häftiga som bygger upp ett kvinnokön reduceras till ett hål (att stoppa in saker i) med en tofs.

Är inte det osynliggörande så säg. Och visst är det lite typiskt att det just är de yttre delarna som osynliggörs (fett ironiskt, det är ju de som syns!). Vulvan är inte särskilt involverad i penis-i-slida-samlag som räknas som Riktigt Sex i vårt samhälle, och vulvan är den delen av kvinnliga könet som är central för orgasmen, på gruppnivå. Typiskt att det är den delen man väljer att förenkla bort.

Man kan invända att jag märker ord, att folk fattar vad man menar, men att kalla vulva för vagina är som att kalla penis för pung, ungefär. Visst, de sitter nära och hänger ihop, men det är olika saker. Vårt samhälle skulle hemskt gärna behöva börja kunna beskriva kvinnors kön på mer detaljnivå än "kukfodral med omnejd". Dessutom är vulva ett bra ord eftersom det inte finns särskilt mycket laddning kring det. Så säg vulva när ni menar vulva. Gäller särskilt i sammanhang där man talar om hur fittor osynliggörs. 

Jag har i bästa P3-anda skrivit en minnesdikt som kan vara till hjälp:

Vulva är ett ord för fitta

Som man utanpå kan hitta - 

Lyckas man sen inåt glida

Hamnar man i kroppens slida.

(De som vill va lite fina

Säger kanske helst vagina.)

Den passivt aggressiva svenskheten

En grej jag verkligen gillar med Sverige är passivt-aggressiva uppmanande skyltar. Ni vet, såna där ofta gula med svart text som uppmanar en att köra långsamt, eller inte ta in barnvagnar till trånga caféer.

Min erfarenhet av andra länder är att man ofta ganska rakt på sak säger till folk att inte köra fort. Man gör en skylt där det står "KÖR LÅNGSAMT", eller "BROMSA" eller nåt annat. Det låter lite olika hotfullt på olika språk (allt låter mer hotfullt på tyska), men kontentan är att man uppmanar folk att göra nåt, eller låta bli. Man skriver "TA INTE MED BARNVAGNEN IN" eller "PARKERA BARNVAGNEN UTANFÖR".

Men i Sverige är det mycket bättre. I Sverige heter det inte "KÖR LÅNGSAMT". Det heter "HÄR KÖR VI LÅNGSAMT". Det är inte direkt uppmanande, men det implicerar att här ställer vi oss i ledet och gör såhär, och är du inte vi, då blir det dålig stämning.

Men ännu bättre är den fulländade svenska passivt aggressiva skyltformen "TACK FÖR ATT DU PARKERAR BARNVAGNEN UTANFÖR". Den formuleringen är som arbetsplatsens värsta mobbare som ger en komplimanger för nya frisyren för den drar uppmärksamhet från ens dubbelhaka. Det går inte att peka ut skylten som härskarteknik, men det känns inte heller bekvämt att göra något annat än parkera barnvagnen utanför.

Älgskylten brukar generellt anses vara den svenskaste möjliga skylten, men egentligen borde "TACK FÖR ATT DU..." klassa ut alla andra skyltar i svenskhet. Jag blir alltid glad när jag ser en. Ofta påpekar jag det för svenska kompisar och de har aldrig tänkt på hur dryg den formuleringen är. Ni som är upprörda över "newspeak" i Fru Gårman-skyltar bör genast fokusera om. 

För mig!

Jag bär mina följarblåmärken som medaljer.

Facebook-statusuppdatering, 2009

Jag tycker om att jag är med i en studentorkester. Jag gillar att det är någonting som är helt utanför twittersfären och mitt lilla kändisskap, att det är en scen som de flesta inte ens känner till (till skillnad från exempelvis spex som många i alla fall vet vad det är). När Lisa Medin hade release för Medley skulle man fronta sin musikstil och jag kom i PromenadorQuester-utstyrsel och folk fattade inte ens att det var studentorkester, än mindre att det var just PQ.

Gick på fest, representade PQ.

Som i alla subkulturer finns det självklarheter. En självklarhet är att det jammas. Är det fest så är det jam, och jag har tillbringat mina ungdomsår i en festkultur där livemusik och socialdans är ett självklart inslag. Det är på studentorkesterfesternas dansgolv jag lärde mig grunderna i lindy hop. Det är där jag kan glänsa med att riva av en solo-charleston bara sådär liksom. Det är där man står och hejar på sina kompisar som dansar (och morrar åt kompisarna som jammar i odansvänligt hogt tempo).

Jag följer. Det här inlägget ska handla om hur mycket jag tycker om att följa och vad mitt följerskap betyder för mig. Varje gång jag tänker på det och att jag ska blogga om det känner jag mig som ännu en av hemmafruar eller sexuellt undergivna kvinnor som försöker förklara att man kan vara feminist fast man är hemmafru eller sub. Det är så lätt att hamna där, med alla fördomar och all okunskap som finns om de här kvinnligt kodade rollerna. Och jag började ju dansa följare helt oreflekterat för att jag var tjej, det är först senare jag började tänka på saken och insåg att jag verkligen gillar rollen. Men jag ska försöka hålla mig borta från den typen av analys. Den är otroligt ointressant, och det är inte det jag tänkt på senaste dagarna. Jag har tänkt på hur mycket jag älskar att följa, punkt.

De flesta kan ingenting om dans, och inte heller nåt om pardans. De flesta tror att föraren för och följaren gör som föraren "säger" och så är det det. Jag har många gånger hört att en bra förare kan föra vem som helst så det blir bra. HA! HA HA HA! Lol. Nej. Så funkar det verkligen inte.

Eller, det kanske gör det i viss dans. Jag dansar ju lindy hop, och som jag förstått är lindy ovanligt fri för följaren. Förutom att man får släppa varann och göra jazzsteg på egen hand (så kallade breakaways) finns det även en stor frihet i styling av turerna när man blir aktivt förd. Så i nån dans är det kanske så att föraren bestämmer allt föraren gör (och även det kräver massa kompetens från följaren!), men när jag dansar är det banne mig tvåvägskommunikation.

När jag som följare känner att jag får använda min kompetens bäst är jag inte något bihang till föraren, jag är jämbördig partner. De som kommer och säger att det är lättare att följa än föra kan dansa med nån annan, de fattar inte vad följande handlar om. Jag dansar inte följare för att det är lätt, jag dansar följare för att det är svårt. För att jag tycker att det är utmanande. "Som förare måste man alltid tänka på nästa tur" säger vissa. Ja, men då vet man vilken nästa tur är. Som följare vet man inte det, man måste ständigt vara lyhörd, ständigt beredd på att någonting oväntat händer. Som följare måste man vara beredd på att man när som helst ska behöva snurra ett varv medurs och två moturs. Som följare klarar man av att fortsätta trots att vilsna förare snurrar in en i möbler så att man mot slutet av kvällen har blåmärken i bordskantshöjd.

När jag är som bäst avläser jag förstås förarens uppenbara förning. En prepp, en ökad spänning, lättare tryck, handhållningsbyten. Det är det enklaste. Jag avläser också logiken i turerna - vilken typ av snurr är rimligast efter det jag gör nu? Vad brukar just den personen tycka om för steg? Det kräver förståelse för dansen och för personen man dansar med. Och så lyssnar jag på musiken, precis som föraren. Vi kan båda på förhand ana vilken musikalisk fras kommer härnäst. Hen kan anpassa turen efter det, och jag kan vara beredd att ta det. Vi kan båda föra och följa på ren musikalitet. Det är magiskt.

När jag är som bäst, när vi - paret - är som bäst, avläser partnern mig. Hen märker vad mitt rörelsemönster är, om mina skor kanske inte klarar av underlaget så bra, om mina kläder hindrar vissa rörelser. Hen hakar också på mina idéer, märker när jag föreslår turer och breaks, när jag signalerar att jag vill göra en viss rörelse vid ett visst tillfälle. När vi är som bäst respekterar föraren mig, visar uppskattning för vad jag kan göra, utmanar mig och framhäver mina bästa sidor.

Men även när jag inte dansar med en duktig förare är jag stolt över att vara följare och allt som ingår i min roll. Jag är stolt över att jag kan avläsa även dålig förning, och få föraren att utvecklas genom små subtila ändringar i vår dynamik. Jag är stolt över alla gånger jag räddat turer som föraren förde halvvägs innan hen tappade bort både sig själv och mig. Jag är stolt över alla gånger som föraren sätter ner fel fot och jag reagerar omedelbart. Ofta förstår föraren ingenting av detta, hen är inte tillräckligt bra pardansare för att begripa sig på bandet mellan förare och följare. Hen känner bara att det funkar bättre.

Jag hatar när förare ser följare som marionetter. Jag hatar att bli förd hårt och brutalt, när man måste spänna armarna hela låten för att inte skada axlarna. Jag hatar när förare inte har vett att uppskatta mig som duktig dansare (eller ja, duktig och duktig... jag är väl medelbra jämfört med andra som dansat avancerat på SSS, men mot de flesta vanliga är jag ju typ Ginger Rogers) och när de dessutom inte låter mig göra det jag är bra på - vara relativt fri så jag kan få dem att se bra ut och rädda deras misstag. När dessa personer säger till mig att de kan föra vem som helst och det blir bra undrar jag för mig själv varför de dansar med en duktig följare och inte en garderob från Ikea. Har man som förare inte fattat vad man har följare till så är man ingen bra förare.

Jag älskar att dansa följare. Jag kan föra också, inte lika bra men litegrann. Det kan vara kul som omväxling. Det kan vara magiskt med en duktig följare (jag har vett att uppskatta det), men det är inte den rollen som får hjärtat att slå lite fortare av förväntan. För mig känns det som att föraren bestämmer om input medan följaren bestämmer slutprodukten. Jag vill vara där, där det händer, där man aldrig säkert vet vad nästa steg blir. Jag vill krocka in i bord, jag vill rätta till misstag, jag vill på musiken höra att nu blir det en snurr medurs och sedan två snabba moturs. Jag älskar att följa för att det är svårt, och roligt, och när det är som bäst är det en underbar relation, en helt egen liten mikrovärld.

(PS. Här är en video på när jag och andra i Baletten Paletten dansar en lindykoreografi på vår konsert i lärdags. Bäbisar ska visst hålla upp huvet efter några månader och jag har fortfarande inte lärt mig. Men annars är det rätt ballt!)

Videoblogg om "Är du från Ryssland! Nazdarovje!"

Har nu videobloggat fint om de där gångerna som jag träffar nya personer och de känner att de bara måste berätta vilka ord de kan på ryska.

Det här är förra dryga videobloggen.