MILF-porrserie

Bra rubrik, som Snakes on a plane. Jag har velat lite med att lägga upp den, men det är oklart vad som blir av projektet den ska va med i, och jag kommer behöva fixa till den massor i alla fall, och den är sjukt relevant till förra inlägget. Och sjukt bra. Ritad i somras, jag körde på konceptet "det är bättre att det blir en serie än att jag ägnar mig åt perfektionism". Den är fortfarande sjukt bra, trots bristande perfektionism. Att jag förklarar mig så mycket beror inte på nån jäntelag, utan för att jag vill vara tydlig med att jag kan bättre än nåt utan linjal, obetitlat och stundtals tuschat med min vänstra fot som inte vet vad den högra gjorde. Den är fortfarande grymt bra. För jag är bra på att producera porr. Så är det. Jag tyckte också att nittiotalet var det bästa som någonsin uppfunnits när jag tecknade den. Enjoy.




Väldigt mycket mer intressant än det mesta i branschen, om jag får säga det själv. Läs även andra bloggares åsikter om serie, porrserie, milf, 90-tal, nittiotal, grunge, flanellskjorta, porr, erotik, sekventiell konst, humor, glansigt nattlinne, säkrare sex

I had sex with your mother. No seriously...I cleaned your pool and then I had sex with her in your bed. Nice Star Wars sheets.

Överkurs: om man gillar att snacka utseendekrav kan man kolla på kändispar och se vad åldersskillnaden ser ut att vara kontra vad den är.

Oj, det diskuteras tydligen det där med äldre kvinnor och yngre män i bloggar. Cougars och toyboys heter det tydligen, herregud, skjut mig. Genom Glitterfittorna har jag hittad den här och den här, och även Pär Ström har skrivit.

Jag tycker det här är en sån där diskussion som är intressant på många plan. Pär Ström har ju t ex helt rätt om att äldre kvinna yngre man hyllas betydligt mer än äldre man yngre kvinna. Samtidigt som att konstatera det är inte att beskriva hela sättet man talar om heterorelationer med åldersskillnad. Det är ju t ex knappast så att en man som är både äldre och har större ekonomiska tillgångar än sin kvinnliga partner är dömd till samhällets eviga fördömmelse och sneda blickar - det här är faktiskt läget i de flesta heterorelationer (extraläsning för de intresserade, lite nostalgiskt). Även om skillnaden inte är så stor. Och att åldersskillnaden beskrivs som en trend betyder inte nödvändigtvis att det hyllas, eller ses som oproblematiskt. Ni vet, det handlar ju inte bara om hur man talar om saker utan även om vad man över huvud taget talar om. Demi Moore och Ashton Kutcher har det supersnackats om i sammanhanget just stor ålderskillnad sedan de börjat dejta. Visst, 16 år är kanske mycket. Åldersskillnaderna för Brangelina och TomKat är 12 respektive 14 år, men jag har aldrig hört någon försöka göra de siffrorna kittlande. I fallet Cruise och Holmes har åldersskillnaden i alla fall nämnts, men främst för att förstärka känslan av att Tom är manipulerande scientologpsyko som kontrollerar stackars Katie. Det är liksom OMG-sektgalning, inte OMG-gubbslem.

Så det jag försöker säga är att om det kommer en värderande åsikt kommer den sannolikt vara mer negativ för en relation där mannen är äldre än tvärtom. Men å andra sidan reageras det mer på relationer där kvinnan är äldre. Sen kan man inte heller påstå att åldersskillnad till mäns så att säga fördel inte försvaras med evolutionen med jämna mellanrum. Och jag kan inte heller påstå att jag tycker att relationer mellan äldre kvinnor och yngre män är nåt man borde behöva hajpa om så galet.

Eller det där med att folk påpekar att en sådan relation är ojämlik, att det A ger B inte är samma som B ger A, och det gör en cougar-relation inte okej. Jag tycker det är värt att tänka över relationssynen man har om man tänker så. Punkt noll borde vara att det faktiskt kan röra sig om twu wuv även om man är olika gamla. Punkt ett är det där med varför en relation där man ger och får olika saker skulle vara någonting dåligt. Innan nån säger nåt - jag har inget emot prostitution och hemmaparterskap och golddiggers. Som koncept. Det finns tusen sätt det kan funka illa på och tusen sätt som omgivningen selar in på hur relationen funkar, men som idé tycker jag inte det är nåt fel på I love you, you pay my rent. Så länge alla är införstådda och kan gå in i och lämna relationen på ett schysst sätt.

Det där med hemmafruar av den klassiska typen, t ex. Jag ser det rätt mycket som jobb - man låter sin försörjande partner betala att man gör vissa uppgifter. Problemet uppstår om relationen tar slut. I de flesta yrken är 20 års erfarenhet en merit. Hemmafru är inte ett sånt jobb, och har man stannat hemma i 20 år och sedan sägs upp har man förlorat mycket av attraktionskraften på både den vanliga arbetsmarknaden och hemmafrumarknaden. Ska man vara hemmafru ska man deala om försörjningsstöd vid eventuell skilsmässa, tycker jag. Då är jag helcool med hemmafruandet.

Eller det där med att kvinnor väljer yngre älskare i vad som kan tolkas större utsträckning än förut inte skulle vara sån där jämställdhet. Jag tycker det är intressant när man börjar tala om att det här är inte jämställdhet när kvinnor börjar hålla på med dumheter som brukar vara förknippade med män - typ slåss eller snusa. Intressant syn på jämställdhet man har om man ser det som att kvinnor ska kunna göra allt män kan göra, men fortfarande vara lite mer moraliska och föredömliga. Känns liiite kvinna-på-piedestal. Sedan tycker jag ju inte att det är dåligt att ligga med yngre människor, dessutom.

Bla bla bla. Läs även andra bloggares åsikter om cougars, toyboys, pumor, åldersskillnad, makt, relationer, hemmafruar

PS. Inlägg och diskussion om ideal hos Genderrorism. Vänt till mig och jag håller på att kommentera en del.

Jfr sallad på McDonald's

När jag skrev väsen-inlägget glömde jag såklart en punchline jag hade - att jämföra väsenidealet med "killar gillar kurviga tjejer". Man skulle göra ett äkta MAD-aktigt "vad de säger och vad de egentligen menar". Jag har inte tillgång till scanner, så jag kan tyvärr inte just nu erbjuda teckningar. Men typ:

Vad de säger:
Smalidealet är ute, det nya idealet är inte smalt utan kurvigt.
Vad de egentligen menar:
Det nya idealet är smala kvinnor med T&A.

Vad de säger:
Bimboidealet är ute, nya idealet är udda, smarta tjejer.
Vad de egentligen säger:
Det nya idealet är det gamla idealet med mörkare hårfärg och en noga utvald avvikande egenskap.

I båda fallen finns det dubbla betydelser. Den första uppstår genom negationen mot någonting - smalhet eller konventionella söta kvinnor. Det är den betydelsen som det nya idealet skördar duktightespoäng för, det är det som får det att låta att det menar väl, att det är din vän, att ret är mer realistiskt.

Att de är realistiska är förresten viktigt och centralt. Trots att det är både mer realistiskt att vara smal utan kurvor och att inte hinna lägga ner tid på tusen udda hobbies om man dessutom ska vara tjejig på det vanliga sättet.

Den andra betydelsen är "vad man egentligen menar"-biten när det framkommer att det är att ta i att påstå att det nya är motsats mot och befrielse från det gamla.

De dubbla betydelserna gör det svårare att kritisera idealen, kritisera de glada utropen över att det nu finns utrymme för inte-smala och inte-standardtjejer. För man är väl rimligtvis inte emot andra kvinnobilder än smalt är snyggt och romcom-flickvän? Och räcker inte det blir man tillsagt att ideal inte finns på riktigt och Hollywoodfilm är karikatyr - som om det på något sätt innebar att det inte har med verkligheten att göra. Om man öppnar munnen och säger vad man tycker om idealen gör man tydligen kvinnor till offer.

Jag är så innerligt trött på att kommentarer på samhälls- och kulturmönster som står en upp i halsen kallas för gnäll, passiviserande och offermentalitet. Det verkar som att det man ska göra egentligen, för att inte vara passivt gnällande offer, är att gå mot mönstret i sitt vardagsliv. Som om insikten om att mönstret finns skulle hindra eller försvåra att gå mot det. Som om man skulle göra sig svag för att man ser fienden* och berättar om det för andra. Och som om de som kommenterar om att bloggare som bara passivt gnäller på Hollywoodfilm har nån som helst jävla aning om vad dessa bloggare gör AFK.

Och jusstja, tillägger innan allt för många har läst. Det om inte ständiga så åtminstone vanliga "vi män gnäller inte på mansklyschor", gärna i stolt ton. Nämen, va bra och revolutionärt med män som inte gnäller. Fortsätt att vara stolt över att inte klaga då, men kom inte sen dragandes med att era ungar har fått bättre kontakt med mamma medan ni jobbade för det bara råkade bli så att ni och era fruar råkade fördela uppgifterna på det sättet alldeles av egen fri vilja. Eller vad nu får er att upptäcka att det här med normer kanske inte är så oskyldigt och beslut man fattar av fri vilja kanske är påverkade av omgivningen.

Vad gäller alla som anser att det är ju bara att bryta mot normen och strunta i idealen... Upplysning: människor är sociala varelser. Vi lever i sociala sammanhang. Det funkar så. Samhällets värderingar och erfarenhetsbaserade generaliseringar internaliseras, de blir en del av ens beteende- och tankemönster för att man över huvud taget ska klara sig. Det gäller även dem som hävdar att det är bara att bryta mot mönster. Ibland önskar jag att jag kunde fixa jobb som konsult åt sådana människor, att följa med en person en dag och hela tiden säga saker som "nu tar du på dig byxor. varför byxor? varför just de här byxorna? varför tycker du att de är snygga? om du nu tycker kavaj är obekvämt, varför har du inte mjukisdress på jobbet? varför äter du det här? trots att du vet att det är dåligt för hälsan? Varför sa du inte till din kollega att hon är dum i huvudet om du nu tycker det?". Jag undrar hur det skulle funka. Jag undrar om det skulle hjälpa.

Sick and tired, sick and tired. Läs även andra bloggares åsikter om väsen, normer, ideal, offer, strukturer, smal, kurvig

*Inte inte inte inte, inte på något sätt, menar jag att män är fiender när jag skriver det här.

Mycket väsen för ingenting eller väsentligt?*

Det har bloggats i bloggosfären, om kvinnor som väsen. Nu ska jag vara snäll och länka.
VSASS - 1, 2
Neonbibeln - 1, 2, 3
Lisa Magnusson - 1
Isabelle Ståhl - 1
Mattias S - 1, 2

Det här handlar alltså om en viss typ av kvinnogestalt som gärna beskrivs med ord som rådjursögon, quirky, konstnärlig, ett intelligent alternativ, inte bimbo, förtrollande. Brunt hår. Någonting barnsligt i blicken. Gulligt psykfall. Spontanitet. Udda. Jag stör mig på fenomenet något kolossalt och har alltid velat skriva, och nu när alla andra skriver om det vore det synd att missa tillfället.

Proportionerna i min irritation har med egna erfarenheter att göra. Såhär ungefär:

Tanja: Jag känner inte att jag passar in på den där bilden av attraktiv kvinna, och jag oroar mig litegrann över utsikterna att få ligga eller dejta eller så. Jag är liksom inte smal och inte särskilt snygg, och jag känner verkligen inte igen mig i det som en vanlig flickvänstjej ska känna.
Världen: Men det är okej! För du är konstnärlig, smart och kreativ. Du är ingen bimbobrud. Och det finns ett sånt ideal också, med konstnärlighet, inte utseendefixerad, ett ideal där egenheterna ses som charmigt knäppa och inte bara knäppa! Det passar ju verkligen, eller hur?
Tanja: Jag tar den! Tack, världen!
[senare]
Tanja: Ähm, världen. Jag har tittat på det där idealet, och kommit på att man måste typ vara konventionellt snygg och smal, och egentligen som helt vanlig kvinna fast annan hårfärg. Och vilka egenheter man får ha är rätt begränsat, och egentligen är det ännu svårare att balansera som sånt därnt alternativt brud än som vanlig brud.
Världen: Ägd!

När man talar om väsen-kvinnan talas det ofta som att hon är ett bevis på att det finns en plats på jorden för kvinnor som inte är som normal-idealkvinnan. Man kan vara snygg fast man inte är ideal. Man kan vara åtråvärd fast man inte är ideal. Man kan vara söt, och få pojkar att kära ner sig i en, och allt det där som idealkvinnor får, fast inte ideal. Sedan kommer en dag då man tittar på de där kvinnorna som föreställer "ett intelligentare alternativ till vanliga kvinnobilden" och inser att de är sjukt konventionellt snygga. Det som skiljer är, I ain't kidding, färgen på håret och ögonen. Blont och blått - tråkidealbrud. Brunt - zoooomg en befriande kvinnoskildring!

Jag fokuserar lätt på utseendet här, märker jag, men givetvis finns det tusen andra dimensioner av löftet att även ni/vi/de som inte är mainstreamidealbrudar kan passa in. En väsen-flicka får vara skör, det är faktiskt charmigt med psykisk skörhet. Testa lite riktig jävla psykisk skörhet på nån som tycker att sådant är gulligt och se reaktionen. Psyksammanbrott är inte charmiga. Ångest är inte fint. Dåligt självförtroende är inte glittrande och magiskt.

När folk som är emot feminism pratar om att kvinnor har större arena att spela på än män, för det är okej och eftersträvansvärt för kvinnor att göra manliga saker, medan män ska helst inte röra kvinnogörat, brukar jag hålla med. Men också kommentera att för att spela på killhalvan måste tjejerna först cleara tjejhalvan, annars utsätts de för sociala påföljder av samma slag som "feminina" män. Det är coolt med en tjej som är framgångsrik i ett manligt fält, men först ska hon förstås vara snygg och efter en viss ålder även mamma. Det är samma jävla grej med väsen-idealet - gärna en charmig avvikande egenskap, men först var så snäll och uppfyll grundkriterierna. Annars är du jobbig, ful, tjock och skitskum brud med en plåt muffins. Hörru, muffins, inte cupcakes!

Det här idealet kan vara sån jävla falsk hopp, en sådan spottloska.

Och det mest förnedrande är alla som köper det, sväljer med hull och hår, och är genuint stolta över att de inte gillar vanliga brudar utan intelligenta starka kvinnor. Att de inte bidrar till det vanliga idealets spridning, att de går emot det. Att det här idealet som är minst lika snävt som det vanliga lyckas ha en air av frihet, alternativ, att inte köpa. En preferens att lyfta fram som självvald, som bättre, att stoltsera med. Både för att man har halt själv (ha!) och för att den är i sig bättre.

Om det inte vore nog är hela grejen ett sånt fall för Bourdieu att det finns inte. Eller vem som helst annars som har uttalat sig om att ens preferenser för estetik, partnerskap och liggbarhet har med ens sociala tillhörighet att göra, och att man gärna befäster sin position genom att spotta på de lägre. Att göra ett statement av att välja väsen-chicks är mer eller mindre direkt kopplat till att välja bort det vanliga, svenniga, mainstreamade, låga, smutsiga. Att trycka ner en kvinnotyp i princip för att visa hur bra människa man är som inte alls väljer såna, utan de nästan likadana men liksom finare.

Dels är det ju inte fint att vara ogenomtänkt stolt över beslut som andra fattat åt en, och jag lovar att ens tjejpreferenser har med ens sociala bakgrund att göra. Dels är det ofta inte bara off på strukturell nivå, utan även privat. Bilden av att kvinnor som inte är sådär charmigt indieluggiga som tråkiga, köpta och ointressanta sipprar lätt ner till ens privatliv och kan nog få en och annan som inte uppfyller väsen-runkares krav att anse att väsen-runkaren är ett praktsvin. Av en bra anledning. För att inte nämna hur lätt man kan råka flasha sin dubbelmoral när man gärna talar om udda intressanta självständiga tjejer, men inte kan hantera sådana när de plötsligt dyker upp.

Tack, xkcd!

Det här var ju intressant, men nu ska jag läsa om tinnitus! *Det hade kunnat bli "Sommarens 500 dagar". I'm fyndig idag. Läs även andra bloggares fyndiga åsikter om väsen, kvinnogestalter, kvinnor, ideal, bimbo, klass, runka ekologiskt

Läsarfrågor med svar

Jag bad er att berätta om er själva för några inlägg sedan och satt sedan och kurrade för jag har så bra läsare som säger snälla saker. Jag är van vid tanken att min blogg är liten, och då glömmer jag ibland att det finns människor bakom de där 200-ish träffarna jag har per dag och det är för många människor för att alla ska kunna vara min mamma. Som dessutom, med allra största sannolikhet inte läser det här. Jag blir jätterörd när ni skriver. Även fast ni envisas med att följa en mall, men det är förstås mitt eget fel. Folk följer mallar man sätter upp. Hur som helst fanns det nåt om läsarfråga, så jag svarar.

Linna Johansson ber mig att ge henne mitt bästa recept. Det Linna inte vet är att jag är kass på matlagning med recept.

Julia Skott frågar Hur förhåller du dig, som blivande psykolog, till vänner och bekanta som behöver råd och stöd av dig som vän? (Alltså inte folk som gör psykologversionen av JAG HAR ETT KONSTIGT EKSEM.)
Jag vet inte alls om det här svarar på frågan, men.
Det finns människor som har nån sorts bild av att prata med psykolog är som att prata med kompis, fast för pengar. De är oinsatta människor som har en åsikt men ingen clue. Jag har aldrig tyckt så, och övertygelsen att det är skillnad på privat samtal och professionellt samtal är någonting som bara blivit starkare under mina år på psykologlinjen. Ju mer jag läser desto mer respekt jag får för det yrkes- och hantverksmässiga i psykologsamtal, jag får mer respekt för verktygen man använder och ansvaret man har. Mer respekt för de speciella förutsättningarna som krävs.
Detta gör att jag när jag pratar med vänner ibland kan väldigt tydligt se vad man skulle kunna jobba med i ett psykologiskt sammanhang, men jag vet också att det inte är läge att dra fram verktygslådan. Jag kan naturligtvis, om det är läge, säga att det finns en modell eller en teori som kan vara intressant, jag kan ibland hjälpa att sätta ord på någonting som kompisen försöker uttala ("det finns nåt liknande i kognitiv teori, det heter..."), men jag leker inte psykolog. Jag leker psykolog betydligt mindre nu än innan jag började plugga, faktiskt. Vilket förutom att jag mer och mer hajat skillnaden mellan kompis och terapeut också beror på att jag nånstans känner ett visst ansvar för att inte råka lura folk att jag säger viktiga vetenskapliga saker och inte bara svamlar.
Sedan hjälper det kanske lite att jag har varit väldigt förskonad från att folk vill privatprata med mig i egenskap av psykolog. Det händer att folk jag inte känner så väl vill träffas och snacka, men de tär i egenskap av bloggare och nån de uppfattar som vettig och klok person privat. (<- jag tycker det är sjukt smickrande) Kanske som en person med liknande erfarenheter. Inte psykologstudent. Och som privatperson utgår jag fan inte från evidensbaserade metoder, som privatperson utgår jag från min samlade livsvisdom som alla andra privatpersoner. Helt enkelt för att det inte är terapi folk vill ha av mig, och jag är inte heller på humöret att vara nåns gratisterapeut. Terapi kräver ramar, kontinuitet, geniun vilja att förändras och mycket ensidighet. Det är inte vad jag kallar ett lyckat fika.

Mattias S undrar inte how much phone would a phonephucker phuck if a phonephucker would phuck phone, utan hur många Tanja Suhinina krävs för att skruva i en glödlampa. En. Herregud. Möjligen en och en stol att stå på.

Elin J vill att jag ska ta ställning i ninjor vs pirater-frågan. Jag tror jag väljer ninjor om jag måste. Av enkla "jag är så jävla trött på pirater efter Pirates of the Carribean-filmerna"-skäl. Plus att en av de coolaste seriefigurerna jag bidragit till är ninja.

En anonym läsare undrar vad man ska göra om man ser mig på stan.
Det beror väl på vad man vill, men vill man ta kontakt är det vettigt att göra det. Gå fram och säga "hej är det du som är Tanja?". Här kommer jag förmodligen se panikslagen ut för att jag tror att jag borde känna igen dig. Sedan kan du säga "jag läser din blogg" och kanske nåt snällt om den. Jag kommer jag se lättad ut för ett ögonblick, och sedan än mer panikslagen för jag blev fucking igenkänd på fucking stan. Sedan kommer jag säga tack och rodna och se generad ut och vara paff och inte veta hur man beter sig om jag blir igenkänd. Sedan kommer vi mumla någonting. Sedan går du iväg med en känsla av "hon var minsann inte lika kaxig i verkligheten" och jag berättar för alla som orkar höra på att jag blev igenkänd på stan.

Sofia A undrar vilken lagändring jag helst skulle genomdriva. Det finns mycket småpill jag inte håller med om, men jag har aldrig direkt haft en favoritlag att hata, förutom det där med homoadoption och -äktenskap och det är fixat. Jag skulle iofs gärna se könsneutral lagstiftning kring värnplikten. Man måste väl förresten fortfarande steriliseras om man byter kön? Det är så jävla 1900-tal.

Oscar frågar "Hur ser du på kapitalismens inverkan på könsrollerna i väst- kontra östeuropa i stora drag?". Det var ju inte lite, även för korta drag. Får jag återkomma? Jag tycker det är intressant, men jag måste tänka lite.

Charlie undrar var jag hittar mina bågar. Alla utom de turkosa är från vanliga internetglasögonställen. De turkosa är från en vanlig optikbutik. Sen kan jag egentligen inte använda de flesta av paren jag har, de är rejält för svaga på ena ögat. De två nyaste paren är också för svaga, egentligen, men går att använda utan att få ont i huvudet.
Vad har jag för fel angående pardans, förresten?

m, slutligen. Eller slutligen och slutligen, fortsätt gärna svara i det där inlägget! "Det förs så många intressanta diskussioner på din blogg, inte minst i kommentarsfälten. Dokumenterar/bearbetar du diskussionerna på något sätt?"
Jag gör inget mer av diskussionerna än det som syns, alltså läser och kommenterar och ibland skriver hela nya inlägg. Men jag håller helt med att det förs många intressanta diskussioner. Jag har sagt det tusen gånger, men jag tycker det är grymt trevligt att det kommenteras och diskuteras så mycket här, trots att jag har rätt få läsare. Och att tonen är generellt väldigt vettig, folk förolämpar inte varandra för mycket och det mesta av diskussionen är saklig och genomtänkt. Sweet!

Vänskapskretsupplysning

Jag ar tjatat om det förut, men jag tyckte verkligen det Jon Jordås sa på Pride-panelen om poly jag var med i var lysande, jag satt bredvid honom och kände att ögonen öppnades och orden hamnade på tankarna. Det där om hur mycket man jämt berättar för folk vem man har sex med; man börjar ha sex med nån, sen upplyser man omgivningen om att man har sex med den personen, och efter ett tag berättar man kanske om det för staten och får papper på det, och sedan måste man kanske upplysa staten om att man slutat ha sex och få papper på det också.

Hur som helst, jag har tänkt lite på det där med när folk i ens omgivning upplyser en om att de är kära och har sex. Alltså "vi är ihop". Jag har tänkt lite på vad det är man berättar, egentligen. För i vissa fall är det ju uppenbart att man vill dela med sig av glädjen i att ha hittat en grym ny människa man vill vara med, som dessutom vill vara med en. Det är stort. Det är förståerligt att vilja dela med sig.

Men folk upplyser en om att de är ihop även om man inte har så nära relation att de normalt berättar om livets glädjeämnen, och då handlar det ju om annat också. Till exempel att man ska börja behandla dem annorlunda. Räkna med att B dyker upp på festen som man bjöd A till. Hålla tassarna borta från bägge. Inte dissa A hur som helst i närvaro av B. Det handlar mycket om att dela ut en ny manual till hur man ska vara mot personen. Det är, egentligen, inte helt ovettigt. Jag önskar faktiskt att man gjorde det ännu mer och tydligare.

Av någon anledning tänker jag alltid att nya par borde berätta vad de vill att man ska göra om man ser A vara amorös mot nån annan än B. Nu är det förstås inte alltid så att de ens har pratat om det och vet själva, men om de nu faktiskt varit ansvarsfulla och tagit ett snack om sådant - skulle de inte kunna på något diskret sätt upplysa omgivningen om det? Det är ändå omgivningen som hamnar i klistret när regeln behöver tillämpas, och då kan man ju ofta inte fråga på något diskret sätt. Jag funderar ibland på att fråga ut alla par jag känner om det där, utifall att. Vet inte hur omtyckt man blir efter den rundan, dock.

*********

Lite tips.

I somras hamnade jag i engagerad diskussion om sånt jag kallar "tjejer som egentligen är som konventionellt snygga brudar, men man får indie-kredd för att tända på/gilla dem". Det började med Regina Spektor. Här är ett bra inlägg om samma sak.

Helena skriver om en artikel om ideal och sånt, med utgångspunkt att man kan pusta ut - män gillar inte alls smala kvinnor, utan kurviga. Det finns en omröstning också, just nu ser ställningen ut såhär

Jag tycker att det är så fascinerande vad ordet kurvig har kommit att betyda. Det är liksom inte smal, i alla fall motsatsen till smal, och ibland faktiskt tjock. Men också kvinnlig och det där som kurvig egentligen betyder, det där med att det är stor skillnad mellan olika delar av kroppen.

Intressant! Läs även andra bloggares åsikter om parrelationer, relationer, otrohet, kompisar, ihop, ideal, kurvig

Klatchigt!

Om man nu ska fortsätta med oseriösa inlägg kan jag meddela att jag har tänkt lite på två frågor.

1. Hur många penisringar har under senaste året sålts med "if you like it then you shoulda put a ring on it" i säljtexten.
2. Hur många svenska porrfilmer med DP haft taglinen "finns det hjärterum så finns det stjärterum".

Läs även andra bloggares mogna åsikter om penisring, beyoncé, slogan, porrfilm, dp

Två snabba om hur jag inte ska göra när jag blir stor och tidningssexexpert

Ibland känner jag att jag har lite för höga krav på vad jag ska skriva. Jag har t ex i princip helt slutta kommentera små vardagliga dumheter i branscher jag är inne på. Bra att andra inte har, och orkar läsa relationsrådgivningsspalter och -artiklar. Till exempel Mattias kommenterat en puckad artikel om förspel. Mattias inlägg har rubriken "jag hatar förspel" och jag håller lätt med (det gäller förstås inte Førspel, och inte heller aktiviteterna som ryms i begreppet). Om man inte fattar grejen med att hata begreppet förspel kan man läsa artikeln så fattar man kanske bättre varför.

Ett lekfullt och fantasifullt förspel förbereder kroppen och psyket på sex på flera sätt. Lusten väcks till liv. I kvinnors fall blir underlivet blodfyllt och klitoris får erektion, dessutom ökar fuktigheten i slidan vilket underlättar samlag. Ju längre förspel, desto bättre kvalitet i sexet. Många kvinnor behöver minst 20 minuters ”uppvärmning” innan de är redo för seriöst sex.

Sex - serious business. Förspel är bra, säger artikeln, det viktigaste, rentav. Men det är för att det förbereder för samlag med penis i slida. Jag har hört det kallas för riktigt sex många gånger, men aldrig tidigare seriöst sex. Det är så jävla tragiskt att man vill gråta.
Jag gillar förresten att underlivet fylls med blod i kvinnors fall. Vad fylls mäns underliv med - svart galla?

Gustav på Pillow Talk nämner också det, men framför allt ett annat inslag i svenska media, som är intressant i flera dimensioner. Malena Ivarsson svarar på en fråga i Aftonbladet. Frågan lyder

”Jag har nyligen varit i kontakt med prostituerade, då min frus sjukdom gjort alla vaginala penetreringar omöjliga. Till min stora besvikelse kunde jag inte få stånd trots stort engagemang hos dessa kvinnor. Vad ska jag göra? [...]”

Vad svarar Malena? Med tanke på mononormativiteten i sådana sammanhang borde hon inleda med att gå i taket för att han (förmodligen, för vi vet ju inte) bedrar sin fru. Man skulle kunna påpeka att det är olagligt att köpa sex, även om man inte får upp den. Man skulle kunna skriva samma sak som man skriver till oroliga tonårskillar i samma position - hej, du är kanske nervös? Eller, för all del, påpeka att mannen kanske inte tänder på sexsäljarna, hur engagerade de än är. Är det det Malena säger? Nej, hon säger

”Det finns något vi kallar penisvisdom, som innebär att när känslorna inte är med hela vägen så kan penis slakna. […] Tror du inte att din fru kan göra dig samma tjänst att smeka din penis till orgasm, så att du får känna gemenskapen med henne. Det tror jag att din penis innerst inne vill.”

Pfff....pf.... penisvisdom. Finns det någonting som vi kallar. Vilka jävla vi? Den innerst inne vill. Mannen tänker, känner, äter och sover med kuken, uppenbarligen. Nu upprepar jag verkligen det Gustav sa, men det tål att upprepas.

Jätteintressant, jag har lärt mig mycket nytt om kvinnlig fysiologi! Läs även andra bloggares åsikter om penisvisdom, malena ivarsson, sextips, förspel, penis, penetration

Kan du va själv

Hej, läsare.

Jag är lite upptagen och hyfsat orklös nu, jag snickrar på inlägg, men skriver inget just nu, som ni märker. Får se hur det håller i sig, för man brukar alltid flippa och skriva massor efter att man sagt att man inte skriver.

Så nu tycker jag att jag ska göra en sån där läsarkontaktgrej. Ni får helt enkelt ta och berätta vilka ni är. Här är några inspirerande satser att fullborda, om ni känner er inspirationslösa. Men ni får skriva som ni vill, det ni tycker jag vill veta om er, liksom.

Jag är:
Jag heter:
Jag läser din blogg för att:
Min hemliga hobby är:
Jag tycker att du tycker rätt/fel om:
Jag tycker du ska skriva om:
Min favoritårstid är:
Jag tycker du ska veta att:
Jag tycker det är kul/jobbigt att/när:
Jag har en läsarfråga som lyder:
Det hände mig en grej jag vill berätta om och det är:
Det här lärde jag mig av porren:
Mitt bästa partytrick är:
Din mamma är:

Ibland är Tanja psykstudent

Jag visar sällan det offentligt, men privat vet många vad jag tycker om min institution. Jag tycker om att läsa psykologi och jag är fast övertygad om att institutionen egentligen tycker det är kul att det går studenter där som vill lära sig, men jag skulle aldrig påstå att institutionen signalerar det särskilt tydligt. Institutionen är till exempel lite dålig på att inse att studenterna kanske kan behöva sitt schema innan kursen börjar. Och då gärna ett schema som inte kommer ändras sådär jättemycket under kursens gång. Och gärna så att man vet när tentorna är typ några månader i förväg. Institutionen missar ibland att om man har flera delmoment i en kurs borde de ansvariga för momenten kanske mötas och prata ihop sig lite. Institutionen tänker inte så långt att om en bok utgör halva tentan och en viktig del i en inlämningsuppgift skulle det kanske vara bra att ha nån enda föreläsning om bokens innehåll. Institutionen har helt enkelt gett mig många ljuva ögonblick av att längta tillbaka till KTH.

Men nu har institutionen banne mig överträffat sig själv. Under de sista två åren, som för min del kommer börja inträffa nästa termin, ska vi välja inriktning - PDT (psykodynamisk terapi) eller KBT (kognitiv beteendeterapi). Det är enda gången vi väljer inriktning, i övrigt är utbildningen rätt enhetlig sosse-alla-ska-va-lika-mellanmjölks-utbildning.

Hur som helst, när jag kom hem igår fick jag ett brev från institutionen. Jag hoppades att det skulle vara lönebesked. Istället var det ett besked om att jag måste välja inriktning. Innan 13 november.

Jag ska nu inte påstå att vi inte har fått någon introduktion alls. I slutet av förra terminen läste vi en fyra veckors introkurs. Först var det två veckors KBT: KBT-folk berättade hur KBT funkar och kastade paj på PDT och Socialstyrelsen. Sedan var det två veckor PDT: PDT-folk berättade hur PDT funkar och kastade paj på KBT och Socialstyrelsen. Under PDT-veckorna gick vi faktiskt till och med snabbt genom ett översiktsschema för PDT-inriktningen, samma tur hade vi inte med KBT. Jag minns inte heller att någon någonsin berättat hur inriktningen påverkar klientarbetet som vi ska ägna oss åt termin sju till nio.

Och nu går man alltså praktik i en termin, man träffar knappt sina kursare, man är nästan aldrig i skolan och har knappt någon kontakt med den, och plötsligt får man ett brev som meddelar att senast om en vecka ska man välja vilken sida man vill kasta paj på Socialstyrelsen från. Sjukt genomtänkt, det där. Man signalerar verkligen värderingar och attityder som vi som blivande psykologer borde ta med oss till arbetslivet... inte. Srsly, en av de fyra grundpriciperna i Yrkesetiska principer för psykologer i Norden är "Rättigheter och värdighet", det innefattar bland annat informerat samtycke. Att be oss att välja inriktning utan att förse oss med tillräcklig information, och efter att båda sidorna gjort sitt bästa för att förmedla en nidbild av den andra (KBT:are tror att människor är maskiner och PDT:are fantiserar ihop en massa flum) är inte riktigt förenligt med den principen. Det är onekligen skönt att känna att människor som man är beroende av ser en och bryr sig om en.

Men åååh!

Googlesnodd härifrån.

De som läst mig länge vet förhoppningsvis att jag kallar mig feminist, jag tycker att feminism är jättebra och har massor med framtid och massor med mer eller mindre stolt historia. Ni vet förhoppningsvis också att jag är intresserad av mansrollen och männens situation, att jag inte sätter kvinnor på piedestal som det kloka och naturligt goda könet, att jag försöker sätta mig in i tankegångarna hos dem som har annan ingång än jag in i det här med att könsroller suger.*

Jag hamnar ofta på antifeministiska bloggar, och försöker verkligen, och lyckas ibland. Det är så sorgligt att det är närmast omöjligt att få igång en dialog, för det skullevara givande och intressant och viktigt. Jag förstår också männen som blir riktigt less på det de uppfattar som feminismen, och känner sig hotade och ryggar instinktivt tillbaka. Men det är inte särskilt produktivt att bete sig så, kan jag intyga, och det blir aldrig produktivt om motståndaren bestämt sig för att jag är fienden innan han (oftast, sällan hon, men det händer) ens börjat läsa vad jag skrivit. Särskilt tragiskt blir det när jag faktiskt håller med poängen i inlägget jag kommenterar på.

Även om bloggaren själv är vettig, är ofta en del av kommentatorerna inte det och det går inte att nämna feminism utan att jag blir till sexualfientlig, manshatande, puckad, SCUM-runkande radikalfeminist (och jag som på min tid blivit bannad från Biting Beavers blogg!). I de samtalskretsarna verkar det finnas nån sorts syn att om man nu kallar sig feminist ska man finna sig i att bli förknippad med allt möjligt, och feminism är en så pass luddig rörelse att man inte säger någonting alls genom att kalla sig feminist (utom att man i vissa personers ögon skriver under på att man är puckad och manshatande, då).

Det kan jag köpa nånstans. Feminismen är inte enhetlig. Det är som att någon säger att hen är kristen, jag får en generell uppfattning, men kollar upp mer precist om hens religiösa tillhörighet blir relevant. Men ja, det är nu jag kommer till poängen. Det verkar som att det i de samtalskretsarna även finns någon sorts uppfattning att man ska säga att man inte är feminist utan humanist.

Men ååååh!

Jag blir så frustrerad varje gång. Feminism för dig är att man tycker att män är djur? Nämen, humanism för mig är att man läser humaniora. Bra diskussion vi kan få till här. Om man nu har ett problem med att "motståndarlaget" använder ett luddigt begrepp, varför kallar man sig humanist av alla saker? Jag blir så frustrerad och vill slå med pinne.

I övrigt tänker jag försöka vidare. Det går framåt med små myrsteg, och jag vill banne mig dra mitt strå.

*Det händer att jag failar, men jag försöker.

***

Här har vi förresten sån där antifeminism som faktiskt är uttalat antifeminism och också dumt. att det är uttalat antifeministiskt ser man på att essän heter Why modern feminism is illogical, unnecessary, and evil

Another fallacy on which modern feminism is based is that men have more power than women. Among mammals, the female always has more power than the male, and humans are no exception. It is true that, in all human societies, men largely control all the money, politics, and prestige. They do, because they have to, in order to impress women. Women don’t control these resources, because they don’t have to. What do women control? Men. As I mention in an earlier post, any reasonably attractive young woman exercises as much power over men as the male ruler of the world does over women.

Den där åsikten har jag hört jättehundra gånger, både i seriösa debatter och på fest. En kvinna kan styra en man med sex, visst. Kanske ett gäng. Men vad händer om man inte är attraktiv? Eller inte längre ung? Vad ska jag göra när det inte står karlar i kö för att imponera på mig för att jag ska vilja ligga med dem? Och vad ska jag göra om jag vill använda min sexualitet för att njuta snarare än för att kontrollera mig till nånstans att bo och nåt att äta?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om humanism, antifeminism, feminism, dumt