Oh-lady-lady-lady-Oscar!

För en massa längesedan hade jag en omröstning om vad ni skulle vilja att jag skrev om, och då fanns det ett alternativ som gick ut på att jag skulle tipsa om kulturfenomen. Det har visst inte blivit någonting av det sedan dess, men nu tänkte jag börja med det så smått. Nu när Kajsa, som normalt är mitt riktmärke för god smak, kollar på Naruto av alla saker tycker jag att det är dags att prata lite tecknad film från Japanland.

Jag kan på en gång säga att jag är rätt Mangakaiskadad. Jag lyckades hoppa på pre-DivX-kid-tåget i allra sista ögonblicket och verkar ha en något mer filmhistorisk inställning till animé än många jämnåriga fans. Jag var sådär rätt manganördig i gymnasiet, tyckte att det var kul att använda japanesiska ord och tyckte att allt som kom från Japan var typ så coolt som om det kom från väst, fast gånger 1,37 ungefär. YAOI-fangirl, naturligtvis, och med bishar som ett av mina större intressen. Numera är jag inte alls lika intresserad, men jag skulle inte påstå att jag tappat bort intresset helt. Däremot är det sällan som jag nämner detta intresse i vardagslivet. Då händer det allt för ofta att någon som också är intresserad av animé försöker prata med mig och mest blir det bara pinsamt och obekvämt - vi har helt olika referensramar. Grovt förenklat:

Simultant:
Jag : Ååååh, vi har hela Gundam på laserdisk hemma, men jag kan ju inte se för att den är otextad!!!!
Samtalspartnern: Jag laddade ner hela [nån modern serie] nyligen!
Simultant:
Jag: o_0?
Samtalspartnern: 0_o?

Ingen är bättre eller sämre än någon annan, bara annorlunda. Även om jag har lite svårt att begripa hur man kan se en jättemassa timmar moderna serier samtidigt som man hyser noll intresse för riktigt bra grejor som är äldre än tio år. Å andra sidan är det säkert svårt att begripa varför jag inte är så intresserad av moderna serier. En av förklaringarna är att figurdesignen i modern mainstreamanimé är så hiskligt ful. Annat var det på 90-talet... eller 80-talet... eller 70-talet.

Åh, 70-talet! Jag ska inte ljuga och påstå att jag läst mycket 70-talsshoujomanga, men vem som helst vet att det är nåt särskilt med det decenniet och flickserier. Jag är som bekant en väldigt sentimental människa med förkärlek för välgenomförd hjärta-smärta, så shoujo är ett av mina huvudintressen när det kommer till animé. En annan är mecha. En gång i tiden gick jag på KTH för att bygga mechor. Men det ska vi ta sen, när vi pratar Evangelion, till exempel. Nu ska jag prata Versailles ros.



Versailles ros är en manga av Riyoko Ikeda och finns även som animé på runt 40 avsnitt (det finns även en fransk-japansk spelfilm, men den har jag inte sett och den finns inte, om ni fattar var jag menar). Jag är mycket förtust i båda versionerna, och mangan är den jag kommit i kontakt med mest nyligen, men jag skulle nog rekommendera animén om ni vill välja medium. Osamu Dezakis superdramatiska regi passar serien utmärkt, Ikedas berättarstil är något stel. Däremot kan mangan alltid användas som ögongodis-komplement.

Marie Antoinette och Oscar

Handlingen är väl, i allra största drag, inte helt överraskande. En av huvudpersonerna är Marie Antoinette och man vet säkert och tryggt att om hon är med i första volymen kommer huvuden rulla i sista. Mycket riktigt, och på resan mellan dessa passerar man hovintriger, tronarvingar, Axel von Fersen, dyra diamanthalsband, ond bråd död, extravaganta klänningar, lås, moral, Bastiljen. Och Oscar. Oscar som född som flicka i en familj som traditionellt tjänar i livgardet får pojknamn och uppfostras att bete sig som en man. Det kan återigen låta banalt och upplagt för billiga poänger, kvinnor som slåss i manskläder blir i fiktionen lätt något av ett spektakel. Det blir lätt lagom delikat moralkaka av alltihop, antingen som "tjejer kan minsann också slåss!" eller som "ja, det där med svärd var ju kul, men nu är jag kär och ska föda friska barn åt Faramir". Det blir väldigt lätt väldigt mycket fokus på "OMG kvinna i manskläder", som om närvaro av en tuff-tjej-som-utmanar-uppfattningar-om-tjejer skulle vara tillräckligt för att göra ett verk intressant.

Som tur är finns det mycket mer än så i Versailles ros (även känd som Lady Oscar, Rose of Versailles, Berusaiyu no Bara eller Berubara). Om inte annat sveper handligen över en händelserik historisk period, och det är alltid intressant att se välbekant västerländsk historia genom icke-västerländska ögon. Snygga, sympatiska och intressanta figurer som man får följa genom större delen av deras liv. Intriger, vändningar och engagerande sidohandlingar. Utsökt och varierad hjärta-smärta, i ordens mest positiva betydelse. Romantik, i oderts bredaste.

André, Oscars barndomsvän.

Jag har två livsinställningsideal. Den ena är manipulativt psykobitchande. Det andra är någonting vackert, ädelt, självuppoffrande, aristokratiskt, rakryggat och principfast. Det finns gott om figurer med båda inställningarna i Versailles ros, men stämningen överlag är sådan att jag efter en genombläddring av mina mangor i tysk översättning känner tårögd längtan efter det andra idealet. För det är där man har sina älskade huvudpersoner. Och det är så man vill vara. Jag vill vara Oscar. Jag vill ha Oscar. Sällan har en tecknad figur fått mig att tappa andan som Oscar.

Jag skulle inte tycka om Versailles ros om enda punchlinen var att Oscar är en kvinna utklädd till man, men jag skulle inte älska serien så mycket om Oscar inte var just det. Versailles ros är nog den skildringen av kvinnas försök att hantera den problematiken som träffat rakast in i hjärtat. Det är smärtsamt bekant och om inte bekant så mycket trovärdigt, och skönt befriat från snedtramp på de mest uppenbara minorna som finns i fältet. Oscar måste hantera omgivningens puckodumhet, sexuellt våld, val mellan kärlek och karriär. Oscar hanterar allt det där utan att bli en av påhittade kvinnorna som inser att äventyrandet bara var ett parentes på vägen till man och barn eller att vara äckligt stark eller att sluka det bästa ur båda världarna. Genusdikotomin problematiseras utan att serien görs till ett statement. Oscar blir inte en illsutration över svårigheterna i att leva i en könad värld, Oscar blir en person av kött och blod som så gott hon kan kämpar för att få leva sitt eget liv. Och vinner. Mitt hjärta.

Se Versailles ros om: du uppskattar starka känslor, du blir knäsvag av intriger på film, du känner att du vill ha en litterär kvinnlig förebild med har svårt att finna någon, du är någotsånär intresserad av manga- och animéklassiker.
Se inte Versailles ros om: du inte kan hantera gammal och ibland ganska billig animation, du kan inte heller med 70-talsfigurdesign, överdrivna känsloyttringar får dig att peka och skratta (eller, iofs, då lär du kunna uppskatta serien som komedi istället).

Oscaaaar! Läs även andra bloggares åsikter om lady oscar, versailles ros, berubara, oscar, andré, marie antoinette, axel von fersen, riyoko ikeda, osamu dezaki, animé, manga, tips, culture vulture

Bilder tagna från den här sidan.

Dansfältrapport - Snowball

Som ni kanske märkt dansar jag pardans och blir upprörd när folk anser att förar- och följarrollerna har med ens könsorgan att göra. Jag tycker ju att det är självklart att man ska få välja själv och att man dessutom inte behöver välja en roll utan kan med fördel växla, men uppenbarligen är det inte en självklarhet i allas ögon.

Jag anmälde mig till Snowball (dansevent med lektioner i lindy hop/balboa/provapå och festkvällar som pågår nu i mellandagarna) som förare. För att jag är korkat pucko ocheller gillar utmaningar. Det beror lite på hur man ser det. Hur som helst, skriver man om genusfrågor blir det ofta mycket gnäll, så det är trevligt att skriva motsatsen - jag gillar Snowball. Det har inte varit några som helst problem med att jag dansar förare. Tänk vad enkelt det är att göra Tanjan lycklig. Referera till folk som "leaders" och "followers" och låt dem välja själva. Och så är dagen gjord.

Och jag kan förresten tillägga att once you go förare är man frestad to never go back. I alla fall på kurs. De man får dansa med som förare är i snitt betydligt fräschare än de man får dansa med som följare. Det är jättedumt.

Tanja kommer med ursäkter

Nej, jag har inte skrivit. Jag grubblar fortfarande på killar och feminism. Som sagt - årets julklapp är att skriva till mig om det där. Länkar och tips om redan befintliga texter är också bra. Och ute i den stora vida världen händer det ingenting som jag tycker är tillräckligt provocerande för att jag ska skriva reaktionsinlägg. Det här är till exempel bara mjäk, och mitt svar skulle bli "å ena sidan har du rätt här, å andra sidan har du fel här". Kära fil dr i matematik: Behåll dina åsikter för dig själv och basunera inte ut dem i medierna. De skapar bara förvirring hos föräldrar och barn.

Jusstja, jag kan kommentera senaste Ottar. Vad gör de med min medlemsavgift, egentligen? Varför gör man om layouten till någonting som förvisso är rätt välgjort, men ser ut som varenda studenttidning man sett eller som varenda tidning som försöker vara hipp man sett. Och är inte det liiite trött att ta konventionellt snygga och brudar och klä ut dem lite krejsi och halvnaket för att sedan fota mot en fondtapet? Och ni kanske säger "gör bättre själv", men jag har faktiskt inte InDesign.






Jag har förresten en krönika i senaste Megafon (Röda Korsets ungdomsförbunds tidning). Jag är klåpare och har därför inte sett tidningen än. Ni som kommer åt kan se mig utnyttja min position som röst i offentliga debatten för att dissa människor som varit dumma mot mig. Han förtjänar det. Och jag har förresten alltid sagt att jag ska bli som Lily Allen och låta allt mitt konstnärande gå ut på diss av ex.

Elin är grym och utmanade folk att rita heta överviktiga. Ibland är det grymt trevligt med nån som får en att inse hur mycjket man själv bidrar till att människor på bilderna man ser är smala lite väl ofta jämfört med populationen.

Med lite hemmafrubloggvarning kan jag tipsa om lettiska pepparkakor, som man kan baka enligt det här receptet. Det gjorde jag förra året och de blev lite för söta, men den kryddiga smaken från min barndom var annars herlt rätt. Så går det om man har peppar i pepparkakor. I år ska jag baka dem mindre söta. Gott!

Dagens ratade julrim:
Ta av dig dina trosor
Så får du några rosor
- ett par örhängen med rosor på som ska fås av min tonåriga plastsyrra. Nej. Men det var roligt i en minut.

Manfenism

Jag har äntligen pallat att svara på en massa intressanta kommentarer på mitt förra inlägg där jag efterlyste mäns åsikter om feminism, jämställdhet, att vara män och sånt. Ni får jättegärna fortsätta kommentera där eller här. Jag tycker det är grymt intressant. Jag känner att jag behöver den inputen för att tänka vidare på jämställdhetsfrågor. Jag vill vara kvinnan som kunde prata feminism med män. Jag känner att jag kommit till ett vitt fält på kartan och vi kan inte gå runt det, vi kan inte gå runt det...

Amatörevolutionism tycker jag också är intressant, men det är inte lika nödvändigt.

I skolan hade vi förra veckan en gästföreläsning av en man som jobbar på Kris- och traumacentrum. Det var för övrigt ett fantastiskt inslag i min googlekalender, då mina planer för dagen var "kris, katastrof, trauma" och "ångestsyndrom". Motsvarande anekdot från när jag läste fysik är när jag skulle göra ultraljudlabb och skrämde en kompis när han såg att det stor "ultraljud" i mitt filofax.

Hur som helst, mannen berättade att han i jobbet mött många kvinnor som hade blivit utsatta för sexuellt våld och att han numera är medveten om att när han är ute och joggar är kvinnor som han springer ikapp ofta rädda för honom. Han visste inte vad han skulle göra åt det. Han berättade även att han brukar föreläsa för poliser och när han berättade om kvinnor som känner sig rädda när någon springer bakom dem var det någon i publiken som kommenterade att han (Obs! han) inte alls kände igen det där. Och vår gästföreläsare tänkte att vissa kanske inte borde fundera på annat yrke.

Jag blev så förbannat glad. Jag hade ju nyligen skrivit om just att vara automatiskt skeptisk mot sådant man inte känner igen, även om man inte ens är tänkt att känna igen sig. Jag blev hur som hels grymt glad åt föreläsaren. Det är rätt kasst med genus hos oss, så det var trevligt med nån som var medveten utan att hajpa upp sin otroliga jämställda förträfflighet. Jag tror inte jag bloggat om stolpskottet som under en föreläsning om just genus i arbetslivet, vilket han påstod sig vara expert på och dessutom en mycket upplyst och jämställd sådan, hävde ur sig att sjuksköterskor som piffar upp sig när en attarktiv läkare kommer till avdelningen kanske ska tåla att bli påtafsade (han hann ändra sig innan vi åt upp honom levande) och att manliga sjuksköterskor nog inte tycker det är ett problem när kvinnliga läkare tafsar på dem (det korrigerade han inte, däremot, och mnjaeade sig en massa när jag snackade med honom på rasten), men ja... sådant händer, liksom. Mitt på ljusa dan. Så fatta att jag blev glad.

Det med att fatta att kvinnan framför en blir rädd och inte veta hur man ska hantera det är förresten en sån där typiskt manlig erfarenhet som jag eftersöker när jag frågar hur det är att vara man. Eller till exempel att alla modebilagor och -special i tidningar oftast handlar om kvinnor och när herrmode syns är det inte sällan som "det här kan du köpa som fars dag-present". Jag hade blivit förbannad om jag var kille.

Kommentera. Berätta. Bästa julklappen!

Talk to me, boy

Jag vet inte riktigt. Jag skriver rätt mycket om feminism här, ju, och det finns alltid nåt att skriva, men på sistone har jag blivit mer och mer besatt av tanken på män och feminism. Hur man ska göra. Hur man ska tänka. Vad jag ska, kan och bör göra. Det står om det i senaste Bang, om Pittstim, bland annat. Pittstim svarade inte på mina frågor, upplyste inte särskilt många för mig nya vrån. Jag är så nyfiken på hur det är för killar, men jag vet inte hur jag ska komma åt informationen. Och jag vet inte heller hur jag ska bete mig åt deras synpunkter, det är så svårt att bara lyssna och ta till sig utan att börja käfta emot, diskutera, försöka förlara att de missar någonting viktigt. Jag vet inte om jag ska tassa och hoppas att de vaggas in i jämställdhetstänket tillräckligt mycket för att inte bli bortskrämda när mothuggen väl kommer eller om jag ska hugga emot direkt. Och jag vet inte om jag hugger emot för att jag har rätt, eller för att jag är defensiv och vill hålla fast vid min världsbild. Men jag vill höra de andra sidan, även om det svider. Jag försöker bita ihop och lyssna, även när jag vill börja slåss.

Det här tycker jag är intressant. Till exempel. Jag har ju sett det här problemet uppmärksammas en miljard gånger, men då har det tolkats som att orsaken är att mannen är normen. Det är så jag skulle tolka det. Varför gör inte de det? Är det för att de inte vill se normtolkningen? För att de faktiskt har missat den förklaringen? Är det för att deras förklaring faktiskt är den rätta?

Kan inte nån ge mig en objektiv sanning, bara, det vore så mycket enklare.

...men hade de betygsatt klänningarna från Nobel Night Cap hade jag och my girls fett vunnit. Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, perspektiv, män, kvinnor

Julia Skott skriver bra, till exempel här.

08

Min sambo har agerat stasi/tjuvlyssnat.se/samtidsobservatör och redovisar i sin blogg. Jag har hört de här anekdoterna minst ett tusen gånger och de är fortfarande roliga. Läs!

...men Island då?

Andra bloggar om: volvo, villa, vovve, finanskrisen, vardagsbetraktelser

Millions of years of evolution, right?

härifrån

Bill [0:28:38] : "Women don't.... they basically just don't think like that."
Alice [0:28:43] : "Millions of years of evolution,right ? Right ? Right ? Men have to stick it every place they can...but for women, it is just about security and committment...and whatever the fuck else !"
Bill [0:28:58] : "A little oversimplified, Alice. But yes,something like that."
Alice [0:29:00] : "If you men only knew"

Kan någon förklara för mig vad som är den omfattande dealen med den här undersökningen? Forskare har kollat kontaktannonser och av dettas kan de dra slutsatser om "vetenskapligt stöd för begreppet "gubbsjuk"". What? Vadå "vetenakapligt stöd för begreppet "gubbsjuk""? Möjligen menas det att de funnit vetenskapligt stöd åt att män är gubbjuka generellt, men vetenskapligt stöd åt begreppet? Och jag vet inte, jag är ingen forskare, men om man vill generalisera sin attraktionsforkning, är verkligen kontaktannonser så bra utgångspunkt? Skriver inte folk det de tror att potentiella partners vill höra? Och ljuger inte de ganska duktigt?

Forskarna själva säger att deras resultat motsäger en del evolutionistiska antaganden (nämligen att män dras till utseende och kvinnor till status) , men de som gillar att tänka evolutionistiskt drar ändå självgynnane slutsatser (can't blame them, jag skulle gjort samma sak), av resultaten om åldersskillnaderna, att män dras till yngre kvinnor och vice versa. Vad forskningsresultaten har med just evolutionen att göra begriper jag inte. Och... ja, hela evolutionismen, alltså. Jag skulle inte ha några större problem med vetenskapliga bevis på att kvinnor och män är olika på grund av evolutionöra fördelar (hey, kvinnor och män är olika, vi kan föda barn, liksom). Men det irriterande är att de som hajpar evolutionen verkar tänka "det är så nu, alltså har det alltid varit bra och så ska jag förklara det med stenåldern" snarare än att gå från stenåldern till nu, vilket skulle vara det logiska.

Nuförtiden är det tydligen så att män vill dejta yngre kvinnor. Tänker man populärvetenskapligt och evolutionistiskt är det förstås därför att unga kvinnor är superfertila. Det ger evolutionära fördelar att tända på fertilitet, tanken är självklar. Att tänka på att det inte skulle skada att tända på fertila partners om man var kvinna verkar inte slå amatördarwinsterna. Jag kan ha fel, men sist jag kollade var unga män friskare än äldre män och hade dessutom kortare återhämtningsperiod, vilket borde ge enorma fördelar om man vill föra arten vidare. Illustrationsavbrott:

Det här är Zac Efron. I'd hit it, som vi säger här på Internet.

Jag ser massor av evolutionära fördelar. Och jag gillar inte ens muskler så jättemycket!

Det som stör mig med sådan biologism är inte det potentiella deterministiska i att jag kanske är förprogrammerad att tända på sex till levande ljus och spännande mörka främlingar (fast jag sen gifter mig med snälla män), utan den bakvända och selektiva logiken. Jag är nämligen ganska logisk av mig och tycker illa om när människor förklarar stenåldern med moderna förhållanden.

Det finns en essä som brukar vara bra om man vill öppna någons ögon på att vad som helst kan motiveras med biologin och evolutionen - If men could menstruate - men jag tycker mer om att illustrera med att låtsas att vi lever i en värld där könsbeteenden när det kommer till sex och raggning är omvända. I mina ögonen är det mycket lättare att men hjälp av biologiska skillnader förklara varför män vill binda sig medan kvinnor vill slampa runt än motsatsen. Vi tar en till Zac Efron-paus, sedan ska jag motivera varför kvinnor, till skillnad från män, är så dåliga på att förknippa sex med kärlek.

• Kvinnor kan bara bli med barn några dagar i månaden, till skillnad från män som kan bli med barn jämt. Men kvinnor är likförbannat kapabla till sex hela tiden, och det är vanligt att kvinnor har mage att vara som mest kåta när de menstruerar. Uppenbart fall av att inte koppla ihop sex och barnalstring och familjebildning och så.
• Hade evolutionen velat att kvinnor skulle sexa för barn skulle evolutionen inte uppfunnit klitoris.
• Manlig orgasm - barnalstrande sprut. Kvinnlig orgasm - typ väldigt irrelevant till barn.
• Bilden jag fått är att det är vanligare att män, oftare än kvinnor, tappar intresset för sex efter orgasm.
  
• Kvinnor bär barnet och har koll på det efter att de blivit gravida lite på automatik, oavsett om de älskade mannen som bidrog med sperman eller ej. Män måste vara kära i de männen har sex med för att annars tappar de ju kollen på sin avkomma och kan inte ta hand om den och se till att generna förs vidare.
  

Det här är förstås grovt förenklat, men det övertygar mig betydligt mer än lika genomtänkta evolutionistiska biologistiska förklaringar på varför kvinnor är romantiska och män knullar runt.

Intressant. Andra bloggar om: kontaktannonser, förhastade slutsatser, partnerval, attraktion, zac efron, snygga ungdomar, unga fasta kroppar, zac efron, biologism, evolutionism, förklara saker med evolution, darwin, har säkert också varit ung, orgasm, manlig sexualitet, kvinnlig sexualitet, relevant till min sexualitet, zac efron, förenklingar, hur förklarar man det här med evolutionen-leken

Rekommenderad bloggläsning exempelvis här. Och avslutningsvis...

Alla bilder på Zac är snodda från zacefronweb.com. Duh. Fap.

Vinn Phonephucker! Smashing!

Ni som skyldigt säger "alltså, jag måste köpa din bok, förlåt att jag inte hunnit än" när ni möter mig ha en chans att få en.

Böckerna Phone fucker, Qkar och Dominikas prisbelönta och smashing kokbok finns alla med i dagens fantastiska julkalenderöppning! ... Och tillråga på allt är dom dessutom signerade av författarna!

Allt du behöver att göra för att vinna detta smasshing julklappstips är att att motivera varför din kåta kompis förtjänat att vinna dagens-julklapp!

Så, marsch pannkaka och motivera varför din kåta kompis ska vinna en kokbok! Böckerna är signerade av författarna. I alla fall Phonephucker. Som är typ grymt svår att stava till.

F-underingar

Illustration till "Nä, va, jag såg inget" som mycket mycket pedagogiskt förklarar hur man kan se olika saker fast man befinner sig i samma miljö.

~*~

Alexander skickade mig häromdagen en länk till en blogg med ett inlägg jag borde läsa. Roligt, sant och lyfter fram det där med vikten av perspektivbyte och hur egna erfarenheter underlättar.

[...]I was reasonably confident we had this whole gender inequality thing licked, until I fathered a girl. I mean, I was aware things were not perfect. I worked in corporate-land; women were clearly held to different standards than men. But still: close enough, I thought. In the grand scheme, there were bigger problems. Now I realize the smallest hint of sex discrimination is A GLOBAL CONSPIRACY TARGETING MY DAUGHTER. And it’s everywhere. [...]

- mer

~*~

Har jag nångång tipsat om bloggen Jeu de rôles, förresten? Mycket intressant om roller och rollspel (whoaduh), både uttalade och outtalade. För inte så länge sedan - ett till pappasnacket relevant inlägg om en modern bok om att bli förälder. Modern i den mindre intressanta bemärkelsen, tyvärr.

~*~

Jag har återigen börjar tänka på hur killar och feminism funkar ihop. Jag har tänkt på det till och från och skissat upp lite text, men inte fått ihop nåt bra och sammanhängande. Det här är från mailkorrespondens med Jon Jordås, juni i år.

Intressant att du tar upp att män upplever att de "inte släpps in i det feministiska samtalet". Jag har själv funderat mycket på hur killar och tjejer bemöts i feministdebatten, för det vore ju att ljuga att påstå att könen välkomnas på samma sätt. Som ung tjej i dagens Sverige växer man ju upp i en miljö där det är nästan omöjligt att missa att någon därute vill att man ska bli feminist och medveten om ojämställdheten i samhället. Större delen av projekt, böcker och andra satsningar med jämställdhetstema är riktade till tjejer. Bara där kan man nog som kille känna sig ovälkommen, både för att man inte får några projekt riktade till sig och för att när man väl nått någon sorts jämställdhetsinsikt befinner man sig på samma nivå som ens jämnåriga tjejer var på när de var 14.

Jag har ofta hört frasen "jag är för jämställdhet, men emot feminism", ofta från killar som påpekar att en ideologi med ett sådant namn per automatik exkluderar män. Jag har också hört en hel del om att män har svårt att komma in i jämställdhetsdebatten för att den förs ur ett kvinnligt perspektiv. Och de har ju rätt på det sättet, feminismen är väldigt kvinnonormativ, men det har sina anledningar. Jämställdhetskampen förs främst av kvinnor. De betydande teoretikerna är ofta kvinnor. Jag kan inte låta bli att önska att killar som har börjat tänka i jämställdhetsbanor och sedan känt sig avvisade av feminismen kunde tänka ett steg längre och inse att det de får uppleva är att få känna sig som "det andra könet". Att istället för att känna sig ovälkomna kan de ta vara på upplevelsen av att vara män i en värld där kvinnan är normen, och kanske förstå vad kvinnor menar när de pratar om att vara undantaget. Jag kan både (som kvinna som får leva i en värld av "fotboll" och "damfotboll" och allt det där) verkligen sympatisera med män som känner sig utestängda, och samtidigt vilja örfila dem och säga att nu ska de banne mig skärpa sig lite. Ha lite stake och visa att de kan hantera en situation som inte är anpassad efter dem, att de kan agera i ett sammanhang som inte är helt skapad efter dem och deras erfarenheter, att de kan lära sig att relatera till andras upplevelser och synvinklar. För jag tycker det är sällan feministiska diskussioner aktivt erbjuder män att dra dit pepparn växer bara för att de är män, snarare är det väl så att ingen aktivt bjuder in killar, och då känner de sig oönskade. Jag kan gå med på att de är ovälkomnade, men knappast på att de är ovälkomna.

Sedan kan jag förstås också se att män kan uppleva att feminismen bara skurkförklarar dem och då vill man ju helt klart inte vara med, men det är ju egentligen samma sak som när man påstår att feminismen bara ser kvinnor som offer. Då har man missat bredden av feminismen och hur mycket som ryms i begreppet, då har man verkligen bara skummat genom rubrikerna.

Vi märker några återkommande teman i mitt tänkande i de här frågorna, va? Typ "skärp er och kämpa!". Ambivalensen mellan att å ena sidan tycka att det är fan nyttigt att känna hur det är att inte vara normen, men å andra sidan sympatisera med och tycka att det är fel med snäva ramar.

Jag känner mig ibland skyldig till utestängning av män när jag krossar någon man med puckade åsikter i jämställdhetsfrågor. Någon som kanske till och med försöker, men failar. När jag kör över hans välmenande resonemang känner jag ibland att oj, jag kanske borde vara lite soft och inte skrämma bort snubben. Å andra sidan är jag även hård mot tjejer som har i min mening puckade feministåsikter. Jag påstår inte att jag behandlar könen lika, men jag tror att just i sammanhanget "stick från min feminism" är det hyfsat jämt. Jag får tänka mer på det här med män och feminism. Och skriva mer.

~*~

Johanna Sjödin skriver två inlägg på raken om sådant som anses vara tjafs som förstör för "riktig jämställdhetskamp": bara bröst och en manlig Lucia. Bra, Johanna! Jag är trött på människor som anser att småsaker inte är värda att slåss om för att det finns större och viktigare problem. Helt ärligt, på det området är de stora viktiga problemens tid förbi i Sverige (med undantag för manlig värnplikt). Nu är det småstriderna man ska ägna sig åt, hur löjliga de än verkar vara var för sig. Folk som argumenterar mot manliga Lucior med att det är en tradition som handlar om ett kvinnligt helgon kan fundera över hur jäkla äkta och true to the ursprunget det är att skutta runt i vitt nattlinne och elljus på huvudet efter att man vunnit en popularitetstävling.

Intressant! Andra bloggar om: män, kvinnor, elefanter, feminism, jämlikhet, jämställdhet, pappor, perspektiv, bara bröst, lucia

Jusstja! Nu när jag ändå har läsare, var köper skejtare jeans? Jag letar efter ett par som har halvlåg midja, rätt tajta om rumpan och sedan rätt baggy nertill. Jag inbillar mig att skejtare har såna. De ska vara blå och inte ha så mycket detaljer, märken och broderier. De ska kunna bäras med kavaj och tischa så att man ser tråk-"dressad men rockig" ut. Dessutom söker jag svarta trekvartsbyxor i samma typ av modell. De ska kunna bäras med kavaj, coola strumpor, tischa/skjorta/fluga/crazy accessoirer och få mig att se ut som André 3000, ungefär. Eller Avril Lavigne. Fattar ni vad jag menar? Har ni tips? Det är typ superbra om det är nåt ställa dit jag kan gå och prova.

Ungefärlig illustration av vad jag kan tänkas göra med byxorna.