Tidsoptimistm och KBT

Härifrån

I höstas pratade jag av en händelse om KBT och tidsoptimism med två personer på lika många dagar. Tänkte blogga om det då, men glömde. Men nu då!

Det började med att en bekant kontaktade mig på Facebook och frågade om jag kunde ge svar som KBT-psykolog. Klart jag kunde. "Varför är jag sån tidsoptimist?" frågade min bekant. "För att du kommer undan med det", svarade jag.

Dagen efter fikade jag med en annan bekatskap. Hen berättade att hen hade gått i KBT mot just sin tidsoptimism. Hens terapeut hade sagt ungefär det jag sade dagen innan. Människor som kommer sent får sällan skäll för det. Ofta väntar alla på att börja mötet, dejten väntar vid tunnelbaneuppgången, vännerna väljer med att börja middagen. När man väl kommit säger man "ursäkta" och alla säger "ingen fara" trots att de ägnat väntetiden åt att vara irriterade på den försenade. Men det vet ju inte hen om, det märker hen inte av.

Ni vet hur KBT fungerar, kortfattat. Att man fortsätter göra det man omedelbart belönas för, och gör inte saker man bestraffas för. Kortsiktiga belöningar väger tyngre, så därför struntar man i att diska efter middagen för att gå och spela spel, fast det slutar med att diskningen blir jobbigare sen.

Min kompis berättade att terapeuter tog tag i hens inre förstärkning, hur hen belönade sig själv när hen hann i tid till ett möte, precis prick, inte en minut för tidigt. "Ha, vad duktig jag är som hann! Och vad lite tid gick åt i onödan när jag slapp vänta i väntrummet!". Den kicken man får ut av ite lagom spänning i tillvaron.

Nu fick hen istället tänka att "nu hann jag förvisso, men jag hade inga marginaler, det var dåligt planerat av mig" eller "min vän säger att det inte är någon fara att jag är sen, men det är nog för att han i artig, han är nog irriterad, och det är respektlöst av mig att slösa med andras tid".

Den första kompisen, hen på Facebook, sa själv att hen ogillar att komma i förväg, för att hen hatar att känna att hens dyrbara tid går åt att vänta. Tankar på vart andras dyrbara tid går när de väntar på henom slås bort. Det är ju jobbigt att tänka så!

Jag tror att just tidsoptimism kan ganska enkelt åtgärdas med KBT-tänk, i många fall även utan terapeut. Och det är dessutom intressant, för här har man verkligen tillfälle att se hur viktigt det är att engagera fler än problembäraren (hen osm alltid är sen) i förändringsprocessen.

Du som är tidsoptimist (men vill sluta):

• Tänk på hur din tidsoptimism påverkar dig i vardagen. Hur ofta missar du transport, kommer sent, stör andras planer?
• Bestäm dig varför du vill sluta med tidsoptimism och vad för slags person du vill bli i det avseendet. Då kan du tänka på det när du tappar fokus och börjar falla tillbaka i gamla mönster. "Äsch, det är väl ingen fara om jag tar en senare buss". "Jo, det betyder att jag inte blir en person som går att lita på. Och det vill jag ju vara.".
• Vad är det som hindrar dig från att börja i tid? Hur tänker du? Känner du igen dig i att man får en liten kick av att komma precis i tid, med inga marginaler alls?
• Är du tidsoptimist för att ditt schema är tajtare än vad som håller? Om du inte har en fruktansvärt bra anledning - stryk saker, gör marginaler, bli tidsrealist.
• Kommer du sent till allt, eller bara vissa situationer. Vad skiljer situationerna åt?
• Är det jobbigt att vänta? Hur kan man göra väntan mer hanterbar? Ta med en bok eller någonting att spela på!
• Tänk som min kompis ovan. Om omgivningen inte bestraffar en tillräckligt får man göra det själv. När du kommit in inflåsande efter att du slagit din egen rekord i att cykla fort till skolan har du inte vunnit tid - du har förlorat i anseende. Igen.
• Testa att en vecka kompromisslöst komma en kvart innan till allt. Var det så farligt?
• Använd inte quick fixes för att stilla samvetet. Det innebär alltså att det inte är okej att d blir sent om du ett par minuter innan bestämd tid messar "är på tunnelbanan blir lite sen :(". Det är bra att meddela om du blir sen, men det väger inte upp för ditt misstag.
• Be dina nära och kära att hjälpa till! Berätta att du nu bestämt dig för att börja komma i tid och har en lista på saker du ska göra för att åstadkomma det. Dels blir det svårare att backa ur. Dels lär du få höra motiverande ord om att det inte är en dag för sent (haha) att du bestämmer dig för att sluta tvinga alla att vänta på dig hela jävla tiden. Och så kan dina nära och kära hjälpa dig!

Tidsoptimistens omgivning:

Jag upplever att omgivningen gärna anpassar sig lite extra efter just folk som alltid kommer sent. "Ni vet ju hur han är", liksom. Och det är det man verkligen inte ska göra. Folk som generellt kommer i tid kan man ha överseende med när de är sena. Folk som aldrig kommer i tid kommer aldrig i tid för att omgivningen gullar med dem. Slutgullat!

• Håll er till schemat. Har ett kompisgäng sagt "vi ses vid Åhléns klockan åtta och går nånstans och äter" så ses ni vid Åhléns klockan åtta och går. Tidsoptimisten får själv leta reda på var ni bestämde er för att äta middag.
• Säg inte "det är ingen fara" om personen som är sen ber om ursäkt. Tänk hur många gånger du har fått stå och vänta - hur många timmar av ditt liv har det blivit sammanlagt? Är det kanske respektfullt av henom att slösa med din tid för att spara hens?
• Om du är ihop med en person som "ska bara" när ni ska börja åka nånstans tillsammans och du står påklädd i hallen - åk själv. Vänta inte. Om det inte är möjligt, se till att personen börjar fixa sitt i god tid. Vad fascist och mamma. Men gör det inte till en vana.
• Tidsoptimister slätar gärna över skuldkänslorna med att skicka ett SMS med texten "jag blir sen" en minut innan de skulle varit framme. Då har de ju vart ansvarsfulla och sagt till! Låt dig inte luras. Det gäller också folk som kommer sent för de skulle faktiskt göra klart ett ärende innan de åkte och det drog ut på tiden. En vuxen människa vet att man inte hinner duscha och raka sig på tio minuter, det bör inte komma som någon överraskning.
• Att man fortsätter att överskatta sin tid, trots att man kommit sent varje dag sen man blev myndig, beror inte på att man inte kan använda sl.se eller uppskatta hur lång tid ett ärende tar. Det beror på att man inte fått tillräckligt med skit för att man kommer sent. Så give them hell. Att inte bry sig om andras tid är att vara respektlös. Du är inte otrevlig om du påpekar det.

Ungefär så. Som jag sade tidigare kan man tänka på att ta bort de trevliga tidigare konsekvenser, och att lägga till nya, trevliga som otrevliga. Men det blir svårt att ta bort att det är trevligt att ligga kvar i sängen, eller se ett avsnitt till. Istället får du vara beredd att ta konsekvenserna av att inte du lovar det du sagt - och lyckas du får du njuta av att vara en trevlig och pålitlig människa som slipper ha dåligt samvete när du sitter på bussen och vet att du blir sen, igen.

Från det ena till det andra - Vecka 6 lever, och veckans tema är "fräscht och äckligt". Gå och skriv nåt, eller läs, eller sprid ordet till andra som kan vara intresserade!

V.47 - Något religiöst i blicken

Veckans tema "Ögonkontakt" fick mig att tänka på några rader som jag och en kvinna jag beundrar skrev för sisådär tre år sedan. Det gäller en väninna i et annat land, och hela korrespondensen täcker ungefär ett halvår. Vi hade båda ganska turbulenta perioder i våra liv, girltalk-mässigt, så det fanns mycket att diskutera. Men eftersom båda inte bara var kvinnor av kött och blof, utan även konstnärligt och analytiskt lagda personer, blev det mycket konverserande kring sexualitetens väsen överhuvudtaget.

Vi avhandlade uppenbarligen vid någon tillfälle hur man ser ut när man har sex, för hon skrev följande:

But he really does have some sublime thing going on. I remember you mentioning how people look while having sex? Like, in their faces? I didn't think about it much with [N], but I've thought about it with [A]. He looks positively beautiful when he's close to orgasm. Beautiful. Almost like a classical saint in pain. It's extremely touching to look at. I prefer to be on top, so I get to see him lie there and just be beautiful with closed eyes. Like a small boy, in a way.

Jag tyckte om det. Jag tänker fortfarande på det ibland, för jag tycker det var så fint skrivet. Några mail senare återkom jag till temat:

But anyways, I don't like many things about that position (deep inside I have always suspected that the whole "girls like being on top because they're in control there" is a myth made up by men who want to lay down and do nothing) but I love one and that's how much you see of the partner and that you really see... the coming coming? luuuuulz. But really, I love the moments before the orgasm, I love feeling the change of rhythm, the tension in his body, see the face go from the somewhat concentrated expression of goal-seeking pleasure into something very helpless before the forces beyond his control. I think that's where the religious part comes in - this is so much bigger than you, and so overwhelming. And the small boy thing too, I really recognize it, the eyes wide open "there are great many wonders in the world"-look.

Jag har åsikter om en Debatt jag har sett

Igår var det Debatt om en teateruppsättning av SCUM-manifestet. Man kan se det på nätet.

Vid 23:07 börjar man diskutera hur många av dem som debatterar pjäsen har sett den. Ingen av de som blivit inbjudna för att debattera verkar ha gjort det (utom regissören och sködespelerskan, förstås). Pelle Billing förklarar att han bor i Malmö. Pär Ström räcker upp handen. Inte för att han sett föreställningen, utan för att han resonerar såhär:

Pär Ström: Måste man ha sett eller läst nånting... Har du läst "Mein Kampf", till exempel?

Erik Holmström, regissören: Nej.

Pär Ström: Nähä. Men jag skulle kunna tänka mig att du har åsikter om den. Jamen då får du alltså inte ha nån åsikt om "Mein Kampf".

På Ströms blogg utmålas nu detta meningsutbyte som en snygg vändning från Ström, där fick han allt till det.

Låt mig förklara vad jag tycker.

Privat får man tycka vad man vill om vad som helst, oavsett om man läst det, sett det, eller ens hört talas om det. Det här är inte privat. Det här är i teve, när man debatterar ett ämne. Var så god och läs på. Jag förstår att det är svårt att se en föreställning i Kärrtorp om man bor i Malmö, men då ska man inte sitta där och debattera föreställningen. Det är lika mycket kritik mot Billing som inte tackade nej som mot Debatt-redaktionen som satsade på "har stor blogg och vart med i media förut" istället för "vet vad hen pratar om".

När jag och Tomas Antila var med i P3 populär för någon månad sedan och pratade om animé erbjöds vi att se Lånaren Arietty dagen innan, eftersom det var den filmen som var anledningen till att de hade animéspecial. Och när de ringde mig sade jag faktiskt först att jag var smickrad, men kunde tipsa dem om folk som är mer insatta i animé - som personerna bakom Animéradion och Mangafilm.se. Att jag ändå tackade ja berodde på att de tyckte jag var lämplig eftersom jag brukar tipsa om animé till animéoinsatta människor på bloggen, och de ville gärna ha det perspektivet. Plus att jag visste att jag var insatt nog att prata animé i den typen av sammanhang - jag skulle aldrig tacka ja till att sätta ihop programmet till en animéhistorisk festival på kulturhuset, men jag hade gärna rekommenderat folk. Och i programmet sa jag inte pip om Lånaren Arietty, för jag hade inte sett Lånaren Arietty. Tomas gick och såg den dagen innan för att kunna uttala sig, SR betalade biljetten.

Och om alla gjorde som jag hade världen vart så jävla mycket bättre, lovar! Tänk om Ström exempelvis hade gått och sett föreställningen! Han har ju bloggat massor om den förut också, så det är inte så att det var för kort varsel för att skaffa koll på vad man pratar om när SVT ringde. Han har ju tid att ordna pub med likasinnade, då har han väl tid för att se en föreställning han ska debattera? Ingen möjlighet att se föreställningen? Nejmen, det är inte obligatoriskt att tacka ja till att vara med i Debatt. Ja, man får lite tevetid. Som en person som uttalar sig om saker han inte har koll på. Tvek på om det är bra marknadsföring.

Och tänk om Pelle Billing hade sagt att han inte har georgafisk möjlighet att se föreställningen, men att han känner någon i Stockholm som är intresserad av sådana frågor och har sett den? Känner han ingen så är han faktiskt inte skyldig SVT att tipsa om folk - eller själv medverka.

Och tänk om SVT hade sett till att boka in personer som har sett föreställningen? Alla praktiska betänkanden åsido - tänk om man hade bandat en föreställning så alla hade möjlighet att se den på video innan? Eller ätnk om man helt enkelt hade ringt de stora namnen och frågat om de sett pjäsen, eller åtminstone läst boken. Inte? Tyvärr, kvalar inte.

Vill du ha åsikter om saker du inte har läst eller sett? Ha det hemma. Skriv på din blogg. Irritera kollegorna på fikarasten. Men gör inte teve. För allas bästa.

V.46 - Sämsta rådet någonsin

Sommaren efter sjuan åkte jag på språkresa till Hastings. Jag skulle inleda så, men sen kom jag på att det är helt irrelevant. Det handlar inte om en sommarromans, det handlar om en grej jag läst i en tidning. Ett dåligt råd, för att passa in på Vecka6-temat.

Jag satt och bläddrade i någon tjejblaska när jag såg en artikel av typen "riktig kille med snopp och allt ger tjejer sextips om hur man gör med killar". Jag var oskuld, okysst, påläst och nyfiken, så naturligtvis läste jag artikeln lite diskret. Jag minns inte allt nu, bara två punkter. Den ena punkten var att man ska ha matchande underkläder. Killens tanke var "det ska väl inte vara så svårt att köpa matchande set med trosor och bh". Min tanke var att han nog hade noll koll på hur kvinnounderkläder fungerar i praktiken.

Andra tipset var det som fastnade i huvudet mest. Jag minns inte det ordagrant, men här är sammanfattning - "ladies, tänkt att det är tjejer som har känsliga bröstvårtor, inte killar! Vi bara biter ihop och försöker få det överstökat när ni tror att vi, som ni gör, njuter av att få dem bitna, slickade och smekta. Bort från bröstvårtorna!"

Av någon anledning har just det rådet, av alla dåliga tips jag sett både före och efter, fastnat. Jag hade inga erfarenheter av mäns bröstvårtor då, men hade trott att män kan uppskatta smek där. Jag minns känslan av "oh shit, tänk om man inte hade läst det här och blivit avslöjad som pantad brud som projicerar sina bröst på killen när man väl fick till det", men också en stark misstänksamhet till om det verkligen stämmer. Och sådär ett halvt liv och många bröstvårtor senare kommer jag fortfarande ihåg den artikeln, på grund av tonen i den. Så tvärsäker, så dumförklarande.

Såhär i efterhand kan jag verkligen se hur artikel skrevs. En kille på tjugonånting kallas in som expert på killar. Han har säkerligen inte särskilt påläst, men har säkert en del egna erfarenheter. Han gillar inte att få sina bröstvårtor smekta. Nån gång har han kanske tagit upp det med sina pubpolare och de höll med. Därför skrev han att tjejer bör ge fan i killars bröst.

Jag har de två senaste dagarna försökt formulera fortsättningen på inlägget. Kortfattat handlar det om att jag tycker det är tråkigt att sex anses vara ett område som vem som helst får vara expert i (det gäller i och för sig allt i medietyckarklimatet som råder, men jag inbillar mig att sex är ett av områden som är extra drabbade). Jag personligen tycker det är tråkigt, jag önskar större kompetens bland folk som rådger i media. Samtidigt fastnar jag lätt i att formell utbildning faktiskt är ett relevant kriterium för kompetens, och då känns det som att jag bara gör reklam för mig själv.

För en poäng jag hade är att många kompisar har frågat varför jag inte har en spalt i någon tidning. En liten del av svaret är att sådana jobb inte växer på träd. En stor del är att jag varken har sökt såna eller hade tackat ja till ett sånt tidigare. Jag gillar inte vemsomhelstrådgivning, och jag ville inte syssla med det. Numera känner jag att jag faktiskt är redo. Nu skulle jag kunna göra det. Och jag är också glad att jag väntade, för jag vet att jag hade gjort ett betydligt sämre jobb för några år sedan.

Jag tänker såhär -jag postar inlägget nu och sparar den spännande diskussionen om vad gör en till en bra spaltmästare till senare. För det är faktiskt en jättespännande fråga. Men för att göra reklam för mig själv - normkritisk, vettig människa med sexkoll och psykologexamen! Jag är superbra, jag kan skriva och hålla deadlines samtidigt. Om någon har kontakter och koll får ni gärna hjälpa mig!

Mer nytt om hur jag är sjuk - TMI

Innan jag ens börjar blogga - jag försöker bota förkylning med virre. Jag vet också att jag tål alkohol kasst. Och whisky är gott. Så det kanske blir nedslagsfel. Sorry.

Så, det senaste ni hade hört om min sjukdom var att jag skulle kolla när jag skulle få komma till urolog, och kliniken sade att de hade fyra månaders väntetid. Jag ringde en Vårdgarantilinje dagen efter, på fredag. De lovade att hitta någon snabbt. Jag har lärt mig att svara på "kan du beskriva symptomen" med "det gör ont i urinblåsan. Hela tiden". Med rätt paus och rätt betoning. Hela tiden. True story.

På tisdag ringde ett ställe och sade att de har tid på onsdag. Jag dök upp. Jag beskrev symptomen. Läkaren verkade bry sig. Bra tecken. Normalt blir jag frågad om hur det har varit de senaste två veckorna, varför jag är hos läkare just nu. Här verkade läkaren faktiskt inte bry sig om ifall det blivit sämre just nu, eftersom det ju varit stabilt långsamt sämre senaste året.

"Är det okej att jag gör en cystoskopi?" sade han. Jag svarade att visst, men han borde veta att jag hade dåliga erfarenheter av sådant. Det var efter en cystoskopi i september som de hade hittat mina celler. Jag fick inte äta på hela dagen, fick byta om till operation. En cystoskopi är att de (med bedövning) för upp en kamera i ens urinblåsa och tittar. Den jag gjorde i september utfördes av en läkare och två andra vårdpersonal. Läkaren petade i mig medan den ena personalen gav läkaren instrument och under övrig tid klappade mig på foten. Den andra personalen höll en hand på min axel och sa att jag var duktig. Det gjorde ont under processen, och efteråt. När jag två timmar (och en smärtlindrande cocktail) efter ingreppet påtalade för en person på kliniken att jag ville prata med läkaren, eftersom det fortfarande gjorde så ont att jag inte kunde kissa, svarade personen "asså, det ska göra ont efter en cystoskopi". Jag aktiverade färdigheten "raise Hell", en skill jag låste upp vid lvl 47 i "slåss mot vården"-spelet. Jag fick prata med läkare, alltid nåt.

Det var alltså erfarenheten av cystoskopi jag hade. I tre steg sammanfattades de i att jag först hade asont, sen så ont att jag inte kunde kissa, sen kissade blod. Den nya läkaren lyssnade på min korta sammanfattning. "Vilken klinik var det?", frågade han. Jag svarade. "Det var en gynekolog som gjorde det", tillade jag. "Klart det gör ont då", morrade han.

Jag fick ta av mig på underkroppen och sätta mig i gynstol. En (antar jag) sjuksköterska kom in. Jag fick bedövning. Det gjorde ont att få bedövning, mer ont efter bedövning än innan. Jag kved när sjuksköterskan applicerade salvan. Efter kort förhandling kom vi överens att jag får kvida, gråta och svära allt jag vill, men de slutar peta på mig så fort jag sade "stopp".

Lampan och kameran åkte in, Jag kved, men tittade på skärmen som var riktad mot mig. De märkte det och gav mig en guidad tur. Jag tycker verkligen om när läkare visar skärmen för en. Jag antar att man helst vill slippa om man ultraljudas för abort, men i övrigt vill jag se. Dels känns det transparent, det känns inte som att läkare behandlar mig som om jag bara var en kropp, inte en människa. Dels är det lättare att hantera när någonting rör sig inne i en om man får se rörelsen samtidigt, tycker jag. Och så roligt! Jag har sett min urinblåsa! Inifrån! Coolt ju!

Det gjorde fortfarande ont, och jag blödde fortfarande efteråt. Men dude vad det inte var exorcism!

Jag klädde på mig. Vi satte ner oss igen. Läkaren sa att det inte syns mycket, men på det som syns och på det jag sa verkar det röra sig om kronisk blåskatarr. Han skulle kolla lite till, men vi planerade i alla fall preliminärt en behandling. Sex veckor skulle den ta, påbörjades igår, alltså en vecka efter läkarbesöket. Jag fattar fortfarande inte att det är sant.

Behandlingen går ut på att de häller in silverklorid i mig, och sen får jag hålla den kvar ett par timmar. Silverklorid, det låter verkligen som bakteriedödare med bakteriedödare på. Det låter lättbegripligt och potent. Jag gillar. Det är ingen skön procedur alls.

Läkaren sade att det lär bli värre första dygnet, men smärtorna borde sedan avta. Han sade att det kanske inte blir bättre på flera veckor, att det kan krävas flera omgångar av behandlingen innan det blir uppenbart bättre. "Ge inte upp", sade han. Jag stirrade på honom. Ge upp? Nu!? När jag har en diagnos? När personalen säger att de kommer sluta peta i mig så fort jag sagt "stopp"? När läkaren med blotta ögat ser att jag blöder innan han ens påbörjat, så det är uppenbart att det inte står rätt till med mig? Sluta nu? Aldrig!

När jag hade tagit på mig kläderna efter första behandlingsproceduren kom jag fram till skrivbordet. Läkaren hade en webbsida uppe, min diagnos med bild och allt (interstitiell cystit verkar heta en av bovarna i mitt drama, förresten). Någonstans låter "läkaren kollar diagnos på internet" som ett skämt. Men jag kände mig fruktansvärt trygg just då. Kollade han upp någonting är det ett ganska säkert tecken på att han inte kommer vända mig ryggen bara för att han inte spontant kan koppla mina symptom till vad han läste i skolan. Jag har sett lite för många läkare som har tyckt att jag ska bli nöjd med att de säger "nej, jag vet inte vad det är".

Det verkar ha vänt, men jag är fortfarande beredd att väcka helvetet på jorden om det skulle behövas. Jag är förtfarande rädd att läkarna kommer vara elaka eller inkompetenta. Mina nära och kära har grattat till diagnosen och behandlingen, men jag tänker inte ropa hej än.

Interstitiell cystit verkar vara ett vanligt besvär som upptäcks senare och mer sällan än det borde. När jag sökte för besvären för nästan ett år sedan ville vårdcentralen behandla järnbrist. Jag hade inte levlat så mycket då, jag gav upp. Min kropp fortsatte vara sjuk för att nån jävel på vårdentralen inte hade hjärna att remittera en person med urinvägsbesvär till urolog. De hade säkert gjort det om jag hade insisterat, men jag tänker inte pyssla med någon victim blaming. Det här är inte ett fall för House. Det här är inte ett fall där man har försökt allt.

När jag gick i högstadiet hade jag en anmärkningsvärt dålig lärarinna i svenska. Många år efteråt kunde jag inte släppa hur dålig hon var, hur dålig hon var mot specifikt mig. Och allra värst - att hon fortfarande tilläts vara lärare. Jag hade gått vidare till gymnasiet, hon fortsatte döda språklusten hos nya klasser. Jag lugnade ned mig något när jag många år senare såg att hon verkar gått över till en administrativ tjänst på skolan.

Jag vill önska alla kassa läkare kroniska smärtor och nån bra plats i helvetet, men jag är en snäll och förlåtande människa. Men en administrativ tjänst, får jag önska dem det?

Könsblandning och studentdans

En liten essä om att bryta invanda könsmönster, utifrån svenska studentbaletter. Med reservation för att studentorkestrar är en subkultur vars historia berättas muntligt av gamla till aktiva och jag har säkerligen stora hål i min bildning.

Bildtext "Finn ett fel"

Från Patriciabalettens Facebooksida

Sedan 2004 har jag varit aktiv i en studentorkester - PromenadorQuestern på KTH, även känd som PQ. Studentorkestrar av det här slaget är en studentsubkultur som mig veterligen mestadels finns i Norden. Orkestrar vid högskolor finns givetvis på många håll, men kulturerna kring och formen på orkestrarna kan se väldigt olika ut. Svenska studentorkestrar spelar vanligtvis en blandning av jazz och schlager. De har fyndiga namn, och ofta en tillhörande dansgrupp som kallas för en balett (orelaterat till dansstilen). I Stockholm finns för närvarande tre traditionella studentorkestrar - SU:s Kårsdraget (med Baletten Kårsetten), KI:s Blåslaget (med Dragplåstret) och KTH:s PromenadorQuestern (med Baletten Paletten).

Orkestrarna är ofta studentikosa, även om proportionerna bra:roligt varierar mellan de olika orkestrarna. En del är mer seriösa, andra mindre. Alla har olika traditioner, olika specialiteter, egna färger och egna signaturlåtar. PQ är gulsvartrandiga och spelar jazz (till skillnad från schlager), har ett rykte om att vara äckliga (som vi ibland lever upp till) och har Tiger Rag som signaturlåt.

När jag började i Paletten var PQ i en svacka. Det fanns bara en baletta kvar från äldre, generationen, Mattias, och han lärde mig allt jag behövde veta om studentorkestervärlden. Här är tre saker han sa som är viktiga för vidare resonemang.

• "Baletten Paletten dansar inte Cancan!" (med emfas)
• "Baletten Paletten har killar" (med stolthet)
• "Köttridå" (en term applicerbar på andra baletter, någonting vi inte ville vara)

När jag var ny kändes det jättekonstigt. Det var en fullständigt självklarhet att man hade killar i en dansgrupp, hur hade det annars sett ut? Och vad är det för fel på cancan, det är väl en festlig dans? Och slutligen.... är inte "köttridå" en ganska hård term? Det var sju år sedan, och numera förstår jag honom bättre. Åker man på festivaler ser man att många baletter fortfarande enbart består av kvinnor. Plötsligt fattar man varför Mattias tyckte det var coolt att Paletten hade killar i alla fall redan på 90-talet. Nittonhundranittiotalet.

Cancan och "köttridå" förklaras enkelt med att cancan är en vanlig koreografi (både Dragplåstret och Kårsetten har det som stående inslag), och att cancan är en symptom på någonting många baletter är - söta. Att funktionen med dem ses av många som att de är nåt fint att titta på när orkestern spelar. Även om koreografierna är svåra och dansarna duktiga är det ofta också mycket flörteri, söta och sexiga danssteg, avslöjande kläder. När jag första gången tog på mig nätstrumpbyxor och svarta trosor över - det förväntades att kjolen skulle flyga upp så att trosorna syntes - fattade jag inte vad Mattias menade med att Baletten är relativt påklädda på scen. Nu fattar jag.

Vad jag vet var PromenadorQuestern (som då hette Revolutionsorquestern) en mansorkester när den kom att finnas 1956. Två år senare fick dåvarande orkesterchefens flickvän nog av att bara sitta och titta på på repen och startade en dansgrupp. Deras första koreografi var just en cancan. Jag vet inte när både orkestern och baletten blev könsblandade. När jag började 2004 fanns det i baletten redan en mängd koreografier som var skapade för både tjejer och killar, det fanns scenkläder för både tjejer och killar. Det fanns en tradition av att göra så.

Några år senare fick jag veta att det först var på 00-talet som Alliansorkestern från Chalmers lät kvinnor vara med. Tjugohundranollnolltalet. Det finns fortfarande baletter som killar inte får börja i. De andra Stockholmsbaletterna har (vad jag vet) börjat med killar under min tid som aktiv baletta. Medan orkestrar som könsseparerar förtjänar smäll kan jag förstå att det är svårt att ta in killar i en tjejbalett. Det finns många praktiska detaljer som gör det knepigt, och det leder till att det kan vara svårare att såväl få in nya killar som att ge bra utrymme åt de befintliga.

Innan vi börjar med de praktiska detaljerna kan vi avklara följande - om en balett saknar killar blir sannolikheten lägre att killar söker till den. Ser man både killar och tjejer på scen blir tanken "oj, jag vill gå med!" enklare att tänka om man är kille. Finns det bara tjejer kan unge studenten lätt tro att killar inte får vara med, eller kanske tycka det kan bli socialt konstigt - killars förmåga att tänka "score - mycket fitta, lite konkurrens!" är väldigt överskattad. Det blir alltså trögstartat att få in killar om man alltid varit en tjejbalett.

När man väl fått in en intresserad kille uppenbarar nya problem sig. Som att koreografierna och scenkläderna är gjorda för tjejer. Om man aldrig reflekterat över hur mycket koregrafin handlar om att vara söt så märker man det när en kille dansar den. Alla steg som handlar om att visa kroppen och flörta med publiken verkar genast mycket mer utmanande. All styling som går ut på att flörtigt leende blir uppenbart sexualiserad om en man ska göra samma sak. Steg som i tjejframförande känns som vanlig showdans blir lätt till humor i betraktarens öga om en man ska göra det.

Och kläder då, kläder! Den mest grundläggande klädseln i en baletts garderob är svarta skor, nätstrumpbyxor, paljettkjol och svart linne. Klär man en kille i det kan resten av baletten strunta i att lära sig koreografin - ingen kommer att titta på dem. Man behöver hitta på vad killstackaren ska ha på sig, för det kan inte enkelt lösas med att man byter paljettkjolen mot paljettshorts. Oftast blir det en variant på svarta byxor, svart skjorta och paljettslips.

Paletten har redan en garderob med herrkläder och koreografier som är tänka för killar, vi har redan manliga dansare, så för oss blir det givetvis enkelt att hantera nya manliga tillskott. För en balett som bara nu kommer igång med killar är det svårare. Att PQ:s och Palettens repertoir är mer jazz- än schlager gör det också lättare att få in killar - gammaldags dans är ju mer pardansbetonad än modern showjazz. Killar är ett mer självklart inslag i dansbilden om man dansar till Royal Garden Blues än till Hot Stuff. Och inte att förglömma - både kläd- och dansmässigt är jazz mindre "gay" än schlager. Det kan också göra tröskeln att börja lättare att kliva över.

Alla förändringar som ska med när en balett som länge bestått av bara tjejer ska få in killar gör att processen kan bli både svår och smärtsam. Samtidigt är det intressant att notera att ingen av förändringarna är, rent tekniskt, nödvändig. Få koreografier kräver slida och bröst. Men så är det, man förknippar vissa steg med kvinnor så pass mycket att det blir lustigt om en kille gör samma rörelse. Om balettens koncept är "sött och flörtigt" passar en kille inte in, även om han är duktig med studentorkestermått mätt. Det beror absolut inte på att han saknar viktiga kroppsdelar för att kunna dansa bra och göra stegen rätt, det är bara det att tänker man "köttridå" så tänker man "tjejer".

Och kläder - ja, visst är det så att många scenkläder som är tänka för tjejer är för små för många killar. Men det är ytterst sekundärt jämfört med hur mycket social värdering vi lägger i vem som får bära paljettkjol utan att det blir lustigt. När studentorkestrar släpper fram lättklädda killar på scen, särskilt om de är lätt klädda i glitter, kan man ge sig fan på att det är humor man ska få se. Inte nånting snyggt och sött, inte fint koreograferat färger och rör sig. Det slutar då med ett flock tjejer i nät och klackskor, och en udda fågel i kostymbyxor. Även i Paletten, som ändå haft fler än en kille åt gången hur länge som helst, är tjejerna så gott som alltid mer lättklädda.

Jag tycker att det är intressant, för det är en värld nära mig som få ser. Det är en värld där man knappast diskuterar senaste Bang på festerna, men samtidigt är frågorna om kön och hur det hanteras ständigt aktuella på mycket konkreta plan. Just i frågan om killar i dansgrupper ser man lätt att könssegregeringen i många fall knappast handlar om illvilja och att män utesluts medvetet. Men det handlar inte heller om att män inte söker om de inte vill. Det är både och, och väldigt mycket omständigheter. Ni vet, när man har intentioner och sedan kommer verkligheten emellan.

Slutligen, en anekdot ur Palettens historia. Våren 2006 erbjöds PQ 12000 för en spelning, om en av låtarna var en cancan. Vi svalde givetvis allt vad stolthet hette, och lånade koreografi av kläder av Kårsetten. Klädseln för numret var svarta skor, nätisar, hotpants, cancankjol och svart linne. Det var ett mycket uppskattat nummer. Efteråt kom någon av arrangörerna ut till oss och tackade för fin underhållning. "Publiken uppskattade särskilt killen!" sade arrangören. Vi fnissade. Vi var fem tjejer och tre killar på spelningen.

Tillgång, efterfrågan, porr - (V.44)

När jag ser diskussioner om pornografi ser jag ofta åsikten att man inte ska kommentera utbudet värderande eftersom utbudet helt enkelt speglar efterfrågan. Finns en viss typ av porr så är det för att den efterfrågas. Är en typ av porr sällsynt så är det för att den inte efterfrågas.

Jag tycker det är tråkigt, eftersom det tyder på att diskussionen går ingenvart. Hur ska man kunna argumentera med en person med en så pass verklighetsfrånvänd uppfattning om hur marknaden fungerar? När porrvalen sedan förklaras med natur och evolution vet man att det är dags att packa debattväskan och fly till sin egen blogg.

Nu är jag på min blogg, och ska prata tillgång, efterfrågan, och porr.

Kläder

Att ha kläder har sedan de uppfanns haft flera funktioner - att skydda kroppen, att visa vem man är, att smycka sig. Inte nödvändigtvis alla på en gång på samma individ, men klädernas dekorativa egenskaper har varit med så länge att de knappast kan ses som mer moderna än klädernas skyddsfunktion. Att markera sin grupptillförighet och sociala status genom vad man har på sig är någonting som gjorts väldigt länge.

I dagens Sverige syns det till exempel på trender. Att ha på sig det allra nyaste ger en status i andras ögon och en känsla av inre tillfredsställelse. Denna belöning känns ganska tidlös, människor är sociala varelser och uppskattar social status oavsett tid och samhälle. Givetvis vill företag tjäna pengar på det och göra att driften att visa att man tillhör en viss grupp kan tillfredsställas genom att man köper just det företagets produkt.

Driften är således densamma år efter år, men knappast produkten. För tio år sedan var det songoallablusar, för fem år sedan metallicleggings, nu är det ormskinnsklänningar. Begär efter en viss typ av vara är väldigt uppenbart konstruerad av samhället. Det är knappast köparna som för ett par år sedan började vallfärda till H&M-butiker och fråga om de möjligen har ormskinnsmönstrade klänningar - att just det plagget finns i butiker beror inte på att efterfrågan kom först. Tillgången har i sig fött efterfrågan - att varan fanns i butikerna har lett till att folk har köpt den. Ju fler som bär ett plagg desto mer neutralt blir det, och desto mer sannolikt att det köps av många människor utan större reflektion. Och när människor börjar efterfråga metallictights är det knappast så att många fick idén oberoende av varandra - idén kom från att många har sett sådana i kataloger, på modebloggar och modevisningar. Och människor har sett plagget i butiken.

Att relationen mellan tillgång och efterfrågan skulle vara enkelriktad är en verklighetsfrånvänd tanke. Det gäller såväl kläder som porr.

Mat

Givetvis har evolutionen påverkat hur vi människor fungerar, men även de mest enkla drifterna kan uttryckas väldigt olika. Mitt favoritexempel är mat. Människor får stark belöning av att äta sött och fett - sådan mat ger mycket energi även om man äter en liten mängd. Det har varit viktigt för vår överlevnad.

Idag syns det genom att människor gärna äter sött och fett i stora mängder, fast det nuförtiden inte råder brist på den typen av mat. Men äter vi vad som helst som är sött och fett? Nej, givetvis inte. När en person säger att hen är sötsugen är det få som föreslår att hen ska ta ett par skedar sirap. Den som är sugen på en bakelse skulle knappast bli nöjd om man gav henom sockrat ister.

Samma biologiska grund kan ta sig väldigt många olika uttryck. Ingen skulle hävda att enda förklaringen till att muffins är trendigt är att människor är programmerade för att äta fett och snabba kolhydrater. Precis samma sak gäller för porr.

Porr

Utan tvivel finns det porrsajter för många smaker, med många olika inriktningar. Säkerligen har en hel del porrkonsumenter hittat hem när de äntligen fick alla bilder på blondiner i knästrumpor som onanerar med grönsaker samlade på ett och samma ställe. Men att man konsumerar en viss typ av porr betyder inte att man har varit intresserad av den typen av porr innan man hittade den.

De flesta inleder nog sin porrkonsumentkarriär med "neutral" mainstreamporr. Genom denna porr upptäcker man sedan mer nischade produktioner. Man söker porr som innehåller vissa ingredienser och får flera andra på köpet - efter ett tag lär man sig att uppskatta dem. Man börjar tända på sådant man fått på köpet i porren och se de sakerna i sig som sexuella.

När jag jobbade som telesexförsäljare var en av mina rollfigurer i yngre gymnasieåldern. Från början stylade jag henne i en look som var populär bland unga - sådär lite mainstreamrockigt, med randigt och nitbälten. Efter några månader insåg jag att det inte var det mina kunder ville ha, de ville ha skolflickslooken. Ett uppenbart fall av kulturens - i detta fall till stor del porrens - inflytande. Mina kunder ville ha slutty schoolgirl. I exempelvis USA är det en porrig version av ett existerande fenomen. I Sverige har skoluniformer varit sällsynta så länge att man knappast kunde tro att kunderna ville ha erotiserad verklighet. De ville inte ha slampig svensk fjortis, de ville ha en någonting de har sett på film.

Sexualiteten är inte huggen i sten. Man kan börja finna vissa saker erotiska, för att man sett dem i sammanhang med sådant man fann upphetsande redan innan. Man kan glida in på extrema uttryck som man aldrig hade varit intresserad av om man inte hade fått hjälp att komma dit, i små steg. Vissa saker lär man sig aldrig att uppskatta, vissa fynd får en att upptäcka helt nya sidor hos sig själv. När man pratar om porr som en spegel av redan befintliga sexuella intressen missar man många pusselbitar i den mänskliga sexualiteten.

Ett inlägg för V6-temat "Naturligt"

dryg men vafan

Häromdagen debatterade Pär Ström feministisk porr i Kvällsöppet. Min sida av Twitter kalasade på det hela dagen. Det fanns en väldigt bra anledning - Pär Ström har uppenbart inga som helst meriter för att diskutera porr. När han blev tillfrågad om han har erfarenheter av porr i programmet säger han "det har väl hänt några gånger". Som meningsmotståndare fick han Kristina Ljungros från RFSU. Sannolikt mer relevant för att diskutera porr, även om RFSU-engagemang inte automatiskt innebär att man har just porr som expertområde.

När debatten kom igång blev Twitter himlaglad i att dissa Ström och heja på Ljungros. Ett uppenbart fall av "vi gillar RFSU. vi ogillar Ström, och sen får de säga precis vad som helst". För de gjorde ungefär lika bra ifrån sig, båda två. Eller lika dåligt. Eller, mest rätt uttryckt, lika ointressant. För det är vad man får om man ställer två personer som med en nysläppt serie som utgångspunkt ska diskutera ämnet "är feministisk porr finare än vanlig porr". Ge Martin Luther King en master i porrkunskap och en talarstol, och han hade inte kunnat åstadkomma någonting intressant med den frågeställningen.

Jag vet att det här är andra gången på kort tid jag kommenterar på illa formulerade frågor, men det blir inte mindre sant för det - om grundfrågan inte håller så kommer inte heller svaren att göra det. I Kvällsöppet talar Ström och Ljungros glatt förbi varandra, och hade man inte från början vetat att det är meningen att de är motståndare så hade man sannolikt inte märkt det. Om man inte på förhand bestämmer sig för vem som vinner av dem två så är det inte heller uppenbart att den ena debattören är bättre än den andra. Båda får in vettiga poänger. Båda trasslar in sig i dumheter. Ingen av dem visar någon större koll på porr.

Jag förstår verkligen att det är kul att sitta på Twitter och tillsammans med kompisar heja på vem som helst som pratar mot Pär Ström. Men det känns också som ytterligare ett irriterande symptom på en tråkig debattkultur. Enkel dramaturgi, vi mot dem, Ström mot feminister och alla coola mot Ström. Ström blir bjuden till teve för att prata om ett ämne han inte har koll på flr att producenterna tror det blir kul debatt, vi på Twitter buar ut Ström utan att lyssna på vad han säger. Om någon ung snygg feministtjej som min Twitterkrets Twitterföljer stod där och sade att "feministisk porr" är en luddig term, och att ordet "feministisk" kan användas för att ge någonting finkulturstämpel, hade folk buat?

Jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik. Han är ofta okunnig, obegåvad, och han har fått allt för stort utrymme i frågor som jag tycker är viktiga och borde företrädas av någon med koll. Han är själv duktig på att döma efter person och inte efter vad personen säger. Han är själv en del av den debattonen. Så jag vill inte uppmana någon att freda Ström från kritik, jag vill inte uppmana någon till någonting alls. Jag vill inte ha en till "sluta teckna antifeminister så fula"-debatt, fast den förra var bra och intressant. Jag tycker bara själv, för egen del, att det blir allt mindre intressant att bry sig om feminismsnack. Jag är less på vi-mot-dem, jag är less på att man hejar på personer/kompisar och inte åsikter, jag är less på att det så så sällan sägs någonting nytt och intressant, jag är less på att ingen lyssnar på någon annan. Jag blir understimulerad. Jag tycker ämnet är fruktansvärt intressant, men jag förstår inte hur så många ids att engagera sig i att prata förbi varandra. Jag är som Alice i Underlandet, kan någon komma och underhålla mig typ nu?

Och så är jag förstås less på att det alltid blir trams när man ska prata porr. Varför kan två vuxna människor, en vuxen programledare och två vuxna bisittande twitterläsare inte komma på att Maran recenseras i riktiga tidningar (vilka, förresten? Varken DN eller Svd har recenserat ju) eftersom den är en ambitiöst tecknad serie med handling och svenska folktroelement? Varför är just porr ett accepterat ämne att debattera utan att ha erfarenheter av det? Varför är frågan "är feministisk porr finare än annan"?

Jag vet inte, och jag börjar sluta bry mig. Men vill ni ha folk som bjuds till media för att snacka om nåt de har koll på så ska ni lyssna på mig och Antila när vi pratar animé i P3 Populär!

/dryg men vafan

Sjuknytt

Sjuk-nytt, inte sju-knytt.

Nu ska vi leka en realistisk sjukhuslek.

Omständigheter: du är en klinik. Du har en patient som i över ett års tid haft oförklarliga smärtor. Symptomen förvärras långsamt men säkert. Efter en undersökning patienten fick tjata sig till hittades riktiga fysiska bevis på inflammatorisk process. Du skickar henne brev och säger att hon är remitterad till specialist. Det är fyra månaders väntetid på att få komma till såna specialister på din klinik.

Vad gör du?

1) Meddelar patienten om att väntetider är långa, så att hon kan hitta specialist på annat håll om hon önskar sluta ha ont så fort som möjligt.

X) Själv anstränger dig för att remittera patienten till en mottagning med kortare väntetider.

2) Ingenting, förr eller senare kommer ju hon fram i kön.

Eftersom jag är lika subtil som en spark i skrevet har ni säkert listat ut att rätt svar är 2 och jag är något upprörd. Jag ringde dem idag och givetvis rapporterade de att ingen tid är i närheten av inbokad för att det är fyra månaders väntan, utan minsta tvivel på att man får göra så. Men det får man inte. Man ska få träffa specialist inom 30 dagar. Vårdgarantin, bitches. Imorgon ska samtal ringas, tider på andra håll förhoppningsvis bokas, och kanske kommer jag ett steg närmare att inte ha ont för jämnan. Det skulle vara trevligt.

Men slutsatsen man kan dra av det här är förstås att jag borde ringt så fort jag fått cellbekräftelsen. Det är också slutsatsen ni andra borde dra. Var jävligt jobbiga, det är enda sättet.

xOxO