Jag har egentligen för länge sedan gett upp detta med att förklara vissa saker för svenskar. Saker som hänger ihop med att jag inte bara är svensk utan även sovjetfödd, perestrojkabarn, baltryss. Skillnader i mina och svenska vänners erfarenheter är så pass stora att det ofta inte är värt ansträngningen att bryta genom den väggen. Vissa vänner orkar lyssna, så då kan jag förklara lite. Men jag förväntar mig inte automatisk förståelse från folk. Jag förväntar inte att en svensk har nån endaste gång reflekterat över hur det är att ha bakgrund liknande min. Människor med olika erfarenheter kan förstå varandra men det är svårt. Det kräver ansträngning. Jag är okej med att de flesta inte är beredda att lägga ner arbete på att börja se sådant de inte ens tänkt på att de inte ser. Det är okej. Man kan inte förstå allt och se allt.
Men det finns grejor som får mig att vilja klassa folk som empatistörda. För vissa saker borde vara så enkelt att fatta. Jag blir provocerad, frustrerad, omöjlig, när svenskar inte förstår varför många av ex-sovjetter vill ha Sovjet tillbaka. Jag känner stark motvilja till svenskar som inte förstår behovet av stabilitet, om så på bekostnad av demokrati, frihet, rättigheter. Svenskar som tycker att strävan efter stabilitet är småborgerligt, samtidigt som de själva tycker att otrygga anställningar är ett riktigt stort samhällsproblem.
Det här är en känsloreaktion. Jag kan ju inte vara logiskt sur på människor som aldrig upplevt en samhällskollaps av den rangen som Sovjets kollaps var. Men ändå, jag blir provocerad av dem som inte förstår hur man kan vilja ha Sovjet tillbaka. Även om man inte fattar känslomässigt så borde man ju kunna förstå att det var ett trauma att förlora jobb, bostad, besparingar, trygghet, framtidsplaner, sin verklighet. Det är inte så mycket som behöver förklaras och förstås. Alla borde kunna fatta det precis som de flesta förväntas förstå Tysklands frustration på 1930-talet och varför det politiska läget blev som det blev. (Jag minns att man förväntades förstå detta när man läste svenska historieböcker i grundskolan och gymnasiet. Och ja, jag fattar.)
Jag har funderat på det här länge, såklart. Utan att säga så mycket, såklart. För, som sagt, i många fall är det inte värt att försöka förklara. Som tur är finns det nu ett sätt för mig att slippa förklara. Erfarenheter är förstås inget man kan läsa sig till i en bok, men ibland bör man ändå läsa en bok.
Vill ni förstå det som händer i Ryssland idag - läs Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Läs gärna hennes andra böcker också. Kriget har inget kvinnligt ansikte har jag skrivit om förut, och Zinkpojkar som kom ut på svenska i augusti handlar vältajmat nog om hur Sovjet krigade i ett annat land. Men Tiden second hand är boken man framför allt behöver för att förstå Ryssland idag. Det är en kör av röster, kritiska och nostalgiska. Människor som kämpade för friheten och människor som inte ville ha den. Ofta allt detta i samma person.
Man behöver inte förstå alla nyanserna kring Sovjets existens och kollaps för att vara en god människa. Det har varit okej att mina svenska vänner inte fattat, för det har egentligen inte spelat så stor roll. Det finns andra politiska händelser i världen, krig och folkmord, katastrofer. Det har funnits modernare händelser ute i världen som vore viktigare för svenskar att sätta sig in i. För att förstå sin samtid. För att förstå sina vänner och kollegor, sina kunder, klienter, patienter och kontakter, lagkamrater, grannar. För att förstå varför människor man ser på teve är beredda att kriga mot varandra, döda varandra. För att förstå varför människor flyr. För att förstå varför människor stannar.
Med tanke på senaste årens utveckling verkar det dock som att det är dags att läsa på om hur Ryssland fungerar för att kunna förstå sin samtid.
