På sistone har det talats en del om hudfärgens betydelse för ens status i Sverige. Ett öppet brev till Beatrice Ask från Jonas Hassen Khemiri blev Sveriges mest delade artikel genom tiderna. Igår fick han svar från Jasenko Selimovic. (Aftonbladet kultur levererade en fruktansvärt rolig reaktion på artiklarnas familjära tilltal)
Som vanligt känner jag att jag inte riktigt vet hur jag räknas i den här debatten. Samma sak med Lidija Praizovics text om att den feminismen som gäller är svensk, vit och medelklass. Jag känner igen mig mycket i det Praizovic skriver, men är osäker på om hon skulle räkna mig till de marginaliserade invandrarkvinnorna eller vita medelklassvenskar. Fast räknas Natalia Kazmierska så gör väl jag det också?
Jag har tidigare skrivit om hur svårt många har att se mig som invandrare. Jag har haft kompisar som med välvilja berättade att de inte ser mig som invandrare. Nära vänner har anmärkt att de inte har några invandrarkompisar.
Under min högstadietid var det mycket debatt kring hederskultur och tvångsäktenskap. Jag minns att jag då tyckte det blev absurt, skrattretande, om man skulle kalla mig "invandrartjej" för att en invandrartjej hade mörkare hy och var förtryckta. Jag var ingen invandrartjej - trots att jag var kvinna i högstadieåldern och hade bara bott i Sverige några år.
Jag känner mig som en posör när jag påpekar att jag är invandrare, när jag lyfter fram mina erfarenheter. Idag twittrade jag om att jag inte hade något medborgarskap mellan Sovjets fall och att jag blev svensk medborgare. Det kändes lite fånigt, det låter ju som en sån där sak som folk i tidningen drabbas av, inte lilla trygga jag. Men faktum är att jag har saknat medborgarskap i tio år av mitt liv. Det är ingen överdrift, inget koketterande, det är precis som det var. Men ändå känner jag att jag inte har någon rätt att hävda sådana erfarenheter.
Mina kompisar ser mig inte som invandrare. Jag ser mig inte som invandrare.
Detta trots att jag är född i ett land och lever i ett annat. Trots att jag har erfarenheten att inte längre vara bekväm i mitt modersmål, samtidigt som jag fortfarande bryter på mitt nya språk. Trots att jag har en annan kultur i bagaget. Trots att jag ofta möts av frågor om var jag kommer ifrån. Trots att jag har med allra största säkerhet sorterats bort i rekryteringsprocesser på grund av mitt namn.
Många av mina negativa upplevelser i samband med invandrarskap handlar om att jag utestängs från att få vara invandrare. Jag är ju vit. Jättevit. Jag är motherfucking Snövit.
Att jag tvångsansluts till "icke-invandrare" säger en hel del om hur viktig hudfärgen är för hur man i Sverige kategoriserar människor. Personer med mörkare hy vittnar gång på gång att de tvångsansluts till "invandrare", och alla associationer det innebär.
Mina vänner säger kanske "men du klär dig inte som invandrare - du har hipsterbågar och kulturtantfrilla". Men Jonas Hassen Khemiri är hyllad författare, ser ut som modereportage om kulturvänstern. Ändå uppmanas han att vara tacksam för att han är välkomnad av inte-mest-rasistiska-i-världen-landet Sverige. Trots att han är född här.
Mina vänner säger kanske "jamen Tanja, han profilerar sig som invandrare, du spelar aldrig ut det kortet". Sant, men har han och jag så mycket till val? I hela mitt svenska liv har jag fått höra att jag inte är någon invandrare. Jag anar att min upplevelse är en spegelbild av Jonas Hassen Khemiris.