Där jag försvarar Fråga Olle-dokumentärerna

LIsa Magnusson har skrivit en krönika om Fråga Olle-dokumentärerna som jag sagt att jag ska kommentera. Gå och läs krönikan innan ni fortsätter, således.

Jag struntar i om hon är pryd eller inte. Jag tänker inte heller utveckla det här med att använda uttrycket "jagsvag", för jag tror jag är den enda som bryr sig. Men jag tänker ändå hävda att Fråga Olle-dokumentärerna har en miljard existensberättigande.

"Fråga Olle-dokumentärerna är nämligen inte porr. De är heller inte instruktionsfilmer." skriver Lisa Magnusson. Ja, precis. Det är det som är poängen. 

Jag har tidigare klagat på att program om sex tenderar på att vara ytliga, fnissiga och enormt fattiga på information utöver kändisarnas sexliv och att man ska använda kondom. De som vanligtvis får uttala sig i sexprogram är 1) folk som jobbar i media och deras kompisar och 2) RFSU-experter. Inget ont om dessa, men det blir rätt enformigt i längden. Mediefolk och deras kompisar är förvisso bra på att snacka i allmänhet, men om de selekteras inte precis på att de har intressant sexliv att berätta om, eller att de är beredda att prata om det öppet. Därav fnittrighet och ytskrap, det är väl klart att om man egentligen inte har nåt större sexintresse så har man inget att vissa på att berätta för mycket i radio. Med inget större sexintresse menar jag inte låg lust, utan att man är ca så intresserad av sex som jag av matlagning.

Ja, och så detta att man i de flesta TV- och radioproduktioner om sex får se något sex. Det pratas gärna, och illustreras metaforiskt, och man petar på dildos och berättar att den här biten stimulerar G-punkten. men att använda dem? Att faktiskt visa det där sexet? Hur ofta ser man det utanför porren? Jag tycker personligen att det är otroligt värdefullt med den här typen av sexskildringar, bortom porr eller snack. Och bortom upplysning. Ibland, när det är relevant, berättar dokumentärerna om olika tekniker, men det är inget självändamål. Jag vet i och för sig inte riktigt vad ändamålet är, men jag skulle gissa att dokumentärerna ska skildra sexualiteten i sina olika yttringar, och så öppet man kan på teve. 

Malin i Fråga Olle får mycket skit, men jag köper henne med hull och hår efter att jag har sett några avsnitt. Hon har integritet och nyfikenhet i en kombination som gör att hon kan närma sig knullande par, gigolos och latextrosor på ett sätt som fungerar i TV. Möjligen är Lisa Magnusson så chockad och ogillande för att hon haft otur med vilket program hos har sett, jag vet inte. Generellt tycker jag att hon är respektfull och bekväm i situationen, utan att vara avtrubbad och bli helt irrelevant för normaltittaren som aldrig varit i samma rum som andra knullande. 

Jag gillar inte Olle Waller sådär jättemycket, och jag gillar inte allt med dokumentärerna, men det finns inget annat som fyller deras nisch, och det är en nisch som behöver vara fylld. I mitt tycke. Vi behöver porr, och vi behöver uppbyggliga program där varje avsnitt lär ut matnyttiga tips, men vi behöver också program som visar (OBS! visar!) sex ur olika vinklar. Visst är Fråga Olle-dokumentärer en kommersiell produkt, men jag har svårt att de skulle vara särskilt annorlunda om de vore SVT-produktioner. Förutsatt att de var SVT-produktioner med samma o-pornografiska, o-upplysande kärna. 

Om jag får fråga - vad skulle ni vilja se för sexprogram i tv? Vilka tv/radio/tidningsprojekt är bra? Vilka är överflödiga? Vilka stör ni er på? 

Sex och Sömn (V6)

Before you slip into unconsciousness 

I'd like to have another kiss 

Another flashing chance at bliss

- The Crystal Ship, the Doors

Stackars Vecka 6. Först dumpade jag av den på andra, sen hade jag inte tid att skriva. Veckans tema är dock sex och sömn, och jag har lite tid. 


Senast det var debatt om att man inte får ha sex med folk som sover utan att fråga först var det många som invände att vem fan skulle vilja ha sex med nån som sover. Det måste ju vara asdåligt. Men om jag skulle lista topp 100 bästa sex jag haft skulle sex på gräns till sömn vara överrepresenterat. Att ha sex när man är riktigt trött är bland det bästa jag vet. 


På ett sätt har det förstås att göra att om jag kan sova, och vill sova, men väljer att ligga så innebär det att jag verkligen vill ligga. Det finns lite bias bara där. Men huvudpoängen är ändå tillståndet mellan sömn och vakenhet, hur huvudet helt lägger av och kroppen tar över. Tankar och sinnesintryck som annars kan distrahera från den fysiska upplevelsen försvinner, jag vet inte vad som är upp och ner, det enda jag vet att det är skönt. Jag släpper kroppen fri och låter den göra vad den vill - resurserna jag inte har när jag försöker styra mina trötta muskler med vilja finns plötsligt när kroppen får bestämma själv. 


Tid och rum försvinner, kontext och medvetna val. Det blir som att freebasea sex. 


Att vaka till sex är också en favorit. Jag är ganska svårvaknad. Inte svårväckt, väckarklockan fungerar när det gäller att slänga ut mig från drömriket till verkligheten, men jag är trött, tänker långsamt och gillar inte det minsta att gå upp. Jag älskar dock att ligga kvar i sängen och surfa på gränsen, att småsova och småvakna, och att med dessa vågor svepas in i sömniga lugna smekningar är det bästa jag vet. Eller, nej, jag gillar inte när nån väcker mig, när partnern börjar peta blir jag mest irriterad och lämnamigifreeed. Det går över snart. När sexet är över är jag pigg och glad. Det är som dessa väckarklockor som långsamt simulerar soluppgång. En sexväckarklocka skulle revolutionera mitt liv. 

Monogam på burk

DN skrev igår (dagens papperstidning) om monogamipiller. Mycket spännande. Det finns flera saker jag tänker.

Det första är att jag finner det mycket underhållande att se hur gärna vi som samhälle klamrar fast oss vid idén om den livslånga kärleken. Evolutionen verkade selektera på annat, om man ska prata på det sättet. Någon gång måste man ju ha uppfunnit den evighetslånga parrelationen, och bestämt att det är bra. Enligt forskarna leder det ju till större lycka. Även fast ingen på privat plan nog vill stanna kvar i olycklig relation av statistiska skäl. Intressant också att de stoppat in monogener i polysorkar, och inte tvärtom.

Den andra är pilleraspekten där många kan ha invändningar. Det har jag inga problem med det egentligen, jag är helt på att det finns neurokemiska processer och man är död utan dem. Samtidigt är det ju förstås lite SF-dystopivarning på piller som styr känslor. Ska jag leva i en framtid där jag käkar monogamipiller så vill jag att Christian Bale är med. Funderar också på SSRI och om det är skillnad på det och monogampiller. Man kan ju tänka att SSRI ska återställa en till bra balans, medan monogampiller ska kämpa en mot naturen. Men hade pillrena funnits på marknaden och folk tagit dem hade jag inte brytt mig om mycket mer än att nåt företag tjänar massa av pengar på det, och jag som relationspsykolog blir överflödig.

Det här är ju den moderna kärleksdrycken, och då undrar man lite hur många Voldemorts kommer födas i framtida farmakologiskt progressiva familjer. Kommer människor se pillerkärler som äkta? Personer som får stånd av Viagra kan fortfarande känna sig impotenta (medvetet ordval, istället för det mer korrekta erektil dysfunktion). Ett par som börjar ta piller när det krisar, hur påverkar det dem? Vågar de sluta när krisen är över? Tänk om en av parterna "glömmer" pillrena i smyg? Och blir man intresserad av varann igen, bara för att andra är oattraktiva, är det andra som är ett hot mot parets kärlek och attraktion till varandra?

Kvinnor tänder förresten på olika typer av män när de tar P-piller än när de inte tar hormonella P-medel, eftersom hormonerna lurar kroppen att den är gravid. True story.

Asså, teknologer. På gruppnivå.

Till att börja med måste jag förstås säga att jag älskar teknologer. Flera av mina bästa vänner är teknologer. En del är numera ingenjörer, faktiskt. Så det här är inte på personnivå. Det här är gruppen.

När jag berättar för humanister eller psykologer att jag läst på KTH tror de att jag är jättesmart. De fattar inte matte, om jag läst på KTH måste jag fatta matte, och då måste jag vara smart. Nånstans i barndomen får människor itutat i sig att matte är svårt, det svåraste som finns. Om en humanistiskt lagd person känner att hen inte förstår matte så tänker hen att matte är för svårt för henom.

När en teknolog inte förstår någonting tror hen av samma anledning att det är för att detta någonting är dumt, påhittat, onödigt, flummigt. Det sjunker inte in i deras huvuden att det kan finnas saker de inte fattar - de kan ju matte och det är det svåraste som finns. De tror sig förstå kultur och filosofi, de talar gärna om sådant, men de skrapar bara på ytan och får mig att önska att de istället pratade om programmering - det kan de i alla fall. Efter en fest med teknologer som pratar behöver jag ofta avreagera mig hos någon som förstår, efter att i en hel kväll där vuxna människor liksom dagisbarn leker vuxna bildade individer, utan att riktigt förstå hur ett bildat samtal går till.

Det här är förstås extremsituationer. Det är sällan det blir så banalt så att jag måste gråta efteråt. Oftast är det bara den där bubblan. Ja, jag vet att alla subkulturer har bubblor, men jag har sällan sett den så stark som hos teknologer. Det är väl för att de inte är mot någon, de är inte någon anti-kultur. De är bara övertygade att teknologer och ingenjörer lever det enda möjliga livet. Inte så konstigt, det är ju vad deras ingenjörspäron lärt dem. (Obs, jag ignorerar Twitter-skribent-lite-pengar-mycket-mediemakt-bubblan, de är annars säkert också väldigt bubbliga)

Så allt som är utanför... det finns liksom inte. Att jag finns går utmärkt om jag passar in i deras teknologiga fritid, men visar jag andra tendenser tar det lätt slut. De fattade aldrig vad jag pluggade och var inte särdeles nyfikna heller, kan man ju tillägga. De verkar inte heller begripa vad jag gör på jobbet, så de frågar inte heller och ber mig förklara. Det är utanför bubblan och finns därför inte. Kan omöjligen vara intressant.

Ska man prata psykodynamisk gruppteori kan man säga att den kollektiva ångesten är att avslöjas i all sin okunskap.

Sex är ju inte bara att föröka sig

Ofta, när man tycker olika än någon annan, så fattar man ändå hur hen tänker. Ibland är det svårt att fatta.

Alltså, jag förstår att det alltid blir knepigt när man tänker på evolution och långt bak i tiden. Det är lätt att trassla in sig i alla steg och missa någonting. Det är lätt att fastna i efterhandskonstruktioner. Visst. Men jag begriper ändå inte hur människor på allvar kan tro att sexualitetens enda funktion är reproduktion.

Det borde ju inte vara svårt att fatta att sexualiteten har fler saker för sig. Det är ju bara att begå kardinalfelet i evolutionstänk - tänk på hur det är nu och projicera tillbaka. Hur mycket av liggandet leder till barn? Hur mycket ligger folk av andra anledningar? Hur lång tid kan kvinnor bli gravida kontra hur lång tid kvinnor är på att ha sex?

Visst kan det vara så att förhistoriska kvinnor låg med självsäkra alfahanar på grund av omedveten dragning till vissa gener. Det är bara det, liksom, vad är bra gener? Det finns inte en enda übermänniskomodell som alltid överlever bäst, det finns massor av faktorer som är olika bra i olika sammanhang  - styrka är en, men social förmåga är en annan. Inte social förmåga som i att man är alfahanast i flocken, utan social förmåga som i att man kunde bjuda på en schyst bit mammut och säga att hennes rumpa ser jättestor ut i den där leopardhuden?

Ursäkta könsstereotypa raljeranden, men det är ju svårt att låta bli om man pratar om hur folk tänker evolution och köttmarknad.

Det kan vara så att de som fick ligga mest hade fyrkantigt käke. Men sex är ju så uppenbart nåt som får en att må bra och gilla den man ligger med, och så ligger man ju helst med dem man gillar. Jag förstår inte hur man kan missa den biten. Så kan det vara så att de män som fick ligga mest inte bara hade bästa mammutdödarskillsen, utan var bäst på att ha sex? Så man gillade dem och ville ligga med dem fler gånger? Och om de var bra ligg och omtyckta så kunde nog kanske de få lite tjänster och förmåner på det, och nog hjälpte det ungarna att överleva.

Det där "alfahanen med fyrkantigt käke har sex med massor av kvinnor jääämt", det tar verkligen bort så mycket. Typ, varför vill han ens ha sex? För talar man inte om de njutningsfulla och sociala sidorna av saken blir det banne mig oklart varför alfan gör sig besväret att knulla istället för att dänga en till mammut och slås lite med andra hanar. Och varför i hela friden skulle kvinnor förvirra alfahanen genom att vara oklara om sin ägglossning, om det inte var så att sex har evolutionärt länge handlat om mer än att föröka sig?

Men nej, det verkar inte sjunka in. Att sex som njutning, trevlig umgängesform,och bra sätt att lösa konfliker - att det inte uppfanns på sextotalet. Jag fattar verkligen inte hur man kan missa detta. 

Bränt barn skyr vården

För ett par år sedan skrev (tror jag) Psykologförbundet debattartikel om att många människor söker sig till coacher och kvacksalvare istället för att söka ordentlig evidensbaserad vård. Jag minns att jag blev förbannad och skulle blogga på temat MEN GE FOLK JÄVLA VÅRD DÅ OM NI VILL ATT FOLK SKA VÅRDAS!!!!! Jag hade nämligen urkassa andrahandserfarenheter av psykvården, och var fullt medveten om att folk söker evidentbaserad vård men får smulor med kvartallånga väntetider. Att gå till en privat KBT-psykolog går lätt på 900 spänn per trekvart. Det är faktiskt ingenting man kan räkna att folk har råd med, och man kan inte heller räkna med att folk hittar i titelträsket när det kommer till psykiskt hjälp. Och så moment 22 på detta - de som behöver det som mest har som minst tid och råd.

Jag skrev aldrig det, men påmindes om tankarna när jag läste dagens inlägg på Skepchick. Gå, läs, bli förbannade. Jag känner förstås igen inkompetensen. Och jag vill inte ens tänka på var jag hade varit med mina smärtor om jag inte kunde vifta med psykologtitel och exjobb om vestibulit.

Jag har funderat på det här med vart dåliga erfarenheter av läkare leder. Jag vet att jag redan i väntrummet får hormonpåslag som förbereder mig på att slåss med lejon, minst. Jag får panik, jag är beredd på att fightas eller kuta därifrån, inte på att bli undersökt. Jag har såhär i efterhand funderat om det inte har gjort mig en otjänst genom att gynundersökningarna hos läkare varit mindre smärtsamma, eftersom smärttröskeln höjs när kroppen är så inställd på konfrontation.

Senast jag var hos ny läkare - specialist på min typ av problem - försökte jag förklara att man måste vara försiktig med mig för att jag har så dåliga erfarenheter av vården. När jag märkte att hon inte riktigt lyssnade på mig kändes det som ett mycket större svek än det var. Vid det besöket pratade läkaren om att nerverna blir överkänsliga av kronisk inflammation, sensitiserade ("som det heter på konstigt medicinspråk" sade hon, som om jag inte hade sagt att jag har all koll i världen) och uppfattar all beröring som smärta. Därför måste man stryka på bedövning, för att desensitisera, för att lära nerverna att inte all beröring gör ont, och om det gör lite ont bara så är det just lite ont och inte knivhugg.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle behöva desensitisering från vården. Större delen av kvinnorna jag intervjuade för mitt exjobb hade dåliga erfarenheter av vården, och många undvek i alla fall i perioder att söka mer vård på grund av det. Borde inte man, egentligen, erbjuda terapi mot vårdfobi som en del i behandlingen av sådana där diagnoser som ingen tror på?

Saturday Night Fever är en sevärd film

Det här är väl mest en grej jag normalt hade twittrat, men jag försöker bättra mig och skriva mindre på Twitter och mer på bloggen. Dessutom vill jag inte att den ska dränkas så fort. Ja, hursom, jag såg Saturday Night Fever-avsnittet av Glee nyligen. Varför ser jag på Glee? För vad annars ska jag se på när jag målar naglarna? Det är färger och rör sig, lite sång, lite dans, och man saknar den inte när den är borta. Nagelmålarteves bästa bootycall.

Det var alltså några ungdomar i Glee som var lite vilsna i livet, så seg de Saturday Night Fever och så var de inte vilsna länge. Nog att Glee är sådär i realism, men här började jag på riktigt undra vad de höll på med. Det hade i och för sig gått kanske tio år sedan jag såg Saturday Night Fever senast, men då var den ingen feelgoodfilm direkt. (Att nittitalister skulle säga "Disco sucks" i kör är också rätt orimligt, när har de lärt sig det, liksom?).

Efter ett par dagars romans med soundtracket (jag har en discoperiod nån gång om året och det var dags för årets) såg jag om filmen, och den var banne mig bra! Därav blogg, istället för twitter, jag vill faktiskt att folk ska ha en chans att läsa det jag skriver. Man kan npg, av det man hör, lätt få intrycket att Saturday Night Fever handlar om John Travolta som är ung, arbetarklass, och jobbar i färghandel. Och så lever han för lördagsnätterna då han är kung över dansgolvet. Och så slutar det med att han tar sig i (blå)kragen, och satsar på dansen, och får More Than A Woman-kvinnan.

Fast det är ju inte så alls. John Travolta är mycket riktigt arbetarklasskille som lever för lördagsnätterna, då dansen blir hans flykt och sätt att hävda sig (när han och hans kompisar inte knackar bög eller spöar upp rivalgänget, typ för att man ska ju spöa upp rivalgäng). Men han drömmer inte så mycket alls, han lever i den världen och tänker inte framåt, gör dansen till lördagsflykt men inget mer. När filmen är slut har han just insett att miljön han vistas i, och vad den gör med honom, nog inte är särskilt bra. Vi får vara med om uppvaknandet, och insikten om att han borde göra någonting - och där tar det slut. Han får ingen triumfdans på stor scen, inte ens metaforiskt. Man tvivlar på att han har resurserna för att bryta sig loss, och filmens tidigare logik utlovar snarare att han kommer tillbaka till färghandeln än att han kommer lyckat bryta sig loss. Men man hoppas ju.

Och så är soundtracket najs. Och grabben dansar bra. Verkligen bra på ett sätt som känns äkta. Travolta känns som nattklubbens kung, inte som skolad musikalartist. Första gången han dansar ihop med More Than A Woman-kvinnan ser det inte koreograferat ut, det ser ut som att han för lite grejer han kan för att kalibrera mot henne. Hon följer. Det är dansmagi bara där. Se den.

Om jag ska spoila lite, så tänkte jag på våldtäktsförsöket, när jag funderade på att rekommendera den. Funderade på om scenen när hon tar honom tillbaka bagatelliserar våldtäkt. Men jag tycker att scenen känns både trovärdig och rimlig i ramarna för figurernas övriga handlingar. Och jag tänker att Steph kommer så småningom sitta på Internet och diskutera våldtäktskultur på Jezebel. Hon kommer skriva att på sjuttitalet (ja, så gammal fossil är hon) blev hon nästan våldtagen av sin vän och danspartner, hon kom undan för att hon slog sig loss. Visst blev hon upprörd, men hon tänkte inte på det som våldtäkt. Man tänkte inte så då.

Jag på sexdagarna i Uppsala

Hej ni! Det har vart lite dött här, men nu har orsakerna till detta börjat försvinna lite och förhoppningsvis har jag mer ork till skriverier. Mest saknar jag kommentardiskussionerna. Jag brukade ha världens bästa kommentatorer, men nu när jag inte hinner svara så blir det inte så mycket kommenterat trevligt. Tråkigt. Jag ber verkligen om ursäkt för att ni inte blir sedda som förr!

Men hur som, jag ska föreläsa om Masters & Johnssons upphetsningskurva på Sexdagarna i Uppsala. Det är typ samma föreläsning som jag körde på Sexdagarna på Södertörn i höstas, så ni som missade kan ta igen. Det är 8 maj, k 16:15-17:15. Jag kommer nog vara där lite före också, på grund av hur tågen går, och behöver inte sticka direkt efter, om nån vill hänga.

Vill förresten än en gång påminna att jag, förutom den här bloggen och så, även skriver på Ottars blogg. Mer sällan än mina utlovade tvåveckorsintervaller, förvisso, men ska bättra mig. Tänkte skriva ikväll, faktiskt!