Gör nytta, läsare.

Två frågor till er

Konstigt-konstruerat?
För ett par inlägg sedan skrev jag om en uppdelning mellan bra och dumt som man ofta stöter på. Inlägget är inte så genomfört, och skrapar bara på ytan. Det jag tycker är intressantast med det där är att det finns två faktorer som samverkar. Den ena är att någonting är främmande, utanför ens normsystem, och alltså dåligt. Den andra är att någonting är konstruerat, oäkta, och alltså dåligt. Det riktigt intressanta för mig blir att de faktorerna inte är oberoende av varandra - är någonting främmande verkar det gärna ses som konstruerat, manipulativt. Att det är mer legitimt att kritisera synsätt för att de är "konstruerade" än för att de är främmande kan vara en medfaktor, på något sätt.
Hur som helst. Jag tycker det är intressant, och jag skulle kunna skriva om det. Det känns dock som ett typiskt ämne som andra redan skrivit om och formulerat bra filosofiskt/teoretiskt/sociologiskt ramverk kring. Tips?

SCUM
Jag börjar bli lite trött på att antifeministfolket viftar med SCUM-manifestet och hävdar att Solanas är feminist och kallar man sig feminist så skriver man indirekt under. Det är särskilt lite tröttsamt då det alltid är samma exempel på manshatlitteratur de använder, som om det inte fanns nån annan bok nånstans. (Gustav, var det du som skrivit ett jättebra inlägg om alla de där vanliga "feminister hatar män"-exempel? Typ "män är djur"? Om det var du, var finns inlägget? Om det var nån annat - var finns inlägget?)
Hur som helst, jag vågar satsa min Krapoivinsalmling på att det finns många män som påstått sig vara emot feminism och på mer eller mindre allvar ansett att feminister ska våldtas så de slutar vara feminister. Stock botar feminism, det vet ju alla. Har någon bra tips på ett konkret sådant verk? Så att jag, och andra som vill, alltid kan ha ett standardsvar på "du är feminist alltså är du för SCUM-manifestet, alltså tycker du att man ska döda män". Det är okej om den är gammal, det är faktiskt att föredra.

Nåt ska man ju ha sina duktiga och intelligenta läsare till... Läs även andra bloggares åsikter om feminism, scum, antifeminism, främmande läskiga saker

RFSU kan väl ta böginfo i de särskilda bögklasserna som finns?

Ifall någon har missat det, det finns en särskild plats på SvD för äldre män som vill uttala sig om sexualundervisningen som sköts av RFSU.

Jag tycker det är intressant hur många av dem som är kritiska till RFSU:s undervisning efter att ha sett TV-inslaget hänger upp sig på just analsexet. Sammanfattning av invändningar mot analsex (hos dem som över huvud taget bemödar sig med att förklara vad som är så hemskt, det gör t ex inte Göran Skytte) är att analsex är överkurs (vaginalsex är grundkursen), onödigt, någonting som killar prackar på sina unga flickvänner, porrinspirerat.

Det är väldigt intressant att se hur alla dessa människor verkar missa en liten detalj - inte alla som sitter i klassrummen är hetero. Jag menar nu inte att analsex och homosexualitet implicerar varandra, men när man talar om att man ska bemästra kärleksfulla vaginala samlag innan man hoppar på avancerat vuxensex missar man sannolikt att ha tänkt på att en del av dem som sitter i klassrummen kommer forma par där det inte finns en fitta att vara kärleksfull i. Till exempel. När man målar upp scenarion med unga tjejer som känner sig tvingade verkar man inte heller ens tänka sig möjligheten att det kanske inte finns nån tjej inblandad.

Det är intressant hur analsex har gått från at vara så bög till så hetro. När hände det?

Det här är intressant och jag har hittills lyckats hålla mig borta från fyndiga -gate-benämningar på den här diskussionen. Läs även andra bloggares åsikter om svd, analsex, göran skytte, heteronorm

Förresten. Kommer ni ihåg Fucking Åmål? Där fanns det en scen där pojkvännerna spelade ishockey tror jag det var, medan flickvännerna, systrarna, satt och tittade på. Jag vill minnas att jag sett just den scenen analyseras och omnämnas på feministhåll för att den belyste femininitet-maskulinitet-aktivitet-passivitet-parrelationsdynamik-tjosanhejsan. Jag hade också för mig att "läktarflickvän" var ett vedertaget begrepp. Det verkar inte vara så om man kollar Google och enligt reaktionerna från mina kompisar när jag anänt ordet. Nån som vill uttala sig?

Vad är bra och vad är dåligt

Nu ska jag lära er att skilja mellan saker som är bra, naturliga och ärliga och saker som är dåliga, indoktrinerande och manipulativa.

Dåligt: Sovjetisk barnkultur som genomsyras av ideologi, propaganda och moralism. Så fort man ser en unge bär denne propagandistisk skoluniform, så fort det ör röd dag är det firande av årsdagen av revolutionen, och till råga på allt är det moralkakor där barn som beter sig fel straffas.
Bra: Västerländsk barnkultur som inte innehåller några moralpoänger eller buskap över huvud taget. Barn gör naturliga barnsaker som att ha barnkläder och fira jul. Inga beteenden straffas eller belönas.

Dåligt: När folk har otraditionella relationer, som de uppenbarligen har av teoretiserade och politiska anledningar (se t ex stycker om Lili Briks relationssyn)
Bra: Äkta och naturliga relationer som kommit till på grund av känslor och råkar dessutom vara monogama och tvåsamma, gärna också hetero och barnalstrande.

Dåligt: Genusdagis där man försöker manipulera barnen, och likaså annan genusuppfostran där man inte låter barn vara barn utan låter dem bli offer för vuxnas värderingar.
Bra: Vanlig uppfostran där barn får göra precis som deras personlighet säger dem och aldrig utsätts för de vuxnas värderingar.

Dåligt: Kvotering där man låter fler egenskaper än de för jobbet relevanta påverka beslutet.
Bra: Vanlig rekrytering, där man går på kompetens och inget annat.

Jag hoppas att ni med hjälp av dessa konkreta illustrationer nu insett att så fort man har tänkt till, flyttat sig utanför de vanliga referensramarna eller satt ljus på någonting som normalt inte sker explicit är det indoktrinering, propaganda, teorier och moralkakor. Det är lite fascinerande och lite obehagligt att observera hur många i övrigt helt välfungerande människor som tycker saker missar helt något så enkelt som att man påverkar barnen i genusfrågor även om man inte har en genomtänkt genuslinje i uppfostran, eller att skillnaden mellan kvotering och inte kvotering är i många fall att urvalet på andra grunder är kompetens görs i det första fallet explicit. Eller, varför inte, att RFSU:s sexualundervisning inte är sexualmoralneutral.

Det där med barn, till exempel. Klysch-"jag är mot feminism men för jämställdhet"-människan uttalar sig ofta om att man ska låta barn leka hur de vill och inte påverka. Det här fastnade från en artikel i Svenskan

– Pojkarna satte på sig klänningarna, speglade sig, gick på tå och svängde på rumpan. De prövade att använda ett mer kvinnligt kroppsspråk, men det var inte helt vanligt att de lekte prinsessa, säger hon.

Flickorna lekte istället mer traditionella prinsesslekar ur sagorna där några var prinsar som kom och räddade prinsessorna.

Här skulle straw-genuspedagogen hoppa in och försöka få pojkar att leka sagoprinsesslekar och straw-antifeministen skulle invända att man inte ska påverka barns lekar och leker pojkar och flickor - so be it.
Och då missar straw-antifeministen att barnen måste ha fått de där prinsessagorna från någonstans, och det var nog genom vuxenvärlden och ja, vuxna har nog påverkat. Även de som inte hade en medveten tanke med vad de ville förmedla till barnen.

Samma sak med kvotering, som Kalle Olsson (som jag hittade genom Johanna Sjödin) uttrycker det:

Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne.

Bara för att man inte pratar om någonting betyder inte att det inte finns. Bara för att man inte blivit explicit vald delvis på grund av sitt exempelvis kön betyder inte att könet inte var till ens fördel.

Sovjetisk kultur är kanske ett något smalt irritationsmoment, jag har nog mer än andra konfronterats med folk som ser indoktrinering och ideologi i allt som händer i sovjetiska böcker eller film, samtidigt som de uppenbart inte inser att böcker från den kulturen de själva växte upp i förmedlar precis lika mycket om kulturen. Hur som helst är det ett bra exempel på att sådan hemmablindhet gäller inte bara "omedvetna" normyttranden utan även sådana som kommer från ens egen hemmiljö. Det är också intressant hur ofta moraliska budskap i sovjetiska barnböcker uppfattas som genomtänkt propagandistiska, att författaren medvetet tänkte "nu ska jag skriva en bok där barnen ska lära sig att de som ljuger är dumma och de som säger sanningen är bra", medan precis samma budskap i en västerländsk barnbok skulle ses som en naturlig del av handlingen och ingenting författaren försöker mata barnen med. Så fort det inte är normalt måste det vara genomtänkt och i och med det konstruerat, manipulativt och dåligt.

Gång på gång behöver man höra på människor som missar att man förmedlar långt mer än det man förmedlar medvetet, och de budskapen som är dolda är, om jag vet någonting om hur sådant fungerar, mer kraftfulla. Tänk på det, och slå mig i huvudet om jag failar på den här punkten.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om hemmablindhet, normer, majakovskij, multik, kulturkrock, egocentri

PS. Youtube-klippet i början är episkt. Det är rätt stora namn i sovjetisk barnkultur som står bakom filmen, som dessutom baseras på moralkakornas moralkaka av Vladimir Majakovskij. Den är uppenbarligen skriven utan någon större inblandning från musan, och heter Vad är bra och vad är dåligt, som att det är bra att tvätta sina kläder och dåligt att rulla i gyttja. Det underbaraste med den är att Majakovskij är ett geni, så alla hinder till trots är dikten inte dålig. Det ni.

You and me, baby, ain't nothing but mammals

Ibland tycker jag att skriva inlägg apropå kanske nåt, men framför allt för att senare kunde säga "som jag skrivit tidigare" vid väldigt många tillfällen. Här är ett sådant.

Det finns människor som tycker att man inte ska sexualupplysa särskilt detaljerat för att sex är instinkt och man ska låta naturen ha sin gång.

Till dem vill jag säga att även om man bortser från att de som har sex "naturligt" har förmodligen lärt sig en del genom modellinlärning, kan man inte bortse att naturligt sex på instinktnivå går till ungefär så:

ta en penis
se till att penisen är hård
se till att det går att föra in den i slidan
stoppa in penis i slida
ejakulera
...
BÄBIS!

Intressant och återvinningsbart. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, sexualupplysning, instinkt, natur, reproduktion

the Ethical Slut

För några veckor sen skulle jag åka från stan till Vällingby och hade inget att läsa. Jag gick till Hedengrens för att köpa nåt och efter mycket letande gick jag ut med Den Ensamma Fallosen och the Ethical Slut (andra upplagan). Den senare köpte jag för att det kändes som en sån bok som folk trodde jag har, och eftersom jag ibland får agera konsult i frågor om alternativa relationer tänkte jag jag kunde köpa den så att jag kunde låna ut den. Jag hade ingen större lust att läsa den.

Ett tag senare ville jag läsa nåt lättläst, så jag tänkte att jag kunde lika gärna läsa den, nu när jag ägde den. Nu ska jag uttala mig, så att ni vet om ni ska läsa den eller inte.

För dem som inte har en susning om vad the Ethical Slut är kan jag berätta att det är en bok som har någon sorts standardverkstatus när man pratar polyamori i modern tid. Den handlar om hur alternativa relationer (jag ogillar uttrycket, men orkar inte hitta på nåt bättre) kan se ut, hur man kan hamna i sådana, hur man tacklar svårigheter som kan uppstå.

Jag har aldrig varit intresserad av att läsa den helt enkelt för att jag har aldrig känt att jag behövt vägledning i polyfrågor. Jag kom på att jag inte var intresserad av traditionell tvåsamhet innan jag var ute på köttmarknaden och det att komma fram till insikten var en väldigt smärtfri process. Jag har alrig känt att jag behövt rådgivning i hur jag ska göra annan än min vanliga moraliska kompass jag använder i alla sammanhang i livet, inte bara relationer. I det mån jag behövt hjälp med relationshantering har det varit vännernas fikasupport, poyfolkets relationssnack har jag känt igen mig lika lite (eller mycket) i som i vanliga relationsdiskussioner.

Nu när jag läst boken känner jag att jag inte missat någonting. Men om man är ny till hela polygrejen, om man vill få en uppfattning om hur sådant som inte är tvåsam monogami kan se ut, om man är orolig för att det inte funkar, om man vill ha råd, om man befinner sig i ett knepigt läge och vill ha tips, om man vill ha lite pepp på att det löser sig... då är boken riktigt bra.

Nämenfaktiskt. Boken ger konkreta råd och exemplifierar utan att vara dogmatisk. Boken tar upp många olika former av saker som inte är monogam tvåsamhet utan att få det att låta som att sätten som tas upp är de enda möjliga. Författarna erkänner att det kan vara svårt, att relationer kan bli komplicerade, att de ibland tar slut, att svartsjuka kan vara ett problem. Kärleksfulla långvariga relationer lyfts fram med samma naturliga tilltal som kortvariga och ytliga sådana. Och det som gör mig gladast är att författarna lyckas förmedla synen på at alla relationer är värdefulla - djupa och ytliga, korta och långa, med eller utan sex, intensiva eller lugna. Alla relationer är relationer, inte bara sådant som påminner om konventionell kärlek. Det är för många svårhanterliga tankar framförda påe tt ytterst lättsmält sätt.

Det var länge sedan jag läst någonting som framställt alternativa relationer så lockande, jag förstår verkligen varför så många har blivit frälsta av just den boken.

Nytta jag haft av the Ethical Slut: -is
Nytta bokens målgrupp kan ha: -is -is -ibus -ibus -ebus

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om ethical slut, the ethical slut, polyamori, relationer

Många kommentarer om sex och samlevnad

Jag har just sett TV-inslaget som är roten till hela RFSU-diskussionen. Och läst en del av kommentarerna.

Kort

• Dagen efter-piller avbryter inte graviditeter. Lär er det nångång.
• De finns för övrigt att köpa receptfritt. Oavsett hur gammal man är. Utan att föräldrar informeras.
• Man ska tydligen vänta tills man är mogen att ta konsekvenser av sex, som graviditet. Att man skaffar dagen efter-piller räknas inte som att vara mogen och ta konsekvenser.
• För övrigt borde man kanske sluta formulera att man tar dagen efter-piller efter oskyddat samlag, utan kanske prata på ett sätt som inte signalerar att man medvetet struntat i kondom.
• Vad bra att inramningen till programmet tycker det är roligt att säga "fittfakta" och "kukkunskap". Ojojoj.
  
• Kan folk snälla sluta visa omtanke om flickor som pressas av sina killar genom att försvåra tillgången till dagen efter-piller? De flickor som har det problemet behöver nog annan hjälp. Och dagen efter-piller. De flickor som inte har det problemet kan också behöva dagen efter-piller.
• RFSU-snubben är så bra! Han ger så korta och sakliga svar på långa moraliska utläggningar. Nämen, dagen efter-piller är faktiskt preventivmedel. Nämen, det finns forskning.
  

Långt

Analsex
Mattias beat me to it, litegrann, men jag tänker skriva i alla fall.

Jag tror att analsex dök upp som offentligt samtalsämne ungefär när jag gick i högstadiet - jag vill minnas att till exempel Shocking Truth kom till efter att Alexa Wolf firade nån yngre tjejkompis deflorering och kompisen sa då att det var skönt, men det gjorde lite ont när killen skulle in i rumpan, vilket fick Wolf att vilja göra en film om samhällets pornifiering. Fortfarande, nu när det blivit svenne och någonting man ska testa om båda vill talar man om analsex som bacillstinn, potentiellt riskabel och avancerad sexteknik.

Det jag tycker är intressant är framför allt det att man på något sätt får till det till en polarisering mellan vaginalsex och analsex. Även de som talar om analsex på ett positivt sätt understryker att det kräver att båda vill, det ska glida, man ska gå fram lugnt, man ska kunna säga nej, man ska sluta om det gör ont, man vill inte få bakterier i urinröret.

Som om dessa punkter inte gällde vaginala samlag.

Och det här är inte ens ett retoriskt grepp, som om "ja, visst gäller det, men alla vet det så man behövr inte påpeka det". För det är många som har ont, har vaginalt penetrationssex fast det gör ont, får infektioner, inte är tillräckligt redo i kroppen. Jag har rätt bra koll på sex, och jag försökte idag komma på vad som fundamentalt skiljer riskerna med anala och vaginala samlag, i alla fall kortsiktsrisker. Jag kommer inte på nåt. Ni som har koll, visst behövs det rätt mycket våld för att skada någon seriöst under analt penetrationssamlag? Typ betydligt mer våld än vad som man realistiskt kan förvänta sig av ett par som försöker? Visst är nog risken att det ska göra sjukt ont större, men det är väl inte farligt?

Och, fortfarande, de konsekvenserna som man ska överväga angående analsex är sådant som tas som nödvändigt ont när det kommer till vanliga knull. Alla dessa råd om att mans ka vara försiktig för man vill ju inte få otrevliga bakterier på snorren - vad händer om man inte undviker bakterier? Urinvägsinfektion? Jag vill inte få det att låta som att precis alla tjejer hinkar tranbärsjuice i tyst samförstånd hela dagarna, men uvi är en vanlig konsekvens av vaginala samlag. Och det händer att det gör ont. Och det händer att man får småskador. Glid behövs, antingen naturligt eller tillfört. Det händer dessutom att man blir gravid.

Att för analsex påpeka att båda ska vilja det är förresten väldigt obehagligt. Som det eviga "öppna förhållanden är okej om båda är med på det". Man ska vara okej och med på saker man gör inom sitt sex- och relationsliv. Vare sig det är vanilj eller superqueert. Hör och häpna.

Vägleda egna barn
Poirier Martinsson talar om det både i programmet och i SvD-artikeln, i artikeln såhär:

Slutligen, om det finns föräldrar som anser det viktigt att deras barn tidigt får utforska sin sexualitet, då finns det inget som hindrar dem från att öppna de dörrarna. Men om skolan förespråkar den allra friaste synen på barns sexualitet är loppet kört för föräldrar med försiktigare filosofi.

Vad är det som hindrar honom, eller andra föräldrar med annorlunda syn än RFSU:s, från att förmedla sin egen uppfattning om sexualmoral till sina barn? Varför är loppet kört efter en dag med RFSU-informatiörer? Är det inte ett ypperligt tillfälle att diskutera sådant med barnen, de lär ju om inte annat märka att skolan inte alltid delar föräldrarnas åsikter i andra sammanhang och att barnet har varit på en RFSU-ledd lektion kan vara en bra startpunkt för diskussion om olika värderingar.

Smusselsmussel
I slutet av inslaget säger kvinnan från Hem och Skola något i stil med att "lite hemligheter ska man väl ha kvar till vuxenlivet", att sexualundervisningen inte ska "berätta allt", liksom. Trogna (polyblogga, förhoppningsvis) läsare vet vad jag tycker om att sex ska vara hemligt och spännande och gärna lita tabubelagd för att vara bra. Jag tycker saker om det här, till exempel. I det här sammanhanget blir synsättet ännu mer osexigt.

För kvinnan uttrycker uppenbarligen någon sorts omtanke om ungarnas sexliv. Det ska vara bra, de ska få upptäcka. Men hon verkar på fullt allvar tycka att hon gör barnen en tjänst genom att undanhålla kunskap från dem. Hon verkar se det som att barnen kommer få bättre sexliv genom att sex är okänt mark än genom att de vet hur man hittar klitoris, använder glidmedel eller rullar på kondom. Hemligt går före säkert.

Kanye är förresten inte död på riktigt. Läs även andra bloggares åsikter om sexualitet, sex, analsex, vaginalsex, normer, sexualundervisning, ungdomar, unga flickor, dagen efter-piller, rfsu, tell your children, värderingar

Jusstja! Jag har fått en del kommentarer på sistone som jag kanske inte hunnit svara på. Ni ska veta att jag älskar er ändå och är oändligt tacksam för all luv.

Bortom blommor och bin finns sedan frågor om moral och beteende

Meh! Blogosfären, jag är besviken! Roland Poirer Martinssons debattinlägg i SvD kom igår och hittills har inga av the usual suspects kommenterat. När Anna Anka härjade var det minsann en massa vettiga människor som brydde sig, till min stora irritation, men här kommer nåt intressant och typ den ende som kommenterar är Pelle Billing. (okej, och Pornografisk film, och Niklas Hellgren medan jag skrev, typ, okejrå.)

Nåja. Poängen är att en nisse skriver om sexualundervisningen som är för liberal och sköts av RFSU. "Vet föräldrar om att skolbarn tränas i tekniker för analsex i klassrummet?". Det är lite intressant läsning, framför allt kommentarerna. Som signaturen Småbarnsförälder som undrar "Förresten... ... vad har RFSU att göra i skolan?". Ptja, de är riksförbund för sexualupplysning, så de kanske sexualupplyser. Vad vet jag.

Både artikelförfattaren och kommentatorerna verkar tycka att särskilt det där med analsex är viktigt att lyfta fram som ett tecken på RFSU:s elitism och övrdrivet liberala inställning. Det låter på många som att första gången barnen konfronteras med fenomenet är dagen då RFSU kommer till skolan och säger att man är cool om man gör det. För att inte tala om den vanliga retoriken med analsex=farligt och skadoriskabelt, och vaginalsex är så ofarligt och riskfritt att det inte ens nämns. All my girls som haft urinvägsinfektion, svamp, underlivsirritation eller småskador av vanligt jävla vaginalsex - put your fingers up.

Fast just i fallet analsex är det faktiskt lite så att kidsen får en bild av hur det går till från porrfilm, och hur kass sexualundervisning porrfilm är ska jag nog skriva ett helt eget inlägg om. Att lära ut "analsextekniker" blir inte ens inlärning, utan omlärning, och jag hoppas verkligen inte att de som tycker att sexualupplysning är en privatsak för föräldrarna tänker att om ungarna testar analsex utan uppvärmning och glidmedel kommer de aldrig mer göra om det, och det är ju bra.

Sedan talas det också om att informationen är överflödig eller kommer för tidigt - som om man skulle argumentera mot andra skolämnen med att de som tycker det är intressant med europeiska huvudstäder kan lära sig på egen hand, eller att man inte ska pyssla med B-språk för det är ju inte direkt i mellanstadiet man kommer behöva kunna franska. Skolan lär ut mer än man behöver på vissa områden, mindre än man behöver på andra, och stor del av poängen med kunskap är att man skaffar den innan man behöver den.

Egentligen är det förstås en fråga om vad skolan ska och inte ska lära barnen, var gränsen för vad som man ska förväntas lära sig hemma går. Då är det verkligen inte sexualundervisningen som borde ryka först, utan i så fall hemkunskapen. Här har vi verkligen ett ämne för föräldraundervisningen, för pyttipanna är faktiskt nåt man borde kunna lära ut till sina ungar, likaså diskning. Det är dessutom ett ämne som ungar inte alls är beredda på och mogna för - förutom matlagning som alla minns ingår det faktiskt kunskap om "vuxensaker" som hur man skaffar och sköter en lägenhet, eller försäkringar, eller konsumenträtt. Det är kunskap som många skulle ha nytta av i vuxen ålder, men som kommer alltför tidigt för att kännas relevant. Sexualdebuten är nog mycket närmare för de flesta 14-åringar än att möblera egen lägenhet.

Jag tycker själv att sexualupplysning är en vettig uppgift för skolan, eftersom skolan är tänkt att anpassa en till ett fungerande liv i framtiden, och då är det rimligt att även sådant som livsstil, hälsa och identitets- och samhällsfrågor (och pyttipanna) tas upp och bearbetas. Hur man lägger upp undervisningen är jag inte så noga med, men jag önskar att sexualiteten behandlades som en naturlig del av sånt man behöver lära sig om livet. Det jag tycker skulle vara rimligt att inkludera skulle vara anatomi (som har med modern forskning och detaljnivå att göra, ska man kunna celldelar kan man lära sig klitoris också), reproduktion (återigen, modernt tack!), risker (och kanske inte så mycket lista på sjukdomar, utan mer "om ni gör så kan det bli så" och "om du har följande symptom kan det innebära följande"), förslag på vad man kan göra och hur (onani - ja, analsex - ja, inte behöva stoppa in nåt för att det ska räknas som sex - ja, leksaker - i mån av tid), preventivmedel (med utförliga instruktioner om hur en kondom används), att det finns alternativ till monogam heterotvåsamhet (på alla sätt man kan lyfta fram det), sexualsyn överlag (homofobi, att tjejer inte menar nej när de säger nej, hur man kan visa intresse).

Och jusstja, tänk på tjejerna! De får mer press på sig att ställa upp! Läs även andra bloggares åsikter om rfsu, sexualundervisning, sexualliberalism, sexualkonservatism, sexualupplysning, analsextekniker, tänk på barnen, skola, hemkunskap

PS. RFSL och RFSU är inte samma organisation. MVH, Tanja.

PPS. Vad RFSU lär ut kan man t ex läsa här, innan man bygger upp katastroftankar.

Anna frågar, jag har inget schema

Anna, en läsare, har flippat ut och ställt en massa frågor. Jag har verkligen inget bättre för mig, och tycker att frågorna är bra, så jag svarar.

Är det moraliskt acceptabelt att vissa får starta sina liv med stora tillgångar medans andra föds helt utfattiga?

Men, vadfan, Anna! Vad är det för en jävla fråga att starta med?!

Är det någonsin moraliskt acceptabelt att köpa sexuella tjänster om vi t ex antar att den som säljer tjänster får bra betalt och det inte finns någon hallick som snor åt sig av vinsten?

Jag har inga invändningar alls mot kommersiellt sex, faktiskt. Jag har ju själv jobbat med det, även om det var i mildare form förstås, och har inga problem med konceptet.
Det har ju också med hela "hantera sex annorlunda från allt annat i livet" att göra, som jag skriver om lite varstans, exempelvis i föregående inlägget. En ganska vanlig "om" hos folk som tycker att "sexförsäljning är okej om" (som i frågan, "om den som säljer får bra betalt) är att den som säljer inte ska påverkas av det i sin privata sexualitet. Att kommersiellt sex inte är okej om det påverkar ens sexliv utanför. Som om ens sexualitet var ens innersta väsen. Man kan säkert koppla ihop det med våldtäktsdiskursen också, Allt som är ditt, det där.
Typ det enda bra med Fråga Olle-dokumentären om porr vad tjejen som var rätt ny i branschen och pratade om att hon privat var rätt asexuell av sig.

Är det moraliskt acceptabelt att döda i följande fall; att ge dödshjälp till någon som plågas svårt och som därför själv vill dö? att döda i självförsvar? att döda 1 för att rädda 10?

Dödshjälp tycker jag personligen är okej. Sjukt svårreglerat i sådär verkligheten, förmodligen, men helt okej som koncept. Självförsvar beror väl på vilken risk man utsattes för, men man är inte heller kapabel till bra riskbedömning när man blir anfallen. Att döda en för att rädda tio låter bra rent hypotetiskt, men det är väl sällan man ställs inför dillemmat formulerat på det sättet.

Att döda djur för att få mat eller kläder, även om det innebär att dom lider?

Svårt, det här. Jag vill inte tillskriva djur samma rättigheter som människor, jag äter själv djur och använder läder. Men jag reagerar starkare om man slänger kött än grönsaker, t ex.

Finns det brott som är så hemska att gärningsmannen förtjänar dödsstraff?

Det där med brott och straff är ju rätt komplicerat, för vad vill man åstadkomma med straffet? Vill man rehabilitera brottslingen till en normal miljö, eller vill man just bestraffa eller vill man att de ska förstå hur illa de gjort någon och sona sina brott? Dödsstraff är ju rimligt om man tänker att man har någon som aldrig kan släppas ut i samhället, och man tycker att hela poängen med straff och fängelse är att hålla farliga individer borta från vanligt folk.

Anta att en mycket välmeriterad man och en mindre välmeriterad kvinna konkurerar om ett jobb i ett starkt mansdominerat yrke, är det orättvist mot mannen att ge kvinnan jobbet?

Jag är lite kluven i kvoteringsfrågan, men inte helt emot. Det beror lite på om de uppfyller kraven för jobbet - om båda uppfyller kraven är det mindre orättvist än om kvinnan faktiskt är sämre på jobbet än vad som behövs och mannen uppfyller eller överuppfyller kraven.
Sedan är det ju det där med rättvisa i enskilt fall och i större perspektiv. Mannen kanske är mer meriterad för att han har lättare att få meriterande jobb. Hur ska man resonera då?

Tycker du att vi har några moraliska förpliktelser mot andra än oss själva, eller är det acceptabelt att bara ägna sitt liv åt privata projekt som att sänka sitt handikapp i golf?

Det beror väl på hur mycket man anser att andra ska satsa på att få ens liv att gå ihop medan det enda man gör är att spela golf.
Åh, det här är ju som hela geni-diskussionen! (Isabelle Ståhl började, t ex Julia fortsatte) För å ena sidan är det något omoget att tro att man bara kan göra det roliga och andra ska ta hand om ens skit. Å andra sidan finns det ju tusen folk som får ut massor av att ta hand om andras skit, leva genom andra, agera marksupport, spela martyr, finna sitt värde i att golfspelaren ju inte klarar sig utan markstödet.

Är det moraliskt acceptabelt att staten förbjuder oss att använda droger? och hur ska vi då göra med alkoholen?

Alltså, det där med moral. Vems moral? Jag vill gärna tycka att människor ska vara fria och starka och välja. Å andra sidan kan jag inte släppa tanken att nån måste rycka in när människan tappat greppet, och knark är typiskt ett fall där folk tappar greppet. Då staten lätt får vara den som får rycka in är det rimligt att staten vill minimera antalet sådana inryckningstillfällen. Jag tänker fan inte personligen hjälpa främmande människor som knarkat ner sig, så jag tycker att staten för all del får bestämma lite där.
Jag tycker överlag att staten och kommunen och skatt och så är ett trevligt system. Det är liksom, ja, jag tycker att det är bäst att broar byggs och barn får gå i skola oavsett föräldrarnas inkomst. Men jag skulle ju aldrig palla att donera till varje ändamål som känns rimligt, varenda infrastrukturlösning i Norrland och polistjänst i nåt annat för mig inte direkt bekant geografiskt område. Då är det trevligt att kunna ge en klumpsumma och så löser det sig, så slipper jag stressa med att ha koll.
Alkohol tycker jag är ett kapitel för sig. Jag har bloggat lite om det och jag ska nog blogga mer för det är sjukt intressant hur särbehandlat och både hajpat och tabubelagt det är.

Tycker du att det är okej att sälja en produkt genom att se till att den förknippas med lättklädda, sexiga kroppar?

Det som inte är okej att lättklädda sexiga (kvinno)kroppar verkar vara det första folk tänker på när de ska sälja en produkt. Jag stör mig på det som feminist, jag stör mig på det som en människa som intresserar sig för reklam, jag stör mig på det som människa som stör sig på slentrian och autopilotlösningar. Jag har mycket lättare för reklam där man uppenbarligen har tänkt cyniskt och naket än där man verkar ha tänkt "vi har en halvsida över, vi stoppar in en halvnaken brud!". Det är väl strukturer man inte tänker på som är stabilast, va?

Är det moraliskt acceptabelt att döda i krig?

Jag tycker att krig inte är så moraliskt okej till att börja med.
Sedan har jag ju ett antal promille krigsromantik i ådrorna, sovjetta som jag är.

Känner du dig utanför ibland?

IBLAND???? Nämenfaktiskt. Jag växte upp rätt annorlunda från mina jämnåriga, och är rätt van att bara anta att jag inte vet hur normalt folk gör. Om jag inte automatiskt attraheras till ett sällskap har jag svårt att komma in, även om jag har många gånger suttit i utkanten av ett fungerande sällskap och önskat jag kände mig mer inne. Det vore behändigt. Men å andra sidan söker jag sällan tillhörighet för tillhörighetens skull, jag ryggar tillbaka när vi-känslan prackas på mig innan jag är redo, och mitt utanförskap är oftast självvald. Jag har människor att inte känna mig utanför med, och jag vet att man inte dör av att vara utanför, så jag kan leva med det.
Sedan finns det betydligt mindre självpåtagna utanförskapet i och med att jag är invandrare. Det är ju väldigt osynligt, men det är påtagligt och ibland väldigt sorgset. Oftast är det bara att leva med det, ibland väljer jag att faktiskt uttrycka det. "Oj, vad utanför jag känner mig när ni pratar så". Det beror helt på sällskapet och situationen och vad benämnandet av utanförskapskänslan kan tänkas få för resultat.

Vad tänker du på när du hör ordet kärlek?
Hur har din syn på kärlek utvecklats med åldern?

Med tiden har kärlek för mig mer och mer blivit ett paraplybegrepp för alla upplevelser över att någons blotta existens tillför lycka i mitt liv. Eh. Nåt sånt. För att uttrycka det lite torrt. Annars blir det för såsigt.

Vilken är din största rädsla?

Att dö plågsamt, att Basiron ska sluta verka, att bli mellanchef.
Det här är i alla fall mitt standardsvar. Zemfira sammanfattar nog en av mina större rädslor med "jag är så rädd för att inte hinna att hinna åtminstone någonting". Jag är rädd för att såra människor också. Oavsiktligt. Går jag in för att såra är jag en lean min såra folk-machine.

Vad skäms du mest över i din karriär?

Vilken karriär?
Jag skäms iofs över hur kass jag är på att vara psykologstudent. Jag har någonstans tappat gnistan och kan inte riktigt skärpa mig ur svackan. Jag hoppades att praktiken skulle hjälpa, men jag hamnade på en plats som är okej, men väldigt utanför mina intressen. Jag tycker fortfarande att psykologi är najs, men jag önskar jag var sådär engagerad och driven och integrerade min utbildning i mitt övriga liv som t ex min kursare Linda.

Vad är du mest stolt över?

Jag är rätt dålig på att vara stolt. Om man ser prestationer som resultat av begåvning och arbete, har jag problem med båda delarna. Jag är väldigt bra på att vara tacksamt för sånt jag fått gratis, och är väldigt medveten om att jag fått en del på konton för begåvning och sociala förutsättningar. Eftersom jag fått det gratis kan jag dock inte riktigt känna mig stolt över det. När jag väl har arbetat mig till nåt kan jag inte heller känna mig så stolt, för herregud, det var ju bara att ta och göra. Det kan ju vem som helst. Jag är på många sätt tacksam och positiv, och har lätt att inte se hinder, så när jag lyckas med någonting är det lätt för mig att bortse från alla hinder jag fått övervinna och istället tänka på alla bra förutsättningar jag hade. Vilket nog är bra i många lägen, men är kass förutsättning för att man ska känna sig stolt - snarare känns det som att jag borde kommit mycket längre med dem förutsättningarna jag hade. Om jag bara arbetade hårdare. Men arbetar jag hårdare känner jag mig inte stolt heller, för då är det ju bara resultat av arbete. Och så snurrar jag på. Jag får ibland små glimtar av insikt över att jag ändå lyckats åstadkomma saker man kan vara stolt över, som fått till en bok helt på skrev bra blogg-meriter, eller kommit in på medelavancerad på Swedish Swing Society. Sen går det över.
För ungefär ett år sedan var jag i ett väldigt knepigt läge privatlivsmässigt och jag lyckades ta mig genom saken utan att rucka på mina övertygelser, hur frestande det än var. Situationer när jag visat karaktär och viljestyrka, när jag lyckats vara en hygglig människa, sånt kan jag känna mig stolt över.

Bryr du dig om vad andra tycker?

Ja. Nej. Beror på. Vilka, när, tycker om vad. Eftersom jag har, som ni kanske listat ut, lite kass självkännedom och -insikt är jag beroende av andra i bedömningar av om jag gjort bra ifrån mig. Jag kanske inte känner mig stolt, men om Nisse tycker jag borde vara stolt så har jag ju lyckats. Det är viktigt att folk med enligt mig gott omdöme är stolta över mig, för deras uppfattning är min stödbarometer.
Men som ni kanske listat ut också är det inte så sjukt viktigt för mig att känna gemenskap och passa in och då får folk tycka som de vill. Jag bryr mig oftast inte om vad folk som inte är min danspartner tycker om hur jag dansar lindy, men jag bryr mig om vad min danspartner tycker. Förutom när det är audition, och då ger jag blanka fan i vad han tycker, för det är inte han som bestämmer om jag får komma upp en nivå eller inte.
Hela saken fluktuerar med hur jag mår, naturligtvis. Och även om jag inte bryr mig om vad nån tycker kan det ha konsekvenser jag inte känner för att hantera, och då bryr man sig ju ändå, på nåt sätt.

Om din favoritregissör får för sig att göra en film med riktigt ”elak ironi” som du inte gillar, tackar du då nej till huvudrollen?

Det beror på vad man är ironisk över, är det för att det är samhällssatir kan det bli riktigt vasst, och så undrar man varför barn mobbas. Etc.

Om man bortser från själva lagstiftningen ang. abort i Sverige, tycker du då att det är en moralisk rätt att på det här viset hindra en ny människa att från att komma till världen?

Att hindra ett foster från att utvecklas är ju, när det gäller moralisk tyngd, ingenting emot ett beslut att sätta ett nytt liv till världen. Tycker jag. Men det beslutet ses som mycket mindre dramatiskt.

Intressant. Etiketter kommer sen kanske. Fråga mer, för all del, eller önska inlägg.

PS. Mattias S svarar också!

Opt-out is an option

Om jag ska köra den här illustrera blogginlägg-kampanjen borde jag kanske satsa mer än kludd utan skiss med pennor som råkar stå på sträcka ut armen-avstånd...

Jag tänkte skriva det här tidigare under helgen, och nu känns det dessutom bloggosfären-relevant i och med Pillowtalk-Gustavs Aftonbladet-inlägg om sexspalter. Han skriver om normer som finns implicit (eller explicit) i spalterna, ett liknande tema togs som jag förstått det upp på HBTH i helgen, och jag vill också prata om en norm som finns i väldigt mycket sexualrådgivning och överlag offentliga och privata samtal om sex.

Det där med att alla antas bry sig om sex skitmycket. Bry sig om att utvecklas, om att satsa på sex, att vilja vara bra älskare, att allt ska vara spektakulärare och spektakulärare.

Man kan försöka hävda att sex är en viktig del av livet, och ett starkt inslag i livets samlade njutning. Men så är mat med, och det är mycket mer okej att prioritera micromiddag framför avancerade recept än att göra motsvarande med sex. Man kan invända att man nuförtiden känner krav på att prestera super och vara bra på precis allting, men för mig känns det mer realistiskt och igenkännbart med människor som (säger att de) inte bryr sig om att de är snygga, eller om de har bra betyg, eller om de slackar bort några år på lågstatusjobb, än människor som säger att de inte tycker att sex är viktigt. Det här är i och för sig mest en observation från kompiskretsen och behöver inte stämma in på andras polare, men jag upplever det som att det är förhållandesvis okej att inte tycka att sex inte är viktigt om man ändå inte får nåt, men är man i en relation där sex ingår ska man ha sex, bra sex och absolut helst kinky/avancerat/spännande sex.

Att säga att någon inte är särskilt bra ligg känns från allt jag upplevt som en riktigt hård diss, hårdare än att personen är kass på relationer, till exempel. Betydligt hårdare än att det enda personen kan laga är stekt ägg. Betydligt hårdare än att personen är omusikalisk, eller har en trettonårings filmsmak, eller saknar all form av Trivial Pursuit-skills.

Jag har skrivit mycket, och kommer skriva än mer, om hur jag inte är down med att sex inte behandlas som en del av livet, utan som en helt utomstående aktivitet. Precis som med andra intressen är det där med sex faktiskt någonting man måste jobba på, och bry sig om och prioritera om man vill utvecklas. Precis som med bildning kan man välja det eller välja bort det. För man kan faktiskt tycka att det inte är sådär jätteinterssant. Det går utmärkt att nöja sig med att inte bry sig om bokstavskombinationer på punkter som ska ge helt nya typer av orgasm och andra ställen än sovrummet, men lyssnar man på hur sex samtalas om verkar den möjligheten inte existera. Att sexlivet lägger sig lågt efter några år i en relation är någonting som ska tas som en elak naturlag som ska bekämpas med alla medel. Om man inte känner sexlust ska man till läkare, eller åtminstone omvärdera sitt stressade liv. Att ta sitt samlag till helt nya höjder är någonting som man är intresserad av, slutdiskuterat. Är man inte beredd att investera tiden och pengarna är man lat och snål och det är lite suspekt. Man vill nog i alla fall innerst inne. Man kan möjligtvis vara asexuell, men är man sexuell ska man åtminstone vilja ha allt. Och vara lite misslyckad om man dör efter ett liv av lagomsex.

Amirite?

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om sex, sexualitet, sexspalter, sexliv, bra sex, lagomsex, kasst ligg, bra ligg, normer

Och nobelpriset går till Pixar för deras betydande insats...

Jag tror bestämt jag ska införa en etikett som ska heta "känsla av mindre irritation". Den skulle vara lämplig nu.

SvD skriver om animerad film. Som nu, efter att länge varit synonymt med Kalle Anka (ja de säger det!), har blivit rumsren och vuxen och fucking konst. Nu. Nu nu nu! Äntligen. Efter alla dessa år av att vuxenanimation inte existerade.

Mycket ska man få läsa innan ögonen trillar ut. Snart kommer de väl säga att det finns serier för vuxna också. (Det tragiska är att de kommer göra det. Efter att serier varit synonymt med Kalle Anka...)

Det bästa är att de dessutom exemplifierar med Pixar. Sjukt vuxet, Pixar. Fucken artsy, Pixar. Metanivåer, Pixar. Referenser, Pixar.

Det är som 80-talet på 00-talet. Min definition av 00-talet, som ingen som hört den har erkänt vara sämre än bäst, är att 00-talet är decenniet då 80-talet äntligen var tillbaka varje säsong.

Sjukt intressant. Nu ska jag återgå till att porrsurfa dagensmuffin från praktikplatsen.

För tillfällen då brösten inte är bara

Min kompis Veronica skrev nyligen en Facebook-note om behåar, det där med att de flesta inte har koll på hur de ska välja en och hur viktigt det är att ha rätt storlek och att fel storlek kan leda till ryggproblem. Det lät bekant i stora drag, men det var först i och med hennes note som jag kom att tänka på att - ursäkta den billiga klyschan - FEL BH-STORLEK ÄR EN DOLD FOLKHÄLSOFARA!

Ryggont och spänningar i nacken är ju inte bara jobbiga. De kan leda till eller förstärka andra problem (sömnsvårigheter, tinnitus, huvudvärk, yrsel, stress...) och effekten på ett lands befolknings nivå är nog inte att leka med. Samtidigt är detvanligt att man inte vet hur en behå ska sitta och jag vet inte riktigt var det är tänkt att man ska lära sig. Det är ju inte nödvändigtvis så att man inser att ens problem är kopplade till behån, vet man inte att ens spänningshuvudvärk kan ha med underkläderna att göra är det kanske inte den naturligaste kopplingen att göra spontant.

Ett par viktiga och om-ni-inte-visste-det-förut-är-det-på-tiden-att-ni-lär-er saker från Veronicas note:

Jag tror att många inte vet vad de har för storlek eftersom att de finns ett sånt litet utbud i de flesta butiker, t.ex HM, de har 70-85 A-D, om man har tur. Det är såklart att många antar att D kanske är gigantiskt och att man själv inte kan ha D för då måste man ju plastikopererats.

Jag tror det vanligaste misstaget är att om en BH är för liten, säg 70B så tar man en 75B vilket oftast är fel strategi, normalt sett så ska man gå upp i kupan, (om det inte är så att den är för liten runt om), alltså 70C.

Att tänka på är också att man kan variera mycket i storlek beroende på märke och modell och att man alltid ska prova en BH innan man köper den.

Jag kan dessutom tillägga att en hel del tjejer inte riktigt har koll på hur mycket brösten kan variera i storlek under menscykeln. Och mitt bästa tips är att gå till en butik med koll och prova behåar - man behöver inte köpa nåt eller fortsätta handla i specialbutiker, men man kan få en bra uppfattning om hur behån ska sitta.

Ni vet, klassikern om att när killar köper underkläder till sina tjejer köper de för stora behåar och för små trosor? Det skulle vara liite mer roligt om tjejerna själva hade koll på storleken.

Inlägget har etiketten femensit för att det, öh, är kvinnofråga. Mycket öh. Nån etikett skulle det ju ha! Läs även andra bloggares åsikter om bröst, bh. behå, folkhälsofara, stel nacke, ryggont, tips

Här är en bild på Veronica och hennes kille Lukas. Det här är inte bara en lyckad bild (snodd utan Kajsas tillåtelse från kajsas Facebookfotoalbum), hon är så snygg på riktigt.

Mindre irritation

"Fem blad som sitter närmare varandra ger känslan av mindre irritation" säger de i Gilettereklamen. Va bra.

Annat irritationsmoment - sexualupplysningsprogram. Jag ser på Fråga Olle Dokumentär på webb-tv. Gud vet varför, för jag kan inte med Olle sen tidigare. Jag kan inte heller med Wendy som i dokumentärerna är den som åker runt och träffar folk. Wendy fnissar hela tiden och verkar tycka att allt är lite pinigt. Hon tittar rakt in i kameran och säger "jag vet inte vad jag ska säga". Tänk om programmet handlade om vad som helst som inte är sex. Godis, till exempel. Tänk en reporter i dokumentärserie om godis som uppenbarligen inte riktigt kan hantera att prata om godis, titta på godis eller äta godis inför kameran. Och tydligt visar att hon inte kan ta andras godispreferenser på allvar. Tänk dans, bilar, mode, vad som helst som inte är sex. Olle sitter mest och i Orgasmavsnittet utlovar orgasmtips, fast främst för kvinnlig orgasm, och det slutar i att heterokillar får en massa tillsägelser (ni vet, vi killar kan ofta vara för på) medan hetrobrudar antas uppenbarligen kunna läsa tankar och vara födda med bra runkteknik. Som vanligt.

Hela tredje säsongen av ZTV:s Sexuellt såg jag för ett par veckor sedan medan jag broderade handdukar åt ett par kompisar som just flyttat in i ny lägenhet och jag tyckte jag skulle pissa lite revir där. Det var faktiskt betydligt mindre töntigt, men det var fortfarande uppenbart hur vuxna människor inte kan prata sex, ens i ett program om det. Jag höll på att önska mig en atombomb i julklapp efter alla "lilla klitoris", men det fanns också tillfällen då tittarna fick vettig information, så ZTV är förlåtna.

Fråga Olle är däremot 100 % headdesk.

Jag vill inte säga "hur svårt ska det vara!?" för då kommer nån plötsligt dyka upp och föreslå att jag ska göra teveprogram om sex och relationer och jag hinner inte. Annars hade jag sagt det.

Läs även andra bloggares åsikter om tv. teve, sexuallupplysning, fråga olle, fråga olle dokumentär, sexuellt

Chatta med mig!

Chatta med mig! Det blir säkert sjukt konstruktivt. Jag kommer dessutom synas och höras i webcam. Sådeså!
20:20-ish. Idag. Stay tuned.

Senare uppdatering.
Chatten går att läsa här, programmet går att höra här.

Varför sex är coolt

"Jag ska bara prova en grej... och en till grej... och det här... orka rita om. Orka skaffa bra scanner som och duglig skärm. Det här funkar nog. Goodenough!"

Jag har dragit det här för några kompisar förut, och då har jag inlett med "nu ska jag förklara varför sex är coolt!". Helt enkelt för att jag just hade lyckats formulera vad det är jag länge tyckt varit så häftigt med sex, och nu skulle förklara för folk som kanske skulle förstå. Jag nämnde det litegrann i radiointervjun som ska sändas imorgon, men vet inte om det kom med i den färdigklippta versionen. Hur som helst tycker jag att ni ska få läsa det här först.

Jo, det som är häftigt med sex är att man fjärrstyr någon annans kropp. Jag tycker det är hur obegripligt ballt som helst. När jag låter någon ha (bra) sex med mig är det ungefär som om jag kopplade in en sladd i nacken som lät personen att via en kontrollpanel styra min kropp utifrån, som om partnern fick access till alla mina nervbanor och jag överlät honom kontrollen över min kropp samtidigt som jag är kvar i den. Det allra häftigaste är nog att partnern kan få min kropp att göra saker jag inte kan få min kropp att göra. Det är stort. Det är svindlande. Det är sjukt jävla häftigt.

Och om det där är häftigt, gissa om jag tycker det är oändligt coolt att jag kan göra samma sak tillbaka!

Jag är ingen cyberpunkdåre, men jag är tillräckligt fascinerad av kopplingen kropp-maskin för att efter en veckas praktik på Hörsel- och balanskliniken nästan se fram emot att bli gammal och få hörapparat. Insikten att sex faktiskt går ut på att fjärrstyra varandras kroppar får det att pirra i magen på samma sätt som all kroppsförlängningssymbolik som kan läsas in i japanska serier om småungar som kör gigantiska robotar. När myset lyfter i sex är det som om någon har kommit åt på-knappen; lampor tänds, ett pip, fläktarna börjar surra. Det känns som en blandning av att plötsligt hamna i passagerarsätet och att dunka sin pilotpolare i ryggen och säga att han får flyga this baby... but not a scratch.

Sex är coolt.

V.S.B.

Bästa insikten någonsin. Läs även andra bloggares åsikter om sex, cyberpunk, man-machine, sexualitet, sex är coolt, tanja förklarar hur det ligger till, mecha, stora robotar, förlängning av kroppen

Titta, jag ritat en ny, mycket mer illustrativ, bild.

Paint it black

Gustav skriver om svartsjuka, Elin skriver om svartsjuka, Niklas skriver om svartsjuka. Svartsjuka är uppenbarligen det nya svart, så jag skriver också om svartsjuka. Dessutom har Elin efterfrågat. Jag är inte helt superledig just nu, så inlägget är inte så aktivt genomtänkt, och kanske därför ganska personligt och jag-jag-jag. Men kanske inte mindre intressant för det.

Jag tror inte jag öppnar några nya horisonter när jag säger att man kan vara obekväm med hur svartsjuka behandlas i vårt samhälle jämfört med andra negativt laddade känslor. Det finns något vackert och poetiskt över svartsjuka, och man uppmuntras att uppskatta sin partners svartsjuka mycket mer än man uppmanas att uppskatta partnerns ilska. Det är ett inte helt ovanligt förekommande relationstips att göra sin partner lite svartsjuk (för det och fler goda råd - läs artikeln i Cosmo med titeln Få honom att avguda dig), medan det är sällan man får höra att man ska få sin partner att känna sig lite klädsamt arg, bedårande rädd för att bli nedspöad eller gulligt självföraktande. Mindre uttalat, visst, småddissighet kan ju t ex påpekas vara attraktivt, och jag tror det ligger någonting i att simulera negativa upplevelser. Ilska rekommenderas ju också ibland, men aldrig i termer av "gör din partner lite småarg" utan mer att man inte ska vara alltför konflikträdd och faktiskt våga ta upp jobbiga saker, inte att man ska provocera fram det eller vara tacksam om partnern blir arg. Svartsjuka är däremot en negativ känsla som hajpas öppet. Visst är det i termer av lagomsvartsjuka när det kommer till verkliga världen, men även mer extrem svartsjuka kan framställas som fin i litteraturen - ett svartsjukemord är ju tusen gånger mer ädelt än att kniva nån för pengar.

Så kan man se det.

En annan sak är att trots att svartsjuka uppfattas som ett typiskt problem som kan dyka upp i relationer finns det inte särskilt mycket samtal om hur man ska hantera den. För svartsjuka ska man helst inte hantera, den ska bara bort. Antingen ska orsaken till den bort ("Min tjej gillar att klä sig utmanande och jag blir sotis. / Nisse" "Säg till henne att hon ska tänka på hur hon klär sig och vilka signaler hon sänder ut och hur du uppfattar det, så får hon klä på sig lite. / Relationsexpert") eller så ska man utrota den ("Jag blir svartsjuk när min tjej pratar med andra killar. /Nisse" "Nisse, du är dum, sluta genast, tänk positivt, att din tjej pratar med andra är ingen anledning att vara svartsjuk så sluta med det. /Relationsexpert"), inte att leva med den. Jag pratade nyligen om poly med en journalist och han sade nåt i stil med "jag kommer även ställa dumma frågor, typ 'men blir det inte problem med svartsjuka'", och det är en av de vanligaste frågorna som ställs om icke-monogami. Frågan är ju dum, för klart det kan bli problem, precis som i monorelationer. Men det man egentligen undrar är nog "om man inte är monogam måste man ju antingen inte könna svartsjuka (hur funkar det?) eller kunna leva med svartsjuka (hur funkar det?)".

För svartsjukespelet går ut på framkalla-eliminera. Flörta med Nisse - förklara för Kalle att det ändå är han som räknas och Nisse är som en bror för dig. Det är så jag förstår det. Om Maja ger Kalle anledning att vara konstant svartsjuk på Nisse, om Kalle är konstans svartsjuk trots Majas bedyranden, rör det sig om patologi.

Och närvarande svartsjuka verkar antas vara så ohanterbar att många helt enkelt antar att icke-monogama inte känner svartsjuka, alls, någonsin. Det förklarar hur de kan leva sina relatrioner. Det ger den antagande "normisen" frikort från att behöva tänka på sin relationssyn - antingen har man inget svartsjukecentrum i hjärnan eller så har man det, och har man det behöver man inte tänka utanför mono-normen. Förresten är det överlappande med patologisering av icke-monogama (tänk Dan "anknytnigsstörningar" Josefsson eller Sara Danius häromdan).

Så kan man också tänka.

Man kan tänka, återigen, på sanktionerad och icke-sanktionerad svartsjuka. När man förväntas känna så och omgivningen förväntas bry sig och ta hänsyn (kärleksrelationer) och situationer där svartsjuka är larvig och någonting man ska arbeta bort, absolut inte någonting som andra ska uppmuntra (vänskap, syskonrelationer).

Jag är en sådan som många antar inte blir svartsjuk, och sedan blir förvånade när jag inte bara är kapabel till svartsjuka, utan dessutom inte ens försöker låtsas något annat. Däremot känner jag oftast svartsjuka i situationer där den uppfattas som gullig och lite lustig, den tas inte på allvar på samma självklara sätt som monogamfolkets partnersvartsjuka. Det blir så uppenbart hur svartsjuka inte ses som en känsla på egna villkor, utan en känsla reserverad för konceptet förhållande där den inte bara får förekomma, utan även kanske till och med rekommenderas.

För mig uppstår svartsjuka när jag känner min position hotad. Det rör sig inte om att det kommer någon ny in i bilden som kanske ersätter mig, utan att jag försvinner ut ur bilden. I min värld är det ju inte samma sak, men för monofolk är förstås ny person ett hot på ett helt annat sätt. Jag är riktigt glad att jag slipper känna så. Hur som helst är denna relationssynskillnad inte ens relevant för situationer där jag blir sotis, för mina svartsjukeanfall har rört sig om vänner. Folk jag har romantiksextjafs med - no problem. Vänner däremot... Bästa vännen minns nog hur jag morrade när han blev ihop med hans senaste och jag plötsligt försvann ur hans liv. Jag och vännen har pratat om det, han kände sig smickrad och jag förstår varför, men utomstående brukar ofta tycka det är lite gulligt. Sådär lagom inte allvarligt, och "oj vad intressant" och ingen skulle nånsin uppmana honom att se till att inte bete sig så att jag blev sotis.

Paradexemplet är dock det där med min danspartner. Det finns en snubbe jag dansar lindy med. Han dansförstår mig som ingen annan någonsin har dansförstått mig. Jag dansförstår honom episkt. Yadda yadda. För min del är det helt lugnt att han dansar med andra, men när han börjar prata om nån annan följares förträfflighet lite väl systematiskt, eller när någon följare i närheten plötsligt blir bra på nåt jag önskar jag var bra på men inte är... då jävlar. Ojojoj. Det känns i bröstet, i magen, jag vill slita benen av följaren och tvinga henne att äta upp sina dansskor. Ungefär. I somras hade partnern inte dansat med mig på ett tag, och när jag hade sett honom dansa två snygga danser med annan partner, fast han visste att jag ville, var jag tvungen att rusa från lokalen, hitta en mörk gränd och gråta lite innan jag kunde gå tillbaka. (Det småregnade också, och mitt smink rann lite)

Det som är relevant är att ingen tar det här på allvar. Ingen säger åt min förare att han ska skärpa sig. Samtliga människor jag känner skulle nog inte tycka att jag var nååågot över gränsen för vad som ör okej om jag krävde att han inte gick på kurser med andra följare. Jag känner inte att jag har rätt att ställa till med svartsjukedrama. De flesta fattar inte att jag menar allvar när jag säger att jag blir svartsjuk, och behandlar läget därefter. Partnern själv tycker det är lustigt, även om han numera har kopplat att jag inte skämtar. I wouldn't want it any other way. För visst är det sjukt jobbigt. Det rör sig om 100% äkta svartsjuka med smärta och psykosomatik och allt. Men i slutändan är det så jag tycker det är rimligt att svartsjuka ska hanteras. Som vilken annan jobbig känsla som helst, inte den läskiga undantagskänslan som inte ska få förekomma utom som krydda.

Samtidigt suger det förstås att det inte tas på allvar. Inte i mitt personliga dansfall, utan på ett större plan. För det är samma svartsjuka, oavsett om man är sotis på sin danspartner eller sin särbo, oavsett om man är svartsjuk på en vän eller ett syskon. Det gör lika ont och är lika ensamt oavsett om svartsjukan rör en relation där svartsjuka anses kunna förekomma eller en relation där det inte ska vara meningen att man känner så.

Intressant. Här ska det vara etiketter när jag pallar!

Ja! Men ni där! Jag ska vara med i radio! I P3, tisdag klockan 20:06. Repris i P2, och webbradio, info här. Här är texten, jag tror inte jag sagt hälften av det de skrivit.

25-åriga Tanja Suhinina kallar sig för feminist och poly - det vill säga polyamorös och för relationsanarki och öppna förhållanden. Tanja läser psykologlinjen vid Stockholms universitet och skriver dessutom bloggen Ablativ, som handlar om allt från sexualitet till politik och psykologi. Tanja menar att öppna relationer handlar om att inför varje ny människa vara helt öppen för att göra riktiga möten möjliga, och att det handlar om alla aspekter av möten - inte bara sex som många kanske tror. Hon upplever att hon ofta hamnar i en försvarsposition när det kommer fram att hon inte bara är positivt inställd till öppna relationer, utan att hon faktiskt lever så själv, trots att hon har en pojkvän som hon bor ihop med.

Men det lär bli något närmare det jag sa i radio. PLUS! Man kan chatta med mig! Jag är naturligtvis överlycklig över att jag får chatta-med-lyssnare för jag aldrig gjort det förut. Det blir nog sweet!