Den ene killen efter den andre

Ett av mina större shoppingintressen är gamla Starlettidningar för att de är snorbilliga och man hittar fantastisk västerländsk shoujo i dem. När jag känner mig snäll scannar jag serierna. Nu har jag hittat två nummer av en ännu mer fantastisk gammal tjejserietidning och jag måste verkligen dela med mig.

Intressant. Andra bloggar om: shoujo, shoujoserie, tjejserie, flickserie, starlet, ung och kär, den ene killen efter den andre, sedelärande

Får man ens göra så?

Det var länge sedan jag a= skrev öht och b) skrev om tidningar. Det beror på att jag a) har ett liv utanför bloggosfären och b) att Starlet är ursämst nuförtiden. Men nu ska jag skriva om en tidning, nämligen senaste Arkitektur.

Arkitektur 2-2008 handlar om hållbar utveckling och hotell. Jag har inte läst så mycket av stadsplaneringsdelen av hållbar utvecklingstemat än för att uttala mig om det, jag kanske återkommer. Däremot har jag läst om olika fallexempel på "aktiva passivhus" (bara den rubriken, liksom...). På sid 22 står det t ex om ett äldreboende där "gränsen mellan ute och inne [är] kittlande svår att definiera inifrån". Fredrik Ekman som skrev texten är säkert en välrenommerad skribent och presterar säkert jättebra i andra fall, men herregud, "kittlande svår att definiera"? Får man ens skriva så? Och nej, det blir inte konstigt för att jag drog ur det ur sammanhanget, snarare tvärtom.

Andra ögonblicket av "får man ens skriva så?" som tidningen bjuder på inträffar på sida 65 när Olof Hultin kommenterar Clarion Hotel Sign i Stockholm. "Det är en baksida som också kunde fungerat som framsida!". Jag vet att jag redan häcklat Libresses bak-och-framkampanj i min blogg, men den förtjänar att dras upp och associeras igen.

Fulscannad från senaste Cosmopolitan.

Jag vill verkligen inte sitta och dissa det enda jag gör om det här numret, men "kittlande" tillsammans med "framsida som kunde fungera som baksida" är banne mig bland det lägsta jag sett inom journalistik på ett bra tag, och jag har ändå (som framgår av bildtexten) senaste Cosmopolitan. Och där rekommenderas läsarna att "använda hans grej som din personliga sexleksak" ("grej" är kuk, inget annat). Och ändå är Arkitektur-journalisternas fail en miljon större. Piiinsamt.

Jaja, Tanja, gör bättre själv då.

Intressant. Andra bloggar om: arkitektur, dålig journalistik, kittlande, framsida, baksida, man borde inte få göra så, inte ens cosmopolitan

I am my own sexist

Det här är ett PS till inlägget om boken Skärp dig! och diskussionen om att sexism finns överallt, att tjejer inte förväntas kunna datorer, och bara för att tjejer gör någonting betyder det inte att det är jämställt.

Min burk får ibland för sig att glappa där sladden från moderkortet ska kontakta på-knappen. Då sätts datorn inte på. Då trycker jag först på knappen en miljon gånger utifall att och sedan drar av höljet och pillar på sladden tills kontakt uppstår och burken börjar surra. Varje gång jag gör det känner jag mig omåttligt stolt över att jag fixar min egen datorn fast jag är brud.

Alltså, jag tänker verkligen så. På riktigt. Medvetet. Att fan vilken l33t haxx0r jag är som kan dra i en sladd, fast jag har fitta. Otroligt tragiskt.

Så varje gång jag lyckas åtgärda felet känner jag mig jättestolt i en sekund och sedan har jag dåligt samvete resten av dagen.

Intressant. Andra bloggar om: sexism, egen sexism, självsexism, kvinnor och datorer, kan själv!

from and inspired by Annika Marklund

Jag läste nyss ett inlägg om "lagomtjejen" av Annika Marklund. Vill ni göra samma sak föreslår jag att ni går hit. Det känns så skönt att läsa när någon annan skriver någonting jag känner igen mig i och får reaktionerna jag själv brukar få. Jag hade en drajv mot den kvinnotypen för några år sedan, när jag liksom insåg allt. Jag och Annika använder olika termer, men betydelsen tycks vara densamma. Jag tänkte skriva om min relation till Duktiga Flickor/lagomflickan och sedan kanske citera en gammal dagbokstext, men nu när jag läser gamla texten är mina kommentarer 2008 överflödiga. Jag skulle inte ittrycka mig likadant nu, men close enough.

Av alla stereotypa människor som man har umgåtts med i högstadiet har Duktiga Flickor (DF) alltid varit mitt största hatobjekt.

DF är bekväma. De har bra betyg. De är alltid smala. De är alltid, kanske inte snygga, men välvårdade. Sportiga. Musikaliska. Utan att vara för mycket av någonting.

Jag kommer alltid förlora mot dem.

Jag har aldrig passat in i någon mall. Det kanske låter som skryt. Folk verkar uppfatta det så. Och jag själv tycker att det är en ganska bra egenskap. De flesta av mina vänner är svåra att placera i nåt fack mindre än ”nörd”. De flesta är inte ”originella” med flit, de behöver inte försöka sticka ut ur mängden. De gör det ändå. Jag gör det. Det är en (för mig) attraktiv egenskap. Men den är också väldigt obekväm ibland. Det tar nämligen tid att lära känna mig. Det tar tid för mig att lära känna intressanta människor.

Egentligfen skulle det här handla om DF. Nu handlar det om... Äsch, det är faktiskt relevant.

Det är inte deras fel att de blev som de blev. De försökte ju bara göra som samhället ville. Liksom, vara rätt. Jag förstår dem. Trots att jag själv har aldrig riktigt lyckats med att bry mig om det tillräckligt mycket. Jag tycker om mig själv. Men jag känner fortfarande att jag inte räcker till mot alla de där DF. Jag kommer aldrig bli som dem. Jag kommer aldrig spela instrument. Jag kommer aldrig ha normal humor. Jag kommer alltid ha ”hetsätande” och inte ”självsvält” som min ätstörning of choice. Jag kommer alltid ha skumma kläder och mitt hår kommer aldrig se fixat ut i fler än 5 dagar i rad.

Jag har alltid pratat för fort och entusiastiskt om saker jag gillar. Jag har alltid avvaktat innan jag tog kontakt med någon. Jag har alltid haft sjuka fritidssysselsättningar som, i andras ögon, var skumma nog för att jag skulle kunna tjäna pengar på att visa mig för folk på söndagar. Jag har alltid varit obekväm. Jag har aldrig varit en ”flickflicka” eller ”pojkflicka”. Jag har alltid förlorat mot DF. Alltid. Även om jag var bättre än de, så var de ändå trevligare. Renare. Mer förutsägbara. Bekvämare.

Jag är väl helt enkelt bara avundsjuk. Och önskar att jag inte var så socialt misanpassad. Jag vill också lyckas med den där bedriften att vara lagom tjejig så att jag kommer undan med mina misstag och min dumhet. Jag tycker om mig själv. Jag tycker om att jag vågar säga och göra sådant som duktiga flickor inte skulle komma undan med. Jag tycker om att människor tycker om mig för att jag kan alltid få dem att skratta. Men ibland... ibland... JAG HATAR DEM

Förlåt att jag väller det här över er. Jag har just blivit slagen av en Duktig Flicka ytterligare en gång. Det gjorde ont.

-Jag, hösten 2004

Och jag känner verkligen igen kommentarerna till Annikas inlägg, det där med folk som skulle ge mycket för att inte vara lagom. "Men Tanja, du ska ju vara glad att du är så egen och inte som alla andra" medan Tanja kokar av ilska och undrar om människan hon pratar med inser hur mycket Tanja får betala för att hon är ett cirkusdjur. Ni vet, det där att det finns för- och nackdelar med allt. Man får alltid betala på något sätt. Vettefan om jag hellre hade betalat med att vara tråkig, men kom inte och säg att man inte får valuta för pengarna om man är sådär vardaglig och ickeförargelseväckande och tycker att oskrivna regler är helt självklara.

Hur som helst skrev Annika Marklund nyligen ytterligare ett inlägg som verkligen fick mig att stanna till, ett inlägg om att se smal ut på bild och få skuldkänslor när folk säger att man är vacker på bilderna och allt det där. Det fick mig att tänka på en text av Sofia Dahlén som jag länkat till förut, om bilder vi förmedlar. Jag hade börjat på ett mastodontinlägg med det där inlägget som en av utgångspunkterna, men avslutade aldrig, lyckades aldrig fånga alla trådarna. Här är de andra utgångspunkterna.

Ett urdrag från ett inlägg av Anna Svensson...

Liv Strömquist påpekade i ett avsnitt av Pang Prego att Sex & the city som ideal är ovanligt omöjligt. Serien är fylld av kvinnor som gör härliga saker med sitt liv, som njuter. Huvudpersonen Carrie unnar sig gärna glass, röker och super. Alltså det där kvinnoidealet som Nigella går i bräschen för, härliga urmödrar som gottar sig, njuter, äter och får orgasm. Skillnaden mellan Nigella och Carrie är att Nigella inte har en poweryogande hårdbantande nykter icke-rökare som agerar henne i det egna TV-programmet. Nigellas kropp har växt med hennes karriär Sarah Jessica Parker som spelar Carrie lever ett helt annat liv än det hon gestaltar i serien. Och det vet man ju att det är en skådis men ärligt jag kopplar att Mr Big inte är hennes kille på riktigt men inte att hon spottade ut glassen när scenen var klar.

- Anna Svensson

... och en kommentar hos Blondinbella.

Kenzas inlägg är ofta oödmjuka och handlar om att försöka göra läsarna avis. eftersom hon vet att de avgudar hennes kropp skriver hon ofta "Jag gör inget speciellt för att hålla formen", " är naturligt smal", "har hög ämnesomsättning". För att läsarna ska bli avis och tänka va tur den tjejen har. Som skrevs innan kan man se på gamla inlägg att detta inte är sant, utan det sysslas med att räkna kalorier. Samt att hon inte var så smal. En naturligt smal behöver inte räkna kalorier. Hon ägnar sig åt att skriva inlägg för att göra läsarna avis genom att lägga in tex "Nu ska jag äta en chokladboll"= Jag kan äta sånt här, och ändå vara smal, avundas mig. För hon vet att läsarna avundas. Samt "Idag tänkte jag att jag skulle bjuda hela familjen på Glass, mm så gott med Daimglas =)" Betyder I stort sätt samma sak, jag äter Daimglass men är smal. Att ni inte ser hennes hintar läsare :D Sen när hon hade svarat en läsare att hon bara använder mascara la hon upp en bild dan efter där hon var osminkad. Istället för att skriva " Kolla, jag ser bra ut utan smink" så var det.. " ååh jag längtar till sommaren när man bara kan gå ut solad utan smink, som på den här bilden". Många inlägg handlar om att skryta, göra er avis och höja sitt ego. Även om hon var naturligt smal och allt det.. vilket hon inte är, så är det ett drygt beteende ändå. Hon vet att många av läsarna avgudar henne och kör på deras avundsjuka. Ni som säger att hon har fötterna på jorden är roliga. Bläddra några sidor bak i hennes blogg så ser ni de kaxiga skrytinläggen.. bara det att nu gör hon det på ett hintigt sätt istället.

- "Jag", kommentar #307 , inlägg "fjhdfingprgdmglwrmmg - Min vovve hälsar!" i Blondinbellas blogg från 3/2 2008.

Jag ska försöka knyta ihop det på ett snyggt/sammanhängande sätt, igen, och jag hoppas att jag inte trampar på någons känslor för att det är ju känsligt, det där med vikt.

Smalt är lite synonymt med snyggt. (När någon säger "vad smal du är!" ska man säga "tack", inte "ge fan i att kommentera min vikt".) Smalt är eftersträvandsvärt. Men samtidigt finns den andra sidan, att det är skamligt att banta, skamligt att falla för trycket, utseendepressen, man ska ju vara stark och feminist. Så man ska inte bara vara smal, man ska vara naturligt smal. I en värld med de här värderingarna är det ett säkert kort att satsa på om man vill göra folk avundsjuka att säga att man är smal trots att man äter, rentav klaga på det. Oavsett hur det menas är det provocerande. Man försöker ju bryta mot idealet (win!) och uppfyller det samtidigt (win!). Man säger att man är naturligt smal, men aldrig riktigt att smal är också vad man vill vara. Inte bara råkar vara.

Och en grej jag verkligen gillar med Annika är att hon tar upp det, problematiserar det, skriver att det är viktigt för henne att vara smal (i kommentarer till ovan länkade inlägget av Sofia Dahlén), tar upp det, diskuterar det, blir inte defensiv, skyller inte ifrån sig, förstår hur hennes kommentarer om att hon äter mycket och inte så bantningsvänlig mat kan uppfattas. Jag tycker att det är fantastiskt. Go, Annika!

Intressant. Andra bloggar om: annika marklund, lagomflickan, duktiga flickor, flickvänstypen, utseende, ideal, naturligt smal, hyp

Var jag skriver när jag inte bloggar här (ge mig jobb)

Jag kom att tänka på att om jag läste en blogga v någon som även skrev på andra håll skulle jag uppskatta tips på var man hittade de texterna och vad frilansaren gjorde i övrigt. Så nu ska jag skriva om sådant. Jag är ärligt talat kass på att mingla mig till skribentjobb, men igår var jag på inte mindre än två relevanta events samtidigt.

Petra Östergren hade release för pocketupplagan av sin bok Porr, horor och feminister. Jag kände naturligtvis att det var min förbannade plikt att gå. Jag är ju Phonephucker och den boken var hett stoff när jag debatterade kommersiellt sex som mest och Petra Ö är bra. Dessutom är min bästa vän ihop med Petra Ös lillsyrra som också är en gammal högstadievän till mig, så det passade utmärkt på alla sätt. Det var också riktigt trevligt, träffade folk jag inte sett sedan jag hade release, ungefär, träffade folk jag bara känt till på internet, log och hinkade tranbärsjuice. Fick veta lite detaljer om "riktiga versionen" av föreställningen jag skrev text till häromåret. Paneldebatten missade jag en stor del av, tyvärr, för jag var tvungen att gå efter ett tag. Inti Chavez Perez ville visst få tag i mig efteråt, visade det sig, synd att vi inte hann prata.

Det jag behövde dra till var hur som helst flms fest som naturligtvis var helt annorlunda och alla såg ut som en modeblogg. Inte lika mycket folk jag råkade känna där, men jag råkade läsa en kurs med en tjej som jobbar på flm för ett par månader sedan, så det där att Sverige består av fem människor varav tre bor i Stockholm stämmer fortfarande. Hur som helst fick jag av en medföljande kompis veta att de lägger upp sina texter online. Här är min. De kontaktade mig först med förfrågan att skriva om amatörporr, men jag har nllkoll på det och noll intresse av att ta reda på mer, ärligt talat. Så jag skrev om ryskt tecknat. Alexandra Dahlström nämnde en sovjetisk TV-serie jag visade för min pojkvän för bara några månader sedan. Intressant, det där med sammanträffanden. Här är hur som helst första avsnittet av serien jag skriver om. Ha kul.
Och ja, hade jag varit bättr epå att läsa mina egna texter hade jag inte låtit någon trycka antropomorfisk när jag menar antropomorf.



Jag skriver förresten för tidskriften Kritik också. Där skriver jag inte i egenskap av Ung Kaxig Tjej som skriver om SEX, och det är jag jävligt glad för. Och så får jag teckna serie, och det gör mig till Professionell Serietecknare™. Kritiks texter finns inte gratis på internet, men läs gärna om ni får tillfälle. Jag borde göra portfolio/CV och söka jobb aktivt. Men hittills har det funkat så bra med att jobben hittar mig att jag ärligt talat inte vågar bryta trenden.

I övrigt var jag imorse med i något morgonprogram i SR Jönköping angående att nummerupplyssningsnumret 118 800 skulle hotta upp sina telefonister. Helt ärligt var jag nog kass. På veckodagsnätterna ska man sova, inte komma hem från flm-fester.

Inte särskilt intressant. Andra bloggar om: ung kaxig tjej, mediehoreri, flm, petra ö, sr jönköping, kritik, tidskriften kritik, nu pogodi

"Skärp dig!"

Bild snodd från bokens hemsida på förlaget.

Jag såg den på Akademibokhandelns genushylla i december och ville ha den där och då, men det blev först förra veckan. Den var inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men jag är glad ändå. Det var längesedan jag läste någonting med så högt igenkänningsvärde.

Boken handlar om sexism i tekniska miljöer *zoom* på tekniska utbildningar på högskolor *zoom* en datautbildning i Sverige *zoom* en diskussionstråd som behandlar vissa visor i en sångbok kallad Manualen. Främst gäller diskussionen "Lilla Ida". Erson själv är tveksam till att ha texten till den i boken, eftersom det medför att texten sprids. Jag är lite tveksam till att ha den i bloggen, men väljer det ändå. För att ni ska förstå storheten med första kommentaren som ett inlägg som klagar på visans innehåll får.

När som sädesvätskan rinner nerför magen,
lilla Ida hon var bara 14 år.
Och jag ser på henne att hon är rätt tagen.
När jag smeker upp min kuk mot hennes lår.
Hennes ögon äro fyllda utav smärta.
Hennes matta äro fylld av hennes blod,
Och då tänker jag på gamla horan Bärta
i vars fitta man fick in ett matsalsbord.

Ja, det var alltså texten. En Sara skriver att hon inte vill sjunga om våldtäkt och första svaret i den ganska långa tråden inleds med "Först så måste jag bara ställa frågan hur du kan säga att Lilla Ida handlar om en Våldtäckt. Det är vad jag kan utläsa av texten inte det minsta av våldsinslag i denna visa.". Någonting jag alltid avskytt med den här debatten är hur de som står på Den Yttrandefria Sidan gör sig dummare än vad de är. Det vore en sak att hävda att det faktiskt går att tolka visan annorlunda, men att påstå att han inte kan se våldtäktstiolkningen är nog inte det smidigaste som signaturen Johan har gjort i sitt liv.

Resten av diskussionen (som den intresserade kan läsa här) har vi sett förut. Det är "vadå hon kanske njuter av smärta". Det är "jag har en släkting som dog på Estonia, ska vi förbjuda folk att tala om Estonia?". Det är "tjejer har sjungit den här och andra Phula visor och tyckt de var roliga". Diskussionen är från 1995 (min bedömning, jag tror inte det exakta årtalet står någonstans) och visst handlar boken om tekniska utbildningar, men this could be anywhere. Anytime. Anyone. This could happen to you. För som sagt, boken största styrka i mina ögon var att den fångade upp så mycket jag kände igen.

När Erson skriver om olika mekanismer i mansdominerade miljöer, om hur man anpassar sig som kvinna, om hur man kan försöka påpeka sexismen och hur man bemöts då känner jag igen allt, alla grabbdominerade sammanhang jag varit med i. Hur sexismen osynliggörs, hur man är sexfientlig och saknar humor om man inte skrattar åt precis varje skämt som handlar om att tjejer inte riktigt räknas som människor, hur man så gärna vill vara en av grabbarna, samtidigt som man alltid är tjejen. Hur man skrattar tills det börjar fastna i halsen och "no girls on the Internet" inte är kul längre. Hur grabbarna i bästa fall är välvilligt genusmedvetna för att nästa sekund köra över en med sin manlighet. Hur de blir defensiva när sexismen påpekas.

Nyligen var jag på en föreläsning om mångfald i en sal fullspäckad med just unga lovande teknologer. När föreläsaren beklagade sig över att hon hört att det på KTH sjungs en visa om en man som svänger sin kuk, men inga om fladderfitta kommenterade en manlig teknolog att det (jämställdhetsdebatten?) ibland går för långt när folk börjar "se kön i allt". Man behöver inte ens ha hört visan i fråga för att inse att det inte är så långsökt att "se kön" i en sång om en man som svänger sin kuk. Men visst är det ibland lättare att låtsas inte se det uppenbara.

Är man tjej i mansdominerad miljö tvingas man att göra det förr eller senare. Som kille i mansdominerad miljö löper man mycket lägre risk att öppna ögonen. Och man har all anledning att vara glad - av det jag snappat upp har studentkulturen rensats upp sedan diskussionen om "Lilla Ida" utspelade sig på ett forum vid anonym teknisk högskola i Sverige. Men flickor finns fortfarande inte på internet, tekniska utbildningar har fortfarande betydligt färre tjejer än killar och jag kan fortfarande känna igen mig i Eva Ersons bok.

Jag har inte läst hela boken pärm till pärm, så jag tänker inte sätta mitt liv på att jag inte missat någonting viktigt, men av det jag läst ger boken en mycket bra översikt. Från den stora bilden med idéhisotria, kvinnors och mäns väsenskillnad och varför teknik räknas som männens domän till detaljerad analys av internetdebatten. Erson har åsikter och uttrycker dem ibland, men är noga med att skilja på vad hon tycker som privatperson och vad hon tycker som decent i svenska med genusinriktning. Kort sagt tycker jag att det är en bok som kan klart vara värd en genomläsning, inte minst om man är tjej i grabbdominerad miljö och börjar känna att någonting är off, utan att riktigt kunna se mönster.

Eva Erson
Skärp dig! Språk och kön i utbildningsmiljö
Norstedts Akademiska förlag, 2006
ISBN: 91-7227-461-1
Betyg:
Igenkänningsfaktor: -is -is -ibus -ibus -ebus
Språket: -is -is -ibus

Intressant. Andra bloggar om: eva erson, skärp dig!, skärp dig, språk, kön, utbildning, sexism, sexism på tekniska utbildningar, no girls on the internet, rå men hjärtlig jargong, har du ingen humor eller?

PREVED MEDVED!

Nu ska jag berätta för er om relevant rysk kultur.

FAKTARUTA: INTERNETMEME
En internetmeme är en text (en bild är en text) som sprids på internet och muterar. Om ursprungliga memen är "Longcat is loooooooong" kan variationer vara till exempel "Shortbus is shrt" eller att man gör nya bilder med longcat-tema.
Läs mer på Nördwikin eller Encyclopedia Dramatica.

Det här inlägget handlar om en meme som helt klart hör till världens största och det är PREVED. Nu är det sannolikt att läsaren tänker "jag har koll på internet, och det där har jag aldrig hört någonting om", men det är för att läsaren inte surfar ryskspråkiga internet (runet, om man är lat) särskilt mycket.

I begynnelsen fanns en akvarell av John Lurie. Bilden föreställde ett kopulerande par som överraskas av en björn som utropar "Surprise!".

Originalet

Supermemen.

Jag har aldrig sett hundraprocentigt säker information om vem som myntade ordet "PREVED" ("ПРЕВЕД", en internetesk felstavning av "privet"/"привет", "hej" på ryska) eller vem som satte in just det ordet i pratbubblan istället för Luries "Surprise!", men enligt en källa skapades bilden av användaren Lobzz på dirty.ru och ordet hade då florerat på communityt i flera år. Sättet att felstava på är mycket typiskt för runet.

Oavsett vem som är skaparen blev memen snabbt populär, började mutera och skapa nya ord. Björnen döptes till exempel till MEDVED (МЕДВЕД, jfr медведь), alltså precis vad björn heter på ryska minus mjukhetstecknet i slutet, för att passa ihop med prived. Även "krasavtjeg" ("КРАСАВЧЕГ"), internetförvrängd "snygging" ("красавчик") blev ett ord förknippat med meme, ofta använt i hälsningsfrasen "preved, krasavtjeg". Versaler eller gemener spelar ingen större roll.

Om Lobzz-spåret är rätt skapades bilden 3 februari 2006, klockan 12.12 moskvatid. Det kan ge er lite tidsperspektiv på memens omfattning när vi nu går in på en av mina favoritinternethändelser genom tider - konferensen med Vladimir Putin som hölls 6 juli 2006 i samarbete med runets största internet portal Yandex. Möjligheten att ställa frågor öppnades 30 juni, tanken var atthelt vanliga användare skulle lägga upp frågor och sedan skulle alla tillsammans rösta fram sina favoriter. Presidenten skulle då svara på de populäraste, utan moderering.

Fin tanke, men man ska inte lägga makten över sådant i händerna på internet. Det blir lätt att den klart populäraste frågan i kategorin "armén/försvarsmakten" (och då talar vi om ett land där alla frågor som rör det militära är mycket laddade och en värnpliktsreform är på gång) blir "när kommer Ryska Feredationen börja använda gigantiska människoliknande robotar i försvar av sina gränser?". Det slutade med att själva presskonferensen modererades, och frågorna som ställdes blev handplockade bland de hyfsat populära, snarare än de som internet mest ville ha svar på. Efteråt blev presidenten utfrågad av journalister som förgäves hade väntat utanför och det var då vi fick veta vad presidenten tyckte om Cthulhus uppvaknande (presidenten är misstänksam mot allt övernaturligt), inte fick veta när presidenten hade sex första gången (han mindes inte, men han mindes när senaste gången var, däremot tänkte han inte berätta) och hur det blir med de där gigantiska robotarna (det är inte uteslutet att människoliknande robotar kommer att användas i framtiden, men den mänskliga gränsvakten kommer alltid vara viktigast).

Cthulhu-frågan kom för övrigt på fjärde plats med 16 682 röster och robotarna knep den totala andraplatsen med 26 602 röster. Frågan som låg på förstaplats med 28 424 röster och aldrig besvarades var "PREVED, Vladimir Vladimirovitj! Vad anser Ni om MEDVED? / KRASAVTJEG". Vi som röstade blev förstås mycket besvikna.

Men memen levde vidare oavsett Putins brist på engagemang, den lever fortfarande. Orden och den karaktäristiska björnposen (som ett Y, ungefär) har setts både på omslaget till ryska Newsweek och i en hel del marknadsföring, som i "PREVED, INTERNED!" i reklam för diverse internetleverantörer. För att inte tala om husväggar, artiklar och rubriker, både på internet och i gammelmedia. PREVED enar runets användare - från "vanliga människor" till internördar, till politiska konspiratörer och 2ch-anonymer. Jag har svårt att hitta motsvarighet till meme-genomslag i någon annan internetkultur jag har koll på, men det närmaste jag kommer är lolcats. Lolcats är spridda över olika internetkulturer och grundas också på felstavningar ovanpå bildr på djur, men de kommer inte i närheetn av PREVEDs storhet. Vare sig i spridning eller i mängden bottnar.

Sås.
"Sås" är också en meme, på sätt och vis. Kommer från engelska "source" som blivit till "sauce" som direktöversatts.

Sås.

Sås.

Sås. Mycket överkurs.

"Alucard, det var inte det här jag menade när jag bad dig att ändra din image till någonting mer modernt". Också överkurs, fast på annat sätt. Sås.

Sås.

Tack, Tanja, vad mycket nytt jag lärt mig och vilka fantastiska nya perspektiv jag upptäckt! Allt tack vare dig!. Andra bloggar om: preved, medved, interned, internet, internetmeme, meme, val av rysslands nästa president medvedev

Relevant till era intressen:
Ett besök i bloggosfären. Om ryska bloggar - D-uppsats från Slaviska institutionen på SU. 2006. Mycket citat på ryska, suxxx 2 b u.
Engelska Wikipedia om PREVED
Artikel från Moscow Times som förklarar bl a "lär dig albanska".
Padonki-slang på svenska Wikipedia. Fast med faktafel, PREVED-bilden är inte ursprunget till språket, utan helt tvärtom.