En sak pappa har lärt mig

Min pappa har i ärlighetens namn mest varit känd för att inte vara särskilt närvarande i mitt liv, eller inte låta mig vara närvarande i hans. Hittills har listan över saker han berättat först efter att de ägt rum (och ibland som svar på direkt fråga) innehållit sådant som äktenskap och barn. Men för all del även att han varit på minst två av Scorpions-konserterna i Leningrad 1988. Och fram till att jag flyttade till Sverige tillbringade jag varje sommar hos honom, farmor och gammelfarmor, så just i barndomen fick jag vara med pappa en hel del.

För några år sedan berättade han spontant om sin barnuppfostransfilosofi. "Jag var ju inte mycket till pappa" sade han med den avslappnade ärligheten som framgångsrika akademiker kan frammana när de pratar om hur de inte deltagit i sina barn uppfostran. "Men det fanns en grej som jag tyckte var viktig, som jag verkligen försökte att göra konsekvent med dig. Att du skulle slippa göra saker du inte ville. Det skulle inte behövas mer motivering än 'jag vill inte', ville du inte så skulle du slippa".

Jag minns såklart massor av tillfällen där jag blev tvingad till saker som barn, eller bara medsläpad utan att någon frågade, men det mesta gäller ändå grejer jag faktiskt behövde göra. Gå på dagis, snöra skorna, göra läxor, åka tre dygn tåg för att förflytta mig mellan mamma och pappa. Men jag minns faktiskt rätt få tillfällen där jag tvingades att göra "roliga" saker jag inte tyckte vara kul, bära kläder jag inte tyckte var fina, eller läsa böcker jag inte ville läsa. Nu när samtycke i sexuella situationer återigen diskuteras i media tänker jag att om man som ung farsa skulle fokusera på nåt, så är detta med att få inte vilja ändå rätt bra valt.

(Gäller för övrigt mamma med, som förutom att lära mig integritet även fick dra det mindre roliga lasset att faktiskt ta hand om mig och uppfostra mig i vardagen)

Jag vill jobba i ett pannrum

Jag har sedan alltid lovat ett band jag känner att jag ska översätta Kino-texter åt dem. Kino är ett perestrojkaband, ni har kanske hört talas om dem för de är ett av de största och viktigaste perestrojkabanden. De gör exempelvis finalsången i Assa. Eftersom jag och en kompis från bandet såg Assa i veckan kom vi in på det dära med texter som ska översättas, så jag har satt igång med att lyssna på Kino lite extra.

Jag har alltid gillat Kino och är väl rätt inlyssnad på dem till att börja med, men nu var det längesen och att höra mycket samtidigt fick mig att se vissa sammanhang. Som att frontmannen Viktor Tsoi rätt uppenbart har vinterdepression*, för att ett genomgående tema är hur vidrigt det är med vinter och hur bra det är med vår och sommar. Någonting jag alltid känt igen mig i, men inte tänkt på hur stort tema det är. Någonting annat som jag tänkt på är hur Kinos subversivitet är tänkt att göras. Viss revolutions-, krigs- och hjälteromantik är visserligen en röd tråd i deras texter, i "Jag vill ha förändringar" och "Vi tar över härifrån", det är en röst från en ungdomsgeneration reda att bryta med världen de föddes till. Det mest konkreta motståndet, och även det någonting som genomsyrar en stor del av texterna, är dock att driva runt och göra så lite som möjligt.

Det är typiskt ett tillfälle där konst ska ses i sammanhang för att förstås. I Sovjet var arbete ett centralt, heligt begrepp. Det var ju arbetarnas och böndernas land. Under Andropov (han var generalsekreterare 1982-83) skärptes synen på arbete efter att ha varit softare under Brezjnevs tid, min släkt har mints den tiden som "då det gick kontroller hos frissan och var man där på arbetstid kunde man hamna i trubbel". Arbete som meningen med livet var hyllat av såväl regimen som många regimkritiker. Sånger om att slacka runt är i detta sammanhang långt mer subversiva än de först kan verka.

Och jag tänker att de svenskar som idag kritiserar arbetslinjen och hyllning av arbete som rättighet, de skulle gilla det Tsoi har att säga.

I Sovjet var sånger som hyllar olika yrkesgrupper lite av en egen genre, och Jag vill jobba i ett pannrum (Spotify, Youtube) är Tsois bidrag, kan man säga. Här får ni en översättning som är ca lika sjungbar som originalet. Originalet ska lätt upp på min Absolute Gå Till Jobbet En Måndagmorgon-spellista.

Jag är lack på att traska till jobbet,
Varje dag klockan nio till jobbet
Jag har en lösning,
Jag vill elda i ett pannrum, i ett pannrum, i ett pannrum
Jag vill elda i ett pannrum, i ett pannrum, i ett pannrum
Jobba ett dygn vila tre, vila tre, vila tre
Jag vill elda i ett pannrum, i ett pannrum, i ett pannrum
Detta är eldares sång
Detta är eldares sång
Detta är eldares sång
Detta är eldares sång

*Inte så rock'n'roll som psykiskt besvär betraktat, förstås. Han dog också en väldigt orock'n'rollig rock'n'roll-död. 1990 kraschade han med sin bil eftar att ha somnat, av trötthet av allt att döma, bakom ratten.

I Sovjetryssland approprierar kulturen dig

Min kompis Tomas Antila hade 30-årsfest med tema ironi. Jag hade svinkul och försökte vinna alla tävlingar för att man ska aldrig ge mig tävlingar. Då det inte fanns några män under 25 på festen missade jag min möjlighet att sopa hem bästa ironiska 30-årskris, så jag fokuserade på ironisk tatuering. "Rita mig en svanktatuering!" sa jag åt min BFF. "Vad ska jag rita?", frågade en av de väldigt få av personerna på festen om inte var serietecknare. "Stjärnor!" skrek jag. Jag tänkte först typ Rihanna i Shut Up and Drive, men ändrade mig på vägen: "Och hammare, och skäran!".

"Och veteax" hade jag till, när han höll på. Han suckade och sade att jag skulle få ett hakkors gjord av kukar.

Jag blev förstås överförtjust över det färdiga resultatet och försökte göra en fin coverbild till Facebook, men det blev svårt, och jag började under processen fundera på vad den eventuellt skulle sända ut för signaler. Sen kom jag på att jag ändå tänkte skriva om varför just jag, men inte vem som helst, får göra en ironisk tatuering med hammaren och skäran.

Jag har länge känt mig väldigt obekväm när jag konfronterats med personer som uppsluppet använt och konsumerat sovjetisk kultur och symbolik. Jag kunde dock inte sätta ord på obehaget till senaste månadernas diskussion om cultural appropriation i samband med Miley Cyrus twerking med mera, och "indian"-inspirerade huvuddon med fjädrar. Det är först nyligen som det slog mig att det som händer är precis cultural appropriation, det är bara att det är rätt sällan som kulturen ifråga är Sovjet.

Jag blir ju exempelvis aldrig lack på personer som faktiskt verkligen intresserar sig för sovjetisk kultur och vill prata om det med mig. Det är mer än okej, för det är sällan det händer och det är massor av kulturellt kapital hos mig som annars bara samlar damm. Men oftast så är det typ nån som ba "jag älskar Sovjetiska affischer!" och så är det uppenbart att "sovjetiska affischer" är i hens ögon exakt all affischkonst med kyriller på som typ gjorts mellan 1920- och 80-tal. Det personen är ute efter är ju egentligen laddningen, själva grejen att det är från Sovjet, och Sovjet är lite farligt och spännande.

Tobbe i Äkta Människor vet nog ingenting om affischerna på sina väggar utom att de typ är coola och stilrena och från Sovjet å så. 

Jag funderar på parallellerna till ett sammanhang där man ofta pratar om cultural appropriation - när vita trygga personer snor från svart amerikansk kultur. Det som av trygga vita ses som en del av kulturen är för personerna som skapade kulturen en del av livet. Att det anspelas så mycket på våld, och sälja knark, och sitta i fängelse beror inte på att man vill verka cool, det beror på att allt detta är en del i livet man lever. Inte en accessoir man kan ta på och av. Alla de orden och uttrycken som tycks höra till kulturen hör egentligen till livet.

Jag tänker att det som stör mig är två saker. Dels det falska ytliga intresset, att de personerna som pratar Sovjet med mig sällan egentligen är intresserade av vad jag har att säga om Sovjet. De nöjer sig med att lyssna på en cool MP3:a, men ryggar tillbaks såfort man föreslår att de ska läsa på såpass mycket att de lär sig om ifall låten är en snordrypande krigsballad eller en finstämd hyllning till en yrkesgrupp. Den väldigt aktiva oviljan att faktiskt lära sig någonting om en kultur som man gärna använder som accessoir. Då känner jag mig också som en lättavfärdad accessoir. Coolt att du gått på dagis i Sovjet, Tanja, men försök inte berätta nåt om Mosfilm.

Dels är det förstås att man snor symboler för att få en bit av ett sammanhang (röd stjärna är ju inte coolt i sig, den är cool för att den är en sovjetisk röd stjärna), men man har som västerlänning friheten att bestämma vilket sammanhang man vill få med och vilket man vill välja bort. Det har ju inte jag, på samma sätt. För mig finns sammanhanget alltid med; i mina föräldrars liv, i mina far- och morföräldrars liv, i deras föräldrars liv. Böckerna jag läst och den första musiken jag minns. Min barndom, mitt blod. Och när jag skriker att jag vill ha hammaren och skäran som ironisk svanktatuering handlar det också om att synliggöra någonting som alltid finns under huden. Ett sätt att hantera att jag både är svensk åttitalist och perestrojkabarn. Att hantera att det som är det enda landet jag har hemlandskänslor för också är en kommunistisk diktatur. Jag kan inte riva ut symbolerna ur ett sammanhang. Cultural appropriation är i det här fallet att ta sig friheten att göra det.

(Av ren slump - om du inte har nåt att göra i Stockholm ikväll så kan du kolla på asbra sovjetisk hipsterfilm på Cinemateket)

Varför är jag poly

Jag skriver ofta om poly i allmänhet och det är nog uppenbart att jag tycker att poly är bra. Jag kan också tillägga, eftersom det inte framgår lika tydligt, att jag inte ser poly som identitet och har inget inre behov av att använda ordet poly. Jag gör det i och med att jag har tagit en offentlig roll som förespråkare för icke-monogami, och ordet är kort och klatchigt. Personligen uttrycker jag det hellre som "jag jobbar inte monogami". Hur som, jag nämner det ju i olika sammanhang, ofta privat, men skrtiftligt på bloggen har jag aldrig tydligt skrivit varför jag håller på med detta. Så jag tänkte jag skulle förklara varför poly funkar för just mig.

Jag vill aldrig lämna någon man älskar

Den huvudsakliga anledningen för mig är den här enkla: jag vill inte behöva lämna någon jag älskar. Det är också i den här frågan jag har störst beef med (seriell) monogami som ideal. Jag kan förstå att man på individnivå, i konkreta situationer, kan välja att lämna en person man tycker om för att vara med en annan person man tycker om. Vad jag inte förstår är varför detta beteende upphöjs till en dygd. Jag tycker verkligen inte att idealet ska vara att lämna en relation innan man går in i en annan. Jag skriver verkligen inte under på den människosynen, och jag vill helst inte leva i en värld där det förespråkas att lämna personer man tycker om. Återigen, inget ont om enskilda situationer, men som ideal är detta äckligt och främmande för mig. (Dagens psykologfråga i DN, relevant. Varför lämnar inte hon partnern? Vafan skulle hon göra det för, de kanske har det bra ihop?)

Att gilla nån ska inte vara en dålig grej

Jag har svårt för att börja tycka om personer, men när jag väl gillar nån går det hur lätt som helst. Jag tycker om att tycka om människor. Jag vill inte se det som en dålig sak. Jag vill inte behöva dölja det. Jag vill inte behöva oroa mig för att jag kanske tycker om den nya kollegan lite för mycket, jag vill inte behöva se känslan av att tycka om någon som ett hot mot relationerna jag redan har. Jag har ibland mött invändningar från monoamorösa om att man självklart får känna för andra, men inte agera på det. Men dels verkar det inte direkt gå till så i praktiken i många fall ("jaha, älskling, du är kär i Jocke på jobbet, men du agerar inte på det så det är lugnt" yeeah right), dels så låter det som en fruktansvärd slöseri att inte agera ut att man tycker om någon. 

Jag funkar så

Jag får ibland frågor om ifall det är svårt att leva poly. Inte för mig, för det är så jag funkar. För mig hade det varit otroligt komplicerat att försöka vara monoamorös. De gångerna jag haft den dealen har det känts fel, jag behövde ständigt vara på min vakt och jag behövde verkligen regler för att kunna manövrera det hela. Inte "men tänk efter själv", utan riktlinjer och tydliga gränser. Icke-monogami är däremot hur lätt som helst. Det är liksom bara att göra som jag vill. 

Jag har så positiva erfarenheter

Efter sisådär tio år av erfarenhet finns det fruktansvärt mycket gott i mitt liv som inte hade funnits där om jag varit monogam. Jag ryser av tanken på alla relationer, människor och händelser jag hade missat om jag hade vart monogam. Ja, jag hade ju säkert haft andra erfarenheter då, men jag gillar det jag har och är grymt tacksam för allt bra jag har fått uppleva tack vare att jag kunnat agera ut det intresset jag haft för människor.

Jag behöver inte satsa allt på en relation

Jag behöver inte i varje enskild relation tänka "jamen kommer jag få sex, och tevekväll, och nån att ringa där jag mår piss?", jag kan våga satsa på nya relationer som inte ser ut att klara av en heltidstjänst på relationsfronten utan att känna att det innebär att jag går miste om någonting. Jag kan ha en längre, trygg relation och en ny äventyrlig en samtidigt. Jag tappar livslusten av tanken att om man tror att ens relationer ska hålla livet ut så satsar man på att aldrig mer uppleva en första kyss med en ny människa. Det handlar ju iofs inte om monogami, men i den normen ingår det ju också ofta att man kör lite på "det har funnits andra före dig, men du är den enda". Urrk, hemska tanke.

Rawr

Idag har DN publicerat en artikel om kurser för att bli manliga män som män kan gå. Jag är på dåligt humör idag, så jag har lovat att blogga och häckla. Förvänta er inget annat, de ska få sig en omgång av mitt hjärtas blodiga; jag ska håna mig proppmätt, jag är fräck som fan.

Men om män vågade leva ut sitt naturliga beteende, vågade leda och serva sin kvinna för att öppna hennes hjärta så skulle tillvaron bli bättre för alla, tror han.

Vadå serva kvinna, vadå öppna hennes hjärta? Är hon en bil? Ska hon opereras? Vad betyder dessa ord när man säger ihop dem? Hur undviker man män som försöker öppna upp mitt hjärta? Vad innebär det att öppna upp ett hjärta? Kommer alla dessa metaforer falla på plats? (Spoiler: nej)

– För att relationen mellan män och kvinnor ska fungera så måste det finnas en polaritet, säger Herman Ottosson. Utan polaritet blir relationen menlös och bara vänskaplig och så försvagas den sexuella gnistan.[...]För att behålla gnistan så måste mannen vara ”riktad” i sin energi, inte vara vek och initiativlös och låta kvinnan bestämma allt i hemmet och i sängen. 

[...] Nu håller han kurser för att lära andra män stå upp för sin råa kraft.

Det är överlag rätt mycket information om mannens fysikaliska egenskaper som man vet. Den är unipolär... monopolär? Nån kemist eller fysiker eller nåt, hjälp mig! I möte med motpolen frigörs energi (typ fussion, va?). Mannen har kraft och riktning, sånt räknade jag när jag läste mekanik, men vad betyder rå i det sammanhanget? Resistens? Nä, fan, så förvirrad var jag inte i KTH:s förlovade värld ändå sedan jag fick veta att kreplits är en enhet för tid och energi.

– Mäns syfte i livet är att ha en tydlig riktning, att förverkliga sig själva och att dela med sig av sin unika gåva till världen. Kvinnors syfte är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Gör hon inte det kommer hennes liv förr eller senare att kännas meningslöst.

Damn fucking right att det är kvinnors syfte. Det har jag alltid sagt *ler poly*

Kan inte mannen stå upp i sin kraft och riktning så måste kvinnan ta på sig den manliga rollen. Hon tvingas att ta kommandot. Men hon kanske inte trivs med det och så börjar hon förakta mannen.

Eller så trivs hon kanske med det. Eller så trivs kanske inte han med den förväntade manliga rollen. Eller så vill hon kanske ha en utter och föraktar kanske mannen för att han inte plockar upp sina smutsiga strumpor. Kanske. Allt kan ju hända.

”Brutal mindfulness” kallar han det för.

Hahahahahhahahahahaha. Haha. Brutal. Mindfulness. Inte vanlig mindfulness. Nej, brutal. För att det är manligt. Så jävla medveten närvaro.

Det handlar inte om att mannen ska bestämma allt, utan om att många kvinnor tycker om att bli hållna, burna och förda – som i tango, menar Herman.

Som i tango. Tango. Kan de ens dansa tango? Är det ens lyft i tango?

– Jag var totalt ”pussy whipped”, som vi säger, i åtta år. Jag levde med en ganska stark, maskulin kvinna. Jag lämnade över alla beslut till henne. Och till slut tröttnade hon på mig och lämnade mig, berättar han.

Det är så trevligt av såna där manlighetsvurmare att använda sånt språk som får dem att framstå som osympatiska så man slipper bli besviken. Förstår kvinnan fullständigt, orka va ihop med nån som inte vill bidra till relationen fucking alls och inte lämna ut sig det minsta.

– Vi män är biologiskt programmerade att sprida vår säd och efter att vi kommit så förlorar vi intresset för kvinnan en stund, säger Herman. Därför rekommenderar jag att man som man inte ska få orgasm. Då behålls hettan.

Det har jag också alltid sagt *ler poly* Men okej, skämt åsido. Ska man leva ut sitt naturliga beteende, eller ska de låta bli? Nyligen skulle man ju följa sin naturliga natur, och gå en massa kurser för att vara biologiskt naturlig. Men nu ska man tydligen inte följa det man är programmerad för (hacka Matrix!!!).  Man får inte få sikta med sin manliga mansenergi. Då bibehålls hettan. Det är i alla fall adiabatisk process, det kan jag. Tror jag. Jag frågade min kille om vägledning. Nu fokuserar han sin manliga energi på att försöka lista ut vad fan jag menar.

– Jag har inte stött på så mycket motstånd utan blir ofta positivt bemött när jag pratar om det här. Men kanske är det de kvinnor som är i sitt maskulina jag, men egentligen vill vara i sitt feminina jag, som blir upprörda, tror han.

Jaså. Tror du det? Det är typ inte att folk blir upprörda över essentialism, polarisering, väldigt underlig tillämpning av termodynamikens satser, och idén om att man måste lära sig sin sanna natur. Och denna idé om att män vill leda och fatta beslut hela tiden, annars är det fel på dem. Och detta att jag som kvinna tydligen har både ett feminint och ett maskulint jag, men av nån anledning

– Många människor lever sina liv som sovande robotar. 

Do androids dream of electric sheep? Nä, allvar, kan grabben chilla med metaforerna? Nej. 

Upyoursy

Har episk skrivkramp (dock massa idéer och tankar), men tänkte jag i alla fall skulle skriva det här korta.

Det här är alltså en video på feelgood-sidan Upworthy där en snubbe pratar sex på ett sätt som då ska ses som sexpositivt. Fyeah. Jag tycker ju illa om allt som är positivt tänk så jag har ryggradsaversion mot Upworthy. Här är för övrigt ett roligt parodi-Twitterkonto. Ja, jag vet att överlappet mellan "hata Upworthy" och "hata parodi-Twitterkonton" är stort. 

Hur som är hela videon förstås en uppvisning den PK-banalitet som Upworthy är, men den är också så jävla inte sexpositiv så jag blir ledsen. Ska det vara såhär jävla enkelt att komma undan med en massa tveksamheter bara för att man är charmig och påpekar att homosexualitet är okej? Här är min spontana lista på tveksamheter, fyll gärna i:

• Det tar inte ens 20 sekunder innan sköna snubben poängterar att det är äckligt att ens mor-/farföräldrar har sex. Eww gamla människor har sex.
• Sedan pratar har byxmyndighetsålder i olika länder, och då visar det sig inte heller vara okej att det är 13 i Japan (unga människor och sex ewww), men japaner är ju så tossiga!
• Unga människor, ta inga nakenbilder på er för det är barnporr och dessutom kan det bli pinsamt om de sprids. Obs han kommer senare påpeka att det aldrig är ens fel om man blir utsatt för sexuella övergrepp. men med nakenbilder är det tydligen rimligt att skämmas.
• Man ska själv bestämma när man ska samlagsdebutera (så jävla underförstått hetro-kif-samlag), och ingen ska få bestämma över ens sexualitet. Utom uppenbarligen folk som stiftar lagar och/eller tycker det är eww med sex i fel ålder.
• Också illustrerar han sex med den charmiga gesten när man för ens pekfinger genom en ring man gjord med andra handens fingrar. För att sex är knulleri, visas det av ställningillustrationerna sedan.
• Okej, detta med att det tar en spermie att få nån gravid, det är ju inte såhär helt så det går till, men okejrå. Det här är mest nördgnälleri pga jag redan är irriterad.

Mitt bästa sextips - om du ska va sexpositiv, var det då.

Den väsenskilda barnsexualiteten

Jag håller just på att skriva ett grupparbete om barn och sexualitet i skolan. Som vanligt när man försöker studera ämnet märker man hur känsligt och tabubelagt ämnet är.

Man skulle kunna tänka sig att förpubertala barns sexualitet skulle tas upp i böcker som antingen handlar om barns utveckling eller sexologi överhuvudtaget. Men tji får man. Ämnet undviks så mycket det går, och det går att undvika det så hårt som helt.

I mina utvecklingspsykböcker, och även i Sexologi, snuddar man vid ämnet genom att tala om anknytningsmönster som börjar redan i barndomen, samt hur barn får en könsidentitet och en sexuell läggning. Allt detta ses dock som förberedelse inför vuxenlivet, ingenting som har relevans för barnen som barn. Ingenting om lust och njutning.

När fokus är på kroppen är det knappast bättre. Man får följa könsdifferntiering i livmodern, och utveckling i puberteten. Men återigen är det postpubertala könsorgan som kopplas till njutning. När orgasmmekanismer förklaras handlar det alltid om vuxna kroppar, trots att barn är fullt kapabla till orgasm. Ejakulation förklaras med att man nu producerar spermier, men man nämner ingenting som förklarar varför pojkar inte ejakulerar de övriga komponenterna i utlösningen.

Det är som om barn inte hade någon sexualitet överhuvudtaget. Om allt sexliknande de gör bara är förberedelse inför vuxenlivet och saknar egenvärde.

För att hitta någonting om barnens sexualitet räcker det inte att läsa på om barn eller sexualitet, man måste vända sig till texter som specifikt handlar om just barnens sexualitet. Jag har fokuserat på Barnens kärleksliv från 1983 (en fantastiskt sexpositiv och trevlig bok som jag varmt rekommenderar om ni hittar den), och vi har även kollat i annat material som riktas till föräldrar och förskolepersonal. Där kan man hitta bekräftelse och bejakande av barnsexualiteten. Men jag upplever att även liberala texter påpeka att barnsexualitet och vuxensexualitet är helt olika och väsenskilda.

Utan att förklara hur.

Det driver mig till vansinne, förstås. I ena stunden förklarar man att barn kan bli kära och upphetsade, att de kan onanera och vara sensuellt nakna med andra. Och sedan bara - väsenskilt? Ibland påpekas det att barns sexualitet är mer sensuell och helkroppslig, inte genitaliecentrerad. För mig låter det inte som väsenskild sexualitet, det låter som jättekul och trevlig sexualitet. Det låter inte alls som någonting helt annorlunda från vuxen sexualitet, det låter som en del av vuxen sexualitet som jag och många andra verkligen uppskattar.

Jag tog upp det på Twitter och en bra förklaring jag fick är att man skulle kunna se det som att det som tillkommer i vuxen ålder är en fortplantsningsaspekt - att det tillkommer mer fokus på partner och könsorganen. Bra förklaring, tycker jag, men texter om barnens sexualitet får det att låta som att skillnaden är avgrundsdjup.

En faktor i detta, antar jag, är att texterna måste tydligt ta avstånd till sexuell interaktion mellan barn och vuxna. Om barn nu är sexuella, varför ska då inte barn och vuxna vara sexuella tillsammans? Hur ska man motivera det, hur ska man tydligt ta avstånd? Ja, man påpekar att likheterna är skenbara, det finns en avgrund mellan, barnens sexualitet är en helt annan sak. Och givetvis är det ingen där som påpekar att det finns massor av andra situationer där barn och vuxna funkar olika, men där barn och vuxna förväntas interagera ändå.

Det intressanta är att man samtidigt framställer mycket sensualitet barn och vuxna emellan som positiv. Att kela och smekas och pussa över hela kroppen, och känna hud mot hud, och gulla. Den är inte sexuell, den närheten, så den är okej. Där blandas inte vuxensexualiteten in. Och givetvis så låtsas man samtidigt bort att om samma vuxen gjorde samma saker med en annan vuxen så hade handlingarna uppfattas som klart sexuella. Testa att pussa en naken vuxen över ansiktet, bröstet, magen och rumpan, och försök sen övertyga sen omgivningen att du inte varit otrogen. Att detta beteende var väsenskilt från din vuxna sexualitet. Eller föreställ dig att man skulle vara fysisk med sina tonårsbarn på samma sätt man var med de när de var små. Jävlar vad "oskyldigt" gos plötsligt blir "skyldigt".

Jag menar nu inte att vi ska flytta gränser för vad vuxna bör göra sexuellt med barn. Jag tycker däremot, föga förvånande för mina läsare, kanske, att vi borde fundera på vad som "sexuellt" är.