Reefer Madness -musikalfilmen

För länge sedan i Hollywood fanns det censur och vissa saker fick inte framställas på film eftersom de var osedliga och amoraliska. Men då kom man på ett smart drag att man kunde göra filmer där man visade hur illa det gick för folk som betedde sig osedligt. Man behövde givetvis visa hur amoraliskt och djupt personerna sjönk och då var man ju tvungen att visa naket och förfall. Det var ju liksom i gott syfte, och då kom man undan censuren lite.

På trettiotalet gjordes en anticannabisfilm som hade titeln Tell Your Children. Den fick sedan några nya scener som visade lite mer hur amoraliska alla var, så man fattade ordentligt, och nyversionen släpptes under titeln Reefer Madness. Den filmen var givetvis rätt kass, och av någon anledning blev det lite av en kultfilm, åtminstone i nån krets. Jag vet faktiskt inte varför, för den är urtråkig. Alltså, även som kass film betraktad.

1998 gjorde ett gäng en scenmusikal baserad på filmen, och 2005 kom en filmversion. Den tycker jag ni ska se.

Varför? Jo, för den är svängig, snygg, smart, rolig och välcastad.

Den är inget mästerverk som folk kommer minnas om hundra år, men styrkan ligger i att filmen inte heller har så höga pretentioner. Som smart betraktad är den inte den djupaste politiska satiren som gjorts till film, men det är helt okej, helt enkelt för att filmen aldrig skryter med att den är smart. Det pausas aldrig när intelligent politisk humor dyker upp och ingen pekar på skämtet och förklarar för oss varför det är roligt. En sämre film hade funkat med sådana förutsättningar. Reefer Madness är rätt bra, och vinner verkligen på sin lågmäldhet, samtidigt som det gnistrar och glimmar när man tänker på att den släpptes i USA år 2005. Att den kritiserar USA och samtidigt verkar helt inom en USA-centrisk diskurs funkar här alldeles utmärkt. En annan film som har den konflikten är Team America, och där är jag fortfarande djupt förvirrad över vad som är bugg och vad som är feature.

Reefer Madness blandar högt och lågt på ett otvunget sätt. Jag är inte särskilt road över den mesta nakenhumorn, men jag måste ge filmen kredd för att det går utmärkt att bara garva åt män i string utan att tempot slöas ned av referenser till William Hearst. Den är smart, men aldrig smartare än åskådaren.

Så jag tycker ni ska se den. Om inte annat är den aktuell i och med alla samtal om vem som äger det offentliga rummet och att man inte får visa ammande mammor på Facebook. Orkar ni inte se hela - se bara Jesusscenen. Tyvärr är YouTubeklippet i kass kvalitet, så ni missar sannolikt Jesu fantastiska superstarspel.