En serie som har ett par år på nacken och lite föråldrad relativ hur jag känner och tänker och formulerar mig om relationer nu, men ändå ruskigt läsvärd.
I höstas blev jag erbjuden att föreläsa om icke-monogami på SU:s Sexdagar. Efter lite ängst och våndande bestämde jag mig för att göra någonting som jag allt för sällan ser i icke-monogami-samtal. Jag bestämde mig för att bara prata om fördelarna. Bara hur jävla bra det kunde vara. För är det nåt jag var supertrött på så var det att alltid hamna i försvarsposition, alltid hitta på lösningar på eventuella problem jag aldrig hade sett, alltid behöva säga att visst kan det bli komplicerat. Nu blev det inte så i alla fall, för naturligtvis lyfter det fram att det kan bli problem (exempelvis från en smittskyddsrelaterad mans håll som var tvungen att upplysa om att man ska tänka på könssjukdomarna), men det var i alla fall ett bra försök.
Jag överdriver inte särskilt mycket när jag säger att varenda jävla gång jag pratar polyamori av något slag kommer folk med skräckscenarion om hur snett det kan gå, och om jag själv inte kommer med sådana anklagas jag för att inte problematisera. Så även senast, det räknas upp möjliga svårigheter i form av "en massa barn till höger och vänster, arvstvister, hiv, någon som inte vill delta längre, någon som är psykopat, någon som känner sej blåst eller utsatt för dolda agendor" och en grannländare kommenterar att "det framstilles rimelig uproblematisk, det hele".
Jo, ja, jag kanske inte problematiserar tillräckligt för att själv hålla igång ehelt samtal, men det känns som att är det någonting som inte saknas i den här diskussionen så är det fan på väggen och katastroftankar. Jag är helt för att alla sidor ska få komma till tals, men jag känner inte att den skeptiska sidan behöver fler bidrag. Den skeptiska sidan verkar klara sig alldeles utmärkt utan att även jag ansluter mig till kören av "tänk på barnen", "man kan bli svartsjuk" eller "man kan få klamydia". Att jag inte drar upp alla möjliga problem som kan uppstå beror inte på att jag inte vet att det kan uppstå problem, utan på att andra är så ivriga att peka ut det att jag inte känner något behov av att göra det själv. Dessutom verkar de andra ofta ha svårt att tänka omvänt, alltså att lista eventuella problem som kan uppstå i monogama relationer och anse att den listan är ett argument emot monogama förhållanden, och då blir det än mindre frestande att skriva skräckscenarion.
Och visst är det intressant hur många reagerar med att känna att monogamin och kärleken (!) är hotad bara för att några få och inte ens särskilt högljudda säger att det går att leva på andra sätt än efter äktenskapsförlaga?
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om relationer, monogami, icke-monogami, polyamori, poly, mono, normer, skräckscenarion, eventuella problem, problematisering
9 kommentarer:
Hm, lustigt. Har gått omkring och funderat på varför i hela friden jag ÄR monogam. Det bästa jag kom fram till var att jag är svartsjuk på framförallt min mans tid. Så jag vill inte att han ska bli uppslukad av någon annan. Jag vill ha alla människor jag träffar helt för mig själv, jag vill vara bäst i deras liv. Samtidigt som jag förstås inte alls klarar av sådana reaktioner.
Så jag kan inte svara på varför. Ännu. Inte så intressant för dig måhända, men verkligen intressant för mig att forska reda på.
Men jag undrar. Förstår du varför man väljer att vara monogam? Finns det ett monogam-drag hos dig som du undviker. För ett polygamdrag finns hos mig som jag bara halvagerar på...just för att jag är rädd för att inte få vara i min mans centrum...för att jag inte känner några polysar. För att jag inte har några exempel och förebilder.. kanske?
Viktig poäng där med tid! Under ytligare samtal om min relation med Fredrik Stangel brukar jag ofta säga att om han har nåt problem med min otrohet är det där med att jag är "otrogen" med andra ingenting i jämförelse med hur jag är otrogen med jobbet.
Annars känner jag igen mycket av det du skriver. Jag blir också svartsjuk och kan önska att folk prioriterade mig framför andra. Men jag vet att jag oftast känner så i relationer som är lite oklara, så jag försöker lösa med att kommunicera. Eller ibland bita ihop. Monogamin skulle hur som helst inte räddat mig från det, jag har aldrig känt så om pojkvänner. Sannolikt för att dem visste jag var jag hade. Däremot har jag varit sotis på vänner en massa, och crushes, och min danspartner.
Som utomstående (dvs har ingen erfarenhet av annat än vänskapsrelationer) har jag lite svårt att se något problem som skulle göra ett polyförhållande mer riskfylldt än ett monoförhållande. Något förslag någon?
Men om det mest handlar om relationer, är vi inte lite poly allihop då? För jag har fler än en relation, flera personer jag kan prata om djupa saker med, fast på lite olika sätt. Okej, att jag inte har sex med mer än en av dem och kallar denna person för min pojkvän, men jag har har egentligen inte lust att ha sex med någon annan av dem. Och dessutom handlade det ju inte om sex, eller?
Pär Ljungström:
Jag vet inte riktigt. Jag har hört att man kan få AIDS, och att man måste lita på varandra i icke-monogama relationer.
Ylva:
Det handlar faktiskt inte ens mest om relationer, det handlar enbart om relationer och om inget annat. Som jag ser det, i alla fall, och det är ju min relationssyn vi pratar om.
Det som handlar om sex är att jag inte känner för att ge sex en särställning som gör att just sex är var "gränsen går". Dels för att jag inte är sådär jättepepp på gränser mellan en av mina relationer och alla andra. Dels för att, eh, sex är ju jätteolika och kan betyda jätteolika saker och varför just sex?
Vad som också är fascinerande är att de tre exemplen på "problem" du tar upp ("tänk på barnen", "man kan bli svartsjuk" [och] "man kan få klamydia") väl nästintill a fortiori gäller för monorelationer.
Vilket väl snarast är att inte se bjälken i sitt eget öga och så vidare.
Jag svarar exklusivitet, tid och hmm… enkelhet om jag får uttrycka det så. Inte bara positivt laddade ord alltså. För min del skulle jag vilja känna mej utvald av en enda, det känns ”mest utvalt” tror jag. Jag har bara tid att ge mig hän till en, råd att åka på semester med en varje år. Dessutom enklare i sociala sammanhang, att slippa förklara mig, slippa verka extremt genomtänkt hela tiden, ha en riktning som jag slipper försvara. Och faktiskt, jag kan inte formulera det bättre: Att ha urvalet av alla de som faktiskt bara vill ha en monorelation. Det kanske blir motsägelsefullt, men många som jag attraheras av är bara intresserade av att ha en partner i taget och skulle backa om det blev tal om poly. Så klart finns en potentiell dubbelmoral i det, då serieamori är ok, i alla fall någon som bara gammelreligiösa vågar kritisera. Sen har jag ett rejält sexuellt kontrollbehov. Inte särskilt svartsjuk, men det där med sjukdomar och barn. Det är klart att jag kan missa mycket bra saker. Men det har varit ett aktivt val. Så vitt jag förstår så skulle människor må betydligt bättre om de slapp mononormen och de som ville kunde bejaka önskan att ha flera partners någorlunda samtidigt. Fint om de gör så.
Negativa aspekter av monogami ja. Exklusiviteten, enkelheten. Kontroll och utsatthet att vara helt beroende av en enda partner. Eftersom kedjan bara innehåller två länkar så blir den ömtålig. Låsning, instängdhet, Kanske mer grisen-i-säcken-attityd. Risk för torftighet i det intellektuella, känslomässiga och sexuella utbytet. Pressen att låtsas evigt trogen och fokuserad på en person vilket kan blir svårt i längden. Det oerhörda sveket att bryta mot outtalade, kanske till och med ogenomtänkta regler om trohet och exklusivitet.
Och jag håller verkligen med om att poly ofta nämns som ett problem, bra att du vänder på det. Det jag vände mig emot i förra inlägget var din attityd att verka så frustrerad över att folk inte fattar, att du riskerar att skapa ditt eget utanförskap med den försvarspositionen och att du betraktar folk som korkade. Men om du mötts av de uttryck du serieritar så förstår jag verkligen din irritation. Ohövligt, okänsligt och respektlöst. Nu svarade jag även i förra inlägget så jag får se var samtalet fortsätter.
Jag kan förresten tillägga att det är ett litet problem i den här bloggen överlag, att det inte finns någon tydlig markering på vilka inlägg som jag menar mer akademiskt/samhällsdebattmässigt/seriöst och vilka som är mer personlig irritation som jag ofta kanske vet är inte helt i proportion mot de "riktiga" frågorna. Så ibland får man kanske intrycket att jag ser någonting som ett globalt problem och samtliga som inte håller med som officiellt puckade. Och det är inte alltid så, i alla fall inte så starkt.
=)
tanja, läst stranger in a strange land? inte ett fullödigt debattinlägg men en intressant iakttagelse om svartsjuka och vad den kan göra och hur det kanske möjligtvis eventuellt skulle kunna vara utan den. om inte annat rekommenderar jag den för att den är rolig.
pöss.
Skicka en kommentar