måndag, juni 18, 2007

Tanja är invandrare, omstart.

Freddi W skrev ett inlägg om att han kanske ska ta och sluta vara CP. Jag kommenterade och nämnde ett av små irriterande vardagsdetaljer jag måste leva med - jag är ingen "riktig" invandrare. Blogge dök upp och skrev någonting som med lite deschiffreringsskillz kunde tolkas som "du bryter inte så ingen kan se att du är invandrare". Vilket dels är kontrafaktiskt (jag kan i alla fall vara säker på att jag aldrig haft Blogge till kund) dels upprepar det jag skrev i min första kommentar.

Jaja, poängen med det här inlägget är bland annat att än en gång poängtera för alla som vill läsa att det som definierar huruvida man är invandrare är inte ens brytning, utan ifall man föddes i ett annat land än det man bor i. Jag bor i Sverige, jag föddes i Sovjet. Invandrare. Punkt. Slutdiskuterat. Borde vara det, i alla fall.

Desvärre är det inte det. Jag kommer ihåg att en kompis till mig utbrast "men du är ju inte invandrare!" någon gång på högstadiet. Det var alltså bara ett par år efter att jag km till landet och på den tiden bröt jag så kraftigt att folk hade svårt att förstå vad jag sade.

En av mina nuvarande bättre vänner är en mycket sympatisk ung man som då och då fäller kommentarer av typen "alltså, jag menar förstagenerationsinvandrare nu, inte såna som du". En (1) sådan kommentar till, och jag örfilar honom så han flyger. Om jag än behöver klättra upp på en stol för att nå, grabben är förbaskat lång.

Javisst, jag är vit och jag kommer från en relativt närliggande kultur. Jag kom inte till Sverige som flykting. Jag har lärt mig svenska tillräckligt väl för att min utomsvearikiska bakgrund inte ska märkas i skrift. Det betyder inte att invandrandet inte påverkar mitt liv.

Ta det där med brytning. När boken ska lanseras ska jag göra ett par radiogrejer. Det är okej, rätt skoj, faktiskt, men jag kommer inte lyssna på dem. Jag klarar nämligen inte av att bli så pass tydligt medvetengjord om min brytning. Jag försökte höra en inspelning av min röst förra sommaren Jag pausade efter ett par sekunder och sedan njöt jag av att gråta och vara panikslagen i flera dagar. Det handlar inte om min röst, för den gillar jag och jag får inget obehag av att höra mig själv prata ryska eller engelska. En sån där grej som egenterapin på psyklinjen kommer användas till. Blir jag tvungen att höra på min röst under inspelningen får jag väl bita ihop och hoppas på chockterapeutiska effekter.

Eller det där med studenten, jag skrev ju att jag skulle berätta mer om min pojkväns lillebrors studentmottagning, så nu gör jag det.

En vän till familjen kom dit från en annan mottagning, en invandrad familj firade sin pojke. Vännen-till-familjen berättade att storasystern hade ingen mottagning, hon bara tvärvägrade. Och nämnde i förbifarten att det var roligt att många vänner kom till sonens mottagning, för familjen hade ingen släkt i Sverige...

Jag satt bakom Fredrik och kunde för en gångs skull känna igen mig i invandrarproblematiken. Jag hade nämligen inte heller någon studentmottagning när jag sprang ut från Norra Real våren 2003.

Jag vet inte varför storasystern i den invandrade familjen vägrade, men för mig var det faktiskt inget alternativ att ha en mottagning. Vilka skulle närvara, jag och mamma? Vi hade väl säkert kunna samla ihop lite släkt till min föredetta styvpappa, han och mamma hade skilt sig ett halvår tidigare, men ett gäng människor som bara skulle närvara för att fylla en lägehet så att den inte skulle se allt för ödslig ut kändes inte som ett alternativ. Jag åt middag på restaurang med mamma och ex-styvfarsan som kom lite plikttroget. Det var ungefär så mycket barmhärtighetsnärvaro jag kunde hantera.

Det var inte precis så att jag grät blod över min uteblivna studentmottagning, det finns positiva sidor med att slippa en massa släktingar som berättar pinsamma historier om hur jag var liten, men det var inte ett val. Det var inte det att jag inte ville, det var att jag helt enkelt inte kunde. Att det fanns något som man kunde se som positivt med det är en annan sak.

När jag och mamma satt i pojkväns mors trädgård och såg på alla minglande, bufféfrossande människorna sa mamma att hon hade dåligt samvete över att hon inte dök upp på skolgården viftandes med en phät bild på mig som liten. "Det där fotot där du ska bita en bil" sa mamma, "den skulle passa". Jag sa åt henne at glömma det. Whatever. Inget hon ska ha dåligt samvete för. Förresten har jag minnen av att jag totalförbjöd henne att göra det. Vad skulle hon stå där på skolgården för, helt ensam.

Så, nej, jag kom inte till Sverige som flykting och jag planerar inte en lysande karriär som kebabhyvlare trots tidigare läkarutbildning, men jag har mina egna invandrarproblem och de är jobbiga nog för mig. Och även om jag hade pratat rikssvenska, haft ett mer internationellt gångbart efternamn än Suhinina och kunat fira studenten med släkten hade jag fortfarande varit invandrare. Det enda som krävs är fortfarande att jag är född (och delvis uppvuxen) i ett annat land än det jag bor i.

Att påstå att "att kalla någon för invandrare är som att sätta en stämpel på människan" är bara tvärkorkat. Om man upplever "invandrare" som en stämpel med mer innehåll än det egentliga bör man kanske ändra på sina egna stämplar innan man tittar förbi mig.

Puss~♥

Det här är för övrigt bilden som jag skulle haft på min studentplakat om jag hade en.
Hela skolgården hade blivit tokägd.

18 kommentarer:

stefan hallgren sa...

Jag har också svårt att tro att du bryter särskilt mycket, att din uppenbara språkkänsla skulle vara
begränsad till skrift alltså. Inte för att det skulle störa mig om du skulle ha lite rysk-brytning
i TV-soffan, men jag tror att du mest bara inbillar dig att den skulle vara såååå kraftig och pinsam. Jag brukade f.ö. själv rodna häftigt när jag hörde min egen "hemska östgötska" på band när jag var yngre (men jag tror att jag har jobbat bort den nu).

Blogge Bloggelito sa...

Kak!? Här finns ett par problem. Det ena har att göra med vilken status en invandrare har, ty det finns högstatus- och lågstatusinvandrare, begrepp som delvis ligger utanför vår kontroll. Exempelvis räknas inte européer eller amerikaner som bott i Sverige i många år och har ett fullgott språk som invandrare (och ryssar har numera mycket högre status än förr). Jämför med vem som egentligen är invandrare i USA – alla eller ingen? Är Mel Gibson australier eller en amerikansk invandrare? Han är född i New York, uppvuxen i Australien.

Det andra problemet är att brytning ibland ses som en positiv egenskap; det ger en flärd av charm och kan vara till fördel för den som har brytningen. Finlandssvenskar är ett exempel; Tiina Rosenberg bryter egentligen inte, hon pratar fullgod finlandssvenska, men det är för oss en brytning. Mycket beror på personen i fråga. I ditt fall kan jag inte tänka mig att en brytning skulle vara ett problem, ty din starka personlighet lyser igenom även då du är helt anonym.

För övrigt, om man suktar efter sympatier att det är synd om en, fan, då har man nått det svenskaste av stadier…

P sa...

Hög igenkänningsfaktor det där med att falla mellan stolarna folk förväntar sig att en ska sitta på. Konstigt att så många tänker så svartvitt när de flesta(?) hamnar i nån konstig regnbågsgradient.

Jag förstod inte riktigt varför du skäms/skräms/ogillar din brytning?

Jag hade inte heller studentmottagning eftersom jag är typ skilsmässobarn x2 fast ändå inte och är hemlös fast ändå inte. Du ser!

F.ö. är din bild en totalwrecker!

Freddi W sa...

Du är för vit och jag dreglar för lite. Vi har det inte lätt.

Tanja Suhinina sa...

Stefan Hallgren: Min brytning var väldigt kraftig väldigt länge, vilket ihop med mina egna talfel ledde till att folk inte fattade vad jag sa. Det var tillräckligt jobbigt för att jag skulle få svårt att hantera min brytning även när den numera är lättare. Men tro mig, jag bryter.

Blogge: Vad är det du svarar på egentligen? Kan inte vara mitt inlägg för det verkar du inte ha läst.

P: Men eller hur!
Om brytningen: som jag skrev till Hallgren, jag bröt galet mycket i tonåren. Sånt sätter spår. Dessutom är det en sån där ständig påminnelse om att jag alltid kommer bryta, alltid få frågan "öh, var kommer du ifrån", aldrig kunna smälta in ens om jag vill.
Bilden är mean!

Freddi: Skokräm i ansiktet och salivuppmuntrade tuggummi så är vi normala!

stefan hallgren sa...

Hade du talfel också, Tanja? Ja då var det förstås extra svårt. Jag tycker väl lite synd om dig då. Jag hade det inte så lätt heller. Jag var oäkting, rödhårig och fräknig. Life is a bitch, and then you die.

Men vi får se upp nu så att vi inte hamnar i den där Monty-Python-sketchen om jävligast barndom. Du vet skokartong på botten av en sjö and all that.

Tanja Suhinina sa...

Talfelen är sådär charmiga de med, men tillsammans med kraftig brytning blev det liksom.. öh, too much. Poängen med posten var ju annars inte så mycket att få andra att tycka synd om mig, utan mer att poängtera att jag faktiskt är invandrare.
F ö brukar jag kunna spöa de flesta i vem hade jävligast barndom-leken ^^

David sa...

ROFLMAO på bilden!!!!! 10/10!

stefan hallgren sa...

Ja ja, men jag såg faktiskt att en av dina små underrubriker var "tyck synd om mig".

Tanja Suhinina sa...

David: Or how!
Det blir ännu bättre om man känner mig från typ Zmangas forum eller så.

Hallgren: Det var sån där ironisk självdistans.

stefan hallgren sa...

Du är en tuff brud, Tanja. Och därför ska jag säga dig detta utan omsvep.
Jag föredrar att du refererar till mig som som "Stefan" eller "Stefan Hallgren". Men bara "Hallgren" har jag något emot.

Kalla det klasskänslighet.

Anonym sa...

Klart att du är invandrare! Jag håller med din definition till 100%. Folk som hävdar att man måste ha icke-ariskt utseende för att räknas som "riktig" invandrare är ute på fel vägar...

Och Blogge, Mel Gibson är en "återvandrare". Han har utvandrat och sedan återinvandrat.

DM sa...

Ah, nu känner jag igen mig. Framförallt känner jag igen min mormor som kom hit i trettioårsåldern och trots det får höra "dessa arbetsskygga/jobbstjälande/überreligiösa/svartskalliga/osv invandrare... ja, inte du alltså, jag menar riktiga invandrare!" än i dag.

Javisst, jag är vit och jag kommer från en relativt närliggande kultur.
Check, östeurope.

Jag kom inte till Sverige som flykting.
WW2-flykting för hennes del. Phett svartskallecred

Jag har lärt mig svenska tillräckligt väl för att min utomsvearikiska bakgrund inte ska märkas i skrift.

Faktiskt inte, även om det framförallt är hennes egna komplex som hindrar henne

Ordet invandrare har flera funktioner. I myndighetsspråk är det utlandsfödda. Men i dagligt tal blir det alltför ofta Dom Där Andra, och ingen vill ju erkänna att de egentligen tycker att samtalspartner är en av De Andra, därav "invandrare - men inte såna som duuuu!"

stef sa...

Jag hade en studentmotagning. Men vi gjorde nog fel. Det var inte precis tal om några släktningar i mitt fall heller eftersom ena halvan bor i Mexico och andra halvan bor i Luleå. Och eftersom jag inte hade några vänner heller. Öhm... ja det var mest vänner till familjen som kom förbi. De måste ha tyckt att det var riktigt konstigt xD Men vafan, jag ville ha fäst och käka smörgåstårta. Min mamma fixade en sån där babybild på plakat. Men det rekomenderas inte så mycket, jag menar, vad gör man av den sen? Vår står i garaget och samlar damm.

När folk talar illa om invandrare blir jag alltid rätt sur och påpekar "hallå, halvmexikan" jamen du är inte sån, vaddå sån? Vad menar folk med "sån"? En sån som aldrig är närvarande? Okej, jag bor i ett område som inte har så många invandrare alls, och jag är född i Sverige. Men liksom, jag hade aldrig blivit det om inte morsan fått stanna här. Och det tog ändå ett gäng år innan hon lärde sig språket eller ens fick ett jobb.

I övrigt, jag älskar din brytning. Pecis som jag tycker om irländsk brytning, och att höra folk prata spanska. Det låter så bra, så snyggt liksom. Man blir helt varm av att höra det. Jag önskar att jag kunde tala fler språk. Kan dock förstå att det inte är kul att gå runt med en skylt på sig som folk måste påpeka. Liksom, tack, tror du att du ska få ett pris nu?

Ingemar sa...

Ok, du är invandrare, det köper jag. Men är inte jag invandrarättling? Mina morföräldrar föddes i Svenskbyn vid Dnjepr i Ukraina. Svenskbyn grundades under sent 1700-tal av ditflyttade svenskar, antagligen från Dagö som då var svenskt. Min mamma känns svensk men min mormor var nog aldrig helt en del av svensk 1900-tals kultur. Dessutom är jag uppvuxen på Gotland - "utomlands i Sverige".

Anonym sa...

Vad som är en invandrare och inte en invandrare är ungefär lika arbiträrt som vad i gemene mans mun är "manga" och inte manga. Det vill säga, de rent tekniska definitionerna, att en invandrare är en som inte är född i Sverige men har flyttat till Sverige för permanent boende (ej räknat de "svenskar" som bara råkat födas utomlands, notera citattecknen), eller som att manga är serier som råkat produceras av japaner, för japaner i Japan, är inte de som faktiskt definierar vad folk _tycker_.

Min mor, som köpt ett hus i Frankrike för ett par decennier sen, deltar i de gamla gummornas gnäll över "turister som kommer hit och bara har ett sommarhus och ställer till det". Varvid de snabbt konstaterar att mamma inte omfattas av den definitionen. Varför? Hon pratar charmant franska, smälter in i den franska kulturen för att hon älskar den, och hon betalar skatt

I Japan vill många träffa "utlänningar" (gaijin) men kineser och koreaner räknas självklart inte in. Faktum är att i stort sett ingen förutom västeuropéer och jänkare räknas dit. Jag var med i en musikaltrupp på universitetet, och när vi satt och festade en gång sa en "Jag har en kompis i tennisklubben, och hon sa att de hade fått en utlänning till sin klubb, och då blev jag så avundsjuk och tänkte att det skulle vara så kul om vi också hade en utlänning i vår trupp! Och sen kom jag på att oj just det, Simon är ju en!". Jag räknades alltså inte till utlänning, trots mitt blonda hår, blåa ögon, och allmänt typiska "gaijin"-utseende. Varför? För att jag talade charmant japanska och smälte in i den japanska kulturen för att jag tyckte om den.

Det japanska ordet för det här: "gaijin" betyder "en person utifrån" och är ganska talande. Har man anammat kulturen och språket och smält in så pass att det inte längre känns som en "utifrån" så stämmer inte konceptet "utlänning" längre, även om den tekniska definitionen gör det. En "utlänning" ska vara en som inte passar in. I Sverige ska en "utlänning" vara en med arabiskt påbrå, svart hår, pratar Rinkebysvenska, går på socialbidrag och uppträder hotfullt. Någon som pratar klingande svenska (även om jag faktiskt kan bekräfta att du bryter lite grann, om än obetydligt), studerar eller arbetar som alla andra, registrerar våra "ehh… skit i skarpa definitioner"-hjärnor inte som "en utifrån", oavsett om han har gult, rött eller svart skinn.

Precis som att en serie med hyperrealistiska teckningar, svart, tjockt tusch och en superhjältetidningslayout inte kommer registreras som "manga" i läsarens medvetanden, oavsett hur mycket serien författades för japaner, av en japan, i Japan.

Med det inte sagt att du inte är invandrare. För det är du ju - tekniskt. Men om du retar upp dig på att folk inte obedelbart anser dig som invandrare kommer du tyvärr behöva reta upp dig mycket i framtiden. Knäppa dem på näsan och poängtera faktum är nog en bättre idé.

Tanja Suhinina sa...

Bättre sent än aldrig?

Stefan Hallgren: Kay!

Anonym 1: yo!

DM och Stef: I hear ya! Ni är bra att ha när man vill ha insideförståelse. Plus att ni säger marta saker.

Ingemar: Har någon sagt att du inte är invandrarättling?

Anonym 2: Bra jämförelse. Är du förresten bekant med Gävlemanga och mänga?

Ingemar sa...

Nä. Jag undrar mest bara själv. Lösa funderingar som inte alls har med Blogge att göra.