måndag, februari 02, 2009

Gym Class Heroes and Villains och vad vi kan lära oss av det

Poängen med aha-upplevelser och lösningar på gåtor är att de ser självklara ut i efterhand. Nästan banala. Rätt ointressanta. När man fattat petals around the rose eller green glass door är det svårt att förstå hur man en gång kunde missat det uppenbara.

Det här skriver jag för att de av er som redan hajat prylen kommer tycka att det här inlägget är ointressant, men för mig var det en stor insikt när den kom.

Håll i er.

Gymnastiklektioner är lektioner. Tanken är att man ska lära sig någonting på dem.

När jag gick i skolan fanns det några ämnen som inte riktigt var som de andra. De var såna där hobbyämnen som en del sysslade med även på fritiden, och det var nästan normalt att någon kunde se dem som kul. Bild & form var ett, och Musik och Idrott och hälsa. Men medan de första två kunde som sämst vara tråkiga, har gympan en helt egen ställning i skolupplevelsen. Tortyrkammare, viktångestkällor, get back-tajm... Jag minns att de som gillade att röra på sig tyckte att det var skoj med gympa, vi som inte tyckte om att röra på oss tyckte att gympa var pest, och det där med omklädningsrum där det gällde att byta om fort för att killarna inte skulle hinna komma instormandes är någonting som fler än jag minns (ytterligare en punkt på listan över saker som inte skulle vara okej på en arbetsplats för vuxna).

Nu kan någon komma och beskylla mig för partiskhet, typ "du tycker bara illa om gympa för att det var det enda ämnet du inte hade lätt för". Men nä, det är inte bara jag, det är faktiskt så att gympan är inte som de andra skolämnena. Gympan var till exempel den enda lektionen med uttalat och sanktionerat tävlingsmoment. Visst kunde man tävla i vad annat som helst, genom att till exempel se vem som kunde räkna flest mattetal snabbast, men jag har aldrig varit med om en mattelektion där läraren sa "nu ska Nina och Lasse här, som är duktiga på matte, dela upp klassen i två lag och så ska ni tävla mot varandra, och laget som förlorar ska minnas att det inte är att vinna som är viktigt". Ja, just det. Ni hajar. Finns det en Facebookgrupp som heter "vi som blev sist kvar när våra klasskamrater fick välja folk till fotbollslag" borde jag gå med.

Gympan var lektionen där det var okej att slåss, lite diskret. Och ja... när man är vuxen och trygg känns det kanske inte som nån större katastrof att behöva klä av sig naken framför sina arbetskamrater, men från vad jag hört är det många som minns omklänningsrummen med klump i magen och önskan om att de kunde borttränga minnena.

Och till råga på allt detta...

Någon gång för något år sedan googlade jag någonting woo-hoo-träna-muskler-relaterat, jag minns inte riktigt vad det var. Kanske bra riktlinjer för att stretcha ryggen. Kanske tips på variationer på magövningar. Någonting mycket basic. Jag var irriterad, för det kändes som allmänbildning och som nåt man borde lärt sig i skolan, som att räkna procent eller korrekt kommatering. Jag började just irritera mig på att det inte fanns något skolämne som gick ut på att man skulle lära sig att vardagsträna vettigt när jag kom på att det fanns någonting som hette Idrott och hälsa. Och att jag inte lärt mig ett dyft nyttigt på de timmarna.

Jag har senare omvärderat det där med "inte ett dyft". Jag har till exempel lärt mig de grundläggande reglerna i en del sporter, såsom brännboll, spökboll, matt-rugby och volleyball. Jag har ett vagt minne av att någon försökt lära mig kast med liten boll och hur man ska göra kullerbytor utan att bryta nacken. Jag minns att vi gjorde sit-ups och armhävningar, men inte att någon någonsin lärt oss korrekt teknik och hur man skulle stretcha efteråt. Det lilla jag lärt mig på gympan är, med undantag för försvinnande lite, irrelevant till vad man skulle må bra av att veta i vardagslivet. Hur man ska göra när man springer. Hur man stretchar. Vad det finns för muskler i kroppen och hur man bygger upp dem balanserat. Hur man undviker vanliga misstag.

Tänk, allt det där kunde man lära sig istället för att ha lektioner i att springa runt planlöst och göra kassa försök till mål när bollen råkade komma åt ens håll. Det hade ju nästan varit värt omklänningsrumsterrorn och att bli sist kvar när klasskamrater valde spelare till sina lag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

16 kommentarer:

Ylva sa...

Det du beskriver som bra saker att lära sig var anledningen till att idrotten i gymnasiet var ok, om man jämför med högstadiet.

Vår lärare hade ordentliga sådana pass, om än alltför få. Så jag vill bara lite hoppfullt säga att det finns. Det fungerar. :)

saom sa...

Håller med Ylva. I högstadiet var jag rätt värdelös på gympa, fick en trea mest för att jag alltid var med och försökte så gott jag kunde, men tillhörde inte de bästa i nån gren/idrott.

På gymnasiet fick man plötsligt göra teoretiska arbeten och redovisningar (jag gjorde till exempel ett om hypertoni, högt blodtryck minns jag) och vi fick lära oss hur man skulle vardagsmotionera och varför man ska stretcha och allt sånt. Plötsligt hade jag högsta betyg, trots att jag fortfarande inte kunde sparka en boll ordentligt. (Och då hade jag ändå spelat fotboll i sex år, så jag är rätt obildbar på det området).

Αλεξανδρος sa...

Det enda jag fick ut av idrotten (jag var tyvärr ganska ointresserad) var nog en aning motion och kanske lite motoriska färdigheter. Fick intrycket att de lektionerna fanns till för att vi skulle röra på oss, inget annat.

Men jag gillade tankenötterna. Green glass door var superlätt, den fattade jag direkt. Petals around the rose satt jag länge med och uppfann säkert ett dussin algoritmer (svåra som enkla) innan jag såg vad det handlade om. ^^

saom sa...

Jag fattade också Green Glass Door direkt! Måste bara säga det.

Agnes sa...

Mellanstadiet och högstadiet var värdelös gympa, där lyckades jag nätt och jämt hålla mig på ett g (fick däremot ett vg i nian pga en lektion i yoga som jag och en kompis höll). Den läraren var väldigt tävlingsinriktad och kunde verkligen konsten att inte inspirera eleverna. Bara till för att vi skulle röra på oss. I gymnasiet började det handla om just sånt där som att stretcha rätt, varför man behöver värma upp, livräddning, näringslära osv. Mer teknik än råstyrka, helt enkelt. Plötsligt hade jag ett mvg, för första gången någonsin i idrott och hälsa.

Malinka sa...

Idrott är också det enda skolämnet som det är okej att ha "elitklasser" i. Hänger det ihop?

Några veckor under första året i gymnasiet, tror jag det var, hade vi en vikarie som struntade i alla klassiska "gympasporter" utan körde riktiga lektioner, med teori och förklaringar och ordentliga genomgångar. Plötsligt var även de som annars alltid hade mens eller onda knän med.

Sedan kom ordinarie gympalärare tillbaka, och sidobänkarna var plötsligt fulla igen.

Frida sa...

Misstänker att läroplanen för idrotten innehåller en massa saker som man ska "lära sig" på idrotten, men sen så är lärarna inte alltid så bra på att följa det. En hel del lärare fattar inte/vill inte fatta att det inte är så att den som springer snabbast eller har flest rätt på ett prov automatiskt ska ha högsta betyg. Bedömningen av eleverna är inte enkelt mätbar och då kan inte heller undervisningen vara uppbyggd så. Ska man ha ett högt betyg, måste man t ex kunna reflektera och använda sina kunskaper, inte bara svara rätt på faktafrågor eller hoppa längst.

Tanja Suhinina sa...

Skönt att höra att folk fick bättre gympa i gymnasiet, vi hade också teori, men läraren tyckte det var ett skämt, så vi fick typ två lektioner.

Malinka:
Musikelit är väl också accepterat, men där tävlar man i alla fall inte.
Jag tror en anledning till varför gympa är så jävlig är att sport 'r vanlig fritidsaktivitet, så i varje klass fanns det rätt många som _kunde_ det där på riktigt, och så slogs de stackarna ihop med oss otränade. Klart det inte var kul för nån, om läraren inte tillämpade någon sorts pedagogik för att göra nåt _bra_ av skillnaderna. Och det gjorde ju läraren inte, på det stora hela. Jag menar, i matte (det blir alltid matte när jag ska exemplifiera... nåja) är det också skillnad, men det är i alla fall inte så att de som är duktiga dessutom tränar matte med tränare och allt på fritiden flera timmar i veckan. Inte heller i fysik, kemi, historia eller de flesta andra ämnen. I svenska är det förstås så att en del läser mer på fritiden, men det är betydligt vanligare att barn sportar än att barn går i skrivarcirklar. Musik och bild är närmare gympan på det sättet, men i dem tävlar man i alla fall inte.

Det där med att det finns hur mycket som helst för idrottsintresserade ungar, men försvinnande lite för NO-freaks är nåt jag alltid varit grymt irriterad över.

För övrigt löste jag petals på tio-tolv försök. Sådeså! ^^

christina sa...

jag kanske var ett konstigt barn, men jag hade förutom tävlingsproblemet också svårt med beröringsmomentet en var tvungen att genomlida på högstadiegympan. på gymnasiet hade vi en grym lärare som verkligen undervisade (muskulatur, droger och påverkan, andning och kondition etc), men på högstadiet var det bara fysisk aktivitet som gällde. jag var typ två kottar hög och gick i en klass där det fanns tafsande killar. mina ickebröst gav upphov till både fasa och lättnad, när jag såg hur tjejerna med byst liksom blev antastade i smyg. under skrik och skratt förstås, vad har en för val. inte hade jag nån mens att skylla på heller, så bänken kom aldrig på tal. det enda som var kul på gympan var de få tillfällen då vi fick hålla på med racketsport, vilket inträffade exakt en gång på tre år.

Mikaela Mars sa...

Att jag själv aldrig tänkte på gympan som lektion, utan mer som "aktivering" säger väl en del. Tillhörde man de sämre i klassen, de sist valda osv, som då även jag, så utvecklaes man knappats, utan försökte mest överleva kamraters skratt och hårda bollar i magen. Hur kommer det sig att jag spelat fotboll utan att lärt mig sportens regler, aldrig introducerats för sånt om yoga eller kampsport, aldrig lärt mig att stretcha ordentligt eller hur kroppens muskler funkar (varför är jag stel, får mjölksyra osv)?

Erik sa...

Insiktsfull läsning! Jobbar själv som idrottslärare på ett gymnasium och känner igen mycket av det du beskriver. Måste också erkänna att jag troligtvis kör för få rent teoretiska pass då vi endast har en idrottlektion per vecka, och med tanke på hur stillasittande samhället är i övrigt anser jag att det är viktigt att man rör på sig för att inte kroppen ska bli för förslöad samt att man inte åker på en massa skador senare. Min prioritet är att försöka få så många som möjligt att tycka att det är roligt att röra på sig, att genom olika aktiviter visa hur stort utbud som finns för att fortsätta röra på sig efter att skolan slutat, för efter gymnasiet finns det ingen som säger att mellan den och den tiden ska du ha idrott. Då gäller det att ha förstått själv anledningen till varför man bör röra på sig. Ibland finns det budskap i lektioner som kanske inte är uttalade, men som ändå finns där...

Elin sa...

Tanja, du har återigen tagit ett av de inlägg som aldrig blir skrivna av mig och formulerat det åt mig. Tack och JESUS vad skönt att någon ryter i och fan vad jag har tänkt på det där också och alla minnen från hiskeliga gympalektioner...jag vet inte vart jag ska börja. Jag orkar inte börja rota. För mycket ångest.

På gymnasiet var vi fem tjejer som alltid skolkade och en helt fantastisk, ung, kvinnlig gympalärare tog sig an oss istället för att bara ge oss underkänt. Hon gav oss specialundervisning, i en liten trygg grupp på fem personer där vi fick lära oss att utveckla vår relation till våra kroppar och träning som vi ville. Vi hade samma simtest och friidrott som de andra, men däremellan fick vi pröva på gym, yoga, lära oss om kroppen, springa i vår egen takt osv. Att jag är träningsnörd idag är tack vare henne. Pga henne fattade jag vad bra det var för min kropp, hur mycket bättre det var än att hetsbanta och sedan kuta två mil ibland och sen ingenting. Hennes gymövningar är de som jag fortfarande använder mig av.

Valentine sa...

På mitt högstadium hade vi en teorilektion i I&H en gång varannan vecka under år 8 och 9. Med både läxor och prov!
Nu var jag en sån som hellre gillade I&H som en slags rast då man fick röra sig lite, så jag tyckte inte det var så skoj då.
Men nu när det varit mycket poster om högstadiet här så verkar min högstadieupplevelse varit mycket mindre hopplös än många andras. Både på den här och på NO-fronten.

Jag vet inte om det är så att skolorna i småstäder kanske är lite bättre, fast jag förstår inte varför det skulle vara så. Å andra sidan kanske det var så enkelt att alla inte kunde använda gymnastiksalen jämt, så någon klass fick ha teori ibland.

e sa...

Hur det är nu vet jag inte men på min tid (torde vara ungefär samma som din) lär det varit två idrottsdiscipliner som var obligatoriska enligt läroplanen: simning och orientering. Det verkar ganska rimligt; det är bra om folk vare sig drunknar eller tappar bort sig i skogen om de någon gång skulle våga sig ut utanför markerat elljusspår.

På min högstadieskola hade vi verkligen simning och orientering någon gång per år, men försvinnande lite jämfört med alla bollsportslektioner som gick till tämligen precis så som du beskriver dem. Allt från val av lagkamrater, via hånfulla ord under matcherna, till killarna som upptäckte att det gick att klättra upp i taket och ta sig över till tjejernas omklädningsrum och osedda titta ner.

På min skola tror jag idrotten sågs som chansen för dem som inte var så starka i teori att få hävda sig någonstans. Eftersom man inte kan få mer än sin beskärda del av beröm passade det alltså inte in att vara duktig i både idrott och matematik. I efterhand kan jag nästan skratta åt hur jag gick ut grundskolan med som enda fyra den i idrott, detta efter att ha blivit antagen till riksidrottsgymnasium för en av de två obligatoriska idrotterna. Jag var inte nog aktiv hette det officiellt, bakvägen fick jag vet att jag hade nog med femmor som det var.

Dock får jag hålla med flera som tidigare kommenterat, att på gymnasiet var det långt bättre med teori, elevledda lektioner m.m.

(Just ja, jag glömde den klasskompis som fick sin handduk dragen när hon stod i duschen. Hon gjorde misstaget att försvara sig och försöka hålla fast handduken varpå hon föll och fick hjärnskakning.)

6/7 sa...

Det var alltid så mycket konstiga och oförklarliga saker som hände på gympan. Hela mellanstadiet bröt sig killarna in i omklädningsrummet. Högstadiet var mest ren mobbing från/mot tjejerna. Alla mot alla. Minns dock tydligt när Timo Räisänen kom in UTAN BYXOR en gång. Tjenaåhejsnoppfobitackarrrrr.

Elin: Jag gissar att du gick på schillerska. Eller så har de en lika fantastisk lärare på det gymnasiet du gick på.

Tanja Suhinina sa...

Erik:
Kul att höra tankar från andra sidan =) Jag tycker inte att det där med att lära sig "fakta" ska behöva vara rent teoretiskt, men bara att _förklara_ vad sjutton man håller på med medan man gör det är guld värt. Typ "nu ska vi göra armhävningar, om vi gör så tränar vi mer här, men om vi gör så tränar vi mer här, och sedan när man stretchar stretchar man den här muskeln så och den här muskeln så". Jag tycker ju också att det är viktigt att röra på sig, så gympan borde, tycker jag, inte bara leda till att man rör på sig på gympalektionerna utan även förbereda en på att vardagsröra på sig även i framtiden, att veta hur man gör när man plötsligt får för sig att göra situps eller rygglyft eller jogga. Kostråd vore också riktigt lyckat, tycker jag.

Sedan misstänker jag starkt att mycket är en fråga om rena resurser. En del röra-på-sig-saker tyckte jag verkade kul redan på högstadiet, men man fick aldrig spela tennis i skolan. Kampsport och dans lös också med sin frånvaro, vilket kanske motoveras med att det är grejor där man slåss och tar på varandra (mobbing- och tafspotential), men med tanke på att man slåss och tar på varandra i allt annat man gör i gympan...

Dans, förresten. I högstadiet hade vi könsuppdelad gympa, tjejerna ur C1 och C2 gympade med kvinnlig lärare och killarna med manlig. En dag blev det överraskning, klasserna delades upp klassvis, de som hamnade i kvinnliga lärarens klass (min klass C2) fick lära sig vals och de som var med manliga läraren skulle få spela nån bollsport. Här skulle det egentligen kunnat vara ett tillfälle då jag för en gångs skull skulle få briljera på gympan, för jag dansade lite ballroom som liten och kunde valsa på riktigt. Det blev såklart inte så för ingen tog det på allvar och samtliga killar sög.
Nästa lektion skulle klasserna byta så att även C1 skulle få valsa, men killarna skolkade kollektivt.