Jag tycker om estetik och kläder, jag är kreativ, visuell och taktil, jag tycker om att se kontext i vardagen. Jag borde älska mode. Men jag kan inte. Det blir svårare och svårare för varje gång jag försöker återupptäcka glädjen i att titta på vackra kläder, söka inspiration, häpna och spränga mina egna föreställningar om hur saker kan vara, för varje gång jag dyker ner i tidningar och bloggar blir jag förr eller senare allt för medveten om att jag ser smala människor. Överallt. Det är fan det enda man ser.
Jag ser på foton, jag ser kollektioner, jag ser reportage. Jag ser vackra saker, siluetter och skärningar, jag inspireras, jag vill också... men oops, jag är hopplöst för tjock.
Upplysning: 165 cm och vägt 60 kilo som max.
Jag kan vara hur fin som helst, jag kan ha välsittande kläder, jag kan se smashing ut i dem, men så fort jag börjar söka inspiration i andras bilder slås jag ner och hamnar i periferin av normalfördelningen, i den tjocka periferin. Inte i hur jag upplever mig själv, inget subjektivt, utan helt enkelt objektivt fetare än människorna på bilderna. Provkollektionerna existerar enligt naturlag i små storlekar. Det fungerar det inte att köpa samma jeans fast i min storlek, för de sitter annorlunda, tyget faller annorlunda, tyget stramar åt annorlunda. Det blir en helt annan siluett. Helt annan bild. Helt andra kläder.
Upplysning: jag kan inte ens gå ner till den storleken, jag har för kraftig benstomme för att det ska funka.
Stil handlar om att hitta kläder som passar en själv, som passar ens egen kropp? Oh please och fuck you, jag är inte född igår. Om så vore fallet, varför envisas stilikoner med att vara smala? Gatumode handlar inte om att vara smal, det handlar om att uttrycka sin personlighet, att koordinera och matcha, om att vara kreativ... och streetfashionbloggarna består av bilder på smala människor. Är det människor som handlar secondhand och syr egna kläder fungerar inte provkollektioner-i-storlek-32-ursäkten. Hur fungerar det där sambandet mellan fashion sense och vikt, egentligen? Tappar man allt omdöme om man lägger på sig några kilo? Eller blir man smalare av att bli intresserad av kläder?
Jag tror i så fall på det senare. Och det suger. Och jag tror att man blir mer intresserad av kläder och att bli tittad på när man blir smalare. Och det suger också.
Upplysning: nej, det är inte bara att strunta i det och vara sig själv. Sociala varelser, you know.
Jag är så trött på det här. Trött på att alla skyller på alla. Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på, för man kan inte peka ut modeindustrin eller reklamindustrin eller patriarkatet, för det här är större och överallt. Jag är trött på att känna mig så arg och så hysterisk för jag vet inte vem jag ska slåss mot, vem som tjänar på det här. Jag är trött på att å ena sidan höra att fashion handlar om kreativitet och matcha, och å andra sidan se smala människor. Jag har ingenting emot smala människor, förutom rent hat när jag är avis på att de får monopol på snyggt, men jag tycker att någonting är off med att alla vi bär kläder men om man bara tittar på bilderna på hur kläder ska bäras är jag tjock.
Upplysning: Och nu menar jag inte att jag lider av att ses som tjock, utan om att jag faktiskt är under medel för min åldersgrupp.
Jag är så trött på snacket om att det inte spelar roll att modellerna i reportage är smala för det handlar ju ändå om inspiration och upplevelse och helhet. Som om det inte gick att skapa det med andra kroppar för omväxlings skull. Jag är trött på snacket om att modeller är smala för att man ska se plagget och inte hur den sitter på en människa, för modeller som bär kläder i sammanhang som borde handla om att visa just hur kläder sitter på en människa också är smala. Jag är så trött på människor som pratar sig varma om skeva ideal och hur kasst det är och sedan ändå bekräftar dem, som stämmer in så gott de kan.
Upplysning: jag är mycket medveten om att jag också, tack.
Jag är så trött på att läsa om anorexia och förstå att det är hemskt men ändå avundas självdisciplinen. Jag är så trött på att lägga ner energi på att hetsäta, äcklet innan, äcklet under, äcklet efteråt. Illamåendet. Äcklet inför tanken på att kräkas. Äcklet inför tanken på att jag ens tänker tanken. Äcklet när jag försöker. Äcklet och lättnaden när jag misslyckas, än en gång. Tack mamma och Gud för att min kräkreflex inte funkar som den borde. Jag är trött på att vara rädd för att någon gång plötsligt inse att jag kan kontrollera mitt ätande och börja banta och få anorexia. Man dör i anorexia. Jag är trött för att vara rädd att en dag upptäcka att jag kan få mig själv att spy. Jag är trött att när jag tränar tänka på att det får absolut absolut aldrig bli ett beroende. Jag tycker det är roligt att träna, jag tycker om att känna mig starkare och smidigare, att förändra kroppen. Men Gud, eller vad jag nu tror på, låt det aldrig utvecklas till ett självrensningsbeteende. Man dör av bulimi.
Upplysning: nej, det är inte normalt eller eftersträvansvärt eller friskt att tänka som jag gör. Men det är vanligt. Och det är sjukt.
Jag är trött på att höra på att jag inte kan skylla på bilder, för det här handlar egentligen inte om att vara smal. Må vara att det handlar om disciplin, att vara duktig och anpassa sig. Men nu råkar det kanaliseras i smalhet och kroppsäckel, och jag hade hellre velat att all tid och energi som jag ägnat åt att äcklas av min kropp, all energi som gått åt att hålla mig från att äta upp kakpaketet eller att köra upp fingrarna i halsen, att den energin istället gick åt att läsa. Plugga. Ägna mig åt politik. Knyppling, för fan. Vad som helst produktivt som inte går ut på att hata min spegelbild någon gång om dagen.
Så, kära vilka krafter det nu är som står bakom det här. Fuck you. Nu har ni sabbat rätt mycket för mig, och jag har lärt mig leva med det här rätt bra, och jag ska åndå i terapi och kanske lära mig handskas med det ännu bättre. Och jag vet att ni, krafterna, har ett fett försprång och jag vet inte hur man ska kämpa mot er och jag orkar inte ens tänka eller bry mig längre. Och ja, det där med modeintresse är nog sabbat för mig, även om jag lär försöka igen. Men ändå. Ändå. Fuck you, krafterna. Ni kan dra åt helvete. Det tycker jag verkligen.
Hälsningar, Tanja (som har kramats med DSM-IV och Camilla Porsmans Bli vän med kroppen) Läs även andra bloggares åsikter om bilder, ideal, anorexi, bulimi, ätstörningar, vikt, smal, tjock, mode, kläder, att synas, irritation, stil, fuck you
PS.
Ett par mycket läsvärda inlägg som kommit upp snart efter det här och som jag hoppas ni läser. Läs kommentarerna också. Till det här inlägget och andras. Mycket mycket intressant och tänkvärt.
Elin skriver om ätstörningsgrupper på Internet och annat.
Christina skriver om jättemycket av världen, bilderna och ätstörningar.
Elin skriver om Christina och lite till.
31 kommentarer:
Vad i helvetet är det med januari? Känner exakt likadant och har flera polers som skulle ge ett 'hell yeah' om de kunde (osäker på om de läser dig, dock)
Jävla pissmånad. Jag är ful, trött, fet, okreativ och trots att jag vet att jag är värd betydligt mer så baseras hela mitt värde på hurpass fuckable jag känner mig. Piss. Jag HATAR att känna så. Men AMEN. Du är allt annat än ensam.
AMEN
DU SKRIVER SÅ JÄVLA BRA
Alltså, oj. Jag var ju nåååågot upprörd när jag postade och nååågot osäker på om jag borde posta (inte så mycket för självutlämningen utan mer som... "är det verkligen bra text?"), och så får jag era kommentarer typ direkt. tack ♥
Det värsta är att det för fan är likadant för kvinnor som väger för lite. Eller över huvud taget har en "udda" kroppsform (för stora bröst, för breda höfter, för små bröst, för smala höfter...)
Det är som att det finns EN mall och den är Aldrig Som Du.
Gör mig förbannad. MIG! Som inte ens drabbas. Som bara kan köpa ett par jeans och en kofta och hej! jag är ju klädd som alla andra och stilig på kuppen.
Är det någon slags jävla dubbelbestraffning det här med kläder? Det verkar ju vara det.
Så JÄVLA bra, Tanja. Tack. Jag har suttit och läst en DN-chatt om någon isodiet idag och även deras fucking kom i form-blogg som är en sjuk bantning. Jag behövde det här just nu. Tack igen.
Alla borde bojkotta modetrender, helt enkelt. Köpa de kläder man tycker är praktiska och bekväma, och sluta jaga kläder för att man vill "se snygg ut i dem". Vem tror man att man lurar egentligen? Man SER inte modellsnygg ut hur man än gör, period.
Word!
Mycket bra skrivet, precis så känner jag med, och därmed säkert en hel massa fler. Så verkligen: word!
Lite känner jag igen mig, men inte helt. Mitt intresse för att se på designerkollektioner och modetidingar har verkligen avtagit på grund av hur många modeller ser ut, men det har inte påverkat mitt personliga intresse för kläder. Jag är verkligen inte heller nära den smala idealbilden, men jag tänker inte låta det inverka på min kärlek till kläder. Som jag ser det är smalt inte automatiskt snyggt, välsittande och kreativt är snyggt. Inte nått som man redan har sett förut på nån för smal tjej. Visst finns det många signaler som säger smal = snygg, men jag har ju egna ögon och de säger inte mig att de är så.
Vill därmed inte säga att det du skriver är fel och oviktigt. För det är viktigt, du och alla andra borde kunna ha ett välmående intresse för mode.
Det är väl lite av en ond cirkel, smalt anses som snyggt och då vågar färre och färre som inte passar in i den mallen visa sig som snygga modeintresserade personer och då förstärks bara bilden av smalt som snyggt.
Jorå. Jag (kille, 166 cm, smal midja, kraftiga lår) kan inte ens låta mig inspireras i vanliga butiker.
Dessutom: Du kan laja med glasögon. Jag har så smalt ansikte att jag hamnar någonstans mellan barn- och vuxenkollektionerna.
Gnäll, gnäll.
Elin J:
I mitt fall händer psykiatritenta i januari. Jag är nog relativt förskonad från januariångesten. Hoppas du mår bättre snart!
Tina: Tack!
David: Tack!
Martin L:
Jag tror att idealen är något olika för hur man ska vara om man ska se ut på bild och för att man ska se ut i verkligheten. De som är tillräckligt smala för foto är för smala för verkligheten, liksom. Bara det. Och jag tror man ska vara smalare när man har kläder på sig än när man är naken. Misstänker jag.
När jag utkastade inlägget i huvudet tänkte jag tacka mamma och Gud för att jag har smal midla och breda höfter, för amagad vad jag skulle vara ännu mer fel om jag var "äppelformad". Får sådana människor över huvud taget existera, om man utgår från bildvärlden?
Elin:
Tack right back at ya.
Anonym:
Jag är inte helt säker på om du är ironisk eller inte. Utveckla?
Ana Khouri:
Thanx!
Anonym:
Tack! Synd att vi är så många om att känna så.
Frida:
Ja tycker inte heller att smalt är automatiskt snyggt. Men det verkar vara väldigt många människor som är ansvariga för bilder man ser som gör det. Olika kroppsformer skapar olika känsla, olika siluett, och jag är nåååågot trött på att i princip alltid inse att "nä, det här är snyggt, men det kommer inte funka på mig". Ibland rinner bägaren över och då är jag glad för att jag har en blogg.
Just "oprofessionella" bilder på folk bärandes kläder är vad gör mig mest ledsen. När det som påstås hyllas är originalitet och kreativitet och inidividualitet. Och så är kropparna ändå suspekt lika.
Tack =)
Mattias:
Fast jag har högre krav på mig att vara snygg, så det jämnar ut sig ;P
Trött på att inte veta vem jag ska vara arg på
Det vi benämner "modevärlden" och många andra världar är egentligen en liten klick kring en extrempunkt. Ta bodybuilding som exempel. De flesta jag känner idrottar på något sätt. Ingen jag känner ser ut som Belgian Blue. Men man kan ändå se hur det förra gradvis övergår i det senare.
Det du ser i modemagasin är lika extremt i relation till "vanligt folk" som en 180-kilos steroidbiff.
Vem man ska skylla på eller bli arg på? Människans sätt att reagera på stimuli, kanske. Om vi är tycker X är bra, så kommer synen av 2X att fylla oss med känslan av "bättre", och 3X är givetvis "bäst". Alltså en dragning till det extrema. Därav allt från SUV:er till silikonbröst, läppstift och Photoshop. Som du skrev i nästa inlägg: Kom-i-form bloggen påminner om en anorexitjejs dagbok, vilket visar exakt hur bantning kan övergå i anorexi.
Det enda sättet att vinna är att inte spela. Vi kanske är sociala varelser, men vi är också självbestämmande och kan välja vilka vi vill vara sociala med. (Med din flera gånger demonstrerade begåvning för explosiv kollimerad asocialitet borde det inte vara något problem.) Det enda du behöver fråga dig är om du vill vara i modesvängen och allt vad det innebär. Att strunta i det och vara sig själv är ju vad alla andra gör eller går under.
Jag i alla fall. Även om jag inte passar i något hopsytt av Tiger of Sweden de senaste åren. Alltihop är ju sytt för bishonen.
Vad i helvetet är det med januari?
Post-julbord trauma med extra mycket nyårslöften?
Anonymus Maximus: Om du läser hela Suhininas inlägg, kommer du att se att hon skrivit precis samma sak som du, fast i relevans till hennes tema, och i mindre pretentiös terminologi.
För trött och måste-sova för att säga något annat än OMG JA.
Återkommer.
@Fredrik Stangel: Nej, det gör vi inte. Jag undrar inte över vem jag skall vara arg på och jag är inte arg på någon.
ju mer jag tittar på andra, desto mer reflekterar jag över mitt eget utseende. jag kan inte skylla på media eller modevärlden utan bara på min egna fuckade självbild. i den ligger jag alltid på minus.
man står ju trots alltid sig själv närmast och som sådan har man kortast väg till spegeln.
iallafall tills jag slutar titta på de vackra människorna. inga underbara clara, inga elinkan, ingen kenza, inga niotillfem. ju längre bort jag håller mig desto bättre mår jag. inte för att jag tar itu med mina problem utan för att jag undviker att få utbrott av låg självkänsla.
som migräntanten skyr solen, skyr jag de vackra.
Anonymus Maximus:
Jag har lite svårt att svara på din kommentar, för det blir antingen aggro-aggro eller ironiskt-aggro. Jag kör på ärligt trött-aggro tror jag. Så att vi undviker missförstånd.
För det första kan vi bara hoppa över ditt försök till populärvetenskap och att förklara saker med reaktioner på stimuli. Jag är intelligent och vet att det där är så mycket mer komplicerat att din förklaring blir rätt ointressant, och det borde du också inse. Så. Nästa punkt.
Ja, jag vet att "modevärlden" är extrem. Det står uttryckligen nånstans i inlägget att jag inte är född igår. Jag vet att "vanligt folk" inte ser ut som fotomodeller. Men det jag tycker är problematiskt är just det, att "modebilder" ska föreställa inspiration för valigt folk, och någonstans påstås det där med modeintresse handla om förmågan att skapa något utifrån en själv, kreativitet, matchning, kombinationer, men "snygg" och "moderiktig" och "smal" och "ideal-" hänger tätare ihop än jag är bekväm med. Förstår du? Att välja vilka bilder man umgås med är förresten ganska svårt att genomföra.
Du är inte arg. Det måste vara trevligt. Jag önskar jag slapp det jag med. Men tyvärr, det är något lätt att bli arg när jag är rädd varje gång man tränar, för jag vet att jag är riktigt nära det där med att kompensera för att jag hetsäter, börja räkna kalorier och träna bort dem och allt. Och det är bara en av vardagsdetaljerna i mitt liv som är knutna till det här och som gör mig arg.
Och du... Jag hoppas du inser hur fel du trampar när du skriver följande:
Med din flera gånger demonstrerade begåvning för explosiv kollimerad asocialitet borde det inte vara något problem.
Jag tror du missade ett stycke i mitt inlägg, det som börjar med "Jag är så trött på att läsa om anorexia" och slutar med "Man dör av bulimi". För hade du inte missat det stycket hade du kanske liksom någonstans kopplat att jag inte håller på och försöker kräkas och hatar min kropp för att jag tycker det är roligt, eller för att jag ens en gång tycker det är det optimala sättet att anpassa mig till "modesvängens" ideal. Du borde kanske kopplat att du kanske eventuellt pratar med någon som har en ätstörning, och som rentav lider av den, och som kanske inte direkt är rätt person att käckt säga "äsch, det är bara att välja att ignorera ungefär alla bilder du ser" till. Det kanke inte borde vara nåt problem för mig, men hade du läst det stycket hade du nog fattat att det är det.
Gör inte om det där, okej? Inte med mig och inte med nån annan. Snälla? Det skadar dig för det får dig att framstå som insiktslöst pucko. Och det skadar den med ätstörningar för det gör ont.
Julia:
Ja! Återkom!
Schmut:
Visst suger det? Att inte kunna se på vackra människor för att man mår dåligt av det, alltså. Jag brukar oftast inte ha problem med det, men ibland blir det för mycket. Och detta ibland händer allt för ofta.
tack tanja! som vanligt är det stärkande att läsa vad du skriver och det är ju såna här inlägg som behövs. tog mig friheten att citera dig hos mig, hoppas ok.
jag kom att tänka på ansvar och dess följder och om var och hur en lever sitt liv (i huvudet på sig själv, på andra etc) men jag är nog lite för stressad för att hinna skriva nåt jag skulle bli nöjd med nu.
kram!
tack tack underbart inlägg. och de personliga tankarna är väldigt sköna att höra. å mkt folk mår så jävla dåligt över jobbiga utseendesaker och ja, det är inte okej.
Åh ja det gör mig arg också!!
Jag har också tackat min lyckliga stjärna för att jag aldrig lärde mig spy, att jag inte riktigt hade självkontroll nog för att bli anorexiasmal, fast det vara bra nära... Jag fick behandling och kom bort från hetsätningen - men ÄNDÅ har jag kvar samma ideal, och det gör mig galen!
Om jag går ner i vikt blir jag glad. Om jag går upp får jag panik, och ja, januari är alltid värst. Jag måste ha rutiner för ätandet, annars slår det lätt över i självhat eller smygbantning.
Varför och vem, undrar jag också, verkligen.
Ta hand om dig.
jag håller med dig i allt du skriver, och jag är glad att du postade det här eftersom du nämnde att du tvekade lite.
Väldigt bra.
Det första som slår mig är att du faktiskt kan välja hur du vill se på mode och kläder. Du kan välja att titta på bilder som du blir inspirerad av, du kan exempelvis titta i produktkataloger, foton på kläder utan att någon bär dessa och så vidare. Finns massor av forum med vanliga människor som klär sig bra. Du behöver inte titta på catwalk bilder då de ytterst sällan förmedlar ett bärbart mode. Men sådant mode har heller inte som syfte att vara bärbart, så varför gnälla om det? Det är inte kläder för folket, det är mode och det handlar inte om att du och jag ska kunna springa runt i det hur mycket vi gillar eller ogillar det.
Christina, Elin, Tomas, Bobbi: Tack! Jag orkar ine riktigt kommentera till alla personligen, men ni ska veta att alla kommentarerna värmer.
B: Ja, men nu handlar mitt inlägg om lite större sammanhang än att jag ser på catwalkbilder och tänkr "nä, nu ska jag sluta äta för att komma in i den här tjusiga kollektionen". Det handlar faktiskt inte ens om just enbart mode, även om mode är ett av områden där man tydligast påmins om idealen. Och inte minst i forum där vanliga människor, inte proffs, visar upp vanliga kläder, inte designerkollektioner.
Om du har svårt att förstå vad jag pratar om, läs gärna inläggen jag länkar till, andra inlägg från samma skribenter, eller varför inte det här.
Ironisk, på vilket sätt skulle jag vara det menar du? Jag kände igen mig i det du beskrev, och i och med att jag känner igen mig så utgår jag ifrån att fler gör det, jag har svårt att tro att jag skulle vara särskilt unik i det. Så jag höll helt enkelt med dig. Förstår inte ens hur du kom på tanken att det skulle vara ironiskt?
Fast vi är ju flera anonyma här så det kanske intre ens syftade på mitt inlägg... borde kanske läst lite längre innan jag svarade. Jaja, bra inlägg av dig i alla fall!
Du har så rätt! Jag tror att många känner EXAKT så. Jag gjorde det, försökte dock aldrig spy, men mått dåligt över mitt val av mat. Något jag kommit över i och med ålder. Dvs insikt om Livet (<-- med stort L, ja).
Men, en sak vill jag få ur mig i det hela, det du skriver om mode gör mig så ledsen. Jag tror många har samma inställning som du. Och jag tror att den du ska skylla på, (vara arg på! fast ilska är jobbigt.) är alla dåliga bloggande exmodeller, numera "stylister", samt dålig modejournalistik rent generellt. Jag vill inte ens kalla det modejournalistik. Mer shopping.
Det senaste åren har mode hängt helt ihop med stil, och modet har kommit från jeans. I stort sett alla kläder görs i Kina av outbildade, underbetalda personer (som kunde varit du & jag). Innan vår tids mode, dvs jeansmodet, handlade mode mest om hantverket. Det var det man beundrade, de fantastiska sömmerskorna i Paris och Italien som fick direktiv från designers som kunde allt om att skära i tyger. Att ta i ett av deras plagg är som en dröm fortfarande idag.
Men, idag handlar inte mode om något fint arbete längre. De fantastiska tygerna färgerna teknikerna skärningarna sömmarna, ingen bryr sig. Kanske mest för att det blir dyrt och till skillnad från allt annat i ens liv(möbler, bostäder) så ska man helst äga så _mycket _och nytt mode som möjligt för så lite pengar som möjligt.
Samtidigt utgår även jeansmodet mest från kroppen. Det är även det problemet som finns med den gamla tidens talangfulla och utsökt skapade kreationer, även de utgick från kroppen. Jag anser att mode inte ska utgå från kroppen. Jag anser att mode är inte som soffor; mode ska inte vara en typprodukt uttänkt för ett visst syfte och sedan "designat" för att passa en viss stil.
Nej, det underbara modet är det som av många kallas det fula modet – modet som är skapat helt bortkopplat från kroppen. Vissa kallar det avantgarde, men jag har alltid motsatt mig att kategorisera. Det var här även japanerna kom in i bilden efter mästarna jag nämnde ovan. Detta mode, det underbara och mest sanna modet om du frågar mig, skapas av designers som kan lika mycket som de mästarna jag nämnde tidigare – de kan _allt_ om att skära tyger, sömmar, detaljarbete, olika tygers egenskaper och så vidare, och skulle kunna skapa de mest perfekt skurna Acnetypkläder eller Guccitypkläder om de ville.
Men de använder kunskaperna i att göra modet som inte utgår från en kropp eller från någon tänkt bärares tänka självbild och önskan om hur de vill uppfattas i samhället.
Studera deras visningar så långt bak du kan finna bilder. Så kommer du nog fyllas med entusiasm tror och hoppas jag. Och inse att jeansmodet inte bara är fult o puckat utan även fullständigt kärleks- och känslolöst. Och ointressant.
Och visst dessa designers använder också smala modeller (men iofs väljer de oftast fullständigt okända sådana) men om du ser vad jag ser så tänker man inte på det. Modellerna är inte en av medelpunkterna som visningarna kretsar kring, som hos så många andra. (vilket också är ett tecken på när modet är fel ute – när de tvingas göra modellerna till mittpunkten av det hela)
Annars, sök på eBay. Där finns bilder på bara plaggen. man lär sig så mycket av ebay.
Att gå runt och önska sig att de enda kurvor man har är knäna och att det ska bli hårt där det egentligen ska vara mjukt – det är precis som att gå runt och önska sig att bli lika 180-centimeters lång som de där sjuttonåringarna man ser på alla podier. Det är inte bara bortkopplat från verkligheten, det hämmar också drömmar om andra fina saker som kunde finnas där i stället, drömmar som man faktiskt kanske skulle kunna leva ut och må bra av det…
Anonym:
det var en annan anonym jag åsyftade.
Agnes:
I hear ya. Problemet är...
Och visst dessa designers använder också smala modeller (men iofs väljer de oftast fullständigt okända sådana) men om du ser vad jag ser så tänker man inte på det.
Jo, jag gör det, tyvärr. Det är det som är grejen. Det är allt för förgiftat för att jag ska kunna släppa den tanken. Jag säger ju, jag är arg just delvis för att det har sabbat min möjlighet att uppskatta en viss sorts estetiska upplevelser.
Margiela använde vanliga personer som modeller fram t.o.m. 2005. Det glömde jag. Men jag glömde även att säga vilka designer jag pratade om. Men du vet säkert. men i alla fall. :
Junya Watanabe
Number (N)ine
Undercover
Comme des Garcons
Comme des Garcons Tao
Yojhi Yamamoto
Issey Miyake
Maison Martin Margiela (särskilt artisanal-delen)
I viss uträckning även Rick Owens och Ann Demeulemeester.
"Gör inte om det där, okej? Inte med mig och inte med nån annan. Snälla? Det skadar dig för det får dig att framstå som insiktslöst pucko."
Tanja, jag håller på och minskar mitt bloggläsande av nödvändighet och var tvungen att ta en paus från alla bloggar, men har alltid haft som avsikt att prestera något sorts svar på ditt svar på mitt svar.
Jag tror inte vi någonsin kommer att komma överens om den punkten som du att upp i citatet ovan, så jag kommer helt enkelt att hoppa över den och alla andra. (Dessutom är jag en månad sen.)
Jag hör vad du säger. Jag håller inte med. Men jag önskar dig allt väl i livet.
Skicka en kommentar