Nä, vad var det jag sa? Vad var det jag sa när jag gick i grundskolan, och sedan när jag gick på gymnasiet, och sedan när jag gick på högskolan och sedan när jag läste till psykolog? Vad var det jag sa när klasser för barn med begåvning över medel kallades elitklasser och det var plötsligt dåligt att barn skulle få undervisning på sin egen nivå, medan ingen nånsin ifrågasatt specialundervisning för barn under medel? Vad var det jag sa?92 procent mådde fruktansvärt dåligt under sina grundskoleår klass 1-9. De "bestraffades" inte sällan av både lärare och elever. 50 procent fick ingen förståelse hemma och uppmanades att inte "sticka ut" med sina kunskaper. 68 procent mådde fortfarande dåligt på universitetet. De hade inte utvecklat studievana och trycktes inte sällan ned av sina lärare.
Det här är en av frågorna jag brinner mest för, faktiskt, även om det var länge sedan jag skrev om det. Precis som ätstörningar har varit någonting som gjort min vardag besvärlig i många år, precis som brist på jämställdhet har gjort det, så har en icke-försumbar del av mitt liv fått sig icke-försumbart onödig kvalitetssänkning bara för att jag råkar vara begåvad. Medan vem som helst fattar att det är jobbigt med ätstörningar eller att särbehandlas kasst för att man är kvinna, har väldigt många väldigt svårt att greppa att begåvade barn som sitter och förfaller i vanliga klasser inte "ska känna sig lyckligt lottade och ska vara tysta och lyckliga över att de inte behöver anstränga sig".
Och sedan, när barnen vuxit upp och hamnat i en situation där man faktiskt behöver kunna strukturera sitt arbete och ha någon sorts informationsintagsteknik ska de skylla sig själva för att de inte lärt sig det. Det finns ingen hjälp och ens nollkoll på hur man gör när man anstränger sig skylls på svag karaktär. Det är inte PK nånstans att säga att dyslektiker är dumma i huvudet och borde skärpa sig lite, men att anse att vi som gled genom grundskolan borde skärpa oss i vuxen ålder är av någon anledning mer okej - förmodligen eftersom väldigt få reflekterar över att disciplin är sådant man lär sig, och vissa har aldrig fått någon som helst hjälp med att lära sig detta.
Ja, alltså för att inte nämna det där med att det är typ sjukt bra att stimulera barn, för de mår bra och utvecklas och uppnår potential och gör mer nytta och blir lyckligare och samhällsnyttigare. WIN! Eternal jävla WIN! Att man ligger före/över medel i sin utveckling handlar inte bara om att man räknar snabbare. Det handlar även om att man är intresserad av andra böcker och filmer, andra lekar, andra typer av social interaktion. Just det sociala, förresten. Barn som gör inte lika bra ifrån sig i skolan brukar man försöka säga nåt snällt om, typ "visst är han dålig på matte, men han är snäll/bra kamrat/duktig på idrott", medan många känner att det är deras livsplikt att trycka ned tänkbegåvade barn med "ja, men visst är det ofta så att smarta barn är dåliga på det sociala". Dels är det sorgligt att inte alla har fattat att "minst en positiv sak för varje negativ" inte innebär "minst en negativ sak om varje positiv". Dels är det ju så att man i skolåldern umgås mycket med jämnåriga, för man är så illa tvungen, och det är inte alltid lätt och kul att interagera socialt med barn som befinner sig där man själv var för två år sedan. Så, återigen, barn blir beskyllda för att de inte är så bra på någonting de aldrig fått lära sig ordentligt.
Förresten, ett av de mest puckade argumenten till varför man inte borde ha "elitklasser" som jag hört är att då kommer barnen i "elitklasserna" bli elitister och tro att de är bättre än andra. Undrar vad personen som kom med argumentet tror att överbegåvade barn som går i vanliga klasser tror. Jag kan lätt intyga att känslan av "jag är Allah och resten av världen är något inkompetenta" är lättare att uppnå i vanlig klass än i klass där alla ligger på ungefär ens höga nivå.
Jag vet inte mer om den undersökningen än vad som står i DN, och jag tycker det är lite underligt med t ex formuleringen "mådde fruktansvärt dåligt", men även om undersökningen visar sig vara mer dramatisk än verkligheten visar den fortfarande på ett problem som i allra högsta grad existerar och som väldigt sällan lyfts fram.
Puss!
/Duktiga och intelligenta
Läs även andra bloggares åsikter om skolsystemet, skola, elitism, elitklasser, elitskolor, begåvade barn, begåvning
37 kommentarer:
Word! I den här saken tycker jag precis likadant som du! Och varför är det helt OK med elitsatsningar i idrott (jag tänker t.ex. olika idrottsgymnasier här) men omdiskuterat när det handlar om teoretiska ämnen?
Jag tycker att ett svenskt nobelpris i fysik vore mer eftersträvansvärt än ett svenskt OS-guld i ishockey.
ja, faktiskt, jättemycket word på det här. igenkänningsfaktor 100. tack.
Håller med så fruktansvart mycket. Och jag kan inte, rent egocentriskt, låta bli att undra vart/vad jag skulle varit idag om någon hade utmanat mig/petat mig in på något spår/berättat att det inte är fel att tycka att saker är enkla även om klasskompisarna tycker det är skitsvårt.
En bättre värld om nya generationer får en bättre chans till utveckling och må-bra-möjligheter!
Å tack, jag har gått och väntat på att kunna blogga om det här tills DN la upp artikeln och inte kunnat hitta den.
And also, WORD to the nth.
Ur stadsbyggnadsperspektiv tjatar man jämnt om mötet, interaktionen, folk ska åka kollektivt osv. Varför är inte detta tillämpbart i skolmiljön? Och då pratar vi inte om en skolmatsal där man kan slänga mat på varandra.
Åtminstone för min del hade jag missat en del kunskap och lärdom om verkligheten ifall jag hade klassats in med de lika. Saker som jag menar att jag inte hade råd att missa.
Sen håller jag med om att argumenten inte är de klarast lysande direkt...
Om inte annat leder en ökad specialiseringsgrad till ett ökat transportbehov, så man kanske tvingas in i bussen ändå, träffar andra.
Det här inlägget var verkligen helt klockrent. Och med skyhög igenkänningsfaktor - vissa saker hade jag inte reflekterat över tidigare, som vad du skriver om disciplin och "det sociala".
Jag tvivlar på att någon skulle kalla mig överbegåvad, men jag kände mig understimulerad som barn, hade lätt för mig i grundskolan och har fallenhet för språk. Därför har jag aldrig behövt lära mig systematisk inlärning och studieteknik, dessutom har jag lyckats pränta i mig själv att det inte är lika coolt att få MVG på ett prov för att man kämpat bra som att få MVG på ett prov för att man redan kunde allt från början. Vilket ju, givetvis, är skitdumt och rätt problematiskt. Skolan jag går på nu är rätt satsig och jag har en känsla av att ledningen förutspått att det kommer finnas fler som jag i de nya elevkullarna, så när jag började för ett och ett halvt år sedan hade vi en halvterminskurs i studieteknik - men jo, det ÄR lite för sent att ta tag i det på gymnasiet.
Apropå den sociala biten känner jag, som sagt, också igen mig. Jag växte upp med känslan av att jag egentligen var äldre än vad jag var i passet och var inte särskilt bra på att connecta med mina peers - äldre och vuxna hade jag lättare för, men sådana stötte man ju inte på så ofta. De vänner jag har nu bland mina jämnåriga är överlag personer som känner eller känt likadant, dessutom är de väldigt smarta. Så jag tror på ett samband.
Gud vad det blev Sommar i P1 av det här nu. Skitsamma, bottom line is: BRA INLÄGG!
Ja, nu är du så där bra igen! Och jag känner igen mig igen! Sjukt frustrerande att behöva räkna OM samma matteböcker flera gånger eftersom man av någon anledning inte fick räkna för långt före de andra. Och sitta och rita på olika lektioner för att man redan hade gjort det man skulle, istället för att få nya svårare uppgifter som man ville! Men nej, alla ska göra samma saker. Och det blev ju minst sagt en omställing när det plötsligt började krävas disciplin, uthållighet och läxläsande senare på universitetet, precis.
(Har svarsbloggatnu, btw.)
Tack, y'all!
Jag kan förresten tillägga att var det på nåt område jag saknade postsovjetien så var det här. Där fanns det faktiskt nån sorts mentalitet att man skulle satsa extra på de skolbästa. Man kände sig _sedd_. På det bra sättet.
K: Jag gick i matteklass i stan i högstadiet, och hade aldrig träffat så många olika människor om jag hade stannat kvar i förortsskolan. Wei!
Hannah:
dessutom har jag lyckats pränta i mig själv att det inte är lika coolt att få MVG på ett prov för att man kämpat bra som att få MVG på ett prov för att man redan kunde allt från början.
Jag hade nåååågot föraktfull inställning till "plugghästar" vill jag minnas. Till min ursäkt kan jag säga att det var delvis för att jag var avis på att de fick beröm och fick vara stolta över vad de uppnått. Jag växte upp med en känsla av att jag aldrig fick vara stolt för jag hade ju så lätt för allt. Jag har fortfarande svårt att vara stolt och känna att jag _förtjänar_ bra saker som händer mig.
Men varför går det inte att hålla två tankar i huvudet samtidigt? Det är den vanliga skolan som brister, såväl när det gäller svag- som högpresterande. Det löser man inte genom att införa ännu en skiktning, genom att sparka vissa uppåt i en spetsklass och vissa neråt i det som förut hette Obs-klass.
Det skolan behöver, sen mycket lång tid tillbaka, är ökade resurser för alla, inte ensamma, otillräckligt utbildade och överarbetade lärare som tvingas lägga allt krut på att hjälpligt undvika det värsta kaoset. Att de skulle kunna hjälpa, verkligen hjälpa, barn som inte tillhör genomsnittet är för mycket begärt - men så skulle det inte vara i en skola med tillräckliga resurser.
Det finns redan elitskolor som Europaskolan eller Lilla Akademin, Franska skolan, Lundsberg, Tyska skolan... I den sistnämnda gick John Ausonius, för övrigt. Där kan du slå dig i backen på att "särskilt begåvade" barn premieras, och de blir så duktiga så, men samtidigt isolerade från kreti och pleti (vilket deras föräldrar älskar) och övertygade om sin egen förträfflighet. Vi behöver inte mer av den sorten, utan vanliga skolor med blandade upptagningsområden - och så måste vi ta ifrån kommunalpolitikerna deras ekonomiska makt över ett skolväsen som ska vara till för alla och återföra huvudmannaskapet till staten. Den svenska skolan är faktiskt ganska bra, men den behöver kraftigt förstärkas, till exempel genom att klassernas storlek halveras. Då skulle läraren ha en sportslig chans att även stimulera de understimulerade.
Kanner igen mig sa val i det har. Sager bara "bänkbok"! Det var det enda svenska skolan kunde erbjuda mig nar jag var fardig med de uppstallda uppgifter. Men jag plojde a andra sidan igenom hela skolbiblioteket...
Lyckligtvis flyttade jag utomlands infor gymnasiet och hamnade pa en skola med hogt tempo, stora krav och studieinriktadade elever. Och jag madde sa bra efter att ha hallt pa att vissna bort pa hogstadiet. (Det enda amnet som det erbjods en nagat hogre niva i var matte, samtidigt som vi hade tva elever med latta utvecklingsstorningar i klassen (utan tillgang pa speciallarare eller assistenter) och ribban las liksom efter dem i de flesta amnen.) Men det var varre for min bror som har gatt igenom hela studietiden inom det svenska skolsystemet med en intelligens som aldrig har stimulerats. Han ville overhuvudtaget inte lasa pa universitet darfor att han tyckte skolan var sa utbotat trakig. Han har senare pluggat vidare men fick det da svart, precis som studien visar, da han inte har nagon studievana over huvudtaget.
Det går utmärkt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag klarar det i alla fall. Och jag håller inte med om att försöka få "extrema" barn till klasser med lika "extrema" barn är att sparka någon nångonstans. Och ja, naturligtvis skulle skolan må bra av resurser och fler lärare per elev och allt. Men man tjänar mycket på om lärargenomgångarna av materialet på tavlan kan komma så många som möjligt till nytta. Jag hinner inte dra exempel från hur jag matteundervisades på högstadiet just nu, men jag hade tjänat enormt på att ha lika begåvade barn runtomkring mig.
Jag vet inte varför du känner dig tvingad att dra in Ausonius, för din poäng skulle funkat alldeles utmärkt även utan detta retoriska fail. Och det jag menar är att jag tycker det suger att "mindre begåvade" barn erbjuds test och nån form av specialåtgärder och tipsas om var det finns specialklasser och vad det finns för hjälp att få. I fallet med "mer begåvade" måste föräldrarna ta mycket mer initiativ för att få det svart på vitt att barnet avviker från medel och hjälp med att hitta en mer passande undervisningsmiljö. Man får inte alls samma stöd från samhället. Klart det blir en klassfråga då!
Word!
Kanske jag borde bry mig mer, berätta min historia, ha åsikter och synas, sådär som jag orkar göra när heteronorm och mononorm försöker osynliggöra mig. Men grundskolan är så mycket något jag bara vill glömma, och så skäms jag över att jag inte vuxit upp och sett till att skaffa mig självdisciplin och studievana och utvecklat mina begåvningar och allt det där min barndom aldrig gav mig.
Tanja: du skriver att "'mindre begåvade' barn erbjuds test och nån form av specialåtgärder och tipsas om var det finns specialklasser och vad det finns för hjälp att få."
Ja, om det nu vore så väl. Och om det nu vore en bra idé med specialklasser. Men för det första så lämnas de ofta i sticket alldeles för länge, och när deras problem äntligen uppmärksammas, kanske för att de har resursstarka och/eller "besvärliga" föräldrar så är lösningen alltså att stigmatisera dessa barn ytterligare och sortera ut dem som skämd frukt. Det är ett jävla övergrepp och ingen positiv särbehandling. Att skikta skolan ännu mer gör faktiskt inte saken bättre, och det är DET jag menar med att hålla två tankar i huvudet samtidigt: man måste hitta lösningar så att alla barn kan ses som de individer de är och erbjuda alla barn chansen att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar.
(Det där med Ausonius var onödigt, sorry. Men Tamas Gellerts beskrivning av Tyska skolan ger mig kalla kårar.)
Spetsklasser i all ära, men behöver vi verkligen fler specialbegåvningar? Är det inte viktigt med bred kompetens och sociala kontaktytor mellan de barn som tillhör normen/normerna och såna som avviker från den/dem? Jag tycker det. Jag har svårt att fälla så många tårar över de "överbegåvade" barnen - jag var själv ett sånt, och övergången till mer avancerade studier är svår för alla. Det ingår liksom i vuxenblivandet. Kan man underlätta det, fine. Men det finns viktigare frågor att kämpa för i skolan, till exempel den skriande bristen på likabehandling trots snygga likabehandlingsplaner.
Takk, takk, takk for dette innlegget, Tanja, du belyser noe som jeg har strevet med i mange ar, men som jeg aldri fatt noen forstaelse for. Hvor er logikken i at fordi man allerede kan lese nar man begynner pa skolen sa far man sitte bakerst i klasserommet og tegne tigre?
Tack Tanja!
Nu tillhör jag inte de där överbegåvade, utan jag hade bra betyg för att jag alltid har älskat, älskar nu och kommer alltid att älska att plugga och studera men detta har varit en hjärtefråga för mig länge!
b8q: Gift dig med mig! Eller ok, det kanske var att ta i men det jag menar är att du slår huvudet på spiken!
En anledning till att detta är en hjärtafråga för mig är att jag är så trött på att det - enligt MIN erfarenget-alltid ska gullas och daltas med idrottbegåvningarna medan det blir kontroversiellt så fort klasser för barn som är begåvade teoretiskt kommer på tal.
Niklas: Vad f-n har John Ausonis att göra med någonting alls i denna diskussion? Han gick f ö på KTH oxå...När jag läste min grundutbildning gick jag i samma klass som en som hällde gift i kaffeautomaten och släppte ut gas om vi nu ska börja prata lite random om galningar i en diskussion om något helt annat.
Niklas, det handlar väl inte om att drilla folk till specialbegåvningar utan om att stimulera och hjälpa dem att bli, om inte All They Can Be så någorlunda balanserade och utvecklade personer.
Alltså, nu känns det inte så bekvämt för mig att jag kommer in från ingenstans och håller en karl om ryggen. Men jag är mycket mer inne på Niklas spår.
Om jag till en början utgår från mig själv så vill jag säga att det jag saknat från skolväsendet inte varit specialhjälp i form av anvisningar om hur jag ska göra för att kunna lära mig mer avancerade saker - utan _pedagogik_. Jag har egentligen haft jäkligt lätt för allt förutom språk genom hela min skolgång men det var inte förrän jag testade folkhögskolornas flumstudieteknik som jag verkligen lärde mig något på riktigt. Förvisso var ämnena jag läste där också relativt flumiga - kreativa ämnen som foto och journalistik - men samma teknik går att använda till mer teoretiska ämnen. Jag skulle alltså, med min tolkning av min inlärningsförmåga, passat rätt bra ihop med obs'arna på min grundskola från det perspektivet (De hade särskild fokus på pedagogik och individuell inlärningsförmåga). Dessutom är jag övertygad om att jag hade saknat viktig erfarenhet som människa om mina föräldrar INTE blivit fattiga under den ekonomiska kraschen på 90-talet och bytt från mäklare till SFI-lärare. Utan den "klass-resan" hade jag bara haft En enda person med utländskt påbrå i min närhet ända upp till gymnasiet - en bråkstake från en Stockholmsförort som blivit tvångsflyttad. Gissa om hens brist på MVG'n handlade om medfödd begåvning eller hens ursprung och livserfarenheter?
Och, till sist, inte en chans att jag hade blivit Mindre mobbad eller fått fler vänner om jag hamnat i en klass för "ljushuven". Jag är också skeptisk till hurvida lärare i särskilda klasser för begåvade skulle använda en pedagogik där hen sätter upp stora lappar i kulörta färger runt om i klassrummet där det står PLATON, ARISTOTELES, osv...
Från ett yttre perspektiv skulle jag hellre lägga vikt vid att problematisera och ifrågasätta särbehandlingen av de som varken har en särskild begåvning från födseln eller funkar tillsammans med svenska skolans snustorra inlärningsteknik - OBS-klasserna.
Min poäng är att segregering av människor med en förlegad idé om "begåvning" som argument är kontraproduktiv för de "individuella behov" vi båda vill ska åtgärdas å det bättre.
Jag tror inte att jag skulle fått det bättre i en "IQ-klass". Inte heller i en OBS-klass eller i en helt vanlig kommunalklass på 35 elever. Jag hade haft hjälp av en utbildad pedagod med avsatta tidsresurser och det tror jag skulle fungera bättre för alla - oavsett "begåvning" eller behov av särskild inlärningsmetod.
Så rätt, och så bra! Jag känner igen mig så väl i det här. Det är först nu i trean på gymnasiet(NV) som jag har behövt strukturera upp mitt pluggande, och då råkade jag få såpass bra på högskoleprovet att jag egentligen inte behöver anstränga mig (vilket btw har gjort pluggandet 9000 ggr roligare).
Dock så tror jag att den enklaste lösningen är mindre klasser. Tyvärr är det så att lärare har begränsat med tid och den lägger de helst på de som har det svårt. Om bara lärarna var fler och hade mer tid så tror jag att många problem skulle lösa sig, utan allt för stor indelning i "elit" och "efterbliven". En skola där alla elever får lika mycket tid och hjälp, oavsett begåvning.
Niklas:
Jag säger absolut inte att allt är guld och gröna skogar för barn som behöver extra hjälp för att nå upp till vanliga nivån. Det är säkert för få som får hjälp, och det är säkert många som får hjälp för sent. Men barn som har "allt för lätt" att nå upp till kraven får ingen hjälp alls. När "obs-barn" inte får hjälp är det fel, men tanken på att "elitbarn" behöver hjälp och att det är dåligt att de inte får det _finns inte_.
Spetsklasser i all ära, men behöver vi verkligen fler specialbegåvningar?
Vi (vilka vi?) kanske inte behöver dem (oss?), men de råkar existera. Och de har lika rätt att utvecklas som alla andra barn, som Julia skriver. Dessutom är det ingen som föreslår att barn i t ex matteklasser ska bara läsa matte hela dagarna, så bredden försvinner inte.
Jag tycker inte att "det finns viktigare strider" är ett vettigt argument. Klart att det vore bra med mer resurser, och klart att det vore underbart om de vackra orden efterlevdes - men om barn som behöver extra stöd för att de är "för smarta" ges det inte ens några likabehandlingslöften.
-------
Angående "mer individuell hjälp kontra elitklasser". När jag gick i högstadiet var jag bra på matte. Jag låg ett par-tre år före de andra i min matteklass. Lärarna hjälpte så gott de kunde, när de hade tid över, men ens med en liten klass skulle det vara orealistiskt att de skulle ägna lika mycket tid åt genomgångar med mig personligen som de gjorde åt genomgångar för alla de övriga barnen sammanlagt. Och dessutom hade jag ingen klasskamrat jag kunde prata min matte med, ingen jag kunde lösa problem med och
Nu var det här ett lite extremt exempel för jag gick ju redan i matteklass så inte ens elitklass hjälpte, men min poäng är att det är massivt givande att kunna relatera till det som resten av klassen sysslar med och ha andra elever som läser samma sak. Så man kan hjälpa varandra, grupparbeta och allt det andra man har klasskamrater till.
------------------
Min positiva inställning till specialklasser kan ha att göra med att jag gått i vanlig- och matteklass i Lettland, och vanlig- och matteklass i Sverige, och matteklasserna har båda gångerna varit betydligt trevligare.
Christine och b8q:
Det där med idrottsbarn ja... Jag håller helt med. De och musikklassbarn. Min sambo som gått i musikklass påstår att de också mött ett visst motstånd, me jag hävdar fortfarande att musikklasser är relativt accepterade.
Förresten har jag gått på KTH och vi har minsann en astronaut!
Oscar:
Ingen hävdar väl att du personligen skulle blivit mindre mobbad (men helt ärligt, vad vet du om det?)
Vad har din klassresa med elitklasser att göra? Det jag vill se är något mer krävande skolgång för dem som behöver det, inte att alla håller sig till sin socioekonomiska grupp.
jag sitter här och funderar lite på vem jag håller med. det hade varit stimulerande och roligt att gå i en klass där plugghäst inte var ett skällsord och bänkgrannen inte var rädd för siffror, det håller jag med om. det hade varit fint att få vara smart och inte bara duktig (flicka). samtidigt är det ju det här med barn och världen och föreställningar och grupperingar och vi mot dem. obs-klasser förknippas knappast med något positivt i barns öron. å ena sidan vore det ju tragiskt, tänker jag, om det inrättades nya elitklasser (fast det är ett katastrofdåligt ordval) som gick samma öde till mötes. jävla elitmongo liksom. å andra sidan är det ett dåligt argument för att inte låta barn som håller högre inlärningstempo få en bra och maxad skolgång. då får väl skolvärlden se till att lösa sina mobbingproblem, då? (vilket iofs är en diskussion som innefattar hemförhållanden, politiker, ekonomi, att knappt en enda skola i sthlm inte ligger under tvångsbudget etc etc och alltså inte är en lätt nöt.)
Christina:
Du behöver väl inte hålla med bara en sida, jag håller med båda. I idealfall ska alla undervisning vara fantastisk och anpassad till varje enskilt barn. Även utan idealfall ska undervisning sträva mot det. Men jag tror också på att specialklasser inte är onda i sig och att man mår jävligt bra av att umgås med lika begåvade barn.
Det kan väl uppstå problem både med och utan specialklasser, så jag kan inte påstå att jag tycker det finns självklar favorit mellan pest och kolera.
Angående "vi och dem" finns det förstås risk för sånt, men vete fan om det inte är bättre än "jag mot alla". Och kan musikklasser och hockeyklasser hantera sin utvaldhet borde väl "teoretiska" specialklasser kunna klara sig.
Oscar och Niklas: ett medhåll ska ni ha.
sen har ni sagt det bättre än jag klarar av, vaddetnukanberopå. spec-klass?
Hela klassen måste väl inte vara uppdelad? Vi hade en med grava matteproblem, som inte hade de lektionerna och missade lite svenska för att hon skulle till hjälpläraren. Men eftersom hon var söt och social och med oss resten av tiden hade hon inga problem. Vi hade också ett par som var väldigt bra på matte, en var klassens "hunk" den andre bara en normalaccepterad nörd, två som bytte till idrottsklass för att de var fysiskt bättre än resten och en kille som av diverse skäl (problem hemma, lässvårigheter m.m) hade det svårt men inte ville ha hjälp, bråkade och blev mobbad.
Jag hade inte haft någon som helst nytta av att gå i en elitklass, för matten hade jag inte klarat. Men att kunna fördjupa mig i språk och litteratur i stället för att läsa fantasy hela svenskalektionerna hade förmodligen gett mig mer - fantasy lästa jag trots allt även när jag åkte buss, åt och var ledig.
tanja, ja, jo. alltså jag håller med om teorin men ser många problem med det praktiska genomförandet. det borde dock inte stå ivägen för progress, då kunde ju kvinnorörelsen gå och lägga sig liksom.
jag tror att jag hade föredragit att få gå i mixad klass men välja mina specialämnen med möjlighet att få gå (mycket) fortare fram. när jag gick på högstadiet hette det "speciell" och "allmän" matte, där den allmänna matten såklart var den lättare. tyvärr var den speciella inte särskilt bitsk heller, bara inte LIKA långsam. de timmar i veckan vi hade matte hade det varit grymt att få gå iväg med the smartass-group till ett eget klassrum och räkna skiten ur varandra, men sen tror jag ändå att jag föredragit att ha gympa och musik med nån form av grundklass.
äh, jag vet inte. på min lillebrors högstadieskola hade de både idrotts- och matte- och no-klasser. jag tror att det funkade rätt bra. de hade språk i blandade grupper och mycket korsundervisning också.
en annan sak som mest tangerar ämnet men är relevant för att förstå skolvärlden är ekonomin på svenska grundskolor. jag har vikat lite, och alltså JÄVLAR i min låda vilket uselt skick lokalerna kan vara i. och böckerna. och herre, tom lärarna kan se bättre beg ut. som du påpekade anser jag inte heller att "det finns viktigare strider" är ett bra argument för att låta nåt va, men detta gör mig också galet upprörd.
Jag förstår precis vad ni säger och jag håller med. Men jag antar att jag, som inte riktigt vet var jag hör hemma i grad av begåvning, om jag som liten hade hamnat i de mindre begåvade barnens grupp hade sett ner på min begåvning ännu mer än vad jag redan gör idag. Men förhoppningsvis hade jag kanske fått hjälp i den mindre begåvade gruppen med att lära mig disciplin och att det är kul att lära sig saker och då kanske det ändå inte hade varit något problem.
Ja, tack! Äntligen! Så himla bra skrivet.
Tanja:
Jag anser att, om någon har någon insikt kring hur Jag blev mobbad och vad som skulle kunna förhindrat det så är det Jag. Men du har helt rätt i att det är spekulation och att jag faktiskt inte vet.
Det jag skrev om min "klassresa" var till för att peka på hur klass faktiskt spelar roll i frågan och att jag märkt den skillnaden personligen. Jag menar att jag hade de klass-relaterade förutsättningarna för att vara väldigt "framgångsrik" i skolan (få höga betyg) men inte alls särskilt bra förutsättningar vad gäller min inlärningstekniska förmåga (fel pedagogik). Den där personen jag skrev om från Sthlm hade inte de klass-relaterade förutsättningarna och det resulterade i att det inte spelade någon roll om hen var "begåvad" eller inte. Hen gick ju inte ens på lektionerna och våldförde sig på lärare.
(bla)Därför ser jag att en persons socioekonomiska grupptillhörighet spelar en större roll för den personens skolgång och studieresultat än vad möjlig "begåvning" gör.
Det jag vill är att de behov barn har i skolan ska tas hänsyn och att dessa ska tillfredställas. Varför skulle det hjälpa med specialklasser? Med fler grupperingar/indelningar? För mig är idén om elitklasser ett försök att lösa ett stort problem med enkla medel - omöjligt.
Vi vill samma sak. Vi är inte överens om tillvägagångssättet eller ens Vad det är som faktiskt är problemet.
Du frågar mig om jag verkligen Vet hurvida jag skulle blivit mer eller mindre mobbad om mina förutsättningar sett annorlunda ut. Jag frågar dig om du verkligen vet hurvida din erfarenhet av specialklasser verkligen påverkat resultatet som är den du är idag. Skulle det lika gärna kunna vara så att lärarna i specialklasserna hade färre elever? Var bättre pedagoger? Var mer engagerade i sitt arbete? Hade mer intresserade elever? Någon annan faktor som också spelar roll?
Och till sist; jag förstår om du inte har tid att svara på allas kommentarer men att bara påpeka retoriska brister i mitt resonemang/min text leder iaf inte till att Jag förstår Ditt resonemang bättre.
Ja, vi som klassades som socialt underutvecklade i grundskolan och nu läser Teknisk Fysik på Chalmers har vansinnigt roligt ihop!
Eftersom jag dels själv jobbat som (universitets)lärare i tolv år, och dessutom har en mor som jobbade hela sitt arbetsliv som speciallärare, de sista ca 10 åren med inriktning mot flyktingar och invandrare, har noterat en intressant aspekt:
Elever/studenter från länder där det finns stor fattigdom och stora klassklyftor är oftast MYCKET mer studiemotiverade än svenskfödda.
Detta oavsett deras socioekonomiska klass - ja det är snarare så att de med sämst sådana förutsättningar är de som studerar hårdast. För dem är studier en väg till framgång och rikedom, många ser möjligheten att få gå i skola som en ynnest, något de knappast fått en chans till i sina ursprungsländer där de antagligen skulle ha tvingats ut och arbeta i unga år för att hjälpa familjen försörja sig.
Jag säger inte att svenskar är bortskämda, men skolbarnen har definitivt olika inställning till studier. I Sverige är det ju ingen katastrof om man inte får slutbetyg i alla ämnen; dels kan man alltid läsa på komvux senare, dels är löneskillnaderna (jämfört med de flesta länder) så små att det i många fall faktiskt är tveksamt om man tjänar så mycket rent ekonomiskt på att läsa vidare på universitet och dra på sig 5 års studieskulder istället för 5 årslöner under samma tid.
Mycket kommentarer det var. Men ja, jag läste en snubbes blogg där han skrivit en post om hur det varit att gå på Eton College på ett stipendium. Och just det där sociala verkade vara det han tyckte bäst om: "Like most people, I hated being a teenager. I hated being a prisoner in my own body, a hostage to my own biochemistry. Being full of rage and lust and hatred, and knowing rationally that there was no reason for any of it, but feeling it anyway. College made it just-about bearable. In College, it seemed like you could have an informed conversation with anyone about just about anything. There was effectively no specialisation: you were expected to be conversant in ancient history, literature, philosophy, science, computers, film, music, mathematics..."
Länk: http://pozorvlak.livejournal.com/60235.html
Aaaah shiiit!
Jag ska försöka besvara konkreta saker här och mer almänna, som gäller fler, i ett inlägg.
Anonym den 20 januari 2009 15:14:
Man behöver naturligtvis inte se specialklasser som enda möjliga lösningen, men jag tycker det är en bra lösning i många fall.
två som bytte till idrottsklass för att de var fysiskt bättre än resten
*gnällgnäll* Sportklasser är minsann oproblematiskt *gnällgnäll* Men du har förstås em jkätteviktig poäng i att en hel del skulle må bra av höfre tempo på humaniora snarare än matte, "teoretisk specialklass" blir ofta "matteklass" och det tycker jag inte är nåt bra.
Christina:
Gick dein bror i Engelbrekt? Just chacking, har för mig att de har en massa specialklasser inom allt möjligt nuförtiden.
Oscar:
Jag tycker absolut att klass och föräldrabakgrund spelar roll, herregud. Men jag tycker att även begåvning gör det, och att man får möjlighet att utvecklas bland barn på samma nivå.
Att mina matteklasser alltid känts bättre beror faktiskt främst på att barnen var lugnare och mer på min nivå av vilka böcker de läste, vilka filmer de såg och vad de ville ha av sitt liv. Jag har i alla fall inte märkt av matteklasserna var mindre, lärarna vi hade hade andra klasser också, men i matteklasserna hade lärarna bättre förutsättningar att faktiskt genomföra sina lektioner för en intresserad publik.
Det jag vill är att de behov barn har i skolan ska tas hänsyn och att dessa ska tillfredställas.
Jag med.
Varför skulle det hjälpa med specialklasser?
För att barnen skulle få lära sig i ett tempo som passade dem och med andra barn som kunde lära sig i samma tempo och på samma nivå.
Med fler grupperingar/indelningar?
För att barn är olika och att gruppera efter hur man lär sig är dessutom rätt relevant i en miljö där uppgiften är att lära sig.
För mig är idén om elitklasser ett försök att lösa ett stort problem med enkla medel - omöjligt.
För mig är det en av flera möjliga lösningar. Som skulle hjälpa många barn som lider helt i onödan.
b8q:
Kan tänka mig. jag tror en faktor kan vara att de kommer från kulturer där högskoleutbildning fortfarande är klassmarkör som FAN och superviktigt och biljett till en bättre framtid på ett annat sätt än i Sverige.
Jag hade ett helvete under grundskolan. Jag kom till årskurs ett och läste utan några som helst problem. Och så var det svenskundervisningen, där vi efter några månader skulle sitta i par och läsa en bok. Boken hade uppskattningsvis 10 ord per sida. Det tog mig, grovt räknat, 10 sekunder att läsa. Min partner däremot, behövde ofta 10 minuter för samma 10 ord. På vilket sätt skulle inte en indelning fungerat där? Hon hade fått slippa att känna sig dum för att hon inte kunde läsa, jag hade sluppit vara uttråkad så till den milda grad att jag, 6 år gammal, ansåg att min tid slösades bort.
10 år gammal: Föräldrakonferanser är mer regel än undantag, för jag är fruktansvärt underpresterande. Skolan var verkligen inte rolig. Varför skulle jag när jag var färdig med ett kapitel i matteboken nödvändigtvis räkna i "extraboken" - vilket innebar att man gjorde -ännu- fler uppgifter av samma sort?
IQ-test görs, det kan ju vara så att jag har svårt att hänga med.
13 år gammal: Rektorn ringer hem. Inya har inte lämnat in ett enda arbete på en termins tid. Indikationer finns på att hon inte ens har gjort det. Det hade jag inte. Det var tråkigt, onödigt och slöseri med min tid.
Problemet dryftas med skolans kurator, min räddning.
Han var en oerhört duktig person, och med IQ-testet från när jag var 10 i ryggen så går han till studierektorn och säger att han kanske har en lösning. Den kommer att hjälpa min skolgång och kosta mindre än om jag måste gå om, eller gå hos en speciallärare, men det är kontroversiellt.
Hur han argumenterade vet jag inte, men han gjorde det bra och det är jag lycklig för. Han driver igenom att jag skall slippa klassbaserad undervisning. Självstudier.
Jag träffar honom varje vecka för att prata igenom veckan (och hur jag mår, ty mina sociala förmågor var inte de bästa). Jag har möjlighet att gå på lektioner om jag behöver det. Jag kan dryfta problem inom olika ämnen med lärarna när jag får problemet och behöver ej längre vänta tills resten av klassen skall hantera området.
15 år gammal: Kuratorns kontroversiella lösning på problemet med den underpresterande eleven är löst. Inya har bra betyg, trivs i skolan och kommer när hon slutar skolan ha slutfört alla de nationella mattekurserna för gymnasiet. Detta trots att flertalet närståendes dödsfall och liknande personliga förvecklingar.
Jag anser att nivåindelning är bra. I slutändan kommer målet för alla klasser vara att eleverna kan ämnet, och kan det bra. Om jag har svårt att lära (vilket jag har i andra ämnen) så är det bättre för mig om genomgångarna är långsamma och noggranna. Har jag lätt att lära vill jag bara bli klar och gå vidare till nästa del.
Slutligen: Min kära kurator från högstadiet sade att skolan är skyldig att hjälpa barn med speciella behov. Alla behov är speciella, så varför fokuseras det bara på de som har svårt att lära?
jag tycker att det jävliga med skolsytemet är att det aldrig uppmanas till inlärnig, det uppmanas aldrig till stimulans och det uppmuntras aldrig till att ta sig an en utmaning.
Jag tycker att hela den svenska skolmetoden är förkastlig. Jag håller med om alla problemen du skriver om och jag var inte ens särskilt smart. Jag var såklart som hela din läsarskara verkar vara bra i matte, men jag var ingen stjärna. Jag var bra på att läsa och skriva också, men inte på att stava (det leder till massor av dyslexiutredning, vilket i och för sig var intressant. jag fuck typ cykla träningscyckel och sen läsa högt ur en bok).
Min poäng är att de "vanliga" barnen och de som har problem inte heller stimuleras. Okej, jag var faktiskt tvungen att plugga för att dra vg eller mvg men då pluggade jag och alla andra jag vet om just till proven.
Det är helt värdelös kunskap och värdelös gradering då de inte leder till någon vidareutveckling för eleverna. Varken de som redan kunde allt om ämnet, eller den som har tokpluggat (oavsätt om eleven har tokpluggat sig till ett G eller ett MVG) eller eleven som struntar helt i provet får ut något av det.
Ingenting följs upp eller leder vidare, aldrig lärs det ut någon form av studieteknik eller ide om personig uveckling, logiskt tänkande, egna intitiativ, eller vad man egentligen ska ha kunskaperna till.
Jag har fortfarande tex. ingen aning om varför jag läste franska i två år och sen spanska i två år (högstadiet och gymansiet). Det var ju inte så att jag lärde mig någon franska eller spanska. Jag slet som bara den med tredjespråken och inget har ajg att visa för det idag. Inte var det roligt heller. I högstadiet bytte jag till extra engelska och i gymnasite bytte jag helt linje (till en som inte hade c språk).
Som skolsystemet ser ut idag är jag för alla sorters specialintresses skolor, oavsätt om det handlar om elever som behöver dansa för att känna att de fungerar eller omdet är elever som tycker att råplugg är skitkul.
Men mest har jag ett budskap till hela svenska skolväsendet: Gör om, gör rätt!
Vill tacka, lite sent, för en massa bra inlägg i elitklassdebatten!
En till historia från den svenska skolverkligheten: När jag började skolan hade jag redan läst i nästan fyra år och höll på att arbeta mig igenom min åtta år äldre systers bokhylla. Det tog mina föräldrar hela höstterminen att övertala min lärare om att jag borde få en annan läsebok än resten av klassen (speciellt med tanke på att jag läst ut boken samma dag som jag fått den). Vid någon tidpunkt fick jag i alla fall ha läsning med klassen över. Deras läsläxa var en hel mening lång.
Aah Leonard Cohen..
First, we take Manhattan...
THEN WE TAKE BERLIN
Skicka en kommentar