onsdag, november 19, 2008

Svarssession, Pt. 1 (Continued)

Så, här kommer den sista bunten svar på de frågorna som just nu finns i frågeposten. Ni får grymt gärna komma med reaktioner eller så.

Emma börjar:
hur gör man för att bli duktig och intelligent?


Man inleder med att skaffa sig smarta akademikerpäron och sen läser man en massa och försöker lyssna på folk och tänka och prestera. Sen startar man en blogg och kallar sig duktig och intelligent av ren lulz och hybris. Sen rullar det liksom på.

Emma fortsätter: vad borde folk göra för att göra världen bättre?

Jag började skriva nåt om acceptans och att vara vardagssnäll och sen kom jag på att folk dödar varandra över hela världen.

Emma är inte alls lika uthållig som Anna: tycker du inte det är obehagligt att lämna ut så mkt om sig själv, med namn och allt?

Jag har bloggat i sju år och har nog lärt mig hur det där med att lämna ut mig själv funkar och hur mycket jag är beredd att visa. Jag tycker inte alls jag är särskilt självutlämnande i den här bloggen, men innan jag kom ut med namn efter att bloggat anonymt på Phonephucker gick jag genom alla mina gamla bloggar och dagböcker och låste en massa inlägg för att jag kände att de var på okej offentlighetsnivå under omständigheterna då de skrevs, men inte längre.

Ibland önskar jag jag kunde skriva lite mer privata saker, men det som stoppar mig är ofta det att det är fler än jag som är inblandade i dem historierna och det är inte min sak att hänga ut dem. Jag försöker över huvud taget hålla andras privatliv privat och upp till dem att berätta om, både på nätet och irl. Jag själv är nog ganska öppen men mina känslor, tankar och funderingar. Men jag tycker inte om att lämna ut andra människor, och har ingen större lust att skriva anekdoter oxh sånt här, skulle aldrig hänga ut en pågående relation med detaljer och namn. Framför allt om detaljerna var otrevliga.

Någonting jag tycker är jobbigt med bloggen och att "lämna ut mig" är att det lätt blir obalans mellan mig och bekanta som läser bloggen utan att kommentera. De vet massor om mig, jag vet mycket lite om dem och ofta vet jag dessutom oftast inte att de läser min blogg tills det plötsligt kommer upp i ett samtal eller så. Det tycker jag är småjobbigt, har alltid tyckt det. Men det får man liksom ta.

Markus börjar: Vem är enligt dig Sveriges genom tiderna stiligaste Fängelsekund?

Iiiiingen aning, du. Inte mitt expertområde alls.

Markus fortsätter: Om man fryser in fisk levande är det väl klart att den fortfarande lever när man tinar upp den igen? ...Eller?

Nej, men om en mygga har bitit fisken och inkapslats i bärnsten kan man klona den!

Markus rör upp skuldkänslor: En sida av dig jag anser Internet fått se allt mindra av de senaste åren är Serietecknare/illustratören Tanja, något som leder oss in("INLEDER" LOL!) på nästa fråga. Klyschan om att "Även om man har en teckningsstil som påminner om en kråka med gomspatt kan vem som helst bli bra, bara man sätter sieg ner och TRÄNAR", du som har en ganska fräsig teckningsstil borde ju vet. Eller är påstående bara en avart av "Det är insidan som räkans... Fast det är det ju inte"-snacket?

Den sidan ser man allt för sällan över huvud taget, tyvärr. Fan vad jag tappar mina teckningsskillz.

Det är nog som med alla andra talanggrejor, man kan komma jäkligt långt om man tränar. Man kan komma långt på bara talang. Men riktigt bra kan man nog bara bli med kombinationen. Men misströsta inte! Rent generellt kan man säga att man behöver en viss nivå av träning och bildmässig begåvning för att se felen i en bild och om bilden, vad ska man säga, "funkar". Eftersom de flesta saknar jättemycket bildmässig talang och jättemycket träning i att se bilder kan man med mycket träning bli tillrävkligt bra för att de flesta ska tycka man äger.

Markus sista: Har du sett "Saló eller Sodoms 120 dagar", isåfall, kommentar på den[Om du har någon kommentar ändå går det finemang].

Nope. Det var sån där film som gymnasieintellektuella ungar såg och höhöade och var härligt o-PK över. Men jag har läst de Sade, till skillnad från majoriteten av de där ungarna. Justine har jag läst. Sen skulle jag läsa Sodoms 120 dagar, insåg att jag inte iddes att läsa 600 sidor av samma sak och lät bli att läsa vidare. Justine var väldigt rolig, dock, på sina ställen. Men herrejösses så repititiv.

Anna gör en välkommen comeback!: Vad tycker/står du gällande IPRED-lagen?

Do not want.

Anna trotsar febern: Vad tycker du om skor med lite högre klack.(Gud jag är ju helt mosig i huvudet och hur mycket jag än försöker ställa mina frågor på ett respektabelt och ...nåt vis, mitt ordföråd är bortblåst, så går det SKIT. I hejt feber. Högt och heligt)

Lite högre som i lite hög klack eller högre än normal hög klack? Jag satsar på hög klack i allmänhet.

När jag var yngre, under puberteten, hade jag enorma problem med kvinnlighet. Den verkade innebära så mycket jobbigt. Jag hade inga problem med att bli kvinna fysiskt, men de yttre attributen som kläder, livsstil, intressen man förväntades ha... fy fan. Jag började konfrontera det där först för ett par år sedan, började sminka mig och lärde mig att gå i högklackat. Det var dels en allmän redesign av mig själv som pågick, men även just en konfrontation med rädslan att närma mig den stereotypa kvinnligheten. Förut, när jag hade högklackat och smink, under perioder räckte det med att jag hade kjol, kände jag mig utklädd till kvinna. Sån där intuitiv känsla av att kvinnlighet är en social konstruktion. Jag tycker fortfarande att jag klär ut mig till kvinna när jag tjejpiffar mig, men jag gör det rätt mycket numera. Och jag har börjat bära pumps, framför allt under sommarhalvåret. Hög klack i ishalka och remsandaler med stilettklack är fortfarande lite utanför mina förståelseramar.

Anna har förresten smittat mig, för nu har jag feber!: Vem är Emma Goldman och vad tycker du om henne (vad är hon för dig, om hon är något)?

Vem är Emma Goldman?

Nota bene - jag är KASS på namn.

Anna psykologiserar: Har du några tvångstankar? (Vad är en tvångstanke?)

Tanke man inte kan låta bli att tänka på ett sätt som försvårar livet är en tvångstanke. Orka med bra meningsbyggnad. Under perioder är jag superorolig att nån jag bryr mig om ska dö. Kan åka hem och tänka i detalj hur det kommer se ut när jag kommit hem och får veta att den viktiga personen har triollat av pinn. Det var länge sen, dock. Det är nog inte nån kliniskt korrekt tvångstanke heller.

Anna slutar aldrig, eller i alla fall inte än: Vet dina lärare om att du bloggar?

Inte den ringaste. Om de läser bloggen skulle jag uppskatta om de berättade det. Jag vet att åtminstone en lärare känner till boken.

Anna gör mig glad över att jag inte bloggat så himla länge: Vilka feministiska åsikter har du haft, men helt bytt åsikt om/kring? (Om det nu hänt)

Kvotering, jag är numera av den åsikten att män blir liksom automatiskt inkvoterade i manliga miljöer, så det är inte helt fel att kvotera in kvinnor. Och för er som missar den lilla detaljen med kvoteringstanken - när kandidaterna är likvärdiga. Inte att ta in underkvalificerade tjejer bara för att de är tjejer.

Porr. På högstadiet, när Shocking Truth kom var jag fortfarande sådär sex-ska-va-fiiiint (virgins havandes åsikter about sex...). Ganska snart efter det fick jag Shocking Lies intryckt i händerna på mig av min kompis Alex som är syrra till Petra Östergren. Jag höll inte med om allt, men fick ögonen öppnade på att det nog är mer komplext än så. Så jag är inte slentrianmässigt emot porr som fenomen, däremot har jag en hel del åsikter om en hel del pornografi. Och folk som anser att porr är bra sexualundervisning är korkade puckon.

"Kvinnliga förebilder". Jag är fortfarande ofta skeptisk till projekt riktade till enbart tjejer i syfte att stärka dem, men... eh, orka skriva, läs ett gammalt inlägg om det.

Anna är jobbig: Vad tycker du om jämställdhetsministern Nyamko Sabuni?

Inte så mycket. När hon gör väsen av sig håller jag ofta inte med, men hon gör inte så mycket väsen av sig.

Anna frågar om praktisk feminism: Vad ska en tjej som bär kort kjol ha för skön bitchslapreplik att kriga med när folk säger till henne "men du är ju feminist, du ska väl inte ha kort kjol och objektifiera dig så där"?

Jag vet inte riktigt. Min spontana reaktion skulle vara, om miljön tillät, att sära på benen och visa trosorna. Om miljön inte tillät skulle jag anmärka på nåt i hens som kom med repliken utseende, sätt att bete sig, eller mamma.

Anna avslöjar mig som postsovjetta: Vad tycker du om julen som högtid?

Jag bryr mig väldigt väldigt lite om julen, helt ärligt. Jag skulle lugnt kunna sitta hemma och se på Gossip Girl på julafton. Jag har ju inte alls den traditionen i mig, varandes från utanför Sverige och dessutom ett land där man inte firat jul i några generationer. Min släkt jag växte upp med har över huvud taget varit kass på traditioner, så jag får inga nervösa ryckningar av att missa att äta en viss sorts mat ett visst datum eller så.

Anna ger mig tillfälle att skryta: Vilken är din bästa egenskap respektive smsta?

Jag är bra på att tänka fräscht och kreativt, sätta fingret på saker och formulera mina tankar. Jag är bra problemlösare på det sättet.
Jag är kass på organisation, eller på att följa upp det, snarare. Jag kan skriva att göra-listor och planera minutiöst, men jag är kass kass kass på att följa planerna.Jag skulle nog vara betydligt mindre stressad om jag lyckades.

Anna frågar kort: Favorittvspel?

Alltså, tevespel har varit ett känsligt ämne länge. Jag har ju varit rätt nördig i mina dagar, umgåtts mycket med andra nördar, varit mycket i mangakretsar, men tevespel har liksom aldrig känts lockande. Jag tror det är lite det att jag inte pallar att känna mig frustrerad. SÅ fort det inte går som jag vill blir jag irriterad och om det är ett spel blir jag irriterad över att jag stör mig så mycket på en grej som inte ens finns på riktigt. Ska jag kämpa och vinna vill jag nog gärna ha nåt som ger mer resonans i den verkliga världen, så att säga. Bilder, blogg, dans, memorera långa textstycken. Lösa matteproblem när jag var ung mattegeni. Inte att hoppa över ett hål i marken med en rörmokare. Plus att jag känner mig väldigt begränsad i spel där man ska ha illusionen av att man springer runt fritt, men egentligen är grymt begränsad i vilka rörelser man kan göra. Det frustrerar mig också. Och jag gillar inte.

Jag brukar inte heller tycka det är så himla kul med partyspel, men jag gillar att titta på när folk spelar. Jag kan även tycka att det är kul att spela typ Silent Hill eller rollspel med vänner, så får nån slåss och jag tar problemlösningen och skriker när det är läskigt. Eller backseatdrivear. Men jag tycker Boom Blox var himla kul, faktiskt, den ska jag skaffa. Och jag och sambon spöar varann i laserhockey då och då. Jag gillar Wii, i många andra konsoler räknar de med en viss spelvana redan när man börjar, men Wii är lite mer anpassad till oss som inte har spelkontrollintuition.

Anna är snart klar...: favoritårstid?

Sommar! Jag älskar värme! Och ljus!

Anna är klar. Eller?...: Är du morgon-, dag- eller nattmänniska?

Kväll/natt. Definitivt inte morgon. Det jobbigaste med att vara sambo är att jag inte får vara uppe på nätterna som jag vill.

Iva är nyfiken: vem är din favorit i hp och varför? vad skulle din animagus va för nåt? vet inte om det är dumt att fråga om boggarts.. känns som dom flesta är rädda för samma saker egentligen. jag fattar inte hur ron kan va mer rädd för spindlar än för att bli övergiven osv!

Min animagus skulle vara en iller, eller möjligen en kanin. Min favorit.... jag gillar fortfarande Percy, gillade mannen massivt när det bara fanns 3-4 böcker, sen blev det svårare ett tag. Jag gillar Ginny. Jag har aldrig gillat Hagrid och varje gång nån skulle dö hoppades jag att det var han. Jag har aldrig gillat Tonks, för hon är Mary-Sue. Men jag gillar att hennes omvandlingsskills egentligen inte har nån dramaturgisk funktion, så det är uppenbart att hon har den egenskapen för att kunna byta utseende till Sirius, för Sirius/Remus OTP, typ.

6 kommentarer:

anna sa...

GRYMT! Åh jag blir så glad! Jag är typ frisk nu (förlåååt för smittan) och dina svar var fett bra! Gillar att du verkligen la ner tid på det, OCH att introducera oss (stooort plus! Att egoboosta sina läsare är ett plusplusplus) samt skriva grymma, utförliga svar. Krya på dig!

Aron sa...

Heja! Fortsätt dissa töntiga dataspel!

Emma kastrull sa...

Tycker du ska utveckla hur en/vi/folk kan/bör göra världen bättre!
har alla ett ansvar? har du en utopi?

Johnny sa...

"Någonting jag tycker är jobbigt med bloggen och att "lämna ut mig" är att det lätt blir obalans mellan mig och bekanta som läser bloggen utan att kommentera. De vet massor om mig, jag vet mycket lite om dem och ofta vet jag dessutom oftast inte att de läser min blogg tills det plötsligt kommer upp i ett samtal eller så."

Det där känner jag igen. Jag kan inte ha ytliga kontakter längre för de är bara ytliga från mitt håll. Det är svårt att lära känna människor när de redan tror att de känner en.

Jag kommenterar typ 99% av alla blogginlägg jag läser.

iva sa...

ooo! den här q&a-grejen har vart som julafton, ifall hade varit julafton kul :D

Tanja Suhinina sa...

Anna: tacktack! Jag håller på att tillfriskna i någon sorts takt nu.

Aron: Tevespel är koooonst!
Det är så konstigt att det görs så lite intressant i den branschen.

Emma: Ja just det... jag hoppade den frågan lite och glömde att komma tillbaka.
Men jag vet faktiskt inte. Jag kan liksom inte riktigt säga vad min utopi skulle vara mindre än "alla är lyckliga, toleranta, har möjligheter att utvecklas och det är typ bra", jag har inte riktigt nån vision om vilken ekonomisk modell skulle föra världen dit eller hur man ens ska tänka sig en utopi på en mer konkret nivå än "Lycka åt alla! Gratis! Och måtte ingen gå besviken härifrån!"

Johnny: Nä, så långt har jag inte kommit. Men jag önskar det fanns nåt enkelt sätt att balansera upp dt där. Som tur är har jag hittills inte haft problem med folk som trodde de visste vad jag var för person från bloggarna, och sedan blev besvikna på mig IRL.

Iva: Julafton borde vara som mina svartsinlägg. Check. =)