måndag, januari 17, 2011

do it harder make it better

Det finns en animé som heter Galaxexpressen (Galaxy express 999 på engelska, om jag tänker rätt). Viktig för animéns historia, gjord av Leiji Matsumoto som för dem av mina läsare som inte var manganördar är känd som han som gjorde Daft Punk-videorna. Den ska vara riktigt bra, men jag har bara sett början, så jag frågade en som sett hela om jag greppat konceptet rätt och det hade jag.

Galaxexpressen
utspelar sig i framtiden där människor har lärt sig att flytta över sitt medvetande till mekaniska kroppar. Kropparna är perfekta och oförstörbara, de gör en i princip odödlig. Att flytta sig till en konstgjord kropp är någonting som alla vill, men det är inte gratis och verkligen inte alla förunnat. Och visst, de nya kropparna är perfekta - men man förlorar också en del av sig själv utan ett bräckligt mänskligt skal.

Efter första Galaxexpressen-associationen jag fick när jag läste genom diskussionen om diagnosen Erektil dysfunktion har det varit svårt att sluta. Det var länge sedan jag sett någonting så transhumanistiskt som experternas reflektioner kring ståndframkallande piller.

Medicinkonsten har traditionellt accepterat kroppens naturliga förutsättningar och siktat på att återställa kroppen till en normalnivå, men inte förbättra friska människor. Transhumanismen handlar om att inte se en fast gräns i mänskliga kroppens förutsättningar, utan använda vetenskapliga framgångar för att resa sig över det som begränsat människan. Och visst är det en naturlig tankegång att sådant som kan få människan att resa sig över sina naturliga förutsättningar är utvecklat från teknologi som var tänkt att hjälpa sjuka att vara normala - proteser, skönhetsoperationer, potenspiller.

Bakom den psykiatriska diagnosen finns en tanke om återställning till det normala, till hur en manskropp beter sig. Man accepterar att det händer alla då och då att man inte är nöjd med hur ståndet beter sig. Man accepterar att alla män kommer att vara med om perioder då kuken inte vill stå upp och fullfölja sin penetrationsnormativa plikt. Man tycker att bara de som har haft tillräckligt allvarliga problem behöver hjälp. Man siktar mot att återställa erektionen till någon sorts normalnivå, inte en stenhård kuk 24/7.

Viagra* struntar i hur länge du haft problem. Viagra struntar i om du över huvudtaget har problem. Viagran struntar i om det du eftersträvar är vad de flestas kukar kan prestera, eller någonting som oftast trollas fram med talang, filmklipp och - Viagra. För visst kan man vara fullt normal och frisk, men ändå drömma om att kunna få upp den tio gånger om dagen och hålla på länge? För sin egen skull. För partnerns skull. För att prova hur det känns? Vid högtidliga tillfällen?

Viagra sjukförklarar alltid - visst har du stånd, men hade du haft det av egen kraft?
Viagra sjukförklarar inte - man kan se pillret som en vanlig förberedelse på sex, som att tända doftljus och se till att man har kondom till hands. Även problemfria män använder det. Även problemfria män efterfrågar det. Ska man då se det som medicin, eller ska man se det som ett sätt att höja sig över manskroppens begränsningar? Är inte de "naturliga" begränsningarna egentligen lika godtyckliga som diagnoskriteriernas? Varför ska man bara orka vad kroppen orkar om det är så enkelt att orka mer? Varför ska sex med hjälpmedel ses som sämre än natuuurligt sex?

Är ditt självförtroende kopplat till ståndet? Att kunna leverera, ha stake, vara 100% man? Viagra ger dig självförtroendet tillbaka - du vet att kuken inte sviker dig, du behöver inte vara orolig. Viagra sänker ditt självförtroende - varje gång du tar pillret och har kuksex påminns du att du egentligen inte kan, att det är pillret som jobbar, inte du. Varje gång din partner tar pillret vet du inte om ståndet beror på att du är attraktiv och saker du gör, eller om det enbart är medicinens effekt. Om du tar pillret fast du normalt inte behöver, liksom för säkerhets skull - undrar du inte om ståndet beror på att du faktiskt vill, är ståndet "äkta", är ståndet "du"?

Ska man jobba med självförtroendet då? Frånkoppla det från erektionen? Ska man jobba på sexsyn, är all sex penetration, kan man tillfredställa partner och njuta själv utan erektion varje gång? Eller ska man ge fan i att överpsykologisera - ståndet är fixat och problemet löst. Ska man helt enkelt acceptera att människor kan ha uppfattning om sex som är centrerat runt kuken, istället för att pådyvla dem sexsyn som insnöade sexterapeuter tycker är bättre?

Om man ändå fixar, varför inte ta det ett steg längre? Om det finns botemedel, behöver man verkligen tjafsa om hur länge man ska ha problem med hårdheten, och hur ofta problemen ska uppkomma? Om det finns botemedel som funkar mot allt, ska man verkligen lägga ner krafter på att leta orsaker och lära människor att omvärdera sin syn på erektionen?

Men samtidigt - visst finns det botemedel, men för alla? Förutom biverkningar som man kan anta kan minska i framtiden - läkemedelsföretag vill tjäna pengar. Någon måste betala. Känns Viagras allomfattande hjälpeffekt lika utopisk om man tänker på priset? Läkemedel är inte mitt expertområde, men som jag förstått får man punga ut med 50-100 spänn per stånd i Sverige - och pillrena subventioneras inte. Vad kan det innebära? Att erektion blir en klassfråga? Att pillersexet blir kukcentrerat - man vill ju få valuta för pengarna? Och det här är ändå ett rikt land, hur kan Viagrautopin se ut internationellt?

Å andra sidan - om alternativet är psykologbehandling är det inte heller gratis och jämt fördelat mellan alla människor på jorden.

Men om alternativet är att inte se det svikande ståndet som sjukdom, utan hantera det med partner eller på egen hand? Att minska på penetrationssexet? Att knulla kortare omgångar än förr?

Vill ni veta vad jag tycker? Jag vet inte riktigt. Ryggmärgen röstar emot quick fix-piller. Frontalloben tänker normer om penetration och manlighet, den tänker att det i många fall kan finnas psykologiska orsaker, jag tänker att det är helt jävla normalt att inte alltid få stånd. Men samtidigt vet jag inte varför man egentligen ska stanna vid nån sorts naturliga (naturlighet är ju förfan en social konstruktion) gränser. Mina kläder gör mer än bara hålla mig varm. Min skrivkunnighet hjälper mig att minnas mer än vad hjärnan klarar av, och Internet gör att jag slipper skrika halsen av mig för att nå ut till många människor. Vi har för länge sedan överskridit den mänskliga kroppens begränsningar. Det finns mycket för en sexnörd/feminist/normkritiker att ifrågasätta i synen på sex som evigt penispumpande. Men jag kan inte heller se varför det skulle vara fel att begära mer än männen i enkätundersökningarna om hur ofta, hårt och länge är normalt.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

*Här och hädanefter används Viagra som samligsnamn för alla moderna potenspiller. Jag tänkte att det är bästa ordet om jag lättbegripligt ska framföra vad jag menar.

6 kommentarer:

Björn sa...

Mycket intressant.

Ett fenomen som dykt upp på senare tid är ju unga, friska män som tar viagra (motsv) första gången (gångerna) de ska ha sex med en ny partner. För att inte riskera kukfail pga nerver.

Känner flera personer som gjort så. Både med och utan partnerns vetskap.

I ett fall var det nog t.om. den kvinnliga partnern som föreslog det då min polare fick problem med ståndet pga nerver. De är f.ö. gifta idag...

Mattias S sa...

Jag har hört om killar som tar en viagra i smyg när det börjar hetta till och sen blir skitförbannade när tjejen inte vill ha sex.
"Vad fan, jag tog en Viagra! Fattar du att dom kostar mig 80 spänn styck! Och vad fan ska jag göra med det här ståndet nu då???"
Typ, eller nått.

Henric sa...

Tycker att det är ofattbart skönt för nerverna att ha viagra hemma, eftersom chansen att man verkligen skulle behöva dem då ironiskt nog blir rätt liten. Har svårt att problematisera det då jag aldrig upplevt ens en enda tendens till biverkning.

Har jag druckit mer än planerat så tar jag dock ofta för säkerhets skull.

Ola Berg sa...

Du tar inte upp erektionsproblem som ett kvinnligt problem och källa till frustration? Eller som sexproblem öht som parproblem utan blott individuella problem?

Tanja Suhinina sa...

Ola Berg
Inte i just det här inlägget, nej. Jag har betydligt mer att säga om erektionsproblem än det här.

Johanna Sjödin sa...

Mycket bra inlägg!

(Jag hoppas att inte naturlighetsförespråkarna tillsätter sin kropp hormoner för att inte bli gravida eller tjatar på kvinnor om att göra det.)

Avskyr "acceptera din ålder/oförmåga att ha sex på det sätt du vill"-jiddret.

Jag är inte man, så viagra blir inte akutuellt i min kropp, men jag hoppas att ingen baktalar mig när jag är äldre om jag skulle få för mig att jag vill tajta till mitt underliv för mer känsel. Förhoppningsvis räcker frekvent användande av knipkulor.

Läste om en del äldre kvinnor som hade tajtat till sig, några uteslutande för sin egen skull, men några även som "present" åt sina partners Jag tyckte att det var ganska rörande, men de fick givetvis höra att de skulle acceptera sin kropp som den var och sluta drömma efter något som var historia. Testa att säga det till någon som fått ryggproblem på grund av passiv livsstil eller de som bär på mer kroppsfett än vad deras kroppar i nuvarande tillstånd klarar av och vips så lär inte vara populärast på festen.

Det faktum att samhället talar om för en att man är värdelös om man tycker sina sexuella problem är riktiga problem lär inte göra någon mer avslappnad och problemfri.