söndag, januari 16, 2011

DSM-5 - Erektil dysfunktion


Att inte få upp den, alltså. Det måste ändå vara sexproblemens sexproblem. Det är det de flesta tänker på när man säger "inte kan genomföra ett samlag" eller "inte kan ha sex". I svenska DSM-IV heter det "Impotens", och det säger väl en hel del om hur centralt det är för mannen att få upp den. Utan erektion är mannen impotent - maktlös. Det är förresten på grund av det dumma i namnet som diagnosen numera heter Erectile Dysfunktion på engelska och jag tror det är tänkt att man ska kalla de för erektil dysfunktion på svenska i framtiden.

Just eftersom en slak penis är så självklart underförstått ett problem i sexet blir det särskilt intressant att läsa diskussioner om diagnosen. För det är i diskussionerna man inser hur många frågetecken det finns. I fallet med den här diagnosen har jag haft tillgång till både artikeln med förslaget på ny diagnos, och till olika experters reaktioner.

Så, vi börjar med de föreslagna nya kriterierna:

A. Failure to obtain or maintain an erection until completion of the sexual activity or a marked decrease in erectile turgidity on all or almost all of sexual activity for at least 6 months duration.

B. The problem causes clinically significant distress or impairment

C. The sexual dysfunction is not better accounted for by another Axis I disorder (except another Sexual Dysfunction) and is not due exclusively to the direct physiological effects of a substance (e.g., a drug of abuse, a medication) or a general medical condition

Addition of the following specifiers:
1) Lifelong (since the onset of sexual activity) vs. Acquired
2) Generalized vs. Situational
3) Partner factors (partner's sexual problems, partner's health status)
4) Relationship factors (e.g., poor communication, relationship discord, discrepancies in desire for sexual activity)
5) Individual vulnerability factors or psychiatric comorbidity (e.g., depression or anxiety, poor body image, history of abuse experience)
6) Cultural/religious factors (e.g., inhibitions related to prohibitions against sexual activity)
7) With medical factors relevant to prognosis, course, or treatment

Hur vanligt är det?
Här tänker man att det ska finnas all forskning, men det verkar som vanligt finnas mindre än man tror och väldigt spretigt. Det kan förstås bero på att DSM-IV-kriterierna börjar med följande:
Ständig eller återkommande oförmåga att uppnå tillräcklig erektion eller bibehålla tillräcklig erektion tills den sexuella aktiviteten är avslutat.
En van läsare märker genast att det inte står hur länge man ska haft problemet, eller hur ofta. Och när är den sexuella aktiviteten avslutad?

Siffrorna jag har sett i DSM-sammanhang ligger någonstans mellan 5-55%. En studie som ligger till grund för tidskriterier mätte män mellan 16 och 44 år och fann att 5,8% hade problem minst en månad senaste året, men ca 0,8% hade problem i minst sex månader senaste året. Vad man får för siffror beror givetvis på hur man frågar. Om man frågar "har du någonsin haft problem med att ståndet inte infann sig så mycket, länge eller hårt som du ville?" så kommer man nog få siffror på ca 100%.

Hur länge är för länge?
Segraves, som skrev förslaget för DSM-5, erkänner villigt att gränserna han sätter upp är godtyckliga. Han (antar det är han, människan heter Robert) sätter upp dem ändå, minst 6 månader ska man ha problem, och vid minst 75% av försöken. Att det blev just sex månader baseras på den ovan nämnda studien där det är betydligt vanligare att man har problem i en månad än ett halvår. Han föreslår också att den tidsgränsen inte ska behövas om det finns uppenbar orsak till problemen.

Han får givetvis kritik. Det påpekas exempelvis att gränsen han satte grundas i en studie på män i åldrarna 16-44, och den gruppens ståndsiffror kan knappast generaliseras till alla vuxna män. Det är fullt normalt att inte ha lika lätt för att få upp den med stigande ålder. Om man tänker att diagnos ska användas som verktyg i behandling kan man tycka att det kan vara onödigt att vänta med behandlingen i ett halvår - behandling funkar minst lika bra för män som haft problem en kortare tid och besparar patienterna onödiga problem medan de väntar på den magiska gränsen.

Om ett träd faller i skogen och ingen hör det...
DSM-diagnoser kräver ofta att personen ska lida av symptomen, så även den nuvarande diagnosen. Förslaget till femman är att man ska ta bort det som krav för diagnosen - men man ska ha det som krav för behandling. Man tänker att det skulle underlätta forskning - då kan man använda DSM-kriterier för att se hur vanligt det är att inte få stånd, oavsett om man bekymras av det eller inte. Samtidigt är det rimligt att ha lidande och besvär som krav för behandling - dessutom lär personer som inte besväras av att de har svårt med ståndet inte söka vård för det.

The blue pill
Senast DSM reviderades var när man justerade DSM-IV till DSM-IV-TR. Det var 2000, Viagra kom 1998. Mycket har hänt sedan dess. Och den stora frågan är hur man ska se på orsakerna och behandlingen.

Artikelförfattaren poängterar att man på sistone har mer och mer börjat tänka att det finns en kroppslig, snarare än psykisk, anledning till att man har svårt med erektionen. Han förklarar det inte minst med att oavsett orsak hjälper mediciner att få erektionen tillbaka, och då tänker man baklänges och antar att orsaken var kroppslig. Han påpekar också att om man finner kroppsliga problem hos en man med erektionsproblem så antar man ofta att det är det som är grunden, trots att även en man med kärlsjukdom eller diabetes kan ha erektionsproblem av psykiska anledningar.

En av experter som uttalat sig kommenterar dock att det finns massivt stöd för att majoriteten av frånvarande stånd frånvarar av kroppsliga orsaker. Kul parentes: när jag läste den expertens text tänkte jag "värst vad hen pratar om fysiologiska orsaker". Sedan kollade jag på var personen jobbade och arbetsplatsen innehöll ordet Pharmaceuticals. Jag kände mig hälften skitsmart hälften foliehatt.

Överlag tycker jag man hela tiden hittar uttalanden som berör ståndets värde för sexuell prestation. En expert kommenterar att även om man kan med piller få erektion finns problemet med att man inte kan få stånd naturligt kvar. Hen berättar att hen har en patient som säger att han påminns om att han "är impotent" varje gång han tar medicinen. En annan expert tar upp att ett sätt att behandla problem med stånd är att ändra klientens attityd till sex, så man inte ser sex utan stånd som misslyckat. Ytterligare en expert påpekar att det även är "normala" män som efterfrågar och tar mediciner för att säkra ståndet.

När kroppen hindrar snoppen
Ja, det finns alltså en del kroppsliga sjukdomar och skador som ökar risker för problem med erektionen. Att man har erektionsproblem och en sjukdom som ofta leder till att man inte blir hård betyder inte att det hänger ihop. Och det är viktigt att minnas att inte alla med exempelvis hjärtsjukdom besväras av problem med erektion.

Det kanske är föga överraskande att hjärt- och kärlsjukdomar påverkar erektionen, eftersom den beror på blodtillströmning till penis. Hos män från medelåldern och uppåt kan erektionsproblem vara ett tidigt varningstecken på problem av den typen. Jag inser att män 50+ inte är min bloggs kärnläsare, men om nån läser - sitt inte hemma och skäms om du inte är lika hård som du brukade vara, gå till läkare och kolla att blodet pumpar som det ska!

Jag har för mig att cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar tillsammans står för en betydande del av alla dödsfall i sjukdom, och de kan alla påverka erektionen. Diabetes är en annan vanlig sjukdom som slår hårt mot erektionen. Diabetes påverkar dels blodkärl och dels nerver och hur de kommunicerar med varandra. Cancer i sig behöver inte påverka sexlusten eller -förmågan, men givetvis kan man tappa lusten av rent psykiska orsaker. Cancerbehandlingar har däremot ofta erektionsproblem som biverkning.

Njursjukdom kan påverka många faktorer i sexlivet, och däribland erektionen (men också orgasmen och kåtheten). Levercirros sänker periskopet genom hormonrubbningar, oavsett om leverproblemen är en följd av hepatit eller alkoholmissbruk. Alkohol i lägre doser verkar i sig inte förändra varken lusten eller ståndet, av det materialet jag har att döma.

Det här är bara ytan av ett isberg av sjukdomar, skador och biverkningar som kan leda till problem med att få eller behålla stånd. Mitt i allt kan det vara bra att blunda, skaka på huvudet, och tänka att det faktiskt kan vara något så enkelt som att man är stressad och nervös.

~*~

Källor jag har använt mig av:
Hemsida för förslaget på DSM-5, främst sidorna om den relevanta diagnosen
Min lilla röda MINI-D IV som innehåller diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR
Sexologi under redaktion av P. O. Lundberg, tredje upplagan.
Sexual Dysfunction: a guide for assessment and treatment av John P. Wincze och Michael P. Carey, släppt 2001 av The Guilford Press. Andra upplagan.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

4 kommentarer:

StefanC sa...

Hej!
Jag har i några månader nu läst det du skriver och därigenom fått med mig många nya tankar som fått mig att kritiskt granska mina egna föreställningar om både det ena och andra i många av de ämnen du behandlar. Väl skrivet, jag gillar't (etc. etc.)

Däremot har jag hittills avhållit mig från att kommentera, då jag inte tyckt mig ha något särskilt att tillföra de diskussioner som då och då blossar upp, och hade jag öppet uttryckt min uppskattning varje gång jag läst något du skrivit som jag funnit bra/roligt/intressant m.m. hade jag väl blivit misstänkliggjord för att spamma. Nej hellre då vara tyst och lyssna på vad andra har att säga.

Emellertid tycker jag mig den här gången faktiskt ha ett skäl till att skriva. Det handlar inte om att jag vill säga "tusan vad bra skrivet, du är bäst och det är inte bara jag som säger det" eller "nu är du allt bra ute och cyklar för har du tänkt på det här eller det här", nej det är mer av att jag (för en gångs skull) råkar ha kännedom om en vetenskaplig artikel (formellt sett tror jag den räknas som sociologi eller teknik- och vetenskapsstudier) som berör det du skriver om och som du kanske vore intresserad av att läsa.

Artikeln i fråga heter (om vi nu får klippklistringsfunktionen att funka...)
Johnson, E., (2008) ‘Chemistries of Love. Impotence, erectile dysfunction and Viagra in Läkartidningen’, NORMA 3(1):31-47

och enligt sitt abstract behandlar den
"This article examines the discourse surrounding impotence, erectile dysfunction and Viagra in the Swedish medical journal Läkartidningen. It draws on articles published from 1990 to 2006, the eight years prior to and after Viagra’s 1998 introduction. Close reading of the articles has shown changes over this time period in how the impotent patient is defined. It has also revealed a transition in the discourse from the term impotence to erectile dysfunction. In these articles the role of the (female) partner in finding a solution to impotence and the social aspects of impotence also change dramatically once Viagra is available. Results from this study are contextualized against similar research that has examined the medical discourse around erectile dysfunction in the international arena."

Som pdf finns artikeln att hämta på
http://www.sociology.gu.se/digitalAssets/1313/1313293_chemistries-of-love.pdf

Själv har jag ingen åsikt om artikeln mer än att den verkar intressant (jag är inte tillräckligt väl inläst på ämnet för att kritiskt kunna granska den), men jag hoppas att du ska finna den mödan värd att läsa.

Så. Nu ska jag vara tyst igen och låta bli att störa.

Anonym sa...

Ursäkta att jag skriver det här här, och att jag skriver det anonymt, men jag har en fråga på ämnet som jag inte riktigt vet vem jag skall vända mig till. Jag har problem med... ja, det är väl "Individual vulnerability factors or psychiatric comorbidity". Mitt specifika problem är att jag inte kan få upp den när det är kondom inblandat. Det är verkligen helt extremt pinsamt, eftersom jag tycker att kondomen är den bästa uppfinningen som finns, men varje gång i "skarpt läge" bara slaknar den när jag, eller den jag är med, tar fram en kondom. Har inga problem i övrigt. Allt funkar bra när jag försöker ta på när jag är ensam.
OVERSHARING MUCH, men ja... Hur löser man det här? Skall man hitta en psykolog? Det är väl uppenbarligen något i psyket med mig. Ursäkta igen om jag frågar helt olämpligt, men ja.

Tanja Suhinina sa...

Stefan C:
Oj, jävlar! Tack så mycket!

Anonym:
Hej! Jag började skriva ett svar, men det blir långt. Skulle du tycka det var okej om jag tog upp det i ett eget inlägg? Annars kan jag skriva här, eller så kan du maila så kan jag svara privat?

Anonym sa...

Du får absolut skriva ett inlägg om det! Om problemet skulle vara intressant för andra att läsa. Det är ju ett rätt löjligt problem som mest leder till att jag har mer oskyddat sex än jag skulle vilja eftersom ja, tjejer verkar ha en tendens att tro att det är något fel på dem när man inte får upp den... Annars kan jag maila ja.