Jag håller just på att skriva ett grupparbete om barn och sexualitet i skolan. Som vanligt när man försöker studera ämnet märker man hur känsligt och tabubelagt ämnet är.
Man skulle kunna tänka sig att förpubertala barns sexualitet skulle tas upp i böcker som antingen handlar om barns utveckling eller sexologi överhuvudtaget. Men tji får man. Ämnet undviks så mycket det går, och det går att undvika det så hårt som helt.
I mina utvecklingspsykböcker, och även i
Sexologi, snuddar man vid ämnet genom att tala om anknytningsmönster som börjar redan i barndomen, samt hur barn får en könsidentitet och en sexuell läggning. Allt detta ses dock som förberedelse inför vuxenlivet, ingenting som har relevans för barnen som barn. Ingenting om lust och njutning.
När fokus är på kroppen är det knappast bättre. Man får följa könsdifferntiering i livmodern, och utveckling i puberteten. Men återigen är det postpubertala könsorgan som kopplas till njutning. När orgasmmekanismer förklaras handlar det alltid om vuxna kroppar, trots att barn är fullt kapabla till orgasm. Ejakulation förklaras med att man nu producerar spermier, men man nämner ingenting som förklarar varför pojkar inte ejakulerar de övriga komponenterna i utlösningen.
Det är som om barn inte hade någon sexualitet överhuvudtaget. Om allt sexliknande de gör bara är förberedelse inför vuxenlivet och saknar egenvärde.
För att hitta någonting om barnens sexualitet räcker det inte att läsa på om
barn eller
sexualitet, man måste vända sig till texter som specifikt handlar om just barnens sexualitet. Jag har fokuserat på
Barnens kärleksliv från 1983 (en fantastiskt sexpositiv och trevlig bok som jag varmt rekommenderar om ni hittar den), och vi har även kollat i annat material som riktas till föräldrar och förskolepersonal. Där kan man hitta bekräftelse och bejakande av barnsexualiteten. Men jag upplever att även liberala texter påpeka att barnsexualitet och vuxensexualitet är helt olika och väsenskilda.
Utan att förklara
hur.
Det driver mig till vansinne, förstås. I ena stunden förklarar man att barn kan bli kära och upphetsade, att de kan onanera och vara sensuellt nakna med andra. Och sedan bara - väsenskilt? Ibland påpekas det att barns sexualitet är mer sensuell och helkroppslig, inte genitaliecentrerad. För mig låter det inte som väsenskild sexualitet, det låter som jättekul och trevlig sexualitet. Det låter inte alls som någonting helt annorlunda från vuxen sexualitet, det låter som en del av vuxen sexualitet som jag och många andra verkligen uppskattar.
Jag tog upp det på Twitter och en bra förklaring jag fick är att man skulle kunna se det som att det som tillkommer i vuxen ålder är en fortplantsningsaspekt - att det tillkommer mer fokus på partner och könsorganen. Bra förklaring, tycker jag, men texter om barnens sexualitet får det att låta som att skillnaden är avgrundsdjup.
En faktor i detta, antar jag, är att texterna måste tydligt ta avstånd till sexuell interaktion mellan barn och vuxna. Om barn nu är sexuella, varför ska då inte barn och vuxna vara sexuella tillsammans? Hur ska man motivera det, hur ska man tydligt ta avstånd? Ja, man påpekar att likheterna är skenbara, det finns en avgrund mellan, barnens sexualitet är en helt annan sak. Och givetvis är det ingen där som påpekar att det finns massor av andra situationer där barn och vuxna funkar olika, men där barn och vuxna förväntas interagera ändå.
Det intressanta är att man samtidigt framställer mycket sensualitet barn och vuxna emellan som positiv. Att kela och smekas och pussa över hela kroppen, och känna hud mot hud, och gulla. Den är inte sexuell, den närheten, så den är okej. Där blandas inte vuxensexualiteten in. Och givetvis så låtsas man samtidigt bort att om samma vuxen gjorde samma saker med en annan vuxen så hade handlingarna uppfattas som klart sexuella. Testa att pussa en naken vuxen över ansiktet, bröstet, magen och rumpan, och försök sen övertyga sen omgivningen att du inte varit otrogen. Att detta beteende var väsenskilt från din vuxna sexualitet. Eller föreställ dig att man skulle vara fysisk med sina tonårsbarn på samma sätt man var med de när de var små. Jävlar vad "oskyldigt" gos plötsligt blir "skyldigt".
Jag menar nu inte att vi ska flytta gränser för vad vuxna bör göra sexuellt med barn. Jag tycker däremot, föga förvånande för mina läsare, kanske, att vi borde fundera på vad som "sexuellt" är.