Hud vit som snö och läppar röda som blod

På sistone har det talats en del om hudfärgens betydelse för ens status i Sverige. Ett öppet brev till Beatrice Ask från Jonas Hassen Khemiri blev Sveriges mest delade artikel genom tiderna. Igår fick han svar från Jasenko Selimovic. (Aftonbladet kultur levererade en fruktansvärt rolig reaktion på artiklarnas familjära tilltal)

Som vanligt känner jag att jag inte riktigt vet hur jag räknas i den här debatten. Samma sak med Lidija Praizovics text om att den feminismen som gäller är svensk, vit och medelklass. Jag känner igen mig mycket i det Praizovic skriver, men är osäker på om hon skulle räkna mig till de marginaliserade invandrarkvinnorna eller vita medelklassvenskar. Fast räknas Natalia Kazmierska så gör väl jag det också?

Jag har tidigare skrivit om hur svårt många har att se mig som invandrare. Jag har haft kompisar som med välvilja berättade att de inte ser mig som invandrare. Nära vänner har anmärkt att de inte har några invandrarkompisar.

Under min högstadietid var det mycket debatt kring hederskultur och tvångsäktenskap. Jag minns att jag då tyckte det blev absurt, skrattretande, om man skulle kalla mig "invandrartjej" för att en invandrartjej hade mörkare hy och var förtryckta. Jag var ingen invandrartjej - trots att jag var kvinna i högstadieåldern och hade bara bott i Sverige några år.

Jag känner mig som en posör när jag påpekar att jag är invandrare, när jag lyfter fram mina erfarenheter. Idag twittrade jag om att jag inte hade något medborgarskap mellan Sovjets fall och att jag blev svensk medborgare. Det kändes lite fånigt, det låter ju som en sån där sak som folk i tidningen drabbas av, inte lilla trygga jag. Men faktum är att jag har saknat medborgarskap i tio år av mitt liv. Det är ingen överdrift, inget koketterande, det är precis som det var. Men ändå känner jag att jag inte har någon rätt att hävda sådana erfarenheter.

Mina kompisar ser mig inte som invandrare. Jag ser mig inte som invandrare.

Detta trots att jag är född i ett land och lever i ett annat. Trots att jag har erfarenheten att inte längre vara bekväm i mitt modersmål, samtidigt som jag fortfarande bryter på mitt nya språk. Trots att jag har en annan kultur i bagaget. Trots att jag ofta möts av frågor om var jag kommer ifrån. Trots att jag har med allra största säkerhet sorterats bort i rekryteringsprocesser på grund av mitt namn.

Många av mina negativa upplevelser i samband med invandrarskap handlar om att jag utestängs från att få vara invandrare. Jag är ju vit. Jättevit. Jag är motherfucking Snövit.

Att jag tvångsansluts till "icke-invandrare" säger en hel del om hur viktig hudfärgen är för hur man i Sverige kategoriserar människor. Personer med mörkare hy vittnar gång på gång att de tvångsansluts till "invandrare", och alla associationer det innebär.

Mina vänner säger kanske "men du klär dig inte som invandrare - du har hipsterbågar och kulturtantfrilla". Men Jonas Hassen Khemiri är hyllad författare, ser ut som modereportage om kulturvänstern. Ändå uppmanas han att vara tacksam för att han är välkomnad av inte-mest-rasistiska-i-världen-landet Sverige. Trots att han är född här.

Mina vänner säger kanske "jamen Tanja, han profilerar sig som invandrare, du spelar aldrig ut det kortet". Sant, men har han och jag så mycket till val? I hela mitt svenska liv har jag fått höra att jag inte är någon invandrare. Jag anar att min upplevelse är en spegelbild av Jonas Hassen Khemiris. 

Systrar i jeans

Vuxen!Kikka, jag ritat. Blev lite modellerig. Nåväl.

Jeans är ju egentligen gamla arbetarbyxor, och de har några features som speglar detta - grovt tyg, tjocka sömmar. Just sömmen i grenen är känd för att trycka mot vulvan om bäraren har en. Den dåliga sidan är att jeans är plagg nummer ett som vestibulitdrabbade inte kan bära. Den bra sidan är att sömmen kan vara en inbyggd sexleksak. Här är tre tips på kreativ jeansanvändning.

På egen hand
Sätt dig på en buss eller annat transportmedel som vibrerar. Vinkla bäckenet så att du sitter bekvämt med sömmen lagomt tryckt mot vulvan. Missa inte din hållplats.

Med partner
Hångla upp en partner någonstans där hångel är okej, men det vore opassande att peta på varandra för uppenbart. Grensla partnern. Det är ju trevligt för sig, och sömmen förstärker effekten.

Om partnern bär jeans
Denim är vävd så ytan är ribbad, så om man drar med nageln längs med sömmen kan det pirra till. I och med att sömmen (och resten av jeansen) är tryckta mot din partners underliv så kommer pirret kännas där det räknas.

***

Från det ena till det andra. Jag podcast-debuterar i avsnitt 55 av Animéradion.

Och ifall ni missat bloggade jag en rätt allvarlig sak tidigare idag, kolla gärna.

Vårbergs Vårdcentral - gå inte på jobbintervju där

Som ni kanske vet söker jag jobb, och förra veckan ringde en person från en av vårdcentralerna jag hade sökt jobb på. Jag hade just landat i Paris, så vi kom överens om att jag skulle ringa när jag kom hem. Jag återkom på måndag. Samtalet blev underligt, jag fick intrycket att personen jag pratade med inte hade någon vidare koll. Jag var inte heller säker vem jag pratade med, men vi kom i alla fall överens om att jag kunde komma på tisdag klockan 12. Vårbergs Vårdcentral, från den här annonsen. Super!

Jag kom till Vårberg fanns det två vårdcentraler - en Capio (eller Carema, de verkar bytt nyligen) Vårdcentral Vårberg och en Vårbergs Vårdcentral. Jag [long story och Vårby senare] ringde numret jag hade fått tidigare samtalet från för att förtydliga. Ja, jag skulle till Vårbergs Vårdcentral, den mittemot Apoteket, men skulle vi ses tolv? Sa vi det? Ojdå..."Då ska jag skynda mig, jag kommer om fem-tio" sade mannen i luren. Jag satte mig i receptionen. Vårdcentralen gav ett sjaskigt, provisoriskt intryck, så mina onda föraningar som jag messade mina vänner om under väntetiden blev inte minsta bättre. Ett tag senare (mer tjugo minuter än 5-10) kom mannen till slut.

Jag följde med till rummet med "Verksamhetschef" på dörren. Slog mig ned. Mannen frågade om jag hade skickat CV:t. Öppnade mitt CV på datorn, började bläddra och ställa frågor som antydde att han inte hade toppkoll på vilka psykologer är och vad de gör. För att förtydliga - jag fick förklara för honom vad "KBT-inriktning" samt "PTP" innebar. Han frågade mig om jag jobbat med "vuxna som har... psykiska problem".

Allt detta blandades med frågor om min härkomst. Var kom jag ifrån? Kom mina föräldrar också? Jaså, bara mamma? Vad pratar man för språk i Lettland (där kollade han dock faktiskt på språk-delen av CV:t, så man kan säga att det var relevant)? När kom jag till Sverige? 1995, jamen det gjorde han med. Fast jag var bara barnet, eller hur?

Allt detta genomled jag med en ängels tålamod. Jag har ju jobbat med HR, och jag är psykolog, så jag visste med all säkerhet att det inte är så man ska genomföra en rekryteringsintervju. Men jag tänkte "alla är inte proffs, han kanske bara är klumpig". Det mest oroande var fortfarande inte frågorna om ursprung, det var att mannen inte verkade veta någonting om vad tjänsten innebar. Men sen, sen kom en dialog som jag inte kommer att försöka recitera ordagrant. Jag kan bara sammanfatta.

Mannen frågade om jag hade barn.
Jag påpekade att man inte får fråga det, och att det inte har med tjänsten att göra.
Han sa att han visst får fråga mig. Han behöver veta om jag kommer behöva hämta på dagis och vabba, och om jag är ensam förälder.
Jag sade att han möjligen får fråga, men jag behöver verkligen inte svara.
Han sade att jag inte behövde svara på det här sättet.
Jag sade att han inte behövde ställa sådana frågor.
Han sade "tack så mycket" i en ton som menade att jag skulle gå.

Så jag gick. Nu är jag hemma, jag har ringt Arbetsförmedningen. Jag har även försökt researcha vem sjutton det var jag pratade med. Ni kanske märkt att jag skriver "mannen" istället för ett namn? Jo, det är för att jag är inte säker på att jag någonsin fått en presentation. Jag kan inte heller säga "Verksamhetschefen" för att verksamhetschef för Vårbergs Vårdcentral är Sandra Nisan.

Men om man kollar upp namnet till numret mannen ringde från, så går det till Minhal Alsaad AB - ett företag som importerar byggvaror. Enligt LinkedIn jobbar Minhal Alsaad (och jag är rätt säker på att det är personen på bilden) som System Developer and Architect and Project Manager. Han verkar dock vara gift med Melak Al-Saad som är legitimerad distriktsläkare på Vårbergs Vårdcentral.

Hummhumm. Jävligt oklart, det hela. Ska kontakta facket och fråga om jag kan göra nåt mer i min situation.

Man kan vara seriös och tycka sexualitet är intressant

Vet ni vad jag är trött på? Att uppfattas som oseriös för att jag tycker att sex är intressant.

Det är sällan det här rör sig om en enda händelse. Oftast är det någonting som droppar tills det blir för mycket och jag blir upprörd. I det här fallet var det ett högljutt samtal om servrar och processorer i min dansgrupp. Det var flera personer som pratade, men framför allt en, och det var uppsluppet och högt och länge om kärnor och hur många procent man kan köra saker på och ur mycket just hans fläktar låter.

Jag satt på golvet bredvid och inuti kände jag mig så ledsen att om jag hade pratat lika engagerat om typ orgasmer och hur mycket just mina låter så skulle det bli dålig stämning. Trots att fler pers i den gruppen har sex än egen server på rummet. Jag vet ju att folk tycker att sex är nåt man kan prata om i förtroendevänliga sammanhang, på fika eller när man är lite full, och man kan aldrig fråga nån hur de gör, och det ska gärna vara lite fniss.

Jag är ju psykolog, och behöver ett nytt jobb efter min PTP. När jag jobbade den sista tiden på PTP-jobbet frågade en del vad jag skulle göra efteråt. Jag svarade alltid nåt annat än "mitt stora intresse är sexologi och relationer", jag svarade "jag vill jobba lite kliniskt" och annat vagt. För man kan ju inte säga till folk "jag vill jobba med sex", det vore oprofessionellt. Men hade jag varit innördad på neuro, eller utredningar, eller rehabilitering - det hade jag naturligtvis sagt.

Samma med bloggen. Nu när jag söker jobb oroar jag mig ständigt över vad som är högst upp i bloggen, vad de som googlar på mig får se. Inte alls för att jag tycker att min blogg är minsta dålig eller oseriös. Inte alls för att jag skäms eller ångrar min bok eller mitt gamla jobb. Men för att jag vet att det finns viss risk att bloggen och boken får mig att framstå som mindre trovärdig. Det gör mig ledsen, för jag har examen och legitimation.

Men tänk om jag bloggade någonting annat psykologirelevant. Säg neuro, till exempel. Det är trendigt. Då hade jag inte varit minsta orolig att någon skulle se mig som mindre trovärdig - tvärtom. Jag hade känt att bloggen stärker mina kort, visar att jag är engagerad. Eller tänk om jag hade bloggat om någonting psykologiorelaterad och ytligt, typ inredning, eller hundra bilder på min hund. Jag hade inte varit minsta orolig för att ses som mindre trovärdig i psykologrollen.

Men nu skriver jag gärna om sex. Och jag pratar gärna om sex. Jag gillar att göra det, jag gillar att prata om det, jag tycker det är fruktansvärt intressant. Jag är trött på att ses som tramsig, mindre trovärdig eller oseriös. Jag är trött på fnissandet och att ständigt ta hänsyn till vilket sammanhang jag är i och huruvida mitt sexintresse kommer att få mig att framstå som jobbig och uppmärksamhetskrävande. Jag fattar att även intresse för egna servrar har ett visst socialt stigma med sig, men det underminerar åtminstone inte en som ingenjör.

Jag vill poängtera detta jättetydligt. När jag vill prata m sex handlar det inte nödvändigtvis om att jag vill tramsa och bonda lite. Ja, ibland vill jag tramsa och skvallra, men jag tycker också att sex är ett intressant ämne. Liksom, verkligen, jätteintressant. Jag tycker det är en kul sak att göra, verkligen, jättetrevlig, och jag är bra på det också. Jag försöker ta hänsyn till att folk kan känna sig obekväma om jag pratar om det, men när alla andra kan helt öppet prata om sina nördämnen blir jag lite ledsen för att mitt inte får vara med på samma villkor, när min grej ses som oseriös och pinsam.

Och jag hoppas verkligen att inga potentiella arbetsgivare får för sig att jag är oseriös för att jag skriver om sexualitet. 

Stående ovationer för stående oralsex

Jag har ritat. Länka om du lånar och tjäna inga pengar.

Jag har tidigare bloggat om att när man bloggar om ställningar menar man nästan alltid KiF-sex och så tipsade jag om två bra ställningar för handarbete (alltså, förlåt men det är ju bästa ordet, trots anglicism). I det här inlägget vill jag slå ett slag för en oralsexställning som inte är en 69:a. Jag tycker mig se rätt mycket stående avsugningar i popkulturen och porren, men betydligt mindre stående fittlickning. Tråkigt för att det är jättebra ställning till exempel för att:

• Ibland finns det inget bra ställe att sitta ner eller ligga ner på. Typ i skogen eller i en mörk gränd. Då kan man få oralsex i alla fall. (Obs om ni behöver kunna ta er därifrån fort som fan rekommenderar jag att dra av trosorna helt eller inte alls, annars blir det svårt att springa)
• Partnern kan använda båda händerna till att smeka överallt hen kommer åt. Inte alls lika självklart om partnern måste luta på armarna för att hålla upp huvudet. 
• Det ger jättemycket fokus på klitorisollonet på ett naturligt sätt. Jättebra om man vill ha det! Plus att vissa partners kan ha svårt att greppa att det är klitoris som gäller, de försöker kanske slicka och pilla bakåt i underlivet, men här kan de inte. Ägd, olyhörd partner!
• Ibland vill man inte exponera fittan. Man kanske inte känner partnern så väl, eller så tycker man att ens fitta är ful och skäms, eller så känns det för avslöjande. Klart det är bra att jobba på att lära sig att gilla sin fitta, men varför avstå från oralsex under tiden? Dessutom är det sannolikt att man blir bra kompis med sin fitta om den blir slickad ofta. 
• Den slickade har all kontroll. Man kan vinkla bäckenet fram och tillbaka. Vill man inte sära på benen så kan inte den slickande smyga in det. Vill man vara demonstrativt dominant och dra i håret så kan man det. 

Testa, om ni inte gjort det förut. Berätta hur det gick.

Om att göra rätt för sig

Jag brukar inte blogga om politik. Inte för att jag bryr mig, utan för att jag inte bloggar om det, helt enkelt. Känner oftast inget behov. Men ville bara skriva detta, eftersom jag tänker på det ofta.

Såhär. Det finns många som är väldigt upprörda över att vissa lever på bidrag, eftersom de faktiskt inte är helt oförmögna att arbeta. Dessa många åberopar att förr så drog alla sitt strå till stacken, att man arbetade så mycket man orkade, även om det inte var mycket. Var man gammal och skröplig kunde man ändå hjälpa till med att sköta barnen.

Problemet är att vi idag har ett samhälle där vi har omöjliggjort den typen av samhällsbidrag efter förmåga. Det finns väldigt få möjligheter att arbeta efter förmåga om ens förmåga skiftar från dag till dag, eller ens halvår till halvår. Det finns få arbetsplatser där man kan dyka upp den dagen man inte har jätteont och säga att idag hjälper jag till för att idag orkar jag. Dels har vi ett såpass komplext samhälle att vi måste med säkerhet veta att vi kommer ha personal si och så många timmar varje dag för att en verksamhet ska fungera. För det andra har vi ställt höga krav på behörighet för att utföra sysslor - vem skulle låta en random gammal person komma in på ett dagis när hen orkar och leka med barnen? (Trots att det förmodligen skulle vara en lysande sak för såväl äldre personen som för ungarna)

Så eftersom vi har byggt upp ett samhälle där människor inte kan bidra efter förmåga, så ska vi förstås se till att de klarar sig ekonomiskt. Och den förmågan att bidra som man har men inte kan utnyttja för pengar, den får hemskt gärna användas i ideella föreningar eller andra sammanhang som inte kräver att man kan bidra efter ett förutsägbart mönster. Mycket enkel tanke, men många verkar ha svårt för att komma fram till den. 

Bröstfrisyrer pour homme

Jag har inte så mycket mer att tillägga. Jag kan ju än en gång poängtera att det inte var mycket hår. Men det var hår. Liksom mitt bland det propra och uppstyrda. Och ja, jusste. Petter har bandage över tummen för att han tryckt den genom en glasburk. Tänkte det kan va bra att lägga in en tidsmarkör. 

Öppet svar till Rasmus Malm

Minns ni inlägget om Sexpodden-avsnittet om "Vara ihop utan sex" där halva handlade om öppna förhållanden där folk har sex? Ja, nu har jag äntligen fått svar. Det finns som kommentar till inlägget.

Hej Tanja,
Kul att du lyssnar på podden. Det är alltid värdefullt med kommentarer, men jag blev lite förvånad när jag läste din beskrivning av vårt program.
Hur förändrar man destruktiva normer – på riktigt? I podden vill vi så nya tankefrön hos människor som är nyfikna, men inte redan insatta. Vi vill göra ett icke-elitistiskt program som undviker att stänga människor ute med kodord från universitetet. 
Vi kritiserar de osynliga regler kring parigheten som stänger människor inne och gör alla andra relationer till hot mot den heliga tvåsamheten. Om ett sådant program gör dig extremt upprörd, då finns det tyvärr inget vi kan göra åt saken. 
Du gissar att vi aldrig skulle säga att ”monogami inte passar alla”. Lyssna gärna på programmet igen. Hela första delen handlar just om detta: Monogami är något som inte passar alla. Hela poängen är att stärka människor att göra sina relationsval utan styrande normer. 
Du gissar också saker om våra privatliv, livsval och erfarenheter. Utifrån dina gissningar konstaterar du sedan att vi pratar om ämnen som vi varken har erfarenhet av eller teoretisk kunskap om. Det är faktiskt långt ifrån en okej nivå. Gör inte så nåt mer.
Rasmus Malm (RFSU), exekutiv producent för Sexpodden.

Hej, Rasmus Malm. Jag har lyssnat på programmet igen. Jag har även transkriberat (och jag ber om ursäkt om jag blandat ihop nåt, jag är väldigt röstblind, vilket ofta är ett problem. Jag har verkligen försökt). Det kan vara lite svårläst, men jag har markerat de relevanta uttalanden med kursiv, och jag har satt siffror bredvid.

Katarina Andersson: Annika och Johan, de har varit tillsammans i 17 år, och har två barn ihop. De börjat med att ha ett bra sexliv i början av sin relation, men sen blev det mindre sex och ett mindre spännande förhållande. Nu idag lever de i en sexuellt öppen relation.
[Intervju med paret]
KA: Vad tänker du, Erik, om den här lösningen.
Erik Haag: Jag...
KA: Lägg inte pannan i såna djupa veck nu.
EH: Jag får ångest, faktiskt [1]. Jag känner mig nog lite kristdemokratisk. Och jag känner mig ynklig, jag skulle nog inte palla det där, tror jag [14].
KA: Men är det ett bra sätt, Maria och Pelle, att lösa det här med sex parrelationer?
Maria Bergström: Ja, det är ett sätt i alla fall, det passar ju inte alla.[5]  Men det är modigt av dem att sa ett sånt samtal [9], att ta en fundering. Och det är så att man kanske inte ens för egen del har funderat på vad vill jag ha ut av relationen, vad kan jag tänka mig för gränser. Och det de ger uttryck för, det är liksom nåt slags frihel och tillit. Och det kan man ha på olika sätt, men, det känns ju som att de vill bygga.
Pelle Ullholm: Det känns ju som att första reaktionen var "det går inte", från hennes sida., hon skulle göra slut. Hon hade också den bilden, det går bara att vara ihop med en samtidigt. Sen så vecklar han ut den idén och då kunde de tänka lite annorlunda. Det som är intressant att det kan ju ibland skeva, ett det ett delat intresse eller hakar jag på det här och är med nån nångång då och då bara för att ha kvar den här relationen som jag vill ha kvar på ett annat sätt?[6]
EH: Jag kan aldrig tänka... såhär, när man tänker på öppna förhållanden som man hört om och så tänker man att det var så när min morsa, då, var unga... [2] Jag tänker då... för mig är bilden alltid att jag tänker att en öppen relation som jag skulle vara i betyder att min fru skulle få ligga med andra och att jag skulle sitta hemma och vänta.
ALLA: Haha
EH: Då känns det inte lika lockande. 

[En diskussion om att de som är tvåsamt monogama ofta låser in sig i relationen och bara umgås med varandra, att det blir den andra extremen.] [4]

EH: Jag tänker att jag ändå blir imponerad, för de känns vuxna på något sätt [10].
PU: Och det gillar du, vuxenhet.
EH: Ja,jag tror det. Men jag tänker ändå att det känns svårt att ingen blir ledsen. [8]
MB: Ja! Men det kan ju vara så att man lever i en relation där man döljer olika saker för varandra fast man egentligen vill samma sak. [Tänk om båda kan tänka sig öppet] men att man aldrig tar upp det med den andra för att bara frågan i sig kan vara hotande för relationen. Tänk om man tar upp det...[7]
PU: Då blir det mer hotande för att då tänker man kanske att du redan gjort nånting... Sådära. Att man tänker att det redan har hänt. Så det är nog jättecentralt att man inte vågar ta upp diskussionen för man lägger så mycket värdering i vad man tänker om vad som kommer hända framåt.
KA: Men jag vill ha lite vetenskap, finns det någon vetenskap som säger att, att se på sin fru och veta att nån annan ligger med henne eller vill ligga med henne då blir man nytänd på henne. Finns det vetenskap i det dära, alltså, är det så? Har nån gjort någon undersökning på detta, för det tycker jag skulle vara spännande.
MB: Nej, inte vad jag känner till. [13]
KA: [Personlig anekdot om en kille hon låg med som verkade bli extra attraktiv i en främmande kvinnas ögon då han var nyknullad. Fråga om det finns nån som forskat på det.]
MB: Det är inte undersökt.
KA: Det var hans egen filosofi.
PU: Om han känner så blir han säkert skitattraktiv. Bara därför.
KA: Därför kan jag tänka så att den här livsstilen de har [11] leder till att man börjar titta på varandra som att... "Gud om den och den och den vill ligga med henne så vill jag också det". Så hade man kanske inte tänkt annars.
PU: Man kanske böjar tänka på varandra som två enskilda individer, då kan man kanske se nån slags distans. [Man ser varandra som individer istället som Paret]
EH: Man tänker när man här om deras relation... paret på bandet... Man tänker att det inte låter tråkigt i alla fall.[3]
PU: Nä, men det är skönt att de erkänner att det finns situationer som är lite knivigare, tycker de, att "ibland kan det kännas jobbigt därför att den andra vill nåt". Det tycker jag är schyst att de tar upp, de har verkligen diskuterat det... [12]
KA: Men jag undrar om jag kunde komma så långt, att jag skulle kunna säga till någon jag låg med "jamen hur var det för dig att ligga med henne då, berätta om det?" [15]. Att det hade varit så himla spännande, förstår du vad jag menar?
MB: Man löser det lite olika i relationer. En del löser det genom att inte prata om det alls, andra pratar om det som har hänt. Att det är olika vad man gillar. Ja.
KA: Hörni, vi ska prata om annat exempel [nytt ämne]

Hur bryter man normer på riktigt? Ja, genom att så frön. Och gärna genom att hålla sig till ett språk som allmänheten förstår, utan akademiska "kodord". Att agera vox populi är den enda tänkbara funktionen som Erik Haag har i podcasten (förutom att dra publik genom att vara kändis). Redan i Historieätarna kunde vi se att Erik Haag har en underlig relation till detta sex bortom monigaminormen, och i Sexpodden gör han inte oss besviken genom att inleda sin reaktion med att meddela att han får ångest [1] och sedan fortsätta med att han har svårt att tänka sig en sådan relation utan att någon blir ledsen [8]. Just sjuttiåtalet tar han även upp senare när han pratar om att det var så man gjorde när hans mamma var ung [2]. Normbrott? Noll, ungefär. Nej, inte ens när han påpekar att det inte låter tråkigt [3].

Eftersom Haags roll är just att agera "normal medelsvensson" bör man förstås fokusera på de personerna som representerar RFSU. I sin kommentar skriver Rasmus Malm att programmet kritiserar den heliga tvåsamheten. Det gör programmet mycket riktigt under ett tillfälle där man diskuterar extremfallet av monogami (att det är extremt påpekas av deltagarna), nämligen att personer i exklusiva parförhållanden kan låsa in sig i parbubblan och knappt träffa andra alls [4]. Man påpekar inte att monogama relationer inte är någonting som funkar för alla, vilket är det första som Maria Bergström säger om öppna förhållanden [5]. Inte heller lyfter man fram att det kanske bara en av personerna som vill ha det monogamt, och som ställer upp för att behålla relationen - bland det första som Pelle Ullholm säger om polyrelationer [6].

Jo, visst påpekas det att monogama tvåsamhetsnormen kan vara så pass stark att det blir svårt att ens föreslå en annan variant [7]. Men det påpekas också att öppna förhållanden är en modig [9], vuxen [10], svår [14] sak att göra. De kallas även för livsstil [11, samt ett tillfälle jag inte transkriberat ordagrant] och Pelle Ullholm uttrycker entusiasm över att paret i intervjun även berättat att sådana relationer kan vara kniviga [12]. Allt detta framställer verkligen öppna relationer som någonting svårt, en nivå att avancera till. Detta förklaras naturligtvis delvis av att det är normavvikande att ha öppen relation. Men framställning av polyrelationer som relationer för modiga vuxna människor som kommunicerar befäster även bilden av att de är svårare och mer krävande än monogama relationer, och dessutom är en livsstil.

Sammantaget är det förhoppningsvis tydligt att det i programmet förekommer ett visst ifrågasättande av monoparnormen. Det förekommer dock än mer, och tydligare, ifrågasättande av icke-exklusiva relationer. De ger deltagarna ångest, deltagarna påpekar att man kan hamna i sådana ofrivilligt, deltagarna påpekar att de inte är för alla, deltagarna lyfter fram att sådana relationer är svåra, och slutligen pratar deltagarna om att de själva inte skulle kunna tänka sig det.

Rasmus Malm påpekar att jag drar slutsatser om deltagarnas teoretiska kunskaper om och praktiska erfarenheter av polyamori utan tillräcklig information att dra såna slutsatser ifrån. Mina slutsatser om deltagarnas bristande teoretiska kunskaper kommer från att deltagarna inte uppvisar teoretiska kunskaper att tala om, och jag antar att hade man haft sådana så hade man gärna visat upp dem i en podcast. I fallet med "blir man mer tänd på nån om denne ligger med nån annan" [13] hade man inte ens behövt ha koll på specifikt polyamori (som det finns en del forskning om), utan kunna dra kopplingar till forskning kring huruvida "upptagna" individer uppfattas som mer attraktiva än singlar, eller koppla till cuckolding-fetischen. Jag upplever också som att en teoretiskt insatt person inte skulle inleda med att säga att öppna förhållanden inte är för alla, eller att påpeka att det kan bli skevt. En teoretiskt insatt person hade, i mitt tycke, förstått att det är uttalanden som befäster - inte bryter - en norm.

Mina gissningar om personliga erfarenheter kommer från att det i programmet förekommer uttalanden om sådana [14, 15]. Mot den bakgrunden upplever man som lyssnare att hade det funnits någon med egna erfarenheter i rummet hade hen tagit upp dem. Jag förstår dock givetvis att detta var en gissning från min sida, hur välgrundad jag än tycker den var.

Ja, nu blev det förstås ganska akademiskt, med transkribering och siffror. Här är ett icke-akademiskt tips till Rasmus Malm:

När någon person som tillhör en avvikande, normbrytande och ofta missförstådd och ifrågasatt grupp kontaktar dig och säger sig ha blivit ledsen och arg över podcasten så är "amendurå!" inte en bra reaktion. Nej, inte ens om man inte riktigt känner igen sig i hur personen beskriver programmet. Man kan ju vara hemmablind. Är man inblandad i skapandet kan man se avsikter snarare än resultatet. Man kanske vet att Maria Bergström är en vettig och klok person, så man har svårt att relatera till en lyssnare som uppfattar henne som "experten som inledde med att säga att öppna förhållanden inte är för alla". En bra reaktion vore att säga "Hej, Tanja, vad tråkigt att det blev så. Kan du förklara, för jag förstår inte riktigt vad du menar". Gör så i framtiden.

Polysnack protip

Det här är mitt bästa tips på hur man kan hantera frågor kring ens idéer om relationer. Omvandlar intervjuer till dialoger, främjar ömsesidig förståelse och botar hicka. Sprid, testa och berätta hur det gick!

Tanja har checkat in på...

Här är grej som relaterar till såväl inlägget om spännande förbjudet sex och inlägget om att individer kan funka annorlunda från standardsextips. Det jag tänker prata är sex utomhus/på offentlig plats.

Sex på offentlig plats är en vanlig fantasi, och när man skriver om det brukar tjusningen förklaras med att det är spännande med risken att bli upptäckt. Jag gillar sex på offentliga platser. Jag fucking hatar risken att bli upptäckt. Jag gillar överhuvudtaget inte ha sex när jag måste tänka på annat, och särskilt om detta annat är oro över någonting. Alltså, det kan kännas kul och busigt, men det bidrar ingenting till sexet för min del. Det kan vara roligt efteråt, det kan bli en kul historia, men själva sexet blir inte lika bra som om jag visste att jag får ha det ostört.

Det som är grejen för mig är... låt mig börja i ett annat ände. När jag var sjutton hade jag bråkat med familjen circa dagen innan julafton och åkte hem istället för att fira på landet. På juldagen åkte jag in till stan för att träffa min pojkvän, och tog en promenad. På något sätt hamnade jag på Gallerian, det stora shoppingcentrumet vid Sergels torg. Alla butiker var stängda, men ljuset var på, gallerian var juldekorerat, serveringarnas stolar stod framme. Det var en hisnande känsla, att vara helt ensam på ett ställe som normalt myllrar av folk. Att vara på ett sådan plats som om det vore mitt eget rum.

Ungefär den känslan gillar jag med sex på offentlig plats. Det är jättehäftigt att göra någonting så privat på en plats som normalt tillhör alla, att göra det offentliga till sitt. För jag känner verkligen att kan jag ha sex så är det mitt - någon sorts sexuell variant på att pissa revir. Charmigt, jag vet. Hotellet Latvija i centrala Riga har väldigt breda fönsterbrädor, och det var hisnande att kunna se hela staden från tjugonde våningen samtidigt som att man var inne i någonting man inte gör bland folk. En känsla av att vara osynlig. En känsla av att vara omnipotent. Det fanns ingen risk att någon skulle se mig, och samtidigt var jag mitt i staden, jag kunde se allt.

Ja, och så finns ju platser som är något mindre dramatiska. Vanliga platser som man ofta är på, men som man någon gång har fått äga. Det är roligt att återvända och ha ett fint minne, men också veta att man har märkt platsen på något sätt. Jag har aldrig sex på offentliga platser planerat, det är mest så att ibland vill jag, och något privat utrymme finns inte. Känslan av att göra en plats till sitt hör ju ihop med en känsla av frihet, av att jag kan ha sex när och var jag vill. Kicken jag får är inte att jag kan bli upptäckt - bu för det. Kicken är känslan av frihet och att världen tillhör mig, känslan av hur fantastiskt bra det är att jag vill ha sex och att inget stoppar mig. Och med mig menar jag ju oss, känslan av att dela denna bubbla i tid och rum med en annan är också häftig! Sexet blir bättre för att dels måste jag ju vara rätt kåt för att komma på att ha sex där och då, och dels blir man så fruktansvärt bekräftad som sexuell varelse när världen går med på att bli ägd av ens sexualitet.

Näst senaste numret av Arkitektur har ett tema kring halvoffentlighet, förresten. Liksom, just rum i staden som är både privata och offentliga, typ caféer där folk sitter med sina laptops. Jag har tänkt att skriva om det, men tänkte att det blir rätt akademiskt och kanske ointressant för andra. Men det är förstås ett klassiskt fall av "alla som läser tidningen tänker på sitt, och Tanja tänker på sex".

Förbud och tabun

Som utlovat tänkte jag utveckla detta om när man pratar om sex som förbjudet.

Att "sex är förbjudet" endast skulle vara ett semantiskt påhitt är, som bekant, inte sant. Historiskt har det funnits många förbud kring sex, såväl förbud som hade lagliga påföljder som förbud som haft sociala påföljder. Det finns en del förbud även idag - återigen såväl formella som sociala. Enligt lagen får man inte ha sex med personer under 15 om man är betydligt äldre. Socialt kan man ses snett på om man har för många partners. Nyligen har man från statligt håll börjat uppmuntra personer av samma kön att bara ligga med varandra under längre perioder, medan socialt har det i vissa kretsar varit önskvärt sedan länge och i andra kretsar är det fortfarande ingenting man hurrar för.

Men ser man till dagens Sverige så är väldigt mycket inom sex tillåtet. Intressant nog är bilden av att sex är förbjudet eller tabu fortfarande levande. Det hade varit en sak om det bara bar någon sorts passiv rest, en skugga från en mer restriktiv tid. Precis som med enkönade äktenskap kan ju samhällsstrukturerna i vissa fall lagga efter vad som numera är lagligt. Fast fallet med förbjudet sex är ju inte riktigt bara det. Att sex är förbjudet är någonting som upprätthålls - i det skönare sexets namn.

Som trogen (nåja) tjejtidningskonsument har jag läst otaliga historier från verkligheten (nåja) där sexets speciella minnesvärda hetta förklarades med att man gjorde någonting som man inte fick. Man var ingen "fin flicka", man kände sig "busig", kåtheten stiger av vetskapen att man gör någonting "förbjudet" och "bryter tabun". Vad är det de där tjejerna i tidningarna gör som är så badass? De typ... har sex i en park, eller engångssex, eller provar en ny ställning. Inte ens Cosmo Girls kan på riktigt tro att man inte får lägga sina trosor i pojkvännens ficka på en fest.

Jaja, jag vet, vissa är mer hämmade än jag, vissa kanske upplever att sex är förbjudet. Men det finns också rätt tydliga krafter som hårt jobbar för att sex ska fortsätta vara förbjudet, för annars slutar sex vara värt att ha. Där har vi tanken om "förbjuden frukt", att någonting man förbjuder blir mer intressant och åtråvärt. Det är alldeles säkert så det funkar i vissa fall för vissa. I andra fall, och för andra, kan effekten vara tvärtom. Eller så blir det en blandad effekt där man åtrår det förbjudna desto starkare, men när man väl får det kan man inte njuta utan skuld och skam. Som mat kan bli när man bantar - man blir genast monoman över bakelser, men när man väl äter en känner man sig som en tjockis utan viljestyrka och ångrar varje tugga.

Jag upplever det ofta som att det här med att många upplever "förbjudet" som "sexigt" är en sorts massinlärd fetisch. När man växer upp hör man att sex är förbjudet så många gånger att man till slut börjar tro att det förbjudna är sexigt, och att tillåtet sex är trist. Sedan, även om sex i själva verket är tillåtet så måste man ändå hålla kvar vid tanken på att sex är förbjudet. Åtminstone vill man känna att visst sex är förbjudet - och då handlar det generellt om saker som egentligen är tillåtna. En Cosmo Girl tänker inte "det är förbjudet att ligga med trettonåringar, bäst jag hittar en nu!", hon tänker "om man ligger med en kille på turistort så är man väl ändå lite en bad girl?".

Det är förstås superbra att människor kan hitta nåt de går igång på, och funkar skuld och skam så visst! Däremot är jag tveksam till att ha det som en standardinställning på hur vi ser på och pratar om sex. Den positiva sidan är alla förbjuden frukt-fans. Den negativa sidan är alla som faktiskt upplever högst verklig och avtändande skam över sin sexualitet, val av parters, vilka ställningar de tycker är bäst eller var deras kroppar är erogena. Vi må leva på 2000-talet i ett  av världens bästa sexländer, men det är fotfarande många som mår dåligt över sin sexualitet eftersom de har fått höra så mycket dumt om att sex inte är okej och att man bryter mot regler om man har det.

En annan sida är tabubeläggning. Tanken är att det är positivt att sex ska vara tabu, för då blir man inte avtrubbad och snackar inte sönder sexet. Det förblir liksom spännande. Varje gång jag hör att sex bör vara spännande vill jag bara skrika "Spoiler! Mannen kommer i slutet!" för att ungefär så brukar bilden av sex vara hos dem som pratar om att det är bra med tabun. Återigen har jag inget emot när sex är spännande, och sex kan verkligen lyftas av ovisshet - men när sex utan spänning ses som värdelöst vill jag inte vara med och leka längre.

Att man inte bör prata om sex på ett rakt sätt (så att ens partners slipper gissa) är en ganska vanlig idé folk har för sig, ofta även folk som hävdar att de är positivt inställda till sex. Cliff som dissar amerikanska Cosmo på sin blogg lyfter klokt fram att Cosmotips handlar till stor del om att man för guds skull aldrig ska säga vad man vill. Hur kommunicerar man till sin partner att han bör gnugga ens klitoris hårdare? Börja berömma hans armmuskler så han fattar att du vill ha en stark handfast man. Okej, det där hittade jag på, men riktiga tidningen är på den nivån. De som skriver tipsen tror säkert att de vill sina läsares sexbästa, men om jag ville mina läsares sexbästa skulle jag tipsa läsarna att typ säga "jag vill att du gnuggar hårdare". Eller lägga sin hand på hans och visa hur man vill ha det. Det blir inte lika spännande, men det blir som man vill.

Annat exempel på tabubeläggning för sexets bästa är när man tycker att ungdomar inte ska få så mycket info om sex för att de ska kunna utforska själva. Jag har nu skrivit och raderat den här meningen flera gånger, för att jag har försökt skriva att det var en dålig idé utan att implicera att de som uttrycker sådan omsorg om ungdomars sexliv borde bitas av giftiga ormar, göra cystoskopi utan bedövning, eller få multiresistent gonorré. Men det är svårt att skriva så, för det är en åsikt som inte bara minskar ungas möjligheter att njuta av sex, den är dessutom farlig på mer direkt medicinska sätt. Utan information är det svårare att skydda sig. Är det svårare att skydda sig kommer fler behöva hantera graviditeter och sjukdomar de inte ville ha. Allt för att vissa har en föreställning om att information dödar upptäckarlusten.

Sammanfattningsvis vill jag säga att jag verkligen uppskattar sex som är härligt tillåtet, och jag uppskattar att oavsett hur Cosmo Girls uttrycker sig så får de egentligen stimulera sina pojkvänners prostator. Nu önskar jag bara att de som tycker att det är jobbigt att sex är tabubelagt slapp den påtvingade kopplingen mellan sex och skam. 

Snusk och synd

Jag har länge funderat på att skriva om det här, men att det till slut blev av berodde på att jag idag såg en länk till en rolig satsning. Projektet är att samla in sexrelaterade ord och trycka dem i Snuskiga Akademiens Ordbok, just nu försöker de samla in pengar för att kunna trycka boken och de som betalar 175 kr får en fysisk kopia inklusive frakt. Eftersom sammanhanget verkligen kopplade ihop språk och sex ringde min snusk-klocka lite extra. (Obs dock att jag tycker ni hemskt gärna får stödja projektet!)

Jag har förut försökt förklara lite av min syn på vad det innebär att någonting är sexpositivt eller sexnegativt. Jag tror att jag vill återkomma till ämnet, och jag tänkte fokusera på sexnegativitet i omskrivningar för sex. Nästa inlägg, kan jag redan nu säga, kommer handla om "sex är förbjudet". Det här inlägget handlar om "sex är dåligt".

Jag ryggar tillbaka litegrann när smuts-ord används för att beskriva sex, inte minst när de används så pass självklart att man inte längre reflekterar över att deras egentliga betydelse är just smuts. Jag tycker ju att sex är nåt bra, och då blir det konstigt att använda ett uppenbart negativt laddat ord som synonym till det. När jag säger att sex för mig är bra och fint menar jag inte att det är sterilt och rent, det är klart det är kroppsvätskor med och man kan behöva duscha efteråt. Men... snuskigt eller dirty känns ändå för mig som mer än ord som antyder att sex kan bli svettigt, det är ju mer det att sex är nåt smutsigt, äckligt och dåligt. Någonting som borde tas bort. (OBS är man jätteakademiskt lagd kan man förstås ha en diskussion om att smuts inte alls behöver vara dåligt, eller försöka uppvärdera smutsen. Men sådär generellt så tror jag att de flesta är med mig på att smuts är negativt laddat.)

Syndigt är ett annat ord jag stör mig på. Visst, det finns en positiv laddning i syndigt, det är liksom kul att synda, det är därför folk gör det trots hos om helvetet. Men syndigt är ju också uppenbart någonting dåligt, någonting som man bör ångra. Jag har extremt svårt för att se på sex som nåt som man kan njuta av, men också nåt som gör en till en dålig människa om man inte ångrar sig efteråt. Vad i helvete (lol) är det för sexbild? Hur kul är det att leva i en värld där underkläder eller tips på kvällsaktiviteter säljs in med flaggan "njut, men det är en dålig sak att göra och är inget att va stolt över"?

Det kan vara intressant att notera att såväl syndigt och snuskigt även används om mat. Med syndigt känns kopplingen rätt rak - frosseri är lika mycket dödssynd som vällust. När någonting är "snuskigt gott" verkar det som att vi har en språkbild som tar omväg förbi sex. "Snuskigt gott" hör till samma typ av liknelse som "det knullar i munnen"* eller "smaklökar får orgasm". Alltså, först har man ju kopplingen att någonting är så pass got att njutningen kan jämföras med sex. Men man säger inte "sex", man säger "snuskigt", och då är kopplingskedjan typ "det här är så gott att njutningen kan jämföras med sex, och sex är förresten nåt smutsigt". Vad är grejen med detta?

Jag vet att ord är viktiga, men de är också bara ord. Omskrivningarna har blivit så inpräntade att man kan göra väldigt sexpositiva saker och ändå tala om synd eller snusk. Men jag tycker ändå det är tråkigt hur ofta man utan eftertanke pratar om sex som någonting dåligt. Hur inbyggt det är i språket. Både detta ständiga behov av att inte benämna sex vid dess rätta namn (vilket det nu är...) eller att vi fortfarande så ofta använder de negativa omskrivningarna. Och då har jag inte ens gått in på alla nyanser av tabu...

Relevant musik:
Dirrty - Christina Aguilera
Äckligt - Ansiktet

* Stör mig enormt på uttrycket, för jag tänker alltid direkt på avsugning. Och det är sällan känslan folk som säger "knullar i munnen" vill framkalla. De menar typ kladdkaka. 

Psykolog söker jobb

Jag heter Tanja Suhinina och jag är legitimerad psykolog.

Jag gjorde min PTP som HR-konsult. I jobbet fick jag jobba kring psykometriska test på nästan alla sätt det går. Jag fick administrera och återkoppla test. Jag fick arbeta med utveckling och kulturanpassning av test. Jag fick undervisa om test och skriva enkla förklarande texter för dem som jobbar med test. Jag fick hålla i studentworkshops om test. Jag fick göra statistiska analyser av testresultat. Jag fick utforma och genomföra studier.

Jag blev klar med PTP:n vid årsskiftet och väntar nu på legitimationen. Nu söker jag nytt jobb.

Om jag får sammanfatta vad jag vill allra helst så är det att jobba med behandling av patienter med varierande lindrigare problematik i stockholmsområdet. Jag kan absolut tänka mig att arbetet innehåller fler inslag än behandling - såsom utredning, organisationsarbete eller utbildning - men jag vill verkligen att terapi ingår i mina arbetsuppgifter. Arbetsplatser jag är särskilt intresserad av är vårdcentraler, ungdomsmottagningar, sesammottagningar och företagshälsa. Eftersom jag alltid har drömt om att arbeta med relations- och sexualfrågor har jag läst Par- och Familjeterapi samt Klinisk sexologi för att kunna fördjupa mig i detta. Dessutom har jag skrivit en masteruppsats om underlivssmärtor hos kvinnor. Att specialisera mig på den typen av frågor så småningom är mitt mål, men jag arbetar gärna mer brett i början.

Eftersom jag har frilansat med texter och föreläsning vid sidan om är jag intresserad av såväl heltids- som deltidsanställning. Vikariat går bra - jag är ung och testar gärna olika arbetsplatser! Jag kan tillträda så gott som omgående.

Vad är jag bra på?

• Jag har examen från psykologlinjen på SU, avslutad PTP och Steg 1 i KBT.
• För att vara psykolog är jag väldigt bekväm med siffror. Jag har vana av att genomföra analyser, och har undervisat yngre studenter på psykologlinjen i statistik.
• Jag har erfarenhet av olika former av undervisning - både kurser, föreläsningar och workshops. Jag tycker det är roligt att försöka göra komplicerade saker tillgängliga och relevanta, så jag är bra på att göra presentationer, skriva artiklar och sätta samman infoblad. 
• Sexualitet och relationer är någonting jag är intresserad av och påläst på, betydligt mer än vad som ingår i utbildningen på psykologlinjen. 
• Jag är intresserad av frågor som handlar om jämställdhet och normavvikelse. Jag skulle gärna jobba med HBTQ-personer, eller personer som liksom jag kom till Sverige från en annan kultur.

Om du vill kontakta mig med tips på lediga jobb eller med någon fråga, vänligen skriv till tanja.suhinina@gmail.com eller ring 0707 88 07 32.

Tack!

Öppet brev om Sexpoddens avsnitt om att vara ihop utan sex

Hej, RFSU och Sexpodden.

Jag tänkte först filma det här för att min upprördhet skulle framgå bättre, men min webbkamera strular. Jag tar det istället som ett öppet brev. 

Jag skulle teckna lite, och så satte jag på iTunes för att lyssna på Sexpodden. "Vara ihop utan sex", det verkade vara ett intressant tema, och jag klickade in det. Gissa då att jag gick på en nit när programmet i princip inleddes med en intervju med ett par som lever i ett öppet förhållande. Och, kom det fram, har sex med varandra. 

Öppet förhållande-temat fortsatte till mitten av avsnittet och höll en nivå av det slaget som får mig att skaka av irritation, trots att jag är ganska härdad. Eller så är just min erfarenhet av att som poly lyssna på icke-polypersoners vilda fantasier som gjorde att jag reagerade så starkt. Jag är faktiskt jättetrött på att höra att öppet förhållande inte är en lösning som passar alla. 

Kom igen. Ni är RFSU. Det finns lite krav på nivån. Exempelvis jobbar ju RFSU med normkritik. Om man har den ambitionen ställs det vissa krav på en. Till exempel ska man inte prata om att "öpna relationer inte passar alla". Att en relationsform inte passar alla är för det första en självklarhet. Dessutom hade ni inte alls sagt samma saker om det var ett par som bestämde sig för att vara monogama. Ni hade inte kallat det för en lösning. Ni hade inte påpekat att det inte är nåt som passar alla. Visst kan det tyckas vara gissningar från min sida, men jag grundar dem i många års observationer. Samma personer som säger alla dessa klyschgrejer till polyamorösa (ja, hur är det med svartsjukan, egentligen?) ställer inte samma frågor till monogama par. 

Att jag är så pass upprörd handlar inte bara om att jag som aspirerande sexexpert ser fel när oinsatta människor pratar om någonting de varken har erfarenhet av eller teoretisk kunskap om. Det handlar också om att jag som polyperson blir sårad. Jag är så himla trött och ledsen på att omtalas som exotisk 70-talsvarelse i media. Jag är en riktig människa. Jag får personligen svara på alla dessa dumma frågor på fester, hos gynekologen, lite överalltpå oväntade ställen. Och ni är medansvariga till det, Sexpodden. Hade media pratat om poly på ett mer nyanserat sätt hade jag kanske sluppit en del av dessa frågor i min privata sfär. Nu får jag ta dem, och ni får i er podcast vara härligt normala och prata om att en fara med öppna förhållanden kanske är att det bara är ena parten som vill ha det. Som om detsamma inte gällde monogama. Som om det alltid är polys som ska kompromissa.

Allt detta, och jag har inte ens nämnt det absurda i att temat på inslaget var "vara ihop utan sex". Den som kom på att halva programmet skulle utgöras av polysnack, hur tänkte människan? Jag förstår att samtal kan spåra ur. Jag fattar att ni kanske skulle prata "äre okej att va ihop utan sex, och få sexet utifrån", men det var inte det ni pratade om. Ni pratade om att Erik Haags mamma var med på öppet förhållande-tiden och att han tror att hans fru skulle ligga mer än han. Ett samtal kan spåra, men då går man in som redaktör, för in samtalet på rätt väl och klipper bort det irrelevanta. 

Det är inte okej att göra som ni gjorde för att ni har en expertroll, en maktposition, och ni har bedrivit dålig sexualupplysning - uppenbart någonting som går emot själva tanken med RFSU. Det är inte okej att göra som ni gjorde, för att era ord sårar människor och påverkar människors vardag negativt. Gör inte så nåt mer. 

(PS. Jag kommer tyvärr ha lite svårt med internetaccess närmaste dagarna. Jag säger det så att det inte uppfattas som om jag flyr den eventuella diskussionen som kan uppstå.)

Sexråd man hatar för man är för jävla bra

Ling0n twittrade idag om detta med långa samlag. Hon upplever, och det kan jag bekräfta, att sextipsare och media ofta pratar om att långa samlag bara finns på film. Det är liksom menat att vara lugnande för dem som kommer fort att säga att det ändå inte finns nån som vill ha samlag på flera timmar i verkligheten. Ling0n länkade även till ett gammalt inlägg hon skrev om det, läsvärt om hur man kan råka bortse från att vissa inte finns när man ska ge sexråd. Så slutar det:

Jag säger inte att alla ska börja knulla längre, jag vill bara sluta bli (indirekt) kallad freak of nature, orealistisk, krävande och porrskadad för att jag råkar kunna/gilla att knulla längre än 5-15 minuter. Vi finns! Och vi vill att killarna håller sig länge! Jag vill ha en kille som har både uthållig kuk, tunga och fingrar! Ha!

Det kom ett antal kommentarer, varav en fångade min uppmärksamhet eftersom det blev så ironiskt.

Det är klart att det är olika, 7h har jag väl knullat som längst (dock inte att rekomendera) fruktansvärt jävla jobbigt dagen efter.
Dock tycker jag faktiskt inte att 1½-2h är vidare värst mycket att kräva! En klassisk snabbis ligger mellan 30 och 45 min, då man bara behöver snabbrastas lite. Men är det en myskväll så pill och pök tiden banar ju iväg till ett par timmar! Allt annat är ju orealistiskt! ”ja men min tjej kommer ju så fort” Ja kanske för att hon inte heller har någon teknik att kunna hålla tillbaka det så att det blir göttigare sen!
Hooj!

-Micke, här

Anledningen det var roligt var följande ironiska vändning. För några dagar senare nämnde Ling0n berömmande att en sexupplysningsfilm nämnde att orgasmer blir bättre om man väntar med dem. Ungefär det Micke pratar däruppe, alltså. Det är å andra sidan ett sånt där universalråd som jag alltid stör mig på eftersom jag verkligen inte funkar på det sättet. Och jag ser det förbenade rådet överallt, som här i tidningen SOLO:

Asså, för mig är det precis omvänt. Sexet kommer överhuvudtaget inte igång ordentligt tills jag kommit en gång, efter det blir det genast mycket bättre. Trycker jag ner en orgasm eller drar ut på tiden blir allt typ pannkaka. Lekar med orgasmkontroll får mig irriterad på riktigt eftersom när jag väl får komma så blir det så löjligt att det knappt ens får kallas orgasm. Jag fattar att det kanske var en poäng om jag var en man som slaknade och tappade lusten efteråt, men för mig blir det bara orgasm-orgasmare-orgasmast ju mer jag kommer, och det är sällan jag känner att det blir för mycket. Möjligen de gångerna man blir rent fysiskt utmattad och vill ta en paus. Pausar jag när jag är nära att komma blir nästa orgasm som får hända mest platt och knappt märkbar. Så det där tipset om att Retas, retas, retas... bu det tipset. Det finns faktiskt vi som vill ha våra multipla när vi vill ha dem, tack. 

Och vad kan vi lära oss av allt det där? Jo, att folk är olika, och det är assvårt att säga hur sex är utan att nån hamnar utanför. (Och gällande längd på samlag - jag avstår från att kommentera pga återhämtar mig från vestibulit. Dock hade nog inte pallat mer än en timme för jag hade blitt utmattad av att komma så mycket. #sexskryt)

Hit rate - expansion

På mitt inlägg om hit rate fick jag en kommentar. Jag började svara, men det blev så pass långt att jag tänkte göra det i eget inlägg.

"Jag har sett rätt många exempel på män som hävdar att inga kvinnor vill ha dem, baserat på att Lollo och Karin de vart kära i jättelänge inte var kära tillbaka." [Det är en av mina kommentarer som citeras.]

Jag har också sett det många gånger. Men det är förmodligen även baserat på att ingen annan visade något intresse för dem under tiden de var intresserade av Lollo och Karin. Inte bara på just det obesvarade intresset. 

Sen går det väl inte förneka att hitraten är ganska ojämnt fördelad över befolkningen heller. Om man går ut med samma kompisgäng för att ragga varje helg är det mest samma personer som får napp hela tiden.

- Hr. A. här

Låt oss börja med detta - i samhället vi lever i förväntas män uppvakta kvinnor. Det har (minst) två konsekvenser i det här heterofallet. 

För det första kommer tjejer som är intresserade kanske inte visa sitt intresse tydligt. De kommer skicka lite signaler, men aldrig vara jättetydliga och aktiva i uppvaktandet. Istället kommer de pejla av läget och eftersom mannen inte visar nåt initiativ kommer de inte heller göra det. 

För det andra - att män förväntas att vara de som uppvaktar innebär att de inte riktigt utvecklar färdigheten att bli uppvaktade. Att reagera är nämligen också någonting man gör. Jag har tangerat detta i ett inlägg som handlade om sex - min poäng var att om man vill att ens partner ska agera mer så måste man reagera mer. När det kommer till att bli påraggad är tjejerna lite av expertkönet i och med att de blir skolade in i det av beteendenormerna. Tjejerna lär sig att pejla av omgivningen, tolka signaler och sedan visa sin reaktion. Tjejerna är även de som lär sig att tacka ja och nej till erbjudandena. Man har lite av en sån grön radargrej man har på film där en linje snurrar och det låter "pip" om den hittar en plupp - och i det här fallet upptäcker att en man visar intresse. Då får man ibland sätta in färdigheten "snygg subtil avvisning" eller rentav "tydlig nobbning". Av det jag sett är dessa inte lika utvecklade bland män, och de kan bli lite ställda när en tjej de inte vill ligga med visar intresse - liksom, killar vill ju alltid ligga, hur gör man om man inte vill?

Om man inte pejlar av omgivningen på det sättet, om idén "nån kan visa sexuellt/romantiskt intresse för mig" inte finns på kartan, så kommer mannen att missa alla signaler från Leni som är kär i honom. Det är ju en av sakerna som skiljer dem som "får" mycket från dem som "får" lite. En man som får mycket ser kanske en kvinna le mot honom från andra sidan rummet och tänker "najs, hon tycker kanske jag är liggbar, jag kollar". En man som får lite tänker kanske typ att kvinnan ler utan särskild anledning, eller mot nån annan, eller skrattar åt honom.

Eftersom romantiskt och sexuellt intresse ofta inte visas rakt ut - direkt och supertydligt - så måste man vara aktiv och engagerad även som mottagare av uppvaktning för att märka uppvaktningen och skicka positivt svar. Därför är det fullt möjligt att mannen som gillar Karin och Lollo faktiskt blir uppvaktad av andra kvinnor, men missar det. 

Okej, en annan grej - folk vill generellt maximera sin hit rate (samt sina relationer och psykiska välbefinnande). Vad innebär det? I praktiken innebär det att personer kan vara intresserade utan att visa intresset, om det verkar som att det mest sannolika är att det inte kommer leda till nåt bra. Jag skrev om det i min raggningsskola och jag tycker det är viktigt att ta det upp här. Jag har vid ett antal tillfällen låtit bli att uppvakta personer som jag gillade eller var attraherad av eftersom det helt enkelt inte verkade leda till nåt gott. Vi kan kalla han som är kär i Lotta och Karin för Ted, så han får ett namn. Och jag kan lova att jag med allra största sannolikhet inte skulle uppvakta Ted. För det första verkar han vara monomant förälskad i Karin (eller Lotta), så vad ska jag där att göra? För det andra verkar Ted noll intresserad av annat än tru love forever, och är det inte det jag har att erbjuda, så vill jag inte ens försöka. Om Ted ens tacka ja till erbjudandet så kommer det sannolikt leda till nåt annat än drama och jobbigt. Kanske vill jag bara ha sex en gång, och det lär ju leda till att Ted blir sårad för att jag bröt det implicita löftet om att sex leder till relation. Eller så vill jag kanske ligga och vara kompisar, medan Ted blir jättekär i mig på det monomana sättet och det blir ju bara en massa krångel och dålig energi av det. Jag vill inte såra nån, jag vill inte ha nå drama, så jag uppvaktar inte Ted.

Och ja, det är sant att vissa har bättre hit rate än andra. Vad jag ville lyfta fram är framför allt att det är sällan någon som träffar varje gång. Att folk som man gillar inte gillar en tillbaka på samma sätt är i princip oundvikligt, det kommer hända de flesta. När jag ser närmare på "ingen vill ha mig" handlar det ofta om ett fåtal personer man uppvaktade en lång tid (ofta även en lång tid efter att de sade att de inte var intresserade), och i det fallet kan det ju vara sunt att tänka på att det hör till att ens intresse inte besvaras. Klart det svider, men det betyder knappast att ingen är intresserad. En av de vettiga sakerna med PUA-tankar är just att man ska lära sig att acceptera att man får nej i n fall av k. 

Puella Magi och varför jag inte kan med Joss Whedon

Jag fick ett mail igår där en läsare skrev en samlad kommentar kring mitt animébloggande. Rolig tajming, tyckte jag, för att jag såg ut som ovan när jag fick mailet, och det är andra gången i mitt liv jag är utklädd till animéfigur. En av grejerna personen kommenterade var att jag dissat Puella Magi Madoka Magica i förbifarten och hen undrade om jag kunde utveckla det. Jag tänker att jag ska passa på att utveckla det i bloggen, för att det flyter lysande i ett annat ämne jag velat skriva om länge - varför jag inte kan med Joss Whedon.

Jag har en gammal vän som vi kan kalla Fåffla. Jag känner inte Fåffla så väl längre, men när den här historian utspelade sig var jag inget större fan av henom, även om vi umgicks. Fåffla var också... hur ska man uttrycka det... Inte den mest klassikt bildade i den umgängeskretsen. Och det tyckte hen var jobbigt, och blev ibland defensiv, vilket bara lyste upp hens bildningskomplex. Resten av gänget var typ gymnasiepretton, så Fåffla hade det inte lätt. Fåffla hade även en vän som hette Ötzi. Ötzi var gymnasiepretto och gillade att shinea med sin bildning. Problemet var bara att Ötzi inte var så imponerande bildad. Så en gång satt jag, Fåffla och Ötzi och umgicks. Ötzi ville bekräfta sig på annans bekostnad, så hen började bildningstracka Fåffla och försökte alliera sig med mig genom att att säga till "Tanja, vi som är intellektuella människor vet förstås det här", typ. Då lackade jag och röt till åt Ötzi. Hela situationen var rätt otrevlig, men droppen för mig blev när Ötzi tyckte att hen skulle dra mig ner till sin oimponerande nivå av bildning och intelligens. "Vi som är intellektuella", fattar inte hen att jag svävar en kilometer över henom?! Ååååh jobbiiiit!

Ja, det där kanske inte var en särskilt smickrande bild av mig, men det är lite samma känsla jag upplever när jag ser Joss Whedon-produktioner. Teve som han gör anses vara intelligent. Det är det säkert också, om man jämför med mycket annat i genren, och jag skulle inte ha nåt emot det om serierna inte profilerade sig som smarta. När jag ser en Whedon-serie ser jag nåt rätt mediokert i intellektualitet som samtidigt skriker "Fatta det här är smart! Ni i publiken fattade att det var smart för att ni är smarta! Så vi är smarta tillsammans! ;D ;D ;D". Jag vill bara skrika att den ska sluta förolämpa mitt intellekt genom att påstå att jag och Firefly är på samma nivå.

Jag och Fredrik Stangel försökte se Firefly eftersom den var så hajpad. Så vi började. På det dära rymdskeppet fanns en prostituerad. Serien gjorde det tydligt att det var helcoola med att hon var prostituerad för vi är coola moderna människor som kan se bortom enkla fördomar ;D ;D ;D. Och bara några avsnitt in blev den där prostituerade utsatt för otrevlig behandling av en kund (minns inte vad som hände längre, men det var nåt med att kunden gjorde otrevliga saker) och då kom hjälten in och räddade horan. Ojoj vad edgy och smart ;D ;D ;D. Och så kom det in nån sorts manic pixie och då pallade vi inte se längre. Och så en detalj till - konceptet var ju cowboys i rymden. Det råkar vara så att cowboys i rymden hade gjorts tidigare, och dessutom bra.

Ungefär samma grej hände med Puella Magi Madoka Magica. Jag läste en recension på bloggen Colony Drop som sa att den var smart. Jag såg den. Serien sa också "Jag är smart, jag dekonstruerar magisk flicka ;D ;D ;D". Jag tyckte att ca allt smart i den var otroligt banalt, men jag hade stått ut med det om den inte gjorde ;D ;D ;D-grejen. Skriker man att man är smart ska man ta och leverera. Den skrek också att den var artsy med de där magiska miljöerna den hade för sig, ni vet vad jag menar. (De av er som inte sett den och inte vet vad jag menar - jag orkar inte förklara. Det är en animéserie från 2011. Googla själva, eller ge upp på att fatta.) Visst var de häftiga och så, men det blev ju väldigt enformigt väldigt fort. Precis samma problem som med de uppdaterade versionerna av apostlarna i Evangelion-rebuilden. Nu ser de ju likadana ut. Förr, när det var bättre, hade alla apostlarna sin egen grej, de var inte lika de föregående. Nu har de nån sorts 3D-skit för sig. Allt det suggestiva ba *poff*. Boooring. För att inte nämna sjukt daterat, såväl i nya Eva som i PMMM.

Personen som mailade mig om PMMM länkade även till ett inlägg om den på en annan blogg. Jag håller helt med om att det är bra och viktigt med serier om kvinnor och flickor. En av anledningarna till att jag fastnat för animé är just att det är så vanligt med kvinnliga huvudpersoner och generellt jämn könsfördelning. (Det är ytterligare en anledning till varför jag inte blir imponerad av det feministiska i Whedons projekt) Men när analysen av PMMM kommer igång tänker jag att den är lite önsketänk - och att allt som ska vara bra med PMMM gjordes för 15 år sedan, och bättre. Om jag skulle tvingas att välja enbart en animé att kora som min absoluta favorit skulle det vara Utena. Den hanterar allt som det ovan länkade inlägget påstår att PMMM tar upp, plus mer därtill, och på en nivå som i mitt tycke gör Utena inte bara "bra för att vara animé", utan helt enkelt bra, intressant och intelligent kultur.