Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.
Jag är nästan allt som du är. Visst är jag kvinna och född utanför Sverige, men jag är också hetero, vit och smal, jag pluggar på högskola och har aldrig ens suttit i en rullstol. Du och jag är nog mer lika än olika.
Jag känner inte heller av att jag har privilegier eller makt för att jag är vit och medelklass och hetero. Eller, jag hade inte känt av dem om jag inte var intresserad av de här frågorna. Jag hade aldrig känt av vad jag vinner på min hudfärg och klass om jag inte var intresserad av normer och makt och privilegier - med utgångspunkt i feminismen.
Nu fattar jag faktiskt hur najs det är att kvinnor på bilder i annonser, folders och instruktionsflyers ut som jag. Visst är de ofta något smalare, men jag har ändå samma kroppstyp, samma hudfärg, samma form på ögonen. Det är skönt att hela tiden slippa bombarderas med att jag är konstig, och det är oändligt lätt för mig att hitta kläder och smink som passar.
När jag kommer till läkare känner jag noll makt, jag känner bara att jag till varje pris måste få dem att fatta att mitt problem är viktigt och de inte ska skicka mig hem utan undersökning. Men jag vet också att jag har tur i det avseendet att om jag börjar prata låter mina problem automatiskt viktiga. För att mina föräldrar gick på högskola. Jag behöver inte anstränga mig, jag tar för givet att mitt normala sätt att prata på tas på allvar.
Människor fantiserar inte automatiskt ihop mitt liv som "invandrartjejen" när de pratar med mig. Jag får vara vad jag vill på ett helt annat sätt än om jag var mörkhyad. Jag hade fått vara vad jag vill ännu mer om jag inte bröt.
Jag har en något oortodox syn på kärleksrelationer och det har jag fått en del jobbigt för. Men så länge jag håller käft om saken så märks det inte. Jag kan hålla nån av mina partners i handen på stan eller kyssas öppet utan att omgivningen lägger märke till det. Men med mina erfarenheter av otrevligt bemötande som jag fått som icke-monogam kan jag uppskatta hur mycket lugn och ro jag får för att jag är hetero. Jag kan uppskatta till hur mycket min omvärld är anpassad till att jag är hetero.
När Stockholm är igensnöad kan jag ta mig till pendeltåget även om jag blir snöig upp till knäna. När SL annonserar förseningar i högtalare kan jag höra det som sägs. När jag kommer in i skolans foajé och det står en schemaändring på tavlan kan jag se den.
Människor tar mig på allvar innan jag ens öppnat munnen på grund av hur jag ser ut, hur jag klär mig, hur jag rör mig. Det faller mig naturligt att bete mig på ett sätt som är respektgivande och seriöst, det är naturligt för mig att kunna långa ord och inte sminka mig som en hora. Jag har inte medvetet valt vad jag tycker är roligt för att passa in, men hoppsanhejsan är det min smak som är sådär allmän god smak. Kommer jag i konflikt vet jag att jag låter förtoendeingivande.
Jag tycker det är störtskönt att vara vit, hetero och medelklass. Jag tycker det är störtskönt att min kropp funkar som kroppar förväntas funka. Jag hade aldrig förstått hur himla trevligt det är om jag inte var intresserad av det här med norm och avvikelse. Om jag inte faktiskt hade som specialintresse att tänka till om sådant. Så du, min manliga kollega, var jävligt glad du med. Och fatta att du har makt, och fatta att du har privilegier. Att du aldrig har tänkt på dem betyder inte att de inte finns.
Gör jag någonting med min medvetenhet? Försöker jag tacka nej till övertaget och bekvämligheterna som erbjuds med mitt utseende och fördelaktiga bakgrund? Ibland. Ofta inte. Oftast inte, skulle jag säga, för självklart kan jag inte i varje situation analysera om mina bakgrundsvariabler är till min förtjänst eller nackdel. Och självklart kan mitt kön vara en fördel, fast jag inte är man.
För det är faktiskt så att vit, medelklass och hetero inte är fördel i alla sammanhang. Klart det finns miljöer där förväntningarna ser annorlunda ut, och det är kanske de gångerna som du borde fått ev wake up-call och insett hur lätt du har det annars. När du helt ignoreras som förälder på BVC. När det känns otryggt att gå genom en stadsdel där ingen ser ut att vara född i Sverige. När du hamnar på gayklubb. När du plötsligt inser hur snofsig du är och hur pinsamt mycket du tjänar på en barndomsväns svensexa. När du kommer på dig själv låtsas förstå vad alla runt dig pratar om. När du drar ett skämt och märker att det verkligen verkligen inte gick hem i just det här sällskapet.
Det finns många olika miljöer, men sådär generellt, i Sverige, idag, är det rätt sweet att vara vit svenskfödd cis-man. Jag lovar. Jag vet det för att jag inte är svenskfödd och inte man. Men jag vet också för att jag är vit och hetero och medelklass och normal på jättemånga fler sätt. Jag gillar att läkare och myndigheter tar mig på allvar. Jag är van att människor i annonser ser ut som jag. Det underlättar livet för mig att vägar, hissar, hyllor och fönster är anpassade efter människor som jag. Och det händer säkert dagligen att jag behandlas väl i situationer där någon med andra förutsättningar skulle behandlas sämre.
Jag missbrukar säkerligen min position ofta. Jag märker det långtifrån alla gånger. Ibland utnyttjar jag min ställning medvetet. Men det skulle inte falla mig in att prata om att jag omöjligen kan tillhöra grupper av människor som har makt i samhället för att jag inte märker någon makt. Jag vet hur mycket lättare det att märka att man behandlas illa än att man behandlas väl. Jag vet också därför att man ska lyssna på dem som hävdar att de särbehandlas, förtrycks och diskrimineras - även om man själv inte märkt av nån rasism i hela sitt vita liv i Stockholms innerstad.
Jag klagar inte på att någon av mina egenskaper är den enda man får skämta om nuförtiden. Jag tar inte nödvändigtvis illa upp när jag hör ett skämt om kvinnor, blondiner eller ryssar. Jag lobbar definitivt inte för att sådana skämt ska förbjudas i offentliga sändningar. Och jag kan ta illa upp när jag hör skämt om grupper jag inte tillhör, för skrattet fastnar i halsen.
Jag säger inte att jag är en fantastisk människa som med insikt bekämpar orättvisor. Jag säger bara att jag har privilegier. Och det har du också, vite man. Du kan väl, om det blir för krångligt med strukturer och egen roll i dem, åtminstone vara lite glad åt att du fått så mycket serverat? Åtminstone inte bete dig som att det är mest synd om dig i hela världen, eftersom det inte är synd om dig?
Hej, vit heteroman som kan checka in alla normrutorna. Vi har så mycket gemensamt, du och jag. Jag vill inte skälla ut dig, men jag vill bara påpeka att det här med att du inte har sett privilegierna och makten beror mer på utsikspunkten än något annat. Jag tycker inte du ska sätta på dig genusglasögon, jag tycker du ska flytta på dig lite och se om någonting nytt uppenbarar sig. Eller åtminstone tro på dem som ser världen annorlunda helt enkelt på att de står någon annanstans.
Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vit man, diskriminering, perspektiv, pk, hemmablind