Nej, jag spoilar inte vem John Galt är, du kan läsa lugnt!

Det här är Roy Mustang från animén Fullmetal Alchemist.
Han är relevant.

När jag först började läsa Ayn Rands bok Atlas Shrugged (i pocket, med jävligt små bokstäver) blev jag påmind om animén Fullmetal Alchemist (i fortsättningen tänker jag kalla den Stålalkemisten). Det var nämligen så att jag såg om den för inte alltför länge sedan och det var så mycket sammanträffanden i den att man blev irriterad. Det fanns även andra gemensamma nämnare, mer principiella och planerade. Regeln om likvärdigt utbyte, till exempel, vill man ha nåt får man offra nåt annat. Annars jävlar.

"Min eld är den största i Central!"

Detta tänkte jag utnyttja för att ha anledning att stoppa in en massa bilder på Roy Mustang. Han är nämligen väldigt HET och så är han med i Stålalkemisten och står (tillsammans med sina mannar) för animéns bästa avsnitt.

Foten tillhör Ed, det ser man på sulan.

Jaja, grejen med sammanträffanden var att boken börjar med att man får lära känna Dagny Taggart. Dagny är den enda människan som kan tänka i en värld av ansvarslösa fega idioter. Dagny säger åt ett tåg att åka trots signalfel (som alla typ vet är bara ett signalfel, inte alls en riktig stoppsignal), till exempel, och tar på sig ansvaret. Naturligtvis går det bra för tåget och vi lär oss att man ska göra saker och ta på sig ansvaret, det är så Dagny typ styr tågföretaget hon jobbar i (att hon är högt uppsatt och arvtagerska kanske gör det lite lättare för henne att beordra folk att KÖRATÅGET än om hon varit en vanlig passagerare).

Här skulle det gått att klippa ut Roy, men vem vid sina sinnens fulla bruk skulle klippa bort Hughes och Riza?

Stålalkemisten handlar också om att ta ansvar, fast till skillnad från Dagny händer det i Stålalkemisten att folk misslyckas och får hantera mycket otrevliga konsekvenser av sina handlingar. Dagny misslyckas bara när det är någon annans fel, så man får aldrig riktigt se vad det innebär att ta ansvar. Över huvud taget, hon och de andra übermenschorna är väldigt bra på att lyckas och bli belönade för sina risker (om inte untermenschorna kommer och förstör allt)(för övrigt använder jag inte orden über-/untermensch för att dra in billiga nazipoäng, utan för att liksom... bra termer). Jag skulle vilja se en sån där übermensch sitta och försumma familjen i tio år för att ändå inte lyckas få fram formeln som revolutionerar metallurgin. Det skulle vara MYCKET roligt.

Ibland är en cigarr bara en cigarr.

Dessutom är Dagny rik arvtagerska, snygg (ni vet, sådär pojkigt, fast ändå superkvinnligt när hon inbland klär sig i klänning) , har tajmingen och turen på sin sida (läs: störiga sammanträffanden) och lyckas med allt utan att anstränga sig. Dessa egenskaper, tillsammans med en del andra (som att typ alla män av intresse trillar dit för henne, de enda som saknas är typ Legolas och Aragorn) (fast det är kanske inte så konsitgt, det går en überkvinna på 20 übermän, ungefär) gör henne till en tvättäkta Mary-Sue. Jag körde The Universal Mary-Sue Litmus Test på Dagny och fick 107. Testets skapare rekommenderar avrättning vid 50.

Roy Mustang skulle välta Dagny hur lätt som helst.
Han kan välta vem som helst hur lätt som helst.

Var var vi nånstans? Jusste, Dagny Taggart är en TOTAL Mary-Sue. På grund av detta är jag helt inkapabel att ta boken på allvar. Alltså, jag läste den som en underhållande äventyrsroman (på ett ställe blir den till och med lik sån där härlig oldschoolig Jules Verneskt äventyrs-science fiction) och det gick bra. Jag hoppade visserligen över en del av det där långa talet mot slutet, men jag ögnade genom det och det verkade inte stå någonting fundamentalt nytt i det. I alla fall inte om man hade läst boken fram till dess, och det hade jag.

Den här bilden är f ö tagen från PYROgraphy, som de flesta andra i inlägget.

Grejen är väl att det vettiga i filosofin som skrivs på näsan och många sidor påminner väldigt mycket om det vettiga i sovjetisk social-SF, som jag läst flera ton av. Alltså, typ, "gör ett bra jobb, kamrat, och tänk med huvudet". Fast i Atlas Shrugged var det väldigt medfött elitistiskt. Är man inte född rik (jaja, allra helst född rik, eller så vandrar man in på en arbetsplats när man är 12 och äger stället när man är 14), manlig (jag tänker inte ens gå in på kvinnosynen...), snygg, kapitalistisk och med färdigheten att återställa energi genom att vara "drunk on the energy of sleepless nights" (typ citat) så har man typ ingen chans att bli en vettig människa någonsin. Det hade en viss charm, för jag är litegrann sådär Randsk übermänsklig, men det finns gränser. Jag har till exempel inte tio kåta miljardärer (som vill att jag ska förtjäna att ligga med dem) efter mig.


Fuck ideologin, jag gav ju upp och började läsa boken som enbart skönlitteratur ganska tidigt. Då var det liksom lite mer okej att Dagny var en genetisk übermensch, för hon blev liksom bara en dåligt skriven romanfigur istället för absurd förebild. Och männen i hennes liv blev bara såna där män som Ayn Rand själv verkade tänd på istället för andra absurda förebilder. Apropå tänd...

...hej, Roy!

...alltså, jag vet inte. Ska jag ens säga någonting om sexet? För det var så otroligt våldsamt hela tiden att jag faktiskt vill skriva ett debattinlägg i bloggen med titeln "Dagny kanske VILL bli dunkad gul och blå" som ska handla om att vissa kvinnor faktiskt VILL ha det så och man ska liksom inte tro att alla vill ha det så för att hon vill, men Dagny är faktiskt en feministisk förebild. Å andra sidan skulle jag inte gå in på kvinnosynen. För det är som det är. Kvinnosynen är kvinnosynen.

Jag funderade faktiskt på att döpa inlägget till typ ReardenMetal Alchemist och skratta åt min egen dålighet, men näj. Och jag har nu letat efter slashfics på boken hela kvällen, men det verkar inte finnas så mycket. Underligt, för det är liksom väldigt kanon, massor av hintar och tacksamt lätt att parodiera. Fandom, tack! Alltså, inte sån där fandom (fast det var väldigt omtänksamt av min förläggare att tipsa i förra inlägget), utan fandom med self-insertions, HTDM-fanart och fandom_wank-värdiga shipwars. Någon gång kommer jag kanske kunna ta bokeländet på allvar, men nu vill jag veta vem av Hank och Francisco är seme.


Intressant? Andra bloggar om: roy mustang, atlas shrugged, ayn rand, inte en bokrecension, fullmetal alchemist, übermenschor, untermenschor, stålalkemisten, ansvar, fanfiction, mary-sue, och världen skälvde

Vad är de här "nazidarwinisterna" för några?

Fråga: Vad är de här "nazidarwinisterna" för några?
Svar: En politisk ungdomskultur i storstäderna som har sammanställt sin ideologi ur socialdarwinism, nationalsocialism och nyliberalism. Frustrerade i ett statssocialistiskt samhälle där de inte får kalla sig "bättre än andra" och "konkurrera fritt" ger de sig ut om nätterna och "går på jakt" efter personer som de anser vara "lägre stående". I deras klädstil, som är inspirerad av nazi-estetik och kapitalistiska länders "business-stil", ingår ofta rosa skjortor, slips och loafers. Staten försöker genom en rad program leda in dessa förvirrade ungdomar på rätt bana. I folkmun kallas de "nazidarwinister", men själva kallar de sig för "Det Är Dags" eller "Den Rosenröda Revolutionen". Det finns (än så länge icke bekräftade) misstankar om att deras ledare skulle få finansiellt stöd från vissa organisationer i kapitalistländer.

Från Eva-seriebloggen.

Det där var väldigt väldigt roligt. Hysteriskt, faktiskt. Den rosenröda revolutionen. Fniss. Alltså, på riktigt. Jag vill rita fanart. Apropå fanart och konkurrera fritt, jag ämnar att läsa ut Atlas Shrugged ikväll, är det nån som vet om det finns en fandom till den? Alltså, inte ideologiskt utan sån där med fanart och bögporrfics. SPOILER, MARKERA FÖR ATT LÄSA Jag skulle verkligen uppskatta bögporrfics med tanke på att det finns typ sammanlagt fyra kvinnor i Übermenschdalen. Eller så skulle jag vilja se att en av kvinnorna startade en bordell. För att det vore en fantastisk affärsidé. SLUT PÅ SPOILERN

Intressant! Andra bloggar om: tinet elmgren, brevbärarblues, ayn rand, atlas shrugged, nazidarwinism

- - - ->- - - - - ->- - - - - - X

Bilden kommer härifrån och man kan köpa den som tyg.

En av de längsta och otrevligaste konflikterna i mitt liv började med att jag sårade en kär vän. Kniv, rygg, vrida om; helt mitt fel. Vi skulle prata om det, och vi pratade, och från början trodde jag på det stenhårt. Att prata, det var det jag trodde att man skulle göra för att lösa ett relationsproblem.

Efter flera månaders samtal, efter samma gräl om och om igen, efter att det ursprungliga problemet nästan överskuggades av symptomen lärde jag mig en av mitt livs viktigaste läxor: att prata om ett problem är ett steg i att lösa ett problem, att komma fram till en officiell partilinje, att ta fram kartan, analysera terrängen, rita ett kryss och rita en streckad linje till krysset för att sedan följa den. Man måste prata för att komma till kartan, men det är bara första steget. Min väns teori om problemlösning var att man skulle "prata sönder" problemen. Prata, tills det inte spelade roll längre. I mina ögon var det han gjorde självplågeri och ältande utan någon hopp om en framtida lösning.

Isabella skriver att hon blev besviken på mig när jag skrev att jag inte ville se en debatt om Dunka mig.

Anledningen till varför jag inte vill ha en debatt är enkel, och situationen är inte olik den gången med vännen. Jag tycker att (fri, kvinnlig) sexualitet är ett viktigt ämne, precis som jag då tyckte att det var viktigt att försöka bygga upp relationen, men precis som då ser jag att man genom att prata om det trampar vatten istället för att gå vidare. Precis som det kändes då känns det nu att ältandet har blivit till egennytta, att istället för att dra ut kniven och bearbeta såret vrider man om det.

Den här gången var det inte ens någon större motstånd. Louise P skriver "[s]å kan man nog också notera att på något vis känns det som om moralisterna känns rätt få denna sommar" och hon har helt rätt, men ändå fortsätter debatten, som snarare är någon sorts metadebatt om en debatt som inte riktigt finns, vilket David anmärkte på sist jag skrev om ämnet. Det känns som någonting man numera gör på reflex - uttalar en tjej sig om sex ska man försvara henne, för man vet ju att det kommer moraltanter och ger sig på henne förr eller senare, och anfall är bästa försvar. Men det kanske är så att moraltanterna har slutat komma? Ni vet, som i ett typiskt science-fictionscenario där hjältarna kommer till en planet med automatiskt försvarssystem som automatiskt försvarar en för länge sedan utdöd civilisation?

Det känns om att vägen till krysset är för länge sedan utritad och det som man ska göra nu är inte att stå i början och prata som man gjort hela tiden, utan segla mot målet, vind i håret och allt det där. Jag menar inte att dödförklara den feministiska debatten, men i fallet med Dunka mig finns det inte något behov av att ta upp plats på debatt- och ledarsidorna. Medan man kan skylla avsaknad av framsteg i min och min väns relation på att vi var unga och på att det inte fanns några färdiga och självklara recept för situationen vi befann oss i, finns det ingen ursäkt till ytterligare en omgång av "tjejer kan visst vilja ha hårt sex" och "vad är den goda kvinnliga sexualiteten" för Frida Muranius låts skull. Vad är det konkreta problemet nu igen, att låten inte spelas på SR Kronoberg? Jag är övertygad om att det finns lag- eller jämställdhetspolicyåtgärder att vidta om man visar att låten lyftes ur för att det orsakades av texten och könet.

Finns det en väg bortom snacket ska den tas. Det är liksom det självklara steget efter. Vill man ha det bekvämt och döda lite tid kan man sudda de tidigare ritade vägarna och rita om dem i gamla spår. Vill man röra sig framåt får man packa väskan och dra iväg. Eller åtminstone rita nya vägar. Det var därför jag kände mig som en äcklig mediehora när jag skrev om Dunka mig. Inte för att jag inte gillar vägen, utan för att jag tyckte att det sista världen behövde var ytterligare någon som trasade sönder kartan med ett sudd för att sedan fylla i samma linjer som ritats och suddats där förr.

Intressant? Andra bloggar om: dunka mig gul och blå, frida muranius, feminism, skattkarta,

NYHETSDRAMA

Sakine Madon är en bloggerska jag inte läser regelbundet, men har i alla fall känt till ett tag. Hon beskriver sig själv som "skribent och statsvetare som gillar yttrandefrihet, eget ansvar & storstäder", skrev om Dunka mig i Expressen dagen efter att hag skrev om Dunka mig i Expressen och skriver krönikor i City. Bara för att ge er som inte känner till kvinnan en uppfattning om vem hon är.
I alla fall, när jag var på väg ut ur hissen igår var hon på väg in. Eller i alla fall någon som såg tillräckligt mycket ut som hon för att jag skulle enira henne när jag kom hem. Och ja, vi bor på samma adress, olika våningar. Jag är road.

Anledningen till varför jag var på väg ut var för att jag skulle fota Aftonbladets löpsedel. Det visade dig att morgonens löpsedlar hade redan bytts ut, och dessutom verkar Stanjakameran vara död, så ni får ingen bild på ALLT OM NATTENS NYHETSDRAMA. Eller, jag minns inte ordagrant, men man utlovades i alla fall att få veta ALLT om NYHETSDRAMAT som hände I NATT. Utan några vidare förklaringar på vad ett nyhetsdrama är för något. Jag borde kanske skaffa kameramobil, för det var Aftonbladets bästa löpsedel på bra länge.

Intressant? Andra bloggar om: sakine madon, nyhetsdrama, löpsedel, grannar

Bakom kulisserna

Min mindmap för debattinlägget.

Jag har aldrig varit en sådan människa som tyckt att folk som har kreativa yrken gör fel, att man bara ska rita det man vill och skriva det man vill, utan att sälja det. Men jag känner mig ändå som en smutsig äcklig hora. Litegrann.

Alltså, såhär. I måndags kom jag upp vid elva. Jag och sambon hade gäster från Lettland och har man gäster går man upp sent. Jag gick alltså upp vid elva, läste tidningen, konstaterade att debatten om Dunka mig har fått alldeles för stora proportioner och var alldeles för söndertuggad, men efter Carin Rydbergs uppslag i DN Kultur kunde man i alla fall anta att det skulle vara över. Det fanns inte mycket mer att säga än det som redan sagts där och Studio 1.

Vid tvåtiden var jag klar med att laga frukost, servera frukost, äta frukost och umgås med sambon och gästerna och tänkte kolla in min epost. Hoppsan, mail från Expressen. De ville visst ha en debattartikel. Jag kände att det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Dels skulle min förläggare dödat mig om jag missade en sådan möjlighet (boken är ju liksom i stort sett färdigskriven, så det är okej om jag försvinner, det blir bara mer rock'n'roll så ;). Dels skulle alla döda mig om jag tackade nej till summan de erbjöd mig för en A4 text, jag är liksom fattig student med extraknäck jag snart måste säga upp mig från. Dels (fast jag tyckte att det där med att skriva ett inlägg om ett ämne jag inte ville se diskuteras var lite oss, och att pengarna inte var helt livsnödvändiga) gillar jag att få testa nya saker och se vad som händer. Typ som att sälja telesex.

Jag tackade ja, skickade iväg gästerna till stan och satte igång med en mindmap. Jag undrade vilka frågor jag ville ta upp. Svaret var förstås "inga". Jag undrade varför jag tackade ja, egentligen. Pojkvännen nämnde summan i svenska kronor. Jag kom fram till att jag inte ville ta upp:

• Att en hel jävla massa låtar är värre, men man har liksom vant sig vid exempelvis att amerikanska rapartister rappar om hyndor.
  
• Att "tänk om man bytte roller så att det var en kille som sjöng om att knulla runt", för jag är trött på det. Alltså, först skrev jag in det som exempel på metoder för snabbgenusanalys, men sedan tänkte jag att folk gjorde det automatiskt utan att jag behövde skriva dem på Expressen.
• Att tjejer faktiskt kan vilja ha annat sex än sådär mjukt och mysigt. Fan, hans moster och mosterns älskare har alla uttalat sig om detta före mig.
  

Jag funderade på om det fanns någonting som jag tyckte var intressant. Det fanns två punkter

1. Den där grejen med "älska mig gul och blå".
   
2. Alltså, de ska från festen klockan fyra, och hon jobbar sju, så deras maximala effektiva knulltid blir typ två timmar. Och så ska de hinna sova också, egentligen, men det kan man bortse ifrån. Hur gul och blå hinner man bli på två timmar?
   

Jag tänkte på det och kom fram till att det är sånt man bloggar om, inte skriver i debattartiklar i stora tidningar. I och för sig är hela låten sånt man bloggar om. Men jag tänkte att om jag ansträngde hjärnan lite, så skulle jag kanske få nåt någorlunda relevant och nyskapande att skriva till det svenska folket. Jag kom fram till några punkter.

• VARFÖR ÄR DET ENS DEBATT OM DET HÄR? SOMMARNYHETSTORKA? SKRIV OM SÄLPEST ISTÄLLET!
  
• När ska "kvinna pratar sex = automatiskt intressant" gå över, egentligen?
• Jösses vad alla är glada i att berätta att kvinnan inte är en crazyslampa utan gift småbarnsmamma. Liksom, hur ofta blir folk så lyckliga om att informeras om att berättarjaget i sången inte är sångaren?
  
• Jag vet att det är frestande att dra slutsatser om en låt utifrån titeln, men hur svårt skulle det vara att lyssna på texten och typ höra annat än "dunka mig gul och blå"?
• Så vill man ha snällt sex ska man gå till en tjej? Det står om grejen i senaste Ottar, men jag kan inte minnas att jag hört någon anmärka på det i Muranius-debatten.
  

Detta försökte jag få in. Ni som aldrig har skrivit en A4 på beställning tror kanske att det är lätt, men jag saknar utbildning i hur man skriver till tidningar och är van att bara skriva när jag vill om vad jag vill. Jag skrev. Jag raderade. Jag skrev om. Jag raderade igen. Jag skrev. Jag såg på önskemålen. Roligt och lite snuskigt ville Expressen ha det. Jag skrev in lite snusk och tvingade pojkvännen att läsa genom. Han skrattade på två ställen, alltså var det roligt någonstans. Jag skrev en rad om mig själv, bifogade en bild och mailade iväg.

Sedan gick jag och ugnsrostade rotfrukter. Jag hade nämligen inte ätit sedan frukost, och trots att min pojkvän påstod att det hade för mig räckt att gå ut på balkongen och öppna munnen så skulle de stekta sparvarna dyka upp, tyckte jag att palsternacka var the way to go.

Morgonen därpå kollade jag Expressens webbsida för att se om det hela inte rörde sig om ett avancerat practilal joke. Det hade det inte. Debattexten var där, med fyra sidor kommentarer. En del påpekade att det var en helt onödig debatt, vilket jag ju höll med om. Andra klagade på att de inte såg någon poäng med inlägget, vilket jag kunde förstå. En massa folk skrev om "tänk om det var en kille" och gangstarap och det var mest tröttsamt. Eftersom jag inte var helt nöjd med texten och dessutom fullt medveten om att jag bara bidrog till att debatten skulle tuggas om ännu mer och dessutom mest hade skrivit för att få cash passade jag på att känna mig som en smutsig äcklig hora innan jag åkte in till stan för att fika med min lettiska görlfriend.

Nu har den första nervositeten för länge sedan gått över och jag roar mig åt kommentarerna. Jag har två favoriter, båda herrarna grundar sina uttalanden på två rader om vem skrev artikeln: Tanja Suhinina är psykologstudent och telefonsexsäljare. Det senare skriver hon om i sin debutbok ”Phonephucker” som kommer ut i höst:

1. Wolldemar (man, 43): psykologistudent? ååå så märkvärdigt då!.
2. Bromma_Herman (man, 19): Vem fan skryter över att hon säljer telefonsex? En person som använder det som merit är svår att ta på allvar.

Månadens trend verkar vara att jag upprör män genom att konstatera fakta om mig själv.

Och jag sitter här, en erfarenhet och N svenska kronor rikare och kompensationsbloggar för de dagarna jag lät bli för att jag hade viktigare saker att göra. Typ irra runt på stan och dricka kaffe. Och, slutligen, eftersom folk tenderar att missförstå mig:

• Det var intressant och lärorikt att känna sig som en smutsig mediehora
• Det jag menar med mediehora är inte att jag skrev någonting jag inte menade för pengar, utan att jag skrev någonting jag personligen inte tycker hör på en debattsida i en större tidning. Å andra sidan tycker redaktionen det och det är redaktionens sak att bestämma.
  
• Jag gör gärna om det här.
  
• Fast jag vill helst få förfrågan tidigare än vid deadlinedagens lunchtid, annars händer det lätt att blogginlägget om texten blir bättre än texten själv.
  

Pusskram.

Fortfarande intresserad? Andra bloggar om: frida muranius, dunka mig gul och blå, mediehora, expressen, tanja suhinina,

(inte) roligt för att det är sant

Prussian Blue kommer till Linköping! Första gången jag fick höra om Prussian Blue trodde jag att någon drev med mig. Blonda tvillingfjortisar som sjunger nazistiska sånger på en äng. Liksom, hallå? Sedan visade det sig att de fanns på riktigt och då var det inte så roligt längre. Konceptuellt är det fortfarande helt orealistiskt skrattretande.Tvillingar. Äng. Victory day. Kan ingen tvångsomhändeta ungarna?

Från musik till literatur. I dagens DN skriver Jonas Thente om att hösten 2007 är den sämsta bokhösten i hans mannaminne.

Jodå, visst finns här många intressanta böcker och författare att peka på, men de försvinner i det stora flödet av idiotböcker. Kvasireligion och toalettböcker, bloggprosa och flagranta konceptstölder från den engelska light-utgivningen. Böcker grundade i tokroliga listor och snabbskriven desserthistoria, uppvispade kvällstidningskrönikor och förmenta djärvheter om sex och relationer. Rosa för kvinnorna och kromblått för männen. Det ser mer ut som TV 3:s programtablå än en diversifierad nationalutgivning.

Jag känner på mig att jag är omnämnd, om än inte vid namn eller boktitel. Det hela är väldigt roligt för att det är sant, även om jag hävdar att Phonephucker kommer att hålla en högre nivå än vad man normalt väntar sig av en rosa bok om sex och roligt. Martin informerade mig för övrigt nyss om att man inte blir författare bara för att man har gett ut en bok. Marcus Birro skriver "Bunta inte ihop mig med Linda Rosing". Pfft, Jag blir av Jonas Thente ihopbundad med Stora Pruttboken.

Förresten, snälla ni: när ni trots upprepade påpekanden fortsätter att missa poängen i något av mina inlägg - fundera på om ni inte har något mer lättläst att avnjuta. Vad ni inte bör göra är att skriva långa krönikor där ni diktar upp någon dramaturgiskt erbarmelig misärbakgrund åt mig och mina föräldrar, och till råga på allt avslutar med att, ni vet, missa poängen.

Intressant? Andra bloggar om: prussian blue, höstdebutanter, litteratur, marcus birro, jonas thente,

En hyllning till mig

Jag blev nyss uppmärksammad på en kolumn från Metro. Från sjunde maj. Här. Anledningen var detta stycke:

I dag är det beundransvärt att vara nördig. Det sexigaste som finns är ett brinnande intresse för något, oavsett om det handlar om ryska animationer, japansk Lolitamanga, norskt Stavangerporslin eller spexoveralliga KTH-nörderier.

Nej, jag tror inte Marléne Dahlin stalkar min blogg, men det är en rolig tanke. Särskilt för att det då skulle betyda att hon bytte ut Gustavsbergservisen Blå blom* mot Stavangerporslin för att det inte skulle bli för uppenbart. Och jag har förresten aldrig varit särskilt spexoverallig, man behöver faktiskt inte vara det för att chefredaktera sektionstidningen och dansa i PQ!

* Blå blom, min klappiga dröm.
Om någon har en Blå blom-servis som samlar damm och gör ingen nytta tar jag gärna hand om den.

Intressant? MAER? Andra bloggar om: marléne dahlin, potentiell internetstalking, sammanträffande, blå blom, metrokrönika

Tanja är invandrare, omstart.

Freddi W skrev ett inlägg om att han kanske ska ta och sluta vara CP. Jag kommenterade och nämnde ett av små irriterande vardagsdetaljer jag måste leva med - jag är ingen "riktig" invandrare. Blogge dök upp och skrev någonting som med lite deschiffreringsskillz kunde tolkas som "du bryter inte så ingen kan se att du är invandrare". Vilket dels är kontrafaktiskt (jag kan i alla fall vara säker på att jag aldrig haft Blogge till kund) dels upprepar det jag skrev i min första kommentar.

Jaja, poängen med det här inlägget är bland annat att än en gång poängtera för alla som vill läsa att det som definierar huruvida man är invandrare är inte ens brytning, utan ifall man föddes i ett annat land än det man bor i. Jag bor i Sverige, jag föddes i Sovjet. Invandrare. Punkt. Slutdiskuterat. Borde vara det, i alla fall.

Desvärre är det inte det. Jag kommer ihåg att en kompis till mig utbrast "men du är ju inte invandrare!" någon gång på högstadiet. Det var alltså bara ett par år efter att jag km till landet och på den tiden bröt jag så kraftigt att folk hade svårt att förstå vad jag sade.

En av mina nuvarande bättre vänner är en mycket sympatisk ung man som då och då fäller kommentarer av typen "alltså, jag menar förstagenerationsinvandrare nu, inte såna som du". En (1) sådan kommentar till, och jag örfilar honom så han flyger. Om jag än behöver klättra upp på en stol för att nå, grabben är förbaskat lång.

Javisst, jag är vit och jag kommer från en relativt närliggande kultur. Jag kom inte till Sverige som flykting. Jag har lärt mig svenska tillräckligt väl för att min utomsvearikiska bakgrund inte ska märkas i skrift. Det betyder inte att invandrandet inte påverkar mitt liv.

Ta det där med brytning. När boken ska lanseras ska jag göra ett par radiogrejer. Det är okej, rätt skoj, faktiskt, men jag kommer inte lyssna på dem. Jag klarar nämligen inte av att bli så pass tydligt medvetengjord om min brytning. Jag försökte höra en inspelning av min röst förra sommaren Jag pausade efter ett par sekunder och sedan njöt jag av att gråta och vara panikslagen i flera dagar. Det handlar inte om min röst, för den gillar jag och jag får inget obehag av att höra mig själv prata ryska eller engelska. En sån där grej som egenterapin på psyklinjen kommer användas till. Blir jag tvungen att höra på min röst under inspelningen får jag väl bita ihop och hoppas på chockterapeutiska effekter.

Eller det där med studenten, jag skrev ju att jag skulle berätta mer om min pojkväns lillebrors studentmottagning, så nu gör jag det.

En vän till familjen kom dit från en annan mottagning, en invandrad familj firade sin pojke. Vännen-till-familjen berättade att storasystern hade ingen mottagning, hon bara tvärvägrade. Och nämnde i förbifarten att det var roligt att många vänner kom till sonens mottagning, för familjen hade ingen släkt i Sverige...

Jag satt bakom Fredrik och kunde för en gångs skull känna igen mig i invandrarproblematiken. Jag hade nämligen inte heller någon studentmottagning när jag sprang ut från Norra Real våren 2003.

Jag vet inte varför storasystern i den invandrade familjen vägrade, men för mig var det faktiskt inget alternativ att ha en mottagning. Vilka skulle närvara, jag och mamma? Vi hade väl säkert kunna samla ihop lite släkt till min föredetta styvpappa, han och mamma hade skilt sig ett halvår tidigare, men ett gäng människor som bara skulle närvara för att fylla en lägehet så att den inte skulle se allt för ödslig ut kändes inte som ett alternativ. Jag åt middag på restaurang med mamma och ex-styvfarsan som kom lite plikttroget. Det var ungefär så mycket barmhärtighetsnärvaro jag kunde hantera.

Det var inte precis så att jag grät blod över min uteblivna studentmottagning, det finns positiva sidor med att slippa en massa släktingar som berättar pinsamma historier om hur jag var liten, men det var inte ett val. Det var inte det att jag inte ville, det var att jag helt enkelt inte kunde. Att det fanns något som man kunde se som positivt med det är en annan sak.

När jag och mamma satt i pojkväns mors trädgård och såg på alla minglande, bufféfrossande människorna sa mamma att hon hade dåligt samvete över att hon inte dök upp på skolgården viftandes med en phät bild på mig som liten. "Det där fotot där du ska bita en bil" sa mamma, "den skulle passa". Jag sa åt henne at glömma det. Whatever. Inget hon ska ha dåligt samvete för. Förresten har jag minnen av att jag totalförbjöd henne att göra det. Vad skulle hon stå där på skolgården för, helt ensam.

Så, nej, jag kom inte till Sverige som flykting och jag planerar inte en lysande karriär som kebabhyvlare trots tidigare läkarutbildning, men jag har mina egna invandrarproblem och de är jobbiga nog för mig. Och även om jag hade pratat rikssvenska, haft ett mer internationellt gångbart efternamn än Suhinina och kunat fira studenten med släkten hade jag fortfarande varit invandrare. Det enda som krävs är fortfarande att jag är född (och delvis uppvuxen) i ett annat land än det jag bor i.

Att påstå att "att kalla någon för invandrare är som att sätta en stämpel på människan" är bara tvärkorkat. Om man upplever "invandrare" som en stämpel med mer innehåll än det egentliga bör man kanske ändra på sina egna stämplar innan man tittar förbi mig.

Puss~♥

Det här är för övrigt bilden som jag skulle haft på min studentplakat om jag hade en.
Hela skolgården hade blivit tokägd.

Intressant? Andra bloggar om: invandrare, identitet, invandring, studentmottagning, tyck synd om mig

Såna som... öh, jag, typ?

Nts nts nts. En kvinna som pluggar till undersköterska och jobbar som strippa blev behandlad inadekvat under sin praktik. Efter att det kom upp att hon jobbade som strippa, alltså, praktiken gick bra innan dess. Det verkar vara hon som skriver En strippas dagbok, förresten.

Och, nts nts nts, jag nämnde ju tidigare den där tjejen som pluggar till psykolog på Göteborgs Universitet och fick problem med institutionen efter nakenbilder i en tidning.

Nts nts nts. Alltså, det där är ju inte särskilt uppmuntrandel. Dunno lol. I nuläget är jag inte orolig för att få problem med institutionen. Det problemet jag kan se uppstå är typ att bokmässan i Göteborg krockar med något obligatoriskt moment. Eller att jag blir instoppad i en morgonsoffa och dör i automatkaffeöverdos under en föreläsning.

Intressant? Andra bloggar om: diskriminering, strippa,

Saperavi FTW

SYSTEMBOLAGET HAR BÖRJAT SÄLJA GEORGISKT VIN!

Jag har rätt dåligt koll på vin, jag dricker ju inte särskilt mycket till att börja med och så är rödvin = instant huvudvärk för mig. Jag smakar ibland. Det brukar inte precis kännas som att min huvudvärkiga reaktion leder till några större förluster. För ett år sedan blev jag övertalad att smaka georgiskt och det var kärlek vid första klunken. Det smakade inte vin utan bara apgott, och så fick jag inte ont i huvudet. Totalscore! Förutom det där att georgiskt vin inte var så lätt att få tag i från Sverige.

Men nu... nu... Systembolagets Saperavi var inte riiiiktigt lika gott som det där vad det nu var för ett år sedan, men jag hinkade duktigt i mig min halvflaska igår. Mmm. Georgier, alltså. De har sina sidor.

Intressant? Andra bloggar om: vin, saperavi, systembolaget

Älska mig gul och blå

I Amerikatt är det brukligt att modifiera sina låtar lite om de visar sig vara olämpliga för MTV och andra medier med moral. Gör man det själv blir det bättre, och snyggare än när någon annan ska sitta och blippa. Som t ex när Gwen Stefani pausar till på "shit" i "this shit is bananas". Eller när Akon istället för att sjunga "I wanna fuck you" sjunger "I wanna love you".

Därför skulle det vara väldigt roligt om Frida Muranius spelade in en SR Kronoberg-vänlig version av sin Dunka mig gul och blå med texten "älska mig gul och blå". Jag skulle skratta och lyssna på den hela tiden.

Intressant? Andra bloggar om: dunka mig gul och blå, frida muranius, självcensur, koncepthumor

Juli-Starlet

Nya numret av Starlet har nu kommit till oss prenumeranter. Numrets highlights är:

1) Som vanligt, Marias Japansidor. Den här gången handlar det om GothLolisar.


2) En artikel om onani med husmoderliga tips på hur man gör och att DE FLESTA SMEKER KLITORISOMRÅDET. De som känner mig från PhonePhuckersammanhang vet nog att jag har under min tid som telesköka blivit överkänslig mot "hur många fingrar har du inne?". Och så en obligatorisk ordlista på olika "synonymer". För Gud bevare att man kallar onani för någonting som inte låter gulligt eller humoristiskt. Jag brukar själv säga runka, även om tjejonani. Eller, i värsta fall, fappa.

3) Två hotta chicks på festivalsidorna. Jag och min pojkvän hade både en känsla av att ha sett dem förr. I alla fall den blåhåriga. Någon som kan bringa klarhet?



Intressant? Andra bloggar om: starlet, gothloli, onani

Recensionsex

En av de bästa grejerna med att ha en bok på G är att man får skriva order RECENSIONSEX jätteofta. Så fint. Så suggestivt. Så "du vet vad måste göras för att recensionen ska bli positiv".

Intressant? Andra bloggar om: ord, recensionsex, mediebranschen

I'm your Venus, I'm you fire!

Från dagens DNs insändarsida. Man tror inte sina ögon! Ska en vuxen, mogen kvinna gå till gynekologen och säga "jag har kraftiga blödningar i min venus"?

Andra bloggar om: le sexe, venus, snippa, snopp, penis

Än mer om pedofiler och internet

Precis när allt har lugnat ner sig med pedofil.se (vet alla om det där, förresten? Ni som inte hänger i svenska bloggosfären kan kolla in det här) har jag via Anna Svensson upptäckt någon sorts motsats. Alltså, inte gerontofil.se, utan DAPS - Döda Alla Pedofiler - Samverkan.

Tänk God Hates Fags, fast svensk och om peddos. Lite humorexempel:

"Pedofiler är störda individer som blir sexuellt upphetsade av barn. Dom kommer ifrån en stökig, otrevlig familj och har vanligtvis blivit utnyttjade av någon familjemedlem. Dom umgås inte med så många andra än sina egna jämlikar. Just på grund av att ingen annan vill veta av dom. Så dom blir osociala och otrevliga monster som sitter vid sin dator dagarna i enda och pratar med andra pedofiler på olika chattar samt tankar ned barnpornografi. Om dom någon gång lyckas "få napp" d.v.s. att dom hittar någon unge på nätet som vill träffa dom, först då vågar dom sig ut ur lägenheten. Dessa"människor" kan även vara väldigt våldsamma och det kan hända att dom torterar och t.o.m. dödar sina våldtäktsoffer. Jag valde att säga "våldtäktsoffer" just för att jag anser detta vara lika mycket våldtäkt som om en man ger sig på en kvinna. Det är inte "Sexuellt utnyttjande av minderårig" bara för att det är ett barn som har blivit utsatt. Utan det är helt enkelt VÅLDTÄKT. Om någon hotar dom till livet så ska dom enbart sätta sig i sin pedofil-lägenhet och invänta det oundvikliga; För dom har ingen som helst rätt att kontakta polisen."
--DAPS "Pedofilfakta"

Alltså, klart jag tycker det skulle vara klart positivt med mindre uppmaning till mord (man skulle kanske tipsa polisen...), men jag kan naturligtvis inte ta det där på allvar. Som avslutning klistrar jag in ett av mig mycket omtyckt citat som är smått relevant.

Really, the spirit world is like pedophilia or necrophilia: I have no experience with it so I am completely unable to take it seriously. It will always seem like a joke.
--Chuck Palahniuk, "Non Fiction" - "The Ghost Who Came To Say He Was Sorry"

Andra bloggar om: pedofil.se, DAPS, oavsiktlig humor

Fråga Olles marknadsföringsavdelning

Idag fick jag en kommentar på det senaste inlägget på PhonePhucker.

Fråga Olle sa...

Hej!
Kom och var publik på allas vårt favoritprogram Fråga Olle!
En ny säsong startar i höst, och du har redan nu chansen att reservera platser i Sveriges sexigaste publik!

Maila till: fragaolle@jarowskij.se , och anmäl ditt intresse innan biljetterna tar slut!

Normalt brukar jag reagera på viral marknadsföring med "jaja". Men det här var roligare än så. Tänk er, någon nisse måste ju ha kläckt idén att sexbloggare borde vara nyfikna på sexprogram i TV, och någon uselt betald arbetskraft måste ha hittat mig och copypastat i kommentarfönstret. Det är i alla fall bra att jag får veta vilken VIP-nivå jag ligger på :P

Andra bloggar om: viral marknadsföring, marknadsföring, fråga olle

Sveriges smartaste barn

Jag har några favoritgenrer när det kommer till TV.

1. Program där folk ramlar och slår sig. Jag har skrivit om det förr, men bäst är America's Funniest Home Videos, särskilt när det är barn som slår sig och kameran börjar skaka för att föräldern som filmar skrattar. Sånt är bara kul om det är oavsiktligt, jag avskyr Jackass.
2. Program som går ut på att en hurtig programledare anfaller ett otränat snabbmatsberoende offer och förbättrar människans livskvalitet/hälsotillstånd/utseende genom hård mobbning och diskreta pikar. Ren sadomasochism för mig - å ena sidan har jag min ätstörning och mina issues med kroppen, å andra sidan är jag okej frisk och smal.
3. Frågesporter för barn. Vuxna också, men inte lika mycket.
   

Punkt tre är sånt jag aldrig fick göra som barn.

Det där är lite besläktat med det sovjetiska begreppet "utomlands". Utomlands var visserligen en geografisk realitet, men samtidigt metaforisk och onåbar. Ungefär som Olympen måste ha varit för grekerna. Man visste mycket om utomlands, man kunde se utomlands på TV, man kunde läsa om det och vissa hade träffat någon som varit där. Men det fanns inte riktigt i ens uppfattning om en fysiskt nåbar verklighet. Jag misslyckas ständigt med att förklara detta för de som vuxit upp i Sverige, i mitt nuvarande liv finns ingenting liknande. Visst, jag har bara sett Antarktis på bild och kommer aldrig hamna dit, men stället ligger i alla fall på samma karta i min hjärna som Göteborg, bara längre bort.

Det blev lite samma sak med Ryssland efter Sovjets fall. Jag växte nämligen upp i Lettland som var sådär nykläckt nationalistiskt och inte en jävel brydde sig om att ordna inhemska TV-frågesporter för rysk- men inte lettisktalande barn. Kulturellt bodde man kvar i Ryssland, all TV man såg på påstod att man bodde i Ryssland, allt hände i Ryssland, och där satt man i Lettland och inte fanns. Man kunde inte ens anmäla sig till en sån där tävling och bli utslagen i 1024-delsfinal. Man kunde liksom inte ens drömma. Jag ville så gärna, men bodde man i Olaine istället för Orel fick man se, men inte delta. En av baltryssandes många små jävligheter. Livet sög när jag var tio.

Jag tänker inte tvinga mina barn vara med i Vi i Femman om de inte själva vill, men när jag av misstag råkade se Sveriges smartaste barn på TV idag (den gick efter How to look good naked) blev jag retroaktivt avundsjuk, defaultinställningarna från barndomen fanns visst kvar. Programmet var för övrigt rätt kul och ungarna vill jag inte möta i en mörk gränd över ett parti TP. Grattis till vinnaren! (fast jag hejade på bibelnördflickan för hon var bibelnörd)

För övrigt har jag varit på en studentmottagning (mycket trevligt) och börjat läsa Ayn Rands Atlas Shrugged (urdålig idé). Ska skriva mer om båda, senare.

Andra bloggar om: sveriges smartaste barn, tv, ayn rand

Modigt

Det finns en tunika soom alla har. Den går i en rätt äcklig nyans av lila och jag misstänker att den kommer från H&M. Den markerar midjan strax under boobsen. Med ett sånt därnt glansigt satinband.

Idag var jag ute på stan. Jag såg minst tre av varandra oberoende chicks iklädda den tunikan+svarta tights+ballerinor.

Bara idag, alltså. Jag har stört mig på fenomenet i veckor nu.

Ser jag en till... EN (1) till... då går jag fan postkontor. Jag förstår att det är mode med tajts och tunika, och jag förstår att det är en ganska självklar kombo, men det måste finnas gränser!

Nej, jag skojar. Jag kommer inte gå postkontor. Men jag kommer LIDA.

Andra bloggar om: mode, tunika, tights

Mer pedofil.se

Och så har DN hittat till pedofil.se. Pedofilsajt tar skydd av lagen lyder rubriken och man blir förstås glad att DN uppmärksammar att yttrandefriheten fortfarande gäller. Eller, menar de att det är dåligt att sajten inte är olaglig?
"Webbsajt underlättar för pedofiler att få kontakt med varandra" lyder en annan rubrik och man undrar vilka tror att någon pedofil skulle ta kontakt med andra på en sajt som heter pedofil.se. Om jag tände på barn och ville komma i kontakt med andra i liknande situation skulle jag nog vara lite mer diskret.

Men det står faktiskt en vettig sak i artikelklustern.

Kan inget gott komma av pedofilernas hemsida?
- Jo, om samhället i sin reaktion på det här vill göra en seriös, forskningsbaserad sida som lyfter kunskap om de här intressena och hur man kan minska risken för att de skadar barn, säger Niklas Långström.

Ignorera att frågan är underligt ställd (vadå "pedofilerna"?) , svaret makes sense. Det vore najs med vettig information. Det vore till exempel guld värt om man lätt kunde hitta info om vart man kan vända sig för att kunna prata om sin besvärliga sexualitet. Som jag har förstått det kan man det på KIs sexualmedicinska centrum, men det tog mig mycket googlande och tidigare kunskaper att hitta hemsidan och det står inte direkt "Du som besväras av att vilja våldta folk - ring 020-120 0333". Eller för den delen "Du som har skuld- och skamkänslor för att du tänder på barn, fastän du aldrig gjort någonting fel - ring 020-120 0333".

För övrigt gick jag i samma högstadieklass som Gottfrid från PRQ. Och går i samma klass som Matilda Roos som debuterar med en poesisamling i höst, så vi är två SvB-debutanter från T1 på psyklinjen. Put your hands up 4 klasskamrater!

Andra bloggar om: pedofil.se, pedofili, klasskamrater

Snipp-snapp-snippa

Phonephucker "Tanja" Merkwürdigliebe säger:
Hej!
Whitey J säger:
Hej!
Whitey J säger:
Det var dig jag ville prata med!
Whitey J säger:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=657463
Du inte bloggat än?

På begäran, alltså.

Jag tycker inte om snippa. Dels är ordet ett snoppderivat, dels ger den könsstympningvibbar. Jag tycker dessutom att följande delen av intervjun är underlig:

Vad är det för fel på slida, vagina eller fitta?

- De är väldigt laddade ord. En del vill ta tillbaka "fitta" men jag tycker det är svårt att värdera om. Omskrivningar är inte heller bra, som "kissen" - en katt. Eller kusimurran. Snippa är inte laddat.

Jag kan hålla med om att fitta är ett laddat ord (är inte alla könsorgansord det?), men jag har alltid antagit att kissan har med verbet kissa att göra. Svenskan har ju mus, vad sjutton skulle vi med en inhemsk pussy till? På ryska finns ett unisexord som används för genitalier i barnsammanhang och ordet motsvarar ungefär kissan/kissen (återigen, inte kattvariationen) och det är typ det enda jag gillar med rysk kultur när det kommer till genus.

För övrigt tycker jag inte att man ska använda vagina/slida om flickmuttor. Man snackar ju väldigt sällan om just slidan, utan menar främst de yttre delarna av vulvan. Vulva är ett bra ord, men mina barn ska nog säga mutta. Mutta är thött.

Är Jeff tillfredställd och nöjd med inlägget? HE BETTER.

Andra bloggar om: snippa, könsord

Mer om öppna förhållanden.

Jag är the master of att hitta gamla blogginlägg hos folk, råka ignorera att de är gamla, svara, och först SEN fatta att de är från 1800-talet. Eller 2006. Ett sådant är ett inlägg av Helena på Hoe-looking Man som handlar om öppna förhållanden.

Å andra sidan har ingenting ändrats sedan inlägget skrevs, så det selar noll roll.

För någon månad sedan såg jag Mycket Mer än Müsli på MTV. Jag behövde bakgrundsteve till strykning (min pojkvän diggar skjortor) och de utlovade en diskussion om öppna förhållanden. Relationsexperten Frida Boisen skulle berätta hur det fungerade. Jag väntade med spänning. Jag lär mig alltid mycket nytt av experter, och så blev det även denna gång.

Jag vet att jag borde skrivit om programmet när det var färskt eller inte alls, men diskussionen blev så absurd att jag fortfarande inte kan släppa känslan av att showen egentligen var något slags practical joke som spelades in enbart för att förvirra mig och bara sändes på min TV. Det bästa med programmet var egentligen när Shire i början av diskussionen frågade "vad är ett öppet förhållande" och Frida Boisen svarade "som om du inte visste!". Det var bäst, men inte anledningen till varför jag inte kan släppa eländet och gå vidare med mitt liv.

Istället för att förklara med ord, visualiserande experten öppna förhållande med hjälp av fingrar.

Jag demonstrerar.

"Har man vanligt förhållande är man liksom ihop två stycken"

"Men när man har öppet förhållande låter man andra vara med!"

Efter att Frida Boisens fingerfärdigheter hade sjunkit in i paneldeltagarnas huvuden kom frågan "men... varför har man det?". Jag väntade på svaret, och jag fick vänta ett tag, för att först skulle panelen berätta huruvida de själva kände folk som haft sånt eller inte och huruvida människorna i fråga var vänner till paneldeltagarna eller bara ytliga bekanta. Sedan undrade kollektivet ifall det inte blev problem med svartsjuka och typ att den man träffade utanför förhållandet kanske skulle vara bättre i sängen. Alla vet ju att man alltid sticker till den som är bäst i sängen för det är det enda som räknas i en romantisk relation.

Men sedan kom frågan upp igen (man vill ju veta varför någon skulle ha en sån där relation) och då förklarade relationsexperten Boisen det vi alla undrat över så länge.

Tänk er, om man har öppet förhållande kommer man aldrig ha slentriansex.

Det var ungefär där som programmet etsade sig fast i mitt minne för all framtid. Jag har svårt att förklara varför just detta dumma kontrafaktiska ologiska påstående bland andra dumma kontrafaktiska ologiska påståenden lyckades äta upp min hjärna, men om de människorna som spelade in specialavsnittet just for me och sände det i mit TV bara gjorde det för att se hur länge det skulle dröja innan jag gav upp coh skrev ett blogginlägg har de fått sitt resultat.

Nu har jag förhoppningsvis avreagerat mig och slipper tvångstanken "alltså... SA hon verkligen att man slipper slentriansex? Kan det inte vara så att jag hörde fel?".

Andra bloggar om: relationer, öppna förhållanden, frida boisen, shire, förhållanden

Tanja sade så: WTF!?!?!?!!!!!!111

Simon Lundström läste nyligen en krönika som dels var dum och dels handlade om ett ämne han bryr sig om. Såhär beskrev han sin reaktion:

Jag känner mig nog ungefär lika "WTF!?!?!?!!!!!!111" som Tanja känner sig om hon skulle läsa en kolumnist som inledde med "Med tanke på att heteronormativt samhälle är det enda som ens realistiskt är tänkbart, så… punkt punkt punkt etc."

Det är bra att han skrev det, så slipper jag själv formulera mig om vad jag tycker om dagens debattsida i DN.

Andra bloggar om: äktenskap, homoäktenskap, heteroäktenskap, dn debatt

Daylight & Architecture

Tenta, uppsats om huvudfotingar och cancanträning har fått mig att glömma att skriva om senaste numret av Arkitektur.

För ett halvår sedan extraknäckte jag på ett företag i byggbranschen. Det bästa med jobbet var att man fick tillgång till en massa branschtidningar, inte bara Arkitektur och Rum, utan även smalare publikationer som Glas (minns jag rätt, hade de alla specialare om Rica Talk Hotel i Älvsjö på den tiden). I högen av tidningar ingen på företaget läste hittade jag höst'06-numret av Daylight & Architecture Magazine by Velux. Jag hittade, jag bläddrade, jag föll. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag gissar på blandningen av populärhumanistiska texter om ljusets idéhistoria med närmast pornografiska bilder av byggnader. I nästa nummer utlovades temat "ljus och textur".

Det finns sidor av mig som få känner till, och inte ens alla mina bästa vänner är medvetna om den här. För dem som känner mig på i sammanhanget rätt sätt är det självklart att kombinationen "ljus" och "textur" har en komiskt stimulerande effekt på mig. Ni som aldrig har sett mig stå och klappa en vägg kan bara lita på mina ord - vårnumrets tema fick mig att springa runt hela kontoret och fråga alla om de visste var de fick tidningen ifrån. Ingen visste. Det skulle lösa sig till våren, tänkte jag. Och väntade.

Ungefär när det kändes som att det var började bli dags att spåra upp texturnumret damp det nya numret av Arkitektur ner på min dörrmatta och där, inplastad i samma plast som revs upp av mina otåliga fingrar fanns den. Min tidning! Min tidning med pornografiska bilder på väggar och sjöar och glaskulor. Jag kan inte säga att den nådde upp till mina förväntningar, men det är å andra sidan ett typiskt fall av orealistiska förväntningar.

Igår ringde mamma, som fortfarande jobbar på det där byggföretaget och berättade att de fick in en jättesnygg tidning som jag skulle älska. Med en hand på omslaget. Det var snygga bilder i den, sade hon. Jag sa att jag visste. Här kommer några digitalfoton. Ha kul!

Såhär sexigt kan det se ut!

Och så här! Egentligen är hela konceptet upplagt för dåliga skämt om djup och yta, eftersom ytor är vad stora delar av tidningen handlar om. Och lite djupare än bara fina bilder är det allt.

Så, titta, det finns intervjuer och sånt också.

Andra bloggar om: velux, arkitektur, yta