Världens gulligaste pojkvän får glömma ens födelsedag

Jag har, under julens frånvaro från bloggar, tänkt på en #prataomdet-grej.

Jag har tänkt på det länge, hur svårt det är att prata om misslyckat, dåligt sex utan att det blir till en katastrof. Det blir lätt "våldtäkt eller inget att klaga på", och berättar man om dåliga erfarenheter så är det automatiskt att göra en katastrof av en bagatell. En del av reaktionerna på #prataomdet har ju varit sådana. Att syftet är att utvidga gränserna för våldtäkt. Eller att de som skriver där tar på sig offerkoftan och avsvär sig eget ansvar.

Jag tror att denna polarisering mellan kravmärkt sex och våldtäkt, denna oförmåga att sansat tala om situationer när det blir dåligt, denna oförmåga att hantera att man själv gjort minsta lilla övertramp - det är ett tecken på att vi inte lever i ett sexpositivt samhälle.

Vi lever i ett samhälle där sex fortfarande ses som någonting som i sig inte är värt att ägna sig åt. Det ska fortfarande vara ramar kring sex som legitimerar det. Jag hörde två tweens diskutera vad en hora är nyligen, och den ena av dem satte verkligen fingret på hur sex ses - "en hora är en tjej som har sex i onödan".

Vi lever i ett samhälle som inte är sexpositivt, och därför känner vi som har sex ett behov av att skydda vårt sexliv från att bli ifrågasatt. En företeelse som ses som accepterat kan leda till hur mycket problem som helst, men det kommer rinna av. Minsta svarta fläck på någonting som från början ses som dåligt besudlar resten.

Så vi försvarar sex. Vi försvarar sex som vi försvarar kompisen som föräldrar inte gillar genom att aldrig nämna tillfällen som skulle få föräldrarna vatten på deras kvarn. Vi försvarar sex som vi försvarar pojkvännen ens vänner stämplat som svin från första början, för att de inte ska känna att de fått rätt. Vi försvarar sex som vi försvarar i efterhand dåliga beslut vi fattat som andra varnat oss om.

Har vi sex inom andra ramar än "i onödan" försvarar vi sexet för att dåligt sex inte ska kasta skugga över ramarna. Vi försvarar människor vi ligger med och tycker om från hemska stämpeln våldtäktsman, och i och med det kan vi inte tala om gränsövertramp överhuvudtaget.

Därför blir det så svårt att prata om gråzoner. Det blir svårt att prata om situationer när sex inte blev bra, utan att riskera glida ned i extremen som handlar om våldtäkt och att man måste må dåligt för resten av livet. Man kan inte gardera sin text från att läsas med antingen-eller-glasögon. I vårt samhälle finns det oftast bara två sätt att se på en gråzon. Antingen försvarar man sex så mycket att man helt enkelt vägrar inse att det skedde något fel, det var inget att gnälla om. Eller så spricker försvaret och det är omöjligt att tänka att övergrepp visserligen ägde rum, men det har inte tagit livet eller ens sexualiteten från den utsatta.

I ett sexpositivt samhälle skulle gråzonerna kunna finnas mer öppet. Nästan paradoxalt skulle ett mer sexpositivt samhälle uppmuntra till att prata om negativa sexuella upplevelser. Att negativa upplevelser kan förekomma skulle inte ses som ytterligare ett bekräftande tecken på att sex är dåligt. Man skulle inte känna sig som någon som blivit varnad och ändå valt att leka med elden.

Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om #prataomdet, prataomdet, sexpositiv

Tidigare om det här med sexpositivt.