Tack för omtanken OCH HÅLL KÄFT

Två inlägg på rad? Jamen, jo. Det förra var lite av en dagboksgrej. Det här är rätt allmänt.

Den gången som jag faktiskt var på Danderyds vulvaklinik (annars hade jag faktiskt trott att jag inte får komma dit för att kliniken är en urban legend) skulle den distraherade och stressade läkaren förklara för mig att jag inte ska ha vaginala samlag. Hon pekade på en bild på en vulva och sa att de avråder från vaginal penetration. "Försök att ha sex där det inte gör ont" sade läkaren och pekade nånstans runt klitoris. "Jag har ont överallt" sa jag, inte första gången det besöket. "Jamen, försök att..." sa läkaren och fortsatte att vifta runt klitoris.

Det här är ett ganska återkommande mönster. När jag säger att sexlivet får lida av att jag har underlivssmärtor är det vanligt att jag jag får uppmuntrande kommentarer om att man kan ha sex på fler sätt än med slidan. Läser man mycket om vestibulit upptäcker man snart en återkommande success story om att sexet blev bättre för att paret/personen tvingades tänka i nya banor.

Kul för dem!

Nu ska jag berätta om hur det här med sex funkar för mig. Jag tänker verkligen inte att nån ska tänka att det är så för alla. Men så är det för mig. Och jag vet att de som ba "man kan ha sex på andra sätt" menar väl, men ni kommer kanske förstå varför jag alltid vill strypa dem lite. Det här blir självutlämnande, men fuck it.

#1 Jag vet att man kan ha sex på olika sätt, men det finns sätt jag gillar mer
Så till att börja med. Omslutande samlag är det bästa jag vet. Jag kan få klitorisorgasm också för all del, men den totala spirituella sexuella upplevelsen uppnår jag medelst penetration. Det har också förstås varit en bild av min självbild, att jag är en person som gillar det där like amagad. Ofta beskrivs det att vestibulit slår mot kvinnans självbild för att En Riktig Kvinna kan ha samlag. Det också, men för mig handlar det inte om förlust av någon abstrakt kvinnlighet, utan om förlust av min favoritupplevelse alla kategorier. Jag vet att man kan ha sex på andra sätt, jag är sexnörd och vart aktiv ett tag. Men andra sätt är inte samma sätt.

#2 Moment 22 - det gör ju mindre ont om jag inte är upphetsad, men...
Okej. Två. Jag har i flera år fått ont av själva processen att bli upphetsad. Ni vet, tjejorgan blir våta och sväller, den grejen? Jag får ont av det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske att det blir mer friktion och påfrestning på slemhinnan. Kanske för att man blir mer känslig, och känslig på andra sätt. Delvis är det det att man kan lindra smärtan genom att fokusera på annat, typ att se på en bra film, eller på att en stång är tung och man ska lyfta den. Har man sex vill man ju dock gärna fokusera på hur det känns i kroppen. Så dels den effekten, att jag faktiskt fokuserar på hur det känns i de relevanta områdena. Dels att det faktiskt gör mer ont.

#3 Klassisk betingning till fröken KBT-terapeut, tack! 
Tre. När sex har gjort ont i några år så får man lätt panik och blir spänd av sex. För att Pavlov. Och det blir en rejäl snöboll. Sex gör ont, man spänner sig, man minns alla gånger man fick avbryta för att det gjorde för ont, man får panik för att det kanske händer igen, man spänner sig, det gör ont, man måste avbryta, man gråter av smärta och hopplöshet. Denna trevliga erfarenhet lär en att sex nog ändå är en dålig idé. Upprepa sedan juni 2010. Och ja, såklart, ens partner blir ju förstås "person som gör en illa" efter alla gånger han rökar röra en på fel sätt.

#4 Allt gör ont
Fyra. Sa jag att det gör ont överallt? Det gör ont överallt i den berörda regionen. Här är olika sätt det gör ont på: bränns, svider, kliar, spontana nålstick, spontana knivhugg, som att slå i armbågen, som om man hade skalat bort huden med osthyvel. Och var gör det ont? Ja, jag har ju inte bara vestibulit, jag har ju urologiska besvär också. Så i perioder gjorde det alltid ont i urinblåsan- och röret. Minsta tryck i lägre delen av magen och så var det ajsomfan. Och så slidöppningen. Och så inne i slidan. Och så typ hela fucking vulvan, inklusive detta feministsexiga klitoris jag hört så mycket om. Om någon undrar - ja, ibland gör det för ont för att jag ska kunna onanera. Bu, pengarna tillbaka.

Sååå, i ljuset av denna information så blir det kanske mer begripligt varför jag inte vill ha råd om att man kan ha sex på flera sätt. Det är svårt att hamna på en raktigenom njutbar nivå när man får ont av själva upphetsningen, och panik därtill. Jag fattar att det finns vulvafolk som tack vare vestibulit fick mer fokus på klitoris, men jag verkar ha en lite annorlunda situation. Men kul för dem, onekligen.

Åjusste. En annan vanlig kommentar jag får är "det låter jobbigt". Jag kan bekräfta. Det är asjobbigt. Ont gör det. Livskvaliteten påverkas. Jag gråter en massa och drömmer dagligen om att amputera hela skiten. Skaffa inte underlivssmärtor. Skaffa inga smärtor överhuvudtaget. Okej? Deal? Lovar du? Okej!

Patientnämnden

Igår på jobbet ringde de från Patientnämnden. Jag hade nämligen skickat dem följande meddelande för en vecka sedan.

Hej!
Jag fick i mars vestibulitdiagnos på Vulvakliniken på Danderyds sjukhus. Behandling påbörjades, och vi skulle ses tre månader senare för att utvärdera och fortsätta behandlingen.
Efter att jag ringt och frågat om när jag kan få tid, och en remiss från gynekolog fick jag i fredags brev om att de tagit emot min remiss, men har väntetider på 5-6 månader. Det innebär alltså att jag kommer kunna komma dit ett år efter mitt senaste besök, istället för tre månader.
Vårdgarantiguiden meddelade mig i telefon idag att de inget kan göra.
Jag vill bråka så lite som möjligt, men jag vill ha rätt vård för mina underlivssmärtor. Vad ska jag göra?

Jag kan passa på att meddela att jag skickade motsvarande till Socialstyrelsen också, och de hänvisade mig till Patientnämnden.


Jag ska försöka börja banda mina samtal, men huvudsakligen sades följande.

• Jag kan skicka ett brev till Patientnämnden som de ska skicka till kliniken så att jag får en förklaring till varför det är så. Jag sade att jag inte riktigt behöver en förklaring, däremot vård. (Ska skriva brev i alla fall. Ska ha allt dokumenterat)
• Vårdgarantin kan ju inte riktigt hjälpa mig, va, för att jag fick ju behandling. Det är ju ett återbesök, det här som inte blir av. Och att jag inte får det beror således på läkarens bedömning om när jag behöver återbesöket. Att läkaren sa "tre månader" fast det i praktiken ser ut att bli ett år, ja, det är tokigt, förstås. Så ska de ju inte vara.
• Om jag söker vård utanför Stockholm eller utomlands är det upp till mig att betala resan. 
• Det finns nån sorts instans dit jag kan vända mig för att diskutera hur villiga de är att betala vård utomlands. Telefonpersonen hänvisade till instansen som "du får ringa dem och snacka". Rimliga frågan "vilka dem?" besvarades med att hon fick gå från telefonen, leta information, och sedan kom tillbaka med ett nummer till nåt som hette typ "enskilda ärenden". Ska ringa dit på måndag.

Det jag slås av mest är att systemet verkar vara uppbyggt kring att systemet fungerar, och ärenden som beror på att systemet inte fungerar (typ att Sveriges enda klinik som kan det jag behöver har ett års väntetid för återbesök) kan helt enkelt itne hanteras. Sådan där science fiction-artad byråkratisk absurditet.

Det finns förstås positiva sidor med att det är så absurt. Jag tycker ju till exempel att det är fruktansvärt komiskt. Att jag också känner att ingen vill ta hand om mig och att jag inte är värd ett piss, det är en annan femma. 

Taking "vård" och "garanti" outta "vårdgaranti"

Det här är nu en sjukblogg. Inte bara men jag ska banne mig börja uppdatera om mina vestibulitäventyr lite oftare. Så jag minns. Och så jag får avreagera mig.

Som ni såg i fredags hade Danderyds vulvamottagning äntligen informerat mig om att jag ju kan kolla med vårdgarantin. Detta alltså mot bakgrund av att jag skulle få återbesök om tre månader, men just nu ser det ut som att det blir tolv.

Så jag ringde detta vårdgarantin. De fattade precis vad jag pratade om, sa inte "vestivadå" och meddelade mig att de inte kan göra nånting. "Det är dit man remitterar från hela landet". Trots lätt chock att någon på vårdgarantiguiden tyckte det var självklart att meddela att jag inte skulle få vård lyckades jag ändå fråga vad det var tänkt att jag skulle göra nu då. Tipset var att vänta. Eller prata med gyn som remitterade mig. Jag frågade om utomlands. Ja, det borde ju kanske finnas nåt, men det är inte till dem man ska vänta sig.

Jag har mailat Socialstyrelsen och Patientnämnden. Jag tänkte jag börjar med att maila så att jag har saker i skrift. Men svarar de inte (det lär de ju inte) kommer jag ringa.

Visst har jag en fin header? Den tänkte jag ha på alla inlägg om att jag är sjuk. Andra idéer var Vestibullitt, Vestibulitik, Questibulit, Travestibulit, Investibulit och Vestibullshit.

Också, du som gillar att skriva till mig att jag inte borde gnälla för att sex inte är en mänsklig rättighet, skulle du kunna maila mig på tanja.suhinina@gmail.com? Jag är nyfiken kring hur du resonerar när du skriver sånt.

Att välja vad man ska acceptera

DN hade en artikeln nyligen om Kärlekens ACT som jag ändå ville köpa nångång. Tycker det är intressant hur jag känner att jag håller med, men ändå har ett annat perspektiv. Boken verkar ju utgå från nån sorts livslång monogami-tänk, och sånt gillar jag inte. Samtidigt gillar jag ACT, och författaren pratar i intervju om olika "kärleksmyter" som jag också känner igen som myter om kärlek. Här är ett exempel.

En annan myt som han menar motverkar en livslång kärleksrelation är föreställningen om att när känslan inte längre finns där, är kärleken borta.
Men känslorna kommer och går. Det gäller bara att fortsätta att agera kärleksfullt. Då kommer känslan tillbaka, menar Russ Harris, och gör en jämförelse med deprimerade patienter.
– Vi vet att de inte återhämtar sig om de bara väntar på att lusten eller känslan ska återvända. För att den ska komma tillbaka måste vi agera i en viss riktning. Då återkommer energin.
– Handlingen först alltså. Där­efter kommer kärleken. Felet många gör är att de väntar på känslan, innan de gör kärlekshandlingar.

Jag tänker att om (när) jag i framtiden jobbar med parterapi (ge mig ett bra ord för det fast utan att det ska vara just par, tack! Relationsterapi? Partnerterapi?) så vill jag jobba med acceptans. Fast utan att utgå från att man ska stanna ihop för alltid, utan även hjälpa att utforska alternativ. 

Jag håller till exempel helt med ovanstående om att man måste jobba för att hålla relationen uppe, och att känslorna kan gå upp och ner. Samtidigt tror jag att det gäller mer den vardagliga kärleken. Den ska absolut inte förkastas, jag är lycklig att jag har den långa stabila sorten i mitt liv. Men jag tror inte man kan agera sig till knulla på middagsbordet (på restaurang)-passionen på samma sätt. Sådant som man, om man upplever det alls, oftast upplever med någon ny. Då får man jobba med att acceptera att om man satsar på livslång monogami, så kommer man välja bort denna passion med en ny person.

Det finns ingen debattpoäng i inlägget, jag reflekterar bara över intervjun, och min reaktion. Jag brukar ju fortfarande bli trött och irriterad av att målet alltid är livslång monogami, men här blir jag inte irriterad av saker som "motverkar en livslång kärleksrelation". I ACT-sammanhang är ju riktningsvalet en så central sak att jag upplever den livslånga kärleksrelationen i texten som ett aktivt val, inte nåt självklart. Oavsett vad som menas av Harris så är det ju skönt att slippa störa sig.

Bränt barn skyr vården

För ett par år sedan skrev (tror jag) Psykologförbundet debattartikel om att många människor söker sig till coacher och kvacksalvare istället för att söka ordentlig evidensbaserad vård. Jag minns att jag blev förbannad och skulle blogga på temat MEN GE FOLK JÄVLA VÅRD DÅ OM NI VILL ATT FOLK SKA VÅRDAS!!!!! Jag hade nämligen urkassa andrahandserfarenheter av psykvården, och var fullt medveten om att folk söker evidentbaserad vård men får smulor med kvartallånga väntetider. Att gå till en privat KBT-psykolog går lätt på 900 spänn per trekvart. Det är faktiskt ingenting man kan räkna att folk har råd med, och man kan inte heller räkna med att folk hittar i titelträsket när det kommer till psykiskt hjälp. Och så moment 22 på detta - de som behöver det som mest har som minst tid och råd.

Jag skrev aldrig det, men påmindes om tankarna när jag läste dagens inlägg på Skepchick. Gå, läs, bli förbannade. Jag känner förstås igen inkompetensen. Och jag vill inte ens tänka på var jag hade varit med mina smärtor om jag inte kunde vifta med psykologtitel och exjobb om vestibulit.

Jag har funderat på det här med vart dåliga erfarenheter av läkare leder. Jag vet att jag redan i väntrummet får hormonpåslag som förbereder mig på att slåss med lejon, minst. Jag får panik, jag är beredd på att fightas eller kuta därifrån, inte på att bli undersökt. Jag har såhär i efterhand funderat om det inte har gjort mig en otjänst genom att gynundersökningarna hos läkare varit mindre smärtsamma, eftersom smärttröskeln höjs när kroppen är så inställd på konfrontation.

Senast jag var hos ny läkare - specialist på min typ av problem - försökte jag förklara att man måste vara försiktig med mig för att jag har så dåliga erfarenheter av vården. När jag märkte att hon inte riktigt lyssnade på mig kändes det som ett mycket större svek än det var. Vid det besöket pratade läkaren om att nerverna blir överkänsliga av kronisk inflammation, sensitiserade ("som det heter på konstigt medicinspråk" sade hon, som om jag inte hade sagt att jag har all koll i världen) och uppfattar all beröring som smärta. Därför måste man stryka på bedövning, för att desensitisera, för att lära nerverna att inte all beröring gör ont, och om det gör lite ont bara så är det just lite ont och inte knivhugg.

På vägen hem tänkte jag att jag skulle behöva desensitisering från vården. Större delen av kvinnorna jag intervjuade för mitt exjobb hade dåliga erfarenheter av vården, och många undvek i alla fall i perioder att söka mer vård på grund av det. Borde inte man, egentligen, erbjuda terapi mot vårdfobi som en del i behandlingen av sådana där diagnoser som ingen tror på?

Vården victim blaming

Artikeln om vestibulit i Nöjesguiden drog till sig en kommentator, L_G, som raskt började berätta hur saker egentligen är. Efter långa utläggningar om att vestibulit inte alls är okänd och att om läkare var så inkompetenta så hade det funnits anmälningar mot dem, avslutar han med följande:

[...] 

Summa summarum: de i målgruppen som inte känner till vestibulit är idioter (ok, det kan finnas undantag - om man fått en märklig uppfostran, typ förbjudet med "tjejtidningar" etc må väl vara förlåtna). Istället för att skriva ursäktande artiklar, som den ovan, kring detta borde man istället skriva artiklar på temat "Känner du inte till detta är du en okunnig nolla som genast borde sluta läsa NG och börja läsa Fokus istället".

- L_G 2012-04-06 20:05

Jag har hört liknande resonemang förut, om än sällan så extremt. Har man en kropp ska man ha koll på hur den funkar och man bör fatta när nåt är fel och vad det är som är fel. Man ska känna till biverkningar. Väljer man att följa läkarnas föreskrifter har man sig själv att skylla.

Så jag tänkte förtydliga det här en extra gång.

Alla ska få bra vård. Både de pålästa och de opålästa. Både personer som L_G kallar okunniga nollor och L_G själv. Det är inte patienternas jobb att kunna sjukdomar och diagnoser. Patienternas jobb är att vända sig till vården, och att följa vårdens föreskrifter.

Det är inte patientens jobb att vifta med röd flagga när hon får Pevaryl för tionde gången det året, fast ingen ens har kollat för svamp. Det är inte patientens jobb att dubbelkolla om läkaren verkligen tog alla nödvändiga prover för att ta reda på vad det är man lider av. Det är inte patientens jobb att övertyga läkaren om att hon har vestibulit. Diagnostisering och behandling är en del av vårdgivarens roll. Patientens roll är att söka hjälp och få den. Mycket enkelt.

Det är jättebra att människor läser på och själva har koll. Jag försöker själv sprida information via bloggen och i privata konversationer. Men det är inte ett krav för att få bra vård. Det är vårdens uppgift att ställa diagnos och ordna behandling - eller remittera till något som är mer insatt och kan hjälpa patienten bättre. Oavsett om patienten läser Nöjesguiden, Fokus eller Magasin Moberg.

Jag tycker vi lägger skulden och ansvaret där skulden och ansvaret där de hör och funderar på vad vård är till för. 

Kapacitetstest och solsken

Gomorron. Eftersom jag är ensam på kontoret kan jag sitta och blogga nåtsånär jobbrelevant.

Genom en retweeet hittade jag en väldigt upplyftande historia om en svart kvinna som (trots att ca alla var skeptiska) fick kvalificerat jobb med datorer på 60-talet. Satt och log efteråt. Typisk sån grej man sitter och ler efter.

Gå å läs.

Läst? Nu kan vi gå vidare. När jag var klar med första spontana feelgoodleendet bytte jag mot ett mer yrkesmässigt leende. Jag insåg nämligen att det centrala i den dramaturgiska vändningen var kapacitetstestning. Hade de anställt på CV, referenser och magkänsla hade vi inte haft nåt blogginlägg. Fast jag tror inte att så många som inte jobbar med sånt tänker på det. Jag tror det är rätt lätt att missa.

Jag har mött en hel del skepsis mot kapacitetsmätande test. Typisk invändning att IQ-test bara mäter hur bra man är på IQ-test, och så är det elakt att inte ge folk jobb bara för att de inte kan vrida kuber i huvudet. Vad har det med saken att göra?! Fast ingen är skeptisk mot testerna när det blir en sån solskenshistoria. Jag får ofta intrycket att många med förnuftet tycker att test nog är vettiga, men det känns ändå fel i magen/själen/hjärtat. Fast i den här historien känns det bra i magen/själen/hjärtat också. Intressant. Tycker jag i alla fall.

Med detta sagt - jag har två kapacitetstest projekt på G som jag behöver folk till. Här och här.

Också kul - svensk studie som kan avgöra fotbollsframgång med test av kognitiv beslutsförmåga.

Introverta vs extroverta, round sex

Idag ska vi diskutera huruvida introverter har bättre sex.

Verkar som att det är lite småtrendigt att snacka introversion just nu. Det har kommit nån bok, så har det kommit lite krönikor och artiklar, så har det spridit sig till twitter. Här är en video som är en av grejerna som ligger bakom att det är ett trendigt ämne. Nåväl.

I min erfarenhet, att vara introvert är en sån grej som folk älskar att säga är coolt att vara, men sen fördömer och ignorerar när man faktiskt är. Typ som vilken normavvikande minoritet som helst, asså. Eller normavvikande majoritet. Alla vill vara det coola kreativa ensamvarggeniet, fast när nån är det är det bara "fniss, not a people person". Jag tänker hämnadslystet att folk bara är sura för att de fattar att om man inte är automatiskt intresserad av folk i allmänhet så måste de kanske anstränga sig för att vara intressanta. Det räcker inte med att de gjort nåt, vad som helst, i helgen.

Nu överdriver jag. Så förbannat introvert är jag inte. Men ganska så. Jag klarar mig bra med väldigt lite umgänge och verkligen jättebra utan nytt umgänge. Det tar mig lång tid att skilja ut individer ur massan nya bekanta. Det kan väl vara jobbigt ibland. Men fördelarna väger upp.

Jag tänker inte gå in så mycket på vad introvert och extrovert betyder. Men en bra beskrivning är att extroverter får energi av att umgås med massa folk i högljudda miljöer, medan det drar energi från introverta. Och så motsatsen, introverta får energi av att vara ensamma eller i lugnt umgänge med bekanta, medan extroverter blir frustrerade och förlorar energi. Jag känner i alla fall igen det. Det kan vara hur kul som helst att hänga med en massa folk, men jag blir trött fort. På fest hänger jag ofta med samma tre personer. Nåväl.

Generellt tänker man att intovert och extrovert skiljer sig på sociala saker, men det är mer än så. Introverta saliverar mer när de tänker på citroner (klassiskt exempel, men kul). Varför? Jo, de har mer inlevelseförmåga och blir lättare stimulerade även av små sinnesintryck. De blir å andra sidan lättare överstimulerade när mycket händer på en gång. Extroverter å andra sidan behöver kraftigare stimulans för att reagera. Typ.

Så nu till frågan! Jag tänker spontant att om introverta nu behöver mindre stimulans och har mycket inlevelseförmåga, borde inte de ha bättre sex? 


Fast extroverta har nog fler partners. Inte för att introverta är blyga, utan för att extroverta nog lär känna fler människor överlag, och har då fler chanser på att bli attraherade. Och kanske 

Det där stämmer in på mig jättebra, så det är väldigt lockande att tro på min egenpåhittade hypotes. Hur tänker ni? Berätta berätta!

Ny diagnos, och kärleksförklaring

Så igår fick jag diagnos vestibulit. På Danderyd. Ni kanske minns att jag förut sa att jag inte har vestibulit, fast jag har stenkoll på det. Då hade jag inte vestibulit. Sen fick jag det, hade stenkoll och blev noll förvånad över diagnosen. Nu ska jag smörjas in med Xylocain fem gånger om dagen.

Nu har jag diagnos och behandling för både urinvägarna och slidan. Fyeah!

Trots att vulvamottagningen på Danderyd ska vara ca himmelriket, tyckte jag inte bemötandet var strålande. Det var uppenbart att läkaren inte riktigt lyssnade på mig och inte var med hela tiden. Men jag fick en kartong Xylocain, jag fick löfte om att ses igen om tre månader och utvärdera. Jag ska väl se till att vara vaksam, men just nu orkar jag inte vara sur. Just nu blir det kärleksförklaring till mottagningen där de fixar mina urinvägar.

Fast först bara en liten grej om Danderyd till pga roligt. Eeeeeeh-känslan efter att gyn sa "Jag känner faktiskt inte dina spiraltrådar, men det är ju inte så att du skulle kunna tappa bort den utan att märka det". Det blev livat efter att jag förklarade min sida av saken. Men jorå, den är kvar.

Men ja, slut på Danderydsnack. Nu ska vi prata UroGyn. Det är en privat mottagning i centrala Stockholm. De är änglar.

Jag blev skickad dit av en slump. Det var efter att det hade uppdagats att jag har celler, och då hade jag inte fått remiss på en månad fick jag veta att kliniken jag hade testats på hade väntetid på fyra månader. Jag lackade, ringde vårdgarantin, och fick tid med kort varsel. (Om ni är nyinvigda i mina smärtor, här kan man t ex läsa mer, och lite annanstans på bloggen)

Här kan man läsa mer om mina första intryck. Men jag blir fortfarande helt tårögd när jag kommer dit, och jag får inte längre ångestpåslag av läkare på just deras mottagning. Däremot på andra.

Jag vet inte var jag ska börja. Men typ detta att de har tider. De ber om ursäkt när de inte har en tid om en vecka.

De kommer ihåg mig. Jag hade kulturchock första veckorna med silverkloridbehandlingen när läkaren kom ihåg hur jag hade reagerat föregående veckor. De hejar på mig i receptionen. Jag behöver inte visa leg och frikort.

De verkar vilja att jag ska bli frisk. Vi har provat en behandling, som hjälpte en del, men inte helt. Vi provade en annan, lättare, sen. Den funkade inte. Vi gick tillbaka till första behandlingen, utglesat. Jag känner att de inte vill släppa mig förrns jag blivit frisk.

De har fattat att sexet är mitt stora problemområde, och frågar mig om hur det funkar.

Jag har fått samma procedur kanske tio gånger. De pratar alltid med mig under proceduren och berättar vad som kommer hända. De låter mig nynna, kvida och svära i gynstolen. De ber om ursäkt om det gör "onödigt" ont.

Idag var det en ny undersköterska med, hon skulle prova att lägga på smärtlindringen medan min vanliga tittade på. Hon gjorde någonting som gjorde extra ont på mig, tryckte på nån punkt som är öm hos mig, fast inte hos vanligt folk. Hon körde inte vidare, utan lät den vanliga ta över och visa hur man ska göra med mig.

Jag går hos urolog. De har egna gynekologer också, men de tycker jag ska va på Danderyd för Danderyds vulvateam har spetskompetens. De kollar alltid av hur det går med Danderydbesöken. Frågar mig, kollar vad jag får för behandling där.

De har en sjukgymnast-ish som jag fick tid hos helt naturligt, de föreslog det som en självklar del i behandlingen. De verkar fatta att smärtor på ett ställe leder till problem i hela kroppen.

De bokar tider tillsammans med mig istället för att skicka brev som jag sen kanske måste avboka. De har förståelse när jag är tvungen att avboka tiden ändå.

Jag... jag får inte fram nåt bra och sammanhängande. De får mig att känna mig sedd. De har tid för mig. De är snälla utan att vara kletiga. Jag får kontinuitet. Jag får tid. Jag känner att de vill få mig frisk.

Sådant borde vara självklart. Det är det tyvärr inte.

Så med risk för att locka fler personer till mottagningen, och på det sättet sabba min möjlighet att få bra tider - jag rekommenderar verkligen dem.

Rädd att flyga

Jag har flugit mycket i hela mitt liv. Första gången som tre månader gammal bäbis, som glatt kissade ner mamma. Sen bodde mamma och jag i Lettland och pappa i Krasnodar, och jag flängde mellan på somrarna. Sedan bodde jag i Sverige och släkten i Ryssland och Lettland. Och så fick vi råd att nöjesresa på detta, vilket ledde till ännu mer flyg.

Flygrädslan kom plötsligt, när jag var 24 och skulle till Nice. Det som gjorde att jag inte gick av tåget och vände hem var att folk skulle tycka att jag var knäpp i huvet om jag hade gjort det. Så jag flög till Nice när jag var 24, och har fortsatt fluga sedan dess. Fast med en klump i magen. Det måste ha hänt någonting i mitt huvud då, för ungefär samtidigt blev jag rädd för färjor, hissar och rulltrappor. Varandes KBT-psykolog har jag också sedan dess alltid tagit hiss eller rulltrappa om det alternativet funnits. Fobin har lugnat ner sig mycket, den har aldrig varit på en jobbig nivå, men jag känner att jag måste exponeras för att hålla den tyglad. Att bo åtta trappor upp hjälper.

Jag har inte heller undvikit flyg eller färjor. Däremot har flygresor blivit till min me-time för att tänka på döden. Flyger jag med sällskap har jag inga problem alls med fobin, den är som bortblåst. Flyger jag själv, som det oftast blir, blir jag vemodig. Förut skickade jag gärna SMS till vissa nyckelpersoner innan jag satte mig på planet, såna där som skulle vara fina som sista grejen de hört från mig. Numera gör jag inte det, jag har insett att det är rätt dumt att blanda in andra i min fobi.

När man talar om ångest inom KBT talar man bland annat om tröstetankar. När man börjar tänka på någonting som är jobbigt att tänka på (exempelvis "Lisa sa att hon skulle komma hem åtta, men nu är klockan fem över och hon har inte hört av sig, hon är säkert död i en rännsten!") tänker man en tröstetanke (exempelvis "Lisa har säkert bara fastnat i rustrafiken"). Då känns det genast bättre. Oftast är det inget problem, men vissa människor kan hamna i såna loopar. Man tänker en katastroftanke, sen en tröstetanke, det känns bra för en stund, men sen hoppar man tillbaka till katastroftanken så man kan tänka en tröstetanke igen. Hamnar man lätt i såna loopar får man sannolikt problem med ångest och oro, och kan behöva hjälp med att lära sig handskas med det.

En av sakerna man gör i terapi är att exponera. Man tvingar sig att tänka den hemska tanken full ut, stanna upp i den istället för att rusa till tröstetanken.

När jag sitter på flygplan och ägnar mig åt metakognition inser jag att mina dödstankar skulle kunna ses som exponering. Men det är de inte. Att exponera sig skulle vara att vara där och då, istället för att tänka på döden och hitta alla möjliga katastrofscenarion. Jag har livlig fantasi, så det har hunnit bli ganska många scenarion sen jag flög till Nice. Att tänka katastroftankar kan också vara ett sätt att fly. Katastroftankar kan också vara tröstetankar. Det är så lurigt.

Jag låter mig själv ha dödsstunderna. Jag flyger ofta, men inte så ofta att det är ett problem med lite flygfobi och lite katastrofscenarion. Hade pendeltåget haft samma effekt på mig hade det varit en annan femma.

Förutom tankarna får jag låtar på hjärnan.

En låt är El-P:s Flyentology. Det är ju ganska straighforward, den handlar om att alla blir religiösa när planet skakar lite.



En får jag bara på hjärnan i själva planet. Loopade den senast hela vägen hem från Nederländerna i torsdags. Coming In On a Wing and a Prayer heter den, en glad schlagerdänga som för mig fyller någon sorts funktion genom att påminna att man kan flyga rätt bra även om delar av planet pajar. Då tänker jag också på alla plan som mirakelnlandat. Och så blir man ju rätt käckglad av den. Svårt att tänka på döden då.



Tredje låten har jag på hjärnan på själva flygplatsen. Det är Zemfiras vemodiga "Flygplan" som handlar om (som det heter i en svensk låt som riktar sig till ca samma klientell som Zemfira) att stå på en flygplats och vänta på känslan. Ungefär såhär i första versen. 100% träff som temamusik på intermationellt territorium i TaxFreen.

"Så många flygplan i mitt liv
Man vet aldrig var det inte landar
Jag betalar för alla dessa bokstäver och siffror
Kan flyga rakt in i nyheterna
Du, låt mig ringa dig en gång till
och vara tyst
Vi kan le mot varandra"

Forskningsskolan del 1 - programförklaring

Jag har sedan länge velat skriva ett inläggsserie om forskning. Nu ska jag börja med det. Får se hur det går, ni vet ju att inläggsserier är kanske inte min starkaste sida. Jag börjar, sen tar jag evighetslånga pauser. Men här tänkte jag att jag satsar på att skriva hellre ofta och kort än ibland och tl;dr. 

Varför vill jag göra det? Jo, jag tänker såhär. Forskningsresultat är ett vanligt inslag i media. Tänk på alla löpsedlar som börjar med "NYA RÖN", eller "FORSKARNA:". Många artiklar om sex eller könsskillnader grundas i någon studie som skribenten vagt refererar till. Läser man tidningar eller ser på teve stöter man alltså dagligen på vad som kan kallas för populärvetenskap.

Att media gillar att hänvisa till studier och experter är rimligt - det ger artikeln trovärdighet. Det är ju inte ett dyft konstigt heller att läsare ser auktoriteter som Vetenskapsmän, Experter och Forskare som auktoriteter - man kan ju inte forska fram all
fakta om världen själv och nån ska man lita på. Utan den tilliten hade man inte lärt sig så mycket alls.

Men så ska man ju vara kritisk också, för det är så många steg det kan bli fel på. Eller kanske inte ens fel, utan missförstånd. Förenklingar. Ofta är själva forskningsrapporten nyanserad och tar upp eventuellt problematiska områden, men media snappar upp nåt fynd och sanningförklarar det genom "ny forskning säger...". Jag vill göra det lite enklare att vara källkritisk.

Det jag bloggar kommer inte vara nytt för dem som läst forskningsmetodik. Men jag tänker att inte alla har gjort det. Och de som har gjort det har inte nödvändigtvis varit vakna föreläsningarna igenom. Metod är inte alltid så roligt om man inte uppenbart ser relevansen. Jag ska försöka göra det roligt och relevant. För jag vill att mina inlägg ska göra det lättare för dem som läser att kunna vara källkritiska nästa gång de läser en kvällstidningsåtergivning av någonting som forskare har sagt.

Jag kommer utgå från psykologisk forskning för att det är det jag kan mest, men jag tror att det jag kommer skriva även kommer kunna användas på andra vetenskaper. Jag hoppas på spännande kommentarsdiskussioner! Det brukar vara halva poängen med inläggen, och jag lär mig massor själv.

Så typ strax kommer jag börja med första egentliga inlägget. Länkar till alla kommer här:

• Forskningsfrågan
• Vilka ska ingå i studien?
• Att få in deltagare
• Studenter
• Mäta efter före

KBT & Poly VIII

Det här är sista delen i inläggsserien om KBT och poly. Åtta inlägg har det blivit sen i somras. Jag orkar inte länka, men sök "KBR & poly" i bloggen så hittar ni alla. Idag ska jag skriva om styrkor och svagheter man kan tänka sig finns i polyrelationer jämfört med monodito. Och så källor, de jag använde i original-powerpointen. För det här var ju ett skolarbete från början.

Svargheter och styrkor - öppenhet och kommunikation

Man behöver inte vara poly för att ha öppen kommunikation, men det är svårt att vara poly utan att ha det. Eftersom det underförstådda är monorelationer måste man i princip öppna munnen och säga hur man vill ha det, om man vill ha annat. Och det är jättebra. Det är sällan det är dåligt att kunna berätta hur man vill ha det och kommunicera om ramarna i en relation. 

Men det finns en potentiell fälla i att tänka att öppenhet om andra relationer är öppenhet i allt. Jag tror att man lätt tänker att eftersom relationer med andra är största hotet mot en given relation, så måste det vara så att om man kan prata om sex eller kärlek med andra, så kan man prata om allt. Men öppenhet har ingen självklar rangordning. Man kan vara hur öppen som helst om en sak, och ändå ha tabun och ämnen man inte talar om Som terapeut får man vara uppmärksam. Den totala öppenheten kan vara mindre allomfattande än man först tror.

Svagheter och styrkor - svartsjuka

Som jag har uppfattat med är attityden till svartsjuka i polykretsar ofta ovanligt hälsosam. Svartsjuka är en känsla som finns, men som man ska kunna hantera. Ungefär som man i övriga livet förväntas kunna hantera ilska. Jag tycker ofta att svartsjuka har en särställning bland känslor, och tycker att det är sunt att betrakta den som en av de känslorna som är jobbiga, men som man kan leva med.

Som terapeut ska man vara försiktig här, tycker jag. Man kan lätt hamna i att tänka att om klienten har svartsjukeproblem så ska hen inte leva poly. Eller tvärtom, att man kan hamna i "PK-fällan" och absolut aldrig ta upp valet att leva poly. Som terapeut ska man inte vara feg. Samtidigt är man som polyperson van att bli ifrågasatt och kan tappa förtroendet för terapeuten om hen (när man anförtrott sig så mycket) plötsligt börjar ifrågasätta ens relationsval. Det gäller förstås inte bara svartsjukeproblem, men det är ett sammanhang där det lätt kan uppstå läge för en sådan avvägning.

Svagheter och styrkor - många bollar i luften

Jag tror att det kan vara praktiskt svårare att ha flera parallella relationer än en. Man kanske sover på olika ställen, man måste planera småsaker i sitt liv längre i förväg, det blir pussligare vardagspussel att pussla. Det kanske inte är något problem om livet ändå funkar bra och man har resurser att hantera den extra stressen. Men om ens resurser minskar (man kanske blir deppig, jobbet kanske blir mer krävande, taket kanske börjar läcka, man har skaffat barn) kan det bli problem. Man kan behöva tänka om lite i hur man hanterar relationerna, rent praktiskt, men även känslomässigt. Normalt hade man kanske "råd" med stressen en sekundärpartner medförde för att man hade de resurserna, men nu är det inte så länge. 

Så man kanske får dumpa sekundärpartnern. Eller skaffa en almanacka och lära sig att tidsplanera bättre. Dålig teknik i hur man organiserar sitt liv är verkligen någonting en terapeut skulle kunna hjälpa en med. Och så givetvis det där med att bara hitta källan till stressen. Klienten kanske inte alls söker för relationsproblem, klienten kanske söker för diffusa magsmärtor och sömnsvårigheter. Då gäller det att kunna hitta vad som kan tänkas utlösa det.

Och samtidigt är det ju också en fördel att ha flera nära relationer. Och det kan vara en fördel att ha flera partners också i stressiga tider. När en relation krisar kan man hämta styrka i de andra. När man själv mår dåligt och är asjobbig finns det flera personer som delar på bördan, så att de orkar. Och man behöver inte själv axla hela ansvaret för en människa. Man kanske inte stannar i en dålig relation för att den man ändå älskar inte ska bli lämnad ensam. Man kanske inte behöver tära på ett förhållande för att man själv och partnern har så olika intressen - dejtar man flera kan man åka på festival med den ena och vara huslig med den andra. 

Som poly kan man komma ifrån allt eller inget-tänket som präglar idén om monogami. Personer som tycker att äktenskapets bojor är allt för skrämmande behöver inte helt välja bort intimitet och långa förhållanden.  Mono är inte en lösning för alla. 

Källor

Såhär ett halvår senare har jag noll minnen av vilka delar jag fick ur vad. Men här är uppenbarligen källorna till presentationen.

Acceptance and change in couple therapy (Neil S. Jacobson och Andrew Christensen)

Cognitive-Behavoural Therapies with Lesbian, Gay and Bisexual Clients (Christopher R. Martell, Steven A. Safren och Stacey E. Prince)

What Psychology Professionals Should Know About Polyamory  (ugiven av National Coalition for Sexual Freedom (USA). Finns att ladda ned som pdf.)

Läsa mer om polyamori

The Ethical Slut (Dossie Easton och Catherine A. Liszt)

Opening up (Tristan Taormino)

Polyheart.se (ett svenskt polyforum på internet)

Andie.se (webbsida om relationsanarki)

Tack!

Tack för att ni läste och kommenterade! Det har blivit många spännande diskussioner, och jag är glad att ni uppskattade det jag skrev.

***

Jag skrev ett inlägg tidigare idag, kolla om ni missat!

Värderad riktning

Jag har ibland nämnt begreppet värderad riktning i psykologiinlägg, och lovat att utveckla det i egen post. Nu kommer det!

Värderad riktning är en av sakerna från min utbildning som för mig har fastnat mest och känts mest användbart. Första gången jag kände att det här är viktigt handlade föreläsningen inte om individ, och termen var inte just värderad riktning. Det var en föreläsning i organisationspsykologi och föreläsaren ställde upp en enkel målhierarki. Nåt sånt:

VISION

ÖVERGRIPANDE MÅL

DELMÅL

STEG

Ungefär där fick jag en psykologisk uppenbarelse om att visioner är viktigt. Jag har alltid gillat visioner. Jag har alltid målat upp framtidsscenarion för mig själv (och glatt förkastat dem såfort de verkade orimliga). Jag har alltid gillat människor och organisationer som haft visioner. Men jag har alltid tänkt att det är ganska flummigt, egentligen.

Nu plötsligt insåg jag att visioner inte är flum. De är viktiga. Det är de som driver allt. Man tänka att det är de övergripande målen, men även de håller inte utan en vision. En vision som gör att målen inte är enskilda punkter, utan är en sammanhållen helhet. Att om dessa mål uppnås, så kommer man komma närmare visionen. Vad den nu kan vara. Ett Sverige där ingen ska behöva svälta. Mest kundvänliga leveranstjänsten i USA. Bästa konserten någonsin.

Begreppet värderad riktning används inom ACT - acceptance and commitment therapy. Kortfattat handlar tänket bakom om att acceptera att saker är som de är och hålla fast vid åtaganden man har bestämt sig för. Ordet acceptera är laddat och man tänker ofta spontant att man typ ska acceptera hemska livsförhållanden. Typ att ens partner slår en. Men tanken är mer att man ska sluta fly från verkligheten. I det här fallet - sluta låtsas som att partnern egentligen är snäll, sluta inbilla dig att det kommer att ändras. Din partner slår dig. Så är det. Men du har kontrollen över ditt liv, och du kan ta dig åtagandet att göra slut. Och det kommer vara tufft, för du kommer kanske ångra dig, och försöka fly tillbaka i att partnern är snäll egentligen, men terapin ger dig verktyg för att stå ut med ångesten, acceptera läget, och kunna röra dig mot dina mål. Trots att det är kämpigt.

Det mest klassiska exemplet på när ACT används är vid kroniska smärtor. Har man ont så börjar man undvika att göra en massa saker, slutar med hobbies, tappar kontakten med folk. Man undviker allt som kan vara potentiellt smärtsamt - men man har i slutändan inte mindre ont. Inom ACT får du tänka på vad du vill av ditt liv. Vad vill du kunna göra (och tänker dig att smärtan hindrar dig från det). Och så gör du det. Trots smärtan. A är att acceptera att det gör ont och sluta försöka få bort smärtan. Commitment är att göra saker man har bestämt sig för att göra, fast det är tufft.

Ungefär så.

Om man tänker på hela ACT-filosofin, så kommer värderad riktning enkelt in. Vad begreppet står för är intuitivt. Det är riktningen man väljer att följa i livet. Man väljer områden man prioriterar, en förebild, en moralisk vision av hur man vill vara. Och man kan vända sig till det när man ska fatta små beslut i vardagen.

Man kan bestämma sådan riktning på olika sätt. Ett är att använda sig av livskompass (verktyg finns till exempel här). Man väljer ett eller ett par områden i livet man tycker är viktiga. Det behöver inte handla om livslånga prioriteringar, snarare är det rimligt att olika saker är olika viktiga i olika skeden av livet. Sedan tänker man konkret - vad ska jag göra för att röra mig i den riktningen? Vad kan hindra mig? Hur kan jag övervinna dessa hinder.

Ett annat sätt skulle kunna vara att hitta en person, en förebild, som du försöker efterlikna. När jag behöver fatta beslut som kräver moralisk ryggrad av mig tänker jag "Vad skulle Oscar François de Jarjayes göra?". Det är fullt möjligt att det gör mig till episk tönt, men det hjälper mig när viljan är stark, men köttet är svagt.

Varför är det så bra att ha värderad riktning? På ett mer övergripande plan gör det livet mer meningsfullt, mindre kaotiskt. Man har mer kontroll över sina handlingar och kan röra sig i önskad riktning på ett sätt som känns meningsfullt.

På ett vardagligt plan underlättar det att fatta beslut. Om man har bestämt att prioritera träning och hälsa blir det lättare att handla mat, och välja att gymma framför att fastna i soffan. Den retoriska frågan "meh varför ska jag gå och gymma just idag?" besvaras enkelt med att för att du har bestämt dig för att prioritera det. Förmodligen hade du bra orsaker till det. Förmodligen tänkte du genom detta beslut ordentligt, och vägde in både ömma axlar och gnällig mage. Har du en gång fattat ett motiverat beslut blir det lättare att hitta motivationen i de små besluten.

När man väljer riktning kan man även tänka framåt och förutspå hinder. Då har du redan kommit på att du inte orkar gymma direkt efter jobbet för att du är hungrig - och därför tog du med dig bra mellis. Du kanske har tänkt att det är frestande med bullar på jobbet - och därför tagit med dig ett nyttigare alternativ. Och så har du kanske köpt fina träningskläder och kommit på ett bra belöningssystem, så du unnar dig nånting om du tränat duktigt hela veckan.

Och det är det jag menar är så bra med värderad riktning och visioner. Visst, det är flummig att tänka att man ska bli en sån som prioriterar hälsan (eller njutning, eller vänner, eller sex, eller jobb). Om jag ber dig att verkligen tänka in dig i rollen som värsta coola advokaten, känns det kanske inte som att drömmerierna för dig närmare barndomsdrömmen. Men värderad riktning är ett sätt att omsätta drömmerierna i handling. Har du en tydlig vision bli det lättare att även i de små besluten närma sig målet. Ska du festa eller plugga? Ska du träna eller gå på arbetslivsdagen? Ska du köpa de grå eller de svarta skorna? Vad skulle den du i framtiden vara stolt över att du i nutiden har bestämt?

Jag tänker att det inte bara är viktigt för personer i privatlivet, utan även i offentliga livet och i organisationer. Senast det var riksdagsval försökte jag komma fram till vad partiernas visioner var. Vad ville de åstadkomma? Vilken sorts samhälle vill de att deras politik ska leda till. Jag såg inga visioner. Bara enskilda mål och utspel som målade upp någon sorts bild. En bild som var allt för luddig för att jag skulle kunna tänka såhär "det här partiet fattar sina beslut för att de vill åstadkomma denna vision. ibland kommer deras beslut vara pragmatiska och avvika från ideologin, men kursen kommer fortfarande hållas i den riktningen".

Utan vision ingen kontinuitet, ingen förutsägbarhet. Utan vision blir besluten oberoende av varandra, paniktagna, utan röd tråd eller idé. Jag tror att detsamma gäller i många andra verksamheter och liv. Utan visioner eller riktning håller man sig flytande, man klarar sig, man flyter med. Ibland räcker det. Men vill man åstadkomma någonting blir det svårt utan ledstjärna.

KBT & poly VII

Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!

Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.

En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.

Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)

Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.

Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?

När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.

Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?

Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.

Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.

Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.

Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.

Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.

Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):

• Jag skulle känna mig inlåst
• Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
• Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom

Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?

Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.

Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...

Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.

I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.

Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.

Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.

En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.

En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.


Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.

Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.

En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.

.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!

Tidsoptimistm och KBT

Härifrån

I höstas pratade jag av en händelse om KBT och tidsoptimism med två personer på lika många dagar. Tänkte blogga om det då, men glömde. Men nu då!

Det började med att en bekant kontaktade mig på Facebook och frågade om jag kunde ge svar som KBT-psykolog. Klart jag kunde. "Varför är jag sån tidsoptimist?" frågade min bekant. "För att du kommer undan med det", svarade jag.

Dagen efter fikade jag med en annan bekatskap. Hen berättade att hen hade gått i KBT mot just sin tidsoptimism. Hens terapeut hade sagt ungefär det jag sade dagen innan. Människor som kommer sent får sällan skäll för det. Ofta väntar alla på att börja mötet, dejten väntar vid tunnelbaneuppgången, vännerna väljer med att börja middagen. När man väl kommit säger man "ursäkta" och alla säger "ingen fara" trots att de ägnat väntetiden åt att vara irriterade på den försenade. Men det vet ju inte hen om, det märker hen inte av.

Ni vet hur KBT fungerar, kortfattat. Att man fortsätter göra det man omedelbart belönas för, och gör inte saker man bestraffas för. Kortsiktiga belöningar väger tyngre, så därför struntar man i att diska efter middagen för att gå och spela spel, fast det slutar med att diskningen blir jobbigare sen.

Min kompis berättade att terapeuter tog tag i hens inre förstärkning, hur hen belönade sig själv när hen hann i tid till ett möte, precis prick, inte en minut för tidigt. "Ha, vad duktig jag är som hann! Och vad lite tid gick åt i onödan när jag slapp vänta i väntrummet!". Den kicken man får ut av ite lagom spänning i tillvaron.

Nu fick hen istället tänka att "nu hann jag förvisso, men jag hade inga marginaler, det var dåligt planerat av mig" eller "min vän säger att det inte är någon fara att jag är sen, men det är nog för att han i artig, han är nog irriterad, och det är respektlöst av mig att slösa med andras tid".

Den första kompisen, hen på Facebook, sa själv att hen ogillar att komma i förväg, för att hen hatar att känna att hens dyrbara tid går åt att vänta. Tankar på vart andras dyrbara tid går när de väntar på henom slås bort. Det är ju jobbigt att tänka så!

Jag tror att just tidsoptimism kan ganska enkelt åtgärdas med KBT-tänk, i många fall även utan terapeut. Och det är dessutom intressant, för här har man verkligen tillfälle att se hur viktigt det är att engagera fler än problembäraren (hen osm alltid är sen) i förändringsprocessen.

Du som är tidsoptimist (men vill sluta):

• Tänk på hur din tidsoptimism påverkar dig i vardagen. Hur ofta missar du transport, kommer sent, stör andras planer?
• Bestäm dig varför du vill sluta med tidsoptimism och vad för slags person du vill bli i det avseendet. Då kan du tänka på det när du tappar fokus och börjar falla tillbaka i gamla mönster. "Äsch, det är väl ingen fara om jag tar en senare buss". "Jo, det betyder att jag inte blir en person som går att lita på. Och det vill jag ju vara.".
• Vad är det som hindrar dig från att börja i tid? Hur tänker du? Känner du igen dig i att man får en liten kick av att komma precis i tid, med inga marginaler alls?
• Är du tidsoptimist för att ditt schema är tajtare än vad som håller? Om du inte har en fruktansvärt bra anledning - stryk saker, gör marginaler, bli tidsrealist.
• Kommer du sent till allt, eller bara vissa situationer. Vad skiljer situationerna åt?
• Är det jobbigt att vänta? Hur kan man göra väntan mer hanterbar? Ta med en bok eller någonting att spela på!
• Tänk som min kompis ovan. Om omgivningen inte bestraffar en tillräckligt får man göra det själv. När du kommit in inflåsande efter att du slagit din egen rekord i att cykla fort till skolan har du inte vunnit tid - du har förlorat i anseende. Igen.
• Testa att en vecka kompromisslöst komma en kvart innan till allt. Var det så farligt?
• Använd inte quick fixes för att stilla samvetet. Det innebär alltså att det inte är okej att d blir sent om du ett par minuter innan bestämd tid messar "är på tunnelbanan blir lite sen :(". Det är bra att meddela om du blir sen, men det väger inte upp för ditt misstag.
• Be dina nära och kära att hjälpa till! Berätta att du nu bestämt dig för att börja komma i tid och har en lista på saker du ska göra för att åstadkomma det. Dels blir det svårare att backa ur. Dels lär du få höra motiverande ord om att det inte är en dag för sent (haha) att du bestämmer dig för att sluta tvinga alla att vänta på dig hela jävla tiden. Och så kan dina nära och kära hjälpa dig!

Tidsoptimistens omgivning:

Jag upplever att omgivningen gärna anpassar sig lite extra efter just folk som alltid kommer sent. "Ni vet ju hur han är", liksom. Och det är det man verkligen inte ska göra. Folk som generellt kommer i tid kan man ha överseende med när de är sena. Folk som aldrig kommer i tid kommer aldrig i tid för att omgivningen gullar med dem. Slutgullat!

• Håll er till schemat. Har ett kompisgäng sagt "vi ses vid Åhléns klockan åtta och går nånstans och äter" så ses ni vid Åhléns klockan åtta och går. Tidsoptimisten får själv leta reda på var ni bestämde er för att äta middag.
• Säg inte "det är ingen fara" om personen som är sen ber om ursäkt. Tänk hur många gånger du har fått stå och vänta - hur många timmar av ditt liv har det blivit sammanlagt? Är det kanske respektfullt av henom att slösa med din tid för att spara hens?
• Om du är ihop med en person som "ska bara" när ni ska börja åka nånstans tillsammans och du står påklädd i hallen - åk själv. Vänta inte. Om det inte är möjligt, se till att personen börjar fixa sitt i god tid. Vad fascist och mamma. Men gör det inte till en vana.
• Tidsoptimister slätar gärna över skuldkänslorna med att skicka ett SMS med texten "jag blir sen" en minut innan de skulle varit framme. Då har de ju vart ansvarsfulla och sagt till! Låt dig inte luras. Det gäller också folk som kommer sent för de skulle faktiskt göra klart ett ärende innan de åkte och det drog ut på tiden. En vuxen människa vet att man inte hinner duscha och raka sig på tio minuter, det bör inte komma som någon överraskning.
• Att man fortsätter att överskatta sin tid, trots att man kommit sent varje dag sen man blev myndig, beror inte på att man inte kan använda sl.se eller uppskatta hur lång tid ett ärende tar. Det beror på att man inte fått tillräckligt med skit för att man kommer sent. Så give them hell. Att inte bry sig om andras tid är att vara respektlös. Du är inte otrevlig om du påpekar det.

Ungefär så. Som jag sade tidigare kan man tänka på att ta bort de trevliga tidigare konsekvenser, och att lägga till nya, trevliga som otrevliga. Men det blir svårt att ta bort att det är trevligt att ligga kvar i sängen, eller se ett avsnitt till. Istället får du vara beredd att ta konsekvenserna av att inte du lovar det du sagt - och lyckas du får du njuta av att vara en trevlig och pålitlig människa som slipper ha dåligt samvete när du sitter på bussen och vet att du blir sen, igen.

Från det ena till det andra - Vecka 6 lever, och veckans tema är "fräscht och äckligt". Gå och skriv nåt, eller läs, eller sprid ordet till andra som kan vara intresserade!

Sjuknytt

Sjuk-nytt, inte sju-knytt.

Nu ska vi leka en realistisk sjukhuslek.

Omständigheter: du är en klinik. Du har en patient som i över ett års tid haft oförklarliga smärtor. Symptomen förvärras långsamt men säkert. Efter en undersökning patienten fick tjata sig till hittades riktiga fysiska bevis på inflammatorisk process. Du skickar henne brev och säger att hon är remitterad till specialist. Det är fyra månaders väntetid på att få komma till såna specialister på din klinik.

Vad gör du?

1) Meddelar patienten om att väntetider är långa, så att hon kan hitta specialist på annat håll om hon önskar sluta ha ont så fort som möjligt.

X) Själv anstränger dig för att remittera patienten till en mottagning med kortare väntetider.

2) Ingenting, förr eller senare kommer ju hon fram i kön.

Eftersom jag är lika subtil som en spark i skrevet har ni säkert listat ut att rätt svar är 2 och jag är något upprörd. Jag ringde dem idag och givetvis rapporterade de att ingen tid är i närheten av inbokad för att det är fyra månaders väntan, utan minsta tvivel på att man får göra så. Men det får man inte. Man ska få träffa specialist inom 30 dagar. Vårdgarantin, bitches. Imorgon ska samtal ringas, tider på andra håll förhoppningsvis bokas, och kanske kommer jag ett steg närmare att inte ha ont för jämnan. Det skulle vara trevligt.

Men slutsatsen man kan dra av det här är förstås att jag borde ringt så fort jag fått cellbekräftelsen. Det är också slutsatsen ni andra borde dra. Var jävligt jobbiga, det är enda sättet.

xOxO

KBT & poly V

I original-föreläsningen som jag baserar dessa inlägg på gick jag snabbt genom lite konkretare förslag till terapeutisk hantering av vissa problem som kan uppstå i polyrelationer. Jag tänkte smälla ihop allt till ett inlägg nu, men kom nu på att jag kommer nog behöva dela upp. Helt enkelt för jag kom på att inte alla som läser min blogg är steg I-terapeuter som spontant fattar vad jag menar med "kognitiv omstrukturering". Så nu kommer en liten inblick i vad KBT-terapi kan innebära, rent konkret.

Polyproblem - förnuft och känsla

Man vill gärna leva poly. Man tycker det känns rätt, och ens partners är på - men det känns också fel. Det uppstår helt enkelt krockar mellan ens värdegrund som poly och den värdegrunden man växte upp med. Eller så blir det inte som man tänt sig när man väl är i situationen. Här är några fallexempel:

Rickard och Ami lever i öppet förhållande och har båda andra partners. Rickard tycker det är underbart att se Ami lycklig när hon kommer hem från en träff med en annan, men själv får Rickard dåligt samvete när han träffar andra. Han känner att han sviker Ami, att han omöjligen kan älska henne på riktigt om han också träffar andra.

Glenn tyckte det var en superidé att öppna upp relationen med Barbra. Det var faktiskt Glenns idé. Men nu när de har ett öppet förhållande kan Glenn inte låta bli att vara svartsjuk, fast det var Glenn som föreslagit att de skulle öppna upp. Innebär den oväntade svartsjukan att Genn inte är skapt för poly och att det var en dålig idé?

Lite om KBT:s historia

Fokus i kognitiv beteendeterapi ligger, som framgår av namnet, på tankar och beteenden. Man jobbar med dem så att de blir mer funktionella i vardagen och slutar ställa till med otrevligheter. KBT har en historia på ca hundra år, och utvecklingen brukar delas upp i tre vågor.

Första vågens KBT handlar om beteenden, Genom att förändra belöningar, bestraffningar och assosiationer som blivit nästintill reflexer försöker man förändra en persons liv. Dessa metoder är fortfarande aktuella i många sammanhang - fobier är det mest kända, men det funkar även mot depressioner, ångest och att man alltid kommer sent. Precis samma tankar ligger bakom idén att elchocka män när de får stånd när de ser bilder på män. Som en kort illustration av hur vetenskap och medicin välmenande används i sin tids anda.

Andra vågen tar i K:et. Nu börjar man också titta på hur tankar samspelar med beteenden och känslor. I kognitiv terapi kan man arbeta med grundantaganden man har (exempelvis "jag är värdelös") som gör att man sätter upp villkorsantaganden (villkorsantaganden är sådana där man tänker i termer av om/så, exempelvis "om jag presterar jättemycket så kommer jag vara värd nåt") som leder till att man tolkar verkligheten i enighet med sina grundantaganden, även om det inte är den rimligaste tolkningen (nej, att du fick B på en tenta betyder inte att du är sämst på allt). En terapeut kan hjälpa att blottlägga och förändra tankarna man har, som gör ens liv surt.

Tredje vågen är det som anses vara aktuellast och modernast nu. Här har K och B fått sällskap av influenser från österländsk filosofi*. Man har helt enkelt slutat att endast fokusera på att förändra tankar och beteenden, utan börjat satsa på att kunna acceptera och stå ut. Man tänke räven att förändringen ofta kommer när man slutat kämpa emot. Det kan handla om att en fobiker gör saker fast hon är rädd, eller att en person med kronisk smärta är med på roliga aktiviteter fast de gör ont.

Det blir en ganska tydlig krock mellan andra och tredje vågen som under min utbildning mest spelat rollen av den stora glittrande elefanten i rummet. Vi fick aldrig någon riktigt bra vägledning i hur vi ska få ihop dem. Jag väljer att tänka på att allt är bra så länge det funkar -en metod kan vara hur bra som helst i en situation och en annan lämpa sig bättre för en annan.

Kognitiv omstruktrukturering

Jag tycker det låter riktigt brutalt och väldigt passande om man ska ta exempel på hur medicin utövar makt. Men förutom det hårt klingande namnet är det en metod som kan vara rikgti bra i rätt läge. Det är en typisk metod för andra vågen och handlar om att ta upp ens tankar till ytan, och se vilka mönster som finns. Man kanske ser ett mönster i tankarna, ett bakomliggande antagande om världen. Man kan "betygsätta" tankarna i hur rimliga de är, och sedan försöka komma på så många alternativa tankar som möjligt och betygsätta dem på samma sätt.

Ta Rickard och Ami. Om man skulle göra en kognitiv omstrukturering på Rickard skulle man till exempel kunna få fram tankar som "jag sviker Ami när jag kysser Rita" eller "Ami känner sig ledsen fast hon inte visar det". Bakom det ligger kanske en bild av att man ska hålla sig till en person emotionellt och sexuellt, annars är man under alla omständigheter en dålig människa. Rickard kanske även i andra situationer upplever att han är en dålig människa i grunden och måste verkligen följa alla regler för att inte vara en dålig människa.

Då kan man ta och prata om begreppet "dålig människa". Vad är en dålig människa, Rickard? "En som sviker, en som spelar dubbelspel" säger han kanske. Då får man titta närmare på det. Vad är svek, vilka konketa handlingar? Gör Rickard dem? Om man gör en checklista för dålig människa, uppfyller Rickard den?

Man kan också välja en konkret situation, tankarna i den, och fokusera på dem. Rickard fick dåligt samvete när han lämnade Ami hemma och åkte ut till Rita. Han tänkte kanske "nu kommer stackars Ami sitta hemma och känna sig övergiven". Hur trovärdigt är det? Brukar Rickard känna sig övergiven när Ami är borta, eller tycker han det är skönt med en soft hemmakväll, och kul när Ami komer tillbaka och är glad över det trevliga mötet hon just haft? När han besökt Rita, brukar Ami efteråt bete sig som om hon satt hemma och var ledsen? Vilka andra tankar hade Rickard kunnat tänka i situationen? Kanske till exempel "Ami kommer att vara glad för min skull"? Hur trovärdig är den tanken? Hur trovärdig är första tanken på övergiven Ami nu, när man tänkt genom alla omständigheter?

Precis som de flesta andra växte Rickard upp i en miljö där monogami anses vara det enda passande om man ska vara i en relation, annars kan man ju vara singel. Rickards kan innerligt vilja leva i öppet förhållande, samtidigt som det ligger i konflikt med föreställningar om att vara en god partner. En psykolog kan hjälpa honom att jobba med det.

Acceptera och stå ut

Nu ska vi gå tredje vågen på Glenn. Glenn känner svartsjuka, och undrar om det inte betyder att man får ge upp idén på öppen relation. Kanske, det få Glenn själv avgöra, men man kan börja med att försöka se på vad svartsjuka är. Svartsjuka är en känsla. En riktigt jobbig känsla, visst, men ändå en känsla. Den får finnas, men man måste inte låta den styra ens liv om man inte väljer det.

Det finns mycket smärta i livet, och människan gör sitt bästa för att få bort den. Det är ju jobbigt när det gör ont. Många gånger lyckas man få bort det onda, men ett helt smärtfritt liv är en omöjlighet. Människan som misslyckats med att få bort smärtan försöker kanske låtsas om att smärtan inte finns, men det har ofta en omvänd effekt. Ju mer man försöker att inte tänka på någontign desto mer tänker man på det. Återstår då att acceptera.

En terapeut kan hjälpa Glenn att plocka fram svartsjukan, observera den och hälsa den välkommen. Det låter flummigt, men det finns många konkreta övningar man kan göra för att lära sig att umgås med sina negativa känslor. Om man alltid kämpat emot eller skjutit undan jobbiga känslor har man lärt sig att de är farliga, och ju mer man stannar i känslan desto mer lär man sig att känslan kan vara jobbig, men den är inte farlig. Man lär sig att man kan vara medveten om sina känslor utan att behöva agera på dem. Man lär sig att svartsjukan kan finnas med, men man behöver inte ge den all uppmärksamhet.

Glenn kan lära sig att svartsjuka kan komma på besök i en relation utan att relationen behöver vara dödsdömd. Glenn kommer fortfarande kunna välja att avsluta relationen eller stänga den igen, men nu kommer det kommer vara Glenns beslut och inte ett argt litet grönt monsters.

***

I nästa avsnitt - hur kan en terapeut hjälpa en att komma ut?

* Förlåt, det gör ont att skriva så. Jag vet ju att "österländsk filosofi" är ett brett begrepp och att det som heter "mindfulness" en gång kanske varit Buddhism, men numera är ett trendord på engelska. Jag gillar tankarna i sig, men efter fem års psykutbildning är jag urless på den vårdslösa västerländska exotismen. Så.

***

Om någon missat - fram till på tisdag får man hemskt gärna bidra till tema Smärta på Vecka 6 !

Gynakuten monogatari

Sådär lagom till att jag är klar med exjobbet (mer info här) har jag fått tid på Danderyds gynmottagning. Danderyd är för svenskor med vulvasmärtor ungefär vad SF-bok var för mangakids på min tid, eller vad Rummet är för dem som tar sig till Zonen. Det gemensamma: magiskt skimmer, man vill dit, hyfsat ouppnåerligt. Men så har jag fått tid, och besökt idag. Tänkte blogga lite om mina vårderfarenheter i samband med de hära underlivssmärtorna jag har.

Bakgrund till underlivssmärtor, förresten: fick dem plötsligt, över en natt, förra sommaren. Har sedan dess varierat i olika former - klåda, torrhet, penetrationssmärtor, smärtor i urinblåsan och att det svider som fan att kissa, brännande och svidande känsla typ överallt. Haft svårt att träna och dansa, har knappt haft byxor på mig sedan början av sommaren, ångest, relationstjafs, tappat sexlusten, spänningsproblem, sömnproblem. Kortfattat. Sedan utbrottet har jag varit hos gynvården typ.... ett dussintal gånger? Fem akutbesök hos gyn. Flera besök utomlands, av olika anledningar.

Augusti 2010

Jag skulle ändå till pappa i Ryssland, och han är läkare och dessutom sån där människa som Känner Alla i stan. Därför fick jag komma till bra klinik, där pappas sambo brukade jobba. Det som utspelar sig är en ganska rolig familjefars med läkarfamilj som konstant för alla samtal över huvudet på mig (som är såklart jättesmart, men inte läkare, så då ska man förstås inte försöka förklara nåt utan bara ge piller).

Höjdpunkten, förresten. Det är första dagen jag är där, jag har inte sett pappa på tre år, vi åker till kliniken direkt från flygplatsen. Jag får tack och lov göra själva undersökningen utan pappa och hans sambo i rummet, men pappa ber gynekologen att göra två ex av nåt prov man ska kolla i mikroskop. Sedan tar han ett av glasen, stoppar i bröstfickan, och vi åker till farmor. Henne hade jag inte träffat sedan jag var femton. Pappa överlämnar glaset till henne och ber henne att kolla det på jobbet (hon är labbmänniska) för att se om jag har nå könis.

Min pappas familj är inte sådär härligt öppna med allt. De behärskar bara konsten att prata om elefanter i rummet som om elefanterna inte var i rummet och inte hörde vad som sades.

I slutändan hittades inget ordentligt. Jag fick ändå tre sorts mördarpiller som gjorde att all min bakterieflora var sönderdängd resten av resan.

September 2010

Rent tekniskt borde jag inte flängt utomlands, eller på akuter. Rent tekniskt borde jag haft en egen gyn. Men var hittar man dem? När jag första gången uppsökte en gynekolog i Sverige (ungefär ett år sedan nu) var det en gyn jag fick tips om. Han var för all del trevlig. Tyvärr hörde människan inte så bra, vilket minst sagt försvårade kommunikationen. Jag har ju dessutom gjort psykpraktik på rehab för människor med hörselförändringar, så jag kan en massa knep för hur man pratar med folk med nedsatt hörsel. Han verkade dock vara i det stadiet där man låtsas som att man visst hör, och inte riktigt har lärt sig knepen. Så han försökte konversera med mig medan han gynkollade mig. Nedsatt hörsel-tips: se folk i ansiktet när de pratar. Då får man stöd av läpprörelserna och missar inte var tredje ord personen försöker säga. Då hör man inte att jag har pojkvän i Ryssland, t ex.

Läkaren hittade ingenting men gav mig fyra recept på Flagyl. In case. Utan att förklara vad Flagyl kan vara bra för och att man ska behandla partner. Långt senare insåg jag att jag även hade fått motsvarande Flagyl i Ryssland. Men det hade jag inte koll på då. Då gav pappa mig piller och när jag tvingade honom att förklara vad de var bra för sa han typ "det här är ett antibiotikum, det här är tyyyp antibiotikum fast mot andra småliv som är anaeroba".

Hösten-vintern 2010-11

Tog ut spiralen. Gynakut tre gånger. Andra gången på Huddinge, där läkaren stirrade på mig och sa "vad gör du här?" när jag beskrivit besvären. Enda gången jag gråtit hos läkare. Hon undersökte mig aldrig, men lovade att skriva remiss till Danderyds vulvaklinik.

Jag väntade på remissen. Sex veckor efter besöket ringde jag och kollade upp det. Nej, inget remiss skickats. Nej, mitt besök står inte i journalen.

Samtidigt får jag konstanta smärtor i urinblåsan i typ en månad. Går till vårdcentralen. De gör den där fina dansen när de är asentusiastiska till att börja med, så man vågar hoppas. Sen hittar de ingenting och kommer inte ens på tanken att remittera någon med urinvägsbesvär till typ urolog. Däremot hittar de att jag har järnbrist (som jag haft i minst tio år) och blir jätteintresserade av att behandla det.

Jag säger att det gör ont i urinröret. Läkaren svarar "det är inte cancer". Ja, jo, men det gör fortfarande ont. Läkaren säger att hon inte vet vad det är.

Våren 2011

Deltar i studie om underlivssvamp. Är hyyyfsat frisk. Sätter in spiral eftersom det blev inte ett dyft bättre av att den vart ute.

Sommaren 2011 (Lettland)

Får ont i urinblåsan igen. Ringer privata uroligmottagningar. De har tider i september. Packar väskan och drar till Lettland på obestämd tid eftersom en släkting hade bra urolog där. Kommer sista dagen innan kliniken sommarstänger. Får ingen ordentlig undersökning pga tidsbrist, däremot jättetrevligt bemötande. Urologen ringer direkt från rummet till en gynekolog och förklarar ärendet, så jag kan bli undersökt ett par dagar senare. Han har hypoteser. Han är helt på att urinvägstjafs och fittjafs kan hänga ihop. Undersöks två dagar senare av trevlig gyn, får mediciner. Pajar bakteriefloror härifrån till Kina och kompenserar med yoghurtpiller gjorda på fabrik i min hemstad. Båda läkarna överens om att även min partner ska behandlas. Jag får komma på återbesök.

Sommaren 2011 (Sverige)

Fast gyn i Lettland verkade tycka det var okej känner jag att jag vill ta ut spiralen. Det är lite smärtor i den trakten som gör att jag tänker att det nog är bäst att ta ut eländet och låta allt läka ihop. Går till gynakuten för det var helg typ. Läkaren är jättetrevlig, men säger att hon mest jobbar med förlossningar. Tycker livmodern ser bra ut och jag kan behålla spiralen, det blir mer trassel att ta ut den. Jag ska också lämna urinprov dagen efter.

Går hem nöjd med trevligt bemötande. Dagen efter visar det sig att de skickat remissen till labbet fel.

Två veckor senare krånglar spiralen igen. Tar mig till akuten igen. Manlig gynekolog, enda gången under mina äventyr (senare uppdatering: nej, inte alls, han som inte hörde bra var också man. Det var inget.). Han tycker väl inte heller att spiralen ser dålig ut, men håller med om att det är rationellt att ta ut. Säger också att jag verkligen bör uppsöka gyn om det inte blir bättre inom en menscykel.

Augusti 2011

Känner att nänujävlar ska jag till Danderyd. Måste ha remiss. Vårdcentralen hänvisar till gyn. Får panik eftersom det brukar vara två månaders väntetider såhär års. Alltså, först väntetid till gyn för att få remiss till Danderyd, sedan väntetid för att komma till Danderyd. Hört skräckhistorier om halvårsväntetider. Genom Vårdguidens kölängdsfunktion och en massa tur får tid dagen efter. Mål: få remiss till urolog och till Danderyd.

Träffar trevlig gyn som raskt konstaterar att det inte är nåt fel på mig. Hon lovar remiss till Danderyd. Vi bestämmer också att jag ska få remiss till cystoskopi - om det visar sig att jag inte har nån urinvägsinfektion, vilket ska avgöras med ett prov jag lämnar. Lämnar prov. Får tid på Danderyd. Ringer om remiss på cystoskopi. Har jag fått det? Nej. Förklarar länge för växeln vad dealen gäller, eftersom de verkar tycka jag borde vara nöjd med Danderydsremissen. Får telefontid hos läkaren. Påminner henne. Lyckas få remiss.

Idag 2011

Fin läkare, lyssnar på min osammanhängande historia. Ställer snälla frågor. Böjar fiska efter vestibulit. Ja ba "psykstudent exjobb om vestibulit". Nu trodde jag inte att jag hade just det, och det hade jag inte när vi kollade, men det var första gången någon kollade mig för sådant. Och jag hade nog fortsatt vara okollad om jag inte specifikt hade bett om remiss till vestibulithimlen. Jag känner mig som enda människan i världen som önskar hon hade vestibulit för det vet jag ju vad det är, och det vet jag kan behandlas. Vad sjutton jag har är oklart, men nu är jag i alla fall inne i systemet. Jag ska, till exempel kallas tillbaka.

För övrigt var den här läkaren den första som hittat var det gjort ont. Jag har ju vetat det länge, och försökt förklara för alla som kört upp fingrar i mig. Och det är inte ens svårt att hitta. Men hon var den första som faktiskt verkligen lyssnade och letade, och hittade. Och det var inte direkt skönt, men jag kände sig hörd, onekligen.

Lösa tankar i allmänhet

För det första - asså fatta skriva akademisk uppsats om skumma fittsmärtor när man själv sitter med just såna. Dessutom psykosomatiska, så man får ju ångest av att läsa artiklarna och intervjuerna, och ännu mer ont av ångesten.

För det andra. Asså. Jag vet inte vad man ska säga till gynekologer när de frågar om man har ont. För de gör ju saker som man skulle få ont av även om man var frisk kontroll. Typ en gång blev jag ultraljudad (man blir det med stav inifrån som standard på gynkoll, inte med grej på magen som i film om gravida människor) och sade att nu gjorde det minsann ont. Och gyn ba "ja, men nu trycker jag mot din äggstock, det är typ som att slå en kille på pungen". Jaha. Ja. Men om du petar på mig så det gör ont, varför frågar du dåååå?!

Eller typ idag, när gyn penslade på vinäger och sen gnuggade. Gör det ont? Ja för fan! Är det oväntat? Inte särskilt, va. Jag föreslog för frisk manlig chattkamrat att han skulle tänka sig att nån penslar vinäger på hans ollon och sen gnuggar. Han tyckte visst inte det lät som nåt trevligt. Jag fattar ju att läkaren vill se om det gör alldeles extra ont, men när vet jag att det gör mer ont än normalt om man häller vinäger och sen gnuggar?

Det här har alltså ingenting med dåliga eller bra gynekologer att göra. Även de som bemöter en hur fint som helst gör saker som uppenbart gör ont och sen frågar om det. Konstigt folk, läkarna.

Uppsatsseminarium för mitt exjobb

Jo, jag tänkte bara säga att min examensuppsats är inskickad till examinator och opponent. Titeln blev "Att leva med vestibulit - en kvalitativ studie".

Seminariet är torsdagen 22 september, klockan 13:15-14:45. Om någon vill komma och lyssna är det i konferensrum 357, Frescati Hagväg 14. Annars kommer jag länka till uppsatsen i bloggen när den finns uppe i uppsatsdatabasen.

Efter seminariet är det kaka och bobbel i Sqrubben, för dem som vill/är PQ:are/ råkar vara där/ bryr sig/ är vänner och bekanta.

KBT & poly III

Tidigare delar: KBT och poly I, KBT & poly II.

Polyfolk verkar vara ungefär som alla andra på de flesta sätt. Det finns dock lite riskfaktorer med att leva poly idag. Riskfaktor innebär inte att alla som är poly får problem med just detta, men är man lite ängslig av sig till att börja med är det inte orimligt att man oroar sig mycket när det dessutom finns någonting att oroa sig över.

Förhöjd risk för social fobi

Många av tankarna i den här inläggsserien kommer från en bok som handlar om KBT för HBT-personer. Jag tror att det finns en del likheter. En tanke jag tyckte var bra är att vissa egenheter som i populationen i stort är symptom kan för vissa personer vara väldigt befogade. Ett exempel var att personer med social fobi ofta oroar sig för att bli utstirrade, att folk diskuterar en bakom ryggen på en. Ett lite elakt sätt att uttrycka det på är att man inbillar sig att folk bryr sig om en betydligt mer än vad folk i allmänhet gör. I meningen att folk som i kollegor inte bryr sig om att analysera varje liten detalj på en för att märka att ens händer skakar när man redovisar avdelningens kvartalsresultat. Kollegorna tittar nog mest på powerpointen, dricker kaffe och längtar hem.

De flesta som tänker "alla stirrar när jag går i korridoren" överdriver. Är man enda gayeleven i sin high school så är det väldigt möjligt att tanken speglar verkligheten. Och är man öppet poly i ett sammanhang där det ses som väldigt avvikande är det realistiskt att tro att omgivningen skvallrar om en. Hånglar man med någon på en fest fast folk vet att man har sambo hemma är det rimligt att tro att det blir fler reaktioner än om folk visste att man är singel. Om man jobbar med behandling är det viktigt att inte glömma att samma handling kan i olika situationer vara funktionell och helt fel, samma farhågor vara realistiska för en person och fullständigt överdrivna för en annan. Så skulle en polyperson kunna uppvisa symptom för social fobi, men symptomen skulle kunna vara en adekvat reaktion på verkligheten.

Sen är det ju så att mycket socialt smörjmedel människor emellan handlar om relationer. Man pratar lite om familjen, hur det går för barnen, vad man gjorde i helgen. Vill man inte klättra upp på barrikaderna och dra uppmärksamhet till sig kan det vara knepigt läge om man inte lever i monogam tvåsamhet. Även om reaktionerna är positiva så sticker man ut. Det vill inte alla göra alltid. Så man undviker vissa ämne, formulerar om, drar vita lögner... och i värsta fall får sån ångest av att ständigt vara på sin vakt att man helt börjar undvika sådana situationer.

Förhöjd risk för oro

Många människor känner att det är viktigt att hitta kärleken, ha partner, bilda familj. Personer som vill leva poly är inget undantag där, samtidigt som de är relativt ovanliga. Därför är det inte så konstigt om man oroar sig över att personer man förälskar sig i inte kommer vilja ha relationer med en då de sannolikt vill vara monogama.

Hur kommer en familj ta det? Eller ens vänner? Eller de på jobbet? Tänk om grannarna misstänker något? Det är ju inte så att dessa orospunkter är helt obefogade, en hel del sociala relationer kan drabbas negativt när det uppdagas att någon är avvikande. Vissa har man kanske råd att förlora, andra vill man behålla nästan till vilket pris som helst.

Att ses som dålig förälder är minst sagt otrevligt. Vad värre är kan det kosta en barnet, om man anses vara dålig förälder i en vårdnadstvist. Och även utan vårdnadsvist kan man oroa sig för att någon omtänksam granne får för sig att småbarn inte ska leva mitt i en orgie och skickar socialen på familjen. Man vill kunna leva som man vill, samtidigt som man inte vill att det ska få konsekvenser för ens rätt till sina barn. Självklart kan det vara ett orosmoment.

När homoäktenskap blev lagliga i Sverige stod det "nu är all kärlek laglig, nu får alla gifta sig" i tidningarna, och polykretsarna suckade. Man får bara vara gift med en person åt gången. Man får ha romantiska trolovningsceremonier med hur många som helst, men de juridiska ramarna kan bara gälla par. Det kan finnas en hel del att oroa sig över där.

Garderoben

Det finns forskning som pekar på negativa konsekvenser av att sitta i garderoben. Kanske föga förvånande att man mår psykiskt dålig av att vara rädd att bli outad, behöva ljuga för människor man bryr sig om och inte kunna leva livet som man vill.

Terapeutens bemötande

Kan man som polyperson känna sig trygg med att ens terapeut kommer kunna hantera ens relationssyn väl? Många polypersoner undviker att berätta om sina relationsformer för terapeuten. Inte obefogat - många terapeuter har fördomar om poly och ser själva flersamheten som ett problem att arbeta med. I en studie jag sett har en tredjedel av terapeuterna ansett att personer som lever poly har personlighetsstörningar, och 9-17% av terapeuterna skulle använda sina terapeutiska förmågor till att få klienterna att stänga sina öppna äktenskap. Det finns fler studier med liknande resultat. Även om de är från 1970-80-talet finns det fog att tro att även terapeuter i dagens Sverige kan bära på negativa uppfattningar om poly.

Det kan leda till sämre vård på flera sätt. Samtalsterapi är i hlg grad beroende av öppenhet och ärlighet - om terapeuten uttalar sig negativt om ens kärleksliv blir man kanske inte så pigg på att avslöja mer. Och om klienten söker för depression kommer depressionen sannolikt inte botas av att terapeuten flyttar fokus till att bekämpa närhetsfobin som klienten ju uppenbarligen måste bära på.

...

I nästa avsnitt: Vad kan terapeuten hjälpa med? Var hittar man andra prickiga kaniner? Polymänniskor växte upp med samma prinsessagor som alla andra! Tankeläsning! Annat!