lördag, april 11, 2015

Tanja som bråkar, vi har alla stegen.

Jag har just nu hamnat i två pågående parallella processer som handlar om hur jag ställer till med bråk. Jag kom på att det faktiskt alltid finns ett mönster. Här är manualen till hur jag bråkar, steg för steg. Ni kan hädanefter underlätta för mig genom att lägga er platta vid punkt 6.

1) Tanja känner obehag.

2) Tanja zoomar ut och analyserar obehaget, inser att det inte rör sig om enskild händelse eller missförstånd, utan ett mer omfattande mönster.

3) Tanja försöker ordna upp obehagliga mönstret genom att påpeka det på icke-provokativa sätt, eller med konstruktiva förslag. Det funkar inte.

4) Tanja upprepar 3 tills hon lackar.

5) Tanja lägger ner tid och arbete på att samla in information för att bygga sitt case. Det kan innebära att prata med andra, transkribera ljud, läsa genom mailtrådar.

6) Tanja skriver en genomtänkt, mestadels vänlig, välunderbyggd text som riktas till personen som Tanja anser är ansvarig för det obehagliga mönstret. Vi borde ha ett kodnamn för personen, och det namnet borde vara Du Är Fukkad, men vi kallar istället henom för Elektron.

7) Elektron svarar med att inte alls ta till sig, vara otrevlig, och försöka vifta bort problemet.

8) Nu är det verkligen läge att kalla Elektron för Du Är Fukkad. Tanja går in i pitbulläge. Det innebär att Tanja tar sin redan befintliga information, samlar in mer information, och har dessutom ytterligare tyngd i Elektrons otrevliga svar i 7.

9) Tanja skriver ny text till personen, nu med mindre fluff. Dock fortfarande med fluff och diplomati, för Tanja vill inte ge Elektron dirt på henne. (Paradexempel på fall där det tydligt framkommer att jag kan underbygga det jag säger)

10) Elektron är skitsur på Tanja, säger att Tanja är otrevlig.

11) Tanja köper detta rakt av. Tänker "jamen jag är otrevlig, men nån måste ju vara en bitch också, det går ju inte att ordna saker som trevlig". Har dåligt samvete. Gnuggar in "otrevlig" djupare in i sin självbild. Tänker "jag är född bad cop". Tänker "jag var säkert för hård mot Elektron i 6". Pratar med kompisar om att buuuu, jobbigt att vara otrevlig. Men man måste ju liksom. Någon måste. Och ingen annan gör det, så Tanja måste.

12) Tanja läser sin originaltext och häpnar över hur hon är diplomatin mafakking själv i den. Men att Elektron ändå svarar taskigt, säger att Tanja är otrevlig och har attitydproblem. Detta dessutom efter att Tanja påpekat saker på ett väldigt trevligt sätt utan resultat.

13) Tanja blir lack på allt. Frustrerad över att hon återigen själv trodde att hon var otrevlig. Förbannar denna värld. Pratar uppgivet med vänner. Fortsätter hantera Elektron tills nån form av tillfredställande lösning uppnåtts, eller åtminstone tills denna Elektron ber om ursäkt för att ha behandlat Tanja illa.

14) Tanjas bitchrykte stärks för att eh klart att en brud som bråkar är otrevlig.

Så vad vill jag ha sagt? Ett, om jag nånsin utövar punkt 6 mot dig, så kan du underlätta ditt och mitt liv enormt genom att bara lägga dig platt och hålla med. Jag kan häva ur mig saker i affekt, men skriver jag nåt som ser genomtänkt ut (eller pratar på det sättet) så har jag tänkt genom det hundra varv, kollat med kompisar, och har ett fett case.

Två. Jag är så jäkla trött på den här dansen jag gör med 10, 11 och 12. Samma jävla fälla gång på gång. Varför vill jag så gärna tro att jag är otrevlig? Jag gör det så lätt för Elektron, när jag borde vara trygg i att jag inte är otrevlig när jag faktiskt kommer med relevant kritik.

Jag vet ju i alla fall att jag kommer gå vidare fast jag ärligt tror att jag är ett taskigt as, om jag tycker ämnet är viktigt (och har jag gjort 1-6 så tycker jag det). Men jag tänker på alla andra som försöker prata om mönster som inte är okej, och som backar vid 7, ber om ursäkt för att de finns, och känner sig som skurken.

De som vinner är ju de som upprätthåller det kassa mönstret, slipper all kritik, och kan dessutom framstå som offer för att nån var dum och otrevlig mot dem. Kul.

Jag tänker att om jag bloggar det här så kommer jag ha lättare att nästa gång minnas att inte svälja betet att se mig som otrevlig. Jag har inga problem med att vara det, men jag vill gärna ha en realistisk självbild förankrad i mitt faktiskt beteende.

tisdag, mars 31, 2015

Din perfekta matchning är förstås inte DIN perfekta matchning



Er som pratar om perfekta pusselbitar vill jag tillägna denna bit av att pusselbitar generellt inte är naturligt monogama.

Jag pratade nyligen med en person som sade sig vara monogam om hur hen kom på att hen var monogam. Det blev ett intressant samtal (eller ja, man kan också uttrycka det som att det blev ett underhållande korsförhör) och personen sade efter en stund att hen ändå tänkte att om man träffade någon som passade en perfekt så skulle man inte vilja vara med någon annan.

Jag svarade då att jag nyligen träffat en person som jag faktiskt verkligen passar väldigt bra ihop med. Och en av sakerna som passar ihop är att båda också vill vara med andra.

Snacket om att man bara inte träffat den rätta än är förstås inte begränsat till ickemonogama. Väldigt många personer som undviker något kön i sitt dejtande får höra att de inte mött den rätta personen av det könet än. Personer som är asexuella får nog höra ungefär motsvarande, lika som personer som inte vill gifta sig i kulturer där giftas är norm.
 
Men jag pratar om icke-monogami för att det är min grej. Och för att det är jag som möter just de här idéerna om att personen som skulle vara helt rätt för mig är en person som är helt rätt för någon annan än mig. För de gångerna jag faktiskt träffat personer som har varit förvånansvärt bra matchningar med mig har det rört sig om personer som även matchade ifråga om att inte önska monorelation.
 
Det här utgår ju såklart från iden om att alla vill innerst inte vill ha en heteromonogam samboenderelation. Och de som inte vill det har bara misslyckats eller inte fått chansen. För givetvis borde man, vid åsynen av den rätta, genast ta chansen att omöjliggöra massor av andra relationer. Att man inte tagit den chansen är beror helt enkelt på att man inte haft turen att få den.
 
Och ni som frågar vad icke-monogama ska göra om de träffar nån de vill ingå monorelation med. Tänk istället på vad monogama ska göra om de får upp intresse för nån annan än sin monopartner. För det är faktiskt ett mycket mer realistiskt scenario.

tisdag, mars 03, 2015

Tillåta partnern att ligga med andra

Har stött på ett inlägg om att vara den med mindre sexlust, husfridssex, och att ställa upp eller känna skuld. Inget särskilt med just det inlägget, eller inlägget den länkar till, men lyfter fram en grej som jag ofta märker i liknande sammanhang. Jag snackar om detta:

Cissi skriver att hon inte tycker man har någon sexplikt, men undrar samtidigt om man inte har ett slags ansvar och om man inte klarar av att möta sin partner sexuellt…. bör man kanske tillåta partnern att ligga med andra istället då? [originalets fetmarkering] (om man är monogam)

Det här är ju ett av få tillfällen där man i den generella monogama diskursen nämner möjligheten, och det blir så off... För på nåt sätt utgår man plötsligt från underliga premisser. Exempelvis detta att den partnern som har mer lust skulle vilja ligga med andra. Med hela snacket om att "låta" sin partner ligga med andra så låter det ju rätt mycket som att partnern låter bli för att hen inte får. Så mycket för "monogami handlar om att ömsesidigt vilja bara vara med varann".

Ja, och sen är det nån sorts syn på sex som likvärdig aktivitet lite oavsett vem man har det med. Liksom, jaha, okej, du vill ha fem enheter sex och jag kan bara ge dig två. Gå och hämta ut tre enheter sex nån annanstans. Okej? Okej. Alla nöjda?

Dessutom, alltså helt ärligt. Dessa med att sakna sexlust är ju rätt partnerbundet. Att man inte vill ligga med sin monoperson kan ju betyda att man inte vill ligga med just sin monoperson. Så det vore ju kanske vettigt att öppna upp för den med mindre lust. Eller vettigt och vettigt, det är ju i alla fall minst lika logiskt.

Och som icke-monogam blir jag förstås sådär jaa roligt! Kul att mitt sätt att ordna relationer på ses som en lösning på ett problem. Också nice att få frågor typ "varför ligger du med andra, är det för att din kille är dålig i sängen?". Bygger ju på samma idé om icke-monogami som lösning på monogama problem, när man har misslyckats med monogami. En sista utväg. Vore ju nåt om jag började ta upp monogami som en sista utväg i relationer. Okej, du och dina partners bråkar så ofta att ni tror ni kommer göra slut? Testa att dumpa alla partners utom en, få den att dumpa alla sina partners, det kanske hjälper?

Alltså, jag är helt för att icke-monogami kan vara sjukt användbart vid skillnad i sexlust. Men av såååå många olika anledningar tycker jag att det blir rätt kasst att det här sammanhanget är ca enda där man nämner icke-monogami som en möjlighet i annars mononormativa kontexter.

fredag, februari 27, 2015

Work is a four letter word, so is Grey


I Grey Enterprises är vi team players. 



Det finns egentligen två infallsvinklar på 50 Shades som jag tycker överhuvudtaget är intressanta. Och ingen av dem är 50 Shades Är Dålig BDSM eller 50 ShadesVisar Inte Romantisk Relation Utan En Misshandelsrelation. Den ena vinkeln har jag tagit upp. Den andra vinkeln har kodnamnet Arbetslinjen.

I ett annat universum snubblar Ana in till en jobbintervju. I ett annat universum är kontraktet efteråt inga konstigheter.

Arbetsgivare har ett maktövertag över oss, för vi är beroende av dem.

Arbetsgivare kan ge dig laptops och telefoner, så att man blir nåbar överallt, alltid.

Arbetsgivare tvingar dig inte att jobba övertid. Men de vill att du ställer upp. Nej, såklart behöver du inte ta extrapasset om en timme. Men du vet att gör du det inte så blir det kanske inga pass alls.

Arbetsgivare vill veta om dina reproduktionsplaner. Ska du skaffa barn? Tänker du ta ut ledighet?

Arbetsgivare vill bestämma vilken sorts person du är.

Arbetsgivare vill att du ska vara social med andra på jobbet. Både under arbetstid och efter.

Arbetsgivare vill att du reser i jobbet, obetalt, men det är ju så kul att se nya städer eller länder!

Arbetsgivare vill att du slutar röka. Arbetsgivare vill att du tränar. Arbetsgivare vill att du ska bära stegräknare och tävla mot andra avdelningar. Arbetsgivare vill att du är smal.

Arbetsgivare har idéer om vad som är lämpligt för dig att göra på din fritid.

Arbetsgivare googlar dig när du sover.

Arbetsgivare vill att du ska tro att du är ett personligt varumärke.

Arbetsgivare vill att du ska bli en del av arbetets varumärke.

Arbetsgivare vill att du kallar dem arbetsgivare trots att det är du som arbetar. Arbetsgivare vill att du ska känna att de är generösa när de bjuder på tårta, fest, eller resa, trots att det är ditt arbete som tjänade in pengarna.

För tillfället är det mitt största ideologiska engagemang, detta med arbete och hur nån har lurat i oss att det är nåt vi ska vara glada över. Inför EU-valet lackade jag på att alla partier utlovade "fler jobb" som om jobb var nåt positivt. Senaste SOLO har en artikel om att för många selfies på sociala media kan skada din karriär, likaså bakisbilder eller partybilder. Det ifrågasätts inte alls. Det ifrågasätts inte att man måste justera sig ständigt för att ses som anställningsbar. Det här finns både i skitjobb och fina åtråvärda jobb. De åtråvärda jobben är förstås bättre, mindre slitiga och mer ekonomiskt gynnsamma, men där finns det än mer av en ideologi om att du ska vilja vara en person som jobbar 60 timmars veckor och är beredd att vara ditt företags ansikte utåt. Att du ska tacka efter varje piskrapp.

Och alla förväntas tycka att det bästa du kan göra i ditt liv är att skriva på det där kontraktet.

tisdag, februari 24, 2015

Femtio nyanser av dubbelmoral i Sydsvenskan

Vet ni vad världen behövde? Fler tyckartexter om 50 Shades of Grey! Därför har jag skrivit en text om att 50 Shades inte är riktig BDSM... skoja ba. Nej, jag har förstås skrivit att 50 Shades inte är romantiskt för att stalking inte är romantik... haha skoja igen. Här är min text i Sydsvenskan. Och klistrar även in här. Jag hade begränsning på tecken, hade annars varit mer nyanserad, förstås.


 <- br="" och="" psykolog="" sexologistudent="" yo="">

När filmversionen av ”Femtio nyanser av honom” nu går på biograferna passar många på att förfasa sig. Det är inte riktig bdsm. Människor kan få felaktiga idéer om vad en bra relation är. Christian Grey är en obehaglig stalker. ”Femtio nyanser” är ett bekvämt verk att fördöma, för att om man gör det så slipper man tänka på att det vi fördömer i den boken är det vi hyllar i vanliga fall.

Om man tänker efter är det mesta som vanligen klassas som romantiskt femtio nyanser av problem. Vad är det då som är fel med just ”Femtio nyanser av honom”?

Är problemet att Grey förföljer Ana? Att han bryter sig in i hennes lägenhet? Tänk nu på alla filmer du sett där förälskade personer har dykt upp på oväntade ställen (arbetet, flygplatsen, bokcirkeln), och detta ledde till omedelbart besvarad kärlek och att paret levde lyckliga i alla sina dagar.

Är problemet att Grey överrumplar Ana? Alla ”clickbait”-sidor med självaktning huserar minst fem videoklipp på storartade, överraskande frierier. Mycket romantiskt.

Är problemet att Grey tar till drastiska medel? I ”The Dark Knight Rises” begår Bruce Wayne en hel del våldsamma dumheter för att rädda en kvinna han legat med en gång. Jag har än så länge aldrig hört någon kritisera det upplägget för att förmedla felaktiga idéer om romantik, trots att det är vanligt i manliga filmer om coolt våld.

Är problemet att Grey ger Ana dyra gåvor som hon inte har bett om? Behöver jag ens kommentera hur detta är skolboksexempel på romantiskt beteende? Eller är parets ekonomiska ojämlikhet problemet? För just denna systematiska ojämvikt i heterorelationer – att mannen tjänar väsentligt mer än kvinnan – är vanlig, och ett mycket större problem i verkligheten än i ett skönlitterärt verk.

Är problemet att Grey är äldre än Ana? Han är 27, hon är 21. Skillnaden är verkligen inte anmärkningsvärd. I genomsnitt är män som gifter sig för första gången fyra år äldre än kvinnor som gifter sig för första gången.

Är problemet att Grey vill äga Ana? Det anses väldigt romantiskt att bestämma över vad ens partner får eller inte får göra med sin kropp, ett fenomen känt som monogami.

Är problemet att Grey vill att Ana skriver på ett kontrakt? Har ni ens hört talas om äktenskap? Sambolagar? Eller helt vanliga outtalade kontrakt som ingår i vara ihop? Grey har åtminstone vett att inhämta informerat samtycke.

Eller är problemet att Ana känner sig pressad till detta samtycke? Vänligen förklara hur det skiljer sig från all annan romantik i all annan popkultur. Eller från verkligheten.

”Femtio nyanser” är en tacksam måltavla. Man kan förfasa sig över den, känna sig lite duktig för att man genomskådade ett samhällsfenomen, och hävda att det verket beskriver inte är något romantiskt utan något osunt.

Men sluta för guds skull inte analysen där.

Att ”Femtio nyanser” är en så ömmande punkt i kulturlivet är inte för att den går på tvärs med våra föreställningar om vad som är fint i parrelationer, utan för att den så tydligt visar på att vår bild av relationer är 50 nyanser av problem.

Det ”Femtio nyanser” framför allt kommer leda till är att personer har mer – och kanske roligare – sex. Vill man kämpa mot att stalkning, utpressning och maktövertag ses som romantik är ”50 nyanser” ens minsta problem.

*Måste bara berätta om bilden. Skulle ha samtal m chef kl 11, och var rätt inställd på att inte få fortsätta mitt vick. Skulle ta selfie för pressbild strax innan tio ("de sa vit bakgrund.. vad är vitt? en whiteboard!" #psykolol) och så knackade chefen på och kom in innan jag sagt att hen fick, och tyckte vi skulle ha samtalet då. Jag sa till henom att jag inte sa att hen fick komma in. Sen sa jag att kommer strax. Postade iväg den minst orimliga selfien. Gick till chefen. Tokägde en tête-à-tête i en timme. Fick behålla jobbet. Tänker att många nog skulle kunna anse att rosa läppstift och blomma i håret påverkar ens grad av badass i jobbsamtal. Lol heller.

måndag, februari 23, 2015

Krigsmålning

Nu kör jag hemmaträningspass och tänkte att jag kunde blogga i pauserna. Att jag skriver om just detta är relevant, för det jag ville blogga om är skönhet. Det kommer anknyta till det jag tidigare skrivit om skönhet som aktiv handling, skönhet som vapen, och att som kvinna behöva vara uppenbart otrevlig för att bli hörd.

Jag tänker att kvinnor snyggörande av sig själva nästan alltid kopplas till att de försöker göra sig mer attraktiva på sexuella sätt. Och visst, när jag gör mig snygg är det en faktor. Men jag tycker vi bör prata ännu mer och ännu tydligare om att snygghet gör det lättare att synas och höras överhuvudtaget. I alla frågor, ungefär. Till och med ofta i frågor om att man borde få vara ful. Jag gör mig snygg för då kan jag åstadkomma samma saker som jag åstadkommer genom att vara otrevlig, minus det negativa.

Vad vill jag? Egentligen mest vill jag leva ett kul liv. Det inbegriper också sådant som att jag vill bli tagen på allvar. Hörd. Blivit tagen hänsyn till. Lite jävla respekt, helt enkelt. Liksom, vänligt intresserat bemötande som grund. Jag kan få en hel av det här genom att bråka. Säga ifrån och så. Mer då ses jag också som otrevlig, sur, bitchig och bråkig.

Men ett påtagligt behagligare sätt är att vara snygg. Jääävlar bra det funkar. Jag får allt jag annars behöver bråka för, fast utan att nån uppfattar mig som krävande. Folk uppfattar bara att de vill ge mig uppmärksamhet, intresse, tid, jobb. Folk uppfattar liksom bara som att det är en naturlig del av världen att se till att jag har ett bra liv. Folk uppfattar att de vill läsa mina texter, lyssna på mig, sätta in sig i mitt perspektiv. Åh så jävla skönt!

Så när vissa ställer tramsfrågor om ifall det är värt att hålla på med smink.... när vissa ställer tramsfrågor om för vems skull kvinns rakar benen eller ägnar sig åt andra uppoffringar för att komma närmare konventionell skönhet... När vissa ställer tramsfrågor om varför tjejer satsar på att plocka ögonbrynen och köpa magtröja istället för att satsa på att visa upp hur smarta och intressanta de är... Ja, då kan jag svara detta. Att ja, det är fan värt. Att jag vet att jag är skitsmart och intressant, men jävlar vad människor faktiskt märker det, uppmärksammar det, när jag är snygg.

Och detta att snygg skulle automatiskt kopplas till korkad är ju desinformation av astronomiska mått. För eh ja visst, snygg på fel sätt kommer kopplas till korkad. Men ful på samma fel sätt skulle verkligen ses som ännu mindre smart. Typiskt (och det är ju slutshaming, och klassförakt och allt) brukar man lyfta fram snygg tjej med brun utan sol och stor urringning som "ingen tänker väl att hon är smart". Eh nä, men jämför henne med ful tjej med brun utan sol och urringning. Den första har påtagligt större chans att bli hörd och tagen på allvar. Läs förresten om sexrådgivaren Nagoski som gick ner i vikt inför sitt boksläpp, just för att bli tagen på allvar.

En del tycker jag är oseriös som är psykolog men kan också vara tramsig på bilder på sociala media. När jag lägger ut bilder när jag ser oprofessionell, ung, darling sweetheart ut. Men jag hade setts än mindre kompetent om jag inte gjorde mig snygg. Jag har mycket större spelrum för normbrytande. Jag kommer undan med så stört mycket för att jag gör mig snygg.

Ibland behöver jag bråka. Det är mycket mer ofta än jag vill. Men det hade blivit ännu mer av detta om jag inte hade utseendet som tyst vapen. På det sättet kan jag tänka mig att bilden av den fula arga feministen delvis är förankrad i verkligheten. Jag gick på Pär Ströms pubmöten snyggjord, och jävlar vad alla var vänliga och villiga att prata. Såklart kan det vara en faktor att de såg människan och inte ett kommentarsfält, men jag har mycket goda skäl att tro att mitt fördelaktiga utseende förenklade för mig. Som snygg är det lättare att vara trevlig feminist för då lyssnar folk på en utan att man behöver ryta till. Och ryter man till som snygg så slätas det över välvilligt.

Apropå Ström så var en hel del av kritiken riktad mot honom fokuserad på hans utseende. Det är inte första gången den strategin används, även om det oftare är mot kvinnor. Jag tror verkligen inte att det enbart handlar om att visa att allt ens värde ligger i sexuell attraktionskraft. Jag tror att det finns en mer direkt koppling - är man inte snygg så är man inte trovärdig. I någon fråga.

Jag älskar att bli äldre, men jag är lite orolig för att åldras utseendemässigt. Jag kommer bara bli smartare, roligare. Men kommer jag synas om femton år? Kommer människor faktiskt uppmärksamma mitt intellekt och min personlighet om femton år? Eller kommer jag försvinna? Sluta synas? Sluta höras? Sluta behandlas med respekt? Nu såhär teoretiskt så fattar jag ju att the sättet att få plats och respekt om femton år är att skaffa barn.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Att göra mig snygg är ju ett sätt att hantera en dålig situation, men knappast nåt som förändrar situationen i längden, och för andra. Men samtidigt älskar jag ju hur mycket min snygghet förenklar mitt liv. Jag vet att jag själv lyssnar på andra mer när de ser bra ut. Kollar man till vilka personer jag väljer att vara närmare vän med så... Att bara lyfta fram sitt privilegium, gråta lite skuldtårar, och vilja ha medalj för att man är medveten är ju inte heller en strategi jag vill använda.

Jag vill inte heller köra på att helt sluta uppmärksamma folks utseende, för utseende är kompetens och hobby, och jag vill berömma människor som är kompetenta inom ett gemensamt intresse. Jag har i alla fall de senaste åren mer och mer medvetet försökt att åtminstone i mitt huvud reflektera över hur jag låter offentliga personers utseende påverka min uppfattning om deras kompetens och trovärdighet. Att separera kompetens på att vara snygg och kompetens i andra fält. Det går allt bättre. Jag tänker också mer och mer på rätten att få vara ful. Jag tänker också på att inte skuld- eller skambelägga folk som gör sig snygga. Jag försöker att inte tänka på att optimera mitt utseende i pressbilder på mig själv.

Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med detta. Jag tänker dock att vi måste prata om snygghetens betydelse för ens liv mer. Än så länge tenderar samtalet handla om sexuell attraktionkraft och normer/normbryt. Att hålla sig där är att skrapa på ytan.

fredag, februari 20, 2015

Ickemonogami som feministisk praktik

Sitter på tåg Malmö-Stockholm, ville skriva och frågade Twitter om vad jag borde skriva om. Fanny Åström föreslog ämnet. Jag har tänkt på det på sistone så jag skriver. Åström är för övrigt gud på små träffsäkra skildringar av problem i heteromonogama relationer, så hänvisar till henom för mer.

Först och främst vill jag passa på att inget är så kul för polycommunityt än att prata om exakt vad poly eller relationsanarkism är. Själv säger jag helst att jag inte är monogami, eller typ "jag jobbar inte monogami". För jag är rätt game för olika relationsalternativ så länge jag slipper romantisk och sexuell exklusivitet. Haft rätt definierade grejer, vart sambo till exempel. Just nu är det rätt oklart med etiketter och framtid, och jag trivs. Så länge jag slipper exklusiviteten. Everything I'm not made me everything I am.

Hur som. Jag skulle inte säga att det var ett feministiskt ställningstagande för mig att dejta flera yngre män (det är väl liksom det som är bestående beskrivningen av mitt sex- och relateratliv). Det är mer en läggningsgrej, en preferens. Men med tiden har jag uppfattat att det funkar väldigt bra ihop med min feminism. Hade jag vart lagd åt det hållet att jag skulle dejtat en äldre man åt gången hade jag ju såklart gjort det, men hade då behövt vara mer vaksam på jämställdhetsaspekten av relationen.

Så, varför är mina relationsmönster en feministisk praktik?

Jo. Dels är det ju normbrytande. Normbrytande är inte i sig nödvändigtvis bra, men normbryt gör det svårare att halka in i vanliga mönster. Dels hamnar man själv inte lika enkelt i beteendemönster som samhället säljer in. Dels hamnar inte omgivningen i dem och förväntar grejer av en i lika stor utsträckning.

Dels så är det ju så att ett problem med hetreromonogami är att kvinnor blir ekonomiskt beroende av män. (Och män behöver försörja sina partners som tjänar mindre, men det är ju inte mitt problem, och jag ska skriva om mina erfarenheter) Som flersam så är det svårare att bli beroende av en man. Jag kan fortfarande vara beroende av nån med bättre ekonomi om vi ska hitta på lyxaktiviteter, men vardagen bör jag själv, jag har koll på den, jag känner ingen press på att anpassa min vardag efter en enskild person. Såklart kan man göra det i tvåsamhet också, och såklart kan man vara beroende av en man även om man är flertal, men flersamhet underlättar det för mig. Flersamhet, och att de jag dejtat är yngre, så historiskt har jag oftast varit den som stått för lyxen.

Annan grej är detta att.... såhär. Jag tror på att man till stor del blir som person i kontakt med andra människor. Det är en grej jag verkligen uppskattar med flersamhet är att jag kan vara på så många olika sätt. Jag tror att i en monogam relation hade jag i större mån riskerat att omärkbart anpassa mig efter en man. I flersamma relationer blir jag mer flexibel, märker mycket tydligare när enskilda relationer påverkar mig negativt, och blir mer medveten om vad som faktiskt utgör den stabila delen av mitt jag. Det gör att jag inte lika lätt hamnar i destruktiva mönster som annars hade varit en större risk.

Ytterligare en bra grej är att omgivningen inte tror att jag tillhör en man, eller att jag är ansvarig för en man. När jag rätt nyligen hade en ganska tydlig primärrelation (vi hade dejtat uppenbart längst, umgicks mest, var ihop/pojkvän/flickvän) förväntades jag i större utsträckning hålla koll på honom. Typ att folk frågade mig sådant de borde fråga honom, om han kan komma på middag en viss dag eller så. Men även då fanns det inte samma förväntningar som hade funnits om jag inte dejtat andra.

Ytterligare en grej blir att jag och mina partners inte lika enkelt hamnar i vanliga förväntningar om vem som ska leverera vad i en relation. Även om jag skulle känna att mina partners har vissa behov så känner jag inte press på att just jag ska tillfredsställa dem.

...och så ser jag inte andra kvinnor som hot.

Att inte vara monogam gör att jag tvingas - och får - vara mer självständig. Det gör också att jag kan få närhet och få mig att känna mig viktig och uppskattad. Jag menar nu inte att ickemonogami är det enda framgångsreceptet. Men jag tycker att idén om hur heteromonogami ska se ut är full av fallgropar som känns otrevliga för mig som feminist. Att inte vara monogam gör att jag inte behöver vara lika vaksam och misstänksam i mina relationer. Jag kan slappna av mer och helt enkelt njuta av att möta trevliga människor jag gillar under former som funkar för oss.

onsdag, februari 18, 2015

Everybody knows I'm a motherfucking monster



Alltså, osammanhängande, behöver skriva av mig.

Har senaste dagarna bara badat i intryck rörande hur kvinnor förväntas vara trevliga som grundläge, uppfattas som otrevliga om de inte är det. Hur jag personligen uppfattas som otrevlig.

Studie om att män vill ha kvinnor som skrattar åt deras skämt, kvinnor vill ha män som får dem att skratta. Jag är fett rolig och jag är fett trött på att skratta åt tråkiga skämt för att folk ska få sin sociala bekräftelse. Låter ibland bli att skratta åt tråkiga skämt. Det är roligt. Det är humor. Att se precis lika lite road ut som man är när man inte tycker att skämtet är kul.

Pratade om det med P, snubbe, vettig för det mesta.
"Jag skrattar inte heller med i tråkiga skämt" sa P.
"Men är du inte rädd för att verka otrevlig?" sa jag och mitt i det insåg vi båda och skrattade och ba "jajusste, för P ses inte som otrevlig om han inte skrattar åt ett skämt och ler precis hela jävla tiden, medan Tanja gör det looooool patriarkatet hashtag!".

Skrev nyligen på ett psykologforum om att jag tycker att det är fett jobbigt att få frågor om min härkomst när jag är oförberedd. Blev en jättefin bra tråd. Sen kom person och tyckte tråden behövde detta.

I samma forum postades ett klipp från teveprogram där man diskuterade att flickor inte får vara arga.

Krönika om att kvinnor i spelvärlden inte ens får vara arga.

Jag vill ha den här boken so bad.

På en av mina arbetsplatser har min vickperiod börjat gå ut, utan att nån sa att jag skulle få förlängt. Var lite orolig för detta då jag varit väldigt tydlig och öppen med att arbetsplatsen inte funkat särskilt bra. Fick nu förlängt maj ut. Innebar också att jag fick sitta i en timmes möte med chefens chef som avbröt mig ständigt. Jag sa till om det till slut. Liksom om några andra överkörningar. Nu har jag blivit upplyst om att jag har attitydproblem.

Ni vet, detta att kvinnor har låga löner för att de är dåliga på att löneförhandla? Kan ju vara för att folk inte vill jobba med kvinnor som förhandlar till sin fördel. Löneförhandling medför social kostnad.

Jag pratade om det med god vän inför. "Jag tror jag kommer bli av med ett av mina jobb nu" sa jag. "Varför?". "Jag är  tjafsig, säger ifrån högt när arbetsplatsen inte funkar". "Var det värt det?". Jo, det var det. Jag kan leva med mig själv. Jag sover gott på natten. Jag kan betala priset, så jag tar risken

En rimlig arbetsmarknad vore iofs trevligt.

Likaså att slippa det här jävla patriarkatet som inskränker mina möjligheter, som påverkar min ekonomi, som stämplar mig som otrevlig när jag säger ifrån, och bestraffar mig när jag inte gör det.

Jag läser en artikel om Kanye West och han hatar ju förvisso kvinnor, men jag känner ändå att det liksom är fullt rimligt att han är den enda manliga artisten jag bryr mig om.

Utan att gå in på detaljer så kände jag mig väldigt krävande och otrevlig i måndags. Fick sedan lite distans och insåg att personerna jag kände mig så mot hade helt ignorerat min existens, visat noll intresse för det, trots att de mycket väl visste att eventet handlade om samarbete.

Jag börjar luta mig mot att min nya regel i livet kommer vara att alltid strunta i att jag känner mig otrevlig. Ba köra på. För oftast är jag inte så krävande och jobbig som jag tror. Lika bra att chansa. Lika bra att alltid följa ilskan, för med distans är den nästan alltid berättigad. Lika bra att chansa.

Lika bra att bara vända på klacken och gå från människor som säger att man kommer längre med att vara trevlig. De har uppenbarligen inte märkt att jag har försökt vara trevlig. Att jag så gott som alltid börjar där. Jag blir otrevlig först när det trevliga inte funkar.

Och jag blir för övrigt inte ens otrevlig. Jag gör bara på ett sätt som hade setts som rimligt om jag var man. Men jag vet ju, om jag inte står upp för mig själv, så kommer ingen göra det. Ingen utom ett litet antal personer som fattar. Jag backar upp dem. Jag backar även upp folk som inte fattar ganska ofta. Om man ger upp förhoppningen om att ses som en trevlig tjej har man plötsligt en rejäl verktygslåda för förändring. Har man ingen trevlighet att förlora så kan man ta fajten för sig själv och andra.

Så till alla som bedömer mig otrevlig med ojämlika standard - sug min kuk.

Nej, vänta. Suga kuk är en bra grej.

Ni får inte suga min kuk.

Och jag har inte ens en kuk.

måndag, februari 09, 2015

Om psykiatri i ETC



Har skrivit en kommentar till en text om psykiatri i ETC, kom med i papperstidningen idag. Här är texten. Inget nytt för er, men ja.



Roya Hakimnias ledartext om klasskillnader inom den psykiatriska vården är angelägen och bra. Att få tillgång till psykoterapi inom ramarna för den offentliga vården är ofta svårt. För många personer blir hindren för många när är av lindrigare karaktär, och de får hjälp först när läget har försämrats. Jag förstår frustrationen och besvikelsen, men som psykolog som arbetar inom bland annat primärvården tänker jag ofta att besvikelsen delvis beror på orimliga förväntningar på vad vårdpersonal kan göra.

I texter som kritiserar vårdens hantering av psykiska problem påpekas det ofta att vården missar att dåligt mående kan ha att göra med rasism, sexism, otrygga anställningar och osäker arbetsmarknad, klassamhället, diskriminering. Läkartidningen har tidigare rapporterat att patienter är missnöjda när läkarna medikaliserar deras nedstämdhet och oro som egentligen är orsakade av miljöfaktorer. Hakimnia poängterar att i det nuvarande systemet får fattiga (särskilt kvinnor och transpersoner) “acceptera livets lott att inte få vara lycklig fullt ut.“ Jag har sett liknande kritik från såväl offentliga debattörer som privatpersoner i bloggar och på sociala media.

Som psykolog möter jag människor som mår dåligt på grund av yttre omständigheter. Jag möter dagligen personer vars behandling egentligen borde bestå av förstahandskontrakt på bostad, fast anställning, en vettig chef. Jag möter ständigt personer vars problem hade varit påtagligt mindre svåra i en värld där människor inte diskriminerades på grund av kön, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, eller sexuell läggning. Men som psykolog kan jag inte erbjuda arbete, bostad, eller revolution. Jag kan erbjuda evidensbaserad terapi. Ja, jag behandlar samhällsproblem på individnivå, men det är det som är min roll på arbetsplatsen. På samma sätt kan man knappast klandra läkare som behandlar nedstämdhet eller ångest med medicin. Det funkar inte att komma till läkare och bli besviken på att den skrev ut läkemedel. Det är vad läkare gör, det är vad deras jobb är.

Hur mycket pengar vi i vården än får så kommer vi inte bygga fler bostäder, krossa patriarkatet, eller göra särskilt mycket åt att invandrade hamnar i utanförskap. Givetvis är det bra att som vårdpersonal kunna sätta in sig i sina patienters livssituationer och se patienters förutsättningar. Men det löser faktiskt inte grundproblemen. Det känns förstås förjävligt när en person är förtvivlad när hon kommer till mig, och besviken när hon lämnar mitt rum. När jag inte kunde göra mer än att lyssna, bekräfta att patientens miljö är skadlig, och sedan kanske erbjuda lite idéer om hur hon kan göra sitt liv lite mindre plågsamt. Men jag kan inte göra särskilt mycket mer. Inte för att jag är ett akademikerbarn som borde skaffa en analys, utan för att jag är psykolog.

Det finns många problem med svensk psykvård, och det är viktigt att tala om dem. Jag stödjer helhjärtat allt som syftar till att även personer med begränsat kulturellt eller ekonomiskt kapital ska få tillgång till hjälp mot psykisk ohälsa. Men det gäller också att ha rimliga förväntningar, annars kommer man alltid bli besviken för att vården erbjuder just individuell vård, och inte lösning på samhällsproblem.

You met me at a very strange time in my life.



Jag såg om min favoritfilm Fight Club nyligen. Jag kan återigen konstatera att den fortfarande är lysande. Den tar maskulinitet och säljer den tillbaka till männen, precis som Tyler tar fett och säljer tillbaka den i form av tvål. Att symbolen för maskulinaste filmen någonsin är en rosa tvål är för övrigt fantastiskt.
Men jag ska förstås prata om Marla igen. (Mina tidigare inlägg: 1, 2). För det första så är det ju ändå uppenbart att Tyler är byggd på Marla.

999FCB_Helena_Bonham_Carter_001.jpg (852×480)



Amen bitch plz. Bill och Bull. Lika som bär. Because they are the same person.

Hur som. Lite nya insikter från detta mångbottnade mästerverk.

Det blir också jättetydligt att det är så fakking synd om Marla. Hon är ju en strulig brud som ändå har sin shit together. Sen kommer den där snubben till hennes stödgrupper och börjar konfrontera henne och kräva saker av henne. Den sedvanliga analysen av Fight Club är ju detta att Berättaren blir Tyler för att han vill ligga med Marla. Jag har skrivit om att det inte stämmer förut. En annan sak som inte stämmer är att det dessutom är Marla som vill ligga med Berättaren, det är ju hon som raggar upp honom jätteuppenbart.

Apropå det. Det är ju mycket i filmen som är kul när man ser om den och vet att Tyler och berättaren är samma person. Det roligaste är dock när berättarrösten sveper över hur Berättarens liv med Tyler ser ut. "Go live in a delapadated house in a toxic waste part of town and you have to come home to this." säger han bittert när han kommer hem och vi hör hur Tyler och Marla har högljutt sex. Så. Fruktansvärt. Roligt.

I alla fall, Marla och allt brainfuck hon får utstå. För hon hade ju ändå ok koll på sitt liv, och sen kom "Cornelius" och de inledde nån form av relation som han beter sig extremt udda i. Och under tiden framstår marla som en irrationell krävande bitches-be-crazy-brud. Men till slut bryter Marla med tyler för det finns gränser för hur mycket brainfuck är okej. Vad händer då? Får hon vara ifred? Nej, hon blir förstås påhoppad av Berättaren/Tyler som bara måste talk it out och sätta henne på en buss. Att i det läget säga "Tyler, you are the worst thing that ever happened to me" är bland det rimligaste nån gjort nånsin. Och såklart så slutar det med att hon blir kidnappad och förd till ett hus där hon möter Tyler som just skjutit sig i huvudet.


Och här börjar min verkligen helt nya insikt om filmen. För vad händer då? Jo, Marla bli orolig och omhändetagande. Helt "Vad hände? Sköt du dig i huvudet? Gick det bra? Nejstackars". Inte det i situationen mer adekvata "Sköt du dig i huvudet? Du missade, motherfucker. Dra åt helvete, och låt mig gå". Återigen är det ingen som tänker på Marlas känslor, Marlas perspektiv. Inte ens Marla. Återigen är det Berättarens perspektiv som gäller, och honom är det ju kolossalt synd om. Han tar hennes hand, säger att allt kommer bli bra och att hon "met me at a very strange time in my life".


Och alltså, vet ni det värsta? Det börjar spelas gitarrmusik då. Snubbig jävla gitarrmusik. Som helt avviker från resten av soundtracket. För det vi bevittnar är hur patriarkatet förgör ännu en kvinna.

måndag, januari 19, 2015

Scott Aaronson eller nämen vafan nördar, väx upp









Jag kände att jag måste blogga om det senaste i genren snälla män klagar på att de inte fick gratis kuponger på kvinnor som unga.

Det började med en kommentar i ett blogginlägg av Scott Aaronson. Kommentaren går i genren "jag är feminist, men som nördig man är jag inte priviligierad". På detta har det kommit svar. Mer eller mindre trevliga. Det är alltså mot denna bakgrund det här ska läsas. Och allt jag nånsin skrivit om nice guys. Bara att söka på den här bloggen.

Här är lite lösa tankar.


1) Att nördiga snubbar är långt ner i makthierarkin är väl för feminismen en rätt väntad grej mtp hur hegemonisk maskulinitet konstrueras bla bla bla


2) Å vad jag älskar detta när manliga nörds snackar om hur de åtrådde kvinnor. För med kvinnor menas typ aldrig nördiga brudar med liknande intresse. Eller andra nördiga intressen. Dem ser man inte ens. Som kvinnor eller alls. Minns när man var nörd i tonåren och ens polare kollade Revenge Of The Nerds och sen såg man den själv och eh.... de manliga nördarna i filmen "får" snygga sororitybrudar, och slipper hänga med fula nördtjejer. Niiiice. Kul att va kvinnlig nörd när det är så kulturen ser ut. Kul att till och med nördkillar skäms för att bli sedda med en. Tack för den förnedringen, nördkillar. Gå nu och klaga för att ni inte fick ligga nån söt.



3) Skitkul när folk fantiserar nåt om att de hade trivts bättre i ett abstrakt förr då de hade blivit tilldelade en fru. För det är fan också en tid då man fick våldta folk inom äktenskap, genomgå förlossning utan bedövning, och inte få vara ansvarig för sig själv som vuxen, ca. Men visst, fantisera på, grabben.


4) Också fruktansvärt osympatiskt att dissa män som faktiskt fick ligga. Jag hävdar bestämt att svinshaming är mäns motsvarighet till slutshaming. I ca alla texter jag läst där män klagar på att kvinnor ligger med fel män (läs: inte han som skrev texten) står det att kvinnor låg med neandertalare, eller svin, eller as, eller allmänt män som bara vill ligga (OCH DET ÄR DÅLIT). Så jävla trött på det. Ja, när jag var ung och varken attraktiv eller framåt, så tänkte/sa jag också en massa dumheter om bruds som var attraktiva/framåt/fick hångla. Åååh sminkade bimbos! (Man säger inte ens bimbo längre, va?) Men nu har jag vuxit upp och slutat bete mig på detta sätt. Uppmanar genast män som klagar på att andra får ligga växa upp.




5) Kul fakta - fitta är inte en automat för belönande av progressivt beteende. Fitta är inte en naturresurs som bara får hamna i den goda sidas händer. Fitta är inte god karma. Fitta är en kroppsdel som sitter på vissa personer. Dessa använder den främst till att kissa med, blöda ur, och sex. Och ibland föda barn. Det är jättesurt att inte få kön, det fattar jag. Men det är inte strukturerat förtryck. Och det är dessutom grovt osympatiskt att vara sur på kvinnor för att de inte släpper till. Det är också osympatiskt att vara sur på kvinnor för att de inte anpassar sin feminism efter att du inte fick nåt.




6) Prata förihelvete med folk du är intresserad av. Nämen alltså på riktigt. Ja, social fobi är fett jobbigt, men man kan gå i behandling om det är det som är problemet. Är problemet att du kanske blir förödmjukad för att du visade intresse för nån "out of your league". Ja, jag tycker också att det är fett dumt att partnerns sociala status är viktig i liggbildning, men testa att ragga på nån på din egen nivå? Oj, nej, jusste, de räknas ju inte som kvinnor och knappt ens som människor och de finns väl inte ens. Men alla blir avvisade (forts här). Att bli avvisad är en del av att visa intresse.


***

Ja, jag vet att ofrivillig ensamhet är ett stort problem. Jag är helt för att öka mängden personer som får ligga, och ha nära relationer. Men även om du inte får ligga kommer du få en massa på köpet som vit man. Att du inte fick just parbilda tar inte bort alla privilegier från dig. Liggtorka är jobbigt, ja. Kan diskuteras ur genusperspektiv, ja. Men nej, det motbevisar inte feminismen att du inte fick tillgång till kvinnor du aldrig ens pratat med. Det passar däremot rätt bra in på sånt som feminister klagar på att du uttrycker ditt förtryck i att du inte fick kvinnor.

torsdag, januari 15, 2015

Says it feels like heaven to him


Jag älskar Lana Del Rey. Tycker att hon är riktig jävla poet och konstnär och det flyger helt över huvudet på de flesta. Vilket är bra, för annars hade hon inte varit så populär och spelats i radio. Frihet, och kvinnlighet, och destruktivitet, och nihilism, och allt. Lysande, djup, mångbottnad. Spännande. I samma forum där analys av kvinnlighetens villkor oftast innebär att nån skrivit en låt om att det är okej att vara tjock. Men jag orkar av någon anledning aldrig riktigt formulera vad jag tycker så mycket om, och exakt var det träffar mig. Jag vill inte heller. Jag vill skriva om ett litet stycke om Off To The Races.



Likes to watch me in the glass room, bathroom
Chateau Marmont, slipping on my red dress, putting on my makeup
Glass room, perfume, cognac, lilac fumes
Says it feels like heaven to him


Så här. Jag älskar hur hon monotont och oengagerat räknar upp allt detta som förr kallades för att göra toalett, och nu heter fixa sig. Sådär uttryckslöst som man räknar upp vardagssysslor, allt sånt man har automatiserat. Och sedan avslutar med att föraktfullt, ögonhimlande, konstatera att det för mannen i sången känns som himmelriket. Det som för hennes är rutin är för honom ritual. Han får insyn i en för honom hemlig värld, som så ofta i myter, i sagor. Han är häpen, förtrollad, han känner att han har råkat se någonting hemligt. Det är han som tittar, men det är också han som känner sig genomskådad. Lana fnyser, och låter honom hållas.

En man jag träffar kom hem från jobbet en dag, för flera månader sedan, kanske ett halvår. Han hade någon sorts kundmöte, så han var lite extra uppklädd. Han pratade om sin dag, jobbet, middagen, någonting vardagligt, och under tiden klädde han ned sig. Tog av sig kavajen. Utan att vara medveten om det, på rutin, knäppte upp skjortkragen och manschetterna. Jag minns inte ens vad han gjorde, egentligen. Jag minns bara att det rörde upp någonting i mig. Jag blev så tagen av de små invanda rörelserna att jag skrev om det till en vän. Försöka förklara det som hände. Jag minns inte ens vad han gjorde, men jag minns känslan. Samma känsla som jag kan få av att se på när han rakar sig. Jag vill bara stå tyst och titta och inte röra mig en millimeter. Men jag klarar nästan inte den intimiteten. Istället överdriver jag nyfikenheten och skämtar någonting om att jag växte upp utan pappa.

torsdag, januari 08, 2015

We raise girls to see each other as competitors



We raise girls to see each other as competitors
Not for jobs or for accomplishments, which I think can be a good thing
But for the attention of men

En sak som feminismen gjort med mig senaste året är att jag blivit en mycket trevligare person. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta tävla med andra kvinnor och istället alliera mig med dem. Jag gillar mig själv mer när jag gör så.

Jag tänker att vi lever i ett samhälle där mäns uppmärksamhet och godkännande värderas högre än kvinnors. Jag tänker att det leder till att kvinnor motiveras att vara otrevliga mot varann för att få den lilla uppmärksamhetskvoten som finns till för kvinnokön. Det kan bara finnas en kvinna åt gången, så man är otrevlig mot andra brudar, man hävdar att man inte är Som Andra Kvinnor. Jag har inget emot att konkurrera med kvinnor, men jag vill inte tävla med dem som kvinnor.

Så jag har blivit en bättre människa. Jag är inte lika bitchig. Jag försvarar andra brudar när de blir skitsnackade bakom ryggen. Jag lyfter fram andra kvinnor. Jag berömmer och pratar gott om. Jag försöker se till att kvinnor inte trycks ned på grund av att de legat med för många, eller inte ligger alls, eller ligger med "fel" personer. Jag försöker att hantera utseende på andra brudar som kompetens. Jag försöker att inte dissa när kvinnor spelar det spelet, för jag fattar att det är lätt att hamna där med tanke på hur världen ser ut. Man fostras in i att oprovocerat slå mot alla kvinnor som råkar finnas i närheten, utifall att.

Jag kan inte säga att jag alltid lyckas, men jag har blivit bättre. Det gör mig glad, jag vill vara en person som kommer ihåg att den verkliga fienden inte är andra kvinnor.

Typ i förrigår kom jag att tänka på en väldigt självklar grej. Det här projektet hade varit mycket svårare för mig om jag hade varit monogam. Det har nog alltid varit så, men jag har på sistone dejtat en populär snubbe och det har blivit extra uppenbart i och med det. Hade jag försökt hålla honom för mig själv hade jag scannat av varenda brud i hans härhet och skjutit ned dem så att de inte hade trott att de är lika bra som jag, och alltså i förlängningen inte förtjänar en lika bra partner som jag förtjänar. Det handlar egentligen inte ens om ifall jag tror att han skulle kunna vara trogen eller ej, det handlar om att jag hade undanröjt hot innan de ens kunde bli hot. Jag mår nästan fysiskt illa av att tänka hur lätt jag skulle kunna bli den personen.

Istället för att trycka ner andra kan jag nu fokusera på att lyfta upp mig själv. Göra saker jag är nöjd med. Känna mig #fab och omge mig med personer som känner sig #fab, och se till att dessa personer blir ännu mer #fab. Jag kan fokusera på att lyfta upp andra. Jag kan fokusera på att vara en bra partner, snarare än att visa att jag är en bättre potentiell partner än andra potentiella partners.

Klart att på nån teoretisk nivå kan nån komma och försöka få min karl att lämna mig för henne. Blir det ett hot så får jag väl kavla upp ärmarna och work some magic. Men hade jag försökt vara monogam hade jag ständigt hållit koll på kvinnor runt min partner (höll seriöst på att skriva "mina partners", är så van vid det nu). Jag hade skjutit, och tryckt ner, och förgiftat, och sänkt - förebyggande. Så de inte ens skulle få för sig att utmana.

Jag menar nu inte att det är en nödvändig konsekvens av monoamori hos alla individer. Men jag hade fan varit ett as. Hade vart en There Can be Only One-brud. Konkurrerat med andra fantastiska kvinnor runt mig. Mått kasst för att jag faktiskt inte är bäst på allt. Nu är det istället som när Beyoncé och Nicki Minaj ba tar och kör ihop