söndag, april 20, 2014

Den rena Mappie-relationen och queer tid

På sexologin diskuterade vi hur olika sexuella och relationella beteenden sägs höra till olika ålder. Några kursare påpekade at detta med att som kvinna ligga runt ses olika beroende på ens ålder. Är kvinnan yngre än 20 så är hon ett offer. Mellan 20 och 30 är det positivt och utforskande. Vid 30 bör man dock upphöra med detta. Jag minns inte vem som kom in på det, men det togs också upp att det numera även finns en acceptans för att ha en andra upptäckande liggarunt-period. Den får man ha när man skilt sig från den partnern man skaffade när man slutade ligga runt vid 30.

Jag tänkte vidare på det och kom att tänka på ett relationsideal jag ofta ser nuförtiden. En relativt ny bild och dröm jag sett förmedlas till och bland kvinnor. Jag skulle kalla den "drömmen om den rena relationen". Den relationen man ska skaffa sig när man har skilt sig från barnens pappa och "lekt av sig" ett tag. En relation som inte är kopplad till familj, inte är kopplad till parmiddagar med andra par, inte är kopplad till barnkalas. En relation som bara är en relation. Som man har efter den självförverkligande och självutplånande familjerelationen med barnens pappa.

Ett begrepp jag stötte på under en tidigare kurs, och som jag fastnade lite för, är queer tid. Jag tänker undersöka det noggrannare, men som jag förstår handlar det om att frikoppla tiden från saker som man "bör" göra vid vissa åldrar. Att synliggöra och ifrågasätta detta att ålder inte bara är hur många år man levt på denna jord, utan också en uppsättning beteenden och värden en förväntas uppvisa. Som till exempel att 35 inte bara betyder att man nog föddes 1979, utan ännu mer att man nog har fast relation och barn är närvarande i ens liv antingen som redan födda eller planerade för snar leverans.

Om man kastar bort idéer om när och i vilken ordning relationer bör göras, så tappar även talet 35 betydelse. För då är "35" inte är synonymt med att man är för gammal för vissa saker, inte är synonymt med att man ligger i fas med vissa grejer. 35 betyder att man levt i 35 jorden runt solen-cykler, att ens kropp sannolikt är i viss tillstånd, men inte så mycket mer. Sådana där förväntningar på när man bör ligga runt blir meningslösa, så en 35-åring som ligger runt är en person som har många sexpartners, inte ett patetiskt misslyckande. På samma sätt är det inte oroväckande med en 20-åring som gifter sig i klassiskt monogamt äktenskap, för man ser det inte som att rätt ordning att göra saker är att först "leka av sig" och sedan gifta sig.

Även på en mindre skala är queer tid tillämpbart. Jag stötte faktiskt på begreppet i en artikel om manlig utlösning som "måste" ske på "rätt" ställe i en sexakt. Annars är den för tidig eller försenad. Återigen, om man ser på tiden som enbart tid och inte en serie av förväntade handlingar, så blir denna timing inte alls lika självklar.

How do you measure a year? Visst är det intressant hur ofta vi inte mäter tid i tid, utan i saker man gör enligt ett allmänt accepterat schema?

fredag, april 11, 2014

KVINNA I TRETTIOÅRSÅLDERN: Ett fall för privatsexologen Drew Deckard

You are now about to witness the strength of Tanjas förmåga att roa sig själv.

Jag hade en hemtenta i sexologin, i den första kliniska kursen, diagnosmanualer och så. Sånt som är mitt område, liksom. Och så var det hemtenta, då. Och typ det här var kraven. Jag klistrar in dem för att ni senare ska uppskatta hur jag faktiskt fick med allt.
Frågor att belysa:
Vilka tänkbara orsaker beskrivs i forskningslitteraturen?
Finns det skillnader beroende på kön?
Hur ser dagens samhälle på detta problem? Hur kan det påverka individen?
Finns det kulturella skillnader när det gäller synsättet på just denna sexuella
”dysfunktion/problematik”?
Hur har man betraktat denna ”dysfunktion/problematik” rent historiskt?
Hur har diagnoskriterier sett ut över tid?

Jag ignorerade tentan i veckor. Jag prokrastinerade storartat. Fallet som skulle ligga till grund skulle komma upp senare, och fallet kom upp, och jag bortsåg mest från dess existens. Sedan tänkte jag att fallet kanske skulle inspirera mig. Det gjorde det inte.
En kvinna i 30-årsåldern söker sexologmottagningen för bristande sexuell lust. Hon har ett barn som är två år.
Lever i en relation sedan 6 år tillbaka. Hon uppger att de trivs bra ihop men har inte haft sex sedan deras barn föddes.
Sen var det en vecka kvar och jag fick geniryck och skrev hela som en noirdeckare. Då var det plötsligt roligt. Sen satt jag och var lite orolig över att inte få godkänt (vore fett värt iofs, men hade ju ingen lust att skriva det här som vanligt tent, det var ju problemet till att börja med...), men fick idag det glädjande beskedet att jag inte bara är godkänd, utan väl godkänd. Så var så goda och njut. Det här är det finaste jag nånsin skrivit i genren hemtenta, och jag har skrivit många hemtentor i mina dagar.  

KVINNA I TRETTIOÅRSÅLDERN:
Ett fall för privatsexologen Drew Deckard


TANJA SUHININA

Hemtentamen
Klinisk sexologi I: Sexuella problem, dysfunktioner och diagnoser
Masterprogrammet i sexologi 2014-03-28


Det knackade på dörren. ”Kom in” ropade jag, kanske lite för hastigt. Hon steg in. Hon var yngre än 
hon lät i telefon, knappt över 30. ”Lauren” sade hon, och sträckte fram sin handskbeklädda hand. Hon hängde sin lite för tunna trenchcoat på fåtöljens armstöd och slog sig ned. ”Jag är så trött idag”, sade hon ursäktande. Hon såg verkligen sliten ut. ”Min son grät halva natten”. Där! Jag visste väl att ringarna under ögonen inte kom till av en natts ljuvliga äventyr. Å andra sidan var det inte så konstigt. Kvinnan hade trots allt ringt upp mig eftersom jag är sexolog och hon behövde hjälp. 

Vad kunde en sådan kvinna ha för svårigheter? Jag tog upp anteckningsboken i brun läderpärm. ”Vad är det du vill ha hjälp med?”. Hennes djupgrå ögon fylldes plötsligt med tårar. ”Jag och Eddie har varit tillsammans i sex år. Jag älskar honom, verkligen, men sedan Harvey föddes för två år sedan har vi inte haft sex en enda gång. Jag har bara ingen lust!”. Hon brast ut i tårar. Jag knuffade näsduksasken åt hennes håll. Hon duttade bort den rinnande mascaran med mjukt vitt papper och såg på mig bedjande, desperat: ”Snälla, doktorn, gör någonting!”

Arma kvinna! I en annan tid, på en annan plats, hade hon kanske inte känt samma desperation över att inte ha någon lust att vara med sin man. Men idag måste en kvinna vilja ha sex och vara sexig, annars ses hon som onormal. Och är man onormal ska man givetvis fixa sig, reparera sig, låta doktorn bota en från ens abnormalitet. Så talande att Lauren hade råkat kalla mig ”doktorn” i sitt rop på hjälp! (Jutel, 2010). Hur kan vi veta vad som är normalt för en kvinna att känna om kvinnor från olika kulturer har så olika förväntningar på hur mycket de ska åtrå sina partners, och även själva skattar sin lust olika högtt? Är det ett tecken på att olika kulturer eller etniciteter känner olika lust, eller är det ett tecken på att olika kulturer ser olika på skattningsskalor i formulär? Vi uppmanas att reflektera över kulturskillnaderna, men vi får ingen fast vägledning i hur (DSM-5, 2013). Lauren var en ljushyad västerländsk kvinna, en sådan man forskar på, men även för sådana kvinnor har standarden varierat. Även sådana kvinnor har setts på olika sätt av läkarvetenskapen under olika perioder. Under sena 1800-talet hade hennes ointresse för sex setts som ett sundhetstecken som höll henne långt från från onanins och nymfomanins faror (Studd, 2007). 

Upplyssningens författare hade kunnat se Lauren som en företrädare för moralen, en förnuftets kvinna som kunde tämja mannens djuriska passion (Groneman, 1995). Men under förra seklets sista decennier blev låg – inte hög – sexlust ett problem. Det var 1980 som tredje upplagan av diagnosmanualen DSM introducerade diagnosen hämmad sexuell lust, som noterades vara vanligare hos kvinnor än män (Jutel, 2010). Kunde Lauren i själva verket ha blivit lurad av en medicinsk och patriarkal konspiration? Tiefer (2004) rapporterar om försök att skapa en diagnos som skulle sjukförklara kvinnor när förklaringen till problem – om problemen ens överhuvudtaget finns – kan finnas någon annanstans. Female Sexual Dysfunction skulle diagnosen vaga namn lyda, och Tiefer såg att det rörde sig om stora pengar och professionella intressen – men inte kvinnors eget perspektiv. Konferenser hölls på flådiga hotell till dyra anmälningsavgifter, urologer såg en möjlighet att slå in sig på en ny marknad (efter att länge haft stort inflytande på området manlig sexualitet – är det inte underligt att pissläkare anses vara experter på passion?), läkemedelsbolag såg en möjlighet att tjäna pengar. Diagnosmanualerna hade redan då en historia av att se förbi kvinnorna de sade sig beskriva. De grundades i antagandet att kvinnor och män är lika och bortsåg från att Lauren hade helt andra förutsättningar att utöva sin sexualitet än Eddie. I stora delar av världen var det ännu värre – utspritt sexuellt våld, bristfällig tillgång till preventivmedel och abort... När Tiefer skrev sin kritik bortsåg DSM från relationsfaktorer. Och hur kan man ens prata om diagnoskriterier när alla kvinnor är olika?! 

Lauren såg på mig med sina vackra ögon. ”Är jag normal?” frågade hon, en fråga alla ställer oss sexologer (Tiefer, 2004). ”Ingen vet” svarade jag ärligt, hur vanligt det är att sakna lust är okänt, i alla fall om man ska följa de senaste kriterierna (DSM-5, 2013). Men visst, lite besked kunde jag ge några uppskattningar, jag hade kunnat säga ”någonstans mellan 8 och 55%” (Leiblum, 2010). Det fanns några ledtrådar i hennes fråga. Hade hon bara känt sig ointresserad av sex en månad under det föregående året hade hon stått med majoriteten av kvinnor – tre av fem hade känt likadant (Leiblum, 2010). Men nu var det över sex månader, och då var det bara strax över en av tio kvinnor som hade varit i hennes situation (Brotto, 2009). Allt tydde dessutom på att långt ifrån alla kvinnor som kunde sägas ha hypoaktiv lust upplevde det som ett problem (Leiblum, 2010). 

”Och Eddie är på mig hela tiden. Män är såna djur!” utbrast Lauren, och jag kunde se att det var en tanke som hon länge hade tryckt bort. Vad skulle jag svara? Visserligen är det så att det i alla relationer finns en som vill mer än den andra, oavsett vilket område det är – romantik, städning eller sex. Det hade lika gärna kunnat vara hustrun som var den som önskade med erotik i relationen. Över tid kan sådan obalans ibland leda till att paret låser in varandra i roller. Lauren som den kyliga madonnan, Eddie som den avvisade kåtbocken... (Schnarch, 2009) Men det fanns ändå fog att ge Lauren rätt – när man frågar män och kvinnor om deras erfarenhet av bristande lust är det fler kvinnor som upplever att de under flera månader saknat sexintresse under det senaste året svarade en tredjedel av kvinnor jakande – men bara en sjättedel av männen (Maurice, 2007). Och liknande kunde observeras om man studerade hur lätt personer har för att bli upphetsade respektive avtända. För det rör sig inte om en enkel skala som när man långsamt går från nykter till full. Istället rör det sig om två olika skalor, till och med tre. Den ena skala handlar om hur lättupphetsad man är, personer som ligger högt till har säkerligen kul, men riskerar kanske också att hamna i trubbel tack vare sin lättväckta sexualitet. Forskarna pratar om ett sätt att tända till, men två olika sätt att tända av (typiskt att det finns mer som drar ner en). Man kan tända av av rädsla för att inte prestera, och man kan tända av på grund av rädsla för konsekvenserna. Laurens bild av män som kåtbockar bekräftas på det sättet att de generellt har lättare att tända till och svårare att tända av än männen (Bancroft, Graham och Janssen, 2009). En man blir kanske inte avtänd av rädsla att väcka barnet, medan för en kvinna kan dessa tankar släcka lusten... Kunde Harvey vara svaret? Jag behövde fler ledtrådar.

Jag visste att jag skulle ta en risk. Medan män lätt kan märka om de har erektion har kvinnor svårare att objektivt märka att deras ”utrustning” är redo. Därför har man i DSM-5 valt att särskilja på männens penisar och hjärnor, medan för kvinnor har lust och upphetsning flytit ihop i samma diagnos (Brotto, 2009; DSM-5, 2013). Många kvinnliga patienter som vänder sig till vården för att de upplever bristande fysisk upphetsning visar sig få erektion och lubrikation utan problem – de uppfattar bara inte dessa signaler som sexuella (Brotto, 2009). ”Lauren, även om du inte känner någon lust, vet du om du blir våt när du så att säga borde bli upphetsad?”. Jackpot! Lauren rynkade på näsan och skruvade på sig. ”Nej, jag vet inte. Jag tycker att det är så äckligt därnere, så... slemmigt!”. Lauren kunde lida av det som Basson (2002) kallade för dysphoric female sexual arousal disorder, hon blev så äcklad av sitt eget kött och kön att hon kopplade bort alla sexuella känslor. Det liknar vad som i DSM-IV-TR (2002) kallas för Sexuell motvilja, en numera borttagen diagnos där den drabbade beskrevs känna extrem motvilja mot och undvikande av genital kontakt med andra. Gamla trogna DSM-IV-TR, även om dina diagnoser inte alltid visade sig fungera så kan tanken ändå vara intressant!

Jag behövde fler ledtrådar. 

”Hur länge har det här pågått?” frågade jag. Lauren skakade på huvudet. ”Jag lurar mig själv och säger att det är sedan Harvey kom, men det är inte sant. Redan när jag var gravid tyckte jag att det var en lättnad att slippa Eddies närmanden. Och om jag får vara ärlig var det nog så även innan, men då drevs jag av vilja att få ett barn. Det tog oss lång tid att lyckas.” Det dolde sig så mycket i det svaret! Kanske var det inte rädslan för att väcka Harvey eller oro över att hennes postgraviditetskropp inte längre var sexig som fick Lauren att tappa intresset, kanske hände det långt tidigare av oron över att inte lyckas bli med barn (Bancroft, Graham och Janssen, 2009). ”Men har det funnits en tid då du fann njutning i sexet?” fortsatte jag mitt förhör. ”Ja, när jag var yngre, även när jag mötte Eddie... Ja, det fanns där i början.”. Bra, då visste jag att den minskade lusten var förvärvad och inte livslång, en viktig särskiljande faktor (DSM-5, 2013). 

”Om jag ska vara rak på sak, är du deprimerad?”. 

”Nej, det har jag aldrig varit. Nere, kanske, men inte deprimerad.”. 

”Så du tar inte heller några läkemedel mot det? Andra läkemedel?”

”Nej, kanske en Alvedon ibland.”

”Hormonella preventivmedel?”

Lauren skrattade bara. ”Metoden vi kör med är väl den enda som är verkligen säker?”

Jag hade nu uteslutit såväl egentlig depression som biverkningar av läkemedel. I raskt tempo uteslöt jag också ångestproblematik, inkontinens och diabetes. Dessa fysiologiska och psykologiska tillstånd påverkar ofta sexlusten negativt och jag behövde veta om det var en möjlig förklaring. Jag frågade Lauren om hon var stressad – en mycket vanlig bakgrundsfaktor för bristande lust – men det visade sig att hon fortfarande var hemma med Harvey och såg sin mammatillvaro som avundsvärt fridfull (Leiblum, 2010; DSM-5, 2013; Bancroft, Graham och Janssen, 2009). 

Jag behövde gå över till känsligare frågor. 

”Hur är relationen mellan dig och Eddie?” började jag mjukt.

”Den är fantastisk, förutom sexet då. ”, Lauren log snett.

”Har du upplevt andra svårigheter med sexualiteten? Har du kunnat nå klimax? Har sex gjort ont?”

”Nejnej, det är bra. Har varit bra. Förut.” 

Komorbiditet med andra sexuella problem var utesluten (DSM-5, 2013). Jag behövde gå in på ännu känsligare frågor. Jag visste att många så kallade ”funktionella” kvinnor så gott som aldrig upplever 
spontan lust eller sexuella fantasier (Basson, 2002). Masters och Johnson lämnade oss ett arv där vi ser på sexualitet som en bilfärd från punkt A till punkt B, och Kaplan lade sedan till att innan blodet börjar strömma till de nedre regionerna och bröstvårtorna styvna så känner man ett sug – lusten. Men när Basson började undersöka vad kvinnor faktiskt upplever var lusten ofta inte det som ledde till sexet. Istället för den förväntade spontana lusten talade kvinnorna om att de inledde sexuella kontakter först och att lusten kom sedan. Man skulle alltså kunna säga att kvinnors lust (och kanske mäns?) kan mycket väl vara reaktiv utan att för dess skull vara onormal (Brotto, 2009; Elmerstig, 2012). Vad som gäller onani varierar detta så pass mycket mellan kvinnor att man knappast kan se att frånvaro av onani är ett tecken på låg lust – och dessutom kan kvinnor onanera av skäl som egentligen inte är sexuella i sin natur (Basson, 2002).

Trots att jag visste allt detta frågade jag ändå. 

”Jag har aldrig..!”, Lauren pausade, ”Smekt mig”. Självklart, hon äcklades av sitt kön. Storyn höll.

”Känner du lust ibland, utan att du är i sexuell situation?”

”Nej, inte sådär att det bara kommer. Förut, innan Eddie, men inte nu”. Vad denna dysfunktion nu var så var den förvärvad, inget tvivel om det.

”Fantasier?”

”Nej, inga fantasier.”. Lauren såg ut som om hon verkligen hade tänt en cigarett nu, hade hon bara fått röka inomhus. Jag gav mig inte.

”Jag förstår att du inte känner lust med Eddie, eller på egen hand, men finns det situationer nu då du känner lust?”

En flämtning. Den gick inte att ta miste på.

”Kan det vara så att du helt enkelt inte längre är attraherad av Eddie?” 

Lauren försökte dölja det, men jag såg hur färgen lämnade hennes ansikte. Självklart, det var så enkelt. Minskad sexuellt intresse/ sexuell lust hos kvinnor. Förvärvad. Situationell, kopplad till partnerfaktorer (Brotto, 2009). Lauren såg på mig förtvivlat och talade fort, för att hinna före gråten som snart skulle förvrida hennes vackra ansikte.

”Eddie är en god man! Han älskar mig, han tar hand om mig och Harvey!”.

Hon fick endast fram korta små läten mellan hysteriska andfådda snyftningar, men mer behövdes inte. Lauren behövde inte fantisera eller känna spontan lust. Han spelade piano i en bar, och det var som om Lauren kunde se i färg igen. Bakom baren fanns det en liten skrubb där han lämnade sina ytterkläder, och där han kunde vila innan det var dags att gå upp igen, och där försvann Laurens alla spärrar. Där särade Lauren själv på benen när hans kyssar sökte sig nedanför naveln, trots att han kom så nära det våta mystiska som hon knappt kunde röra vid själv. Där spelade det ingen roll att hon var gift, att hon hade ett barn, att de kunde bli påkomna när som helst. 

Klockan tickade. Lauren lyckades stilla sina snyftningar och jag pekade diskret mot handfatet i rummet, så att hon kunde ägna sessionens sista minuter åt att måla tillbaka konturerna i sitt rödgråtna ansikte. ”Tack” sade hon till slut, och lade några sedlar på mitt skrivbord. Hon gick utan att vända sig om. Jag visste att hon inte skulle komma tillbaka.

Jag satt kvar i fåtöljen en lång stund. Till slut reste jag mig, låste dörren och drog ned persiennerna. Gick till handfatet där hon stod och såg rakt fram mot min spegelbild som hon hade gjort. ”Drew”, sade jag till mig själv. ”Vad ska du dra för slutsatser av detta fall?”. Men vad kunde det finnas för slutsatser? Vi kan bygga diagnosmanualer. Vi kan måla upp normalfördelningskurvor för att lugna dem i mitten och bota dem på kanterna. Och vi kan inte bara göra det – vi bör göra det. Vi bör göra det för att driva vetenskapen framåt, eller i alla fall trampa upp de stigarna som finns om vår förmåga inte räcker till revolutionerande upptäckter. Vi bör göra det för att kunna jämföra olika behandlingar, olika sätt att hantera det som känns jobbigt, och se vad som mest sannolikt leder till önskat resultat. Vi bör göra det för att minska lidandet. Vi bör göra det för att främja välbefinnandet.Vi bör göra det för att varenda jävel som sätter på grannen istället för att hämta en kopp socker, för att varenda finnig tonåring i baksätet, för att varenda ensam själ som söker tröst i denna kalla stad, för att de alla ska få ha det så jävla förbannat bra.

Jag menar kanske inte bör. Jag menar kanske måste. 

Men det är bara så helvetes svårt. För i samma ögonblick som jag säger att vi måste få de jävlarna att njuta så mycket så bestämmer jag över dem. Jag låter mitt godtycke och mina idéer sätta gränser för vad som är rätt och fel för andra människor. Och vad som är värre, jag är inget vanligt fyllefilosof på krogen. Jag har en mässingskylt på dörren. Det står ”Drew Deckard, privatsexolog”. 

Människor tror på vad jag säger. Det är därför jag kan hjälpa dem. 

Det här är så förbannat omöjligt.

Lauren. Vilket uppenbart taget namn.

***

Bancroft, J.,Graham, CA, Janssen, E., et.al. (2009) The Dual Control Model: Current Status and Future Directions. Journal of Sex Research, 46(2-3), 121-142.

Basson R. (2007) Sexual desire/Arousal Disorders in Women. I Leiblum, S. (ed) 

Principles and Practice of Sex Therapy. New York: Guilford Press. Sid.25-53. 

Basson, R. (2002) Are our definitions of women´s desire, arousal and sexual pain disorders too broad and our definition of orgasmic disorder too narrow? Journal of Sex 

& Marital Therapy, 28, 289-300. 

Brotto, L. A. (2009) The DSM Diagnostic Criteria for Hypoactive Sexual Desire Disorder in Women. Archives of Sexual Behaviour, 39(2), 221-239.

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Fifth Edition. DSM.5 (2003) Washington DC; London; American Psychiatric Publishing

Elmerstig, E. (2012) Sexuella problem och sexuella dysfunktioner. I Plantin, L. & Månsson, S-A. (red) Sexualitetsstudier (s.235-253). Stockholm: Liber förlag. 

Groneman, C. (1995) Nymphomania: The Historical Construction of Female Sexuality. In Terry J. & Urla, J. (eds) Deviant Bodies. Critical Perspectives on Difference in Science and Popular Culture. Bloomington: Indiana University Press. 

Jutel, A. (2010) Framing disease: The example of female hypoactive sexual desire disorder. Social Science & Medicine, 70, 1084-1090. 

Leiblum, S. (2010) Treating Sexual Desire Disorders, New York: Guilford Press. Kap 1 

Maurice WL. (2007) Sexual Desire Disorders in men. I Leiblum, S. (ed) Principles and Practice of Sex Therapy. New York: Guilford Press. Sid.181-196. 

Mini-D IV. Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR (2002) Pilgrim Press, Danderyd

Schnarch, D. (2009) Intimacy and Desire. Awaken the Passion in your Relationship. Beaufort Books, New York.

Studd, J. (2007). A comparison of 19th century and current attitudes to female sexuality. Gynecological Endocrinology, 23(12): 673-681. 

Tiefer, L. (2004). Sex is Not a Natural Act and Others Essays. Boulder, Colo: Westview Press.

PromenadorQuestern, konsert, blabla


Imorgon har min studentorkester konsert på Årsta teater kl 15. Jaja, jag vet att ni inte kommer, jag ville bara lägga upp gifen.

Blir min sista konsert. Så jävla nöjd att när alla andra var DJ:s och "spelade skivor" så dansade jag till storband.

söndag, april 06, 2014

De salongsmässiga kroppen

Apropå inget särskilt.

Det förekommer ofta att man dömer ut människor som är klädda på ett icke-smakfullt sätt. Tacky är det. Vulgärt. Och personen är också smaklös och vulgär som klär sig så.

Tips innan man värderar andras kläder på det sättet - tänk hur samma kläder hade sett ut på en vit, smal ung person. I 99 fall av 100 upptäcker man att det inte är kläderna det är fel på, det är man själv som tycker att vissa kroppar inte borde synas. Fundera på hur den personen ska klä sig för att du ska uppfatta henom som smakfull. Det är till exempel svinsvårt att klä sig avsexualiserat om man har stora bröst. Och det är ju smaklöst att se sexualiserad ut, vet ju alla.

Så tänk gärna på det. Tänk på att någonting som klädmässigt räknas som god smak är att inte vara en köttslig varelse. Tänk på att unga smala vita kroppar anses vara bättre än andra. Tänk på vad det innebär att man aldrig kan ta av sig sin kropp, byta ut den mot en kropp som uppfattas som god och existensberättigad. Det handlar ju såklart om mer än rätten att bära en blus med leopardtryck eller ha tatueringar.

Ja, och när du tänkt på det så kom ihåg att oavsett så är det med allra högsta sannolikhet inte din business att värdera människor utifrån huruvida de klär sig vulgärt.

måndag, mars 31, 2014

Puss, gumman!

I helgen var det rephelg inför min studentorkesters årliga konsert. Heldagar med dans fika dans mat dans fika dans stretcha kollapsa fest. På lördagkvällen var vi några stycken som lämnade Nymble och jag och ytterligare en kvinnlig dansare utbytte några entusiastiska rop med innebörden "du dansar bra!" respektive "du med!".

"Vad gulliga ni är" sa en manlig vän och fick genast en föreläsning i tillämpad feminism. Lite synd för det var egentligen inte han som behövde den. Det är bara det att jag reagerar när snubbar kommenterar hur brudar är trevliga mot varann.

Jag kan istället berätta om en snubbe som hade behövt den. Det var på Facebook, i en diskussionsgrupp. Jag minns inte vad huvudämnet var, men någonstans fick en snubbe för sig att berätta för då bland annat ett gäng kvinnor hur kvinnor fungerar. Snubbe hade nämligen en flickvän och denna flickvän hade berättat att tjejer ger varann mycket komplimanger typ "vad fin du är gumman" men de klingar falskt.

Tack, o flickvänsförsedda snubbe. Nu vet jag allt om tjejer. Här får du föreläsningen som nu istället hamnade hos en kille som en gång - ja, du hörde rätt, snubbe med flickvän - råkade avbryta mig och sen sa att jag inte ska låta honom avbryta mig och sen lät mig prata vidare. Okej, nu lät det som att jag har väldigt låga krav på män. Okej, vi går vidare.

Jag är så jävla trött på att det uppfattas som falskt eller överdrivet när jag och mina kompisar är trevliga mot varann! Ursäkta mig för att jag gillar kvinnorna jag umgås med, liksom! Ursäkta mig att jag är glad för deras skull! Ursäkta mig för att jag uppmärksammar när de gjort nåt bra, eller åstadkommit nåt de velat! Nej vänta ursäkta inte alls, jag gillar att ha det så, för jag gillar att umgås med trevliga och kompetenta människor.

Varför tror alla alltid att man har baktankar när man är snäll och fin och bra mot sina polare, om man är tjej och inte lindar in ord i ståltråd? Fan är problemet? Varför antas det bara att kvinnor väntar på första bästa tillfälle att backstabba varann, och kan absolut inte mena det trevliga de säger? Tänk om de menar det?! Varför tror alla alltid så lätt på konspirationsteorierna och inte ba typ köper att brudar ifråga kanske gillar varandra och har en fin vänskap eller respekterar varann eller nåt?

Fan, jag menar ju liksom "Puss, gumman!" när jag skriver det till Alex! Varför skriver inte du "Puss, gubben!" till dina polare, va va?

tisdag, mars 25, 2014

Samhällsnalys och individualterapi

Läkartidningen lägger upp en kort text om patienters upplevelse i samband med bemötande i samband med psykisk sjukdom. Intressant och bekräftar min (och säkert många andras) bild. Men!

Jag tänker att det här finns två perspektiv i denna analys som är viktiga att hålla i huvudet samtidigt. Perspektiv ett är den grundläggande analysen av diagnostisering och medikalisering. Alltså detta att inse att diagnoser inte är huggna i sten. Att man enkelt kan skriva ut mediciner för symptom som kanske skulle behandlas annorlunda. Det är liksom det som menas med "Det är ett allvarligt fel om vi gör ett medicinskt problem av något som egentligen är en folkhälsofråga. Ohälsa som beror på strukturer och processer i samhället försvinner inte genom att skriva ut läkemedel till den enskilde", och absolut, det är viktigt att tänka på. Att det allt för ofta blir så att man sjukskriver och KBT:ar/mindfullar personer som egentligen hade behövt interventionen "anställ fler på arbetsplatsen så arbetsbördan minskar". Och jag har just lagt ner 7,5 hp av mitt liv på att diskutera att diagnosen "minskat sexuellt intresse" förutsätter att alla ska vara kåta hela tiden, annars är det fel på en.

Viktigt att fatta, absolut.

Perspektiv två är att vårdpersonal inte är politiker. Eller trollkarlar. Eller några som kan skriva ut "revolution" på recept.

Enligt pressmeddelandet kopplade patienterna symtomen till påfrestande yttre faktorer, till exempel arbetslöshet eller förlust av en närstående. Samtidigt upplevde de att läkaren avfärdade detta genom en omtolkning till medicinska problem som krävde läkemedelsbehandling.

Jag förstår absolut att problemen ofta är helt rimliga reaktioner på en dålig situation. Jag förstår att patientupplevelsen kan vara att man inte blir lyssnad på när läkaren föreslår piller. Men vad ska läkaren föreslå? Vad ska läkaren göra om inte medicinera? Läkaren har 20 minuter per patient och hen gör vad hen kan - det hen kan göra är att ställa diagnoser och skriva ut läkemedel (nu förutsätter vi att den hypotetiska läkaren inte är ortoped eller kirurg, men de brukar nog ändå inte föreslå sina paradmetoder mot själslig smärta...). Läkaren kan inte ge en jobb. Läkaren kan inte hämta tillbaka ens anhöriga från dödsriket. Läkaren är inte där för att göra en samhällsanalys. Läkarens uppdrag och profession är att ägna sig åt medicin.

Jag jobbar med samtalsterapi. Mitt jobb är också att på uppdrag från samhället behandla individer, även om jag kan se det problematiska i miljön. Och jag sitter där med beteendeaktivering mot arbetsmarknadshaveri, tillämpad avslappning mot patriarkatet, värderad riktning mot bostadsbristen. Vad ska jag annars göra? Det är det jag kan. Det är därför människor kommer till mig. Har jag tid, och om patienten är intresserad, sätter jag gärna individen i sammanhanget, validerar, bekräftar. Men sedan kan jag inte göra mer än att erbjuda evidensbaserad psykoterapi. Inte för att jag behöver skaffa mig en analys, utan för att det är vad jag kan göra.

Jag tycker mig ofta höra vårdkritik från normmedvetna personer. Men man måste kunna hålla två saker i huvudet. Att kunna förstå att diagnoser kan vara och ofta är problematiska, att personer erbjuds piller när det är miljön som är giftig. Och att kunna förstå att vi i vården behandlar individen inte på grund av bristande analysförmåga, utan för att vi inte kan skriva ut rättvisa på recept. 

lördag, mars 22, 2014

Modell över heteromannens självbild beroende på hur lättkommen partnern är


Jag har ju skrivit om heterosexuella roller förut, så lojala läsare har nog hört detta att en kvinnlig orgasm är ett kvitto på mannens kompetens. Bland annat här, ett bra klassiskt inlägg med bilder. I och med detta så är det ju uppenbart att hur lättkommen en kvinna är påverkar mannens självbild och hans bild av hur lyckat sexet är. Så jag tog upp detta på Twitter igår, kan en kvinna vara för lätt- eller svårkommen? Jag fick ett gäng svar och ritade en modell baserad på dem.

Diskutera!

Obs lättkommen är inte samma sak som lättfotad. Lättkommen är ett bra ord för "har lätt för att få orgasm".

fredag, mars 21, 2014

But first, let me take a selfie

Tydligen har Friends kört igång en kampanj som heter #unselfie. För att visa unga tjejer (eftersom de ofta kränks på internet) att det är insidan som räknas. Hej Blekk har skrivit bra.

Jag vill utveckla en grej jag egentligen skrivit på socmedia tidigare. Att insidan ska fukkin kunna räknas även om man har en utsida. En kampanj som hade gått ut på att uppmuntra unga att blogga eller twittra, det skulle vara att visa att deras insida räknas. En kampanj som hade uppmuntrat dem att starta youtube-kanal kring nåt de tycker är kul, det hade vart en uppmuntran till att visa insidan.

Att trakka ner på selfies är inte att visa att det är insidan som räknas. Det är att visa att utsida och insida står i motsatsförhållande. Sluta visa utsidan, tjejer, för visar ni den kommer folk inte fatta att ni har en insida. Vet ni va, unga tjejer på internet? Vad sägs om ni slutar synas alls? Vore ju ännu bättre. Då blir ni inte kränkta.

För det är ju det som Friends säger. "Sluta synas, ungdomar". Bra jobbat från en antimobbningsorganisation.

tisdag, mars 18, 2014

De är (inte) olika



En artikel från Expressen kom upp på psykologernas hemliga gömda Facebooksida, och jag hade ägnat hela kvällen åt att snacka sexologiforskning i den efterkommande tråden. Artikeln är av "nu är det bevisat"-slaget, och inom popsexologin är det nästan alltid samma grejer som nu är bevisade:

  • G-punkten finns (inte)!
  • Det finns (inte) olika typer av orgasmer!
  • Män och kvinnor är (inte) lika!

Den här artikeln var av subgruppen "nu är det bevisat, kvinnor har två olika orgasmer". Jag har kollat snabbt och det som verkar stämma överens med Expressen-artikeln som är plankad från Daily Mail är en pilotstudie där man kollat vilka delar av klitoris stimuleras vid olika stimulans. (De som inte är bekanta med att klitoris är större än "knappen" kan ägna fyra minuter åt detta bildande.) I alla fall, när man stimulerar klitorisollonet så stimuleras klitorisollonet. Om man stimulerar inifrån slidan så stimuleras även de "underjordiska" delarna av klitoris. Captain Obvious dagsverke, förstås, men även sånt behöver forskas på.

Enligt abstracten drar forskarna slutsatsen att "Despite a common assumption that there is only one type of female orgasm" så finns det nog (minst) två orgasmtyper. Sexologen i mig undrar genast sedan när antagandet att det bara finns en orgasmtyp är sådär vedertaget som forskarna vill påstå. Har läst massor av litteratur där man talar om två eller fler orgasmtyper (oftast typ klitorisorgasm, vaginalorgasm, cervixorgasm). Och vanliga reaktioner på sådana tidningsartiklar om att kvinnor kan få olika typer av orgasmer är ju ofta nåt i til med "bara två?" eller " men det här har vi ju vetat hela tiden". Men stopp... vad menar vi nu med olika typer?

Menar man att typen bestäms av var man pillar för att den ska hända? I så fall finns det massvis för belägg (både från självrapportering och labbstudier) för att det finns fler typer än två. Men ska man nu kalla varje orgasm för egen typ? 

Eller menar man att det beror på vilken del av klitoris stimuleras? Vad ska vi då göra av alla orgasmer där klitoris inte petas på alls? Å andra sidan har jag hört förklaringen att orgasmer av exempelvis kyssar uppstår av att ens redan erigerade klitoris stimuleras av rörelsen från runtomkringliggande muskler. Och om detta är orsaken till orgasmen så är väl alla orgasmer av klitorisstimulanstyp ändå?

Kortfattat kan man ju säga att det man åtminstone vet säkert är att fittfolk kan få orgasm av att bli stimulerade på väldigt olika sätt. Det vet man i alla fall säkert.

Om man då bortser från att man inte riktigt lyckats definiera vad en orgasm är.

måndag, mars 10, 2014

Dansens drottningdöme

I helgen var det åttonde mars och jag hade dansrep med Baletten Paletten - det enda könsblandade sällskapet jag varit med om där det rådit kvinnligt tolkningsföreträde.

Paletten är en dansgrupp kopplad till PromenadorQuestern. Ja, ni som följt mig ett tag vet, jag är studentorkestermupp, jag dansar charleston och lindy hop och sånt, det finns lite tidigare inlägg om mitt dansande. Ja. På ett personligt plan har det inneburit oändliga förändringar för mig att börja i dansgruppen. Jag har en helt annan relation till kroppen nu än förr, till exempel. Jag har fått massor med vänner och personer jag har samarbetat kring projekt med. Jag har lärt mig hur det kan vara att vara med i en grupp där man litar på varann. Helt fantastiskt.

Jag har skrivit om det förut, men jag kan påpeka igen - Paletten har varit jättetidiga med att ta in killar i sin dansgrupp. Såväl KI:s som SU:s orkestrar har börjat med det under min tid som aktiv. Kollar man runt om i landet så är det fortfarande vanligt med helkvinnliga dansgrupper. Chalmersbaletten fick förra året ett jämställdhetsstipendium från Chalmers för att de har börjat ta in manliga dansare. Alltså, seriöst, på riktigt. Hursom, Paletten har länge varit könsblandad och jag har inte tänkt mycket på det. Men jag har alltid känt att det är nåt med den som skiljer sig från andra könsblandade jag vart med om, och det är först förra året jag kopplade - det råder kvinnligt tolkningsföreträde i Paletten.

Det är så jävla häftigt, och jag tror att det är utvecklande för alla medlemmar.

Hur märks det? Ja, exempelvis genom att när man pratar scenkläder för en specifik dans så pratar man alltid om de kvinnligt kodade kläderna. Trots att män har utgjort cirka en tredjedel av medlemmarna, och trots att det ofta är hälften män på scen, så är svaret på frågan "vad har vi på Black Bottom?" givetvis "Charlestonklänningar! Alltså, nej, inte charleston-charleston, utan nattlinnena med spets". Sen kommer "och killarna kan ha... eh... byxor, skjorta?".

Det märks på vilka ämnen anses vara rimliga att diskutera högt och ogenerat. *MENS SPIRAL BRÖST REPEAT* Det märks på att det äts och dricks typiskt kvinnligt kodade mat- och dryckesvaror. Det märks på att det är manlig ankenhet som anses vara intressant och spännande.

Det märks på att killar inte antas vara ansvariga. Om någon utomstående kommer in i rummet och frågar nånting om verksamheten kommer det i de flesta fall vara en tjej som blir tillfrågad. För tjejer antas vara de med koll.

Det märks på att alla förväntas ha koll på typiskt kvinnligt kodade saker som smink, frisyrer och nylonstrumpbyxor. Det märks på hur jag behandlas i egenskap av en person som är mån om ytan. Att jag är sminkad, stylad och allmänt fixad anses inte vara ett tecken på att jag är korkad, saknar djupare själsliga processer, eller vill ha uppmärksamhet. Mitt och andras intresse för ytligheter ses som kompetens. Man får respekt för att kunna foundation och klackskor. "Snygg" står inte för "behaglig att vila ögonen på", "snygg" står för koll, kompetens och skills. Folk frågar en saker, folk vill lära sig. Och med "folk" menar jag "även manliga dansare". För de förväntas också lära sig sminka sig, själva. Inte vänta på att en brud fixar det åt dem. (Precis som våra kvinnliga dansare som inte vanligen sminkar sig, alltså) Man förväntas inte kunna smink och stil när man börjar, men man förväntas vara intresserad av att lära sig.

Jag tror det är svinbra att ha en sån grupp att hänga i. De med snippa lär sig att antas vara kompetenta och ta ansvar. De intressen som vanligtvis tillskrivs deras kön, och vanligtvis avfärdas som trams, ses här som viktiga färdigheter. De med snopp lär sig att inte behöva ta ledningen, men också vad det innebär att vara det andra könet. De får lära sig hur det är när det andra könet sätter agendan och hur man kan bete sig i sådana situationer.

När jag har pratat om det här med vänner har några påpekart att det ju rör sig om vilka personer har styrt och ställt. De har pekat ut några alfahonor och poängterat att det kanske rör sig om att det är individerna (hittepånamn) Vendela, Rakel och Jenny som vart styrande. Och visst, de individerna är bossiga så det räcker och blir över. Men samtidigt som de tog ledningen fanns det också individer (fler hittepånamn) Magnus, Anders och Tomas som egentligen var lika lämpliga kandidater som Vendela, Rakel och Jenny. Bara det att det automagiskt antogs att Vendela, Rakel och Jenny liksom var självklara val. De fick blickar när kandidaturer började diskuteras. Det var dem man bad att hjälpa till när man behövde en som kunde hålla i uppvärmningen och strech. Äldre ansvariga gav dem en extra push. De hade förebilder att se upp till och inspireras av.

Jag har umgåtts i mpnga rent kvinnliga sällskap där kvinnorna satt agendan. Men av dem sammanhang där jag vistats i är Paletten det enda där det är typ som i en grupp med bara kvinnor, fast män också är med.♥ ♥ ♥ Paletten ♥ ♥ ♥

fredag, februari 28, 2014

Ang en svartsjuka i öppen relation-fråga på Psykologiguiden

Igår kväll blev jag uppmärksammad på att det på sidan Psykologiguiden och deras "fråga psykologen" förekommit ett okunnigt och otrevligt svar på en fråga från en poly. Jag bytte genast om till Polypatrullen-uniformen och kommenterade detta på Psykologiguidens Facebook, samt lite annanstans på sociala media. Psykologiguiden har hittills hanterat frågan föredömligt, kontaktat mig, och även kontaktat annan psykolog för att skriva nytt svar på frågan. Bästa bemötandet någonsin som jag fått när jag härjat om poly! Verkligen bra!

Flera har frågat mig hur jag hade svarat. Så här kommer det! (Jag klistrar in frågan för läsbarhetens skull, hoppas att det är okej)

Känner mig plötsligt svartsjuk i vårt öppna förhållande
Min man och jag är och har varit väldigt öppna och ärliga mot varandra. En av våra gemensamma komponenter var att ingen av oss kände någon som helst svartsjuka gentemot kompisar eller sexkompisar. Vi har levt i ett öppet förhållande där vi båda har träffat andra för att bara ha sex. 
Vi båda två har inte haft några problem med det....tills min man träffade en ung tjej som han ville vara med. Jag ville inte det och han va okey med det. Men han slutade inte prata med henne. De sms.ar med varandra varje dag och skickar sexiga bilder till varandra. Han säger att det bara är på lek och att det är roligt. Hon är en kompis som han har allmänt roligt med och som han inte vill bryta kontakten med. Jag har bett honom göra det men han vill inte. Han hatar att jag är svartsjuk på den uppmärksamhet han ger henne men som han inte ger mig. Henne kan han ge komplimanger till men inte till mig.

Hans beteende i övrigt mot mig har inte ändrats något men det är just själva grejen att han vägrar sluta prata med henne trots att jag mår dåligt över deras relation. Det har inte gått en dag på 13 veckor som de inte har skickat nåt sms till varandra.

Till saken hör också att hon är 18 och min man 30. Hur ska jag göra för att hantera situationen?

En del av mig litar på det han säger och en del av mig vill bara skrika rakt ut att han snart får välja mellan henne och mig. Varför känner jag sådan svartsjuka när jag aldrig har gjort det förut
?

Hej!

Mitt svar kommer att bestå av två delar. I den första delen ska jag försöka besvara din fråga. I den andra kommer jag förklara varför jag tycker att svaret du fick från Carazo är oacceptabelt.

Så först till din fråga. Du undrar varför du känner sådan svartsjuka när du inte känt den förut. Jag skulle vilja börja med att försöka utforska din svartsjuka och se vilka känslor som finns inblandade. Svartsjuka är ju egentligen inte en enskild känsla, utan ett paraplybegrepp för smärtan man kan känna när någon an tycker om själv tycker om någon annan.

I ditt fall kan jag skönja några anledningar som kan förklara varför du känner dig svartsjuk i den här situationen, trots att du inte tidigare känt så. Till att börja med verkar det som att du redan från början visste att det var en annorlunda situation, då du har bett din man att inte inleda relation till den kvinnan. Det låter som att det är första gången du gör någonting sådant. Det låter som att nyckeln till din nyfunna svartsjuka kan ligga där.

Jag har några gissningar förstås. Det kan röra sig om att de tidigare sidorelationerna har varit rent sexuella, medan den här relationen är annorlunda. Kanske är det främst skrämmande för att det är nytt. Du vet ju att det funkar för er att ha sexuella relationer med andra, men du har aldrig befunnit dig i den här situationen, så du känner dig otrygg. Du säger också att det första gången du känner sådan svartsjuka, och återigen kan nyheten i sig vara svår. Det är en stark obehaglig känsla du beskriver, och eftersom du inte har känt den förut har du inte heller lärt dig att handskas med den.

Jag kan också tänka mig att åldersskillnaden spelar in. Du verkar befinna dig i en ålder där en slutar vara "ung kvinna", då rynkorna börjar visa sig, och en tvingas börja förhålla sig till att man förlorar den egenskapen som i samhällets ögon gör en kvinna attraktiv. För din man är stigande ålder snarare en tillgång på äktenskapsmarknaden. Att han nu träffar en mycket yngre kvinna kan därför kännas extra hotfullt, och väcka frågor om er gemensamma framtid.

Du undrar vad du ska göra för att hantera situationen. Jag tycker du ska försöka undersöka svartsjukan mer och fundera på exakt vad det är som gör ont. Ta detta med uppmärksamhet och komplimanger. Är det jobbigt att hon får det, eller är det svåra att du inte får det? I din svartsjuka kan det finnas oro för att relationen kanske tar slut, det kan finnas sorg över att du själv åldras, det kan finnas längtan efter att bli uppvaktad, och det kan finnas ilska mot den nya kvinnan. Ju mer du lär känna din svartsjuka desto tydligare kommer du veta vad du behöver för att kunna hantera situationen.

Oavsett hur du väljer att agera kommer du behöva dras med smärta ett tag till. Det finns ingen smärtfri väg ur din situation, att avsluta relationen är ju inte heller smärtfritt. Fundera på vad du vill med relationen, utifrån de förutsättningarna du har just nu. Var ärlig mot dig själv, du kan inte önska bort den nya kvinnans existens. Försök gärna tänka lite större - här och nu känns 13 veckor som en oändlighet, men det är förmodligen en kort tid jämfört med hela relationen. Har din man tidigare visat vilja dig väl, vara pålitlig och älska dig? Har han på det stora hela fått dig att känna dig älskad, attraktiv och viktig?

Sammantaget skulle jag råda dig att försöka ta reda på vad exakt det är som gör ont. Sannolikt kommer det finnas ledtrådar till hur du ska gå vidare. Kanske blir svaret att du måste lämna relationen. Kanske blir svaret att din man kan hjälpa dig att känna dig mer trygg, samtidigt som du helt enkelt accepterar att du just nu är svartsjuk på den nya kvinnan. Av din fråga verkar det som att er relation i övrigt har varit bra och ni har kunnat lyssna på varandra och vara ärliga mot varandra. Förhoppningsvis kan ni fortsätta kunna vara öppna, ärliga och kärleksfulla mot varandra trots krisen. Lycka till!

Nu vill jag gå över till andra delen av mitt svar - nämligen varför jag tycker att svaret du fick av Staffan Carazo verkligen inte är ett svar du borde behöva höra. För läsbarhetens skull kopierar jag in hela svaret. Jag ändrar givetvis detta om Carazo själv eller Psykologiguiden önskar det.
Staffan Carazo svarar:
Tack för din fråga. Det du beskriver är ovanligt [1]. Jag antar att du själv är medveten om att de flesta människor [2] skulle reagera på att ens partner har sex och/eller flörtar med andra.
 
Det var många som gjorde erfarenheter med öppna förhållanden under den sexuella revolutionen på 60-70 talet. Och det är nog få personer som tror att det är hållbart [3]. Det är en stor risk, att förr eller senare, hamna i den sortens känslomässiga problem som du beskrivit [4]. 
Du skriver att ni är ärliga mot varandra. Om ni är det så skall du också kunna vara ärlig med din man med hur du känner i det här fallet. Det finns ingen anledning att lida för ”principens skull” (om principen är osund) [5]. 
Det finns sund svartsjuka [6]. En relation som baserar sig på en djup känslomässig anknytning kommer per automatik att innehålla en viss grad av potentiell svartsjuka. En ytlig relation kan utgöra ett skydd mot svartsjuka, men blir istället inte lika känslomässigt tillfredsställande [7]. 
Om man har en svag/sårbar självkänsla blir man mer utelämnad för svartsjuka [8]. Det finns människor som försvarar sig mot det genom att leva med ytliga relationer [9]. Men förr eller senare blir man kanske kär på riktigt[10] och man blir då avklädd sina försvar. 
Du undrar varför du känner svartsjuka nu, när du inte gjort det tidigare?
Kanske du helt enkelt mognat [11]? Att du känner svartsjuka nu, betyder framför allt att du känner [12], och det kan vara något positivt.. Det är mitt råd att du tar det du känner på allvar. 
Med vänliga hälsningar,
Staffan Carazo, leg psykolog, leg psykoterapeut, spec i klinisk psykologi

Jag antar att du, precis som många andra som väljer att inte leva monogamt, har fått dina livsval ifrågasatta många gånger. Att personer inte tog din relation eller känslor på allvar även när det var problemfritt för dig och din man att ha sexuella relationer med andra. Jag vet att många polypersoner drar sig för att berätta om sitt liv för vårdpersonal, av befogad rädsla av att bli illa bemötta. I ljudst av detta är det fruktansvärt trist att du har fått ett så dömande svar.

Carazo poängterar vid flera tillfällen att ditt sätt att leva på är ovanligt, och att det inte vad de flesta hade valt [1, 2, 3]. Man kan förstås tycka att någonting är ovanligt utan att tycka att det är dåligt, men av sammanhanget framgår det rätt tydligt att det inte är vad Carazo anser. Han försöker exempelvis ganska tidigt i sitt svar förpassa "öppna relationer" till 1960-70-talet som någon sorts trend eller historisk parentes [3]. Hur troligt är det att en monogamt tvåsam person som vill få råd om svartsjuka hade istället fått en föreläsning om att det kärleksbaserade monogama äktenskapet hittades på under 1800-talet?

Vidare blir det uppenbart att Carazo anser att "principen" att ha en öppen relation är osund [5], att icke-monogama relationer är ytliga [7, 9], omogna [11], och att de innebär att man inte är kär på riktigt [10]. Du sökte hjälp med svartsjuka och fick istället en recension av din förmåga att känna kärlek! Vilket sätt!

Inte nog med det, Carazo fortsätter gnugga in sin övertygelse om din förmåga att känna känslor genom att ta svartsjuka som ett kvitto på att du känner överhuvudtaget [12]. Det är en sak när en programledare i Aftonbladet TV häver ur sig att jag minsann är mänsklig när jag kanske eventuellt känner nåt dåligt när en av mina partners träffar nån annan (trots att jag innan pratade varmt och kärleksfullt om mina partners!), men Carazo är en psykolog med en lång meritlista. Du borde verkligen kunna vänta dig bättre behandling!

Det värsta är ändå att du får alla dessa nedvärderande omdömen, men inte någon vägledning att tala om. Carazo nämner att svartsjuka kan hänga ihop med dåligt självförtroende [8], men går inte vidare med det, utan återgår till att kritisera din relationsform. Han hade kanske kunnat beskriva hur du gör din svartsjuka sund [6], men det gör han inte heller. Istället för att se svartsjuka som någonting som kan dyka upp i nära relationer överhuvudtaget väljer han att ignorera problemet du vill ha hjälp med, och istället lägga all skuld på relationsformen [4]. Istället för bekräftelse, förståelse och hjälp får du fördomar och ännu en påminnelse om att du är avvikande.

Jag hoppas verkligen att om du vågar vända dig till en psykolog om du någon gång i framtiden behöver det. Jag önskar jag kunde lova dig att detta inte händer igen, men det kan jag tyvärr inte. Det finns alltid en risk att du stöter på liknande bemötande. Men jag vill att du ska veta att det finns psykologer med polykompetens, och psykologer som helt enkelt skulle sätta in sig i din situation och arbeta utifrån dina förutsättningar.

Med vänliga hälsingar
Tanja Suhinina
leg. psykolog, läser för närvarande masterutbildning i sexologi och är själv icke-monogam

(PS. fixat lite stavfel)

lördag, februari 22, 2014

Only in Russia

Det här var någon gång 1995-96. Jag minns inte om jag redan hade flyttat till Sverige, eller precis skulle flytta. Strax innan bröllopet mellan mamma och en svensk man, eller något år senare. Hur som skulle denne mans föräldrar besöka min mormor i Olaine, och det var då detta hände. Mormor hade putsat och fixat lägenheten, städat och ordnat, lagat god mat. Men det första som svenskens föräldrar gjorde var att ta fram kamerorna och fota den slitna nedgångna porten.

Jag minns att mormor var upprörd, men jag tänkte inte så mycket på det då. Nu tänker jag - fan va otrevligt.

Så nu tänker jag prata lite om fattigdom. Det blir nämligen ganska uppenbart att många svenskar inte riktigt fattar att Ryssland är ett fattigt land. Och jag vet inte hur ni tänker, men jag tycker det är motbjudande att som rik och privilegierad skratta åt fattigdom. Men det hela hänger förstås ihop med hur man spontans tänker att fattigdom ser ut. Extrem fattigdom är ju när mörkhyade människor bor i ett varmt land. Lämpar sig utmärkt som bakgrund till musikvideor där människor ska vara enkla, glada och härliga. De ännu mer fattiga är det synd om. Vissa gör bra rekvisita för jättefina naturfoton. Men jag ser sällan svenskar anklaga dessa människor för dålig smak.

Men är det vita människor i Ryssland, då är det en annan sak, då blir misär en helt annan sorts underhållning. Klicka på gilla, klicka på dela. Titta vad tacky de är, och se vad löjligt det blir när de tar sexiga foton i ett slitet rum! Fulla är de också. Och kan inte engelska. Lol.

Jag börjar med en avstickare. Ofta handlar det om bilder där människor gör töntiga saker, typ poserar parodiskt med vapen eller bygger fallosar av grönsaker. Jag vill bara påminna allmänheten om att det inte bara är vi rika människor försedda med god smak som kan göra saker ironiskt och på skoj. Precis som vi här kan exempelvis ryssar tycka det är en bra idé att ta töntiga bilder när de är fulla. Tänk på era festbilder. Tänk på era vänners festbilder. Hur ser ni på dem jämfört med andra människors festbilder? Diskutera inte i smågrupper, sätt dig istället för dig själv och tänk lite.

Nu till huvudämnet. Jag undrar ibland om svenskar som delar sådana bilder fattar att de skrattar åt misär och fattigdom. Många av personerna som delar sådana bilder som Facebook-humor är annars så kallade medvetna personer. Feminister. Antirasister. Det är klart att man kan vilja vara en person som skrattar åt andras elände, men ni som inte vill det, kan ni sluta?

För ni fattar väl att dessa människor inte bara kan ta och välja att lämna rummet med den fula bäddsoffan och de slitna tapeterna, och gå till ett ljust och fint inrett hem. Ni måste ju fatta att fattigdom handlar till stor del om att inte kunna välja eller välja bort. Man kan inte välja en gata utan djupa vattenpölar. Man kan inte välja en vacker trappuppgång att fota bröllopsbilder i för att det är så ens trappuppgång ser ut. Man har inte möjlighet att välja god smak, det är den verkligheten man lever i, och det är den verkligheten som dokumenteras på bilder.

Det finns en uppfattning om att människor som lever i fattigdom måste vara ledsna och eländiga precis hela tiden, annars tar man inte dem på allvar som fattiga. Är du en ryss från tätort i Sibirien får du väl sitta och gråta. Försök inte vara sexig, dricka, festa, skämta till det. Försök att aldrig ha kul eller vara glad över att du nångång lyckas lyxa till det. Ta inte bilder på ditt bröllop. Då kommer nämligen rika människor i väst tycka det är jätteroligt att du försöker att ha ett liv, trots att du råkat födas i ett fattigt land.

Detsamma gäller förstås fattiga i Sverige. Ni har kanske hört att man inte ska använda uttrycket "white trash", eller skratta åt fattiga svenskars "dåliga smak". Men tänk gärna på att även fattiga i Sverige har oftast en möjlighet att befinna sig i en rikare miljö, med hela asfaltvägar, hus som inte faller sönder, kollektivtrafik med mjuka säten. Ryssarna ni skrattar åt har inte ens det. Ska de ta bilder överhuvudtaget kommer det vara i fattig miljö. Kommer de försöka ha kul kommer det inte vara i en smakfull miljö.

Nästa gång du ska dela roliga bilder från Ryssland, fundera på vad det är som är så jävla roligt. Varför tar du dig rätten att ta andras privata bilder, ofta från viktiga ögonblick i livet, och sprida dem som föremål för hån. Tycker du att det är roligt med fattiga människor som försöker ha det trevligt, så kör. Vill du vara en anständig människa, låt bli. Och snälla rara, säg inte att du "belyser korruptionen i Ryssland" om ditt enda engagemang i frågan har varit att dela bilder på toaletter.

(PS. Vid annat tillfälle ska jag blogga om misärporr och hur illa jag tycker om det.)
(PPS. Och nej, jag tänker inte lägga upp exempel på bilder som jag skriver om.)
(PPS. Rättade lite stavfel)

fredag, februari 21, 2014

Härlig spontan tjej i media

Displaying bild.JPG

Det här med medier och typ ca kändisskap är lustigt. Av dem jag känner genom sociala medier, på Twitter och så, där har alla nån form av mediekarriär. Ingen tycker det är märkligt att tycka saker offentligt, synas i teve, eller vad det nu kan va. I de kretsarna där jag oftast umgås fysiskt har ca ingen nå mediejobb överhuvudtaget och knappt ens Twitter. Och så finns det gamla Mangakaikretsen där folk är kulturarbetare och det är en helt tredje relation till offentlighet och synlighet i media. De är ju mer doldisar, det är deras verk som syns, inte deras personer. Så i köttet möter jag sällan folk som också ibland skriver debattartiklar. Det är mest skönt, men lite ensamt ibland för jag har ingen att lära mig av hur man gör saker som att reagera rimligt när fans kommer fram på stan eller en bekant har sett en på teve. Jag kommer nog skriva mer om detta när jag breakat ännu mer.

Jaja, i alla fall. I onsdags mailade Karlavagnen och ville ha mig i radio för att de skulle prata swingers. Det visade sig att enda tillfället de kunde liveintervjua mig var i början av programmet som började 21. 21:25 gick mitt nattåg till Malmö. Så jag fick stå på perrongen och jag har inte hört inslaget, men babblade vääääldigt fort. Men vi säger att jag var charmig. Folk jag litar säger att jag gjorde bra ifrån mig. Här kan man lyssna på webben.

Typ en halvtimme senare råkade en kompis till mig zappa till UR-sändning där jag satt och pratade raggning. Det var ett avsnitt av Tänk till som spelades in i somras och som jag helt hade glömt bort. Kul insiderinfo - jag hade typ knappt sovit den natten på grund av ett av 2013:s mest minnesvärda ligg. Så 1) jag vet uppenbarligen vad jag snackar om. 2) Jag har sugmärken to prove it. Sugmärkena är iofs från ett tidigare tillfälle, nu när jag tänker efter. Jävlar jag hade flyt då. 

Slutligen har Per Köhler satt press på mig genom att tipsa om mig som vetenskapstwittrare i Internet World. Känner mig smickrad. Drabbas av akut sympati för de stackarna som har följt mig och nu måste dras med allt jag skriver.