Interstella 5555

Nu när Daft Punk släppt ny skiva kan jag passa på att påminna om Discovery, och tipsa om lite tecknat från Japan. Ni minns kanske, när One More Time och Harder Better Faster Stronger visades på MTV (det fanns en sån grej förriförr, googla), så var de ackompanjerade av nån sorts tecknad story. Det många inte vet är att det finns en hel långfilm som omfattar hela skivan. Och den är riktigt trevlig.

Filmen heter Interstella 5555, och är ett resultat av att Daft Punk tyckte att Leiji Matsumoto var dödscool och de ville samarbeta. Leiji Matsumoto är personen bakom animéklassiker som Kapten Harlock, Galaxexpressen och - kanske inte så mycket klassiker som känd i Sverige - Starzinger. Han är lätt en av de mer inflytelserika personerna i animéns historia, och att jag har sett väldigt lite av honom är ett tecken på att jag är en obildad tölp. Att jag överhuvudtaget berättar om Matsumotos inblandning beror på att jag vill att ni som läser min blogg ska visa filmen för era kompisar som inte känner till den, och sådär avslappnat droppa "ja, han Leiji Matsumoto som gjort Harlock är ju liksom den ansvarige för det visuella då". För att ni ska kunna imponera på era vänner mer kan ni även nämna att det inte är nåt av Matsumotos storverk, precis, men ändå typiskt med att det utspelar sig i rymden, och är romantiskt-sentimentalt på sina ställen.

Ni känner kanske till uttrycket "färger och rör sig" som jag använder om vissa verks dragningskraft, och Interstella är mycket bättre på färg än röra sig, men uppfyller mina krav på färger och rör sig. Animationen lär inte lämna en överväldigad om man någonsin sett någonting mer avancerat än South Park, men i övrigt är den här filmen visuellt tilltalande. Färgskalan är neonpigg, figurdesignen är Leiji Matsumotos alldeles egna stil. Handlingen i filmen är befintlig, men spelar väldigt lite roll. Det som gör den så förbaskad trevlig är att den verkligen är ögonsnacks till plattan. Det är inga talade repliker i filmen, inga ljudeffekter som distraherar, handlingen harmonerar med låtarna men är inte bokstavstrogen som en musikal. Som eget verk hade filmen inte direkt fyllt någon funktion, men tillsammans med soundtracket blir den en himla trevlig film att kolla på. Rekommenderas.

Kuriosa - ni vet sannolikt att en låt från Discovery - Harder Better Faster Stronger - samplas i Kanye Wests Stronger. Den videon är inspirerad av en annan animéklassiker - Akira. 

Mycket tyder på att vi är präriesorkar

Höll en workshop på PS13  och fick därför en goodiebag med bland annat tidskriften Medicinsk vetenskap (nr 3/12). Det stod Kärlek - Molekylerna som binder oss samman på omslaget, så jag bläddrade förstås fram till det relevanta uppslaget och möttes av detta.

Artikeln handlar om Hasse Walum som bland annat står bakom studien om "otrohetsgen" hos sorkar (som jag nämner här) och i Medicinsk vetenskaps artikel kritiserar han hur media hanterade rapporteringen om fynden. Han diskuterar hur sådan forskning absolut inte ska övertolkas och hur det bara är en liten pusselbit av hur människor relaterar till varandra. Men precis i slutet av artikeln, då kommer detta:

Att på syntetisk väg skapa livslånga relationer tror han inte alls på.
 - Nej, jag är inte ens säker på att människan är ett livslångt monogamt djur. Jag tycker mycket verkar tyda på att vi är seriellt monogama, alltså att vi lever i tvåsamhet under några år och byter sedan partner.

Nu vet jag inte om det är Hasse Walum eller journalisten Annika Lund som är ansvarig för detta, men... jag vet inte riktigt var jag ska börja. 

Jag börjar med att jag på personligt plan inte bryr mig särskilt mycket om att söka upp vad som är naturligt. Jag tycker det är rätt irrelevant vad präriesorkar eller savannpersoner i förhistorien gör. Jag har aldrig känt för att försvara mina relationsval med att de är naturliga. Men om jag hade försökt så hade jag ju lätt vunnit över personer som hävdar att människan är monogam. 

Sommaren 2012 skulle jag debattera mono och poly i radio, mot RPM av alla människor (länk i slutet av det här inlägget). Programledaren bad mig att på förhand komma på tre punkter som talade för min sida (gissa vilken), och en av mina tänkta punkter var att monogami aldrig har fungerat i praktiken, på samhällsnivå. Enskilda individer eller par har varit strikt monogama, men på det stora hela har folk bytt partners, vänstrat, besökt prostituerade och haft flera fruar. Jag har aldrig hört talas om något samhälle där idén om monogami faktiskt fungerat i praktiken. Det var ett av mina argument, och förstå min förvåning när RPM fick räkna upp sina argument först och "monogami funkar" var ett av dem. Jag ville rakt ut fråga "När? Var?!" men det var inte läge och det rann ut i sanden. 

Jag motiverar inte mina relationsval med att de är naturliga eller allmänmänskliga, men jag blir ändå förvånad när en forskare hävdar att han "är inte ens säker" på att människan är ett livslångt monogamt djur. Hur kan det ens vara en fråga? Det är skillnad på vad man har som ideal, och vad man kan påstå om människan som djur. 

Det andra jag reagerar på är att mycket - tydligen - tyder på att människan är seriellt monogam. Återigen, vad är det som tyder på det? Tittar man på dagens västerländska samhällen så stämmer det, seriell monogami är vad samhället uppmuntrar en till. Men att det ser ut så här säger ändå rätt lite om människan som djur. Hade man tittat på ett annat samhälle hade mycket tytt på att människan är ett djur där män skaffar sig harem med så många kvinnor de kan hitta. I ytterligare ett samhälle hade mycket tytt på att det var naturligt för mannen att outsourcea sin sexuella tillfredsställelse till gatflickor, och att äktenskapet inte hade med förälskelse att göra. Även i dagens samhälle, med seriell monogami som ideal, är det rätt vanligt att man har relationer vid sidan om - otrohet är vanligt och ingenting som kan viftas bort. Ska man påstå att "vi" är seriellt monogama får man grunda det betydligt bättre än att "mycket tyder".

Jag blir fruktansvärt provocerad av stycket som avslutar artikeln om kärlek och hormoner. Det har ingenting med medicinsk vetenskap att göra. Det är bara fria spekulationer kring mänsklighetens essens baserade på önsketänk och nuvarande normer. Det är så trist att artikeln till stor del handlar om dålig vetenskapsjournalistik, om att man inte ska dra förhastade slutsatser, och avslutas med en så tydlig illustration av just det.

Av latinets vagina (slida, skida)

Först ett intro för er som kommer läsa inlägget månader efter att det skrivits. 

För ett tag sedan visade det sig att Facebook tog bort en bild på anatomiboksfitta för att den är stötande. Folk började lägga upp den bilden i protest. Sedan spreds detta ytterligare genom en sida som heter 33 anledningar varför feminism behövs. Såhär såg just den relevanta bilden ut.

(Jag kan med en gång säga att jag inte gillar denna 33anledningar. Jag tycker att många av bilderna är missvisande och förenklade på ett alldeles onödigt sätt. Jag inser att man ibland måste förenkla för att nå en ny publik, men det kan göras olika, och 33anledningar är rätt trist popfeminism. Att man får olika lön för samma jobb är exempelvis inte något större problem, skillnaden är liten. Den stora könsskillnaden ligger i att kvinnor inte karriärklättrar lika mycket och att kvinnoyrken har lägre löner - och dessa faktorer är också feminismfrågor, så jag begriper inte varför man alltid ska dra in den relativt obetydliga skillnaden i lön för samma arbete. Jag är också rätt trött på osynliggörande av män som drabbas av sexuellt våld. Våldtäkt är ett vapen i krig, ja, det är vidrigt, och det drabbar män rätt duktigt. Att myndigheter inte tar våldtäktsanmälningar på allvar gäller i högsta grad även män som drabbats av sexuellt våld. Man kan faktiskt göra popfeminism mycket bättre än 33anledningar. Slut på utvikning.)

Så, i alla fall. Det var många som länkade till denna sida med anledningar och efter ett tag slutade Facebook tillåta den länken. Det skrevs krönika om det, och nu kan man länka igen. 

Så, nu kan ni som inte behövde introt glida in.

Låt mig nu citera en bit ur krönikan.

Än så länge är det oklart varför, men bild nummer fyra av de 33 som visas upp på sidan föreställer en avritad vagina – ni vet, en sådan som precis alla har sett i sina skolböcker – och sådana har Facebook förbjudit tidigare.

Det finns en sak jag verkligen vill poängtera - bilden Facebook inte ville ha föreställer inte en vagina. Den föreställer en vulva. Det här är en vagina:

Bild friskt lånad från en riktig läkarstudents facebookförklaring på vad vagina är. Jämför bilden ovan. Inte samma sak.

Nu kan man kanske känna att jag märker ord och fokuserar på fel sak här, men hör på mig nu, det här är viktigt. Vulva är benämningen på de yttre delarna av kvinnliga könet. Vagina eller slida är benämningen på den där inre grejen, och båda orden betyder i princip fodral. Så inte nog med att man döpt en del av kvinnliga könsorgan till hölje, man passar dessutom på att även använda kukfodralorden för de övriga delarna. Allt det komplexa och häftiga som bygger upp ett kvinnokön reduceras till ett hål (att stoppa in saker i) med en tofs.

Är inte det osynliggörande så säg. Och visst är det lite typiskt att det just är de yttre delarna som osynliggörs (fett ironiskt, det är ju de som syns!). Vulvan är inte särskilt involverad i penis-i-slida-samlag som räknas som Riktigt Sex i vårt samhälle, och vulvan är den delen av kvinnliga könet som är central för orgasmen, på gruppnivå. Typiskt att det är den delen man väljer att förenkla bort.

Man kan invända att jag märker ord, att folk fattar vad man menar, men att kalla vulva för vagina är som att kalla penis för pung, ungefär. Visst, de sitter nära och hänger ihop, men det är olika saker. Vårt samhälle skulle hemskt gärna behöva börja kunna beskriva kvinnors kön på mer detaljnivå än "kukfodral med omnejd". Dessutom är vulva ett bra ord eftersom det inte finns särskilt mycket laddning kring det. Så säg vulva när ni menar vulva. Gäller särskilt i sammanhang där man talar om hur fittor osynliggörs. 

Jag har i bästa P3-anda skrivit en minnesdikt som kan vara till hjälp:

Vulva är ett ord för fitta

Som man utanpå kan hitta - 

Lyckas man sen inåt glida

Hamnar man i kroppens slida.

(De som vill va lite fina

Säger kanske helst vagina.)

Den passivt aggressiva svenskheten

En grej jag verkligen gillar med Sverige är passivt-aggressiva uppmanande skyltar. Ni vet, såna där ofta gula med svart text som uppmanar en att köra långsamt, eller inte ta in barnvagnar till trånga caféer.

Min erfarenhet av andra länder är att man ofta ganska rakt på sak säger till folk att inte köra fort. Man gör en skylt där det står "KÖR LÅNGSAMT", eller "BROMSA" eller nåt annat. Det låter lite olika hotfullt på olika språk (allt låter mer hotfullt på tyska), men kontentan är att man uppmanar folk att göra nåt, eller låta bli. Man skriver "TA INTE MED BARNVAGNEN IN" eller "PARKERA BARNVAGNEN UTANFÖR".

Men i Sverige är det mycket bättre. I Sverige heter det inte "KÖR LÅNGSAMT". Det heter "HÄR KÖR VI LÅNGSAMT". Det är inte direkt uppmanande, men det implicerar att här ställer vi oss i ledet och gör såhär, och är du inte vi, då blir det dålig stämning.

Men ännu bättre är den fulländade svenska passivt aggressiva skyltformen "TACK FÖR ATT DU PARKERAR BARNVAGNEN UTANFÖR". Den formuleringen är som arbetsplatsens värsta mobbare som ger en komplimanger för nya frisyren för den drar uppmärksamhet från ens dubbelhaka. Det går inte att peka ut skylten som härskarteknik, men det känns inte heller bekvämt att göra något annat än parkera barnvagnen utanför.

Älgskylten brukar generellt anses vara den svenskaste möjliga skylten, men egentligen borde "TACK FÖR ATT DU..." klassa ut alla andra skyltar i svenskhet. Jag blir alltid glad när jag ser en. Ofta påpekar jag det för svenska kompisar och de har aldrig tänkt på hur dryg den formuleringen är. Ni som är upprörda över "newspeak" i Fru Gårman-skyltar bör genast fokusera om. 

För mig!

Jag bär mina följarblåmärken som medaljer.

Facebook-statusuppdatering, 2009

Jag tycker om att jag är med i en studentorkester. Jag gillar att det är någonting som är helt utanför twittersfären och mitt lilla kändisskap, att det är en scen som de flesta inte ens känner till (till skillnad från exempelvis spex som många i alla fall vet vad det är). När Lisa Medin hade release för Medley skulle man fronta sin musikstil och jag kom i PromenadorQuester-utstyrsel och folk fattade inte ens att det var studentorkester, än mindre att det var just PQ.

Gick på fest, representade PQ.

Som i alla subkulturer finns det självklarheter. En självklarhet är att det jammas. Är det fest så är det jam, och jag har tillbringat mina ungdomsår i en festkultur där livemusik och socialdans är ett självklart inslag. Det är på studentorkesterfesternas dansgolv jag lärde mig grunderna i lindy hop. Det är där jag kan glänsa med att riva av en solo-charleston bara sådär liksom. Det är där man står och hejar på sina kompisar som dansar (och morrar åt kompisarna som jammar i odansvänligt hogt tempo).

Jag följer. Det här inlägget ska handla om hur mycket jag tycker om att följa och vad mitt följerskap betyder för mig. Varje gång jag tänker på det och att jag ska blogga om det känner jag mig som ännu en av hemmafruar eller sexuellt undergivna kvinnor som försöker förklara att man kan vara feminist fast man är hemmafru eller sub. Det är så lätt att hamna där, med alla fördomar och all okunskap som finns om de här kvinnligt kodade rollerna. Och jag började ju dansa följare helt oreflekterat för att jag var tjej, det är först senare jag började tänka på saken och insåg att jag verkligen gillar rollen. Men jag ska försöka hålla mig borta från den typen av analys. Den är otroligt ointressant, och det är inte det jag tänkt på senaste dagarna. Jag har tänkt på hur mycket jag älskar att följa, punkt.

De flesta kan ingenting om dans, och inte heller nåt om pardans. De flesta tror att föraren för och följaren gör som föraren "säger" och så är det det. Jag har många gånger hört att en bra förare kan föra vem som helst så det blir bra. HA! HA HA HA! Lol. Nej. Så funkar det verkligen inte.

Eller, det kanske gör det i viss dans. Jag dansar ju lindy hop, och som jag förstått är lindy ovanligt fri för följaren. Förutom att man får släppa varann och göra jazzsteg på egen hand (så kallade breakaways) finns det även en stor frihet i styling av turerna när man blir aktivt förd. Så i nån dans är det kanske så att föraren bestämmer allt föraren gör (och även det kräver massa kompetens från följaren!), men när jag dansar är det banne mig tvåvägskommunikation.

När jag som följare känner att jag får använda min kompetens bäst är jag inte något bihang till föraren, jag är jämbördig partner. De som kommer och säger att det är lättare att följa än föra kan dansa med nån annan, de fattar inte vad följande handlar om. Jag dansar inte följare för att det är lätt, jag dansar följare för att det är svårt. För att jag tycker att det är utmanande. "Som förare måste man alltid tänka på nästa tur" säger vissa. Ja, men då vet man vilken nästa tur är. Som följare vet man inte det, man måste ständigt vara lyhörd, ständigt beredd på att någonting oväntat händer. Som följare måste man vara beredd på att man när som helst ska behöva snurra ett varv medurs och två moturs. Som följare klarar man av att fortsätta trots att vilsna förare snurrar in en i möbler så att man mot slutet av kvällen har blåmärken i bordskantshöjd.

När jag är som bäst avläser jag förstås förarens uppenbara förning. En prepp, en ökad spänning, lättare tryck, handhållningsbyten. Det är det enklaste. Jag avläser också logiken i turerna - vilken typ av snurr är rimligast efter det jag gör nu? Vad brukar just den personen tycka om för steg? Det kräver förståelse för dansen och för personen man dansar med. Och så lyssnar jag på musiken, precis som föraren. Vi kan båda på förhand ana vilken musikalisk fras kommer härnäst. Hen kan anpassa turen efter det, och jag kan vara beredd att ta det. Vi kan båda föra och följa på ren musikalitet. Det är magiskt.

När jag är som bäst, när vi - paret - är som bäst, avläser partnern mig. Hen märker vad mitt rörelsemönster är, om mina skor kanske inte klarar av underlaget så bra, om mina kläder hindrar vissa rörelser. Hen hakar också på mina idéer, märker när jag föreslår turer och breaks, när jag signalerar att jag vill göra en viss rörelse vid ett visst tillfälle. När vi är som bäst respekterar föraren mig, visar uppskattning för vad jag kan göra, utmanar mig och framhäver mina bästa sidor.

Men även när jag inte dansar med en duktig förare är jag stolt över att vara följare och allt som ingår i min roll. Jag är stolt över att jag kan avläsa även dålig förning, och få föraren att utvecklas genom små subtila ändringar i vår dynamik. Jag är stolt över alla gånger jag räddat turer som föraren förde halvvägs innan hen tappade bort både sig själv och mig. Jag är stolt över alla gånger som föraren sätter ner fel fot och jag reagerar omedelbart. Ofta förstår föraren ingenting av detta, hen är inte tillräckligt bra pardansare för att begripa sig på bandet mellan förare och följare. Hen känner bara att det funkar bättre.

Jag hatar när förare ser följare som marionetter. Jag hatar att bli förd hårt och brutalt, när man måste spänna armarna hela låten för att inte skada axlarna. Jag hatar när förare inte har vett att uppskatta mig som duktig dansare (eller ja, duktig och duktig... jag är väl medelbra jämfört med andra som dansat avancerat på SSS, men mot de flesta vanliga är jag ju typ Ginger Rogers) och när de dessutom inte låter mig göra det jag är bra på - vara relativt fri så jag kan få dem att se bra ut och rädda deras misstag. När dessa personer säger till mig att de kan föra vem som helst och det blir bra undrar jag för mig själv varför de dansar med en duktig följare och inte en garderob från Ikea. Har man som förare inte fattat vad man har följare till så är man ingen bra förare.

Jag älskar att dansa följare. Jag kan föra också, inte lika bra men litegrann. Det kan vara kul som omväxling. Det kan vara magiskt med en duktig följare (jag har vett att uppskatta det), men det är inte den rollen som får hjärtat att slå lite fortare av förväntan. För mig känns det som att föraren bestämmer om input medan följaren bestämmer slutprodukten. Jag vill vara där, där det händer, där man aldrig säkert vet vad nästa steg blir. Jag vill krocka in i bord, jag vill rätta till misstag, jag vill på musiken höra att nu blir det en snurr medurs och sedan två snabba moturs. Jag älskar att följa för att det är svårt, och roligt, och när det är som bäst är det en underbar relation, en helt egen liten mikrovärld.

(PS. Här är en video på när jag och andra i Baletten Paletten dansar en lindykoreografi på vår konsert i lärdags. Bäbisar ska visst hålla upp huvet efter några månader och jag har fortfarande inte lärt mig. Men annars är det rätt ballt!)

Videoblogg om "Är du från Ryssland! Nazdarovje!"

Har nu videobloggat fint om de där gångerna som jag träffar nya personer och de känner att de bara måste berätta vilka ord de kan på ryska.

Det här är förra dryga videobloggen.

Har ett videospel förändrat ditt liv?

Jag har i många år sett och hört påståenden om att videospel är kultur och konst som bör tas på allvar. Jag har ofta skrattat och fnyst åt sådana påståenden. Jag har ofta önskat att videospel var konst värt namnet, men jag har aldrig sett det. Det har varit svårt att prata om det här med personer som vill att videospel ska räknas som en "riktig" kulturyttring. De blir ofta defensiva, och det blir inte lättare av att jag inte riktigt kunnat definiera vilka krav jag ställer på att kulturyttringar ska räknas som konst.

Men nyligen kom jag på en förklaring jag är bekväm med - konst värd namnet kan förändra en som människa. Konst värt namnet kan följa en genom livet och hjälpa en att förstå sig själv och utvecklas. Jag tänker och tänker, men jag kommer inte på ett enda tillfälle jag hört någon berätta att videospel har förändrat dem som personer, jag har inte hört någon prata om att ett spel har följt med deras själsliga utveckling.

För fem år sedan gick jag genom en passionerad förälskelse. Det var ljuvligt, men också väldigt uppslitande, och jag minns att jag tänkte att jag var tacksam till Majakovskijs kärlekslyrik, för den hade förberett mig på all smärta som kom med det ljuvliga. Under samma period lyckades jag bete mig som en hyfsat anständig människa genom att använda Oscar Francois de Jarjayes från Rosen från Versailles som moralisk kompass, och en scen från samma serie har hjälpt mig att klara av att befinna mig i samma sammanhang som en person jag djupt föraktar.

En scen ur gamla Doktor Zjivago-filmen har blivit mitt sätt att tänka på tolerans och vuxenhet. Min syn på relationer måste ha rötter i Heinleins A Stranger in a Strange Land. Det finns böcker, film och musik jag vänder mig till när jag behöver stöd eller vägledning. Det finns verk som vuxit med mig, det finns verk som jag kan spåra mig själv till. Det här är alltså utöver att vissa verk har lett till att jag träffat viktiga människor, det här handlar inte om kulturen kring verken utan verkens innehåll.

Så det jag undrar är - ni som spelar spel, har ni liknande upplevelser? Har något spel förändrat er som människor? Finns det spel eller figurer som ni känner att ni har vuxit och utvecklats med, eller vars motivation ni förstått bättre med tiden? Har er moral, ideologiska hemvist eller livsåskådning förändrats av ett spel? Berätta!

PS natten till första maj. En frågeformulering som jag har tänkt på som kanske gör det lättare att besvara min förfrågan är kanske typ... Tänk att man ofta säger "du borde [konsumera denna kulturyttring], den kommer att förändra ditt liv", eller typ "personen N borde verkligen [ta till sig kulturyttringen], den skulle förändra henom". Känner ni så om något spel?

Och så är det flera personer som haft invändningar mot den här typ definitionen av konst som jag använder. Jag har tänkt efter mer, men kan ändå inte släppa detta att hela grejen med Konst är att den kan förändra människor. Sen kan det vara svårt att sätta fingret på exakt hur, men ändå.

Slutligen - självklart är spel kultur. Det är inte en diskussionsfråga ens.

Svart ros är ett tecken för sorg, röd ros är ett tecken för kärlek

Assa är en väldigt bra film, tycker jag. Det är därför jag textat den, och tycker att ni ska se den. Den är också första filmen i en trilogi där andra filmen är Svart ros är ett tecken för sorg, röd ros är ett tecken för kärlek. Jag tänkte "fan va ballt, jag har inte sett den och den är av samma team som Assa och heter nåt med rosor - asbra!". Men jag tyckte dessvärre inte om den alls. Jag tänkte upplysa er om det jättetydligt så ni inte försöker få mig att texta den. Den är asjobbig att texta för det är hundra monologer, tal och pretto. Och jag gillar den inte, så glöm det. Om nån hittar en färdig fansubb, länka gärna i kommentarerna.

Jag pratade om den med Anders HJ och han kommenterade att den låter som en typisk andrafilm. Att första filmen gick bra, och så får skaparna för mycket frihet i andra filmen och så blir det bara rörigt. Och det är ungefär som det blir. Det är väldigt daterat, osubtilt politiskt, innehåller en scen om Stalins avföring och är allt som oftast fruktansvärt pretto, och inte på det charmiga gymnasieintellektuella sättet som Assa är. Mer på ett kollageigt "nu ska vi minsann få med allt och bryta alla ramar"-sättet. Vissa scener berörde, men som helhet funkade det inte för mig, och jag vågar säga att det inte bara är en fråga om min subjektiva smak utan även om verkets objektiva kvalitets och tidsbeständighet.

Dock är Svart ros... välspelad och snygg, så den som inte är helt avtänd kan ladda ner den härifrån, nummer 5415 och 5416. De som inte pallar se kan läsa min sammanfattning av handlingen (markera den vita texten nedan) eller titta på stillbilder från filmen. Bara den biten räcker rätt bra.

HANDLING BÖRJAR HÄR Alexandra är ung kvinna från fin familj vars föräldrar tycker att hon ska plugga och låser in henne i ett rum. Hon rymmer för att träffa sin äldre gifte pojkvän Vladimir. På rymmen hamnar hon hos Mitja - en femtonårig pojke som bor själv då hans båda föräldrar är borta/döda. Hans morfar var dock i vita armén under inbördeskriget och bor nu i Frankrike som han skickar brev och presenter från. Mitja bor med Tolik som eventuellt är galen, och har en god man som ser efter honom litegrann. Sen blir det en massa tokiga scener och så plötsligt visar det sig att Alexandra är gravid, till sina fina föräldrars stora förskräckelse. Dessutom visar det sig att barnet är inte Vladimirs utan Mitjas. Men Mitjas morfar har just dött och lämnat mångmiljonarv, så Alexandra och Mitja gifter sig, och alla får dyra kläder, och Mitja blir döpt. HANDLING SLUTAR HÄR, MEN DET ÄR INTE SOM ATT NPN BLEV KLOKARE AV DEN

Nu stillbilder.