Forskningsskolan del 2 - forskningsfrågan

Härifrån.

Första steget i en idealiserad forskningsprocess är forskningsfrågan. Helt enkelt frågan ens studie vill svara på.

Jag kommer förresten vara ganska liberal med vad jag menar med forskning och studier. Jag kommer fritt röra mig från forskare på företag, till C-uppsatser, till Familjelivs mammaenkät. Hoppas det är okej med er.

Hur som helst, jag ska börja med forskningsfrågan, och det finns några saker man kan fundera på i sammanhanget.

Frågan ställs inte i tomma intet. Man börjar nog sällan en studie utan att på förhand ha aningar om hur det kommer att fungera. Man måste få idén från nånstans, ha vissa tidigare idéer som pekar åt att det är rimligt att ställa den här frågan, och rimligt att ana att man kan få ett tillfredsställande svar. Vad som studeras beror alltså till stor del på det man redan vet och vilken föreställningsvärld man befinner sig i.

En gång i tiden tyckte man till exempel att huvudets form hade med olika personliga egenskaper att göra. Till exempel intelligens, eller hur benägen man var att bli kriminell. Dessutom var det viktigt med att människor av olika raser var olika. Därför var det i det samhället rimligt att studera olika folkslags huvuden med måttband för att på det sättet hitta skillnader i folkkaraktär. Jag har svår att se en student i dagens Sverige skriva examensuppsats där han testar korrelation mellan folks pannbredd och poäng på IQ-test.

Ett annat favoritexempel är Masters & Johnsons studie som ledde till fyrstegsmodellen av sexuell respons (den kommer jag nog med nöje använda som exempel i framtiden med, så läs gärna på). En av deras utgångspunkter var att hitta the human sexual response cycle. De antog alltså redan från början att det finns ett grundläggande universellt sexuellt förlopp.

Vad man utgår ifrån är viktigt för vad man finner.

Och lika viktigt kan det vara med vad man inte tror på. Äldres sexualitet är exempelvis ett område som ofta har försummats när man undersökt sexualitet. Man har helt enkelt antagit att äldre inte har en sådan, och därför inte heller inkluderat dem i exempelvis enkätstudier. För varje gång som äldre inte räknas blir det svårare att hitta tidigare forskningsunderlag för att få uppslag och idéer till nya saker att undersöka.

Och det var allt för idag! Men det kommer mer... i nästa avsnitt av forsknigsskolan!

Forskningsskolan del 1 - programförklaring

Jag har sedan länge velat skriva ett inläggsserie om forskning. Nu ska jag börja med det. Får se hur det går, ni vet ju att inläggsserier är kanske inte min starkaste sida. Jag börjar, sen tar jag evighetslånga pauser. Men här tänkte jag att jag satsar på att skriva hellre ofta och kort än ibland och tl;dr. 

Varför vill jag göra det? Jo, jag tänker såhär. Forskningsresultat är ett vanligt inslag i media. Tänk på alla löpsedlar som börjar med "NYA RÖN", eller "FORSKARNA:". Många artiklar om sex eller könsskillnader grundas i någon studie som skribenten vagt refererar till. Läser man tidningar eller ser på teve stöter man alltså dagligen på vad som kan kallas för populärvetenskap.

Att media gillar att hänvisa till studier och experter är rimligt - det ger artikeln trovärdighet. Det är ju inte ett dyft konstigt heller att läsare ser auktoriteter som Vetenskapsmän, Experter och Forskare som auktoriteter - man kan ju inte forska fram all fakta om världen själv och nån ska man lita på. Utan den tilliten hade man inte lärt sig så mycket alls.

Men så ska man ju vara kritisk också, för det är så många steg det kan bli fel på. Eller kanske inte ens fel, utan missförstånd. Förenklingar. Ofta är själva forskningsrapporten nyanserad och tar upp eventuellt problematiska områden, men media snappar upp nåt fynd och sanningförklarar det genom "ny forskning säger...". Jag vill göra det lite enklare att vara källkritisk.

Det jag bloggar kommer inte vara nytt för dem som läst forskningsmetodik. Men jag tänker att inte alla har gjort det. Och de som har gjort det har inte nödvändigtvis varit vakna föreläsningarna igenom. Metod är inte alltid så roligt om man inte uppenbart ser relevansen. Jag ska försöka göra det roligt och relevant. För jag vill att mina inlägg ska göra det lättare för dem som läser att kunna vara källkritiska nästa gång de läser en kvällstidningsåtergivning av någonting som forskare har sagt.

Jag kommer utgå från psykologisk forskning för att det är det jag kan mest, men jag tror att det jag kommer skriva även kommer kunna användas på andra vetenskaper. Jag hoppas på spännande kommentarsdiskussioner! Det brukar vara halva poängen med inläggen, och jag lär mig massor själv.

Så typ strax kommer jag börja med första egentliga inlägget. Länkar till alla kommer här:

• Forskningsfrågan

KBT & Poly VIII

Det här är sista delen i inläggsserien om KBT och poly. Åtta inlägg har det blivit sen i somras. Jag orkar inte länka, men sök "KBR & poly" i bloggen så hittar ni alla. Idag ska jag skriva om styrkor och svagheter man kan tänka sig finns i polyrelationer jämfört med monodito. Och så källor, de jag använde i original-powerpointen. För det här var ju ett skolarbete från början.

Svargheter och styrkor - öppenhet och kommunikation

Man behöver inte vara poly för att ha öppen kommunikation, men det är svårt att vara poly utan att ha det. Eftersom det underförstådda är monorelationer måste man i princip öppna munnen och säga hur man vill ha det, om man vill ha annat. Och det är jättebra. Det är sällan det är dåligt att kunna berätta hur man vill ha det och kommunicera om ramarna i en relation. 

Men det finns en potentiell fälla i att tänka att öppenhet om andra relationer är öppenhet i allt. Jag tror att man lätt tänker att eftersom relationer med andra är största hotet mot en given relation, så måste det vara så att om man kan prata om sex eller kärlek med andra, så kan man prata om allt. Men öppenhet har ingen självklar rangordning. Man kan vara hur öppen som helst om en sak, och ändå ha tabun och ämnen man inte talar om Som terapeut får man vara uppmärksam. Den totala öppenheten kan vara mindre allomfattande än man först tror.

Svagheter och styrkor - svartsjuka

Som jag har uppfattat med är attityden till svartsjuka i polykretsar ofta ovanligt hälsosam. Svartsjuka är en känsla som finns, men som man ska kunna hantera. Ungefär som man i övriga livet förväntas kunna hantera ilska. Jag tycker ofta att svartsjuka har en särställning bland känslor, och tycker att det är sunt att betrakta den som en av de känslorna som är jobbiga, men som man kan leva med.

Som terapeut ska man vara försiktig här, tycker jag. Man kan lätt hamna i att tänka att om klienten har svartsjukeproblem så ska hen inte leva poly. Eller tvärtom, att man kan hamna i "PK-fällan" och absolut aldrig ta upp valet att leva poly. Som terapeut ska man inte vara feg. Samtidigt är man som polyperson van att bli ifrågasatt och kan tappa förtroendet för terapeuten om hen (när man anförtrott sig så mycket) plötsligt börjar ifrågasätta ens relationsval. Det gäller förstås inte bara svartsjukeproblem, men det är ett sammanhang där det lätt kan uppstå läge för en sådan avvägning.

Svagheter och styrkor - många bollar i luften

Jag tror att det kan vara praktiskt svårare att ha flera parallella relationer än en. Man kanske sover på olika ställen, man måste planera småsaker i sitt liv längre i förväg, det blir pussligare vardagspussel att pussla. Det kanske inte är något problem om livet ändå funkar bra och man har resurser att hantera den extra stressen. Men om ens resurser minskar (man kanske blir deppig, jobbet kanske blir mer krävande, taket kanske börjar läcka, man har skaffat barn) kan det bli problem. Man kan behöva tänka om lite i hur man hanterar relationerna, rent praktiskt, men även känslomässigt. Normalt hade man kanske "råd" med stressen en sekundärpartner medförde för att man hade de resurserna, men nu är det inte så länge. 

Så man kanske får dumpa sekundärpartnern. Eller skaffa en almanacka och lära sig att tidsplanera bättre. Dålig teknik i hur man organiserar sitt liv är verkligen någonting en terapeut skulle kunna hjälpa en med. Och så givetvis det där med att bara hitta källan till stressen. Klienten kanske inte alls söker för relationsproblem, klienten kanske söker för diffusa magsmärtor och sömnsvårigheter. Då gäller det att kunna hitta vad som kan tänkas utlösa det.

Och samtidigt är det ju också en fördel att ha flera nära relationer. Och det kan vara en fördel att ha flera partners också i stressiga tider. När en relation krisar kan man hämta styrka i de andra. När man själv mår dåligt och är asjobbig finns det flera personer som delar på bördan, så att de orkar. Och man behöver inte själv axla hela ansvaret för en människa. Man kanske inte stannar i en dålig relation för att den man ändå älskar inte ska bli lämnad ensam. Man kanske inte behöver tära på ett förhållande för att man själv och partnern har så olika intressen - dejtar man flera kan man åka på festival med den ena och vara huslig med den andra. 

Som poly kan man komma ifrån allt eller inget-tänket som präglar idén om monogami. Personer som tycker att äktenskapets bojor är allt för skrämmande behöver inte helt välja bort intimitet och långa förhållanden.  Mono är inte en lösning för alla. 

Källor

Såhär ett halvår senare har jag noll minnen av vilka delar jag fick ur vad. Men här är uppenbarligen källorna till presentationen.

Acceptance and change in couple therapy (Neil S. Jacobson och Andrew Christensen)

Cognitive-Behavoural Therapies with Lesbian, Gay and Bisexual Clients (Christopher R. Martell, Steven A. Safren och Stacey E. Prince)

What Psychology Professionals Should Know About Polyamory  (ugiven av National Coalition for Sexual Freedom (USA). Finns att ladda ned som pdf.)

Läsa mer om polyamori

The Ethical Slut (Dossie Easton och Catherine A. Liszt)

Opening up (Tristan Taormino)

Polyheart.se (ett svenskt polyforum på internet)

Andie.se (webbsida om relationsanarki)

Tack!

Tack för att ni läste och kommenterade! Det har blivit många spännande diskussioner, och jag är glad att ni uppskattade det jag skrev.

***

Jag skrev ett inlägg tidigare idag, kolla om ni missat!

Ottars nya dutterexpert

På den tredje jobbveckan verkar jag börja vakna till och orka göra annat än jobba, sova, och se på Sveriges Mästerkock. Och det är bra det, för det är dags för mig att börja med ett frilansprojekt som jag hintat om förut.

Jag ska sexologiblogga på Ottars hemsida! Sweet, va? Jag tycker det, i alla fall. Till att börja med blir det ett inlägg varannan vecka, och tanken är att jag ska bidra med sexologi, så det blir lite mer av den varan bland all sexualpolitik.

Givetvis är jag i sånt där tillstånd där man vill blogga om allt och inget samtidigt. Liksom, hjälp, hur börjar man? Därför tänker jag nu utnyttja att jag har bästa läsarna nånsin. Vad tycker ni? Vad skulle ni skriva om, om ni var jag? Eller vad skulle ni gilla att en vacker dag upptäcka på Ottarbloggen? Jag tänker att eftersom jag når ut till ny publik kan jag gärna skriva om saker jag skrivit om förut (fast på nya sätt, såklart). Så säg till om det finns inlägg ni tycker tål att upprepas! Kommentarer uppskattas som fan!

Ett par saker till.

För det första får ni hemskt gärna sparka lite på Vecka 6, så den lever.

För den andra får ni hemskt gärna delta i studien jag petar med på jobbet.

För det tredje vill jag ha tips på outfitbloggar med fokus på business/kontor/powersuit. Jag har ju levt i svarta klänningar och vintage, och jag kan mismatcha hur quirky som helst, men jag vill faktiskt va snyggt klädd på jobbet med! Har all uppfattning om hur man ska klä sig som man, men vill få massor av nya idéer på hur jag ska klä mig. 

Värderad riktning

Jag har ibland nämnt begreppet värderad riktning i psykologiinlägg, och lovat att utveckla det i egen post. Nu kommer det!

Värderad riktning är en av sakerna från min utbildning som för mig har fastnat mest och känts mest användbart. Första gången jag kände att det här är viktigt handlade föreläsningen inte om individ, och termen var inte just värderad riktning. Det var en föreläsning i organisationspsykologi och föreläsaren ställde upp en enkel målhierarki. Nåt sånt:

VISION

ÖVERGRIPANDE MÅL

DELMÅL

STEG

Ungefär där fick jag en psykologisk uppenbarelse om att visioner är viktigt. Jag har alltid gillat visioner. Jag har alltid målat upp framtidsscenarion för mig själv (och glatt förkastat dem såfort de verkade orimliga). Jag har alltid gillat människor och organisationer som haft visioner. Men jag har alltid tänkt att det är ganska flummigt, egentligen.

Nu plötsligt insåg jag att visioner inte är flum. De är viktiga. Det är de som driver allt. Man tänka att det är de övergripande målen, men även de håller inte utan en vision. En vision som gör att målen inte är enskilda punkter, utan är en sammanhållen helhet. Att om dessa mål uppnås, så kommer man komma närmare visionen. Vad den nu kan vara. Ett Sverige där ingen ska behöva svälta. Mest kundvänliga leveranstjänsten i USA. Bästa konserten någonsin.

Begreppet värderad riktning används inom ACT - acceptance and commitment therapy. Kortfattat handlar tänket bakom om att acceptera att saker är som de är och hålla fast vid åtaganden man har bestämt sig för. Ordet acceptera är laddat och man tänker ofta spontant att man typ ska acceptera hemska livsförhållanden. Typ att ens partner slår en. Men tanken är mer att man ska sluta fly från verkligheten. I det här fallet - sluta låtsas som att partnern egentligen är snäll, sluta inbilla dig att det kommer att ändras. Din partner slår dig. Så är det. Men du har kontrollen över ditt liv, och du kan ta dig åtagandet att göra slut. Och det kommer vara tufft, för du kommer kanske ångra dig, och försöka fly tillbaka i att partnern är snäll egentligen, men terapin ger dig verktyg för att stå ut med ångesten, acceptera läget, och kunna röra dig mot dina mål. Trots att det är kämpigt.

Det mest klassiska exemplet på när ACT används är vid kroniska smärtor. Har man ont så börjar man undvika att göra en massa saker, slutar med hobbies, tappar kontakten med folk. Man undviker allt som kan vara potentiellt smärtsamt - men man har i slutändan inte mindre ont. Inom ACT får du tänka på vad du vill av ditt liv. Vad vill du kunna göra (och tänker dig att smärtan hindrar dig från det). Och så gör du det. Trots smärtan. A är att acceptera att det gör ont och sluta försöka få bort smärtan. Commitment är att göra saker man har bestämt sig för att göra, fast det är tufft.

Ungefär så.

Om man tänker på hela ACT-filosofin, så kommer värderad riktning enkelt in. Vad begreppet står för är intuitivt. Det är riktningen man väljer att följa i livet. Man väljer områden man prioriterar, en förebild, en moralisk vision av hur man vill vara. Och man kan vända sig till det när man ska fatta små beslut i vardagen.

Man kan bestämma sådan riktning på olika sätt. Ett är att använda sig av livskompass (verktyg finns till exempel här). Man väljer ett eller ett par områden i livet man tycker är viktiga. Det behöver inte handla om livslånga prioriteringar, snarare är det rimligt att olika saker är olika viktiga i olika skeden av livet. Sedan tänker man konkret - vad ska jag göra för att röra mig i den riktningen? Vad kan hindra mig? Hur kan jag övervinna dessa hinder.

Ett annat sätt skulle kunna vara att hitta en person, en förebild, som du försöker efterlikna. När jag behöver fatta beslut som kräver moralisk ryggrad av mig tänker jag "Vad skulle Oscar François de Jarjayes göra?". Det är fullt möjligt att det gör mig till episk tönt, men det hjälper mig när viljan är stark, men köttet är svagt.

Varför är det så bra att ha värderad riktning? På ett mer övergripande plan gör det livet mer meningsfullt, mindre kaotiskt. Man har mer kontroll över sina handlingar och kan röra sig i önskad riktning på ett sätt som känns meningsfullt.

På ett vardagligt plan underlättar det att fatta beslut. Om man har bestämt att prioritera träning och hälsa blir det lättare att handla mat, och välja att gymma framför att fastna i soffan. Den retoriska frågan "meh varför ska jag gå och gymma just idag?" besvaras enkelt med att för att du har bestämt dig för att prioritera det. Förmodligen hade du bra orsaker till det. Förmodligen tänkte du genom detta beslut ordentligt, och vägde in både ömma axlar och gnällig mage. Har du en gång fattat ett motiverat beslut blir det lättare att hitta motivationen i de små besluten.

När man väljer riktning kan man även tänka framåt och förutspå hinder. Då har du redan kommit på att du inte orkar gymma direkt efter jobbet för att du är hungrig - och därför tog du med dig bra mellis. Du kanske har tänkt att det är frestande med bullar på jobbet - och därför tagit med dig ett nyttigare alternativ. Och så har du kanske köpt fina träningskläder och kommit på ett bra belöningssystem, så du unnar dig nånting om du tränat duktigt hela veckan.

Och det är det jag menar är så bra med värderad riktning och visioner. Visst, det är flummig att tänka att man ska bli en sån som prioriterar hälsan (eller njutning, eller vänner, eller sex, eller jobb). Om jag ber dig att verkligen tänka in dig i rollen som värsta coola advokaten, känns det kanske inte som att drömmerierna för dig närmare barndomsdrömmen. Men värderad riktning är ett sätt att omsätta drömmerierna i handling. Har du en tydlig vision bli det lättare att även i de små besluten närma sig målet. Ska du festa eller plugga? Ska du träna eller gå på arbetslivsdagen? Ska du köpa de grå eller de svarta skorna? Vad skulle den du i framtiden vara stolt över att du i nutiden har bestämt?

Jag tänker att det inte bara är viktigt för personer i privatlivet, utan även i offentliga livet och i organisationer. Senast det var riksdagsval försökte jag komma fram till vad partiernas visioner var. Vad ville de åstadkomma? Vilken sorts samhälle vill de att deras politik ska leda till. Jag såg inga visioner. Bara enskilda mål och utspel som målade upp någon sorts bild. En bild som var allt för luddig för att jag skulle kunna tänka såhär "det här partiet fattar sina beslut för att de vill åstadkomma denna vision. ibland kommer deras beslut vara pragmatiska och avvika från ideologin, men kursen kommer fortfarande hållas i den riktningen".

Utan vision ingen kontinuitet, ingen förutsägbarhet. Utan vision blir besluten oberoende av varandra, paniktagna, utan röd tråd eller idé. Jag tror att detsamma gäller i många andra verksamheter och liv. Utan visioner eller riktning håller man sig flytande, man klarar sig, man flyter med. Ibland räcker det. Men vill man åstadkomma någonting blir det svårt utan ledstjärna.

Mitt nya jobb

tl;dr: Jag har jobb, i slutet ber jag er om en tjänst, det är roligt, kolla in!

Det slog mig just att en del av er har först hittat mig som bloggare när jag skulle få ihop arbetslivserfarenheten till Psykologlinjen. De som kände mig innan Phonephucker är nog främst personer som även känner mig privat, men för en del av er är jag enbart en bloggare, och ändå så har ni rest så långt med mig. Och fast jag nästan bara bloggat åsikter och väldigt lite privatliv, så har ni nog också hängt med i det. Vid milstolparna i mitt liv har ni kanske tänkt "oj, jag minns ju henne sen innan hon ens började på psykologlinjen" och tänker tillbaka på vad ni har hunnit göra under tiden ni läst mig. Skaffat barn. Gått genom skilsmässa. Jobbat. Pluggat. Rest. Lärt er spela gitarr.

Jag tänker på det för nu ska jag blogga om det där nya jobbet jag började på i måndags. Och jag tänker att nu kommer det komma fram saker ni inte visste om mig, fast ni följt mig så länge. Jag hade i alla fall själv blivit förvånad.

Det jag gör nu är att jag har en PTP-tjänst på ett företag som heter Cubiks. Cubiks är, citat,

...ett internationellt konsultföretag som erbjuder förstklassig konsultexpertis tillsammans med en välutvecklad portfölj av internetbaserade verktyg och tjänster.
Med kontor runt om i Europa, regionala kontor i Dubai och Malaysia och ett etablerat nätverk av licensierade distributörer i USA och APMEA regionen, levererar vi kompetensbaserad personbedömning, utveckling samt utvärdering för fler än 1000 kunder i över 50 länder.

Man jobbar med rekrytering, alltså, och utveckling av personalen. Hjälper till att anställa rätt personer och göra chefer chefigare. Jag jobbar på avdelningen som sysslar med olika sätt att testa folk på.

Ungefär här brukar folk säga "jaha, det låter ju kul, men hur har det med psykologi att göra?". Jätterimlig fråga som inte borde vara jätterimlig. Bilden hos allmänheten, och även under psykologutbildningarna, är att psykolog är lika med terapeut. Alla psykologutbildningar i Sverige innehåller en hel del om arbetsliv och organisation, och om testning och rekrytering. Alla psykologer som examineras i Sverige är lämpade att välja den vägen. Och psykologer är den yrkesgruppen som är mest kvalificerade till att arbeta med personlighets- och begåvningstest, och med personbedömning. Jag tror att det låter rimligt om man tänker på det, men jag har också fått intrycket att tanken är ny för folk i allmänhet.

Det är intressant att jag som ju är exad och på ett intellektuellt plan vet att jag är den kvalificeradeste yrkesgruppen, ändå känner mig lite förvirrad. För grejen är att psykologlinjen handlade inte enbart om att lära sig fakta, utan även om att lära sig terapeutrollen. Jag tror att om det gällde många andra utbildningar hade man tyckt det är flum att läsa sig yrkesrollen så explicit. Men de flesta är nog överens om att man inte höjer på ögonbrynen över att psykologer gör det. Och allt fokus på terapeutrollen gör att jag är verkligen tränad till att bli terapeut, men inte riktigt till nåt annat. Jag har inte lärt mig rollen som kavajpsykolog.

Om jag var min läsare, skulle jag bli jätteförvånad varför Tanja Suhinina helt plötsligt inte blev sexolog. Jag har ju varit nästan ovanligt inriktad som psykstudent. Min bild är att de flesta i klassen inte hade någon tydlig idé med vad de ville göra efter fem år. Jag har varit inne på sexologi från dag noll. Inriktat mig på det när jag kunnat. Bloggat om det. Sagt det varje gång någon lärare frågat oss om specialintressen. 

Men här kommer grejen ni inte vet. När vi läste om organisationspsykologi och personbedömning blev jag jättetänd. Jag tyckte det lät jättespännande. Jag kände att jag ville jobba med det. När vi skulle söka praktikplats till termin 6 (det var hösten 2009), valde jag att söka praktik på sådana ställen. Eftersom inget av dessa ställen följde reglerna hamnade jag på Hörsel- och Balanskliniken. Jag var bitter hela terminen. 

Sen började det bli dags att rikta in sig lite och jag hade episk ångest. Vad skulle jag bli - sexolog eller konsult? Jag skrev plus- och minus-listor. Jag frågade mina nära och kära. Jag började till och med skriva ett blogginlägg där jag bad läsarna att hjälpa mig att välja, men det blev aldrig färdigt. Så ni fick aldrig veta att jag velade. Och att jag velade stort. Att jag kunde komma på circa exakt en fördel med att välja sexologin - att det var drömmen, passionen, nördpreferensen. Att det andra var intressant, men jag hade inte femton års erfarenhet av att bli eld och lågor över det. Att det var inte rekrytering som fick mig att jobba underligt arbete i ett år för att komma in på utbildingen. Till slut valde jag passionen. Termin 7-9 läste jag på över helfart och har 7,5 hp Klinisk sexologi, samt 15 hp Par- och Familjeterapi. Termin 10 läste jag under termin 9, och det blev ett exjobb om vestibulit. Jag är sjukt anställningsbar som psykolog med sexologikoll.

Det är bara det att för att bli psykolog på riktigt så måste man ha PTP, psykologernas motsvarighet till läkarnas AT. PTP-tjänster växer inte på träd. I kombinationen Stockholm och sexologi växer de inte alls. Tro mig, jag har frågat varenda klinik i stan. Vänt på alla stenar. Fått många fina svar från personer som tyckte jag lät fantastisk, men inte kunde erbjuda PTP. 

Jag sökte alla PTP-platser jag kunde. Skickade ut ett trettiotal CV:er. Började fundera på att flytta. Sen fick jag ett telefonsamtal. Det var det dära stället som gjorde test som ville att jag skulle komma på intervju. Jag blev himla glad. Att någon ville ha mig. Men också att det inte var något av psykiatriställena. Jag sökte ju givetvis PTP på psykiatriska mottagningar på sjukhus, men jag ville ju inte dit, egentligen. Jag har aldrig velat in i psykiatri-psykiatri, jag har velat jobba med specifikt sex och relationer. Och om inte det så springa runt i kostym och jobba med spännande projekt.

Det här var en ny chans att på nytt välja någonting som jag hade valt bort. Jag gillar inte att välja bort. Det är en av anledningarna till varför jag gillar poly, att man slipper välja bort nån man gillar bara för att man gillar någon annan mer. Här fick jag chansen till nystart. Jag tog den och sedan årsskiftet jobbar jag i en hötorgsskrapa och får inte ha mina Docs i tjänst.

Men jag fick också lägga ner planerna på att börja läsa Sexologimastern i Malmö VT12. Det kanske hade gått teoretiskt, men jag kände att jag faktiskt ville ha relationer och fritid också. Förhoppningsvis kan jag läsa den senare. Min chef uppmuntrade mig att ha eget vid sidan om och pyssla med annat jag tyckte var kul och jag har lite sexologirelaterade grejer på G. Jag kan inte just nu få allt på heltid, men jag kunde få mer allt än jag först tänkt.

När jag började skriva det här inlägget hade jag nog egentligen tänkt fokusera mindre på mig, och mer på tankar kring att som psykolog jobba mot näringslivet. För som sagt, det är inte där man tänker sig en psykolog. På min andra intervju (otroligt intressant och supermeta att bli bedömd av ett företag som är pros på det) diskuterade jag och sverigechefen just detta. Hur jag tänker att som psykolog jobba med sådant. För mig innebar det två saker. Dels "hur är det att inte jobba som terapeut" och dels "hur är det att jobba i ett sammanhang där man vill tjäna pengar, vilket som vi alla vet är lika med ondska".

Att inte jobba kliniskt mer i livet vore tråkigt. Jag gillade terapimomentet i skolan och jag vill göra det nångång i framtiden. Men jag har aldrig heller velat att enbart jobba med det. Tänk att vara inlåst i ett rum dag ut och dag in. Nej, usch. Jag ville göra det, men också exempelvis föreläsa. Skriva. Och jag anade att mina chanser till variation av det slaget som nyexad var rätt små.

Det där med pengar. Jag tycker att hela ämnet är så intressant. Under utbildningen var det flera som upplevde att det ansågs fult att vilja tjäna pengar. Jag skulle snarare säga att pengar ofta var elefanten i rummet. De nämndes aldrig. Man pratade aldrig om pengar. Kanske på det sättet som nog är typisk för vårdyrken. Att man vill gärna se hela proffessionen som ett kall, att man är inne i det för att man vill hjälpa, och då blir pengasamtal olämpliga. Lön är nödvändigt ont.

En del är nog också att man överlag sällan pratade om att vi ska jobba nånstans efter examen. Institutionen ordnade inte arbetsmarknadsaktiviteter, hjälpte inte en att söka PTP, förmedlade inte praktikplatser. Det här går in i en av sakerna jag sa till sverigechefen på intervjun - att en av sakerna som jag tror är positiva med att jobba i näringslivet är att man tydligt får se att man uppskattas i form av cash. Psykologlinjen är spännande, men jag upplever att det kändes som att de inte riktigt ville ha studenter. En bidragande orsak till att jag tog examen i förtid var att jag inte kunde ta mig därifrån fort nog. Jag var trött på schemaändringar, jobbig skrivare, oklara riktlinjer, och att ingen brydde sig om en. Så länge man presterade över G-gränsen var ingen särskilt intresserad av vem man var och vad man var kapabel till. Jag har mött studievägledaren två gånger, och båda gångerna har attityden varit "det går ju teoretiskt, fast det kommer ju inte gå". Men båda gångerna gick det, faktiskt - jag kom in och jag tog examen i förtid.

Efter det (och lite arbetslöshet to top it all off) kändes det ytterst lockande att komma till ett ställe där man visste att man åtminstone skulle få lön för de fem åren av sin ungdom som man gett utbildningen. Den vanligaste PTP-platsen är psykiatrin, och min bild av verksamheten är ganska negativ. Typ att lönen är sådär, läkarna kör över en, och besparingsbesked haglar. Därtill att hela sjukhusverksamheten är illa organiserad, och man vill hjälpa alla, men får tänka besparingsmässigt och därför skickar hem folk tills de blivit sjuka nog. Av hela mitt hjärta vill jag inte dit.

Ja, och så måste man förhålla sig till läkemedel och diagnoser. Det har jag tänkt på en del. På intervjun talade vi om vilken typ av industrier jag kanske skulle tacka nej att jobba med. Vapen, känner jag, är en kraft jag helst undviker att medverka i. Men hade jag valt den människohjälpande psykiatrin hade jag spelat med i ett sätt att tänka om människor som läkemedelsbranschen har både en och annan tass i. Jag känner mig ofta mer bekväm med tveksamma saker om de åtminstone är uttalade. Jag tänker mig att det i mitt jobb kommer vara mer vanligt att öppet säga att någon vill tjäna pengar än det är i psykiatrin - trots att det där finns finansiella intressens som heter duga.

Och angående att känna sig uppskattad. Att efter år av att vara student som tar upp plats plötsligt hamna i ett jobb av den typen där man får ett gäng fräscha tekniska prylar första veckan, och planerar in flera utlandsresor i kalendern bara under våren... det är lätt absurt, måste jag säga. Jag känner mig oändligt viktig.

Now to business. Min första ordentliga uppgift är att samla in personer till, och genomföra, en studie. Studien går ut på att man får göra flera kapacitets-/begåvningstest och vi jämför om resultaten hänger ihop. De första fyra kan man göra online, det sista gör man på kontoret och får återkoppling. Anmäl er hemskt gärna, och berätta för andra ni känner om det! Här finns en Facebook-sida med mer info!

Och adda mig på LinkedIn. Det är tydligen där alla coola hänger.

(Blogg)året 2011

Jag minns första året som var mer kalenderår än skolår. För när man går i skolan är det konstigt att summera kalenderår, man börjar ju med nya saker i september. Men hösten 2005 hoppade jag av KTH. Vid årsskiftet blev jag sambo och började jobba för att komma in på psykologlinjen. I slutet av året kom jag in. Det året blev tydligt avgränsat. 2007 vad Phonephucker-boken-året. 2008 var Föhseriet-året. 2009 skaffade jag mig en ny fast relation. Och så hände det inte så mycket i mitt liv sen.

2011 var väl året då saker avslutades. Jag läste termin nio på psyket, samtidigt som jag jobbade på mitt exjobb och tog examen i september. Jag och han som blev min sambo fem år tidigare gjorde slut i början av året, och i höstas flyttade vi isär. Hela året har färgats av min sjukdom - jag var sjuk när året började och jag är sjuk nu. Tufft, men jag har i alla fall fått diagnos och behandling som verkar röra min kropp åt rätt, smärtfritt, håll. Under hösten var jag arbetslös och försökte hitta PTP i Stockholm. Jag försökte få skribent-frilans utan resultat. Jag skickade ut säkert ett trettiotal CV:er - de alla ledde till en endaste intervju.

Jag påbörjar min PTP i överimorgon (shitshitshitshitshit). Den enda intervjun som jag fick gå på ledde till en till - och sedan till ett välbetalt spännande jobb, så centralt i Stockholm det kan bli. Jobbet har ingenting med sexologi att göra, men så fort jag fick jobbet fick jag plötsligt svar från frilansprojekten, och det ser lovande ut nu. Nu har jag jobb, spännande sidojobb på gång, en stor lägenhet jag får hyra, diagnos och behandling, bästa grannen som också är bästa exsambon, bästa killen, bästa PQ och lysande utsikter. 2011 gick mest åt att avsluta och hitta nya början, men nu verkar jag vara klar för nystart. Undrar vad det blir för människa av mig under 2012.

Bloggmässigt känne rjag att det har på många sätt blivit mer sexologi än feminism. Jag har under året mer och mer känt mig trött på den ofta låga nivån i svensk feministisk debatt. En v anledningarna, tror jag, är att vem som helst anses kunna uttala sig i jämställdhetsfrågor. Så jag känner att jag inte vill bidra till det, och samtidigt har jag känt mig mer och mer trygg i min psykologroll. Kombinationen leder nog till större fokus på sexologi, och det är jag nöjd med. Och totalt har året faktiskt varit mitt mest produktiva - med 153 inlägg hittills. Många riktigt långa, dessutom.

I januari började jag blogga om DSM-5, en oavslutat bloggserie som jag nog ska fortsätta lite extra med nu när DSM blir allt mer färdig och aktuell. Jag bråkade också med NoBoyToy och tipsade om Reefer Madness.

I februari skrev jag ett av bloggens mest omdiskuterade inlägg - Hej, vit man! - som sedan dess har missförståtts en miljard gånger. Jag skrev också om att planera sex, i mina ögon en av de viktigaste saker jag lärt mig som psykolog med sexologiinriktning.

I mars började jag leta intervjupersoner till mitt exjobb. Samtidigt försökte jag begripa mig på hur ekonomisk och sexuell makt hänger samman, och förklarade att de flesta har sex, men vissa har det mer som hobby än andra.

I april var jag expert på DSM i ETC, bloggade om studentliv och rasism, försökte förklara att vaginala samlag är fett skadliga, och tipsade om Gunbuster.

Maj var inte så händelserik. Då ansåg jag mest att man inte är fullt påklädd om man visar tuttarna. Och så fick jag åka taxi från handledning i skolan för att snacka kvinnliga pedofiler i radio (och löste kondommysterier genom en kompis som gjorde allt jobb!).

I juni stack jag till Lettland för att få vård. Köpte enkelriktad biljett, satte mig på en båt och ba vroom till släkten. Där skrev jag exjobbet. Och så försökte jag kommunicera med Pär Ström. Jag skrev okså om att det, tvärtemot vad folk ofta tror, inte alls är smärtfritt att ta vävnadsprov i slidan.

I juli var jag i Riga på semester och tipsade sen om saker att göra. Och skrev om herrunderkläder i spets (är alltid tacksam för tips på smakfulla sådana!). Annars var det nog årets mest hållbara månad med många inlägg med långa hållbarhetsdatum. Dels så skrev jag om underlivssmärtor och hur man ska hantera dem i en relation. Och så tipsade jag om animé hela tre gånger! Vad sägs om Greven av Monte Cristo - i rymden?! Eller äventyrs-kammar-romantisk-komedi - i rymden?! Eller 110 avsnitt episk skildring av krig, kärlek och manlig vänskap... i rymden?!

I augusti förklarade jag varför det heter dutter - och Cosmopolitan var on fire! Den månaden startade jag även bloggutmaningen Vecka 6, och inledde bloggserien och KBT och poly.

September var ovanligt full på feministinlägg (även om såväl Vecka 6 som KBT och poly-inläggen tog mycket plats). Jag skrev exempelvis om att det inte hjälper att veta att det är manligt att inte städa om man bor ihop med en stökpelle. Och så var jag inte lite irriterad på den omogna tonen i en serie i Bang.  Det är också i september som mina läsare för första gången fick stifta närmare bekantskap med den mystiska sjukdomen som fick mig att fly landet i juni. En fräsch avvikare från sex och könskamp är ett inlägg om hur man fixar billig mat.

I oktober drev jag och Fredrik med tidskriften Arkitektur, och så rekommenderade jag att se en film om tvättbjörnar och miljonprogrammet i Japan. Arkitektur var ju ett tema på bloggen förut, men har mer och mer försvunnit. Så blir det ibland, Men ibland blir det också så att man återkommer till gamla ämnen - som debutantpriset eller kroppsbilder. Och så publicerade jag en text om hemmafruar som jag egentligen skickade in som debattartikel till ett ställe, men de svarade aldrig. Story of my fucking hösten 2011.

November, det var förra månaden det. Då skrev jag ett inlägg jag själv tycker är sjukt intressant. Hur det här med att öppna upp en enkönad miljö funkar - med studentbaletter som exempel. Sjukt intressant, tycker jag. Så skrev jag också ett superytligt KBT-inlägg om tidsoptimism, och fick på fingrarna i kommentarerna - jätttespännande läsning!

I december skrev jag om skrev och orkade äntligen lägga upp mitt exjobb om vestibulit. Och så gästbloggade jag hos Pelle Billing, och lärde ut debatteknik efteråt. Året avslutades med att jag letade bad boys och tyckte att folk ska sluta använda biologi som förklaring bara för att det låter vetenskapligt.

Nu sitter jag hemma i myskläder. Jag har gymmat, duschat, tvättat, och dricker nu te. Fast strax ska jag upp och börja fixa mig i ordning för att åka på fest där matpretentiösa vänner ska fixa middag. Sen ska jag sova. Sen ska jag vakna, städa, fixa matlåda och lägga fram en businessoutfit. För sen ska jag sova igen och sen är det första dagen på mitt nya jobb.

Gott nytt år!

KBT & poly VII

Som man kanske förstår av titeln är det här en del i en serie. De tidigare är från i höstas, bloggsök på dem för att få sammanhang. Jag tänkte ha serien för dem tillfällen när jag hade tid att blogga, men inga aktuella idéer. Och så har det vart glest med sånt på sistone. Men nu då!

Polyproblem - poly+mono
Dagens avsnitt handlar om att samvara över relationsidégränserna. Vid första anblicken kan det kännas hopplöst. Men redan här vill jag lyfta fram en viktig poäng jag redan rört vid i de här inläggen, och som bir extra viktig idag. Poly och mono är inte två punkter i olika universa. De är snarare olika punkter på samma skala, och oklart om denna skala ens är en linje och inte någonting med fler dimensioner.

En annan sak jag vill lyfta fram är att alla har rätt till sina känslor. Som polyperson har jag ofta mött bilden av att jag ska förstås vara glad om jag träffar nån som delar mina uppfattningar i frågan, men det är en bonus. Blir jag ömsesidigt kär i en monoperson är det självklart att det är jag som ska vara resonabel och kompromissa hela vägen. Det vore inhumant att tvinga någon att ha öppet förhållande om hen inte vill. Men en polyperson kan förväntas strunta i sina polyidéer, och vill hen inte så har hen för höga krav. Det är en bild jag mött en del, inte alltid och från alla, men tillräckligt.

Samtidigt har jag hört om att det ibland anses vara så att det är den monogama som ska kompromissa hela vägen. Att låsa in folk i monogama relationer är ju himla småborgerligt. Att folk går med på öppna relationer av rädsla för att det annars blir ingen relation alls, och blir i slutändan utnyttjade. (För er begåvade med ryska - Majakovskij har en hemskt tragisk men rolig dikt på temat som handlar om en NEP-hipster som förför en flicka som sen tar gift)

Och jag vill poängtera en extra gång att jag som debattör och psykolog tycker att man ska acceptera att folk känner vad de känner, på riktigt. Det kan vara småborgerligt eller idealistiskt, det kan vara produkt av biologi eller uppfostran, men den är äkta känslor det rör sig om, och alla inblandade bör bli respekterade på samma villkor.

Påhittade fall
Tommy och Laura har möts genom vänner och strulat på ett antal fester. Efter att tag har de börjat inse att de faktiskt går på fester för att strula med varandra och börjat strula mer planerat. De fortsatte träffas, och i början var allt fantastiskt. Allt flöt bara på. Efter några månader började Tommy dock känna oro. Laura verkar vilja ses och hänga, ha sex och höra hur hans dag har varit, men hon vill inte riktigt bli ihop. Han har fört in samtalet på ämnet, men då säger Laura bara att hon är emot definierade relationer. När Tommy säger att han menar allvar med Laura blir hon sur - hon menar ju också allvar! Menar Tommy att allvaret ligger i vilka ord man använder?

När Maria träffade Jean och föll för hans vaxade hipstermuscha var Jean ihop med Lara. Cosmopolitan hade undrat om Maria ville bli en homewrecker, men Jean hade faktiskt öppet förhållande, så det gick hur bra som helst att inleda en relation. Maria hade aldrig tänkt på poly innan, men hon gillade ju Jean. Och så tänkte hon att antingen blir det en kort romans, eller så lämnar Jean sin Lara. och han och Maria blir monogamt ihop. Det är nu fyra år sedan det hände, och Jean och Maria trivs fortfarande ihop. Jean har till och med lämnat Lara. Men det blev inte som Maria tänkt, för Jean vill ha öppet förhållande.

Operationalisera
"Operationalsera" är psykologspråk för "terapeuten är jobbig och frågar vad jag menar rent konkret". Till exempel säger klienten kanske "jag vill ha fler vänner" och terapeuten frågar "Hur många? Typ tre? Sju?". Varför man terapeuten det? För att vara mer överens om vad man jobbar mot. En terapi är gemensamt arbete, vore dumt om man siktade olika. Och så är det bra att få bort orealistiska mål. Tänk om klienten vill ha tretti tusen vänner?

Sedan tar det här fram saker i ett nytt ljus. Klienten kanske vill ha fem nära vänner. Då får man gå in på vad en nära vän är. Man kanske redan har fler än man tror? Och man får veta vad man själv ska göra för att ens vänskaper ska vara ömsesidiga, hur man själv ska vara nära vän. Och så blir det förstås lätt töntigt att försöka kvantifiera och detaljbeskriva vissa saker, men det ska ju ses som riktlinjer. Det är hursom bättre än att använda luddiga begrepp som alla tolkar på sitt sätt.

Så i fallet med Jean och Maria vill man nog fråga Jean vad ett öppet förhållande är. Man kan fråga Maria vad det innebär att vara monogam. De har känt varandra länge och säkert diskuterat ämnet många gånger, så de är förmodligen medvetna om vad som menas. Å andra sidan är det inte alls konstigt att prata förbi varandra i fyra år, för att båda antar att de vet vad som menas.

Tommy då - honom skulle man vilja fråga vad en seriös relation är. Uppenbarligen är titlar viktigt - vad mer ska ingå? Och varför är titlar viktigt, i vilka sammanhang? Är det viktigt att man är Pojkvän och Flickvän när man äter frukost tillsammans, eller är det mest en fråga om hur man agerar utåt? Tommy kanske visar sig egentligen inte vara så intresserad av titlar i sig, som av att kunna prata om framtiden - men han antar att om man inte har ett särskilt namn på relationen så kan man inte heller tänka framåt.

Om man konkretiserar på det sättet blir det mer uppenbart var man tycker lika och var man är olika. Det blir kanske inte alltid så att man kan hitta en kompromiss som alla är nöjda med - ibland blir det bara mer uppenbart att det inte funkar.

Vad skulle det innebära om..?
Handlingar i sig är ofta inte lika viktiga som den laddningen man tillskriver dem. Om Laura är ute på en fest, dansar och sover över hos en kompis tycker Tommy kanske det bara är kul. Om Laura är på fest, hånglar och har sex hemma hos någon tycker Tommy kanske det är jobbigt. Tommy påverkar rent konkret precis likadant, men det blir ändå skillnad.

Så en sak som är bra att göra är att prata genom situationer man inte är överens om. Man kanske kan fråga Laura om vad det skulle betyda för henne om hon och Tommy började kallas för ett par. Här är en lista som hon presenterar som svar, för hon fick frågan i hemläxa (påhittade svar på påhittade frågor i påhittad terapi):

• Jag skulle känna mig inlåst
• Jag skulle kanske missa relationer med nya människor för att de tror att jag är "off limits"
• Jag skulle känna att Tommy har manipulerat situationen för att få sin vilja igenom

Finns det någonting de två kan göra för att Tommy ska kunna säga att han och Laura är ett par, men också se till att mildra konsekvenserna för Laura? Om de kan ha en relation där Laura inte känner sig inburad, så är det kanske inte så farligt att Tommy omnämner henne som sin flickvän ibland?

Acceptans och att drömprinsen kanske bara är en vanlig prins
Det funkar ofta så att man har en föreställning om hur man vill ha relationer i sitt liv långt innan man träffat människorna man ska ha de där relationerna med. Maria, till exempel. Hon har alltid antagit att hon ska ha ett par pojkvänner i unga år, och några strul. Vid 25-nånting blir hon ömsesidigt kär, hamnar i längre relation, skaffar barn och gifter sig. Det kändes rimligt och genomförbart, och så träffade hon Jean. Tack, livet. Verkligen.

Maria kan inte säga att hon trivts dåligt med Jean, inte ens när han var ihop med Lara. Helt ärligt tycker Maria det har mest varit positivt att de kunde starta det så soft, utan att på en gång behöva bestämma om de är ihop eller inte. Och Maria har ärligt talat inte varit svartsjuk på Lara heller, hon blev själv överraskad över hur bra hon fungerade i polysammahang. Nu har hon och Jean varit ihop i fyra år, och de älskar varandra, de trivs med varandra, allt är bra, men...

Men livet med Jean blir inte det livet Maria alltid drömt om. Även om de flyttar ihop och skaffar barn blir det inte riktigt rätt. Även om hon får sitt drömbröllop blir det inte riktigt rätt. Även om det egentligen känns bra nu så blir det inte rätt om man ser in i framtiden. Och inte blir Maria yngre, precis.

I en terapi skulle man här kunna jobba med acceptans och värderad riktning. Första steget skulle vara att acceptera hur saker förhåller sig. Jean vill inte vara monogam. Det är orimligt att blunda att hoppas att han nångång kommer känna för det, bara man väntar länge nog. Maria får bekanta sig med tanken att hon och Jean är olika i det avseendet, och Jean passar inte ihop med bilden av drömprinsen.

Att jobba med värderad riktning innebär att man bestämmer sig för vad som är viktigt för en och använder den ledstjärnan när man ska fatta beslut. Är det viktigaste att ha en chans till ett "normalt liv" eller att stanna ihop med Jean? Valet är svårt, för oavsett vad man väljer finns det ingen garanti på att man får det. Maria kanske lämnar Jean bara för att vid sjuttiotre års ålder inse att hon har monogamt gift och skilt sig tre gånger, och det blev ändå inget sagoliv. Eller så stannar Maria ihop med Jean, och blir lämnad barnlös vid femtiosju.

Inget lätt beslut, och inga rätta svar. Vad kan en terapeut göra? Terapeuten kan hjälpa genom att hålla Maria på rätt kurs och hjälpa henne konfrontera verkligheten. Hon har kanske tänkt de här tankarna i ett par år nu, men undvikit att gå hela vägen, att sluta blunda och hoppas att Jean en morgon vaknar som drömprinsen i villaidyllen. En terapeut kan hjälpa en att våga möta verkligheten.

En annan sak terapeuten kan hjälpa en med är att ifrågasätta. Om man har fattat ett beslut håller man gärna fast vid den, och slår bort all information som ifrågasätter det, för att det är jobbigt att ändra sig. Ju mer man har investerat i ett projekt desto svårare blir det att ge upp. Så terapeuten kanske kan hjälpa Maria att tänka runt kring livsplanen. Är det så hemskt om livet inte blir precis som man planerat sig? Är just en monogam relation viktigt för att livet ska lyckas? Det kanske det är för Maria.

En annan sak man kan jobba med här är kanske bilden av att man misslyckas om man gör slut. Att en lyckad relation är en livslång sådan. Här kan man kanske jobba med att Maria ska kunna göra slut med Jean utan att känna att de fyra åren har varit förgäves. Eller kanske fortsätta vara ihop med Jean tills vidare, men vara medveten om att den relationen nog inte kommer vara hela livet.


Kan man leva med det?
Det är sällan människor passar ihop helt perfekt. Köttätare kan bli ihop med vegetarianer, folk som snarkar kan bli ihop med folk som klipper tånaglarna i sängen. Det är väldigt sällan man hittar någon helt perfekt, och eftersom människor utvecklas över tid blir det ännu svårare att vara perfekt för varandra livet ut. Just hur man ser på trohet brukar ofta ses som en dealbreaker, men så behöver det inte vara. Faktum är att i de flesta par har parterna olika syn på var gränsen går. Och det funkar ändå för de flesta.

Om krocken känns allt för stor, men man vill försöka ändå, tror jag att det är viktigt att komma bort från tanken "jag är poly och du är mono". Vad betyder orden? Vad vill man ha ut av att ha öppen respektive sluten relation? De flesta kärleksrelationer varar inte livet ut - att man har bestämt någonting i just en relation behöver inte innebära att det ska vara resten av livet. Och så kan man prova olika saker i en och samma relation, det behöver inte vara samma deal från början till slutet. Det kanske blir tufft, men det behöver inte bli omöjligt.

En kunnig terapeut kan hjälpa de inblandade med att kommunicera bättre med varandra och sig själva. Dessutom har en kunnig terapeut fler perspektiv än parets personliga erfarenheter. En terapeut har tillgång till teorier och metoder som hen har fått under utbildningen och arbetet. Dessutom har hen samlat erfarenheter från tidigare patienter, och den samlade kunskapen kan hjälpa krockande polysar och monosar att hitta en lösning som fungerar.

.... i nästa avsnitt av serien - Styrkor i polyrelaioner! Källor! Sammanfattning!

Om vårt behov av irrationella förklaringar, som vi gärna använder vetenskap till

Pelle Billing kom in på biologi och vi hade en liten diskussion i kommentarerna (kommentarer nr 30, 62, 63). Jag vill utveckla min grej lite mer.

Som jag förstått Pelles poäng så menar han att det kan vara skönt att acceptera förutsättningar man har. Att man är born this way, helt enkelt. Att vissa saker är helt enkelt inte ens grej och man ska inte skylla sig själv för att man inte gillar dem och inte är bra på dem. Och visst kan jag hålla med.

Men jag har jättesvårt att se hur konceptet biologi kan hjälpa där.

På en gruppnivå ser man kanske biologiska egenskaper som kan kopplas till vissa tendenser i personlighet och livsval. På individnivå vet man däremot typ inte ett smack. Kanske någon litet smack. Men för de flesta egenskaper man har, så har man ingen möjlighet att koppla tillbaka till faktisk biologi i sin kropp. Att förklara sina beteenden med biologi blir en efterhandskonstruktion. Och det tror jag är väldigt dumt.

Alltså, ja, man kan upptäcka att man har fallenhet för nåt eller intresse för nåt. Och man kan tänka "det är biologiskt". Men hur vet man att det är biologiskt? Man vet ju inte alls hur kroppens celler fungerar, man vet väldigt lite om vilka hormoner man har i sig och hur mycket av den varan man har relativt folk i allmänhet. Man vet väldigt lite om sina signalsubstanser eller nerver eller alla bakterier som bor i ens tarmar. Så att säga "det är biologiskt", det blir bara en förklaring som man hittat på. Men som kanske är svårt att säga emot för ingen har ju koll. Det låter vetenskapligt men på individnivå blir det lika vetenskapligt som att säga att det är gud som bestämt så, eller att man fick jobbet för man hade en iller i väskan på intervjun. Det blir en meningslös lekmannaförklaring.

Kan folk inte nöja sig med att känna efter och acceptera sina förutsättningar utan att förklara det med nånting de i princip definitionsmässigt inte kan veta? Konstigt, tycker jag. Eller, jag förstår att man vill ha en förklaring, det vill människan, men man kan väl i alla fall erkänna att förklaringen är hittepå och tro?

En annan aspekt är det här med att man sällan talar direkt om biologi. Man talar istället om manlig och kvinnlig biologi. Och då blir det liksom ännu snävare och ännu mer förvirrat. Då hamnar man i nonsens om att kvinnor har kvinnliga hjärnor, förutom att många kvinnor har manliga hjärnor. Man hamnar i att de genuskonforma egenskaper man har beror på biologin, men de egenskaperna som avviker beror också på biologin - fast båda egenskaperna sägs bero på samma hormoner och samma biologi. Det kanske är rimligt på populationsnivå, men på individnivå blir det ett korthus.

Och det är ju fett tråkigt, för det är intressant med biologi och hormoner. Men det intressanta tappas lätt bort om man ska använda biologi som en ursäkt att komma med irrationella förklaringar.

***

Orelaterat, men tydligen har p-piller kopplats till bröstcancer. 

Sex som träningsform

Idag hade jag anledning att kolla på tre avsnitt av Fråga Olle-dokumentären. Har tidigare skytt programmet som pesten. Dels tål jag inte riktigt Olle Wallers sätt att snacka sex på, det blir liksom för häärligt för mig. Och så tyckte jag programmet var tramsigt. När jag väl tittade idag blev jag positiv överraskad. Kanske behövdes det lite längre exponering för att jag skulle falla för reportern Malin. Tycker att hon tidigare varit lite väl "hjälp kom och hjälp mig!", haft svårt att hantera allt knullande. Men nu känns det som att hon är mest nyfiken på det mesta och ibland spelar "dum" som ett sätt att komma närmare personerna hon träffar. "Jaha, är det så den här prylen funkar". Och så ska hon ju vara en projektionsyta för tittaren som antas vara lite fnissig i ämnet. Men hon verkar faktiskt nu vara bekväm i kläderna och ha bra koll på integritet och exakt hur mycket hon vill blanda in sig i allt.

Ett av avsnitten jag såg var "sex som träningsform". Både hur bra sex funkar som träning och ifall man kan träna sig till bättre sexliv. Tyckte ett par saker var intressanta.

Om jag hade ett populärsexologiskt program eller en sån blogg och fick resurser, skulle jag göra en grej med en PT. Vi skulle snacka vilken träning boostar sexandet. Jag har alltså i förväg tänkt på kombinationen sex och träning och haft lite åsikter. Jag blev därför väldigt förvånad att det huvudsakligen pratades om att träning kan ge en starkare bäckenbottenmuskulatur som kan ge bättre orgasmer. Visst, men jag tycker det är konstigt att ingen nämnde kondition. Jag tycker i alla fall att det är uppenbar koppling. Man behöver inte ens köra maratonligg i 200 bpm för att ha nytta av bra kondis, och kan man verkligen inte köra maratonligg i 200 bpm om man inte är i form på det sättet.

Tycker överlag att kopplingen mellan träning och sex är rätt tydlig. Man blir mindre trött av vissa rörelser, man har fler ställningar att välja på, man har större kontroll över kroppen. Det gäller tydligast penis i slida-aktigt sex, men även andra typer av sex kan kräva att man gör en obekväm rörelse i obekväm ställning i obekvämt tempo länge. Ju mer vältränad man är desto mindre obekvämt blir det. Generellt. Tänker jag. Sen skulle jag dessutom kunna ge ca tusen exempel ur egen erfarenhet, men nä. Ni får fråga om ni undrar nåt konkret. För jag undrar vad ni tycker. Har ni funderat i de här banorna? (Gör kanske ett V6-tema av det här.... hm...)

En annan sak jag tänkte på var när de mätte hur många kalorier ett par förbrände under olika sexaktiviteter. Kvinnan var av den lättkomna typen och förbrände mer än mannen. Läkaren som mätte spekulerade att hennes orgasmer kanske bidrog till att hon gjorde sig av med kalorier. Men kommenterade också att hon ju rörde sig i missionären, där alla förväntade sig att mannen skulle bränna mer.

Jag fattar inte varför det bara finns en ställning där kvinnan officiellt anses kunna "göra jobbet". I alla grundställningar (jag tänker missionären, skeden, doggy, rida) kan såväl mannen som kvinnan vara den som står för in-ut-rörelsen. Jag vet inte hur alla andra gör, men där jag ligger är det circa lika ergonomiskt för mig att svettas on top som on bottom som on sidan som on framför som on i en kama sutra-knut. Men tydligen ska kvinnor bara kunna styra som cowgirls, och så kanske motjucka i andra ställningar. Inget jävla topping from the bottom. Och ridställningen är teh ställningen där kvinnan får bestämma och mannen får vara lat. Konstigt, tycker jag. Har för övrigt skrivit om liknande förut. Och asså, återigen, är intresserad av vad ni tycker. Det är jag i och för sig alltid. Ni har varit sjukt duktiga på att tycka mycket och bra på sistone, jag gillar!

För övrigt har NoBoyToy gillat det jag skrev hos Pelle Billing. Chocken höll dock inte i sig länge, för hon är fortfarande NBT och tycker man ska lyssna mer på kvinnors efarenheter, men bara om de stämmer överens med hennes världsbild.

För övrigt - jag har Ett Spännande Bloggprojekt på gång, men det ska jag inte berätta om än! Men det blir nog riktigt bra!

Bad boys, bad boys, whatchagondo?

Vecka6 har i veckan temat "manligt och kvinnligt" vilket har resulterat i ett par inlägg om bad boys (jag ska hålla mig till engelska nomenklaturen, på svenska brukar de ofta få heta "svin", men det varierar). Dessutom har bloggen No, Seriously, What About the Menz? Haft två artiklar om Nice Giys(TM) de senaste dagarna. Rekommenderar särskilt att läsa med kommentarerna, blir mer givande så.

Jag har i samband med det tänkt på ämnet bad boys. Sådana som kvinnor tydligen attraheras av. Vilka är de, egentligen?

När de beskrivs av män som hävdar att kvinnor gräver sina egna gravar eftersom de väljer otrevliga typer brukar en egenskap finnas med, och det är att bad boys ligger med många kvinnor. Och där känns det som att man allt för sällan beaktar möjligheten att man felvänt kausaliteten. Kvinnor kanske inte dras till dem för att de är players, värstingar och svin - de kanske kan vara players för att de kan? För de är attraktiva, och de lever glatt på det.

Man brukar ofta polarisera och säga att en kvinna som har många partners får negativt rykte, men en man som haft sex med många får ett positivt rykte. Men det stämmer ju inte heller. Visst anses det vara alla mäns dröm att kunna byta tjejer oftare än kalsonger. Men män med det sexuella beteendet anses ju använda kvinnor som förbrukningsvaror, man liksom antar att de lurar kvinnorna till sex. En man som har sex med många kvinnor ses kanske som lyckligt lottad, men ofta ses han också som otrevlig och en dålig människa. Så i vissa fall blir det kanske så att man anser att tjejer vill ligga med svin för att tjejer vill ligga med allmänt attraktiva män.

Andra typiska beskrivningar är att de är biffiga, kriminella och har tatueringar. Och det är nu jag börjar verkligen undra. Jag har ju alltid haft svårt att känna igen mig i att kvinnor gillar bad boys. Jag tänker genom mina vänner, och kan varken komma på ett enda svin som scorear, eller en enda tjejkompis som dras till sådana. Jag scannar närmaste umgängeskretsen för svin, och hittar inga. Eftersom den där kretsen nästan uteslutande består av högskolestudenter ger nyckelorden "kriminell", "tatuerad" och "biffig" liksom inte direkt några resultat.

Men ändå lyckas ju folk ha sex och vara ihop och så. Hur sjutton? Eller har jag bara dålig bad boy-scanner? De som känner mig privat kan väl upplysa mig om bad boys jag känner, för jag kan inte komma på ett enda patologiskt otroget aggressivt svin som kvinnorna flockas runt. Är det en klassfråga? Jag försöker på riktigt pröva den här hypotesen att tjejer gillar svin, men jag kan liksom inte applicera modellen på min verklighet.

Så svin, gå med i PQ, där har ni er chans!

In other news, här är biologistisk Newsmillartikel som levererar lulz (SALLADSÄTANDE!!!!), den här videon är asnajs plus att hon ser ut som amerikanska Salander fast blond och videon är relevant, den här låten blir bättre om den handlar om oralsex, och om man tänker att den här handlar om oralsex så blir det jättekonkret helt plötsligt.

Gästblogg - efteråt och debattskola

För er som missat förra inlägget - jag har gästbloggat hos Pelle Billing. Med rekordslagning i antal kommentarer som resultat.

Tidigare texter

Att det blev så mycket diskussioner beror på flera faktorer. Dels detta att jag svarade på frågor, vilket i mångas ögon säkert innebär att jag matade troll. Dels så är ju ämnet sådant som folk lätt tycker saker om. Och så var det den biten att en del av kommentatorerna kände till mig sedan innan och hade åsikter om mig sedan innan. Vad det kan innebära illustreras exempelvis av att fjärde kommentaren på mitt gästinlägg börjar med följande "Ditt inlägg är säker bra, men jag har inte läst det pga du i min bok är en person med tvivelaktiga åsikter."

Av hela mitt verk är det två inlägg som kommentatorer i den delen av bloggosfären har valt att fokusera på. Det ena är "Hej, vit man!" och det andra är "Tanjas raggningsskola". Jag läser inte om mina egna blogginlägg så ofta och minns inte alltid vad jag skrev. Får man mycket respons på någonting gammalt så blir det lätt att man börjar tro att bilden av inlägget man möter i reaktionerna är objektiv. Därför tänkte jag kolla vad det egentligen var jag skrev i inläggen.

"Hej, vit man!" brukar beskyllas för att jag grupperar vita hetero (medelklass, normalfungerande, ja, ni fattar) cismän och säger att de fått en massa konkreta fördelar för det. Låt oss då se hur inlägget börjar.

Det här inlägget riktar dig till dig, vit normalfungerande heterosexuell medelklassman som varken föddes i annat land eller i kvinnokropp. Du som känner dig tillhöra den sista folkgruppen som man får skämta om. Du som själv inte tar illa upp om man skämtar om dig. Du som känner din illa behandlad för att alla jobbiga inte tycker du ska vara normen. Du som inte känner av några privilegier, utan bara att du får diskrimineras till skillnad från alla andra. Du som inte känner igen dig i att du skulle ha makt.

I ljuset av inledningen blir det, i mitt tycke, mest rimligt att tolka inlägget som en kommentar på inställningen "vita [...] män är den enda gruppen som är diskriminerad i dagens samhälle". Att det handlar om just vita män beror på att det är den kombinationen jag oftast hör av dess representanter påstås vara den enda gruppen man får diskriminera mot. Eller skämta om. Det var just den klyschan jag ville komma åt. För tycker man att vita [...] män är den enda gruppen som diskrimineras och skrattas ut så är man garanterat verklighetsfrånvänd och sannolikt korkad. Ungefär på samma sätt som att man är verklighetsfrånvänd och korkad om man tror att den gruppen har all makt och alla privilegier alltid.

Så jag håller helt enkelt inte med om att inlägget grupperar alla normmän och säger att de inte ska gnälla nånsin. Däremot att de ska inse att bara för att de själva inte märker av alla gånger de har fördelar så betyder det inte att fördelarna inte finns. Och bara för att man tillhör en grupp som det diskrimineras mot och skämtas om, så är det inte den enda gruppen som får den behandlingen.

Jag kan däremot hålla med om att jag fokuserar mycket på man och kanske ställer det mycket normal-man mot avvikande-kvinna. Där hade jag kunnat vara tydligare. Men jag utgick ju från just uttalanden som handlar om vita [...] män.

Det andra inlägget, min raggningsskola, dras också gärna upp i otid. Kritiken är att den är ytlig, oseriös, att den skuldbelägger offer, att den enbart riktar sig till ena könet, att den är kommersiell och verklighetsfrånvänd.

Vi kan börja med följande: när jag i inledande stycket utlovar larvig tjejtidningstext ska man kanske förvänta sig just den typen av seriösitet. Vad gäller ytligheten i betydelsen utseendefixering så finns det, mycket riktigt,  en rubrik om utseende. Bland flera rubriker. Det påminner om den gången jag bloggade hos Pär Ström och i två punkter av elva skrev om smink och kläder. Jag skulle vilja ha en förklaring till varför så många väljer att utifrån att det finns en punkt om utseende kalla mig för utseendefixerad. Vad är det med smink och kläder som provocerar så mycket att människor inte kan se övriga inlägget?

Ibland får jag höra att min raggningsskola är verklighetsfårnvänd, att mina tips inte skulle funka. Så får jag ett motexempel, på nån som uppenbart får ligga, fast hen inte följer min skola. Det intressanta är att det alltid går att peka på någon punkt i inlägget som förklarar läget. Allas favoritperson senaste tiden har varit Charlie Sheen. Varför får han ligga? Jo, för att ca alla kändisar får ligga om de vill, för att de är intressanta. Och Sheen utstrålar nog väldigt mycket att han vill ligga med en massa kvinnor. Då blir det lätt så. 

Jag kan absolut hålla med om att raggningsskolan knappast är allmängiltig och den enda bibeln man behöver.  Det var ju inte poängen heller, och jag tog inte texten på särskilt mycket allvar när jag skrev den eller senare. Men en del verkar göra det, och det vore trevligt om de kunde tagit sig tid att läsa hela texten innan de kommer med kritik som råkar vara irrelevant.

Tanjas debattskola

Många frågar mig hur jag orkar. Antagligen är det en retorisk fråga, men jag tänkte skriva några tips.

Jag är intresserad av hur andra tänker. När jag diskuterar är jag ofta mer intresserad av motståndarens åsikt än av min egen - jag vet ju redan vad jag tycker. 

Jag vill pröva mina åsikter. Jag vill vässa mina argument. Att diskutera med människor som ogillar en och inte håller med är brutalt, men kan göra mycket nytta. 

Jag är mån om mitt rykte. Många gånger har jag fruktansvärt snygga elaka comebacks i diskussioner som jag inte använder mig av. För man kan tävla i olika grenar när man diskuterar. När jag tävlar i vem som kan äga motståndaren kan jag gillra avancerade fällor och jaga in motståndaren i ett hörn. Det är för all del kul, men inte särskilt svårt, och inte så jag vill tävla. Jag vill tävla cleant, snyggt och sakligt. Om man tillåter sig excesser i form av snygg verbal misshandel kommer det sedan finnas dirt på en. Man drar ner sig i smutsen bara för att dra med sig motståndaren. Det funkar i stunden, men jag tror det slår tillbaka senare. Det varvar upp tonen. Om jag väljer att svara lugnt när jag blir provocerad och får en öppning, så är det istället motståndaren som förlorar på det. Och jag vinner, lite i nuet och väldigt mycket i längden. Jag tycker det är värt det. Och blir jag provocerad så tar jag några djupa andetag, tänker på vad Oscar Francoise de Jarjayes skulle gjort, och går och avreagerar mig någon annanstans.

Fredrik Stangel har lärt mig en fruktansvärt bra grej. I en debatt ska man inte försöka övertyga motståndaren - man ska vinna publiken. När två personer går in i en diskussion blir det sällan så att någon av dem faktiskt ändrar åsikt. Man tappar ju ansiktet då, man förlorar, det vill man inte. Och ju mer övertygande motståndaren är desto mer aggressivt håller man fast vid sin ursprungliga åsikt. Så man ska inte sikta där. Man ska istället tänka att människor kommer att läsa diskussionen och förhoppningsvis övertygas av det man säger. Det är här man vinner sjukt mycket på att vara lugn och saklig. 

En annan sak som Stangel har lärt mig är att hålla sig till ett ämne. Om du kommenterar ett blogginlägg  - välj en sak och kommentera det. Håll dig till ämnet. Börjar motståndaren diskutera någonting annat och komma in på andra trådar - klipp dem och håll dig till ditt ämne. Jag är ofta kass på det, men det blir jättebra om man gör så.

Slutligen: jag tycker det är roligt och har mycket fritid.

Gästblogg hos Pelle Billing

En annan gästbloggar sex och könsroller hos Pelle Billing idag...

Av rent sammanstäffande har Vecka6 temat "manligt och kvinnligt" den här veckan.